2008-08-09 – Lars Winnerbäck @ Zinkensdamm ip. FOTO: Jesper Frisk/ROCKFOTO

Över en natt blev Lars Winnerbäck min husgud. Husgud i det lilla studentrummet jag bodde i på den tiden. Det var en kompis, som pluggat i Linköping, som gav mig demobanden Mina Damer och Herrar samt 3486 Ord. Han trodde jag skulle gilla dem. Själv var jag inte så säker. Jag lyssnade nästan enbart på trallpunk, jag var helt insnöad och enkelspårig(och kanske är jag det fortfarande, på annat). Lasse hade tidigare spelat trallpunk i bandet Snoddas, eller snabb pop som han själv kallar det, så jag gav banden en chans. Och jag fastnade direkt. Gitarren, den speciella rösten och de underfundiga texterna trollband mig. Låtarna spelades om och om igen när jag satt betraktade spåren vid Norra station genom fönstret istället för att plugga.

Jag tycker än i dag låtarna på demobanden är fantastiska, men Lars Winnerbäck har utvecklats något enormt sedan dess. Han har gjort en resa i musiken och delat med sig av sina upptäckter i olika konstellationer. På sin sjätte fullängdare, Vatten Under Broarna, gick han tillbaka till att spela helt akustiskt. I sin helhet är det den starkaste plattan. På den senaste skivan, Daugava som släpptes för ett år sen, har Winnerbäck i enlighet med tidens tempo dammat av banjon, mandolinen och fiolen och låtit allt få lite mer folkmusikskänsla. Winnerbäck har hämtat folkmusiksinspirationen i från Irland och Lettland där han spenderat en hel del tid. Det är således en blandning av Irländsk dryckesmusik och östeuropeisk vemod. Det låter inte så strålande på papperet men i Lars Winnerbäcks tappning är det väldigt bra. Texterna är mörka, som det ska vara, även i låtarna med mera drag.

Under åren har jag sett Winnerbäck live närmare trettio gånger. Första gången för tio år sen på Tantogården, där han spelade med vapendragaren Jens Back. Förra sommaren startade Lasse en ny tradition med att spela på Zinkendamms IP. I år trängdes 18 000 personer på fotbollsplanen. Det var som en minifestival med öltält, månglare, flera förband och ståupp-komiker. Men ingen brydde sig om någon annan än Winnerbäck. Han spelade med det nya bandet och alla gamla låtar hade fått nya fina arrangemang. Winnerbäck är alltid en fröjd att se live. Det syns att det är det här han lever och brinner för. Han är blyg men han trivs på scen. Han har förnyats genom åren och förändringarna har varit bra. Rösten har blivit mognare och texterna har blivit djupare. Men ändå är det fortfarande samma Lars Mattias Winnerbäck som fyllde mitt lilla studentrum med vemod.