Utanför Stockholms enda riktiga saloon, Saddle & Sabre på Tegnérgatan, står siluetten av en cowboy och lutar sig mot väggen. Det är alltid roligt med konceptbarer men de blir lätt kitschiga. På Saddle & Sabre har man verkligen gått in för konceptet och tagit steget fullt ut. Smaklösheten har bytts ut mot en autentisk känsla.

Atmosfären är inte som på någon annan krog i stockholm. När man öppnar dörrarna är det som att stiga in i en annan värld, som att stiga in  på en saloon i Texas. Man välkomnas med söderns gästfrihet av den trevliga barpersonalen.
Rob, ägaren, lever och andas cowboylivet. Han bor på hästfarm utanför Flen och varje dag tar han sin pickup truck till sitt dagjobb på baren.
Det mesta av inredningen har Rob tagit med sig från sina många resor runt Nord Amerika. Väggarna är prydda av diverse musikinstrument, sadlar och djurhudar. Inget är inköpt enkom för prydnad utan är använt och till för att användas. Det är inte ovanligt att någon lånar en gitarr och spelar lite i baren. Har man svår pälsalergi ska man inte sitta i baren då sadlarna som hänger över baren är väl använda. Barstolarna är även de sadlar så var beredd att sitta bredbent.
Men mest imponerande är den vägg av Bourbonflaskor som finns bakom baren. Det är verkligen en hel vägg, hyllmeter efter hyllmeter, som är fylld med Bourbon. Saddle & Sabre har sveriges största sortiment av Bourbon, kanske ett av världens största, med långt över hundra olika sorter. Huswhiskeyn är Blantons Single Barrel speciellt buteljerad för Saddle & Sabre. Stamgästerna kan få sin egen flaska, med sitt namn på en mässingskyl hängande runt halsen, i baren.
Självklart finns det också ett passande sortiment öl. Som till exempel Sierra Nevada Pale Ale på fat.
Musiken är också en stor del av atmosfären. Det spelas uteslutande country och bluegrass. Det är inte bara gamla klassiker utan variationen är stor. Man kan sitta där och upptäcka nytt och gammalt inom amerikana. All musik kommer från Robs stora privata skivsamling. Har man riktigt tur kan man få höra en livespelning också.
Maten som serveras på Saddle & Sabre är inte helt otippat till största delen grillat kött. Maten är tillagad med samma omsorg och känsla för detaljer som resten av upplevelsen på Saddle & Sabre.
Jag rekommenderar husspecialiteten Texas No Bean Chili som kan fås regular, hot eller doubble hot. Tidigare kunde man också få den som god damn hot.

Det behövs fler barer som verkligen går in för att köra sin grej fullt ut. Det behövs fler krögare som Rob. Siluetten är faktiskt en exakt avbild av saloonägaren.

Det var en varm vårdag och jag hade precis lärt mig cykla. Alla de andra ungarna på gatan hade såna där små cyklar med breda hjul och avtagbara stödhjul. Jag hade en italiensk bambino från femtiotalet, tramporna satt på framhjulet och min styvfarsa hade målat den bajsbrun. Trots att jag inte var mer än fem år förstod jag att min cykel inte var av den sort man skulle ha. Faktum är att den inte ens var i närheten.

Det fanns två tjejer i kvarteret som var jämnåriga med mig, en blond och en brunhårig. Jag var lite kär i den brunhåriga. De cyklade upp och ner på gatan i sina rosa och ljusblå tröjor med disneytryck. Cyklarna var nya med breda hjul och avtagbara stödhjul. Jag trampade ikapp dem på min bambino. Vi gjorde sällskap upp till gatans krön där vi stannade och vände.
Gemensamt störtade vi ut för den lilla backen och fram över asfalten, sträckan var på kanske hundrafemtio meter. De fick genast ett betydande försprång. Jag var tvungen att sitta ner på min cykel då tramporna satt på framhjulet medan de kunde luta sig framåt eller till och med ställa sig upp och trampa.

När jag till slut kom fram hade de redan stannat och stod och skrattade. Först tänkte jag gå fram och pussa den brunhåriga flickan som belöning för att hon vunnit. Istället kände jag hur det svartnade för ögonen. De stod där balanserandes på sina fina nya cyklar och skrattade åt mig, åt att jag kom sist och att jag cyklade omkring på något som inte ens var en riktig cykel. Jag klev av, gick fram till den brunhåriga och utan att säga något slog jag till henne rakt över truten. Först såg hon bara förvånad ut. Sekunden efter föll hennes händer utmed sidorna och hon började skrikande gråta rakt ut. Jag slängde mig upp på min bambino och cyklade hemåt så fort jag kunde. Jag lämnade cykeln i karporten och sprang ner till baksidan av huset. Där tryckte jag mig mot den svala tegelmuren, blundade och väntade på att hennes pappa skulle komma och slå mig.

Beskriv den bar/klubb som betytt mest för dig och varför.

Maths: El Mundo på Erstagatan 21, Södermalm. År 2001 flyttade min bästa kompis in till Söder från Skogås, vilket innebar ett jättelyft för våra vardagsölrundor (jag bodde i princip varannan vecka hos honom på den tiden). El Mundo låg bara runt hörnet från hans lägenhet, vid klädde inte ens på oss när vi gick dit och utropade snart stället till vårt andra vardagsrum. Inte för att det var något speciellt med el Mundo, det bara fanns där på rätt plats vid rätt tillfälle. Vi träffade många trevliga människor under åren, somliga finns kvar i kretsen och andra bara i minnet. Idag för dock El Mundo en tynande tillvaro i mitt liv, det var helt enkelt en period med en början och ett slut och den har slutat.

Matt: Jag vet inte om någon bar betytt något speciellt för mig. Men Shamrock på Folkungagatan var den första bar jag började gå till kontinuerligt när jag först flyttat till Stockholm. Vi var där varje söndag under en lång period.

Hermann: The Hacienda i Manchester. I början av 90-talet representerade den
klubben precis allt som var bra och nytt.

David: Debaser Slussen. Var stammis där 2002-2005 och tillbringade i princip varje lördag och de flesta fredagarna nere i lilla baren. Det var en tydlig och avgränsad epok som jag inte riktigt vet om jag ska le eller skaka på huvudet åt.

Mattias: Ingen speciell. Men måste jag välja så är det nog en handfull solkiga barer i området kring Fridhemsplans södra uppgång. Restaurang Fridhem, Lion Bar mfl. Billig öl och många storslagna idéer. Kvarnen kanske, ett tag var jag där i en osund utsträckning.

Berätta om din senaste riktigt stora musikupplevelse.

Maths: Det var Mustasch på Rockweekend i Kilafors i somras. När de öppnade med “In the night” var det som att få ett godståg i bröstet, jag blev ta mig fan kåt! Att jag fick dela upplevelsen med mina äldsta söner bidrar också stort till utmärkelsen.

Matt: Jag har varit med om många stora musikupplevelser. En från i år var på Tift Merrits spelning på Nalen. När det var dags för extranummer gick Tift ut till flygeln som står i Nalens entré. Jag slog mig ner på knä bredvid Tift som satt på pianopallen. När hon spelade och sjöng försvann alla andra runt omkring mig. Det var som om jag och Tift förflyttat oss till hennes vardagsrum och hon spelade bara för mig. Det var som en dröm. Jag vaknade till sans av applåderna runt mig. Jag utbrast “Thank you Tift” Hon svarade med att lägga sin hand på mitt bröst och säga “I love you.”

Hermann: Det var när jag hörde låten Transatlanticism av Death Cab for Cutie i
ett avsnitt av Six Feet Under sommaren 2006. Den upplevelsen satte i
gång en hel kedja av händelser som jag ska skriva om någon gång här på
Barstol.

David: Första allsångskvällen nere på Debaser Slussen, sommaren 2005. Vi som var där berättade vad vi varit med om och helgen efter var det flera hundra personer i kö vid öppning.

Mattias: Oj, det var evigheter sedan. Går sällan ut och lyssnar på musik. Laibach på Gino – när det fortfarande fanns – så det var ett tag sedan.

Svd eller DN? Motivera.

Maths: Du, det kan fan kvitta. Jag ser ingen större skillnad på blaskorna, men är å andra sidan ingen regelbunden läsare av varken den ena eller den andra. Om jag måste säga nåt säger jag DN, av oförklarlig anledning läser jag den oftare än Svd.

Matt: Jag läser mest DN. Jag har inget motiv till det.

Hermann: Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet går fett bort på Västkusten
eftersom deras tryckläggning är pinsamt tidig. I arbetarnas och
hjältarnas stad är det Peter “Enmansbonnier” Hjörnes kronjuvel,
Göteborgs-Posten, som regerar runt frukostborden (eller när goa gubbar
ska lägga kabel).

David: Jag är uppvuxen med DN och det är den enda morgontidning jag prenumererat på. Jag läser gärna kultur och helgbilagorna i bägge tidningarna men nyheterna är ofta inaktuella när tidningarna kommer så de läser jag på nätet istället. Har också svårt att välja mellan dem och det var väl lite därför jag ställde frågan.

Mattias: Jag växte upp med DN och det har alltid varit mitt förstahandsval. Sedan började jag tycka att DN kändes väldigt bajsnödig. Hur tydligt de tar ställning i vissa frågor och hur de censurerar t ex blogglänkar efter eget godtycke. Att de inte vågar låta sina läsare kommentera artiklarna. DN känns feg och DN på Stan har börjat kännas som Nöjesguiden, så därför har jag slutat läsa skiten.
Jag gick över till SvD, men kan egentligen inte motivera varför. Svenska nyhetstidningar är som svenska politiker; de säger ungefär samma sak, ljuger, tar saker ur sitt sammanhang, överdriver och hårdvinklar, så det är svårt att välja något vettigt alls.

Min Opa hette, precis som jag, Hermann Dill. Han jobbade som musiker, fiol var huvudinstrumentet, och spelade i flera olika orkestrar och konstellationer i Berlin under 20- och 30-talet. Han var även någon slags reservist i Wehrmacht med låg officersgrad – eftersom jag saknar adlig uppfostran och erfarenhet från lumpen kan jag nada om upplägg, grader, exakt förband och dylikt.

Första krigsinsatsen för Opa var ockupationen av Frankrike. Men det var inget krig i egentlig mening för Opas enhet – deras order var att åka ner till ett lyxhotell på Rivieran och upprätta ett lokalt tyskt hauptsitz. Inte ett enda skott avlossades. Updraget blev än mer glassigt när det visade sig att hotelldirektören, som hette Bontecou, var en övertygad fransk nazist som blev kissnödig av upphetsning när Opa och hans kamrater stövlade in.

Hotelldirektör Bontecou gjorde väldigt mycket för att ställa sig in. Bästa maten, vinerna, cognacen, champagnen och de vackraste och villigaste kvinnorna dukades upp för Opa och hans sällskap varje kväll. Opa brukade ibland lite galghumoristiskt säga: ”Skulle krig alltid vara som första året i Frankrike skulle jag starta ett nytt imorgon. Men krig är väldigt sällan som första året i Frankrike – vilket Opa snart skulle bli mycket varse om.

Hitler ville invadera Sovjetunionen och det tyska högkommandot hade sedan länge insett att man hade en diger och utvilad reserv som låg solade sig i södra Frankrike. Transport österut väntade för många av dem.

När det small i gryningen 22 juni 1941, efter hela den tysksovjetiska gränsen som sträckte sig från Östersjön till Svarta havet, skakade marken som under en jordbävning, luften vibrerade som under elektriskt åskväder och ljudvolymen sprängde trumhinnor. (Enligt Opa bajsade precis samtliga soldater på sig.)

Även om Röda armén till en början drog sig undan det tyska anfallet var det här en helt annan sak än Frankrike; Der Rote Armee bet tillbaka allt vad de orkade så fort de fick chansen.

Opas styrka skulle sikta in sig på Moskva. De nådde ändhållplatserna för Moskvas spårvägslinjer när de beordrades att göra halt och vänta in övriga styrkor för det großen Angriff på Moskva. Under den ödesdigra väntan kom den ryska vintern och Opa hade likt alla andra soldater i Wehrmacht inte blivit utrustade för vinterkrig. (Vapen, ammunition, kläder och proviant – allt tog slut eller slutade att fungera.)

Nu väntade dryga tre års himmelfahrtkommando där möjligheterna att överleva var mycket små. Av de 5.3 miljoner tyska soldater som stupade under andra världskriget dog 4.3 miljoner på östfronten. (I efterhand kan man konstatera att tyskarna fick vad de förtjänade men vilket jävla skitliv för Opa om ni förstår vad jag menar).

Otroligt nog överlevde Opa hela reträtten till Berlin och återförenades med sin familj efter krigsslutet. Ganska omgående efter att han kommit hem blev hans fru Gertrud, min farmor, med barn. (Ett barn som skulle födas augusti 1946 och bli min pappa). Fast lyckan blev kortvarig.

Röda Armén, som ockuperade större delen av östra Tyskland, struntade fullständigt i fredslagarna och arresterade godtyckligt mängder av före detta tyska soldater, efter krigsslutet, för vidare transport till Gulag. De hade inte förlåtit de tyska soldaterna för vad de gjort mot Moder Ryssland; vilket jag personligen har mycket stor förståelse för.

Opa skickades till ett Gulagläger i skarven mellan 1945 och 1946 utan rättegång eller liknande – bara ett försvinnande som aldrig förklarades av några myndigheter. Ingen i familjen visste vart han var eller om han levde.

Gulag är inte som vissa tror ett namn på en plats eller region utan är en akronym bildad av orden Glavnoje upravlenije ispravitelno-trudovych lagerej vilket betyder Huvudstyrelsen för korrektions- och arbetsläger. Gulaglägerna fanns utspridda över hela Sovjetunionen även om svårbeboliga och oattraktiva områden hade fler läger. Opa satt hur som helst på klassisk gulagmark i Sibirien.

Lägerlivet var sjukt hårt till en början – var man inte en välbyggd frontveteran var det väldigt lätt att bryta ihop både psykiskt och fysiskt. Men även de fångar som var hårdare än hårdare brottades mot vansinnet och galenskapen dagligen; självmordstankarna kramade dem alla som en ilsken anakonda.

Många tyska fångar lustmördades av ryska fångvaktare som ville bota tristessen genom att ha ”kul” med en tysk. Ännu fler dog på grund av utmattning – vattnig soppa en gång om dagen och sexton timmars arbetspass, sju dagar i veckan, ute på den sibiriska tundran knäckte vem som helst.

Det som räddade Opa var hans musikaliska kunskaper. Otroligt nog stod det ett piano i fångväktarnas officersmäss (hur pianot hade kommit dit mindes ingen). Pianospelarfärdigheterna bland fångvaktarna var, milt uttryckt, låg (förmodligen hade inte en ton tagits sedan ankomsten). Därför fick Opa en kväll chansen att sätta sig vid pianot och försöka underhålla sina plågoandar.

Det blev ”succé” och Opas lägerliv blev drägligare. Matransonerna blev större och han behövde inte jobba lika hårt på dagarna. Men framför allt fick han ett värde att förhandla med. (Fast någon hotellvistelse a´la Frankrike blev det aldrig). Otaliga är de gånger Opa haft en dyngfull och avtryckarkåt rysk officer i ansiktet som gjort klart för honom: ”Nu ska tysken dö”. Opa brukade svara: ”Ös på bara, men vad blir det för underhållning på mässen i morgon kväll ?”

Eftersom Opa inte var dömd hade hans straff ingen tidsbegränsning. Som livet och världen såg ut tydde en hel del på att han skulle bli kvar i lägret och spela ryska folkvisor till sin död. Men ett litet mirakel som skulle förändra allt inträffade 1953; Stalin dog. Kort efter hans död fick en hel del, men inte alla, tyska krigsfångar amnesti.

Så till slut, efter fem år i krig och sju år i fångenskap, stod Opa på perrongen i Berlin och kunde återförenas med sin familj och träffa sin då sjuåriga son (Wolfgang, min pappa) för första gången i sitt liv.

Katy Perry struttar omkring på MTV Europe Music Awards med dödsstraffsivrare på magen

Jag råkade se MTV Europe Music Awards på teve i helgen och blev sittande med väldigt lång haka. Orsaken till min fantastiska förvåning var nu inte någon nyskapande trend inom populärmusikens snäva ramar, denna genre är ju som bekant något av det mest konservativa som går att uppbringa nu för tiden. Nej, det var istället politikens totala och oblyga intåg i nöjesindustrin, den löpte som en gyllene eriksgata rakt igenom hela evenemanget, som låg bakom min nära-nazism-upplevelse i svärmors soffa.

Det är förstås Obama det handlar om. Denne Frälsare, denne svarte Jesus. Hyllningarna var allt annat än subtila och tog aldrig slut. Programledaren Katy Perry (I kissed a girl) gick omkring med en stor bild av Obama på sin klänning, och på ryggen kunde man läsa ”I have a dream today”. Kanye West och Estelle avslutade sitt framträdande med att visa Obamas ansikte på en gigantisk ljustavla, där stod artisterna och pekade på tavlan som för att säga ”Se, vår Frälsare är kommen!” Sångaren Jared från 30 seconds to Mars ville inte vara sämre utan uppmanade helt enkelt publiken att vråla ”Congrats Obama!” på befallning, för att sedan konstatera “Maybe now Europe will start loving us again”. Vadå again, tänkte jag.

Man kan inte annat än gapa som ett fån och fundera över hur det här gick till. Sen när blev det okej för nöjesindustrin, i det här fallet gigantiska MTV, att välja och visa politisk ståndpunkt? Jag trodde det här var the biggest no no in the business. När Kanye West kritiserade Bush i teve efter hurricane Katrina härom året blev det ramaskri, men när han helt öppet och totalt gränslöst hyllar Obama på bästa sändningstid sitter folk och applåderar. Någon rättvisa får det väl ändå vara! Och jag tror att du tänker samma sak som jag; det här hade aldrig hänt med McCain. Aldrig i hela helvete, aldrig någonsin med en republikan.

Så vad är det då som gör att gränserna mellan politik och nöjesindustri helt plötsligt kan överträdas utan att någon höjer på ögonbrynen? För helvete, det uppmuntras ju till och med! Jo, för det första är det hypen runt Obama som person. Han framställs och framstår inte som en politiker, det är för futtigt för honom. Nej, han är den som ska rädda världen. Han är Stålmannen, han är Neo, han är en superhjälte. Och en superhjälte kan man hylla utan problem, även i MTV. För det andra så är det skillnad mellan demokrater och republikaner. En republikan kan aldrig bli så god som en demokrat kan bli. Med det inte sagt att alla demokrater framställs som fläckfria världsförbättrare, ett antal har ju gått åt i media genom åren. Men den gode demokraten, han står högt högt över den godaste republikanen. De är liksom onda de där, inte sant? Med sina abortförbud och dödsstraff.

För det tredje, kom jag på, så är en övertygande majoritet av konstnärer, musiker, artister, skådespelare osv demokrater. Jag tror inte jag någonsin har sett en populär artist öppet gå ut och stödja en republikansk presidentkandidat. Jag kan ha fel, researchen är skral (Charlton Heston och mer då?), men motbevisa mig gärna. Se bara vad som hände med Sarah Palin som försökte använda låt efter låt i sin kampanj men ingen av artisterna ville förknippas med henne. Obama däremot, han hade nog kunnat väcka Elvis till liv, frågat om det var okej att använda Suspcious Minds, lägga ner honom i graven igen och komma undan med det.

Det är väldigt lätt att leka med några enkla tankar för att belysa exakt hur sjukt det här är. Ta George W Bush som exempel. Tänk dig Madonna gå runt med hans porträtt på sin klänning utan att det är ironi. Tänk dig att Jay-Z uppmanar tusentals ungdomar att skrika “Congrats Bush!”. Tänk dig att U2 avslutar sin tårdrypande version av “One” med att peka på en gigantisk bild föreställande Bush den yngre. Eller ta hem skiten till Sverige för all del. Det är Grammysgala och Petter hojtar “YO Reinfeldt, du är mannen!”, Annika Norlin tar emot sitt pris med Göran Hägglund på sin T-shirt. Håkan Hellström väver snyggt in sin vurm för Maud Olofsson i texten till “Kär i en ängel”. Det skulle onekligen kännas rätt malplacerat och väcka mycket ont blod.

Exakt hur det kan vara som det är vet jag inte, jag skulle nog behöva bo i USA ett antal år för att komma åt detta skrymsle i det amerikanska psyket. Och det stannar förstås inte där, hela världen verkar tycka att det är helt okej att stötta Obama på ett sätt som hade lett till karriärkollaps om det var valfri republikan som råkade spela rollen som Frälsaren (vilket, som vi redan har konstaterat, aldrig kommer att ske). Icke desto mindre står det väldigt tydligt att demokratiska presidenter i allmänhet, och Obama i synnerhet, hyllas på ett sätt som inte står frireligiösa fanatiker långt efter. Personligen finner jag det osmakligt och väldigt otäckt.

All form av fanatism är sjuk och potentiellt farlig, oavsett om det är Barack Obama eller Hitler som är föremålet för oemotsagd avgudan. Masspykosen är total, kidsen slänger sina Che Guevara t-shirts och köper Obama-tröjor istället. Men vad händer om det visar sig att Obama har en dold och aningen skum agenda? Vad händer om han inte är rakt igenom god, ärlig och rättvis? Ett stort antal människor kommer att stå med skägget i brevlådan, och det kan ju tyckas vara försmädligt nog. Men vad som är allvarligare är att Obama har fått frisedel att göra i princip vad fan som helst med sin makt. Inte för all framtid, men kanske tillräckligt länge för att ställa till med rätt mycket obehag.

Dold och dold förresten, man behöver inte vara konspiratoriskt lagd för att hitta åsikter och värderingar som kraftigt skulle förfula en frälsares vackra skrud. Ta det här med Irak t ex. Det är visserligen sant att Obama vill ta hem trupperna inom sexton månader, men det beror näppeligen på att han är Gandhi eller ens tycker lite synd om Irakierna. Nej, Obama har gjort bedömningen att trupperna behövs bättre i Afghanistan, där ondskans hemvist lär dväljas i bergen. Det är alltså ingen pacifist vi pratar om, det heliga kriget mot terrorism kommer att fortgå med oförminskad styrka. Att lämna Irak åt sitt öde kan faktiskt vara det mest inhumana alternativet i detta läge, anser många bedömare, eftersom lag och ordning till stor del fortfarande upprätthålls av de amerikanska trupperna (om man nu kan kalla privata företag trupper).

Sen har vi det här med dödsstraff. Hur var det nu, är han för eller emot? Han är för dödsstraff för våldtäkt på barn, sådan är vår frälsare. Det är alltså helt i sin ordning att döda psykiskt sjuka människor (för det anser jag att man är i allra högsta grad om man våldtar barn). En lite väl pragmatisk hållning i frågan för min smak, dessutom luktar det populism lång väg.

MTV lurar en hel generation ungdomar att tro på Obama som tyskarna trodde på Hitler på 30-talet, dvs helt förbehållslöst och utan kritisk debatt. För detta borde de ställas till svars. Du kanske tycker att jag överreagerar, jag anklagas ofta för det, men jag stämmer hellre i bäcken än betraktar förödelsen efteråt. Ingen politiker, allra minst en med sådan enorm makt som USA:s president, bör betraktas som en frälsare. Det går aldrig väl, detta har historien lärt oss gång efter gång. Så låt oss inte göra om det misstaget, låt oss börja bli åtminstone en aning kritiska i vår hållning till Barack Obama innan propagandan går för långt.

Informationsteknologi, internet och datorer är utan tvekan det stora för min generation. I dag använder de allra flesta av oss datorn på ett eller annat sätt i arbetet och i hemmet. För våra barn är informationsteknologin en del av utbildningen och det är en självklarhet att ha en dator hemma. För min generation var det inte lika självklart.
Jag fick då aldrig en Vic 64 när jag var liten.

Jag är så besviken på mina föräldrar att jag aldrig fick en VIC 64 när jag var liten. Jag kan inte säga att jag vi var fattiga men det fanns aldrig utrymme för något extra. När det var dags att få en cykel, till exempel, ville man ju ha en Crescent men man kunde också tänka sig en Monark. Jag fick en Pallas inköpt på Cykelringens midnattsutförsäljning. (Turligt nog var jag starkare än alla andra i området så de gjorde bara narr av min cykel en gång)

Att be om en dator var inte ens tänkbart. De flesta av mina kompisar hade en Vic 64. Vi satt i timmar och spelade spel som Summer Games och International Karate. Eller, den mesta tiden gick åt att vänta på att spelen skulle ladda färdigt i bandspelaren. Ofta fick man ladda om hela spelet då någon blivit otålig och rört joysticken så laddningen störts.
Jag fick dock aldrig sätta mig med datorn ensam och fördjupa mig och utveckla ett riktigt intresse.

Vi hade inte heller någon vhs-spelare i mitt barndomshem. Jag och en kompis brukade skynda oss hem till honom efter skolan för att hinna se en film eller några bandade avsnitt av V innan hans föräldrar kom hem. En film vi såg flera gånger var Wall Street. Jag fascinerades och någonstans här banades det väg för mitt framtida yrkesval.

Medan mina kompisar satt hemma i sina pojkrum och lärde sig grunderna i programmering drömde jag om lyx och flärd på finansmarknadens mest mytomspunna gata. Hade jag bara fått en Vic 64 när jag var liten hade jag nu kanske suttit på en flashig byrå och utvecklat grafiken till nästa generations Iphone. Hade jag bara fått en Vic 64 när jag var liten hade jag kanske inte varit fast mitt uppe i den här soppan.

”Det finns en hel del vita, brittiska ungdomar som aldrig behövt gå hungriga, som alltid har haft ett tak, men som samtidigt är extremt olyckliga. Det är inte total fattigdom, bara fattigdom på idéer.”
Richey Edwards

Minns du din ungdoms hjältar? Jag talar inte om Luke Skywalker, Bamse eller Kalle Blomkvist, eller någon av de andra hjältar vars framfart du följde under läslampan sent om kvällarna. Även om de säkert varit nog så viktiga för att du skulle bli den du är.
De jag är ute efter är de du lutade dig mot och sökte trygghet och identifikation med i skarven mellan ungdom och vuxenliv. De som fick fungera som en ledstjärna i dina försök att forma en identitet bortom föräldrar och den inbäddade trygghet som du (förhoppningsvis) kände som barn.

Någonstans i början av tonåren, ibland ännu tidigare, förlorar vi den oskuld som många av oss upplever som barn. Världen visar sig vara en oberäknelig plats och det går inte att lita på att föräldrarna, eller någon annan vuxen, ska finnas där för att reda ut situationer eller sådant du inte förstår och söker klarhet i. Och när de väl finns där så framstår det de gör och säger inte lika självklart som bara några år tidigare; många gånger visar det sig istället vara direkt idiotiskt. Du ligger vaken på nätterna och försöker bringa ordning i kaoset och besvikelserna det skapar när de murar av trygghet som du dittills kunnat luta dig mot sten för sten monteras ned.

Det är din första upplevelse av ett grundligt svek, av livets nyckfullhet och av att det inte finns någonting annat att luta sig mot annat än de skenbilder som vi själva väljer att måla upp på tunt papper och kalla fundament.

För att tillvaron inte ska skena iväg och bli totalt outhärdlig krävs det drömmar. Det är så vi fungerar, det är så vi strävar framåt. Det är i dessa drömmar hjältarna kommer in. Hjältar som kan ändra skepnad men som vi är i stort behov av bra mycket längre än vad som känns bekvämt att erkänna. Någon gång mellan tjugo och tjugofem börjar de avta i betydelse, men de finns kvar där, det kommer de alltid att göra. Bara det att du inte längre behöver ha dem hängande på väggarna. Du lär dig att se även deras brister – precis som en gång dina föräldrars. Ännu ett svek men den här gången mer hanterbart. Mot hjältar krävs ingen revolution eller frihetskamp, affischerna åker ned i en flyttkartong när du byter bostad eller går sönder och ersätts aldrig. Det är inget medvetet beslut, de bara långsamt får en mer undangömd plats, undanskuffade av vad vi kallar livet.

Richey

Richey Edwards var min idol. Min hjälte. Intervjuer ledde mig vidare till annan musik och litteratur. I allt som jag läste mellan nitton och tjugotre fanns det en röd tråd tillbaka till Richey.

En gitarrist som inte kunde spela gitarr men som skrev de mest knivskarpa och vackra texterna någonsin blev min ledstjärna. Jag lyssnar nästan aldrig på musiken längre, men de gånger då livet känns förvirrat och utan riktning kan jag slå mig ned framför datorn och googla bilder. På något märkligt sätt skänker det mig lugn och fokus; rensar bort allt oväsentligt.

Vem var din hjälte?

Manic Street Preachers med Richey Edwards.

Dallas

Matt: Det var länge sen. Jag minns faktiskt inte så mycket. Lucy var snygg. Bobby hade ful frisyr. JR var elak men cool. Det såg så gott ut varje gång Jr kom hem och gick direkt till karaffen och hällde upp en whisky.

David: Dallas var någonting de vuxna ägnade sig åt. Jag minns mest blonda slanka damer, Sue Ellen (eller JR, eller bägge) med ett whiskyglas i handen och darr på stämman, Bobby verkade vettig men tråkig, och det stod i alla tidningar om JR när han blev skjuten. Men mest tror jag nog bara att jag blev nervös av alla intriger.

Maths: Världens första teveserie som inte var en deckare, som jag minns det. Jodå, Dallas är Det stora Avtrycket från min uppväxt, om vi pratar teve. Jag var kär i Pam, tyckte Lucy var dum i huvudet och Sue Ellen, ja hon var bara jobbig med sin darrande underläpp. Duschscenen, det vill säga när Bobby skrevs tillbaka i serien efter typ 200 avsnitt (Pam hade drömt allting, han var inte död) var spiken i kistan för mig. Där släppte jag serien och tog aldrig tillbaka den till mitt hjärta.

Mattias: Ingen, i stort sett. Min relation till Dalsland känns större. Däremot skulle det vara kul att börja kolla på Dallas från avsnitt 1. I relation till de serier man kollar på nu vore det intressant att se de dramaturgiska skillnaderna.

Hermann: Till skillnad från övriga barstolar har jag kollat på Dallas i modern tid också (TV4 Guld visar ett par avsnitt varje dag). Den intressantaste iakttagelsen jag gjort är hur oerhört mycket Dallas skapare och författare inspirerats av Fjodor Dostojevskij när det gäller struktur, intrig och karaktärsmix.

Twin Peaks

Matt: Köpte för inte alls länge sen boxen och såg om serien. Det är en otroligt bra serie även om jag tycker den dör mot slutet.
Känns lite som Twin Peaks var början för serier med en arc, ett mysterium som sträckte sig över hela säsonger eller flera säsonger.

David: Jag älskade Twin Peaks passionerat – redan från det att tv började sända trailers. Kärleken höll i sig serien ut, men avtog något med de växande galenskaperna och bristen på inre logik – av samma anledning tål jag inte serier som Lost och Carnival.

Maths: Jag älskade Twin Peaks! Det liknade inget annat, allting var så erotiskt och brutalt på samma gång. Hundra procent mystik i en tid då jag sökte efter livets mening med alla medel som stod till buds, tajmingen var med andra ord perfekt. Alla kvinnor i den serien var vackra, jag visste liksom inte vem jag ville ha.. kunde ta vem som helst. men Audrey var väl ändå den som lyste allra klarast till slut. Serien öppnade också upp David Lynch fantastiska värld för mig att vandra omkring storögt i, och kan på så sätt ha varit helt avgörande i mitt liv.

Mattias: Jag minns vilken sensation det var när den började gå, eftersom det i princip inte hade sänts någon liknande serie i Sverige tidigare. Jag följde väl en och en halv säsong men tappade sedan intresset. Lost är lite som en modern Twin Peaks (i det att det känns som om de kan hålla på hur länge som helst när man egentligen bara vill ha svar på vad fan det är som händer), men de lyckas hålla igång intresset på ett annat sätt.

Hermann: Jag ville se ut som Bobby Briggs, vara kompis Agent Cooper, bli ihop Audrey Horn och var livrädd för Leo.
När den sändes första gången spelade jag falskt och anklagade omvärlden för att vara korkad eftersom den inte fattade slutet. Nu är jag mer inne på Davids linje.

Rederiet

Matt: Jag har inte sett enda avsnitt av rederiet. Min pappa tittade dock och blev fast.

David: Var bara medveten om Rederiet. Följde det aldrig.

Maths: Har ingen relation till Rederiet, men jag har pissat bredvid Uno en gång på Sloppy’s (min kompis som stod på andra sidan Uno förklarade för mig vem det var).

Mattias: Jag såg spridda avsnitt men kan inte påstå att jag följde serien. Finlandsbåtar är ju någonting mycket solkigt, och det är också något grått över hela serien. Favoritkaraktärerna är givetvis den bedagade Brost eller den onde Per Morberg (som bara spelar sig själv, om man ska tro ryktena).

Hermann: Följde aldrig med en hel säsong men har sett en hel del ströavsnitt. Reidar Dahlén, Vera Bengtsson och Joker (Johanns Brost spelar sig själv) är karaktärerna jag minns bäst.

Sopranos

Matt: Har bara tittat sporadiskt. Det är en serie jag verkligen borde titta från början till slut. Det märks att den håller hög kvalitet. HBO gör bara kvalitetsserier.

David: Innan jag såg The Wire så höll jag Sopranos som den bästa serien någonsin. Jag och brorsan gjorde det till en vana att träffas hemma hos honom med ostbågar och öl och tittade på veckans avsnitt. De tidiga säsongerna är riktigt jävla bra och Paulie Walnuts är min favorit.

Maths: Har räddat många av mina ensamma söndagskvällar. Aldrig har man väl känt så mycket empati för ett gäng gangsters, otroligt skickligt gjord och väl värd sina utmärkelser. Jag rankar den högt, kanske topp-tre, bland teveserier genom alla tider (som jag sett, får jag väl tillägga).

Mattias: Har återigen bara sett spridda avsnitt, så jag har inte riktigt följt serien, men de program jag sett har ju varit bra! Funderar väl på att ladda hem hela skiten någongång och sedan boxa i några veckor.

Hermann: Givetvis gillar jag Sopranos. Det är trots allt en av världens fem bästa teveserier någonsin.

The Wire

Matt: En av världens bästa teveserier. Jag såg säsong 1-4 under en period av ett par veckor. Det är så man ska se serier. Speciellt serier där avsnitten inte är så kallade “stand alone avsnitt” utan varje avsnitt är en del av helheten. The Wire är verkligen så. Varje avsnitt är bara en del av hela historien och karaktärernas liv. Det är många karaktärer man får följa i The Wire och de flesta är väldigt intressanta. Slår man ihop alla fem säsongerna till en enda lång film så är det världens bästa drama/deckare/thriller.

David: The Wire: Det finns inte ord nog. The Wire har allt. Jag skulle kunna skriva minst ett eget inlägg om varje säsong. Handlingen får ta tid, karaktärsutvecklingen är allt annan än given och rätt som det är fimpas en av huvudkaraktärerna av en snorunge med pistol. Känslan är att allt kan hända. Precis som i livet.

Maths: Sorry, har inte sett en minut av the Wire (ja jag vet David, jag går miste om världens bästa serie).

Mattias: Jag har börjat på första säsongen, ligger på femman eller nåt sånt. Något gjorde att jag inte kollade vidare, men det hade inget med serien att göra, för den är JÄVLIGT bra, en av de bästa jag sett på länge. David är ju helt begeistrad över The Wire – om man hade kunnat förvandla TV-serien till en person hade David stått på knä för länge sedan. Därför vill han också alltid hålla på och berätta saker ur serien, vilket han inte får när jag är med för nån gång ska jag ju kolla vidare.

Hermann: Amerikansk kultur när den är som bäst. Är helt övertygad om att The Wire kommer att anses som den enskilt viktigaste berättelsen från det här årtiondet i framtiden.

Vad är din relation till dessa fem teveserier?

I onsdags var jag och lyssnade på en paneldebatt i Folkets hus, vid Järntorget, arrangerad av ABF Göteborg med samlingsnamnet »Länge leve Hitlerindustrin?« (frågetecknet i titeln ska inte förbises). Lokalen var knökfull eftersom den seniora kulturcamorran fått slå sig i lag med vanliga andra världskrigetbuffar – däribland jag.

Panelmedlemmar var Populär Historias chefredaktör Magnus Bergsten, Aftonbladets biträdande kulturchef Åsa Linderborg och författaren Bengt Liljegren, som nyligen skrivit en biografi om Adolf Hitler. (Åsa och Bengt kallar sig även för historiker.)
Förhoppningen var att de skulle kunna tydliggöra människors ändlösa fascination av Andra världskriget och dess odiskutabla huvudperson. (Vad berättar det om oss? Om det förflutna är vår identitets spegel, vilken bild genereras? För vem och varför skrivs denna historia? Den typen av spörsmål hoppades jag att få, om inte svar, så i varje fall några ledtrådar.)

Den förhoppningen grusades rappt av pippifågeln Åsa – som befann sig flera hundra meter ovanför oss vanliga. Där uppe bland molnen såg hon till att aftonen till stora delar ägnades åt en poänglös höger/vänsterdebatt genom att bomba församlingen med elitistiskt flum (med samma precision som en skenande noshörning stickar ett par Nina Sparrtrosor – för att använda kulturkoftelingo).

Bomberna riktades främst mot Bengts biografi om Hitler med argumentet att den var ofullständig, och dålig, eftersom den inte förklarade HELA ANDRA VÄRLDSKRIGET – vilket tydligen är typisk höger…
Bengts biografi hade även ignorerat det oumbärliga vänsterperspektivet (något hon också klandrade världens samlade historiker för – trots att all expertis är överens om att Sovjetunionens insats var helt avgörande för att knäcka Tredje riket). Det spelade ingen roll att Bengts enda föresats varit att skriva en biografi om Hitler – inte om hela Andra världskriget. Jobbet var pjåkigt gjort och Bengt var en högerlakej. Heja!

Både kvällens moderator, den utmärkte Lars Sewilius Berg, och Bengt försökte upplysa pippifågeln om ALLT som har med nazismen att göra inte är entydigt höger och att en bok inte måste innehålla ALLT (om man nu inte påstått att boken ska innehålla ALLT – vilket väldigt få författare gör anspråk på, vare sig det handlar om Roms uppgång och fall eller hästhovsörter). De påminde även om det viktigaste; ämnet som skulle dryftas var inte höger och vänsterperspektiv utan kommersialismen runt Andra världskriget och Hitler i dag. Det sket Åsa fullständigt i – om hon ens lyssnade (det var inte helt lätt att avgöra vilket).

Och på tal om ALLT. Moderatorn undrade om Åsa tog ansvar för ALLT som skrevs i Aftonbladet med tanke på att Bengt måste ta ansvar för hela Andra världskriget. Det gjorde hon, så klart, inte eftersom hon jobbar för den fiiina kulturredaktionen som inte har någonting med den övriga tidningen att göra…

Presenterade Åsa inga tankar runt kvällens ämne? Jodå… Bland annat en ”nyhet” för alla oss som inte blir röda om nosen på Spartacuskörens årsfest; intresset för Hitler och Andra världskriget började med den första palestinska intifadan (som hon påstod inleddes 1985 när den själva verket var 1987 – en oskyldig felsägning för alla som inte kallar sig ”historiker”) eftersom det ligger i den judiska världskonspirationens intresse att ständigt eklärera mänskligheten om nazismens barbari, eftersom det leder till acceptans av Israels grovkorniga behandling av palestinierna.

Efter att ha hört den antisemitpopulistiska wienervalsen ville jag ställa mig upp och primalskrika men höll mig lugn eftersom publiken skulle få ställa frågor senare. Av det blev intet – Åsa var tvungen att pysa innan publiken fick ställa frågor eftersom hon skulle medverka i teveprogrammet »Scoutledare på Speed 21.30«. (Fast det är klart, vad är en viktig debatt om nazism och kommersialism kontra en trivselfascistisk talkshow?)

Det spelar ingen roll att Åsa har en fin penna (hennes bok »Mig äger ingen« är bra) och är delaktig i skapandet av ett läsvärt kulturuppslag (Aftonbladet kultur är en given spelare i den svenska kulturstartelvan). Kan man visa upp ett sådant förakt för både kunskap och debatt och ändå anses intellektuell är något gravt fel med Kultursverige.

När jag vandrade hemåt senare på kvällen, genom ett blåshålskallt Haga, kunde jag inte sluta tänka på översitteriet, förljugenheten och förnekelsen som genomsyrar Warszawapakten i svenskt kulturliv.
Ingenting verkar ha förändrats sedan 70-talet då den finske poeten Pentti Saarikoski beskrev den svenska bolsjevismen med en odödlig oneliner: ”Dom suger på ordet arbetare som en pastill mot dålig andedräkt.”

En varm eftermiddag i somras tog jag fyrtiotvåan hem från jobbet. Jag satte mig längst bak. Snett framför mig satt en proper och prydlig herre med en stor tygportfölj i knät. Hans hår hade börjat glesna och krusade sig lite på huvudet, och han hade en perfekt ansad mustasch som förstärkte intrycket av att det här var en man på väg hem från kontoret. På vänster ringfinger glittrade en guldring i solskenet. Han tittade tankfullt ut genom fönstret. Också tog han en klunk öl.
Det var ur en liten ölburk, såna man köper ett flak av och tar med på pirra när man åkt finlandsbåt. Nu satt han där på bussen på väg hem från kontoret och drack. Jag kom på mig själv med att gilla det. Inte för att jag själv skulle sitta där bland potentiella kollegor och dricka öl på en buss, men det fanns någon slags belevad attityd över det hela.
Sedan försvann ölburken någonstans – kanske ned i en ficka. Han stoppade genast handen i väskan och fiskade upp en ny, öppnade den mycket diskret, tog en klunk och höll den sedan försiktigt under jackan. Det såg ut som en serie rörelser han gjort förr.

Jag började fundera. Vad är det som gör att en till synes proper person sitter på bussen hem och dricker öl, en person man inte förknippar med alkoholförtäring på allmän plats? Var det bara värmen, eller var det något annat som gnagde?
Kanske var pensionen fortfarande en bit bort, och någon ny ung valp hade kommit in och börjat ta över på kontoret, göra saker bättre med mer energi. Kanske en ny chef, som börjat märka att den där gubben där borta bara sitter och tittar ut genom fönstret och väntar på att tiden ska gå.

Kanske har han redan blivit av med jobbet, men kliver upp varje dag ändå. Svänger benen över sängkanten och tittar på den tomma platsen brevid sig i dubbelsängen, den som fortfarande är slät. Varje morgon samma sak, det där hålet av saknad som sprider en tom kyla i magen. Men han ler mot spegelbilden, kanske lite ansträngt men försiktigt uppmuntrande. Ansar nogrannt mustaschen med sax. Tycker att han ser äldre ut, men att det ändå finns ett stråk av ungdomlighet. Ingenting som lockar några yngre damer kanske, men han skulle inte få det alltför besvärligt om han bara riktar in sig på rätt målgrupp.
I köket fäller solen en skiva ljus över köksbord och parkett. Från väggen tittar tre par ögon på honom, tre uppvuxna och utflugna barn som sällan hör av sig. Han äter sina rostade smörgåsar med honung och han dricker sitt kaffe. Han tittar ut genom fönstret och ser den perfekta klarblå himlen och tänker att det blir en fin dag.

Något bubblar plötsligt upp. Den kvävande känslan av ett måste, något som rycker i honom, en irritation han genast måste dämpa. Han reser på sig och går rakt ut i hallen och lyfter upp sin tygportfölj, tar ner rocken från hängaren men blir stående och vajar fram och tillbaka med handen på dörrhandtaget.
Det gick inte. Han går snabbt ut till kylskåpet i köket igen. Ler tyst och generat för sig själv när handen sträcker sig efter kylskåpsdörren, och sedan ser han som i trans hur händerna packar portföljen. Två, tre, fyra, fem, sex, sju, åtta. Det borde räcka. Han sticker ner handen i rockfickan och stryker fingertopparna över busskortet…

Kanske är jag rädd att jag såg mig själv om tjugo år den där eftermiddagen. Kanske var det bara något så banalt som en törstig man på väg hem efter en hård och varm dag på kontoret. Men bilden etsade sig fast, och den påminner mig fortfarande om hur tunn gränsen kan vara mellan en ordnad tillvaro och något som plötsligt är på väg utför.