Är inte vi ensamma?
Jo, det är vi.
Men jag tyckte att jag hörde någon.
Det tror jag inte. Det är ingen annan hemma.

Jag arbetar på ett korttidsboende för autistiska ungdomar och den här dagen hade en av våra gäster ledigt från skolan. Vi satt i vardagsrummet och tittade på de sena morgonnyheterna.

Sen hörde jag det också. Men det var varken röster eller steg i korridoren eller något annat som förkunnade att vi fått sällskap utan ljudet av vingar som slog.

Jag reste mig från soffan och gick ut i köksdelen, som ligger i en öppen planlösning tillsammans med vardagsrummet, varifrån ljudet kom och där ovanför fläkten slog en fågel vilt med vingarna och försökte liksom slunga sig ut genom väggen.

Kom och titta.
Men det är ju en fågel.

Vi öppnade altandörren på vid gavel och stängde dörrarna till angränsande rum och satte oss på avstånd för att inte skrämma fågeln.

På samma sätt som den sökte sig till luftventilen ovanför fläkten borde den känna av draget från den öppna dörren och ledas dit av instinkt.

Men icke.

Fågeln fortsatte slunga sig mot väggen strax under ventilen och tog en liten flygtur mot fönstret på motsatt sida och slog i glaset och flaxade och vände och slungade sig in i väggen igen och jag tänkte att det är sant som det sägs att fåglar är synnerligen korkade djur och den här stackaren kommer bryta nacken om den bara kommer upp i tillräckligt hög hastighet.

Då slog den sig ner på gardinstången ovanför fönstret bara någon meter från den öppna dörren. Och där satt den. Tillsynes stillsamt kontemplerande.

Och vore man nu inte av en rastlös typ hade man kanske låtit den sitta där ifred och samla kraft inför ytterligare en hopplös batalj med väggen. Men nyfikenheten och känslan av att vara uppe i något oväntat och lite spännande höll oss kvar.

Jag tog en stor kökshandduk med avsikt att skrämma fågeln åt rätt håll genom att vifta med den som en tjurfäktare, men när jag kom vid sidan av hoppade den bara stillsamt ner på köksbordet, rundade en blomkruka och flaxade upp och satte sig på blomman.

Precis som jag kommit tillräckligt nära för ett utfall tog den luft igen och störtade fram mot luftventilen vid fläkten och pang rakt in i väggen. Aj. Och den sjönk ner mot köksbänken med vingarna hopplöst flaxande och tog mark och slog bara lätt omkring sig och nu dör den hann jag tänka, jag mördade den, innan den plötsligt fick fart och sköt rakt upp och iväg och ut genom den öppna altandörren och vi jublade och klappade händerna och jag vek ihop handduken och lade tillbaka den i linnelådan.

Han behövde nog slå i något hårt för att få rätt på skallen och hitta ut, sa vår gäst.

Ja, sa jag, så var det nog.

(Händelsen är något korrigerad för att inte innebära ett brott mot tystnadsplikten.)

Av David david@barstol.nu

Denna veckas söndagspanel är busenkel. Den består av ett snabbtest av våra preferenser där vi tvingats välja en av två saker. Allt för att ni skall kunna jämföra oss skribenter med varandra. Och förhoppningsvis vilja jämföra er själva med oss. Skriv ner dina egna val i kommentarsfältet, tack!

1. Öl eller Vin? Öl: Kniven, Maths, David, Mattias, Matt. Vin: Jonas

2. Playa eller Alper? Solstol: Kniven, Maths, David, Mattias, Matt. Skidor: Jonas

3. Blur eller Oasis? Blur: Kniven, Maths, David, Mattias, Matt, Jonas. Oasis: -

4. Jeans eller Kostym? Jeans: Kniven, Maths, David, Mattias, Matt. Kostym: Jonas

5. Morgonkaffe eller Morgonte? Kaffe: Kniven, Maths, David, Mattias, Matt, Jonas. Te: -

6. Let’s Dance eller På spåret? Dans: Mattias, Matt. Tåg: Kniven, Maths, David, Jonas

7. London eller Berlin? London: David, Matt. Berlin: Kniven, Maths, Mattias, Jonas

8. Kött eller Fisk? Kött: Maths, David, Mattias, Matt. Fisk: Kniven, Jonas

9. Elvis eller Beatles? Elvis: Kniven, Maths, Matt, Jonas. Beatles: David, Mattias

10. Pasta eller Potatis? Pasta: Kniven, David, Matt, Jonas. Potatis: Maths, Mattias

Nej, det är väl självklart att vi inte skall ha något förbud mot vare sig burka eller niqab. Vad skulle vi uppnå med det? Det tvistas om kvinnorna som bär dem gör så av fri vilja eller av tvång. Själv misstänker jag att båda skälen förekommer, men ur förbudssynpunkt är det egentligen ointressant. Bär man det av fri vilja är förbudet verkligen att inskränka den personliga friheten, jag menar, vi vill väl ha ett samhälle där folk får klä sig som de behagar? Bär man burka eller niqab för att en förälder eller någon annan tvingar en till det är jag rädd att ett förbud gör straffet för dessa kvinnor än värre: “Kan du inte gå ut i burka så går du inte ut överhuvudtaget”. Ett förbud bör vi således inte ha.

Detta var också det vår statsminister uttryckte i en intervju härförleden. Dock gjorde han tillägget att han ansåg att dessa plagg inte var något positivt och inget han vare sig ville uppmuntra eller se mer av i Sverige. Önskemål, inget förbud. För detta fick herr Reinfeldt en hel del kritik - av meningsmotståndare, i media och av många vänner till mig. En kritik som jag faktiskt inte kan förstå över huvud taget. Jag behöver hjälp att komma till insikt i vad kritiken egentligen handlar om, så snälla, förklara gärna.

Jag vägrar att tro att det är den vanliga trötta kritiken som kommer bara för att man inte gillar Fredrik och det han representerar - att man måste tycka b bara för att han tycker a.

Inte heller kan jag tro att kritiken handlar om att han uttryckte sin åsikt när han blev tillfrågad om den. Som Sveriges statsminister skall man väl ha en uppfattning om ett ämne som alltid är aktuellt i det samhälle man regerar, och som var extra mycket på tapeten pga av förbudssnurren i Frankrike? Det är väl också en bra sak att artikulera och stå för den åsikten?

Då måste alltså kritiken handla om meningsskiljaktigheter i själva sakfrågan. Och då förstår jag om möjligt ännu mindre. Vad anser ni är positivt med burka och niqab? Vad gott skulle kunna komma ur användandet av dessa? Jag kan bara se det som ett enfaldigt religiöst påhitt, och som dessutom endast drabbar ena halvan av befolkningen. Det kan väl inte finnas något bra med plagg som helt fråntar just kvinnor sin offentliga identitet, och gör henne till ingen? Eller har jag missat nåt? Upplys mig, snälla.

Och hur är det tänkt att en burkabärande människa skall kunna integreras med mig och alla andra som utgör vårt samhälle? (Jag pratar integration nu, där vi alla skall försöka närma oss varandra, och inte assimilation. Då hade ju ett förbud varit klockrent, i kombination med en lag om strikt svensk dresscode bestående av smala jeans, tight top och svanktatuering). Om jag går till mig själv känner jag spontant att det blir svårt att närma mig någon jag inte kan se ansiktet eller ens ögonen på. Än mindre inleda en konversation. Men det kanske är just att hålla kvinnorna borta från det offentliga livet - och troligtvis arbetslivet också - som är själva poängen?

Spelar det egentligen så stor roll om kvinnorna bär den av fri vilja eller inte? Åsikten om burka och niqab kan man väl ha oavsett? Det finns massor av saker som människor gör av fri vilja men som vi tycker är skitdumt, skadligt eller rent av livsfarligt. Själva objekten blir ju inte bättre bara för att folk använder det av fri vilja. Eller?

Hur kan begåvade människor, som normalt sett är övertygade om att alla vinner på ett jämställt samhälle, hålla kulturrelativismens fana så hårt och så högt att de kritiserar någon för att han uttryckt en åsikt som egentligen borde kunna delas av de allra flesta? Förklara gärna det för mig.

Regndropparna drar oregelbundna streck på fönsterrutan. Först tunt och försiktigt, sedan allt hårdare tills de slår vilt mot glaset.

Inomhus sitter Anders och tittar ner på gatan, med ryggen mot vardagsrummet som är helt vitmålat och möblerat enligt inredningsmagasinens strama doktrin. Han har lättat upp det linjära och strikta med en fondvägg, men det finns inga onödiga föremål, inga böcker och inga prydnadssaker förutom en stor och exklusiv glasskål som står på vardagsrumsbordet från Svenskt tenn. På väggarna hänger generiska men dyra affischer som han låtit glasa in i ramaffären på hörnet. Fjärrkontrollerna till plasman och hemmabiosystemet ligger prydligt uppradade på bordsskivan.
När han någon gång haft besök så känns rummet lite nedsolkat när de gått därifrån. Besökarna finner å sin sida ingen ro. Vardagsrummet är som en vänthall, en plats där man alltid känner en viss nervositet, som om man snart förväntas resa sig och byta plats. Det finns inget att sjunka ned i, inget att betrakta. Avsaknaden av personliga föremål gör det svårt att hitta samtalsämnen.

Anders gick aldrig gymnasiet, och högstadiebetygen var av förklarliga skäl ingenting att hurra åt. När han var tjugofyra år gammal läste han upp dem på komvux och tog en försenad gymnasieexamen med toppbetyg i alla ämnen. Han var smart, det var ingen tvekan om den saken. För sakens skull gjorde han högskoleprovet året därpå och fick 1.9 på första försöket. Då hade han redan börjat studera psykologi på Stockolms universitet och kompletterade det med spridda kurser i beteendevetenskap och filosofi. När han var tjugosju kom han in på Konstfack. Där läste han industridesign i tre år, och efter sin kandidatexamen fick han genast jobb på en i branschen hett eftertraktad designbyrå på Riddargatan i Stockholm. Hans första projekt för firman var en serie köksföremål adresserad människor som led av artros. För dem fick han pris av föreningen Svensk Form följande år, och blev omslagspojke i organisationens egen tidning.

Sett ur det perspektivet är Anders en till synes mycket lyckad person. Han bor på en fin adress i innerstaden och har gott om pengar. På gatan fem våningar ned står en silvergrå Audi, och av ungdomens problem att få tjejer syns inga spår. Han har 467 vänner på Facebook och en del av dem träffar han regelbundet på middagar, grillaftnar och fotbollskvällar framför teven. Och om några timmar kommer Tim hem från skolan, resultatet av en kort romans i tjugofemårsåldern. Ett verk han tog ordentligt ansvar för först flera år senare, när karriären redan var ett faktum.

Men just nu sitter Anders ensam i den tysta våningen och tittar ned på gatan. Det susar i elementen. En lastbil kör förbi med en  vibration som letar sig upp längs husväggen och får fönsterglaset att klirra. Han drar frånvarande med fingret över fönsterbrädan och försöker låta bli att tänka på det som varit.
Han förstår inte varför det där dykt upp just nu. Han har i princip inte tänkt på det sedan det hände. Han har aldrig varit mycket för ältande eller ånger, men plötsligt har det hela blivit något som ligger och gnager hos honom.
När hans mor dog var han förstås ledsen, men han hämtade sig ovanligt snabbt - redan efter någon månad kände Anders hur sorgens bojor lossade, och ganska snart var det som om hon aldrig funnits. Det var förstås inte normalt, och han fick gå till en psykolog som hade inrett sitt kontor på vindsvåningen i kommunalhuset. Hon satt och antecknade allt han sa med ett inåtvänt leende, och när han frågade om han fick elda i hennes sandlåda såg hon nästan salig ut. Efter några veckor slutade han gå dit på eget bevåg. Han förstod inte syftet och tyckte det var slöseri med tid. Då var han tolv år gammal.

Tre år senare hände det andra. Det som fick så stora konsekvenser, som berövade honom delar av hans ungdom och som nästan drev hans far från vettet. Det som han själv inte tänkt på ens i en sekund på nästan tjugo år - det som sorterats ned, arkiverats och glömts bort utan någon särskild tveksamhet eller ånger. Ingen på byrån skulle tro på det. Inte Anders, inte skulle väl han? Och det var heller ingen risk. Sedan dess har han bytt efternamn och är sig så olik att ingen någonsin skulle kunna känna igen honom.
Anders vet att han inte är som alla andra, att hans förmåga att glömma obehagliga saker inte är normal, och just därför blir han så handfallen när det plötsligt dyker upp ett gammalt minne som cirklar i honom som en retsam spyfluga.
Han sitter vid fönstret och försöker stänga av tankarna, försöker koncentrera sig på regndropparna, se mönster i rännilarna mot glaset. När det inte fungerar går han till gymmet och tränar så ursinnigt att det nästan svartnar för ögonen.

Senare på kvällen, med en flaska vin i kroppen, står han i dörröppningen till vardagsrummet och betraktar sin son med en ömhet han bara kan känna när han är berusad. Det regnar fortfarande, hårda slag mot fönsterblecket. Tim sitter och tittar på TV med uppdragna knän och ett allvarligt uttryck i ansiktet, med de mörka lockarna klistrade mot pannan och sina beniga händer slutna kring fjärrkontrollen. Han är så vansinnigt olik Anders själv i den åldern, att han ibland undrar om det verkligen är hans egen son. Och det är då det slår honom, som en blixt från klar himmel. Det rusar in i honom med en sådan kraft att han nästan tappar andan.

Vinets tröghet är som borttrollad. Anders springer ut i hallen, snappar åt sig nyckeln som hänger bredvid ytterdörren och tvingar sig själv att gå med lugna steg upp för trappan, allt medan pulsen slår hårt i honom. När han ska sticka nyckeln i vindsdörren märker han att handen darrar så mycket att han knappt får in den i låset.
Vindsförrådet är det dåliga samvetet, platsen han saknar kontroll över. Det är en sopstation avsedd för de minnen hans hjärna förträngt. När Anders fått upp hänglåset och öppnat kycklingnätsdörren, så står han en lång stund i halvdunklet och tittar ut över ett hav av omärkta flyttkartonger. Sedan börjar han slita i lådorna, river upp locken. Han häller ut innehållet på golvet, rafsar runt bland papper och småsaker med ett våldsam raseri. Och sedan dyker den upp, och allt blir stilla, men i hans huvud bultar hjärtat och han hör blodomloppet som en brusande fors.

Senare, i arbetsrummet, håller han skolkatalogen som om den vore en helig relik. Han vänder försiktigt blad, tvingar sig själv att granska alla de svartvita ansiktena i tur och ordning. Vilka frisyrer man hade, haha. Vilka kläder, hihi. Och sedan det oundvikliga, ansiktet som han förträngt, pojken som inte funnits på tjugo år. Det smala ansiktet med de allvarliga ögonen. Och i raden under: hans tvillingsyster Johanna, hon som flyttade med sin far till Malmö året innan. Hon med samma namn som Tims mor.

Och han går in i vardagsrummet igen, och står där och tittar på den allvarliga pojken i soffan. Och den plötsliga insikten om vem Tim är fyller honom med is, och får honom att vilja kräkas.

(Jag inser att den här texten kanske inte är så begriplig om man inte först läst texterna om Jonathan - 1, 2, 3)

Av Mattias mattias@barstol.nu

I min bil, för övrigt det enda ställe där jag lyssnar på musik nu för tiden, sitter en CD-växlare som sväljer sex skivor. Just nu och sedan ett par veckor tillbaka är växlaren laddad med Velvet Revolver, Nick Cave, Cardigans, AC/DC, Guns n’ Roses samt Alice in Chains. Man kan reflektera över blandningen men det är egentligen inte intressant, den speglar bara tröttheten hos en man som har slutat leta ny musik. Låt mig istället fördjupa mig i en av plattorna som musikaliskt fortfarande håller svinbra men som textmässigt har kommit att bli närmast olidlig att uthärda. 

Jag talar om Alice in Chains och deras smått legendariska Dirt från 1992, en skiva som med all rätt har kommit att betraktas som en av grungens främsta milstolpar. Du känner säkert igen den attackfyllda inledningen med Them Bones, den svängiga fortsättningen med Dam that River, den majestätiska Rain when I die, och så vidare. Jag skruvar upp volymen på bilstereon, låter mig föras bort av toner från förr som den insnöade gubbstrutt jag är. Men efter några lyssningar börjar det skeva i min skalle. Det är något som inte stämmer, en obehaglig känsla smyger sig på och det tar mig inte lång stund att förstå vad det handlar om; texterna. 

All denna patetiska, pubertala självömkan, var i helvete kom den ifrån helt plötsligt? Varför har jag inte hört det här förut? 

“I want to taste dirty, stinging pistol
In my mouth, on my tongue
I want you to scrape me from the walls
And go crazy like you’ve made me”
(Dirt)

Det här är ju hemskt. Jag sitter där i bilen och möter plötsligt min egen ungdom, och jag gillar verkligen inte det jag ser. All den här påstådda självdestruktiviteten, fabricerad för att väcka uppmärksamhet. Jag hade den, och jag skäms för den nu. 

“I believe them bones are me
Some say we’re born into the grave
I feel so alone
Gonna end up a big ole pile a them bones”
(Them bones) 

Jag är så ensam, bäst vore om jag finge dö, åhh.. det är så synd om mig, buhu. Den här egocentriska geggan retar verkligen skiten ur mig. Var jag så där? Var jag så desperat i min jakt på uppmärksamhet att jag nästan, om man kisade lite och var tillräckligt intresserad av mig som person för att orka läsa mellan raderna, kunde uppfattas som en gnutta suicidal? Bara lite lagom alltså, typ.. emo. Herregud, den här insikten är verkligen skitjobbig. 

I ett sista försök att rädda skivan undan stenkrossen hoppar jag fram till sista låten, min absoluta favorit Would?. För mig utgör den själva essensen av grungen: de suggestiva trummorna i inledningen som försätter oss i rätt stämning, den lågmälda refrängen, nästan viskande, är lugnet före den underbara och våldsamma stormen som anländer i refrängen. En fantastisk låt, även idag. Så till texten då, jag vågar nästan inte lyssna. 

” Know me broken by my master,
Teach thee on child of love hereafter,” 

Hmm.. okej. Lagom obegripligt, ingen ko på isen än. Över till refrängen.

“Into the flood again,
Same old trip it was back then,
So I made a big mistake,
Try to see it once my way.” 

Aj.. där kom det igen. Missförstådd, ensam och övergiven. Same old trip, den obotlige syndaren som söker förlåtelse. Nej, jag klarar inte det här. Jag skriker rakt ut i en vänstersväng, VÄX UPP FÖR FAN! Det är bara att inse, jag har blivit en gammal gubbe som inte ser med blida ögon på ungdomens vedermödor. Eller rättare sagt, som inte ser med blida ögon på sin egen ungdoms vedermödor. Det är en uppgörelse, du och jag min ungdom, nu går vi ut och tar detta mellan fyra nävar. Allt detta satans gnäll, det kryper i mig. Hitta lösningar din patetiske fan, LÖSNINGAR! 

Okej, jag gick och sket och har lugnat ner mig nu. Har bestämt mig för att behålla skivan ändå, den får leva. Men det kommer nog att ta ett tag innan jag lyssnar på den igen, för det där var jävlar i mig jobbigt. Problemet nu, när jag faktiskt har börjat lyssna på texter och tolkar budskapen, är att jag känner mig totalt omringad och insnärjd av artister som vill att jag ska tycka synd om dem. Jag har redan ena foten i graven här, kan lätt se att jag inom några år helt kommer att sluta lyssna på musik. Men bara för att vara på den säkra sidan innan jag stänger butiken, om det finns någon där ute som vill förbarma sig över en gammal gubbjävel och återbörda mig till de musikälskandes skara får denne någon gärna tipsa om musik som inte kommer att reta gallfeber på mig. Lösningsorienterad populärmusik med positiva budskap (som inte är Håkan Hellström.. ehum..) finns det?

Av Maths Enocsson maths@barstol.nu

Jag älskar att resa och tar chansen att komma ut i världen så ofta jag kan. Gärna till en storstad där jag kan överösas av nya intryck och träffa intressanta människor. Kanske är jag som lyckligast när jag har en semester att se fram emot och planera. Efter många resor har jag fått en viss rutin för att få det praktiska att löpa så smidigt som möjligt. Men vissa erfarenheter har man fått lära sig den hårda vägen.

För några år sedan skulle flyga jag till Prag för en långhelg med god öl och fet mat. I säkerhetskontrollen på flygplatsen pep det när jag gick igenom den stora metalldetektorn. Väktaren tog fram sin handhållna metalldetektor och lät den svepa över mig. Det var något i min innerficka som gav utslag. Jag kände efter i fickan och drog fram en näve kondomer. Inte en kondom utan en hel näve kondomer. Det var inga vanliga billiga kondomer utan lyxiga kondomer i metallförpackning. Jag minns inte var jag hade fått dem ifrån eller varför jag hade dem i kavajfickan. Väktaren fnissade lite lätt, sa att jag kunde hålla dem i handen och svepte över mig igen.

Jag pep fortfarande. I min andra ficka fanns ännu en näve kondomer som jag fiskade upp med vänstra handen. Där stod jag med bägge armarna rakt ut och en näve kondomer i varje hand när han sökte av mig en sista gång. Jag kan tänka mig hur alla efter mig i kön såg på mig med avsky och viskade till sina medresenärer att jag måste var en vidrig sexturist.

Efter den gången packar jag alltid ner kondomerna i bagaget.

Av Matt matt@barstol.nu

- Varför gjorde du det? frågade en av oss men han gav bara ett uppgivet leende till svar från baksätet av polisbilen.

Han kom cyklande från Grimstaby upp mot Breddenskolan med ett band av ungar trampade efter. Luvan var fortfarande nerdragen över ansiktet och han kämpade sig fram på en gammal damcykel.

Där någonstans i höjd med parkeringsplatsen utanför matsalen tog det stopp. En polisbil girade in framför honom och bakom hade han tio ungar till cykel och han stannade, drog upp luvan och såg sig villrådigt omkring.

Vad vi fick veta hade han inte fått med sig något byte från posten och rånvapnet var en bit järnrör inslaget i en handduk.

Jag undrar vad han tänkte när han tog beslutet, när han drog ner luvan och stegade in på postkontoret mitt emot Ica eller när han kom ut tomhänt och cyklade iväg med ett gäng ungar efter sig.

En sak kan vi i alla fall vara säkra på, det gick inte som han hade tänkt sig. Inte alls.

Och där i baksätet av polisbilen satt han och försökte finna sig i en mycket märklig situation medan vi trängdes och ställde frågor och polismännen i sakta gemak och med uppblåsta bröstkorgar samlade in uppgifter.

När de slutligen åkte var det några av oss som trampade efter bara för att få sig en sista glimt. Men bilen gasade och försvann och vi cyklade tillbaka till posten för att ta reda på mer och se om vi kunde hålla spänningen vid liv. Kanske hade någon blivit chockad eller skadad eller tänk om han trots allt fått med sig pengar som han kan ha tappat längst vägen. Någon tyckte sig ha sett att han slängde ifrån sig ett föremål strax innan han åkte igenom gångtunneln. Möjligheterna var oändliga och tanken svindlande och det här kunde vi leva på veckan ut. Minst.

Men det som kom att hänga kvar var det bleka ansiktet där i baksätet, som en man som förlorat allt och inte längre visste något om någonting. Och mot oss ungar log han bara uppgivet.

Av David david@barstol.nu

Jag har ingen aning om var det kommer ifrån men januari har verkligen slagit mig med häpnad den här gången. Som vanligt är det en kall, slaskig, snösmutsig och mörk månad men det var längesedan jag mådde så här bra. Jag halkar, surfar, glider omkring inuti en ännu icke sinande pepp och hamstrar hela kroppen med ett fullständigt sorgfritt tillstånd. Allt jag kan förmå mig att bidra med just nu är det som gör mig så jävla glad. Så håll till godo och ha en helt makalöst fin helg.

Salta lakritskarameller – minst fem stycken i munnen samtidigt.
Concrete Blonde´s röst i shipsonglåten.
Nyputsade svarta kängor.
Semlor.
Champagne.
Träning.
Tankar på ljuset, floden och cypresserna i Florens.
Megafesten ikväll.
Bränna alla stålar på vackra presenter till baby.
Fylligt rött vin eller kall syrlig veteöl.
Varma tjocka ullsockar från 50-talet. (obs jävligt viktigt att dom är från 50-talet.)
Hängslen.
MTV - After hours.
Kardemummaskorpor med smör doppade i varm choklad.
Mjuka smutsromantiska jeans.
När jag var 8 och sparkade på lyktstolpar så att ljuset slocknade.
Lite pengar på fickan.
Parfymen under käkbenen.
Barerna, kyssarna och struntpratet efter jobbet med baby.
Filmfestival och överraskningen imorgon.
Ny bok som halade in mig direkt.
Cigg och Tom Waits och allt det där.
Lena tusentalstvättade sängkläder mot huden i sängen.
Min kropp som är stark, frisk och perfekt.
Tjockt stolligt rött hår.
Min adhdkatt som pussar mig på nätterna och stryker mig på kinden med sina rosa framtår.
Smörgåsar.
Hans kropp.

Hans händer.
Hans ord.
Hans mun.
Ögonen. Så länge jag lever, hans ögon.

Den oerhörda kärleken.
Jag.

Av Kniven kniven@barstol.nu

Du vet precis hur det är. Du vaknar plötsligt och ligger en stund i sängen och blinkar i mörkret med en lätt obehagskänsla i kroppen. Det är känslan av att något är fel, något du inte kan sätta fingret på. Sakta men säkert inser du betydelsen av den här känslan, men spjärnar emot. När kallsvettningarna kommer kliver du upp och går mot badrummet, men när du står där och hänger över toalettstolen känner du fortfarande ett meningslöst litet hopp om att du ändå kanske hade fel. Och då sker det, som en knytnäve som kommer farande från magsäcken och upp genom strupen - en sur, stinkande spya som sprejlackerar toalettens insida.

Fast den här gången är något verkligen fel. Du hör dig själv vråla, du spyr och skriker helt enkelt på en gång. Och det rinner spya ur näsan och du känner hur du skiter på dig, och sedan blir det svart och du ligger nerskiten och nerspydd med huvudet i toaletten, och du bryr dig inte om att kinden vilar mot porslinet du stod och pissade mot kvällen innan. Efter en stund reser du dig upp på vingliga ben, går fram till handfatet. Du sköljer ur munnen och borstar kanske tänderna för att få bort den vidriga smaken och sedan duschar du av dig det värsta, men du är så matt och det spelar ingen roll, du vill bara ligga ner. Men så fort du lagt dig i sängen är det dags igen, du hinner inte tillbaka utan snor runt i panik, letar efter en tom plats och sedan spyr du igen tills allt är uttömt, tills du hulkar i kramp och kryper ihop på golvet som en darrande hund. Och när du är klar är det till den bittra insikten att detta bara är början. Att du just landat i Vinterlandets mörka bakgård, där Calici står som ohotad härskare.

Fågelinfluensan avfärdade jag med en axelryckning. Den kändes så väldigt avlägsen. Sedan hände också precis ingenting och sjukdomen försvann sakta ur vanligt folks medvetande. Sen kom svininfluensan. Samma löjliga panik men i uppförstorad form. Kvällstidningarna målade svart med krigsrubriker. Hela samhället med dess myriarder av myndigheter verkade närma sig något slags klimax - nu skulle allt braka samman och folk skulle dö som flugor. Vaccin för miljoner köptes in. Och sedan försvann sjukdomen på samma sätt som sin föregångare; som en ballong man släpper luften ur.

Men vinterkräksjukan -  fy fan! Detta vidriga virus har jag den största respekt för. Vid ungefär den här tiden för ett år sedan låg jag där på golvet och snyftade i min egen avföring. Det kändes som om jag blivit våldtagen av en elefant. Jag var helt nedbruten, ett vrak! Som tur var hade jag en barmhärtig samarit som utan rädsla för magsaftstänk baddade min panna - och som sedan gick och jobbade med folk som höll på att dö på riktigt.

Pandemilarmen kändes som någon slags konspiration, en anka uppfunnen av elaka läkemedels- och handspritsföretag. Jag fnös åt arbetsgivarens lilla julklapp från Lahega Kemi AB. Men nu har handspriten åkt fram och så fort jag tagit i något som andra människor varit i kontakt med så badar jag i sprit. Jag betraktar mina medmänniskor med största misstänksamhet. Varje salivstänkande hostning får mig att spritta till. Jag reser stående, vänd mot väggen på tunnelbanan, drar upp kragen och andas i små korta stötar. Jag skyr personalmatsalen, struntar i fikabröd som andra kan ha tagit i, håller mig borta från det gemensamma fruktfatet. Hade det inte varit så förbannat löjligt så hade jag haft munskydd på mig under dygnets alla vakna timmar.

Jag blir alldeles matt när jag tänker på att det är flera månader kvar tills faran är över. Men tills dess tänker jag betrakta allt och alla som smutsiga bärare av ett av de värsta virusen i modern tid; det som får vuxna män att ligga på knä och spy skrikandes.

Av Mattias mattias@barstol.nu

Jodå, visst är det bocken ni ser brinna här på bilden

Då och då har det framskymtat i kommentarstrådarna, somliga av er vill att jag ska lyfta fram det lokala perspektivet i min omvärldsrapportering. Och det är inte utan att jag håller med, för här sitter jag omgiven av tre stockholmare och två göteborgare och vad vet de egentligen om vad som pågår i södra norrlands glesbygd? Just det, inte ett skvatt. Dags alltså för ett lokalt nyhetssvep a la Barstol. 

Näringsliv: Staden befinner sig fortfarande i mild chock efter beskedet i början av december: Ericsson lägger ner fabriken i Gävle, drygt tusen anställda blir av med sina jobb. För ett samhälle som redan innan detta dråpslag hade högst arbetslöshet i landet tas sparkarna emot i liggande ställning. Den kollektiva självkänslan befinner sig på botten. Att bo och arbeta i Gävle år 2010 är ungefär som att promenera längs trottoarer där risk för takras råder: man sneglar hela tiden uppåt av oro för att få något väldigt hårt i huvudet. 

På radion häromdagen hörde jag att Ericsson redovisade en vinst på sex miljarder kronor förra året. Sex miljarder mina vänner, det är mycket pengar det, men tyvärr för de anställda på Ericsson i Gävle var det ändå lägre än det förväntade resultatet. Spekulationsekonomin i ett nötskal, det handlar inte om faktiska resultat utan faktiska resultat i relation till marknadens förväntningar. Beslutet om nedläggning av Gävlefabriken är således inte av ekonomisk natur utan strategisk, vilket är ett ord som näringsidkare kan använda för att försvara i stort sett vad som helst. Ledningen för Ericsson hävdar i ett pressmeddelande att beslutet inte har något med konjunkturen att göra, det handlar istället om konsolidering och effektivisering av tillverkningen av basstationer, en besparing man nu kan göra tack vare produktutveckling.

När de globala hjulen rullar väger en fabrik på tusen anställda i södra Norrland väldigt lätt, det har vi insett för länge sedan, men för bygden är det lik förbannat ett slag med förödande kraft på flera plan. När så många blir arbetslösa i ett svep påverkas inte bara de anställda och deras familjer utan även företeelser i deras närhet. Bostadspriser sjunker, taxinäringen får färre körningar, en och annan restaurangägare tvingas till konkurs. Dessa människor får en klapp i ryggen och ett kinesiskt ordspråk från Maud Olofsson som hjälp på vägen.. jag tror det var något om att en kris också ska ses som en möjlighet. Samtidigt dör glesbygden en långsam död.

Kultur/Nöje: Någon driftig person med stort musikintresse har kläckt idén att Gävle ska ha sin egen grammisgala. Konceptet går under namnet Local Heroes och galan går av stapeln nu till helgen. Om det inte vore för att jag är en strängt upptagen och från nöjesliv tämligen befriad fembarnsfar hade jag kunnat tänka mig att bevaka detta evenemang för Barstols räkning, men jag får väl försöka skicka dit vår musikskribent Matt istället (försöker locka med att Daniel Gilbert ska spela men inser genast att detta nog attraherar vår göteborgsdelegation mer). För även om det känns lite cheesy och smågenant när en liten stad som Gävle försöker härma den stora världens gester så applåderar jag ändå initiativet, det är nämligen precis sådana initiativ som behövs när bygden står på sina knän och tar emot skrevsparkar från näringslivet. Jag vet inte om det är du Lisa Pehrsdotter som ska ha cred här, men det är i alla fall ditt ansikte jag sett i tidningen så du kan väl ta emot berömmet och skicka det vidare till dem det berör är du snäll. Bra jobbat! 

Tyvärr har jag alldeles för dålig koll på det lokala musiklivet för att uttala mig objektivt i frågan om vem som borde vinna vad, men självklart håller jag en tumme för Anna Frank eftersom jag hade ett litet, ack så litet finger med i skapandet av hennes debutplatta. Den andra tummen håller jag för Rikard Sjöblom (Gungfly), den pojken är så musikaliskt begåvad att det formligen sprutar ur öronen på honom. 

Sport: I realiteten existerar bara två sporter i Gävle: Ishockey och fotboll. Vårt stolta fotbollslag Gefle IF som trots knappa resurser hänger kvar i Allsvenskan år efter år leds av ett småskaligt fotbollsgeni vid namn Pelle Olsson, vars specialitet har blivit att utveckla talanger. Han tog till exempel upp Johan Oremo från division 3 och förvandlade honom till en allsvensk anfallare av högst duglig klass. Oremo såldes sedan till Djurgården där det gick käpprätt åt helvete. Ett annat exempel är Amadou Jawo som värmde bänken i Vallentuna när Olsson fick upp ögonen för honom. En liten stund senare började pojken skotta in mål i allsvenskan som om han aldrig gjort annat, vilket i sedvanlig ordning ledde till försäljning, den här gången till Elfsborg. Och ja.. där har det väl inte gått direkt lysande för Jawo men pengarna sitter i alla fall säkert på Gefles konto.

I riksmedia är Pelle Olsson en tämligen okänd filur men lokalt, åh herre Jesus, här är han i högsta grad en Local Hero. Jag såg honom på Konsum Krysset härom veckan, ville gå fram och trycka hans hand men blev starstruck och fegade ur. Det är han och Jan Berglin som har den effekten på mig (Berglin brukar också handla på Konsum Krysset). 

Hockey? Ja.. jo det går ganska bra för Brynäs. Han gör ett fint jobb han också, den där Czarnecki, och min gamle barndomskompis Tommy Jonsson har gått och blivit assisterande tränare minsann. Jag kommer ihåg när vi satt på ditt rum och lyssnade på Whitesnake, det var på den tiden när du hade hår. Din syrra var ihop med min brorsa, och där någonstans hittar vi väl det sanna glesbygdspersektivet: i en stad som Gävle känner man nästan varenda kotte. Alla känner någon som jobbar på Ericsson, alla känner någon som snart sitter i skiten. Det är sånt som håller oss på mattan.

Av Maths Enocsson maths@barstol.nu