|
Onsdag 8 Juli 2009 ” Jag trodde det var lite fart på dig, men jag hade tydligen fel”Av Maths Enocsson
Jag var på fest i lördags, och jag var i princip helt nykter. Från 18.00 till 03 nånting pillrade jag endast i mig ett glas champagne, två glas rödvin och två öl. Anledningen till detta behöver vi inte gå in på i detalj, det känns onödigt. Det är bara ett faktum att jag redan stod på minus och att söndagen under inga som helst omständigheter fick supas bort (big family event).
Man gör en del intressanta iakttagelser när man är nykter på fest. Ta det här med dans i vardagsrummet i strumplästen till exempel, en svensk klassiker. Jag har aldrig varit en dansare, knappt ens när jag är berusad, och jag hade sannerligen inga planer på att dansa nykter till ”Love is my drug” med John ME men naturligtvis fanns det andra i det strumplästedansande sällskapet som såg det som sin plikt att få mig till just detta. Jag kan inte utesluta att min aversion går tillbaka till barndomen, det förekom nämligen frekvent fester med strumplästedans i mitt hus när jag var liten och det har nog satt sina spår. Men egentligen, om vi ska vara ärliga, är det inte något väldigt väldigt konstigt med att dansa i strumplästen i ett vardagsrum? Lika malplacé som att fjällvandra i Chapeau-claque (så franska vi blev där då).
Få saker är mer provocerande för somliga människor än en kille som sitter i soffan och pratar med en annan kille när det spelas musik på stereon. Man får höra saker som ”Fan va du är tråkig då!” eller ”Jag trodde det var lite fart på dig, men jag hade tydligen fel”. Sanningen är, vilket människor i det tillståndet aldrig tycks begripa, att det aldrig har varit den typen av fart på mig. Aldrig någonsin. När jag hör en låt jag gillar säger jag åt alla att hålla käften och lyssna, sen pratar jag gärna om låten och artisten tills folk börjar himla med ögonen men att jag skulle sätta igång och dansa.. näe, det händer bara inte. Och nu ska jag förklara varför det aldrig händer, och du kommer att tycka att jag är en idiot när det här är klart men jag får ta det.
Så här är det, för mig har dans alltid varit en vertikal inbjudan till horisontellt umgänge. Med andra ord, att bjuda upp någon är att fråga ”ska vi knulla sen?” Och ja, här erkänner jag utan omsvep att jag förmodligen är skadad av mina många år som singel. Det var ju så ett tag där i slutet av det glada 90-talet (och början av det inte lika glada 2000-talet) när jag sladdade omkring på suspekta lokaler, att ett dansgolv var en arena som beträddes med en enda tanke i huvudet, och den tanken var definitivt inte ”Här ska dansas!”, det kan jag lova. Du kanske har sett dansscenen i filmen "Min stora kärlek" (Shallow Hal) där Jack Black och Jason Alexander (han som spelade George Costanza i Seinfeld, vilket för övrigt är den fiktiva karaktär genom världshistorien som mer än någon annan har fått personifiera mina misslyckanden) sveper omkring som små amatörgigolos på dansgolvet och försöker manövrera sig fram till snygga tjejer? Ungefär så var det när jag och min kompis gick på lokal. Patetiskt så det förslår, men det var så det gick till back in the days. Sen kom nätdejtingen, vilket blev min räddning, men det är en annan historia.
Så när en polares flickvän står och drar i min arm på en fest och kräver att jag ska dansa med henne förnimmer jag först (lugna er nu, jag ska reda ut det här) en mycket märklig känsla som härstammar från ovan beskrivna period. När denna känsla har passerat, efter ungefär två sekunder, tänker jag tanken ”Varför ska jag dansa med dig, vi ska ju inte ligga med varandra” och ser förmodligen otroligt skeptisk ut. Jag har sett den här reaktionen många gånger, hur tjejen ifråga växlar från inledande entusiasm till sårad flickunge. Sen brukar jag försöka förklara för tjejen att hon inte ska ta det personligt (vilket de ju alltid gör ändå) utan att jag helt enkelt inte är en danskille. Men då är det för sent, jag har redan kränkt denna människa så till den milda grad att hon kanske inte ens hämtar sig under resten av kvällen.
Om jag har tur så dricker hon lite till, hittar en annan kille som vill dansa och kanske snacka lite skit om killar som inte vill dansa, killar som jag. Men om jag har otur hänger hon upp sig på det här och ska snacka om det, börja rota, och då vet både du och jag att det aldrig kan sluta väl. Då ska hon ta reda på varför jag verkar vara så olycklig (för det är man nämligen om man inte dansar, man är olycklig förstår ni) och allt bedyrande om motsatsen studsar mot döva öron. Att jag kanske är en sån kille som hellre sitter och pratar med polare som jag inte sett på länge är liksom inte giltigt skäl, alla som inte dansar är det något fel på.
Nu ska jag inte säga att det var så det gick till i lördags (du kan vara lugn Niclas, jag hade jättetrevligt vilket egentligen inte heller spelar någon jävla roll för huvudsaken är att du hade trevligt), men enda anledningen till att det inte gick så långt i lördags tror jag är att jag var nykter. Jag kunde ducka, jag kunde parera och kontra. Jag såg en millisekunds öppning och tog den, försvann ner i källaren och låtsades rota med lite grejer ett tag. Den öppningen hade jag aldrig sett om jag varit full, då hade jag fastnat där i en totalt fruktlös diskussion om mitt mentala tillstånd.
Nu inser jag att det råd jag är i färd med att ge er lämpar sig sällsynt illa på en blogg som heter Barstol. Vi uppmuntrar ju till halvdruckna samtal här, jag är fullt medveten om det, men om du liksom jag har upplevt de här situationerna där du helt enkelt inte tycks kunna uppnå samförstånd med människor som lägger sig i hur du mår bara för att du vägrar dansa så kan jag verkligen rekommendera att gå nykter på fest. För jävlar i mig vad jag tog mig ur det där smidigt alltså! 16 kommentarer till “” Jag trodde det var lite fart på dig, men jag hade tydligen fel””Skriv en kommentar |
Sök -
Jag är definitivt ingen danskille. Jag rör mig stelt och onaturligt (och högst ovilligt) på dansgolvet de få tillfällen någon lyckas locka med mig upp. Ju mer jag dricker, desto stiffare blir jag, fast det borde vara tvärtom. Och att dansa nykter är helt enkelt otänkbart. Jävla danskultur!
Mattias: Av någon anledning hade jag listat ut att det var så det förhöll sig i ditt fall. Kalla det manlig intuition.
Antar att det är mig det är fel på, jag dansar alltid nykter.
Folk stirrar konstigt när man svänger höfterna vilt omkring när man inte har druckit en droppe. Det blir diskussioner om det mentala tillståndet där också. (För jag är ju som bekant inte latino, försöker jag flirta in mig hos andras män? Ja, så måste det ju vara! Ingen tjej utan seriöst tilltagen promillehalt dansar sådär utan vidare…)
Morrigan: Jag antar att vi helt enkelt lite till mans har en knepig relation till det här med dans, och att det ställer till det för oss när vi ska tolka dessa beteenden.
Jag tycker vi alla anmäler oss till en kurs i Square dance.
Matt: Jag skulle gilla det. Det skulle vara roligt att KUNNA en dans, och sen briljera tillsammans med mina kompisar. We need a caller, eller vad det heter..
Maths: Det behöver ju inte nödvändigtvis vara en parningsdans. Strumplästedans förefaller att vara närgången bugg eller slowdance, och skillnaden mellan det och partygoing är som natt och dag. Så för att summera det: vid parningsdans gnider sig den andra honan mot hannen för att markera sin sexuella lust, vid partydans utförs dansen i princip solo. Visst kan solodansen verka erotisk, men det är lite som självstimulering i sådana fall. Tycker personligen det är synd att det i många fall glöms bort att dans är till för att uttrycka glädje först och främst, inte erotik. Rörelser behöver ju som bekant inte alltid anspela på sex, i så fall skulle hela idrottsrörelsen vara en enda stor orgie.
Prova Daggering. Det skulle kunna vara en dansstil för dig Maths.
http://www.youtube.com/watch?v=hU9b_qCemP0
Morrigan: Jag tycker också det är synd att jag förknippar dans med parning, det är synd för mig eftersom jag troligen går miste om en jäkla massa glädje. Dock, och detta vill jag poängtera, har jag den yttersta respekt för solodansare. Du vet såna som existerar i sitt eget universum där på dansgolvet och bara följer en egen rytm. Jag är avundsjuk på människor som kan nå den nivån av extas bara genom att dansa.
Matt: Jag kan inte titta på den där videon från jobbet, får ta det sen.
Maths: Då är min fråga, kan du dansa hemma? Nu menar jag bara att röra kroppen till musik, det är inte fråga om någon avancerad typ av dans. För en del räcker det med att headbanga huvudet och höja armen med fingrarna i en avslappnad metalhälsning i takt med nån låt, eller bara lägga armen om någon och svänga lite fram och tillbaks utan att det känns obehagligt. Dans behöver ju inte vara en publiksensation, precis som barhäng inte behöver betyda att man går ut. (Ibland blir jag overkligt glad över min egna barhörna!)
Matt: Gangbang eller dans? Jag kan inte bestämma mig. Det var hursomhelst det fånigaste jag sett sen den tecknade sexualvideon i biologin på högstadiet.
Morrigan: Jajamensan, jag kan dansa hemma. Faktum är att jag gör det ganska ofta, och inte helt oavancerat heller. Vilket borde indikera att jag har ett grundläggande behov av dans men blir hämmad i grupp. När det är något som FÖRVÄNTAS av mig går ju hela poängen förlorad, och med poängen menar jag det spontana, det lyckliga. I grupp, i strumplästen med alkohol i kroppen blir dansen något annat, vilket den inte skulle behöva bli men så är det för mig.
En dans som jag alltid gillat är poge dans, alltså hederlig gammal punk/skinhead dans där man svingar fötterna till höger o vänster, gärna hängades på en berusad kamrat. “Manligt/grabbigt” och leder garanterat inte till horisontell ställning hos den kvinnliga delen men jäkligt kul, tyckte jag iallafall i yngre tonåren. Discodans däremot, fyfaan va trist.
Jag skulle skriva något om att folk brukar ha svårt att förstå att inte alla gillar de vanligaste känslomässiga uttrycksformerna, som t ex måleri (eller varför inte säga konst i allmänhet), dans, eller skrivande.
Men när du nu i en kommentar skrev att du dansar hemma så blir jag konfus. SÅ himla perverst och intimt är det väl ändå inte att dansa att du bara kan göra det bakom stängda dörrar? Det är ju nästan lustigt. Jag skulle ha lättare att förstå om någon inte gillar att dansa, över huvudtaget.
Manzru: Jag vet att det inte hänger ihop, åtminstone inte vid en första anblick, men tänk så här.. vissa saker vill man helt enkelt göra själv och inte tillsammans med andra. För mig är dans en sådan sak.
Förlåt, Manzuri ska det ju för fan stå.