Prolog

Katrin Zytomierska kallar en idoldeltagare för ”bögig” och en annan för ”tjockis.” Det blir folkstorm och Katrin får försvara sig i Tv4:s Kvällsöppet. Marcus Birro, som aldrig missar en chans att komma till tals offentligt, fördömer Katrin. Katrin får höra att Birro ska ha uttryckt sig nedsättande om judar och kallar Birro för judehatare. Birro blir förbannad och hotar med polisanmälan. Katrin får sparken från Tv4.

Det mediala efterspelet

Maria Brander snyftar i Expressen och menar på att Katrin är ett offer för en cynisk tevekanal, detsamma gör Fredrik Virtanen i Aftonbladet. Det som är häpnadsväckande med deras krönikor är inte att de ger TV4 en välförtjänt känga, utan den totala avsaknaden av självkritik eller självinsikt (vilket blivit något av ett kännetecken för kvällstidningarnas krönikörer). Både Brander och Virtanen går på som om de vore moralens väktare – trots att de själva skriver i tidningar som står upp över anklarna i skit och som bara triggat på historien i sin jakt på uttalanden. Inget fel i det. Vuxna människor får själva ta ansvar för vad de säger och både Birro och Katrin har gjort sig namn som mer eller mindre nogräknade proffstyckare. Jag säger bara att någon form av reflektion över den egna rollen vore snyggt.

Istället väljer Virtanen sitt sedvanligt trista überperspektiv och skriver med darrande penna om hur amatörer, som Katrin, fått plats i och skitat ner anständiga medier. Faktum är att Aftonbladet var den första tidning som på allvar omfamnade bloggvärlden genom att knyta Sigge Eklunds Bloggportalen och Alex Schulman till sig. Samme Schulman som under en period nära nog gjorde Virtanen själv överflödig genom att ta hans plats som Aftonbladets främste nöjesprofil.

Jag ser som sagt inget fel i det här. Jag arbetar ju själv sedan en vecka tillbaka på Sveriges enda renodlade tabloid. Jag har också skrivit om Katrin/Birrospektaklet. Skillnaden mellan Nyheter24 och Expressen och Aftonbladet är att Nyheter24 inte sätter sig på några moraliskt höga hästar. Inte hymlar med sin avsikt eller försöker påskina att den är något den inte är. Nyheter24 är en tabloid som kommer dra sin näring ur skandaler och skvaller men samtidigt förhoppningsvis kunna erbjuda en bred och lättillgänglig nyhetsrapportering. Precis som Aftonbladet och Expressen alltså. Bara lite ärligare.

Vad det handlar om är i grunden kvällstidningarnas självbild. Aftonbladet var som sagt snabba med att haka på bloggtrenden för några år sedan och knöt Alex Schulman till sig av precis samma anledning som Tv4 knöt till sig Katrin. För att ha någon som drar till sig uppmärksamhet och garanterar skandaler. Schulmans (både nuvarande och före detta) och Birros varumärken är att vara bilolyckor som vi kan stanna till vid en kort stund och förfasa oss över innan vi glider vidare. Att medierna sedan kan behöva göra sig av med bilolyckorna ifråga, under stort mediespektakel, är självklart en medveten kalkylering som inte innebär en större risk än att behöva erkänna ett misstag och sedan glatt ta emot mervärdet som uppmärksamheten ger.

Där Aftonbladet varit kvicka med att snappa upp trender och knyta nya intressanta skribenter (de som Virtanen kallar för amatörer) till sig har Expressen varit gammelmodiga, misstänksamma och efter sin tid. Istället för glada amatörer har Expressen valt att förlita sig på bulldozers i krönikörsform. Ja, jag talar naturligtvis om personer som Linda Skugge, Britta Svensson och Lars Lindström. Skribenter som aldrig missar en chans att spela på de stora känslorna och uttrycka lite hederlig pöbelmentalitet. Folkliga alibin som får, och ska, vara nästan hur korkade som helst i sin jakt på att röra upp känslor.

Gemensamt för dessa bloggare/krönikörer är att de hålls på armslängds avstånd från tidningarna de arbetar för. Man vill ha godsakerna utan att behöva riskera att smutsas ner alltför mycket. Att Britta Svensson har fler läsare än hela kulturredaktionen är således ingenting man riktigt vill kännas vid. Det vore inte bra för självbilden.

Analys

Det är svårt att komma ifrån bilden av att kvällstidningarna och då särskilt Expressen haltar runt som yra höns och inte riktigt vet hur de ska förhålla sig till samtiden. De lever kvar i gamla mönster och vill vara något de inte längre är. Det är denna permanenta inkonsekvens mellan deras idéer och önskningar, och vår civilisations ständigt föränderliga skepnader och innehållslösa skenbilder som gör dem förvirrade och obalanserade. I denna outhärdliga konflikt förlorar de all förnimmelse av samtiden, därför att man i varje ögonblick förtränger, hindrar och hejdar deras krafters fria spel. Där har ni den Svenska kvällspressens förgiftade, dödliga sår.

Så här på söndagar när bakfyllan är som värst blir vi personliga här på barstolen och svarar på några frågor. Vi är också väldigt nyfikna på vad ni skulle svara på våra frågor.

1. Berätta om din första fylla.

Matt: Det var på min polare, Pockes, 18 års dag. Själv var jag 16. Vi cyklade 7 km  fram och tillbaka för att köpa den billigaste folkölen i stan. Vi handlade till hela gänget. Det var bara Pocke som hade fyllt 18, stackaren, den sommaren fick han cykla många gånger till den nattöppna macken för att köpa folköl. Tvåkommaåttor var inte uppfunnen då all folköl var 3,5%. Jag drack åtta stycken över hela dagen – det var en behaglig och lagom fylla. Jag kommer ihåg att jag hade överrock, fastän det var sommar, och låg i en buske och tyckte livet var jävligt skönt.

Hermann: Den kan inte ha varit särskilt speciell för jag minns den inte. Men det bör ha varit någon gång i åttonde klass på badplatsen i Hovås. Givetvis var det en illasmakande häxbryggd jag drack.

David: Det beror lite på vad man räknar som fylla. Men den fösta riktigt stora fyllan hade jag när jag var på språkresa till Eastbourne, England när jag var fjorton år. Vi skulle ha avskedsfest dagen innan vi åkte hem och hela gänget festade nere på stranden. Jag delade en flaska Bacardi med en kille och spydde som en gris. Dagen efter fick jag veta att jag även rökt gräs, så man kan nog säga att jag var full och hög fösta gången samtidigt.

Maths: Det var nyårsafton 1983. Jag var fjorton år och var på fest hemma hos en tjej som hette Lena.
Hon och hennes kompis Ullis hade fått ut en hela Gordons dry Gin som de smuttade på, jag tyckte förstås att de var stans coolaste tjejer.
Någon gång under kvällen bestämde sig Ullis och Lena för att fylla mig, och jag var ett tacksamt offer. Jag lydde deras minsta vink, var ju lite kär, i båda tror jag.
Har bara en tydlig minnesbild av kvällen, jag gick längs en väg när plötsligt hela världen snurrade ett varv runt mig. Skithäftig grej tyckte jag och skrattade som en tok utan piller.
Jag slog helt enkelt en ofrivillig kullerbytta men min Gin-marinerade hjärna förmådde inte ta in signalerna på rätt sätt.

Mattias: Jag och mina då två bästa kompisar delade på en flaska vitt. Den ena kompisens farsa var alkis så det var en smal sak att få fram sponken. Vi kan ha varit 13 eller 14 år kanske. Det var en ljum sommarkväll och vi vinglade runt på villagatorna och gastade. Till slut föll vi skrattande ihop i vägrenen. Förmodligen var förväntningarna mer berusande än själva vinet.

2. Vilken person, nu levande eller död, skulle du helst vilja ta en öl med?

Matt: Väldigt svårt att svara på. Det finns ju hundratals tjejer jag vill dricka öl med (och inte bara dricka öl med). Men så finns det ju flera intressanta personer genom historien man verkligen är nyfiken på. Många musiker jag beundrar; Cash, Dylan, Townes, Springsteen mfl. Men eftersom jag bara får välja en person och med risk för att vara tjatig och förutsägbar väljer jag Bukowski. Han skulle nog ha en och annan historia att berätta.

Hermann: Jesus – om han funnits och han var/är Guds son. Stalin hade också funkat bra.

David: Jesus. Skoja bara. Richey Edwards så klart!

Maths: Min farfar Enok. Han dog 1973 och jag har inget minne av honom, men han lär ska ha varit en kraftig skogskarl som jobbade från ottan till kvällen.
Jag vill veta var jag kommer ifrån.

Mattias: Bellman. En idol sedan jag i tolvårsåldern eller så hittade en Cornelisplatta med tolkningar i farsans skivsamling. (Så här med facit i hand kan jag säga att det var en ganska dålig förebild).

3. Vad är du riktigt rädd för?

Matt: Jag är livrädd för att min kropp ska sluta fungera, att jag ska skada mig så att jag ska förlora någon kroppsdel eller liknande.

Hermann: Tortyr och att Mona Sahlin ska bli statsminister.

David: Sprutor och höga höjder.

Maths: Dåliga bilförare. De är främsta hotet mot min och min familjs överlevnad som jag ser det.

Mattias: Klåfingriga politiker som inte förstår vad de gör, eller som har en agenda de inte redovisar öppet (FRA, det s.k kriget mot terrorismen, den allt mer tilltagande övervakningen och acceptansen mot den etc). Att det känns som om vi står på ett sluttande plan och snart kommer börja glida neråt i skiten på allvar gör mig rädd.

Vad svarar ni?

När jag var åtta år gammal flyttade mitt hushåll, från huvudstaden, till en sossecementerad änglagårdsby med 600 invånare i Närke. Principal var belgiska gruvförtaget Vieille Montagne som bröt zink i grannbyn. I dag kan jag inte förstå varför mina föräldrar valde att flytta dit. (Då brydde jag mig inte mycket – pappa var bäst och varandet begränsat.)

Inkilningen i byn gick inte smidigt. Kombinationen stockholmare, tyskättlingar, borgare och mercedesägare skapade lynchstämning. Hot och trakasserier riktades mot hela familjen. Jag klarade mig undan gruppstryk och grov mobbning främst genom att jag var bra på tävlingsidrott. (Ibland hade jag bara fluns, ibland sprang jag kolossalt snabbt. Ibland…) Den lokala idrottsföreningen var en pluttig frihamn där de lokala socialdemokraterna inte hade etthundra procents åsiktsmonopol. Välgången på fotbollsplanen ledde till att jag tolererades men ordnade Unga Örnar knattedisko på Folkets hus ansågs jag inte smälta in.

Även den typen av existens blir vardag och, som jag minns det, var det oftast bekymmersfritt. Fast ibland blev det dramatik. Som en vårdag i tredje klass när vi hade lektion i samhällskunskap. Kvällen innan hade jag storögt suttit och lyssnat på pappa när han sladdrat om löntagarfonderna vid middagsbordet. På lektionen bisserade jag vad pappa sagt: ”Inför Palme löntagarfonder kommer Sverige att förstöras”. En av de lokala sossepamparnas ungar, en klasskamrat, började hulka i chock. Aldrig tidigare hade han hört någon orda negativt om Palme. Han och hans två bröder blev för en tid förbjudna att umgås med mig. De andra sossepamparna, med familjer och bekantskapskrets, trakterade mig med statskonstnärliga galonvantar.

Livet gick vidare – oftast avsides. På höstterminen i fjärde klass fick vi en skrivuppgift där vi skulle kontakta ett företag, myndighet, förbund, sällskap, organisation eller förening. Alla andra i klassen skickade brev till någon av sina föräldrars jobb. Jag skrev till Olof Palme. Minns inte ackurat varför jag skrev till honom – troligtvis för att sossarna precis vunnit valet. Däremot minns jag att jag inte förväntade mig något genmäle.

En månad senare var jag mitt inne i den obligatoriska minifotbollsmatchen som avgjordes under varje lunchrast. Plötsligt ekar vaktmästarens stämma över skolgården: ”HERMANN! KOM HIT!” Alla stannade och tittade mot mig. Jag blev vettskrämd och konstaterade; vaktmästaren, en knallhård knekt, användes bara för att avhämta elever om något riktigt jävligt hänt (säkerhetsåtgärd från skolledningen om man skulle få för sig att lubba eller göra värn.)
Golgatavandrande mot vaktmästaren såg jag, ju närmare jag kom, att han var uppjagad men inte härsken. Hoppet tändes. Med samma röstläge som tidigare saluterade han mig: ”PALME HAR SKRIVIT TILL DIG!” I sin hand höll han ett brev. Jag leddes in i lärarrummet där hela skolans personal, inklusive lokalvårdare, skolbespisning och fluortanter, hade samlats. Atmosfären var högtidlig och förväntansfull. Alla väntade på högläsning.

Hej!

Tack för Ert brev och gratulationerna!

Ni vill att jag ska ordna en ungdomsgård i Åmmeberg. Det är inte jag utan det är kommunalpolitikerna i Askersunds kommun som bestämmer om det. Jag skulle vilja föreslå att Ni tar kontakt med en socialdemokrat på orten, nämligen Kjell Hoffman. Han har telefonnummer 340 07 till sin bostad.
Ring honom och diskutera Era önskemål! Det är han och de andra politikerna i kommunen som bestämmer om det ska bli någon ungdomsgård. Men då måste de också få höra Era krav.

Sedan undrar jag om Ni inte har möjlighet att få vara i skolan ibland om Ni har någon vuxen med Er?

Med vänlig hälsning

Olof Palme

Först öronbedövande silentium. Sedan applåder. Som fortsatte och fortsatte. Det applåderades så länge och ihärdigt att Kim Jong-Il hade blivit imponerad.
Innan dygnet var final visste stora delar av södra Närke om att jag fått ett brev från Palme. Sossepamparnas battingar fick leka med mig igen och jag blev bjuden på födelsedagskalas för första gången. Jag till och med vann danstävlingen på Unga Örnars disko, med sötaste bruttan i byn, några veckor senare.
Karantänen var tillända.

Tack Palme!

P.S.
Texten ovan bjuder inte in till kommentarer – I know. Det är mest jag som freudar mig i ett absurt barndomsminne. Jag vill ändå väldigt gärna höra från dig som läser. Berätta var du var, vad du gjorde och hur du reagerade, när du fick reda på att Palme blivit mördad.
Är du för ung för att minnas men ändå väldigt skrivsugen – berätta var du var, vad du gjorde och hur du reagerade, när Sverige vann över Rumänien i Fotbolls-VM 1994. Trevlig helg.
D.S.

Jag växte upp i en läsande familj. Både morsan och farsan var journalister och i vardagsrummet stod en fyra meter lång och två meter hög bokhylla med hundratals titlar. Ur denna rika flora av läsvärd litteratur valde mina unga fingrar rask ut den enda tänkbara läsningen för en tonåring: Stephen King – skräplitteraturens konung.

Det ska erkännas med en gång: jag har inte läst något som Stephen King har skrivit de senaste femton åren, men jag växte upp med King på nattduksbordet. Den förskräckliga apan, Christine, Talismanen osv. Allt utgivet plöjde jag med stigande upphetsning och förskräckelse. Några år senare, i vuxen ålder, läste jag om en eller två av hans böcker. Plötsligt förstod jag hur fruktansvärt uselt skrivna de var. Eller möjligtvis dåligt översatta. Jag insåg också att Stephen King verkligen briljerar när han bygger upp stämningar, men hur han sedan, med den maniska besatthet man ofta återfinner hos hängivna alkholister, pulveriserar dem med sina evigt återkommande ruttna lik med maskar som krälar ur ögonhålorna eller små löjliga håriga bollar med vassa tänder som äter upp tiden.

Sedan finns det en annan aspekt med Stephen King som jag helt hade glömt bort. Det där med att få betalt per sida. Stephen Kings gamla tegelstenar består följaktligen av en myriad sidoberättelser som mycket sällan har något med själva historien att göra.
Ett exempel på ett sådant stickspår är det jag sysslar med just nu. För att få en något klen postning lite mer fyllig så spär jag ut mitt inlägg med ett onödigt sidospår för att öka på antalet tecken en smula – även om jag till skillnad från King inte får betalt för att lägga ut texten.
Tänk dig nu detta sidospår fast gånger tre och du har en Stephen King-roman i sin renaste form.

För någon som får betalt per sida är det ett högst normalt tillvägagångssätt för att hysta in ett par extra dollars. Men för den stackars läsaren är det rätt och slätt ett jävla sätt, då man för att komma fram till det spännande först måste läsa igenom tvåhundra sidor skitprat (alternativt varannat kapitel spänning och varannat kapitel sidostory som inte har något med huvudspåret alls att göra). För att sedan bittert inse att det som vanligt var förgäves. Men då har ju tiden det tog att läsa ett par hundra sidor gått till spillo, timmar som aldrig mer kommer tillbaka. Det enda du uppnått är att komma lite närmare döden.

Därför blev jag oerhört skeptisk när flickan i kassan på Pocketshop såg ned på min utvalda bok och glatt utbrast:
“Joe Hill? Det är Stephen Kings son!”
Jag tvekade.
“Jaha, nähä. Då kanske det får vara.”
“Men den har faktiskt fått bra recensioner!”

Tjejen i kassan var söt och entusiastisk, som de ju ofta är på Pocketshop. Det slutade förstås med att jag ändå gick hem med Stephen Kings son i väskan, fast med en bestämd känsla av att det var något jag snart skulle få ångra.

I korthet handlar boken om den avdankade rockstjärnan Jude Coyne som gammal, väldig och skäggig lever ett stillsamt liv på sin gård, tillsammans med de två hundarna Bon och Angus (efter AC/DC) och sin något för unga flickvän. Jude är samlare av ockulta föremål, och en dag får han ett erbjudande över Internet om att köpa en vålnad. Som samlare kan han givetvis inte motstå frestelsen, och vålnanden kommer levererad i form av en kostym prydligt nedstoppad i en hjärtformad ask.

Problemet är bara att spöket vill se Jude död, och det inkluderar alla som finns i hans närhet. Jude och hans flickvän flyr för livet, med vålnanden tätt i hälarna.

Där King d.ä bygger stämningar som han sedan stampar sönder med sina patetiska ruttna lik, gör Joe Hill ingenting. Saker och ting, det där som ska föreställa otäckt, det bara händer, liksom i förbifarten. Således läser man det och reflekterar knappt. Det känns lika läskigt som filmjölk. Att kalla boken för skräckroman är således att fara med osanning, den är inte det minsta otäck.

Och även fast det här är en skitbok i klass med vad som helst av Liza Marklund, så skriver Joe ändå mer intressant och ibland till och med bättre än sin pappa. Det är dock en klen tröst – boken är ett par timmars stöld av din livstid som du aldrig får tillbaka.

En hjärtformad ask är för all del ingen ny bok, den kom ut förra året, men som vanlig jävla läsarloser får man ju inga recensionsex hemskickade så jag läste den helt nyligen. Det här kan ses som en varning till er stackars förtappade själar som står där på Pocketshop och letar efter något att läsa. Begå inte samma misstag som jag, det är inte värt det. Så ställ tillbaka boken och köp istället den fantastiska serieromanen “Hey princess” av Mats Jonsson. Den innehåller över 500 ångestfyllda naivt tecknade självbiografiska sidor med indieminnen, festivaler och tältspyor. En riktig fest!

Bryssel, lördagen den 11:e oktober 2008 klockan 09.12. Jag äter frukost i det slitna hotellets matsal och lyssnar på, kan inte undgå att höra, konversationen som utspelar sig vid bordet bredvid. Tre amerikanska ungdomar i 18-årsåldern har problem att bena ut ett matematiskt tal som skulle bereda få svenska lågstadieelever några större besvär. Det hela utvecklar sig till en historia svår att inte himla med ögonen åt.

“What’s twentyfive minus eight?” säger ena tjejen. Hennes två kompisar, en kille och en tjej, funderar en stund innan killen säger “That’s twenty, right?” “No no” säger den andra tjejen, “No way that’s twenty.” “So what is it then?” säger första tjejen. “I’ve gotta figure out what Brenda owes me”. “It’s more like.. eighteen.. I think” säger den andra tjejen. “Hang on” säger killen, “I’ve got it! It’s seventeen!” Han tittar glatt upp från sin mobiltelefon där han har räknat ut talet, och jag tittar väldigt noga på de tre fast ändå i smyg, för att vara säker på att de inte är utvecklingsstörda. Ingenting tyder på någon som helst diagnos, trion verkar vara hyfsat välanpassade genomsnittsamerikaner och jag tänker att i viss internationell konkurrens står sig nog vår bespottade stackars skola ganska bra ändå. Sen dricker jag upp min espresso som smakar fadd choklad (billigt hotell med centralt läge, något måste man offra).

Få politiker eller experter på kunskapsutveckling väljer att titta på USA som förebild, och det ska vi nog vara glada för. Det verkar inte riktigt stå rätt till där borta, i skolorna heller får man väl tillägga. Ett land som däremot har seglat upp som favorit på senare år, inte minst hos allas vår korpral Jan Björklund, är Finland. I Finland, förstår ni, är eleverna både lydiga och kunniga. I flera internationella kunskapstester ligger finska elever i topp och korpral Björklund ser detta som det slutgiltiga beviset på att hans strängare linje är den enda rätta. Så gör de ju i Finland, och se hur bra det går. Jodå, det går bra i kunskapstester Björklund, och det går även hyfsat bra för nationen Finland. Räknar vi BNP per capita så ligger Finland i paritet med Sverige, bara snäppet efter, och arbetslösheten ligger också på svenska nivåer. Nämnas kan också att Finland, enligt Transparency International, är världens minst korrumperade land, vilket förstärker bilden av finnarna som ett hyvens och ärligt folk med näsa för det där med demokrati.

Det går alltså varken bättre eller sämre för Finland jämfört med Sverige, ändå ropar korpral Björklund att Sverige går en mörk framtid till mötes om vi inte ansluter oss till den finska modellen: ordning och reda först, kunskap sen. Och att Sverige skulle gå den finska vägen trots avsaknad av tecken på att den långsiktiga utvecklingen för landet som helhet skulle främjas kunde man kanske svälja, om det inte vore för en sak. Finland ligger nämligen i topp på en annan lista också, en långt mindre smickrande sådan: antalet skolmassakrer per capita. Finns det en koppling mellan räfs och rätteting och skolmassakrer? Hell yeah! bräker jag på bred amerikanska. För mig är den kopplingen glasklar.

Den finska skolan tar inte hand om de elever som inte passar in i mönstret. De elever som betraktas som kufar, de som blir utkastade från klassrummet eller bara sitter tysta och gör vad de ska på sina prov men aldrig bedöms utifrån något som helst socialt perspektiv (finnar är ju tystlåtna, låt killen vara liksom), de eleverna faller rakt igenom alla skyddsnät och lämnas helt och hållet i sticket. Så okej, ett par andra faktorer behöver vara på plats för att skapa ett dylikt monster, som att föräldrarna måste vara totalt ointresserade av vad som håller på att hända med deras telning, men skolan spelar en viktig roll när det handlar om att hjälpa till med den sociala utvecklingen. Den svenska skolan är ingalunda bäst i världen på social utveckling, det finns mycket att göra, men den är fan så mycket bättre än den finska. Det påstår jag och det står jag för, med visst stöd av finska sanningsvittnen. Det framgår t ex att den finska skolan har en större andel drop-outs, elever som inte läser vidare på gymnasienivå, vilket för mig är ett klart underbetyg åt vilken skola som helst. Detta syns dock inte i de PISA-undersökningar som Björklund hänvisar till.

Men tro nu för allt i världen inte att svenska elever är dummast eller stökigast, ens i Norden, för det är faktiskt norrmännen som är det. Jodå, de norska eleverna är både lata, dumma och stökiga, påstod lärare efter lärare i det reportage jag såg härom veckan. Och det kan man kanske känna tröst i, att inte vara sämst, ända tills man hör varför de är sämst. Vet du varför de norska eleverna är dummast av alla (möjligen näst efter de amerikanska)? Jo, de har det för bra i Norge! Jepp, välfärden är roten till problemet. Alla får jobb, oavsett hur det går i plugget. Konkurrensen, menar man, är näst intill obefintlig. Alltså nödgas man dra slutsatsen att folket i ett land inte får ha det för bra, för då går det snart åt helvete. Sen kan man ju undra vilka som mår bäst: de smarta finnarna som skjuter ihjäl varandra eller de dumma rika norrmännen som knappt kan stava till skolmassaker.

Någonstans där mittemellan befinner sig Sverige, och att vi gör det är följden av en helt naturlig utveckling. Vi är inte lika rika som norrmännen och inte lika socialt missanpassade som finnarna. Vi är ett folk som gillar koncensus och social kompetens, därför ser vår skola ut som den gör. Dvs en tämligen rättvis spegel av samhället i övrigt. Vi har sedan länge uppmuntrat våra barn att ifrågasätta auktoriteter och tänka själva, ska vi verkligen vända på den klacken nu? Egentligen spelar det ingen roll vad Björklund hittar på, för de här nationella kulturarven råder han inte över. Vi är svenskar och vi är lite stökiga, so what? Det går faktiskt ganska bra för oss ändå, låt inte Björklund få er att tro något annat. Och jag tror vi kan vara överens om att riktigt så dumma som amerikanerna lär vi nog aldrig bli.

I de muslimska länderna är det strängt förbjudet med alkohol. Men tro inte att alla är nykterister där. I källare och garderober puttrar hembryggarnas kärl. I Iran föddes idén till mitt favoritöl.

Utrikeskorrespondenten Steve Hindy spenderade sex år i mellanöstern. I Iran drack han godare öl än han någonsin smakat hemma i USA.
Väl hemma i New York började Hindy brygga sitt eget öl, något som påminde om en Brown Ale. Hans bryggd blev fort populär bland vänner och bekanta. Med lån från vännerna öppnade Hindy Brooklyn Brewery tillsammans med bankmannen och grannen Tom Potter. Med deras små medel fick bryggeriet till en början, namnet till trots, etablera sig utanför stadsgränsen.
1996 kunde bryggeriet för första gången öppna dörrarna till deras lokal i Williamsburg, Brooklyn, något som hela tiden varit en dröm för de två entreprenörerna.
Samtidigt anställdes bryggmästaren Garret Oliver. Oliver, som är ett geni, utökade sortimentet från bara två, Lager och Brown Ale, med favoriterna East India Pale Ale och Pennant Ale 55, och flera säsongsbetonade öl.

Williamsburg i sig , med sina mysiga barer och södermentalitet, är värt ett besök för de som vill komma bort från turiststråken på Manhattan. Och för oss ölintresserade är Brooklyn bryggeriet ett måste. Öl från bryggeriet finns numera överallt i New York, men det är klart man vill dricka ölen direkt från källan. Praktiskt taget direkt från bryggkärlen.
Då arbetsdagen är slut på fredagen sopas betonggolven från spilld malt och långborden ställs fram. Då är det Happy Hour. En ölbiljett för 4 dollar eller sex för 20 dollar. Alla köper självklart sex på en gång. Stället fylls fort upp av unga New Yorkers som förstått att ett besök på Brooklyn Brewery är den perfekta början på en helg. Där är en väldigt avslappnad stämning. Folk spelar kort, beställer dit pizza och har förbannat trevligt helt enkelt som man så lätt har när man får dricka god öl.
Lördag och Söndag eftermiddag är bryggeriet också öppet för allmänheten. Då ges också en kort men informativ rundtur av bryggeriet, men det är ölen man är där för. De har nio kranar med olika öl från bryggeriet, alltid någon som bara finns på fat och förmodligen aldrig kommer att serveras i Sverige.
Brooklyn Blast Ale är den som imponerat mest på mig. Det är väldigt smakrik öl. Dess doft är som att köra näsan rakt in i påse med torkad humle. Så smakar den också, en humlebomb utan dess like. Den mäter över 8% i alkoholstyrka men ändå, trots humlebeskan och styrkan, är den frisk och blommigt fräsch.

Någon som alltid är på Brooklyn Brewery är Monster – the brewery cat. Han är döpt efter Monster Ale och enligt ryktet är det allt han dricker. På nätterna ser han till att inga möss gnager på maltsäckarna, men oftast ligger han bara och slappar och ser till att inte vem som helst får köpa ölbiljetter.

Andres Lokko testar livet som uteliggare i London. “Det enda jag ångrar är att jag inte tog på mig mina midnattsblå gummistövlar från Lanvin.”

Det är en sedan länge välkänd sanning att den yrkesgrupp som tjänar mest på en rejäl lågkonjunktur är rockjournalisterna. Det är ju först när det uppstår omfattande ekonomisk kris som i förlängningen riskerar att leda till social misär för mängder av människor som rockjournalisten kan intala sig att han, för det är ju nästan alltid en han, utför ett viktigt arbete. Lagom till varje lågkonjunktur dyker det alltid upp ett brittiskt band som klär sig i bowlingskjortor och har dålig tandhygien, som har lyssnat lite för mycket på Phil Spector och noga studerat tidningar som Mojo och Uncut. Ett band som enligt all rockjournalistisk teori speglar arbetarklassen och som rockjournalisten ser som sin rockjournalistiska plikt att sprida till alla andra rockintresserade män i medelåldern.

Googlar du ”rockjournalist” och ”lågkonjunktur” är det första namnet som dyker upp Andres Lokko. För den konspiratoriskt lagde är detta självklart ingen slump. Lokko har sedan ungefär ett år tillbaka beslutat sig för att ägna samtliga sina fredagskrönikor i Svd åt den brittiska lågkonjunkturen och dess populärkulturella följder. Redan för tre år sedan när ledande ekonomiska analytiker började tala om en stundande ekonomisk kris vek Lokko ihop sina Levisjeans och begav sig västerut.

“Att bo i London och behöva använda samma skitiga badvatten i en vecka är en försumbar uppoffring för att få befinna sig i händelsernas centrum”, sa Lokko när Barstols utsände häromkvällen träffade honom på Carolina Gynnings 30-års fest på Spy Bar.

“När Glasvegas släppte sin skiva fick jag äntligen lön för mödan. Glasvegas uppfyller mina allra våtaste rockjournalistdrömmar. Det handlar om popteori tagen till sin absoluta perfektion. Tänk dig att Jesus and Mary Chain ano 1985 skulle hoppa in i en tidsmaskin, åka elva år framåt i tiden till en studio i Wales och köra ut Manis Street Preachers mitt under inspelningen av Everything Must Go och sno deras låtar. Precis så låter Glasvegas. Inte sedan mitten av åttiotalet och The Smiths har ett band med samma fingertoppskänsla lyckats uttrycka vad vi rockjournalister känner under rådande lågkonjunktur.”

Lokko lutade sig fram mot Barstols utsände. “Det jag kommer säga nu är jävligt hysch hysch förstår du, så det får du tala lågt om. Andres Wendin, ja, den Anders Wendin, har berättat för mig att nästa Pengabrorsanplatta kommer bestå av enbart Glasvegaslåtar. Med texterna översatta till svenska alltså. Är det någon som kan ro iland det så är det fan Anders.”

Har du någonsin funderat över vad du hade gjort i dag om du aldrig lärt känna Jan Gradvall?

“Du, den där Gradvall försöker jag undvika, han är så jävla tråkig. Men det är lustigt att du frågar, jag och Anders diskuterade den saken bara häromdagen. Det är mycket troligt att jag hade blivit takläggare, om inte det kriminella livet fångat mig först vill säga. Jag är ju rädd att min kreativitet hade tagit en destruktiv vändning om det inte vore för att rockjournalisitken hade räddat mig. Samma sak med Anders. Du vet, Anders är inte särskilt bildad, faktum är att jag misstänker att han är lätt efterbliven. Han har ett gravt bildningskomplex och hade inte rocken räddat även honom hade det kunna gå hur illa som helst. Du vet, han är Christer Pettersson han också.”

Christer Pettersson?

“Ja, för fan. Vi är alla Christer Pettersson.”

Som ett återkommande inslag kommer vi varje helg lägga ut tre frågor.

1. Berätta om den senaste gången du gav eller fick en smäll på käften.

David: Senast jag gav en smäll måste vara över två år sedan. Eller smäll och smäll, det rörde sig snarare om en lavett. Det var en kille som var sjukt otrevlig mot en vän när vi var ute på krogen. När han sedan vägrade be om ursäkt fick han sig en hurring. Men jag ångrade mig efteråt, det kändes onödigt och han var betydligt mindre än mig. Inte ett av mina stoltare ögonblick alltså.

Senast jag fick en smäll var tre år sedan, det var en kille som kom fram och gav igen för ett tidigare bråk. Det var en tjuvsmäll, men jag antar att jag förtjänade den.

Matt: Vi var ute på en bar på Tegnergatan(Basic, den finns inte längre). Det var nästan hela klubben, Wing Chun klubben, jag tränade kampsport på den tiden. Den yngsta medlemmen i vårt sällskap hamnade i bråk med ett ungdomsgäng i toakön. Ungdomsgänget ville inte låta det passera utan stod utanför och väntade på oss när baren stängde. De flög på killen som var deras irritationsobjekt, den yngsta och minsta killen. Han kunde lätt kontrollera den värsta antagonisten utan att bli slagen medan vi övriga skingrade gänget. Jag blev flyförbannad av deras feghet. Jag fick tag i en kille och slängde in honom i en busskur så han föll ner på backen. Jag satte mig över honom och lappade till honom. Jag var nära och slå igen men hindrade mig själv då jag såg skräcken i hans ögon. Där satt jag, säkert 10 år äldre än honom och åtskilliga kilon tyngre, med ena handen om hans hals och den andra handen knuten redo att mosa hans ansikte. Jag hjälpte honom upp just som polisbilarna svängde in på gatan. Ungdomsgänget rusade iväg. Jag skakade hela vägen hem av adrenalinet och av vetskapen om hur nära jag hade varit att verkligen skada någon ordentligt.

Maths: Har aldrig slagit någon på käften. Senaste gången jag fick en smäll på käften var drygt 20 år sen, jag var full på folköl och han var en 30 kg tyngre karatekille. Han bröt handen mot min panna (poetic justice).

Mattias: Det har inte varit mycket av den varan alls. Jag blev nedslagen en gång i tonåren, och har försökt hålla mig borta från handgemäng sedan dess. Med min fysik finns det ingen större poäng med att mucka gräl.

Hermann: Tack och lov var det riktigt länge sedan. Var med i en del småtjafs i 15-20-årsåldern men har varken delat ut ordentligt med spö eller fått rikliga mängder.

2. Beskriv din relation till porr.

David: Visst händer det att jag kollar porr på nätet, men inte i någon större utsträckning. Det känns helt enkelt inte lika lockande när man är inne i ett förhållande.

Matt: Jag har nyligen läst Traci Lords självbiografi Nattens Barn. Nu ska jag läsa Jenna Jamesons Att Älska Som En Porrstjärna. Det ska verkligen bli intressant att jämföra berättelserna av någon som fått sin ungdom förstörd av porrbranschen och av någon som etablerat sig som den största och blivit megarik av samma bransch.

Maths: Den började någon gång i början av 80-talet hemma hos Robban framför en Beta-videospelare, peakade någon gång under 90-talet när jag var toksingel och för idag en tynande tillvaro. Jag är inte emot porr, den känns bara mer och mer malplacerad i mitt liv.

Mattias: Den är öppen, jag dömer ingen. Med det sagt håller jag tyst om resten.

Hermann: Sund och bra. Det går ju inte att hymla med att Internet gjort det bekvämare och roligare med porr. Vilket behövdes för mig. Vanliga porrfilmer tröttnade jag på i tonåren.

3. Säg någonting om hur ditt liv såg ut 1998.

David: Ett mörkt år. Strax innan sommaren blev jag dumpad av min dåvarande flickvän och resten av året gick mest ut på att klara av att stiga upp ur sängen.

Matt: 1998 var jag nydumpad och utslängd ur vår gemensamma lägenhet. Jag hyrde ett studentrum i andra hand och fick inte längre några pengar av CSN. Jag drömde om den stora kärleken och hade sex i ett flickrum ute i Åkersberga.

Maths: Historikerna har beskrivit 1998 som den stora torkans år. Jag jobbade mycket varannan vecka, var ensamstående tvåbarnsfar de andra veckorna och inledde en fantastisk kärlekshistoria med staden Stockholm som håller än.

Mattias: Det är en nostalgisk period. Jag vill minnas att det var högkonjunktur och man behövde bara öppna fönstret och ropa för att få ett nytt fräsigt jobb (på ett ställe som två år senare skulle vara helt och hållet raderat från jordens yta). Internetboomen var i full gång. Det var en tid då jag seglade runt på olika fredagsöl och gratisfester som företag anordnade för att promota sina mer eller mindre värdelösa webtjänster som ingen idag har hört talas om. Sedan kom Boo.com-dårarna Ernst Malmsten och Kajsa Leander och förstörde allt kul med sin bortslösade miljard, också föll korthuset ihop.
Jag håller dem personligt ansvariga för att det gick så fort, utan deras spekulation kanske det hade hållit ett litet tag till. De jävla asen.

Hermann: Det var ett mycket tråkigt år. Min allra bästa vän var med i hemsk bilolycka i slutet av januari 1998. Han klarade sig men fick kraftiga men och rehabiliteringen gick frusterande långsamt.

Vad svarar ni?

Filmrecension: The Greatest Silence – Rape in Congo

“Hur många har ni våldtagit?”
”Sju”, svarar kamouflagehatten.
”Fem”, svarar munkjackan
”20”, svarar rödluvan.
Alla soldaterna ser totalt oberörda ut när de svarar.

Om en dokumentärfilms roll är att chocka, utbilda och få folk att göra något mer än att gråta en skvätt i tevesoffan – kan man lugnt säga dokumentärfilmaren Lisa F Jackson gjort sitt jobb med bravur. Historien hon berättar går omöjligt att vända ryggen. Helt ensam reste hon till det krigsplågade östra Kongo-Kinshasa för att rapportera om den vansinniga våldtäktsepidemi som utvecklats.

Våldtäkter har alltid förekommit som ett vapen i krig – oavsett tidsålder, kultur, religion eller kontinent – men situationen i östra Kongo-Kinshasa liknar början på slutet för mänskligheten.
Vi får möta offer, våldtäktsmän (soldater), FN-anställda, personal från diverse hjälporganisationer och lokala myndigheter. Väldigt många av de bilder och samtal som Lisa F Jackson – som själv blev utsatt för en gruppvåldtäkt i Washington 1976 där förövarna ännu går fria – visar i filmen går rakt in i märgen. Även om man, som jag, bitvis blundade under filmen (snart kommer du att förstå varför).

Kriget i Kongo-Kinshasa (Demokratiska republiken Kongo) är den tragiska fortsättningen på folkmordet i Rwanda 1994. När utrotningsmördandet av tutsier, nästan en miljon föll offer, till slut upphörde var hämndbegäret enormt bland tutsierna och många hutsier var tvungna att fly både rättvisa och lynchmobbar. Den stora merparten (900 000) av hutsierna flydde till grannlandet Kongo-Kinshasa (som då fortfarande kallades Zaire). Där tog hutsierna snabbt över de flyktingläger som fanns i östra delen av landet och förvandlade dem till hutsiska rebellbaser. Sedan dess har det varit krig i regionen (läs mer här om ni vill veta mera).

Trots mängder av förhandlingar, hot och interventioner från grannländer har ingen lösning stått att finna. Konflikten har kallats Afrikas första världskrig på grund av alla nationer – Angola, Zimbabwe, Namibia, Tchad och Sudan har skickat trupper – som varit inblandade. De fåtaliga fredsavtal som förhandlats fram genom åren har varit lika tåliga som smörpapper i en brasa.

Till dags dato har över fem miljoner människor dött på grund av kriget (högtsa dödstalet i ett krig sedan Andra världskriget – snacket om aldrig mer bottnar mycket illa).

Efter snart 15 år av apokalyps och hundratals år av Afrikas råaste kolonialstyre (till och med Tintin betedde sig om ett svin när han var i Kongo) har den mänskliga ondskan fått fritt utrymme att frodas. Liksom okunskapen, fattigdomen och stora multinationella företag med ljusskygg agenda.

Värst drabbade, förutom de döda, är de hundratusentals kvinnor som våldtagits av soldater. Åldern spelar ingen roll – allt från tvååriga flickor till 80-åriga damer har skändats. Övergreppen har skett utan minsta blygsel eller skam. Våldtäkter anses naturliga och våldtäktsmännen är socialt accepterade. Våldtäkterna har varit mycket brutala och många kvinnor har blivit skadade, för evigt, både på utsidan och på insidan. Gruppvåldtäkter där även vapen använts för penetration – kulsprutemynningar, pistoler, knivar, spikar, långa halmstrån från kvastar…
Tjafsade offrena emot för mycket har de mördats…

För de offer som överlever väntar ett nästan lika grymt öde. Det flesta kan inte föda barn (om livmodern överlevt lemlästningen är det inte ovanligt med en graviditet som kan kopplas till våldtäkten), de smittas väldigt ofta av HIV och i stort sett alla blir utfrysta av familj och samhälle. Familjerna anser att de är smutsiga och det befintliga rättssystemet är både mycket litet och mycket korrumperat – chansen att förövarna ska straffas är minimal. Det finns en anställd i regionen som jobbar med sexualbrott mot kvinnor (med ett kontor lika stort som en flyttkartong). Skulle någon gripas, vilket mycket sällan händer, kostar det runt två tre dollar att köpa sig fri.

FN då? Jo de är plats med 17 000 soldater – vilket är fler än någon annanstans. Men FN är lika korrumperat som Kongo-Kinshasas styre. (Precis alla personer jag talat med, vilket är många, som jobbat på eller i närheten av FN har berättat om den omfattande korruptionen.) FN:s kredibilitet i regionen är extra urholkad på grund av den stora sex- och pedofilskandal som avslöjades 2004. Då misstänktes 19 FN-anställda för utnyttjande av minderåriga sexuellt (läs mer om det mest graverande fallet här). Några av dem är dömda för brotten i dag men långt ifrån alla. Flera processer pågår men FN, tillsammans med regeringarna i länderna därifrån pedofilerna har sitt ursprung, har satt stora hyschhyschavdelningen i arbete.

Fanns det inga droppar av Coco Chanel i detta hav av diarre? Jo, en lite droppe av det gamla vanliga faktiskt; Trots allt som hänt har många människor hopp och vill väl. De vill fortsätta att leva och kämpalusten lyser.

Jag kan inte summera filmen – frågorna och tankarna poppar fortfarande. Vad ska vi ha för mål med vårt samhälle? Skola, omsorg och ekonomi – allt det där spelar stor roll. Men finns det egentligen inte en väldig vilja att hjälpa? Är det inte sådant här vi bryr oss om?
Jesuskomplex?
I varje fall lite?
Alla är väl inte sorgrunkande hycklare?

P.S.

Tänk om USA, inklusive knähundar, kört ”Irakprojektet” i Kongo. Med målet att befria kvinnor från våldtäktsepidemin högst på agendan.
Vad bra vi hade mått framför CNN med tacos och lådvin.
Och Bush hade fått träffa sin Gud redan i porten.

D.S.

The Greatest Silence – Rape in Congo. Dokumentär. USA. 2008. 76 min. Svensk text.

Visas på CANAL+ Drama 04.30 13/10, CANAL+ Drama 16.35 13/10 och CANAL+ First 16.25 15/10.

Efter att i åratal ha varit beroende av andra människors godtycke vad det gäller att få mitt sorgliga arsle runtskjutsat till olika platser, har jag på allvar börjat fundera på att ta körkort.

Svepskäl som “jag bor ju i stan” klingar allt mer falskt. Man kan givetvis leva ett helt liv utan att lämna Stockholm, och det är klart att det inte finns så mycket att hämta utanför stadsgränsen, men när man väl är där ute i ingenmansland så inser man relativt snabbt att det här med en fungerande kollektivtrafik är förunnat Stockholmarna allena.

Sedan ligger det ju lite i tiden också, med miljöpåverkan och allt. Jag har ju liksom en massa miljöpåverkan innestående, jag kan prutta runt i en stadsjeep i flera år innan jag ligger på samma nivå som alla andra. Det vore jävligt orättvist att inte få utnyttja den förmånen. Alltså: körkort.

I samband med detta beslut har jag gjort en häpnadsväckande upptäckt.

Mänskligheten har som bekant alltid trott att tidsresor med relaterade spörsmål är något som hör science fiction-litteraturen till, men detta är faktiskt inte sant! Det räcker med att gå in på en körskola för att få sig en resa tillbaka i tiden. Eller åtminstone för att hamna i något slags parallellt universum, en plats där lagar kring tid och rum är upphävda. Av någon anledning är det nämligen så att tiden står stilla i körskolornas lokaler. De ser precis likadana ut som när de öppnade, om det så var 1957, 1978 eller 1983.

Slitaget är givetvis monumentalt. För även om tiden står still så passerar dagligen en mängd hugade elever som mot bättre vetande tror att de snart ska få sitta i sin egen bil på väg mot nya spännande mål. Och eftersom inte en enda pinal bytts ut genom åren så har lokalerna följaktligen en smula… patina.

Förmodligen beror detta på någon komplicerad regel vad gäller det här med tidsresor. Om man ersätter en gammal skabbig stol med en ny kanske inte bara körskolans ekonomi påverkas i en negativ riktning, utan hela världen kan skickas iväg åt ett nytt oförutsett håll. Konsekvenserna kan bli fruktansvärda.

Vem vet, vi kanske vaknar upp imorgon och pratar skånska!