Elvis kom in i mitt leverne på morgonkulan. Det gick liksom inte att sky. Han var, och är, lika känd som Jesus, James Bond, Påven och Hitler. Från början tyckte jag att musiken, på sin höjd, lät allright men att Elvis såg väldigt plufsig, däven och fadd ut (och på den tiden var mina päron gracila och sobra). Första sammanträffandet med Elvis som stämplade var filmen »True Romance«. Elviskaraktären som Val Kilmer levererar är the shit. (Det går ju inte att inte digga Elvis i »True Romance«.) Även det övriga Elvistugget i filmen (mest från Christian Slaters karaktär) öppnade mina ögonglober - på glänt men inte mer. »True Romance« är en prima film men den fick mig inte att agera. Det blev ingen spårvagnsfärd till Skivhugget (R.I.P) för att köpa en hög Elvisplattor. Det skulle dröja några solvarv till innan the quickening. Det var senvår och jag var hemma hos en polare som residerade allena i föräldrarnas hus i Örgryte under några veckor. Vi var en liga som gick ut och in, grillade marinerad lax och fläskkarré ute i trädgården, skitsnackade och hinkade alkohol till småtimmarna. En kväll blev jag frusen efter grillningen, vilket är lätt hänt i Göteborg, och gick in i huset. I teverummet låg ett videoband med »Elvis' 68 Comeback Special«. Tänkte: va fan, jag har inget bättre för mig (och jag har alltid varit vetgirig). Ryktes med i musiken och Elvis artisteri från första stund. Hur fan kunde jag ha förbisett kraften i hans pipa, utryck och rörelser under alla dessa år? (Vad den spelningen gjort för framtida kommers av skinnjackor och dito byxor är marigt att göra sig ett begrepp om – but it’s a lot.) Jag blev inte kär, men jag fattade varför gemene man blev, och fortfarande blir, kära i Elvis. Köpte fortfarande ingen platta med The Undisputed King of Rock 'n' Roll men var det en dokumentär på dumburken eller någon artikel i någon blaska högg jag. Till slut kom mötet som skulle ta mig hela vägen. Vi var ett följe om fyra gossar, alla före detta musiksnobbar som hade lätt att falla tillbaka i mögliga synder i varandras trust, som skulle gå och se på Elvis - In Concert i Scandinavium 4 mars 2000. När jag först läste om konserten, det var hela Elvis orginalband (The TCB Band) inklusive kör (The Sweet Inspirations & The Stamps Quartet) som spelade live och Elvis som uppträdde på en gigantisk teveskärm, tänkte jag att det här spektaklet vill jag inte bomma. För det var vad jag förväntade mig – ett grandiost spektakel. Det som slog mig redan under de inledande låtarna var hur genuint det kändes. Showen var härligt milliondollarproffsig och det var inte många sekunder under de två och en halv timmarna jag påmindes/slogs av att Elvis faktiskt inte var på plats – eller att han är salig. Det kändes overkligt verkligt. Och det märktes att kompband och kör hade uppträtt hundratals gånger med en världsartist (se där alla rubriksättare, så använder man ordet världsartist utan att överdriva). Bandet var tightare än musen på en mulladotter. Elvis uppträdde med en pondus som måste ha fått riktiga kungligheter att känna sig dvärglika bredvid honom. Hur långt han än gick, hur dåliga kvickheter han än drog, hur mycket galenskap han än visade var han helt självklar i centrum. Han var helt skamlös och det var alldeles förtjusande att se. Låtvalen var oklanderliga och hans kevorka på alla brallisar i publiken var enorm. Under »Love me Tender« hånglade han säkert med fyrtio tjejer och rundade av låten torrknullandes med tre hårtorksfriserade Midwestbrudar liggande på scen – bara så där. Numer äger jag Elvisskivor och jag går och kollar på "spektaklet" varje gång de gör ytterligare en turné (och tvekar inte att slänga upp tusentals kronor för plåten). För på scen är Elvis världens bästa någonsin – inte Metallica, inte U2, inte Depeche Mode och absolut inte Kent.

9 Kommentarer

Min inställning till Stureplan och de bajsnödiga fläskplättar som utgör kärnan av denna del av stan är mycket enkel: Stureplan är en skitkorv med silkespapper kring. Därför vet jag inte riktigt vad som for i mig när jag häromdagen stod där på Pocketshop igen och skummade i travarna. Den här gången var det ingen liten söt expedit som ledsagade mig i bokfloran, utan det var min egen hjärna som kommenderade kroppen att gå iväg med Fredrik Ljungs "Parasiten" till kassan. En bok som handlar om just den värld och de människor jag så starkt ogillar. Egentligen är det lite förvånande att det inte redan dykt upp en störtflod av böcker som kretsar kring kolasniffande strebrar i kölvattnet efter succén "Snabba cash". Det vita pulvret, extravaganta miljöer och människor med flott i håret verkar ju ha en märklig lockelse på Svensson. Men det kanske tar lite längre tid för en oetablerad romanförfattare att prångla ut en bok än det gjorde för Jens Lapidus att krafsa ner en efterföljare. Nå, en författare som alltså eventuellt kan placeras in i Stureplansfacket är just Fredrik Ljung, som skrivit en speedad roman om sitt megalomaniske halvt fiktive alter ego Henrik. Henrik är en ung Danderydsbracka som arbetar som framgångsrik finansanalytiker. Problemet är bara att karriären bygger på piller och pulver, den breda vägen mot framgång för en i grund och botten ångestfylld påläggskalv med nervös mage. En liten cocktail blir snart en stor - och ett krav för att klara vardagens alla bekymmer, som att åka tunnelbana med kreti och pleti eller våga gå fram och stöta på tjejer på krogen. Trots övertygelsen om sin egen storhet bränner Henrik ljuset i bägge ändarna i ett vansinnesrace på väg mot sista sidan. En eller två tabletter blir snart två kartor, en grogg blir en halvpanna. Och trots detta luxuösa men ändock paradoxalt whitetrash-aktiga liv har Henrik kvar drömmarna om sig själv som omslagspojke på de internationella finanstidningarna. Bara en lina till först... För en person vars innehållslösa liv kretsar kring att vara på en annan nivå än patrasket - där sossarna utgör den grupp som ger mest bränsle åt hatet - är det förstås allra viktigast att upprätthålla en ren front mot jobb och kollegor. Och det gör han, med envetenheten hos den högintelligenta psykopaten/påhittige knarkaren. Men Henrik, som inte är sen att döma ut socialbidragstagare, arbetslösa och uteliggare som blodsugare, förvandlas snart till en parasit själv. Långsamt krackelerar fasaden och mot bokens slut slår hastighetsmätaren i taket samtidigt som bromspedalen lossnar och far iväg i fartvinden. Sensmoralen kanske är: det kan hända vem som helst. Boken är vass och mycket bitter. Den är så arg så att man i början blir lite matt, varenda mening är tillskruvad ett extra varv. Men boken är välskriven och efter ett tag hittar man flytet. Sträckläsarprognos finns, jag drog igenom boken på ungefär en dag och även om det inte är någon läsning som lämnade några djupare spår kan jag rekommendera den. Om inte annat som ett fönster mot en obscen värld som förmodligen är vanligare än man tror. Och insikten om att det finns mer än flottigt hår som binder samman knarkaren på plattan med kotletten på Stureplan. Detta kanske till och med kan vara en av förklaringarna till varför det just nu ser ut som det gör i en viss bransch nära dig...

7 Kommentarer

 

I skrivande stund är det investmentbanken Carnegie som tvingas springa gatlopp i media och klä skott för skamlös girighet, orimligt risktagande och nonchalant slarv. Finansinspektionen har varit där och kollat lite, kommit fram till att banken har tummat väl mycket på vissa regler och kommer förmodligen (som förra gången) att utfärda en varning och böter. Aj aj pojkar, gult kort igen. Vad händer efter tre gula kort? Blir man avstängd i nästa match då? Min vilda gissning är att det inte händer ett skit efter tre gula kort, eftersom det är en av samhällets tydligen heligaste institutioner vi pratar om (i brist på religion har vi banker). Kan det möjligen finnas en koppling mellan bankernas svindlerier och det faktum att staten aldrig låter en bank gå i konkurs? Jag skulle kalla det årets mest uppenbara slutsats. Man kanske skulle starta en bank?

 

Så sent som i våras, vid Carnegies bolagsstämma, gick det så himla fint för banken att de anställda fick dela på summa summarum en miljard i bonus. Nu skriver vi hösten 2008, typ ett halvår senare, och den fina institutionen ber om samma summa i lån från staten för att rädda sitt skinn. Jag är bara gymnasieekonom, och det är förstås inte mycket att komma med i sammanhanget. Men jag kan ändå inte låta bli att peka på den alldeles uppenbara lösningen; be samtliga 810 anställda att lämna tillbaka sina bonusar så har ni er miljard. Det kallas risk, något som ni Carnegie påstår är er specialitet. När det går bra får man pengar, när det går dåligt förlorar man pengar. Vi samhällsmedborgare, typ 97 procent av oss, som har investerat våra surt förvärvade penningar i fonder känner väl till reglerna i detta spel (kolla ditt fondbesked nästa gång och hyr sen några gråterskor som följer dig vartän du går, det är läge för sånt nu). Frågar du mig så ska inte Carnegie ha en jävla krona av staten, men jag har å andra sidan aldrig förstått detta daltande med banker.

 

Är då Carnegie den enda banken som har tagit en rövare? Naturligtvis inte, men media behöver tydliga symboler och syndabockar. Jag kan förstås inte påstå att jag tycker synd om Carnegies ledning, hela situationen är uppenbart självförvållad, men jag uppmanar media att fortsätta gräva hos andra banker. Det måste finnas tusentals ton med smutsig byk i den här härvan, och jag vill se hela skiten. Det finns banker som sköter sig bra och det finns andra som är lite skummare, precis som i vilken bransch som helst går det ett par rötägg på dussinet. Skillnaden, och den är fan jävligt viktig, är att banker har en förmåga att kosta samhället en otrolig massa pengar. Därför borde det ställas högre krav på hur banker bedriver sin verksamhet jämfört med låt säga Larsson Mekaniska AB, inte lägre. 

 

Man kan förstås säga mycket om det marknadsliberala ekonomiska systemet, jag är själv (som ni säkert känner till vid det här laget) en skeptiker. Men jag tänker inte gå igenom Naomi Kleins hela manifest i ett desperat försök att göra socialister av er, det tar alldeles för lång tid och ni börjar redan tröttna ser jag (nej, inte en till text om finanskrisen). Jag tänker istället fokusera på endast två saker som jag tycker sticker ut extra mycket när jag betraktar diskrepensen mellan det förespråkarna hävdar och det verkligheten visar oss.

 

Nummer ett: Självsanering

Ja det är sagt av Frälsaren själv, Milton Friedman, att ett väl fungerande marknadsekonomiskt system sanerar sig självt och behöver därför inte kontrolleras av staten, eller någon annan klåfingrig överförmyndare heller för den delen. Milton darling, tillåt mig asgarva mitt i all tragedi. Här sitter världens samtliga regeringar i krismöten, Island håller på att kånka och G8-länderna har till och med funnit det nödvändigt att skaka liv i George W Bush för att möta den fritt löpande marknadens gigantiska tsunamivåg av kaos. Självsanering? SJÄLVSANERING?! Den fria marknaden klarar inte ens av att torka sig själv i arslet, den ligger just nu i respirator medan skattebetalarna tvingas pumpa in biljoner (och den här gången är det faktiskt ingen överdrift att säga biljoner) i systemet för att undvika en permanent återgång till jordbrukssamhälle med självhushållning (vilket egentligen kanske inte är en dum idé när man tänker efter). En bevisbörda som torde vara en av världshistoriens starkaste, alla kategorier. Problemet med marknadsliberaler är bara att när man konfronterar dem med dessa fakta glider de som välojlade dildos i röven på en ko och påstår att systemet inte var tillräckligt liberalt och självständigt. Det är alltså, enligt de finliberala så kallade tankesmedjorna, statens fel att det går åt helvete. Jag tror jag ska starta en tankesmedja, den ska heta ”Smeden är förbannad”. Vår paroll ska vara ”När smeden tänker blir städet kallt”. Alla dessa tankar och ändå så mycket elände. Ska ni tänka ännu hårdare nu, ni Timbro-smeder? Eller är det kanske dags för lite självrannsakan och verkstad?  

 

Nummer två: Framförhållning

Ekonomi handlar om kontroll och framförhållning. Åtminstone fick jag lära mig det på Borgarskolan i Gävle back in the days. Enkelt uttryckt kan man säga att ju mer man kan se in i framtiden, desto bättre beslut kan man fatta. Företagsekonomi har därför mer kommit att kallas beslutsstöd på senare år, för det är vad man vill mena att det handlar om. Hur ser man in i framtiden? Det kan man inte, men man kan försöka sig på kvalificerade gissningar. Detta görs med hjälp av budgetar och prognoser. Man sätter upp ett scenario vid årets början över hur man tror att det ska bli, sen stämmer man av utfallet med jämna intervall och justerar den kvalificerade gissningen, detta kallas prognoser. Denna enkla lilla rutin verkar dock ha flugit förbi nationalekonomerna på tiotusen meters höjd. Kanske tycker de att det är för banalt med budgetar och prognoser, kanske tycker de att det är ballare att chansa lite och gå på magkänslan. Hur ska man annars kunna förklara att det FEM MINUTER INNAN FINANSKRISEN SLOG TILL VAR GULD OCH GRÖNA SKOGAR ENLIGT TYP 98 PROCENT AV SAMTLIGA ANALYTIKER?! Ett system som har noll framförhållning är inte bara dysfunktionellt, det är ta mig fan inhumant! Här vaggar man in miljontals låntagare i falsk trygghet, nej nej, ingen ko på isen serru, för att sen rycka undan mattan i samma svepande rörelse som man hoppar in i mercan, startar V8:an och flyr fältet. Kvar står den sista utposten i form av ett antal handfallna politiker som försöker bilda mänsklig kedja för att hindra lynchmobben från att slita bankdirektörerna i stycken. Gång på gång. Jag skulle nog vara rätt förbannad om jag var politiker, finansminister Borgs sits är knappast avundsvärd just nu. Det måste ju vara ett helvete att se mercorna försvinna i horisonten samtidigt som knölpåkarna viner omedelbart ovanför hans huvud. För det är så det fungerar, när (inte om) det marknadsliberala systemet brakar ihop är det alltid politikerna, dvs den förhatliga STATEN, som måste stanna kvar och städa. The players are moving on to the next party.

 

Och jag frågar er, kära medmänniskor, när ska vi lära oss att det här helt enkelt inte är ett fungerande system? Och när vi har lärt oss det, vad ska vi göra då? Global revolution? Rida som hunner över tundran tills vi kommer fram till Wall Street och sätta kniven i monstrets hjärta? Om livet ändå vore en saga istället för en tragedi, det är synd om människorna.

18 Kommentarer

I inget annat land finns det ett så stort intresse för whisky som i Sverige och då speciellt single malt whisky. Det finns en snobbism i Sverige när det gäller whisky. Många anser att single malt är det enda värt att dricka. Jag vill påstå att de som har den inställningen inte har druckit mycket annan whisky utan bara dricker single malt för att det anses fint. Själv dricker jag all whisky, whiskey och bourbon. Det finns en whisk(e)y för alla tillfällen. Ibland passar det med en rökig single malt med noga uppmätt mängd vatten och ibland passar det med Kentucky straight bourbon i shotsglas. Men kan jag verkligen likställa single malt och bourbon? Nej, det kanske inte är rättvist. Det är ju egentligen två helt olika drycker. Den största skillnaden är att bourbon innehåller minst 51% majs medan maltwhiskyn endast har kornmalt. Men det finns en hel del likheter också. Utan att gå in för djupt på själva tillverkningsprocessen så är det själva fatlagringen som har störst inverkan på den slutliga smaken för bägge dryckerna. För bourbon används det alltid nya ekfat medan det i skottland alltid används begagnade fat och då i första hand fat som tidigare innehållit bourbon. Jag tycker att bourbon har ett oförtjänt dåligt rykte. Faktum är att bourbon är bland de mest kraftfulla whisk(e)y stilarna som finns. Endast Islaywhisky kan uppvisa samma kraftfulla karaktär. Det som är lite tråkigt med bourbon är att det inte finns lika stora smakskillnader som det finns bland skotsk whisky. Min favorit whiskey, den jag tycker passar vid alla tillfällen, är inte en bourbon. Det är en Tennessee whiskey – Jack Daniel’s. Den skiljer sig från annan amerikansk whiskey genom att den efter destillationen långsamt filtreras genom träkol av lönn. Processen tar tio dagar och under denna tid absorberar whiskeyn smaker från träkolet samtidigt som spriten renas. Detta ger Jack Daniel’s sin karakteristiska smak samtidigt som reningen gör att baksmällan blir lindrigare. Helt fantastiskt! Jack Daniel’s är ett av världens mest kända varumärken. Alla känner till den fyrkantiga flaskan och den svarta etiketten med texten ”Old No. 7” som uppkom redan 1887. Jack var en duktig marknadsförare och förstod att den fyrkantiga flaskan skulle stå ut bland vanliga runda flaskor men han såg också fördelen i att den var lättare att packa för transport. Vad står då ”Old No. 7” för? Det är ingen som vet med säkerhet varför Jack valde att sätta det numret på sina fat. Det finns lika många teorier som det finns guider på destilleriet i Lynchburg, Tennessee. Någon påstår att det är så många älskarinnor Jack hade. En annan teori är att företaget taxerades efter skatteskala 7. Ytterligare en version är att Jacks kompanjon hade sju framgångsrika butiker. Jag väljer att tro att det först är vid sjunde destilleringen Jack blev riktigt nöjd och beslöt att fortsätta göra på samma sätt. Och på samma sätt har Jack Daniel’s Old No. 7 tillverkats sedan 1887. Det dröjde till 1989 innan Jack Daniel’s destilleriet lanserade en ny whiskey – Gentleman Jack. Den filtreras ytterligare en gång efter lagringen på ekfat. Jag tycker att Old No. 7 är bättre trots den extra filtreringen. Men som sagt det finns en whiskey eller whisky för alla tillfällen och nu ska det smaka med en Gentleman Jack.

15 Kommentarer

"Tjena grabbar! Ledsen att jag är sen med dagens inlägg. Kom inte upp så tidigt som jag hade hoppats i morse. När jag sent om sider fick arslet ut vagnen började jag arbeta på ett inlägg som jag kallade "Trettiotre, förvirrad och skitsur", som återknöt till händelsen på Spy Bar i helgen - den jag skrev om på Skräpclownen. När jag tog en paus och läste runt på olika tidningar så upptäckte jag att den där förbannade Virtanen skrivit i princip den typen av "falling down" krönika jag tänkt skriva och där går fan gränsen, jag tänker inte tolerera att någon ska kunna anklaga mig för att sampla honom. Därför. Inget inlägg just nu. Ska möta upp Dill för lunch nu, sen ska jag göra mitt bästa för att få upp nåt under eftermiddan. Sorry /David"

8 Kommentarer

Det har blivit söndag igen, alltså dags för våra ömhudade skribenter att dela sin visdom med oss genom att svara på veckans frågor. Det är en liten tradition som vi har kommit att kalla Söndagspanelen, och vi vill gärna höra era svar också. 1. Berätta om senaste gången du grät (och då menar jag ett ordentligt hulkande, inte en fuktig ögonvrå framför Fyra bröllop och en begravning) Hermann: Det var i våras. En god vän till mig tog livet av sig. Livet har inte riktigt varit 100 procent bra sedan dess. Maths: Det var i våras, minns inte riktigt datumet men det var en söndag vid frukostbordet. Jag och min kära sambo diskuterade vår familjesituation och jag uttryckte oro för att jag inte hinner ge äldsta sönerna tillräckligt med kärlek och uppmärksamhet. Sen började jag böla som en nyfödd baby, jag gör ofta det när jag är orolig för barnen. Matt: Jag gråter ofta jag är en känslig jävel. Men ett riktigt stortjut var dryga ett och ett halvt år sedan. Det var när jag insåg att jag inte kunde få henne och var så frustrerad över att jag låtit mig själv tro att jag kunde få henne. Jag låg på soffan, halsade Jack Daniels och grät som ett barn. David: När min gamle vän Calle Feuk gick bort i våras. Mattias: Jag minns faktiskt inte. Så förmodligen var jag packad. 2. Berätta om din sexdebut: var, med vem, hur gammal var du? Hermann: I en stuga på Gullholmen nyårsafton 1988 (jag är född 1972). Eftersom jag är en gentleman avslöjar jag inte hennes namn. Maths: En synnerligen osnaskig historia. Jag var 17 år, det var hemma i mitt pojkrum med min dåvarande flickvän. Vi hade varit ihop ett par månader och tillfällena hade egentligen varit många men av någon anledning tvekade jag, tills denna morgon. Det var fint, en hederlig missionär om jag inte missminner mig. Matt: Det var i mitt pojkrum jag var18 år. Hon ett år yngre. Vi var tillsammans i flera år och jag trodde vi alltid skulle vara tillsammans. David: Det beror på vad man menar med sexdebut. Jag hade rätt invecklat hångel och tafsande med några tjejer jag var tillsammans med i tonåren utan att det liksom ledde hela vägen. Den riktiga debuten kom inte förrän jag var 18 år. Hon var 27 år och hette Yvette. Vi hade varit på Peppar vid S:t Eriksplan och druckit öl, sedan tog hon med mig hem till sig och förförde mig. Det var fint. Mattias: Det hela tilldrog sig i min säng. Tjejen var äldre, och det gick över förvantan utan pinsamt fummel eller andra missöden. Jag lovade att inte säga nåt till nån eftersom hon körde i vänsterfilen. Det löftet bör jag kanske hålla fast vid, för idag är hon och hennes kille gifta. Jag var 19 år. 3. Hur skulle din mamma beskriva dig? Hermann: Min mamma är väldigt svår - och jag undrar om det finns någon som fattar vad hon tycker och tänker egentligen. Försöker tänka efter lite men det hjälper inte - jag kan faktiskt inte föreställa mig vad hon säger när hon pratar om mig. Maths: Man bör bära i åtanke att min mamma inte ens trodde att jag skulle klara lumpen. Jag är yngst i syskonskaran och har väl alltid, om sanningen ska fram, varit lite extra omhuldad. En tjänst som jag aldrig bett om och som jag tror har hämmat mig till viss del genom livet. Idag skulle mamma nog beskriva mig som en av de starkaste och mest envisa människor hon känner. Och att jag är rolig. Och att jag hör av mig alldeles för sällan. Matt: Hon skulle bara säga fina saker. Det är väl så mammor gör? Med tre ord skulle hon beskriva mig som artig, älskvärd och kärleksfull. David: Hon skulle säga att jag är en slarver som inte lever livet så som hon vill att jag ska leva det. Och att jag är envis. Mattias: Disträ, glömsk och lättirriterad.

14 Kommentarer

Miserabla omständigheter och ostadigt kynne har lett till att det som var tänkt att publiceras i dag inte är moget. Onsdagskvällen blev lite rörig (men munter) - Nada fyllde fem år och sambon hade huvudvärk. Allt slutade lyckligt efter gratis öl, dramatik och förstående pojkvän. Hela torsdagen försökte jag pressa fram något nytt att skriva i om. CNN brusade i bakgrunden medan jag stekte idéer. (Barack Obama har helt klart the momentum - hade han varit arier hade valet ansetts avgjort. Men det är något som ligger och puttrar under ytan. Att presidenten i teveserien »24« är svart funkar för Joe Sixpack och Sarah Palin - realitet är en annan bollpark. Är jag överdrivet fördomsfull? Kanske. Kunde en högerreligös cowboy bli president så kan a nigger with a library card bli det också. Låt oss hoppas det.) Vid halv fem på eftermiddagen gav jag upp. Då hade tio idéer stekts. 1. Finland – Med utgångspunkt i skolskjutningar och machokultur letade jag efter svar i den finska krönikan (som är både blodig och grym). Det finska folket har härdats granithårt genom flera generationers plågor. Spåren från slaveri, ockupation och kamp syns än i dag. Kanske finns svaren i skrönora om Urho Kekkonens röda marionettjärnhand, eller i Lasse Viréns sisuvärldsrekord på 10 000 meter vid München-OS, eller i de inavlade delstater i USA som Finland delvis liknar. Matti Nykänen känns som en ledtråd. Aki Kaurismäki likaså. 22 PP! Karilouto, Hietanen, Lehto, Lahtinen och Rokka ger fortfarande osäkra poikar falloskomplex? (För grumlig idé.) 2. Varför är alla grabbar över 25 år från Oskarshamn flitskalliga? - Beror det på kärnkraftverket eller är det tristessen? (En dag ska jag reda ut den frågan.) 3. AA Gill – En sprudlande kärleksförklaring till världens mest läsvärda journalist (för tillfället). Han tycker att Barack Obama är kusligt lik Dr Spock, är dyslektiker och hatar ansiktsbehåring. (Mådde som en instängd hund och hade ingen som helst lust att skriva sprudlande.) 4. Hade Karl Marx rätt? – En fascinerande diskussion håller på att uppstå i kölvattnet av finanskrisen. Grovt förenklat; Var vi för kvicka att klandra socialismen? Kommer marknaden – som drivit fram den socialistiska omdaningen inom bankväsendet – driva fram fler socialistiska reformer? Tänk om marknaden ”säger” att planekonomi är prima? (Skrev en ganska hyfsad inledning men sedan blev det Jörgen Brink.) 5. Per Nuders bidrag till litteraturen är lika betydelsefullt som Hulk Hogans bidrag är till brottningen – Bara lilla jag som försöker skämta. (Höhö...) 6. Världens fem bästa seriealbum – En given livlina. Verken är lästa och hemläxan gjord. Listor är alltid efterfrågade. Lika bra att skriva komprimerat om de här böckerna – gemene man ser ändå inte storheten. »Maus« av Art Spiegelman, »Peepshow« av Joe Matt, »Persapolis« av Marjane Satrapi, »Palestine« av Joe Sacco och »Pyonyang« av Guy Delisle. (Kom på att jag tänker skriva långt och sprudlande om dem i framtiden.) 7. Vid bardisken 1 – Om läget i Liberia. (Nada) -Fan Liberia alltså. Sicken sörja. -Wikipediat? -Det har jag. Det var ju en del folk i USA som fick dåligt samvete före andra angående slaveriet. Så de befriade lite slavar och fixade en bit land åt dem i Afrika i början på 1800-talet. Det första ”återvändarna” gjorde när det kom ”hem” till Liberia var att förslava ursprungsinvånarna och leka godsägare med peruker, frack, handskar och skit. ”Återvändarna” införde apartheid också – fast mellan svarta återvändare (tio procent) och svart ursprungsbefolkning (90 procent). Det var förbjudet att hänga med andra gänget. Så där körde de på i nästan i hundra år innan fornhistoriska FN Nationernas förbund intervenerade. -Vad betyder intervenerade? -Typ att de gick in och styrde upp läget för stunden. Klämde bollarna på några rikisar, lovade fett åt några gröngölingar… Intervenerade typ. -Lugnade det ner sig sen? -Nej för fan. Bara slaveriet avskaffades. ”Återvändarna” styrde landet med en enpartistat, politbyrå och grejer ända tills 80-talet. -Vad hände sen? -Det blev kuppdags, en snubbe som hette Doe sökte upp presidenten och hackade honom småbitar med sin machete. Does gäng hackade ihjäl nästan hela ministrarstaben. En riktig storstädning. -Vilka gangstas! -Doe var tydligen riktigt outbildad och korkad och kunde bara styra med vapen i hand. När han statuerade exempel mot upprorsmakare åt han upp deras hjärtan efter att han hackat dem med sin machete. På rikitgt! Men Doe var inte paranoid nog och slöade till vilket straffade sig ett par år senare. En tidigare lojal polare torterade honom till döds youtubestyle. Skiten finns på video. -Och sen då? -Inbördeskrig, barnsoldater, du vet han galningen i Nicholas Cage-rullen styrde ett tag. -Coolt! Styr han fortfarande? -Han styr inte längre, men ska väl beundras eftersom han lyckades undvika att machetehackas när han torska makten. -Och nu då? -Det är jävligt spänt, åttio procent av befolkningen räknas som mycket fattig, inbördeskriget kan återupptas när som helst, aids, många är på flykt, folk är hungriga. (Afrikansk historia är det nya svarta för alla Andra världskrigetnördar. Boken »Mississippi in Africa« av Alan Huffman rekommenderas till alla som vill fördjupa sig i Liberias historia.) 8. Är J-O pingisens Bukowski eller är det Bukowski som är litteraturens J-O? – Frågeställning. (Det kan man fundera på om man har tid och fantasi.) 9. Bokhora – Kolla in den här bloggen. (Gör det! Den är ambitiös.) 10. Vid bardisken 2 – Om livet som blivande pappa. (Smaka) -Hur är det med Anna nu inför födseln? -Hon är helt hysterisk, skäller, skriker, gråter och hetsäter. -Åh fan, hur känns det för dig? -Jag är inte direkt nyknullad. -Välkommen till runka i duschenklubben! (Givetvis hade gått att skriva något vitsigt och modernt med dessa två grabbars konversation som grund eller ingress. Givetvis…)

3 Kommentarer

Jag har precis fått in min varma smörgås och sitter i fönstret och finner något fascinerande i bakgatan som går förbi utanför. Det är bara en liten stump, kvarteret sträcker sig knappt hundra meter men ändå är det något med just den här lilla sträckan som jag tycker så mycket om. Den är som en kvarleva från förr, då småbutikerna låg tätt inne i stan. En skoaffär, en bar, en mataffär, en rambutik, ett antikvariat, två kaféer och en cykelbutik. Och dessutom en butik som bara säljer hjul, i alla tänkbara modeller och storlekar. Utanför fönstret faller mörkret sakta och den vackra gamla neonskylten på kaffebaren mittemot lyser röd som en bordell. En hantverkare stannar bilen halvvägs upp på trottoaren och börjar baxa ut verktyg och lådor ur bakluckan. Han tappar sin borrmaskin i gatan och blir arg och svär. En kille går ut från varuintaget till en matbutik och går iväg mot trafiken och pulsen femtio meter bort med en trottoarskylt. Utanför krogen vägg i vägg kastar Västermalms hårdaste och äldsta rocker en cigarettfimp i gatan så glöden yr över asfalten. Hans frisyr fångades och fastnade 1956 - går inte att kamma ur - och bootsen har växt fast på fötterna. Jeansen är så tighta att han knappt kan röra benen. Han försvinner in mot baren som en krum och ålderstigen sköldpadda. Fan, jag älskar Fridhemsplan. Good old Frittan, Horans västra syster, trotsigt skabbig även efter Västermalmsgallerians intåg och stadiga strävan att byta ut sunkiga barer mot glittrande modebutiker. Några har redan fått stryka på foten, och fler lär det bli. Men den sydvästra delen stretar fortfarande emot, med sina solkiga barer och tjugofemkronor per halvliter. Det är höst, det är uppvikta rockslag och det är händer i fickorna. Den här gatan strävar ända från Stadshagen genom ett oändligt tråkigt område av betong, tegel och ödsliga industrikvarter innan den slutligen gör entré vid S:t Eriksgatans ljusflod. Efter en stund tar gatan slut vid en stor park, som så här på senhösten är mycket mörk och dyster. Men dessförinnan rinner den förbi mig och mitt fönster, där jag sitter och känner mig lycklig. Det är en catwalk utan moderiktiga benrangel, och det är så jag vill ha det.

11 Kommentarer

Låt mig göra en sak klar redan nu: du får gärna kalla mig sosse, men jag tycker inte att Mona Sahlin är en skarp politiker. Hon är otydlig som ledare och en medelmåttig debattör. Märk väl att detta ingalunda är en hastigt påkommen aversion i kölvattnet bakom den senaste tidens opinionssiffror. Nej nej, jag minns Mona sedan minst tjugo år tillbaka i tiden. Hon har liksom alltid funnits där (förutom några år efter Toblerone-skandalen då hon "provade på en civil karriär"), snett bakom först Ingvar Carlsson och sedan ordförande Persson, men aldrig någonsin har hon lyckats vinna mitt förtroende.

Varje gång jag säger detta får jag ett gäng sossar på mig som hävdar att jag tycker så på grund av att Mona är kvinna, och att jag som man av hävd finner det lämpligt, ja helt enkelt inte kan låta bli, att av denna anledning trycka ner henne i skoplösen. Inte för att det lär ändra någons uppfattning, ni har väl ramat in bilden av mig som kvinnohatare vid det här laget, men jag kan säga att min kandidat till ordförandeposten var Margot Wallström. Sist jag kollade var hon kvinna, och en synnerligen begåvad sådan. Jag tycker mig också hitta visst stöd i min Sahlin-kritik i senaste tidens opinionssiffror. Så länge Mona höll låg profil steg siffrorna stadigt och nådde ett tag rekordhöjder. Bollen låg på straffpunkten, regeringen Reinfeldt låg och kippade efter andan som en strandad val och det var bara att klappa till. Men vad gör Mona då? Jo, först annonserar hon att Vänsterpartiet inte längre är välkomna i kampen mot Alliansen, vilket mycket väl kan vara sossarnas största strategiska blunder i modern tid. Tydligen insåg Mona det också då hon två dagar senare "tog tillbaka" detta uttalande. Grymt tydligt Mona.. Sen ger hon sig in i en serie debatter med Reinfeldt mitt under brinnande finanskris, vilket får mig att misstänka haschfester bland Sahlins rådgivare. Vad händer om man ger sig på den som försöker rädda nationen från yttre hot? Man framstår inte själv som speciellt sympatisk va? Det är en gammal sanning i krig och politik, angrip inte dina egna soldater när fienden anfaller. Sen kan du tycka att regeringen gör ett uselt jobb men det spelar ingen roll, det är timingen det handlar om och jag är övertygad om att Reinfeldt bara tackar och tar emot. Resultatet har heller inte låtit vänta på sig, sossarna backade drygt tre procent i senaste SIFO-undersökningen. Vilken överraskning.. not. Låt oss stanna kvar en stund vid Vänsterpartiets uteslutande eller icke uteslutande ur den röd-gröna klubben, för det är extra intressant. Sahlin hävdar först att Ohly & co inte får vara med på grund av för stora meningsskiljaktigheter i viktiga frågor. En av dessa frågor är skatten. Ohly hymlar inte med att han skulle höja inkomstskatten om han kom till makten, det ligger liksom i partiets centrala linje: större offentlig sektor och mer statlig inblandning kräver högre skatter. Sahlin och skogsmullarna däremot har sagt att det är okej att Alliansen sänkt skatten (den sänkning som de var så otroligt mycket emot i förra valrörelsen), men att man inte tänker sänka den ännu mer. Goddag yxskaft. Vem framstår som tydlig och rak i ryggen i denna fråga? Place your bets, Ohly ger pengarna tillbaka. Väg sen in i bedömningen att Sahlin gör en helvändning och bjuder tillbaka Ohly till bordet, och Alliansen ser på och ler i mjugg. Dessutom, och det här är knappast rocket science ens för gemene soffpropp, består ett så pass stort parti som Socialdemokraterna av olika falanger. En falang lutar mer åt höger, det är den som alltid velat samarbeta med Folkpartiet, och en lutar mer åt vänster, det är den som nu går ut i media och kritiserar Sahlins beslut. Allt eventuellt samarbete med Folkpartiet har omöjliggjorts under överskådlig framtid på grund av partiets Alliansdeltagande, alltså återstår endast den charmiga lilla vindflöjeln Miljöpartiet som partner. Jag skulle inte direkt darra av skräck om jag var Reinfeldt. Själv skulle jag gärna ta med mig trion Sahlin, Wetterstrand & Eriksson (ska vi tro att de kommer att kalla sig SWE under valrörelsen?) på hajk med en mellanstadieklass, men nu handlar det ju om att styra landet liksom. Jag är enormt besviken på Mona för att hon vände Ohly ryggen. I mina ögon är han en skarp, begåvad och klarsynt politiker som vågar stå för de radikala idéer som sossarna för länge sedan tappat bort i den populistiska labyrint de irrat runt i de senaste femton åren. Rent subjektivt, om vi bara tar in själva personen och blundar för politiken, framstår Eriksson och Wetterstrand som korvgrillande scoutledare bredvid denne man. Och även om endast kanske fem procent av Vänsterpartiets idéer skulle få genomslag i regeringssitsen så är det just den vänsterbromsen som Mona behöver för att hålla sig på rätt spår. Nu tror jag inte det är därför hon har tagit tillbaka Ohly, det beror snarare på ett böjande för den massiva kritiken. Rent ideologiskt tror jag fortfarande han är lika ovälkommen i den Sahlinska båten. Och man kan verkligen fråga sig om Sahlin egentligen vill vinna nästa val, eller om hon är mer mån om att forma partiet enligt sina egna ideal. När borgarna bestämde sig för att ge sossarna en rejäl match var det alle man på däck. Liberaler fick samsas med homofoberna i KD (det är svårt att hitta ett större ideologiskt glapp än så), man samlades runt en gemensam fiende och det har ju faktiskt fungerat, de tog makten. När Mona blåser till motangrepp hotar hon med att lämna vänsterflanken hemma, vilket i min bok tyder på hybris i en tid då socialdemokrater borde präglas mer av ödmjukhet än något annat. Sossarna sjabblade bort förra valet, man gjorde ett uselt arbete och underskattade motståndet. Vad kan vi lära oss av detta? Jag vet, vi skippar Ohly! Nej nej Mona, du behöver honom mer än någonsin! Av människor som är aktiva i partiet har jag förstått att Sahlin genomfört något av en intern demokratiseringsprocess. Och det här tror jag på allvar att hon är bra på! Det har varit fokusgrupper och workshops, fotfolket har fått säga sitt och efter en era av toppstyrning a la Persson kan jag förstå att partifolket fått ny luft i sina bröstkorgar under Sahlins mjukare styre. Men det ni behöver förstå, ni som är aktiva sossar, är att utifrån sett, där vi vanliga väljare står, framstår detta som ett virrvarr av meningslösa möten utan tydligt ledarskap. Vi är inte med på era möten, ni har låst in er i konferensrummet och ritat fina pilar på whiteboarden medan vi har stått här utanför och undrat när i h-e det ska hända något. Sen hände det något, dvs ni åstadkom det ena taktiska misstaget efter det andra, och många av oss börjar famla efter något att tro på. Efter så lång tid och så många interna möten kom ni alltså fram till att a) Skippa Ohly, och b) angripa Reinfeldt mitt under finanskrisen. Sökes: hjärntrust med socialistiska värderingar. Men hey, ni har säkert mysiga konferenser.

6 Kommentarer

När man nämner att man ska på svensexa är det alltid någon som drar upp klassikern med kanindräkten. Ni har säkert hört talas om den.

Brudgummen får en kanindräkt levererad till sig och instruktioner att infinna sig på ett visst ställe, sitta ner på en bänk och vänta. När han väl är där ser han en annan kille också iförd kanindräkt promenera förbi. Och just som han reflekterar över oddsen att två killar på samma plats har en kanindräkt på sig kommer en skåpvagn förbi och drar in den andra kaninmannen i bilen. Brudgummen blir kvar förbryllad och tror att de kidnappat fel kanin. Det är alltid någons kompis kompis som varit med om detta. Jag tror att det är en skröna. Nu har det blivit många svensexor för mig, jag är i den åldern då alla kompisar gifter sig, och svensexor är alltid kul. ”Kidnappningen” i sig är en betydande del av svensexan. I helgen hade vi svensexa för min äldsta vän. Vi hade inte så stort spelrum för kidnappningen då vi var tvungen att ta honom tidigt på morgonen i hemmet. Vi smög, lätt maskerade, in i lägenheten och överraskade honom mitt i frukosten . Det var roligt att se hans ansiktsutryck när hans morgontrötta hjärna försökte lista ut vad fan det var som hände. Det var bara några sekunder av tvivel, han kommer själv aldrig erkänna att han blev förvånad och lite rädd, men vi som såg hans skrämda blick vet sanningen. Den mest lyckade kidnappningen inför en svensexa var när vi fick med brudgummens chef på planerna. Chefen kallade till möte. En av våra vänner jobbade på samma företag och var med på mötet. Innan mötet sa han till vårt offer att han bråkat med sin fru och han var trött på allt. Väl på mötet öppnar han synligt för offret och för några andra mötesdeltagare, som inte alls visste om att det var en svensexa på gång, först en liten flaska jägermeister. Han försökte bjuda de övriga och brudgummen som alla tackade nej och hoppades att chefen inte såg något. Vår infiltratör lyfte sitt kollegieblock som skydd och drack sin jäger. Mötesdeltagarna skruvade på sig nervöst. När jägern var urdrucken öppnade han en burk öl under konferensbordet så att det pyste ljudligt och skummade ut över golvet. Nu frågade offret vad det egentligen var som pågick. I samma ögonblick rusade vi andra in i rummet med stora vattenpistoler, Supersoaker 2000, och sprutade honom dyngsur. En annan rolig svensexa var när vi lurade i den blivande äkta mannen att han skulle få en budgetsvensexa. Vi skyllde på att vi bara fått reda på två veckor i förväg att han skulle gifta sig. Efter jobbet iklädde vi honom en svart sopsäck och han skulle vara en anslagstavla där alla fick skriva vad man verkligen tyckte om honom på post-its och klistra fast vid ”anslagstavlan”. Vi tog honom ut, åt indiskt och drack drinkar. Relativt tidigt började folk försvinna och snart satt han där själv packad med en sexa Assburner i handen. Han fick själv promenera hem och inse att hans svensexa inte skulle bli roligare än så här. Men när han morgonen efter låg bakfull på soffan rusade vi in, hoppade på honom ett tag och tog ut honom på en riktig svensexa som varade hela dagen. Har ni några roliga, eller rent av tråkiga, minnen från svensexor eller möhippor?

4 Kommentarer