Idag skriver vi första advent och i Gävle inviger man traditionsenligt den stora julbocken. I år har Gävle kommun väldigt nogsamt poängterat i media att bocken inte är impregnerad på något sätt, ni får själva dra era slutsatser av denna information (place your bets). Här på Barstol höjer vi aktningsfullt på ena ögonbrynet för att välkomna julens antågande, och fortsätter med vår söndagstradition att ställa frågor som vi själva besvarar. Man skulle kunna kalla det frågor och svar, men vi har valt att kalla det Söndagspanelen. Som vanligt blir vi glada som laxar i uppström om ni också svarar. 1. Nämn en färdighet som du behärskar väl, men som du misstänker att du lärt dig sent i livet (jämfört med genomsnittssvensken). David: Skriva. Hermann: Kommunicera. För ett par år sedan var jag en vandrande olycka som kunde slänga ur mig "sanningar" till höger och vänster utan tanke på kontext. I dag är jag betydligt bättre på att visa takt och ton, linda in saker och därmed få fram vad det är jag vill ha sagt. Matt: Jag kommer fan inte på något därför får du svaren sent. Maths: Simma. Jag tog visserligen både baddaren och järnfisken när jag var sex år men när vi hade simtest i fyran hade jag glömt bort hur man simmar och fick gå den förnedrande simskolan för retards. Mattias: Kan inte komma på något specifikt. Förmågan att uppröra folk, kanske. 2. Du befinner dig i en bar och försöker frenetiskt väcka bartenderns uppmärksamhet eftersom du är extremt sugen på öl (det är den där första fredagsölen, du har jobbat hårt hela veckan och tycker att få människor på denna jord är mer värd en öl än du just nu). Då plötsligt knuffar sig Morrissey före dig på ett mycket ohövligt sätt, vad gör du? David: Det är totalt orutinerat att låta någon knuffa sig före. I jakten på öl i en full bar har man total koll både bakom och framför sig. Det finns inte en chans att någon skulle ta sig förbi - allra minst schmutzgubben Morrissey. Mattias kan intyga om min närmast övermänskliga förmåga att skaffa fram öl snabbt. Att vika ner sig ingår inte i den taktiken. Hermann: Går ner på knä och säger: "O Captain! My Captain!" Matt: Jag skulle nog inte göra så mycket. Att börja tjafsa för att någon, Morresey eller någon annan, beter sig ohövligt tjänar ingenting till. Tjafs skulle bara leda till att det tar ännu längre tid innan jag får den där efterlängtade ölen. Maths: Jag vill svara att jag minsann skulle skälla ut den överskattade smygbögen efter noter, men mer troligt är att jag skulle knyta näven i fickan och mumla något bittert och ohörbart. Jag har tvärtemot David uruselt självförtroende i barköer. Mattias: Jag slänger ur mig en förolämpning, och när han vänder sig om med höjd näve sitter jag brevid Kunken. Då ber Morrisey om ursäkt och köper öl till oss alla. 3. Vem var din största idol när du var tolv år gammal? David: JRR Tolkien. Jag var ett stort fantasyfreak i unga år. Hermann: Dött lopp mellan Martin L. Gore och Karl-Heinz Rummenigge. Matt: Dave Gahan. Ja jag var synthare. Tur att det bara var en fas. Maths: Håkan Carlqvist, världsmästare i motorcross. Mattias: Cornelis Vreeswijk.

8 Kommentarer

Tänk er Adolf Hitler i bunkern våren 1945, tillsammans med ett drygt tjog gycklande kronprinsar, väntandes på nyheter från omvärlden. Depecherna förkunnar att det ser bra ut för konkurrenterna inför den kommande säsongen, Hitler som är Manchester Unitedsupporter i klippet, viftar undan dessa nyheter med förklaringen att vi har ju Ronaldo, världens bäste spelare, i laget: so fuck Arsenal and Chelsea. Kronprinsarna harklar och stammar innan de får fram att Ronaldo faktiskt vill bli såld till Real Madrid eftersom han vill spela för världens största klubb. Führern försöker darrande behålla självkontrollen och ber med illa dold vrede att alla som hejar på Arsenal, Chelsea or that scouse shit Liverpool to fuck off now… (alla utom fem personer lämnar rummet). Efter det kommer alla hårtorkutskällningarnas moder. Det som beskrivs ovan är ett mashup från YouTube som till dags dato haft över en miljon visningar. Orginalscenen som används är från filmen »Undergången«, gestaltar när Hitler tappar det helt och inser att he’s fucked. När han tvingas att vakna ur sin morfindvala och inse, fullt ut, att han är helt ensam och fullkomligt försvarslös; inte ens böner, god vilja och gaffatejp tillsammans kan rädda honom längre. Det är filmkonst på absolut högsta nivå, som skrämmer och kittlar vår fantasi; när monstret demaskeras till mygga. Nu har scenen har fått ett eget liv som var omöjligt att förutse när filmen hade premiär för fyra år sedan; inom komiken. (Utvecklingen var lika oväntad för mig som överraskningen var stor för smarta reklamare efter 11 september; al-Qaida, även kallade för svartskallar bland Resuméläsare, visade ju upp världens bäst planerade och genomförda kampanj.) För YouTube-klippet med Hitler som Manchester Unitedsupporter är långt ifrån det enda klippet som använder »Undergången« som ram för att kommentera samtidshändelser eller vardagliga trivialiteter; det finns drygt 150 varianter (varav fler klipp än Hitler som röd mancunian haft hundratusentals visningar) i dag och nya versioner kommer hela tiden. Hitler som Obama kommenterar Sarah Palins utnämning, Hitler som inte får Windows Vista att fungera, Hitler kommenterar fastighetspriserna, Hitler som Tottenhamsupporter (som alltid har mycket gnälla över), Hitler blir utslängd från World of Warcraft, Hitler beställer pizza och, så klart, femtielva varianter om Hitlers olika sexuella problem (kan inte hitta G-punkten, är bög, har aids, Eva Brauns vänsterprassel et cetera). Jag har sett »Undergången« (orginalet) flera gånger. Det finns en rå styrka i filmen som tränger igenom både stenbeklädda hjärtan och klibbiga filter. Jag placerar den på bästa plats tillsammans med »Apocalypse Now«, »Scarface«, »Fanny & Alexander« och »Gudfadern« i DVD-samlingen. Där den hör hemma. Stor konst kommer alltid att beröra och blanda sig i framtidens konst och samtal mellan människor – »Undergången« är självklart inget undantag. Men »Undergången« som komik? Det väcker flera frågor men den största torde vara: varför funkar nyckelscenen i »Undergången«, med mänsklighetens ondaste figur som mittpunkt, så bra att använda till just komik? Givetvis spelar vårt (människors), till synes, eviga behov av att förlöjliga, förminska och avdramatisera vidrigheter med humor; mental överlevnad i en galen värld. (Till och med i Auschwitz skämtades det bland de judiska, blivande, mordoffrena: ”anledningen varför Gud inte finns i Auschwitz är för att han inte klarar av selektionen”.) Det handlar om igenkänning också. Varken jag eller du som läser är några potentiella Hitlers (tror jag), men nog har du liksom jag blivit Kalle Anka-arg, tyckt hela världen varit emot dig och känt pain enough to make a shy, bald, buddhist reflect and plan a mass murder. (Som när vårt favoritlag i fotboll har förlorat mot den bittraste rivalen på grund av en domartabbe i slutminuten, när hårddisken kvaddar eller när vi fått reda på att en ”nära vän” snackat grov skit om oss och raggat oblygt på vår käresta.) Så, igenkänning spelar säkert in, liksom vår nedärvda förmåga till galghumor, men den tyngsta förklaringen till ”succén” stavas struktur. Den som tror att riktigt roliga skämt uppstår av sig själv lever lika verklighetsfrämmande som kungafamiljen på Drottningholm. Alla stora komiker, från Lenny Bruce, Woody Allen, Bill Hicks och Larry David till dagens Daniel Tosh, Sarah Silvermann och Dimitri Martin, är seriösa hantverkare. Det har alla plockat i sär skämt till molekylstadiet (och tillbaka) för att förstå dess minsta beståndsdelar och för att kunna bygga dramaturgiska strukturer att hänga sina skämt i. Peter Blackburn, som gjort sju olika varianter på scenen hittills, utvecklade i senaste The Sunday Times liknande tankar: ”Den passar innanför parametrarna för sketchkomik. Vi har en konflikt, det är hög uppmärksamhet och en känslosam over the top charactar, som är säker att driva med, eftersom han var en sådan avskyvärd person. Strukturen är på plats, det handlar bara om att få dialogen att passa och timeingen rätt.” Den dramatiska viktningen (eller strukturbalansen som Lasse Lagerbäck skulle kalla det) av scenen är helt enkelt perfekt för komik med ändlösa möjligheter. Trots att det är hin håle som är lead. Eller är det kanske tack vare... Kolla in själv Hitler… …som Manchester United-supporter …som Obama …får inte Windows Vista att fungera …om fastighetspriserna …blir utslängd från World of Warcraft

12 Kommentarer

Det finns ett hak i Vasastan som jag alltid hamnar på. Det är en blandning av ett okej ställe och ett sunkhak. Det är inte särskilt billigt, maten är ibland bra och emellanåt fullständigt katastrofal. Bartendern har stått där sedan de slog upp portarna - då något mindre voluminös och sliten. När han får för sig att ingen ser tar han sig en jävel i baren. På väggarna hänger ekivoka fotografier, och de flesta gästerna verkar vara stammisar. Medelåldern är hög och klientelet blandat, men med ett överslag åt det bedagade hållet, och det råder någon slags munter men rå stämning mellan de äldre manliga stammisarna som halkar fram med käpp och de seniga servitriser som försöker få dem att gå efter för många öl. Det här stället ingår i en triangel av barer som jag och en kompis alltid slår in på, oavsett årstid, humör eller plånboksinnehåll. Det har ingenting med någonting att göra, egentligen. Det är bara ett ställe som ligger som en sista utpost på Torsgatan innan Röda bergens mörker tar vid, och som man kan halka in på innan man går den tomma och tråkiga Karlbergsvägen upp till Tranan. En synnerligen kulen kväll när vi slog upp porten och klämde oss in i värmen, syntes ett bekant ansikte i mängden. Det var en plakatpackad Camilla Henemark som sprang omkring och var speedat högljudd mellan borden. Det verkade inte som första gången hon var packad just där, eftersom hon såg ut att vara rätt bundis med stammisarna. Men trots raketfyllan och några extra år var hon fortfarande förbannat snygg. En kort återblick: Som tjugonånting upptäcktes Camilla Henemark på en modevisning på Beckmans och gjorde karriär som fotomodell. Hon drev en egen agentur ett tag - "ZOO - People & Models", och blev senare frontfigur för den firade hedonistiska popgruppen Army of Lovers. Hon bör alltså ha ägnat ett inte helt försumbart antal timmar sippandes champagne på fräsiga ställen som står på den diametralt motsatta sidan av krogskalan jämfört med stället vi befann oss på. Sedan blev hon, mig veterligen, utsparkad ur gruppen, säkert efter någon schism med Illiterati-Bard. Efter det känns det som om hon försvann från radarn som ett sjunkande skepp om natten. Nu ställer jag mig ärligt frågande. Från fotomodell och champagne till... kvarterssyltan i Vasastan!? Vad var det egentligen som hände mellan utträdet ur Army of Lovers och restaurang Rabarber på Karlbergsvägen? Vägen tycks så oändligt lång, fast den förmodligen är smärtsamt kort. Jag vill minnas någon skandal ("det var inte mitt hasch") på en krog i Linköping för några år sedan, ett olämpligt uppträdande under en flygresa samt ett reportage i pressen om hemlöshet. Men var började det - och varför? Egentligen vet jag inte riktigt varför jag bryr mig, men det är något som är så tragiskt över det hela, lite som hela den här sorgliga såpan kring Leila K. Kanske för att bägge var framgångsrika och vackra kvinnor som passerade den tunna gränsen och sedan inte hittade tillbaka.

13 Kommentarer

 

Fenomenet med artister som blir stora efter sin död är förstås väldokumenterat vid det här laget. Exemplen är många, och även om de skiljer sig åt i det avseendet att kändheten varierade under artisternas fortlevnad så kan vi nog ändå vara överens om att helgon som t ex Jimi Hendrix, Janis Joplin och Jim Morrison kanske möjligen eventuellt hade haft en något lägre kultstatus idag om de var vid liv och tvingats genomlida ett 80-tal där samarbetet med Mark Knopfler skulle visa sig bli svårreparabelt. Det är väl egentligen bara Stones och Dylan som har överlevt sina 80-tal, och förstås Neil Young men han räknas nästan inte eftersom han ägnade 80-talet åt att protestera mot sitt skivbolag och släppte kultplattor av den anledningen (kult som i rätt så jävla kassa men intressanta ändå).

 

Men det här ska inte handla om 80-talet, nej det ska handla om en annan bortgången artist som än så länge spelar i en något lägre division i de avlidnas seriesystem. Jag talar om Jeff Buckley (född 17/11 1966, död 29/5 1997), en artist som några av er säkert håller som husgud medan andra knappt hört talas om. Som så ofta är fallet med avlidna artister omgärdas hans död av ett antal mer eller mindre sannolika rykten. Ett sådant är att han skulle ha nynnat på Led Zeppelins ”Whole lotta love” när han spatserade ut i Wolf River Harbour för en uppfriskande simtur på nattkröken. Simturen är sann, låtvalet däremot kan möjligen vara en efterkonstruktion. Hur som helst så drunknade han, och hittades först flera dagar senare en bit nedströms. En hel värld (nåja) misstänkte naturligtvis drogpåverkan eller fylla, men sanningen är (enligt obduktionsrapporten) att han inte alls var drogpåverkad och endast hade en försumbar mängd alkohol i blodet.

 

Eftersom Jeffs far Tim Buckley, som också var känd sångare, dog en tämligen standardmässig rockdöd med ”olycklig dosering av heroin” när Jeff bara var nio år gammal, var han själv smått allergisk mot mytbildningen runt döda artister. Han hade ju sett på nära håll hur myterna tog verklighetens plats och skönmålade den man som han själv faktiskt inte hade speciellt mycket till övers för (Tim övergav Jeffs mor och han träffade sin far endast ett fåtal gånger). Mot bakgrund av detta kan man med fog påstå att Jeffs för tidiga bortgång med stark mytbildning som följd är ett typiskt exempel på vad vi brukar kalla ödets ironi.

 

Sant är också att han befann sig i Memphis för att spela in sitt blott andra studioalbum – My sweetheart the drunk – och att inspelningarna hade kommit så pass långt att mamman Mary Guibert senare bestämde sig för att ge ut materialet postumt under namnet Sketches for My sweetheart the drunk. Den här mamman är huvudpersonen i Jeff Buckleys postuma skivkarriär, eftersom hon ärvde hans kvarlåtenskap och däribland rättigheten till hans musik. Jag kommer tillbaka till Mary, mjölkaren av döda kor, lite senare.

 

För de flesta är Jeff Buckley mest känd för sin cover på Leonard Cohens Hallelujah, en låt som fortfarande dyker upp i TV-serier och filmer trots fjorton år på nacken. Och det kan ju förstås tyckas lite sumpigt att vara mest känd för en cover, men faktum är att han aldrig var främmande för att tolka andras låtar. Live brukade han ofta blanda eget material med låtar av t ex The Smiths, MC5, Edith Piaf, Van Morrison och framför allt Nina Simone. Den sistnämnda framstod tydligt som en alldeles särskild favorit för honom. På boxen Grace Legacy Edition från 2004 (köp den, men inte för den remastrade Grace utan för extramaterialet) finns också inspelningar där han tolkar Screaming Jay Hawkings (Alligator wine), Bob Dylan (Mama, you been on my mind) och det relativt okända bandet This Mortal Coil (Kanga-roo). This Mortal Coil gjorde för övrigt en cover på Tim Buckleys låt Song to the siren på sin platta It’ll end in tears från 1983 så man kan ju ana en koppling där.

 

Lyssnar man på Jeffs covers så framgår det med all önskvärd tydlighet att han gör väldigt unika versioner av låtar han verkligen tyckte om. Det är själ och hjärta rakt igenom, helt enkelt musikaliska hyllningar till artister han respekterade och därigenom helt väsensskilt från den coverhysteri som rasar idag där kopiorna inte tillför originalen ett dugg utan snarare drar ifrån. I mina öron är det framför allt Dylans Mama, you been on my mind från Grace-boxen och Nina Simones That’s all I ask från liven Mystery white boy som lyser klarast (du behöver hitta den tidiga utgåvan med en extra special edition-skiva i konvolutet för att njuta av den sistnämna, om du inte hittar den på nätet). Men beroende på din musiksmak kan du förstås hitta egna favoriter bland Jeffs coverbibliotek. Själv har jag t ex aldrig varit mycket för The Smiths men jag vet att många håller Jeffs version av Boy with a thorn in his side väldigt högt.

 

För en artist vars skivkarriär var så pass kort (en live-EP plus en fullängdare) måste eftermälet sägas vara imponerande. Helt klart har han lämnat ett stort avtryck i musikhistorien, kanske framför allt genom att inspirera andra musiker. Ett tag var det nämligen mycket populärt att droppa Jeff som musikalisk förebild och man var en up & coming act. Band som Coldplay och Radiohead ville gärna att världen skulle känna till deras vurm och artister som PJ Harvey, Rufus Wainwright, Chris Cornell och John Legend har alla hyllat Jeff i sina sånger. I många fall handlar det om artister som också var vänner till Jeff, men det är förstås inte vilken vän som helst som får en låt tillägnad sig av såna världsartister. 

 

Min personliga relation med Jeff inleddes sommaren 1997 då jag och en kompis satt i hans gamla Ford Scorpio (även den avliden vid det här laget). ”Lyssna på det här” sade han och tryckte in ett kassettband i stereon. Ur högtalarna flödade låten Grace, rytmen lekte som vinden i långt hår och jag minns att rösten grep tag i mig ögonblickligen. Den var skör och kraftfull på samma gång, som en ängel med en mörk historia. Jag blev genast nyfiken och nästan rörd, du kanske vet hur det kan vara när man har gått en längre tid utan att bli inspirerad av någon artist. Du börjar nästan tappa lusten helt, men så kommer en unik artist och väcker dig ur slummern och upplevelsen blir snudd på religiös. För mig var alltså timingen perfekt, jag hade fastnat i ett musikaliskt träsk som jag inte ens vill prata om. ”Synd att killen nyss dog” sa kompisen, ”han hann bara göra en fullängdare men den är jävligt bra”.

 

För mig blev snabblyssningen i Scorpion alltså startskottet för en platonisk romans med Jeff som höll i sig gott och väl ett par år. I början ledsagad av min kompis, som gav det goda rådet att starta med fullängdaren Grace från 1994, men snart nog var jag ensam i jakten på allt utgivet material. Denna jakt tog nu inte överdrivet mycket av min tid, eftersom det sammanlagda utgivna materialet vid den tiden inte var speciellt stort. Men det skulle bli värre senare. Och det är här vår vän Mary Guibert kommer in i bilden.

 

Det som säkert började som en hedervärd ansats att sprida Jeffs musik och budskap vidare till världen börjar idag lukta sur mjölk. Hur länge kan man mjölka en död ko? Jag kan visserligen förstå en mammas sorg, att överleva sina barn är en fasa som jag troligen delar med världens samtliga föräldrar. Men jag tror inte det handlar om vare sig sorgebearbetning eller att sprida Jeffs musik och budskap längre, det handlar om att tanten faktiskt kan leva på det här. Alltså pengar, som vanligt. Det är kaffemuggar, T-shirts, collector postcards, fejktatueringar, gitarrplektrum och allsköns bråte som fansen förväntas dregla över. Detta för en artist som faktiskt bara gjorde en studioskiva, låt vara en riktigt bra sådan men det hela känns ändå en smula skevt till och med för ett gammalt fan som jag.

 

Men det här är förstås inte det värsta, nej långt ifrån. Det värsta är den postuma skivutgivningen. Det började visserligen ganska bra med dubbelliven Mystery white boy från 2000, som innehåller en samling särskilt lyckade liveinspelningar från olika spelningar runt om i världen. Det kändes som att personen bakom det urvalet hade koll och ville visa den allra bästa sidan av Jeff. Eller egentligen började det förstås redan 1998 när Mary Guibert bestämde sig för att ge ut den ofärdiga skiva som Jeff och bandet höll på att spela in vid tiden för den olycksaliga simturen. Sketches for My sweetheart the drunk innehåller två skivor, där den första består av inspelat studiomaterial och den andra till större delen består av portainspelningar med bara Jeff och en gitarr i en stuga i bergen (droger och alkohol kan inte uteslutas, kvaliteten är högst tvivelaktig). Och jag kan svälja dessa två skivsläpp, utan större prut. Liven visar vilken utstrålning och begåvning den här mannen satt på, och Sketches.. har både ett musikaliskt och ett dokumentärt värde i den mån att den visar i vilken riktning Jeff var på väg med sin musik. Låten Everybody here wants you påminner t ex inte alls om något som finns med på Grace, det är snarast en finstämd soulballad. Grace-boxen från 2004 passerar också nålsögat med knapp marginal, tack vare extramaterialet som bl a innehåller en DVD med dokumentärt material från inspelningen av Grace.

 

Men resten av det postumt utgivna materialet kan du alltså enligt min mening skippa. Det finns t ex ingenting på Live at L’Olympia som han inte gör bättre på Mystery white boy, och Songs to no one som kartlägger samarbetet med Gary Lucas (kanske mest känd för sitt samröre med den vänlige galningen Captain Beefheart) under åren 1991-1992 är smått pinsam med sina brusiga soundchecks och diverse demoversioner av låtar som senare skulle bli väldigt bra i färdigt skick. Det är som att en målare skulle sälja skisser han slängt i papperskorgen, det vill säga spekulativt och tämligen ointressant utom möjligen för en nekrofilstalker.

 

Jag kan inte tänka mig att en artist med så otroligt mycket integritet och höga krav på sig själv som Jeff Buckley ändå visade sig ha under sin korta skivkarriär skulle känna sig bekväm med allt skräp som mamsen har kastat ut på marknaden. Det är inte troligt att han skulle ha sagt ”Hey mom, if I pass away you just go ahead and put all my crap out for sale.” Men vem är jag att döma hans ömma moder, tänker du, och det är förstås sant. Jag är ingen i sammanhanget, bara en entusiastisk lyssnare, men det som betyder något för mig är känslan att min bild av Jeff faktiskt besudlas och devalveras på grund av dessa högst tveksamma skivutgivningar. Och trots att jag för länge sedan har slutat hålla koll på vad mamma Guibert håller på med lyckades jag ändå snappa upp i researchen till denna text att hon planerar en film om Jeffs liv. Jag hoppas innerligt att den aldrig blir av, för om det är något som har potentialen att för evigt svärta min bild av en av 90-talets mest begåvade och själfulla artister så är det en C-rulle med en halvpackad has been i huvudrollen. Vem som är tänkt att spela huvudrollen är ännu inte känt, men gissa vem som står som producent? Jodå, det är förstås mamsen. Herre jösses, det kan aldrig gå bra. Jag kan bara hoppas att den Jeff som jag gillade, och som faktiskt finns på mina skivor, lyckas överleva mammans tvivelaktiga affärsverksamhet och får leva vidare i våra hjärtan.

 

 

Några bra Youtube-klipp:

http://www.youtube.com/watch?v=siNsgbIWhAQ

http://www.youtube.com/watch?v=3mtKcvkf7So&feature=related

http://www.youtube.com/watch?v=4DwhPufaAzs&feature=related

http://www.youtube.com/watch?v=6DqZAXQqoag

http://www.youtube.com/watch?v=nPcKc_vUGoQ

http://www.youtube.com/watch?v=W3pUOhjgakY&feature=related

http://www.youtube.com/watch?v=J4vdjYY-jf0

 

14 Kommentarer

Nu när novembers snöstormar blåser in över Stockholm och förfryser oss ända in till märgen fylls konserthus och små scener med artister som lyser upp vintermörkret med deras musik. Föregående vecka lyckades jag pricka in två värmande konserter. Den 17:e november spelade Melissa Horn på Kägelbanan. Melissa, dotter till jazzsångerskan Maritza Horn, spelar akustiska visor med moderna referenser. Melissas texter är vackra och berör. Hur många trasiga relationer och olyckliga kärlekar kan en 21 årig tjej ha varit med om egentligen? När Melissas första album, Långa nätter, var så gott som färdigt frågade hon sin barndoms idol Lars Winnerbäck om han ville vara med på en duett hon skrivit. Till hennes stora förvåning svarade han ja. Låten de gör tillsammans heter Som jag hade dig förut. Den låter som Winnerbäcks hit Om du lämnade mig nu. Man skulle kunna säga att Melissas låt är en fortsättning på Winnerbäcks eller, om man vill vara elak, en efterapning. Men i ärlighetens namn är Melissas låt bättre än Lasses. Många hade nog trott att Winnerbäck skulle dyka upp på Kägelbanan. Melissa lyckades lura de flesta att så inte var fallet. Men när han till slut klev upp på scenen ville applåderna aldrig ta slut. När Melissa är ensam igen med sin gitarr är alla tysta och lyssnar andaktsfullt till hennes bedårande röst när hon sjunger smått deppiga New York och charmiga Sen en tid tillbaka. Melissa Horn & Lars Winnerbäck - Som jag hade dig förrut (Kägelbanan)       Den 20:e november spelade Abalone Dots på Nalen. Abalone Dots har också en relation till Lars Winnerbäck. De spelade förband på hans turné 2007. Då hade de precis släppt sitt debutalbum From a safe distance. I somras kom uppföljaren Traveler. Det nya albumet är delvis inspelat i Nashville tillsammans med legenden Al Perkins. Abalone Dots spelar en mjukare typ av bluegrass – softgrass som de själva kallar det. Det är amerikansk country men där finns också inslag av svensk folkmusik. Det var turnépremiär på Nalen och kanske var tjejerna lite nervösa. Deras mellansnack hade kunnat vara charmigt om det inte låtit så väldigt inövat. Men de tar igen allt i musiken. De är duktiga på sina instrument -  som är många. Louise Holmer spelar ståbas, Rebecka Hjukström gitarr och banjo,  Elin Mörk fiol och Sophia Hogman mandolin, nyckelharpa och cello. Sjunger gör de alla både som solister och i vacker stämsång. De har flera lågstämda vackra låtar, till exempel Daddy’s waltz, men live gillar jag bäst låtarna med lite mer drag som Devil’s blues och Alive but not amused. Tjejerna i Abalone Dots bor tillsammans i ett hus utanför Stockholm där de kan skriva låtar och repa. Jag har hört att de brukar spela ute på tomten till grannarnas stora förtjusning. Tänk om man fick bo granne med fyra skönsjungande countrytjejer. Abalone Dots - Alive But Not Amused

8 Kommentarer

Vi dricker, vi snackar, vi minns och vi skrattar... Fast det är sällan över förra helgens äventyr eller helgen innan den. Nej, det är inte ens i närheten. Jag har tänkt mycket på det där under den senaste tiden och jag har nästan blivit besatt av när det hände. Kanske beror det på det faktum att jag plötsligt arbetar på ett ställe där medelåldern ligger någonstans strax under tjugofem. Man är en i gänget men ändå inte och det är åldern som utgör den där osynliga vattendelaren. Det hade den kanske inte gjort för bara något år sedan men nu gör den det och allt det där är väldigt diffust och svårt att sätta fingret på. När hände det, när tog denna andra ålder över min kropp? Den måste ha smugit sig på om natten för jag har ingen aning. Jag välkomnade den inte. Allt jag vet är att jag ofta befinner mig framför spegeln granskande gråa hårstrån, hud som hänger och oroar mig för när medlemspapperena för "Vänskapsföreningen Gula Fläcken" ska dimpa ner på hallmattan. Jag brukade uppskatta ett visst mått av stök, i alla dess former, nu känner jag ett lätt tryck innanför pannbenet vid kaosartade situationer eller när ljudnivån blir för hög. Var jag än är, ute bland folk, på jobbet eller hemma så finns det ingenting som jag uppskattar så mycket som lugn. Lugn som i tystnad eller i alla fall en sansad ljudnivå, lugn som gör att man kan fokusera på vad det nu är man håller på med, lugn som tillåter en att tänka och prestera. Jag minns en annan tid. En tid då katastrofen låg precis runt hörnet, vad som helst kunde hända och det behövde nödvändigtvis inte vara någonting bra. Jag brukade vara en schmutzromantiker. Jag trivdes på dåliga barer bland folk som förstod det där med att ett visst mått av våld inte nödvändigtvis behöver vara av ondo; att det är minst lika viktigt att lära sig att ge och ta en smäll (och kunna gå rakryggad ur bägge situationerna) som att lära sig att tala sig ur en besvärande omständighet. För det är så livet ser ut. Även i vår tid av trygghetsnarkomani och dubbla lås. Den spänningen är borta nu. Det som brukade väcka en kittlande känsla väcker nu endast irritation. Jag har ingen lust, ingen ork, för allt det där andra. Att ta del är inte längre viktigare än att få vara i fred. Samtiden har i vissa fall hunnit i kapp och förbi. Även om den inte nödvändigtvis har blivit svårare att förstå sig på, snarare tvärtom, så väcker en del av dess former och uttryck ingenting annat än avsmak. Inte avsmak som i en intensiv avsky, bara ett steg tillbaka och en rynkad näsa – som en varmkorv som legat lite för länge i spadet. Samtiden… Den har ju tagit en del märkliga steg. Schulmans gör KTH-humor och folk skrattar. I den andra ringhalvan står Ranelid och Birro och gläfser med händerna om varandras kukar och ska föreställa alternativet. De enda som når fram är karikatyrerna – och mina tankar på att emigrera. Jag drömmer om tysta rum och stumhet. Att vara utanför hela alltet – som en nyanländ flykting. (Visst känner invandrare som inte kan svenska ett stort utanförskap men allt är inte svart; att inte förstå vad Patrik Ekwall säger är till exempel en gåva.) När hände det här, hur fan kunde det gå så fel? Nåväl. Låt dem hållas.

9 Kommentarer

                                                                                                                                                               Foto: Anders Adermark

Det ligger ett täcke av snö över Stockholm den här söndagen. Hur det ser ut i Gävle och Göteborg där Barstol också finns representerat vet jag inte. Men vi har alla svarat på några frågor den här morgonen. 1. Vilken är din paradrätt?  Vad lagar du för mat när du ska imponera på dejten, tjejen eller frugan? Mattias: Min extremt goda kött-och-korvgryta. Vegetarianer göre sig icke besvär, extra allt av... allt. Maths: Jag har ingen paradrätt, försöker vara lite mer ombytlig (eller så har jag aldrig lyckats riktigt bra med någon rätt). Om jag ska imponera på sambon brukar jag bläddra i en kokbok och hitta något som ser flashigt men lättlagat ut, vilket nästan aldrig inträffar. Det jag kan säga är att hon blir väldigt glad om jag gör rostade rotfrukter med chevré, och något riktigt saftigt kött till det. Hermann: Jag är så pass duktig i köket att jag inte har någon paradrätt – jag behärskar det mesta. Det enda jag inte behärskar är fisk eftersom jag får allergiska reaktioner varje gång jag äter det. Så vad bjuder jag på när jag vill imponera? Det jag känner för - ängsliga personer får sällan ligga. Matt: Jag är inte så duktig på att laga mat men jag tycker det är ganska kul. Tyvärr brukar jag alltid krydda för mycket. En rätt man inte kan krydda för mycket är Chili den ska vara stark. Det är en halv dags jobb att koka chili men det hör till. Man lyssnar på Hank Williams och dricker whiskey medan man rör i grytan. David: Jag gör en grym risotto, antingen med saffran eller svamp. Hemmarullade köttbullar med världens godaste potatismos och rårörda lingon brukar också funka.   2. Var är det mest udda stället du haft sex på? Mattias:  Biblioteket i Studentpalatset. Maths: Det här låter nästan lite perverst, men jag måste svara i en sovsäck.. men mina föräldrar sovande i samma rum. Hermann: Vad är det för jävla Slitzfråga? (Första frågan luktade Slitz också men jag valde att fria...) Matt: Toaletten på Åhléns. David: Magnus Ugglas mammas säng.   3. Om du bara får välja en bok att läsa för resten av ditt liv vilken skulle det vara? Mattias: Illusionisten av John Fowles eller Liftarens guide till galaxen. Maths: Det får bli Bibeln. Jag har inte läst den och den är ju rätt tjock. Hermannn: En bok med blanka sidor så att jag var tvungen att skriva den perfekta boken själv. Matt: En MacBook med internetuppkoppling. David: Min anteckningsbok.

8 Kommentarer

Anders Göthberg var en god vän till mig. Jag har fortfarande svårt att acceptera hans självmord och att han inte finns bland oss längre. Den personen som ställt upp mest för mig under mitt sorgearbete har varit Anders fästmö, och mamman till hans son Marlon, Paola Bruna. När jag haft det som jobbigast, när frågorna hopat sig, när saknaden efter Anders blivit kvävande, har jag talat med Paola. Samtalen har fungerat som en slags terapi för mig – och förhoppningsvis även för Paola. En dag frågade jag Paola om jag kunde spela in ett av våra samtal. Ingen vinner på att man är tyst om självmord – det enda som hjälper, lite, är att fråga, berätta och jämföra erfarenheter. Tala och tala och tala och att försöka förstå… Efter några veckors betänketid sa Paola att det var okej att spela in ett samtal och publicera det här på Barstol. Jag vill betona, och Paola skriver under på de här orden också, att det här är ett samtal mellan två personer som stod Anders nära, ingenting annat. Vi vet inte varför. Vi vet inte allt. Vi vet bara att vi älskade Anders… Och att vi saknar honom väldigt mycket. 18:17 lördag 30 mars, gmailchat, vår sista kontakt, 12 timmar före… andersgothberg: whats up dill? jag: precis sovit och knullat. själv? andersgothberg: haha samma här! haha. paola skrattar jag: vad säger man nu då? hälsa Paola typ... andersgothberg: Haha jag: Hade vi varit tonåringar hade vi snackat vilka ställningar vi kört etc. andersgothberg: haha vi ska bowla och sedan på fest hos Hinders syskonen, du? jag: ska se fotboll och skriva krönika om det ikväll känns så där skoj andersgothberg: ok. Coolt. Vi körde med strumporna på jag: jag hade också strumporna på – gör ofta det nu för tiden. man vill ju inte frysa andersgothberg: För mig handlar det snarare om trygghet jag: hahaha tryggt? andersgothberg: på ngt sät, kanske bara jag som känner så. så att man kan springa därifrån om det börjar brinna typ jag: fan vad skadad du är på ett underbart sätt andersgothberg: jo jag vet, lunch i veckan? jag: gärna lunch i veckan början eller slutet av veckan? andersgothberg: början hörs då! hälsa! jag: japp. Ciao Du satt bredvid honom när vi chattade va? Det gjorde jag och jag minns det så tydligt. Kvällen fortsatte fint. Han ringde sin far och gratulerade på födelsedagen och talade om att han ville att vi snart skulle åka till Göteborg och gå in i huset där han växte upp. Han hade inte besökt Göteborg på flera år och han hade upprepade gånger sagt att han inte hade någon lust att återvända. Jag blev jätteglad och tyckte det lät som en bra idé. Min mor hade under veckan insisterat på att få ha Marlon hos sig över natten och därför tänkte vi att vi kunde passa på och gå ut en sväng. Jag hade fixat nybäddad säng som jag såg fram emot att vi skulle krypa ner i efter en trevlig utekväll. Allting var verkligen prima. Efter att vi käkat middag gick vi på fest. Där blev han ganska berusad och, som vanligt, ganska stingslig. Jag hade tyvärr ”lärt mig” att det var bäst att hålla låg profil och vara medgörlig när han blev sådan. Han blev lätt svartsjuk och rånojjig över en massa saker ju mer han drack och därför var det bäst att inte hälla bensin på glöden. Han tålde absolut inte sprit och det var då han lätt vacklade mellan Dr Jekyll & Mr Hyde. Kvällen fortsatte sedan på Riche och avslutades på Gubbrummet. Jag hade en kompis vid min sida hela kvällen och både hon och jag bad honom ett flertal gånger om han inte skulle dricka så fort och mycket. Tyvärr lyssnade han inte alls – som vanligt. Anders drog från Gubbrummet någon timme före stängning. Då var han både plakatfull och upprörd, men helt ärligt så var det inget out of the ordinary. Ändå tappade han det helt några timmar senare... Ja, så lömskt människans psyke kan funka... Dold depression kan det kallas. Man döljer det, förtränger, skjuter undan men det förvärras hela tiden och en dag brister det. Man klarar inte av att stå emot de starka svarta demoniska krafterna som tar hela ens medvetande i besittning. Vad trodde du att han gjorde efter att han dragit från Gubbrummet? Jag tänkte att han hade stuckit i väg och hamnat i bråk eller dragit hem till dig för att sitta in på småtimmarna och babbla och råkat somna på din soffa. Som jag önskar att… Men när jag ringde och inte fick något svar från honom blev jag orolig. Jag var desperat efter att veta vart han försvunnit så jag ringde direkt SOS och undrade om han kanske lagt in sig på psyket. Att han hade fått ett återfall. Ja, han hade sedan tonåren periodvis mått piss. Provat sig igenom antidepressiva mediciner, terapi, byta livsstil et cetera. Han kämpade verkligen med det svarta hålet han åkte ner i och drog med sig sina närmaste. Det var inte första gången han slog sönder grejer hemma. Långt innan jag kom in i bilden hade han haft återkommande problem. Men det var första gången som han riktade all sin destruktivitet inåt. Även om han inte var hundra procent stabil, men vilken tänkande människa är det, var han ingen "självmordsperson". Både Anders och jag har varit med om folk i våran närhet som begått självmord men aldrig i min vildaste fantasi har jag känt en endaste liten mikromillimeter av att han skulle kunna göra något sådant. Jag kunde ibland känna att han hade en slags nervös energi som ständigt såg till att det snurrade i hans skalle. Den nervösa energin har även uppfattats av allt från dagispersonal till barnmorska. Kanske blev det lite för mycket info i skallen just för hans eget bästa. Han kunde omvandla och gå upp i sina tankar så mycket att det blev helt snedvridet och märkligt till slut. Det läckte ut när han hade druckit sprit. När han var full kom det ut tankar som var häpnadsväckande smarta men det kom även ut tankar som var otroligt banala och dumma. Det var en sån hårfin gräns mellan svart hat och enorm kärlek. Han stod och balanserade och vacklade mellan det onda, det goda, det onda, det goda... det onda... Kan du se honom framför dig när han kommer hem från Gubbrummet och trashar lägenheten och sedan kör sin vansinnesfärd mot Västerbron? Jag ser så äckliga hemska bilder varje dag av hur min stackars Anders tappar besinningen och gör sig själv så illa. Jag ser hur han sliter ur mitt hjärta ur kroppen och drar med sig det i fallet. Men det kom snabbt en ängel och tog upp det ur kalla vattnet och lade tillbaka det för jag måste behålla mitt liv till Marlon och mina älskade närmaste. Det värsta är när jag får jobbiga bilder av Anders på väg till eller från jobbet. Det finns en mängd tunga popups omkring mig. Men jag kan inte förhindras av mentala bilder. Verkligheten är så verklig och vardaglig och det är det jag väljer. Att gå vidare framåt. När och var fick du reda på vad som hänt? Jag åkte hem till mamma vid sju på morgonen och polisen kom ungefär vid elva tror jag. När polisen kommer och berättar. Går det att beskriva ett sådant ögonblick? Det blir lätt klassikt som man hört och läst om såna situationer men det känns bara sååå sjukt att det denna gång kommer ifrån mina läppar... Det är som att dra den vidrigaste nitlotten... Jag rasade ihop och skakade och blev så tung i hela kroppen att jag inte kunde gå på flera dagar. Jag skrek och skrek och skrek och kunde inte andas och fick kväljningar. Sedan forsade ordern ur mig: ”Ni kan inte säga att han är död, min Anders är fan inte död... Jag trodde ni skulle komma hit och säga att han låg på psyket eller hamnat i slagsmål men det är helt omöjligt att han är död. Kanske i en bilolycka men ni säger inte det här konstiga till mig! Snälla, snälla säg något annat till mig! Åh nej…” Det var ju din lillasysters kille som berättade för mig. När han sa att Anders hade tagit livet av sig frågade jag direkt: "vilken Anders?" Trots att vi bara känner en Anders gemensamt. Det var du som berättade för Anders vänner väl? Långt ifrån alla. Jag ringde Theo några minuter efter att jag fått reda på det. Vi sågs vid Greta Garbos Plats en kvart senare och satt chockade och bara skakade på huvudet i en halvtimme kanske. Sedan gick vi hem till mig och ringde gemensamt runt till Anders närmaste vänner. Usch ja, allt det där hemska praktiska som bara måste göras. Jag fick ju direkt ta tag i en massa praktiska detaljer, vilket jag aldrig klarat om jag inte fått enormt mycket hjälp av min kära mamma. Min släkt har varit de som stöttat mig på ett så oerhört bra sätt så att jag kunnat vara hyfsat stark. Annars hade det aldrig funkat. Jag hade lagt in mig och legat som de apatiska flyktingbarnen. De apatiska flyktingbarnen går att acceptera, eller förstå kanske är ett bättre ord, men Anders självmord… Jag kan inte acceptera det som självmord. För mig var det en snedtändning. Ett hjärnfel. Det var en tragisk olyckshändelse på grund av sprit. Sedan urminnes tider har sprit orsakat de vidrigaste handlingar med fruktansvärda utgångar. Man kan ju inte veta hundra procent, men vilken enorm charad han måste ha spelat för oss de sista månaderna om det här var något han planerade. Jag gjorde allt jag kunde och jag har ofta tänkt på om jag kunde ha gjort något annorlunda. Men… jag gav honom Marlon, mitt liv med familj och vänner som älskade honom, och på hans jobb var han omtyckt och uppskattad. Överallt fick han bevis för att han var så jäkla bra. Han dog inte utan att ha fått veta allt detta fina i livet. Min tröst är att han kämpade och har haft det bra som få. Det fanns inga varningslampor som lyste och antydde att han skulle kunna förlora "spärren". Inget brev, vilket är ovanligt vid sådana här fall, inga kodade eller gåtfulla avsked. Ingenting… Anders hade många konstnärliga talanger men skådespeleri var inte en av dem. Visst hade han en "act" för BD-fans och ytligt folk på krogen men i privata sammanhang var han oftast mycket ärlig – vilket även visade sig i att man fick reda på att han föraktade en hel del saker. Han hade lätt för att anförtro sig åt dem som han betraktade som nära. Och var man i hans inre cirkel märkte man snabbt att det var mycket balansgång mellan just fördomar och föraktfulla tankar. Otroligt känslig och nervös var han. Mycket skulle problematiseras och vridas om ett par varv. Jag älskade de snacken med honom. För även om han var velig och omständlig så lyssnade han och analyserade det som sades. Sedan hade han den där speciella förmågan att få varje sekund att kännas viktig – det kändes aldrig som bortkastad tid för mig att umgås med Anders. Jag kan bli arg på honom för att han lämnat kvar en massa praktiskt skit åt mig. Enorma högar som jag måste pilla in mellan att jobba heltid, hämta och lämna på dagis och ha egen tid. Ansvaret för Marlon är något jag gör med glädje och är van vid, men jag kan bli frustrerad över att folk går omkring och är ledsna och typ; ”jag älskar dig Anders och saknar dig så mycket”. Vad fan vet de! En del personer verka tävla om att offentligt sörja Anders och skriva tårdrypande minneskrönikor om deras ”vänskap” och hans ”konstnärskap” medan du står hemma och tvättar bort Anders blod med en skurtrasa. Det där är både skitäckligt och dumt. Jag blir arg men tack och lov finns det saker som gör att jag i slutändan kan gå vidare. Och jag tänker inte låta mig absorberas av felaktiga spekulationer. Jag, och de som var honom nära, vet vad som är sant och rätt. När det blir för mycket av den typen av ”publik sorg” är det min familj, jobbet, nära vänner jag litar på, samt psykologen som gör att jag lyckas hålla huvudet precis ovanför vattenytan. Jag vet att faktum är att jag på något sätt "delar" Anders med många men att det i slutändan är det bara Marlon, jag och hans föräldrar som haft honom riktigt nära sig. Vad säger du om ”snacket på stan” om du skulle ha tjänat en massa pengar på Anders död? Det där förbannade "snacket på stan" är ju fullkomligt vidrigt och respektlöst puckat. De ser ju inte hela min verkliga vardag. Jag har köpt och sålt på blocket för att få ekonomin att gå ihop för mig och Marlon. Kläder har köpts på rea och vi var hemma på semestern. Helt plötsligt finns en massa kostnader som vi förut hade två löner för täcka. Förutom att det är värsta mardrömmen att ensam arrangera en begravning åt Marlons far och min fästman så kostar det en massa pengar och det tar mycket tid. Fick inte Marlon en rejäl slant efter Broder Daniels minneskonsert? En av de sämst bevarade hemligheterna i Musiksverige är att de fick över en miljon kronor för den konserten. Inte en penny. Det enda Marlon ärver från sin pappas BD-karriär är en guldskiva. Vad konstigt, Anders namn användes ju mycket flitigt av Luger i marknadsföringen av konserten och moralisk kändes det rätt givet att Marlon skulle få Anders del. Jag håller med dig, men inga pengar har kommit till Marlon. Har någon från BD eller Luger sagt något om det här? Theo pratade en gång om att han personligen ville göra något för Marlon, men i övrigt har det varit helt tyst. Allt eftersom Marlon blir äldre kommer han förmodligen att fråga om allt det här och då kommer jag att försöka berätta. Hur upplevde du minneskonserten i Slottsskogen? Jag hade en urladdning innan så då gick det bra. Den var fin men det kändes så tydligt att något saknades. Inget riktig BD utan Snygg-Anders. Precis, inget riktigt BD utan Anders. Jag pallade bara att se sju låtar trots att jag var fullproppad med alkohol och droger för att strypa mina känslor. Det blev för mycket för mig… Jag sprang på Ebbot innan och han bamsekramade mig och var sådär roligt mystiskt skön som bara han kan vara. Han upprepade nästan som ett mantra: "Paola, Paola allt är bara som en dröm. Allt är en dröm. Tänk på det”. Lite läskig tanke tycker jag det är om man ska fördjupa sig i det. Ibland kan det nog vara lite skönt att tänka; "Äh! Jag lever i en dröm!" Men det tycker jag är att skärma av sig och inte ta in det man känner, luktar och smakar. Både psykisk och fysisk. Det kanske var bra att tänka så under konserten? Under konserten funkade det väldigt bra med Ebbots råd. Tack Ebbot. Genom att lyssna på Anders när han talade om BD tyckte jag det framgick att de hade en del kommunikationsproblem – något han inte hade med många andra i sin omgivning. Han beklagade sig ofta över den grejen för mig. Sen var han lite besatt av det där med miss i kommunikationsgrejen. Ofta allmänt nervös, orolig och stressad... Tolka, analysera och inbilla sig en massa och skylla det på att kommunikationen hade blivit dålig. Och så hux flux – vifta bort det hela... Och så går tiden och så var man där igen i jobbiga tankar. Istället för att ta tag i det hela. Det var ju samma sak med hans gitarrspel, hans påstod för jämnan att han inte kunde spela gitarr till exempel. Så här kunde låta där hemma: ”Jag kan ingenting, jag fattar inte vad jag gör egentligen. Jag bara lurar alla, hehehe...” Jag svarade: ”Men Anders, hur kan du säga att du inte kan spela gitarr när du spelar i ett av Sveriges bästa band?! Vem jämför du dig med?” Han gick ofta runt och kände sig misslyckad när han i själva verkat var riktigt lyckad som person. Det var nog lite svårt för Anders att må bra till 100 procent. Efter begravningen och mottagningen var vi ute och drack gravöl. Då kom det fram att han och Henrik hade missat varandras kontaktförsök genom otur hösten 2007. Båda två tolkade det som att den ene var sur och struntade i att söka upp den andre och reda ut. Det där låter mycket bekant… Enligt Anders hade deras sista samtal handlat lite löst om vad de skulle göra med BD i framtiden. Den idén som det talades mest om var att kanske dra ihop bandet vartannat eller vart tredje år och spela på några festivaler. Enligt Anders hade Henrik inte varit främmande för idén och när jag pratade med Henrik, när vi drack gravöl, tyckte jag mig förstå att så var fallet. Han kom till mig ofta och pratade om den idén och jag vet att han har snackat om det med andra. Men jag försökte hålla mig borta från att påverka och blanda mig i bandet. Tycker inte om att vara rockwife, typ. Haha, jag gillade att vara rockwife. Jag sa till honom att det lät som en strålande idé. Haha, hade du några andra rockwife-ögonblick med Anders? Vi pratade en hel del om BD, musikbranschen och en massa detaljer från det förflutna; typ att det var Kent som introducerade BD i den riktigt dekadenta rockstjärnelivsstilen och liknande. Jag försökte så klart få honom att spela BD-låtar på gitarr när vi satt ensamma och snackade om nätterna, men han vägrade. En gång var det nära dock. Han spelade de första 30 sekunderna av ”Underground” men när jag började sjunga ”We look so good…”, la han av direkt. Enda gången han spelade BD hemma var när han skulle visa Marlon vad pappa gjort tidigare i livet, annars var det tabu. Hur jävla ensam känner du dig nu? Jag ställer mig den frågan varje dag. Hur i helvete orkar jag? Hur mycket mer ska jag orka… Men så kommer en liten trollrufsig pojke med brunrött hår och gulliga ögon mot mig, katterna som stryker sig mot benen... Ah, just det! Livet är enkelt, mysigt och behöver inte krånglas till! När jag är på väg till jobbet känner jag mig ganska ofta vardaglig, vanlig och redo. Men aldrig när jag vaknar – då är livet så segt och den enda tanken som hägrar är ligga kvar i sängen resten av dagen. Just de första 15 minuterna på mornarna är värst. Du måste peptalka dig själv ständigt? Så är det: ”Kom igen Paola, nu ska du klara dig igenom den här ensamma natten, eller dagen, också.” Jag bombarderar mitt huvud med alla framsteg jag gjort, sätter på musik, läser och målar. Jag biter mina knytnävar och skriver. Jag uthärdar de svåra ensamma stunderna och tänker hårt, hårt på att det inte kommer vara för evigt. Om jag grinar kommer katterna och tröstar mig. Det är som att jag blir ett med Anders... Fast han inte finns mer... För mig tog det flera månader innan jag ens halvfattade att han var död. Jag fick bara inte in det i skallen. Inte ens på hans begravning. Jag tänker nästan varje dag att han kanske ändå öppnar dörren plötsligt en dag och att jag fortfarande kan höra hans röst: "Hallå! Hallå! Paola! Paola!" Det som känns svårast är att inför vår son vara vuxen, sansad och pedagogisk med hanteringen av sorgen och saknaden… Och den starka overklighetskänslan... Det är så himla mycket kvar för oss två… När träffade du Anders för första gången? Det var sommaren 2003 i Göteborg och jag skulle bada med Isse, och Anders skulle skjutsa oss i sin skruttiga BMW. Direkt när jag såg honom blixtrade det till i mig; hans blå ögon glimrade och gjorde mig mjuk i kroppen. Han ringde mig senare samma kväll och ville träffas. Han berättade efteråt att han blev väldigt nervös av mig, men samtidigt nyfiken och glad liksom; shit vilken rolig tjej, henne vill man ju hänga med mer. Klickade direkt för Anders också eller fick du kämpa för att få honom? Lite fick jag kämpa så klart, men vårt möte var en ny erfarenhet för oss och det var inte lätt att hantera... Det var så mycket känslor att jag blev helt knockad. Det höll i sig in i det sista den effekten. Från första stund hade han en stor inverkan på mig. Det här var väl precis när BD skulle släppa Cruel Town och du turnerade själv flitigt. Det var väl rätt galna tider? Ja, usch ja. Men vi hittade hem, tillbaka, till något vi båda ville ha. Nämligen att dra oss ur det ruttna och oglamorösa rockstjärnelivet. Det måste finnas lite mer botten liksom än att rumla runt på natten. Några månader kan det vara kul men sen blir det som att jämt äta choklad och inget annat. Drömmer du om Anders när du sover? Min psykolog sa att man kan ha en inre klocka. Den klockan har tickat igång i slutet av varje månad när jag vaknar upp orolig och kallsvettig vid den tidpunkt då Anders försvann. Jag drömmer starka drömmar men Anders har inte framträtt i dessa än. Han är så stark i mina tankar att jag fortfarande upplever hans fysiska närvaro. Tittar fortfarande extra noga när jag ser en bil som liknar hans och tittar ut genom fönstret om jag hör en motorcykel utanför. Det skulle nog bli för mycket om han just nu dessutom dök upp i mina drömmar… En sak jag stör mig på är att det sista halvåret med Anders upplevde jag att han verkligen var fett på gång och hade hittat några svar och hoppades att hitta några fler. Det kändes mer och mer som om han skulle kunna bli stark nog för att lära sig leva med sin ryggsäck i okej harmoni. Alla dessa tvära kast som jag varit med om med honom, men då kände jag att det kanske, kanske faktiskt var nära att han skulle bli riktigt lycklig. Jag gav aldrig upp hoppet, det har min mor lärt mig, men han gav sig till hoppet... Det är som om han i slutändan inte pallade med att han kanske var nära att må bra till slut. Jag känner mig bitvis grundlurad av Anders. Inte en millimeters hint fick jag om det ”här”, precis tvärtom. Han gjorde planer, han uppmuntrade, han tog initiativ, han spred glädje. Det var sjukt kul att umgås med honom den sista tiden. Det här kan låta klyschigt men jag hade inte tråkigt en enda sekund. Så känner många i min närhet också och jag förstår er. Det kommer att dröja innan jag kan förlåta honom. Jag står såååå tudelad med mina tankar och känslor för Anders. Den ena delen saknar honom något oerhört plågsamt. Till exempel musiken han spred i hemmet och hans filmsmak som vi delade. Sällskapet framför teven där vi skrattade åt samma saker. När jag dansade för honom och han roades. När han läste godnattsagor för Marlon och borstade hans hår. Men det fanns en annan sida också… De hemska, jobbiga stunderna där jag var en soptunna för hans osäkerhet där jag sakta bröts ner... Jag slapp utsättas för den sidan men jag förstod att den fanns där och att du var dess måltavla. Oftast kunde jag hantera det men jag är ingen superwoman som tål stora mängder stryk. Mitt självförtroende är fortfarande helt okej, men min självkänsla är väldigt trasig. I skenet av det måste jag säga att jag är otroligt imponerad över hur stark du varit det senaste halvåret. Helt ärligt så trodde jag inte du hade så mycket styrka i dig. Jag trodde nog att du skulle bryta ihop men du har, tvärtemot vad du säger, varit en riktig superwoman. Hey, jag är en väldigt enkel tjej. Och vad fan hade jag för val? Plus att utan min familj hade det aldrig gått. Dom har verkligen släppt allt för att hjälpa mig när jag behövt dem. Alldeles för många anhöriga och vänner håller sig undan när den stora olyckan rullar in. Många tänker nog; ”jag vill inte störa.” Men det är ju jag som vet om jag pallar att snacka eller inte. Inte någon annan.

47 Kommentarer

Det hela började i slutet av sjuttiotalet i en liten by som heter Kåseberga vid Skånes södra spets. Mina föräldrar hade hyrt ett hus där en sommar. På dagarna lekte jag och min bror Jesper vid kullarna kring Ales stenar, och på kvällarna brukade familjen gå ned till det lilla fiskelägret vid hamnen. Vi gick ut på stenpiren och kikade på segelbåtarna som låg förtöjda i gästhamnen. Jag minns att jag fylldes med en märklig känsla, det var kombinationen av doften från havet, båtarnas jämna knarrande och det varma sken som läckte ut från små fönstergluggar där människor gjorde sig redo för natten. Ett par år senare hyrde mina föräldrar ett hus på en ödslig stenstrand strax utanför Byarum på norra Öland. En hel vägg med fönster låg vända mot havet trettio meter bort, vars vågor blåsiga dagar slog gnistrande skumpelare över de uråldriga raukarna. Det fanns ingen dusch, bara en liten kokvrå och kåken bestod allt som allt av ett stort vardagsrum och två små sovrum. Ingen TV, inte ens radio. I detta hus ägnade jag, mamma och pappa samt två bröder en hel sommar i början av 80-talet. Föga anade någon då att denna spartanska plats skulle föda något fundamentalt hos mig och min äldre bror, en känsla som består än idag. Detta utspelade sig lyckligtvis på den tiden då föräldrar inte kände en panisk skräck inför allt deras barn företog sig, så vi kunde springa omkring vind för våg på stranden och plocka fossiler, klättra omkring på raukarna och försvinna ut på det vindpinade Alvaret för spännande heldagsexpeditioner. På kvällarna efter middagen var högtidsstunden. Då åkte bandspelaren fram med inspelade avsnitt av Agnes Cecilia. Jag och min bror stod vid fönstret med kupade händer och spejade ut i mörkret, ut över det svarta havet. Ut mot Blå Jungfrun. Blå Jungfrun är en obebodd ö, ett naturreservat som ligger i sundet mellan Öland och Kalmar. Det är tillräckligt långt över för att man klara dagar bara ska ana land på andra sidan vattnet. På nätterna tänds en fyr på ön, och det var den som drog våra blickar till sig. Vi såg ut över havet och försökte tänka oss hur det skulle kännas att vara ensam på den där ön. Vi stod i den trygga stugan med flackande ljus på middagsbordet och två utslagna föräldrar som fick en stunds respit i tystnaden, och det som fyllde bröstet och föddes där kom att följa oss även i vuxen ålder. En fyr är en trygg punkt. För den ensamme sjöfararen är det räddningen om natten, men för två små pojkar i en stuga vid havet kom det att bli något annat. Det som fann bo i oss under de där kvällarna kom vi att kalla för fyrkänslan. Trots det handlar det inte bara om fyrar, utan spänner över en rad olika företeelser som alla har en gemensam nämnare: ödslighet. Det är helt enkelt något visst med utposter. Nu i vårt automatiserade tidevarv finns det ju knappt några fyrvaktare kvar, men det räcker med bara vetskapen om att det finns en ensam fyr därute mitt i havet som oförtrutet ledsagar vilsna båtar i mörka och stormiga farvatten. Min bror köpte några år senare en gammal träradio på en auktion. Han var väl runt fjorton-femton och jag tre år yngre. På kvällarna låg vi och tittade på radions gröna öga som sken i mörkret. Ett svagt, gult ljus illuminerade displayen med förtryckta städer som under radions glansdagar var eterns metropoler, samtidigt som doften av varm och dammig elektronik fyllde rummet. Men vi lyssnade inte på radioutsändningarna, vi valde i stället kortvågsbandet och navigerade oss längst ut i tystnaden, där det enda som hörs är radiofyrarnas pipande morsesignaler. I våra öron blev bruset och de atmosfäriska störningarna till en storm på ett blåsigt hav, och morsekoderna var nödsignaler som skepp i kvav sände ut innan de gick under. Morse blev så småningom till en mindre besatthet hos min bror, som med tålamodet hos ett barn snart hade lärt sig inte bara morsealfabetet utantill, utan även fyrarnas igenkänningskoder. Starten var Hoburgens fyr, som väldig och tung står på Gotlands södra ände och stöter ut sina enformiga morsesignaler i rymden. Många år senare var jag och min bror i Värmland, vi har en stuga där som ligger mitt ute ingenstans. En sen kväll fick vi ett infall, klädde oss varmt och tog med ett par filtar ut i hästhagen en bit från huset. Det var höst och kallt och himlen var kristallklar. Vi lade oss på rygg på filtarna och tittade ut i rymden. Plötsligt susade en svagt upplyst prick över himlavalvet i hög hastighet. Det mest ensamma man kan tänka sig: en satellit som rusar fram i rymdens oändliga ödslighet. Varv efter varv kring jorden, med tickande och surrande elektronik i sitt inre. Vi låg på den där filten och tittade upp i den vemodiga svarta natten, och kände oss som två småpojkar som tittar på en fyr. (Bilden är tagen av min bror Jesper på en av hans utfärder med kajak i Ålands yttersta skärgård. Ni kan föreställa er vad det är han söker därute).

12 Kommentarer

Nu glömmer vi världen för en stund, detta är en egotripp. Nu ska jag göra upp med det här en gång för alla. Tala om var jag står, hur jag ser på jämställdhet och könsroller. Häng med!

Det finns män som tycker att det är manligt att någon gång då och då, när situationen kräver det, slå en annan man på käften. Män som anser sig vara biologiskt predestinerade att försvara grottan med sina nävar, att det hör till mansrollen. Ni är många där ute, jag vet för jag känner ett antal av er. Jag har inga större problem med er, jag är en tolerant människa. Men det ni behöver förstå är att jag inte är, aldrig har varit och aldrig kommer att bli, en av er. Det här betyder inte att vi inte kan vara vänner, det går alldeles utmärkt för oss att komma överens trots detta glapp i uppfattningen om hur en man ska vara. Men för att det ska fungera krävs respekt och förståelse. Jag måste ha överseende med ert beteende och inte kalla er neandertalare, ni måste ha överseende med mitt beteende och inte kalla mig fjolla/bög/mes/kyckling.. you name it, I’ve heard it. Jag tror på verbala lösningar, samtidigt som jag vet att jag har en våldsam och destruktiv kraft inom mig. Om mina tankar alltid hade omvandlats till handling hade jag varit massmördare vid det här laget, men som tur är börjar inte synden vid tanken för en ateist som jag. Jag försöker motarbeta denna destruktiva kraft varje dag, och jag hoppas att du med nävarna gör samma sak. Jag hoppas att du bara har lyckats lite sämre med din föresats än jag gjort. Tyvärr vet jag nog att du ser den som en naturlig del av ditt biologiska väsen, att du därför inte kämpar som jag gör, och där vill jag säga att jag är besviken på dig.

När jag blev mobbad i mellanstadiet gick jag inte till gymmet och pumpade upp mina muskler, jag såg till att bli rapp i käften istället. Det säger en del om mig, att jag redan då valde den vägen. Vem som helst kan bli muskulös, det är bara att träna. Jag hade en kompis som var ännu smalare än jag var, han hette Kenneth. Han valde den andra vägen, med ryssfemmor och skivstänger. I gymnasiet hade han blivit stor utav bara h-e, såg ut som en klassisk michelingubbe, och somliga respekterade honom för detta. Jag däremot förlorade en kompis, vi gick olika vägar. Jag respekterar hans val, de var jävligt elaka på honom och jag antar att han fick sin revansch när han kom tillbaka med sina jättemuskler, men jag önskar att det aldrig skulle behöva bli så. Han är förstörd idag, fet och trasig. Kanske hade han blivit det ändå, hans farsa var ju alkis och gav honom inte de bästa förutsättningar att lyckas här i livet. Jag hade det lättare på det sättet. Min farsa var schysst, alltså blev jag schysst. Kan det vara så enkelt?

Det finns kvinnor som vill att män ska vara manliga på det där konservativa sättet. Med det menar jag i stort sett samma roll som beskrivs här ovan, mannen som försvarar grottan med sina nävar. Dessa kvinnor känner sig trygga med den typen av man vid sin sida, trygga som bevakade små kaninungar i små hål i marken. Jag tror inte tryggheten i första hand handlar om mannens förmåga att agera livvakt åt den svaga kvinnan, jag tror istället det handlar om trygghet i rollen. Den konservativa kvinnan är per definition förändringsobenägen och behöver heller inte förändra sig så länge hon håller sig till män som ställer upp på det spelet. Män som höhö-ar, män som grillar, män som tvättar bilen, män som tar till nävarna när det behövs. Kort sagt, mannen så som han förväntades se ut och agera för ungefär hundra år sedan, eller tusen år sedan (ta bort bilen bara).

Jag kan respektera dessa kvinnor, men jag säger ”kan” för det sitter rätt hårt åt. Om de har valt det själv, sure fine. Jag är inte den typen av jämställdhetsivrare som vill slå något hårt i huvudet på Ann-Kristin från Bengtsfors för att väcka henne ur slummern. Om hon vill leva konservativt med snickarglädje och grottman så tänker jag inte lägga mig i. Problemet är bara, och det vet ni också, att bakom dessa fasader av Tomtebolycka lurar många tragedier. Mannen med nävarna har en viss benägenhet att även använda nävarna mot sin egen kvinna, och sådana män är lägre stående varelser än myggorna de dödar med den där elektriska fräsgrejen de köpt på Rusta. Små världar rämnar snabbare än stora, och dessa mäns världar är så små så små. Fyra väggar har de satt upp, och allt utanför är antingen tjafs, bögerier eller överklassfasoner. När detta sker, att mannen spöar sin egen kvinna (jag hoppas du förstår att jag även innefattar psykisk terror i begreppet spöar), då har den konservativa mansrollen blivit ett gigantiskt problem. Vi har det problemet i Sverige, så vad ska vi göra åt det? Håll den tanken vid liv, jag kommer tillbaka till den.

Det finns andra kvinnor som funnit det för gott att kämpa för sin sak med näbbar och klor. Vi kallar dem feminister och, när de kämpar ännu hårdare, militanta feminister. Jag har av naturliga skäl svårt att sympatisera med människor som påstår att jag är ett djur bara för att jag är man, samtidigt som jag inte kan blunda för statistiken hur hårt jag än försöker. Det är bevisat, utom all rimlig tvivel, att vi män har en kapacitet och benägenhet till våld och destruktivitet som ni kvinnor inte är i närheten av. Så ni har rätt, även om ni uttrycker det på ett medvetet provokativt och tillspetsat sätt. Jag är ett djur, inte just nu och just här, men ge mig rätt (fel) förutsättningar så kan även jag hamna i statistiken. Jag vet att den här inställningen skiljer mig från de allra flesta män jag pratat med. När jag säger att alla män kan våldta, kan våldta, men att de flesta låter bli, blir många förbannade på mig. Men min uppfattning i ämnet står fast.

Ibland leker jag med tanken att jag skulle vara kvinna. Många män gör det, och i grupp med öldrickande på menyn påstår vi då att vi skulle leka med våra bröst hela dagarna. På en mer allvarlig not ställer jag mig själv frågan om jag skulle kunna vara militant feminist om jag var kvinna, och svaret är nog fan ja. Jag är idealist och en passionerad sådan, visst fan finns det rätt grogrund i den här kroppen för lite feministiskt initiativ i den hårdare skolan. Så hur jag än vrider och vänder på det här kan jag inte såga människor som kämpar för sin sak. Med samma logik med vilken världen har romantiserat Che Guevara och gjort honom till poster boy för frihetskamp borde den också kunna skapa motsvarande feministikon färdig för T-shirttryck. Men man känner liksom djupt in i märgen att det är mycket lång tid kvar innan detta blir verklighet. So you go girls, jag stödjer er sak men inte samtliga formuleringar.

Jag uppfostrar både en dotter och flera söner, och visst fan finns det skillnader men, och lyssna nu, likheterna är större. Det här med manligt och kvinnligt, jag ger inte mycket för sånt dravel. För inte så länge sedan bevistade jag en föreläsning där en mycket välrenommerad psykiatriker pratade om vad hon kallade människokunskap. Halvvägs in i föreställningen kom hon in på manligt och kvinnligt beteende, och påstod följande: ”En studie visar att kvinnors puls går upp när de slutar jobbet och åker hem, medan mäns puls går ner.” Där har vi mätbara fakta, så över till slutsatsen: ”Sådana är vi kvinnor”, sa psykiatrikern, ”vi ser hemmet som en plats för arbete medan männen ser hemmet som en plats för avkoppling och rekreation”. Jag väntade febrilt på att någon av åhörarna skulle slå hål på denna idioti, men jag väntade förgäves. Till slut fick jag, som så ofta, ta till orda själv. Jag förklarade, lugnt och sansat, att när jag var ensamstående förälder till två små gossar så gick min puls fan inte ner när jag åkte hem från jobbet, den gick upp utav bara h-e. Detta för att jag visste vad som väntade mig; hämta på dagis, handla, laga mat, städa, få dem i säng, plocka undan alla miljoner saker som ungarna släpat fram och så vidare och så vidare. ”Betyder detta” frågade jag, ”att jag är kvinna, eller kan pulsens frekvens möjligen ha allt att göra med vilken livssituation jag befinner mig i och ingenting att göra med vilket kön jag råkar tillhöra?” Kvinnan, den välrenommerade psykiatrikern, stirrade på mig tyst i flera sekunder innan hon sa: ”Ja, okej då, det har med könsroller att göra”. Nej snälla du, det har att göra med vilken verklighet man befinner sig i.

Hennes forskning, eller snarare hennes slutsats, utgår ifrån kärnfamiljperspektivet. Om det där kallas genusforskning så är det ingenjörskonst när jag bygger Duplo med yngste sonen. Att dra horribla slutsatser utifrån korrekt data är en konst som jag är säker på att redan de gamla grekerna bemästrade, jag kallar det dålig vetenskap. I det här fallet handlar det om vad man vill fokusera på; skillnaderna eller likheterna. De som vill fokusera på skillnaderna kallar sig biologister. Biologisten skulle t ex utan tvekan svälja psykiatrikerns slutsats att pulsökningen hos kvinnan har en biologisk orsak, svamla något om grottor och eldar och lämna församlingen och sitt eget intellekt i kompakt mörker. Dessa människor driver en linje som jag inte förstår. Om vi har som mål att närma oss varandra och förstå varandra, varför ska vi då hela tiden belysa skillnaderna? De finns där, jag ifrågasätter inte det, men varför inte fokusera på likheterna istället? Utifrån mina egna erfarenheter kan jag t ex påstå att små flickor gräver i sina skrev fan så mycket mer än små pojkar, trodde du att det var sant innan du läste det här? Vakna upp och se dig omkring, världen förändras. Vi lever inte längre i kärnfamiljer där bara mamma är hemma med barnen och pappa bara jobbar, all genusforskning vars slutsatser utgår ifrån detta perspektiv bör skrotas. Tanter med jätteutbildning som försöker slå dessa blå dunster i våra ögon bör också skrotas. Gör upp med era fördomar, människor är så mycket mer komplexa än ni tror. Vi är många som vill ha full jämställdhet mellan könen, och med det menar jag en respekt och ett värde som helt baseras på människan och hennes kompetens och egenskaper och som utelämnar könet (och grottor om man får önska det också).

Det handlar också om den enda rätta vägen framåt, d v s att endast genom att tillförskaffa oss mer information och kunskap kan vi nå målet. Den vägen gäller för jämställdhet, rättvisa och demokrati. De inkrökta männens små världar måste vidgas, murarna måste rivas och vi måste förstå att de har byggt sina murar på grund av rädsla. Rädsla för att inte duga någonting till i den nya moderna världen, rädsla för att man inte har något att erbjuda om de traditionella könsrollerna monteras ned. Vem är jag utan mina nävar och mina cementerade åsikter om fruntimmer, undrar Conny i Laholm, och jag säger att du är människa precis som alla andra. Deal with it, det är 2008 nu. Sen kan du tala om för din neandertalkvinna att det är nya tider nu, ni ska inte spela det där spelet längre. Tala om för henne att du vill vara en hel människa, börja där.

Den rätta vägen är också den långsamma vägen. Tyvärr är det så. Orättvisor föder ilska och till och med hat, och tålamod är inte dessa känslors bästa vän. Därför får vi bevittna väpnade konflikter i världen, därför uppstår motståndsrörelser som vill skynda på utvecklingen med alla till buds stående medel. Jag tror på fullaste allvar att vi då och då behöver kickstarta utvecklingen, få den att hacka framåt rejält när politikerna tillsammans med övriga makthavare (läs näringslivet) har hällt sirap i systemet. Jag tror att nu är en sådan tidpunkt, eftersom siffrorna tyder på att utvecklingen håller på att stanna av. Pappor tar ut färre föräldradagar, styrelserummen befolkas fortfarande av en och annan väldigt ensam kvinna, löneutjämningen går inte i önskad takt. Här kommer politikerna in, de måste kickstarta systemet nu. Tvinga fram förändring, stifta lagar, använda alla till buds stående medel. Tyvärr har vi fel regering för det, men det är en annan debatt. Här kommer också du och jag in. Du och jag, vi borde ställa oss en fråga och fundera ordentligt på svaret: vilken värld vill vi egentligen leva i?

Det skulle vara mycket intressant för mig att höra dina åsikter om det här. Tycker du att jag är ute och cyklar? Vad håller du med om, vad håller du inte med om? Låt oss slå nya rekord, låt oss fortsätta den här debatten i kommentarsfälten. Jag litar på er, sätt igång och tyck!

44 Kommentarer