|
Onsdag 15 April 2009 ”En gång gick jag över bron..”Av Maths Enocsson
På det alltid lika konformt bohemiska Södermalm bär de långa och smala pojkarna i år flanellskjorta, gubb-basker och mustasch. Vad de långa och smala flickorna bär vet jag inte, jag har slutat titta. Jag står vid gungorna på Nytorget och knuffar fart åt yngste sonen. Till vänster om mig står trummisen i Hellacopters, för övrigt en jävligt bra trummis, och knuffar fart åt, antar jag, sin son. Jag sneglar på honom, hör hans glada tillrop åt pojken och tänker att nu, nu har väl rock n’ roll ändå dött. Lite senare berättar jag för sambon om trummisen och min slutsats. ”Vadå, det är väl rock n’ roll med barn?” säger hon. ”Nej” säger jag, ”att ha barn är mycket men det är fan inte rock n’ roll”. Jag ser mig omkring, Söder är vackert på våren. Atmosfären vibrerar av löften om en sommar som, det vet vi som varit med om den, alltid levererar. Men mustasch? Jag vet inte jag.
Dagen därpå befinner jag mig två minuters båtfärd söderut, i Hammarby Sjöstad. Jag står återigen i en lekpark. Två pappor i 30-årsåldern vallar varsitt barn och pratar om högtalare. ”Näe du vet jag funderar ju på att byta mina fronthögtalare” säger den ene. ”Jaså?” säger den andre. ”Jag tycker att basen får för mycket genomslag” säger den ene. ”Tycker du det?” säger den andre. Konversationen börjar bli ett reellt hot mot mitt välbefinnande, jag tar dottern i handen och flyr i mild panik bort till gungorna. Där står två mammor i svårgissad 25-årsålder och pratar om relationer, närmare bestämt otrohet. Jag hinner snappa upp några små fragment innan öronen slår ifrån:
”Han höll henne i handen.. helt öppet så att alla kunde se.. det var en tjej på jobbet.. och inte ångrar han sig heller.. sen kommer han tillbaka när det visar sig att gräset inte var grönare på andra sidan.. man önskar ju att man skulle orka säga nej då om det hände en själv liksom..”
Sekunden innan mina öron slår ifrån är jag på väg att öppna upp en konversation med mammorna. Jag tänker säga att den som är otrogen mot mig kan dra åt helvete, för all framtid. Jag tänker säga att jag inte bara skulle orka säga nej, jag skulle vara oförmögen att säga något annat. Men jag backar, jag orkar inte. Folk får väl vara ifred, det är nog lika bra. Det verkar vara melodin här i Hammarby Sjöstad. Jävlar vad man får vara ifred här. Den unga stadsdelen ligger fortfarande i respirator i väntan på tecken att den klarar sitt livsuppehälle med egna organ. Gatorna ekar tomma, det myllrande folkliv som kännetecknar ön två minuter norrut lyser med sin totala frånvaro. Min kompis säger att det enda man gör i Sjöstaden är att bo, allt annat gör man någon annanstans. Man handlar någon annanstans. Man jobbar någon annanstans. Man tar en öl någon annanstans. Man går på bio någon annanstans. Han borde veta, han bor ju där. Det tar tid för en ny stadsdel att bygga upp en identitet, och Sjöstadens förbannelse är närheten till populära Södermalm. Jag kan inte se hur den någonsin ska orka stå på egna ben.
Senare på kvällen tittar jag på Sportspegeln och ser Johannes Ericsson och hans lagkamrater tacka den lilla tappra bortaklacken. Gefle har vunnit mot Bajen på söderstadion och jag knyter näven ett par decimeter ovanför bordet och väser fram ett tyst ”yes!” mellan tänderna (barnen sover). Och här någonstans får jag korn på Södermalms själ, den jag letat efter i flera år. Så här är det, Bajen är ett lag som alltid vill spela ett snyggt och lite smånätt spel. Publiken förväntar sig klackar och direktpassningar, så har det varit ända sedan Nacka Skoglunds dagar. Detta vet ett lag som Gefle, som kämpar som om varje poäng vore den sista och sätter upp köttiga försvarsmuren. Så måste ett sämre och mycket mycket billigare lag göra. Dessutom, att försvara sig kommer naturligt för oss i glesbygden. Vi har legat på defensiven i över hundra år.
Slutsatsen är lika förbryllande som uppenbar: för Bajen (Södermalm) är inte det allra viktigaste att vinna, för Bajen (Södermalm) är det allra viktigaste att spela Bajens version av fotboll (att vara ett skönt Söder). På reklamspråk kan man kalla det att vårda sitt varumärke, men jag vill romantisera istället. Jag tänker att det finns en stolthet och en konstnärlig vision i förhållningssättet, en djup förståelse och respekt för sin identitet. Något som en glesbygdsbo som jag, färgad av underdogens desperation som har lärt mig att vinna är något man gör till varje pris, aldrig haft råd att unna sig. För en desperat underdog är varje vinst ett steg ifrån avgrunden, inte ett steg mot paradiset. Vi kan aldrig vinna kriget, vi får nöja oss med att vinna enstaka slag. Bajen kan däremot vinna kriget, kanske inte i år men det är fullt tänkbart inom en femårsperiod. Men vägen dit ska vara ett karnevalståg, det ska vinnas på Bajens vis. Om Gefle någon gång mot förmodan vinner SM-guld i fotboll kommer det istället att vara en spikrak, oansenlig och ganska ful militärparad fram till målet. Vi måste göra så, vi har inte råd med karnevaler.
Men Södermalm har råd att vara kräset. Södermalm klär sig inte hur som helst, beter sig inte hur som helst, säger inte vad som helst. Det är som Östermalm fast på ett annat sätt, det som förenar är självförtroendet. Jag hoppas bara ni söderkisar och bönor inser hur bra ni har det. Ni som, förutom att äga en vacker stadsdel med fantastiskt nöjesutbud, också har råd med och kanske till och med tar för given en tydlig identitet och konstnärlig vision. Du vet, det där med klackar och snygga direktpassningar. En något friare tanke. Men hej, skulle ni någon gång tvivla på ert välstånd är det bara att ta färjan över till Hammarby Sjöstad. Kliv iland, betrakta ödelandet och vänd dig sedan om och längta hem. Eller som hon den gamla bönan sa till mig en gång i baren på El Mundo: ”En gång gick jag över bron, det var 1974. Där var råttor och skit överallt, näe här ser du en som stannar på Söder”. 24 kommentarer till “”En gång gick jag över bron..””Skriv en kommentar |
Sök -
Jag gillar verkligen dina inlägg. Eloge och hatten av och sådär.
Ja, det här var fint. Hammarby Sjöstad är förvisso också rätt fint (trodde aldrig jag skulle skriva det), men som du skriver; jävligt öde. Lite Hammarby pensionärsstad. Det är väl därför man alltid träffar Matt på en öl på söder.
Japp, ganska mycket så är det…Som bajare har man råd att vara lite roligare, lite skönare… och visst finns chansen att vinna kriget men är det något en bajare är riktigt bra på så är det att förlora. Och att bära förlusten med en viss stilfullhet och grace.
Gillade för övrigt den inledande meningen “… alltid lika konformt bohemiska Södermalm…” För att tala bajenspråk: Där satt den!
Men det var väl ingen som klagade när Bajen INTE sambaklackade sig till sitt första SM-guld, utan gnetade på med så kallad tråkfotboll. Förutom styrelsen då, som sparkade sin historiska guldtränare. Myten om Bajen är en sak, verkligeheten en annan.
Hanna: Tack, och bock, och allt det där!
Mattias: vafalls? Jämför du min text med Sjöstaden? haha. Tack kompis, vi ses nästa gång.
Lisa: Ja va fan, man försöker ju hitta på bra inledningar så att folk ska bli nyfikna. En gävlebo är också bra på att förlora, alldeles för bra. Fast det har ju börjat bra i år iaf.
G: I första utkastet till denna text hade jag med ett stycke om 2001 års SM-guld (och förre Geflespelaren Jonas Stark som språngnickade in 2-1 i den avgörande matchen mot ÖIS) och Sören Cratz som sparkades med motiveringen att laget spelade en alltför oattraktiv fotboll. Jag tycker det bekräftar myten om Bajen, men du menar alltså tvärtom?
Öde vet jag inte om jag håller med om. På kvällen kanske. Men som jag förstår det var du i sjöstaden dagtid då du träffade barnvagnsmaffian. Det bor inte bara pensionärer i sjöstaden utan befolkas mestadels av unga barnfamiljer. Fina vårdagar är båten från söder full av söders unga barnfamiljer som vill gå runt och trängas med sina barnvagnar på bryggorna och titta hur det fina folket bor.
Så öde är inte Hammarby Sjöstad.
Matt: Sjöstaden är lika död som Gävle.
Maths: Det var ju inga andra än styrelsen som var intresserade av myten då, och just för att den passade deras syften. Om supportrarna gått på styrelsens linje hade väl knappast Cratz fått springa ärevarv när han kom tillbaka året efter med Helsingborg?
Tony G blev ju “attackerad” när reultaten uteblev en period under hans första år, trots att laget enligt vissa spelade fin fotboll och därmed borde gjort alla nöjda och glada
En gång i tiden levde säkert Hammarby upp till myten som finns runt föreningen, men sedan ett antal år tillbaka är den lika död och begraven som Kenta.
Ja du, Maths. Här måste jag nog ändå säga att du på dina ställen är precis så fördomsfull som fördomsfulla lantisar ofta är. Shame on you!
Däremot en träffsäker iakttagelse av alla Möööneybröther wannabes, som stryker runt i min stadsdel, i början av texten.
David: Hur är jag fördomsfull? Ge exempel. Jag skriver om hur jag upplever saker från mitt perspektiv, there is certainly no shame on that.
Nästan allt du skriver om Bajen är så klart fördomsfullt. Precis som G påpekar så skriver du myten - sanningen är något helt annat.
David: Och vad är sanningen då? Enda gången Bajen vann SM-guld fick tränaren sparken med motiveringen att laget spelar en för oattraktiv fotboll. Det är ingen myt, det har hänt.
Jag hänvisar dig till GF:s svar så slipper jag upprepa vad någon annan redan sagt. Av någon anledning (avundsjuka?) är det alltid folk utanför Bajen som är intresserade av “myten”.
Jadu David, jag kommenterar bara vad jag ser. Om man väljer att bygga laget runt Chanko, en mycket teknisk spelare som väger in på ungefär 57 pannor, så har föreningen satt tonen redan där. Det är väl ingen myt att Bajens lag innehåller många tekniska spelare av den något lättare sorten? Jag förstår inte varför det ska vara så känsligt. Avundsjuk är jag till viss del, jag skulle också vilja att laget jag håller på spelar en rolig fotboll. Jag tror det framgår ganska tydligt i texten. Sen reagerar du som om jag har hoppat på ditt Bajen när jag i själva verket hyllar föreningen, mycket märkligt.
GF: Jo men det är ju det som är grejen. Det är inte supportrarna som bestämmer vilka som ska spela i laget och vilken taktik de ska följa, det är föreningen med styrelsen i spetsen. Jag har aldrig sagt att alla Bajen-supportrar vill se klacksparkar, jag pratar om föreningen. Och tittar man på dagens laguppställning så finns det fog att påstå att myten fortfarande lever i styrelsen.
David: Ahh.. NU förstår jag hur det här hänger ihop! De enda i fotbollssverige som INTE vill kännas vid att Bajen spelar en teknisk och smånätt fotboll är Bajens egna supportrar. Ni är ju hårda killar som vill injaga skräck i era motståndare, eller hur? Och då kan man ju inte komma farande med 57-kilos mittfältare, hur duktiga de än är. Jösses, jag är glad att vi redde ut det här, för jag förstod faktiskt ingenting där ett tag.
Själv var jag på första hemmamatchen inklusive marschen från medis. Bollinnehavet var säkert 70-30 för bajen raktigenom hela matchen. Men bajen såg lite förvirrade och rådvilla ut. Man kan beskriva matchen ungefär som att båda lagen var helt stillastående, bajen rullade runt lite boll medans gefle bestod av 10 backar och en målvakt. Så höll det på tills gefle anföll, ca 4-5 gånger under matchen, och det blev rena rama hönsgården och vips blev det mål.
Med andra ord, två ganska dåliga lag, varav det ena ville spela fotboll men inte riktigt lyckades och det andra bara ta någon poäng.
Jonte: Så kommer Gefle att spela i samtliga bortamatcher genom hela serien, det är deras taktik, och varför de spelar så kan du läsa i texten. Jag skulle tro att Bajens spelarbudget är tio gånger större än Gefles, med det styrkeförhållandet SKA man dominera matchen.
Din beskrivning av Hammarby gjorde mig tårögd. Allt det där känner ju vi som vuxit upp på Söderstadion till - men att du utifrån kan göra en så klockren analys gör mig lycklig.
Tack!
Albin: Det glädjer mig att du uppskattade min analys av Hammarby. Tack!
En mycket välformulerad och träffsäker betraktelse av myten som vi old school-bajare vägrar släppa grepper om. Precis så är det. Eller, rättare sagt, precis så vill vi att det ska vara.
Det är alltid skönast att gå i motvind, man blir lite rakare i ryggen då, lite vackrare och stoltare på något sätt. Men du verkar ändå förstå oss, vackert så.
Bobigol: Kul att höra dessa ord från en old school-bajare! Jag tycker inte ni ska släppa greppet om myten, det är trots allt den som gör Hammarby IF till något mer än bara ett lag i mängden. Som Gefle-fan är man minst sagt van vid motvind, och det är ett visst mått av stolthet förknippat med att alltid vara tippad sist och överleva år efter år.. men någon gång vill jag förstås gärna spänna bågen lite högre.
Fantastisk krönika! Grönvita hälsningar från ABAP80. (Alltid Bajare Aldrig Pajas sedan 80-talet)
Svågern: Tackar!