Denna text publicerades första gången den 26/6 2006 på min egen blogg

Det var första midsommaren utan Sven, svågerns pappa som gick bort i våras. När vi satt där till bords och första nubben hade ropats ner i strupen kom vi på det, att han fattades. Och min far satte ord på saknaden. Han sa som det var, att det kändes konstigt att sitta där utan Sven. Min far är sån, han tiger inte ihjäl döden utan ser det som sin plikt att hedra en gammal bortgången vän. Jag förstår honom, jag tycker han gör rätt när han hedrar. Men den som har första tjing på sorgen är förstås svågern, och hans sätt att bearbeta sin sorg liknar inte min pappas. Liknar inte någon i vår familj, alls. Han är en glesbygdsman, en sån som hellre frivilligt kapar av en tå med häcksaxen än att visa sina tårar för oss. Så han lämnade bordet hastigt, försvann ut i skogen och kom tillbaka en timme senare som om ingenting hade hänt. Min far fick en del skit för det där. Min mor tyckte att han kunde ha visat mer hänsyn, att han borde ha förstått hur det låg till. Jag tycker han gjorde rätt. Vi satt ju faktiskt där och tänkte på samma sak allihop, och varför ska man tiga ihjäl dom döda? Han är en reko kompis min far, och han saknade Sven. Det är inte hans fel att svågern inte kan prata en enda sekund om sin sorg, att han köper en ny mobiltelefon istället för att gråta, att han låser in sin saknad i ett kassaskåp. Det är ingens fel, vi är bara olika.

Dagen efter sprang jag den vanliga rundan längs grusvägen ner till korsningen och tillbaka. Som vanligt mötte jag Tysken, den gamle gubben från byn som går den sträckan varje dag med sin rullator och sin gamla gråhund. När jag kom tillbaka var smågrabbarna nere vid sjön med min far och mamma satt på verandan. Jag slog mig ner mittemot henne, förstod att hon behövde checka av läget. Hur mår S? Hur går det med radhuset? Ni stressar väl inte för mycket? Och mellan raderna, du är väl lycklig min kära son? När vi är samlade hela familjen kan vi ofta skratta åt min mor. För att hon säger fel saker eller anstränger sig så hårt för att förklara något som redan är fullkomligt uppenbart för samtliga närvarande. Vi kan nästan himla med ögonen då, några av oss. Hon kan verkligen hysta ur sig horribla plattityder på fullaste allvar ibland, och är då lite skämmig. Men när det bara är vi två förändras hon. Då blir hon klarare i blicken och inte lika svepande generell i allt hon säger. Hon vill alltid vara den som förstår, stöttar och guidar mig vidare genom livet. Dela med sig av sina erfarenheter, och hon har många. Det fanns en tid, den tid som nog finns i alla människors liv, då man inte gärna vill lyssna på sina föräldrars klokheter. Men den har kommit tillbaka, respekten för min mor. Jag förknippar min mor med stora vackra ord som styrka, mod och kärlek. Min far är också rätt storvulen, med sin stolthet och sin fattiga bakgrund står han som en träsnidad staty i snålblåsten och möter orättvisor med en stark tro på solidaritet och kamratskap. Jag har nog fått min idealism från honom. Från mamma kommer, förhoppningsvis, den kärleksfulla omtanken om det som inte alla ser. Den vakna blicken, förmågan att bädda in ytterkurvorna med mjuka höbalar utifall någon sladdar av där. Jag vill gärna tro att jag är en kombination av mina föräldrars goda sidor, fast jag vet att jag har fått det andra också plus all skit jag har åstadkommit alldeles själv.

Senare tog jag mig ner till sjön för att bada bort löparsvetten. Mötte barnen på vägen och fann min far ensam på bryggan. Vi pratade, och kontrasten mot mina samtal med mamma kan inte vara större. När min far och jag samtalar förtroligt sägs allt det viktiga mellan raderna. Det fattas bara en kolmila i bakgrunden och pipor i våra munnar så är bilden komplett. Vi pratar mest nonsens, om hur en skräddare egentligen kan gå på vattnet och om tranorna har synts till. Men han checkar av, tro inget annat. Han lyssnar inte på orden, han lyssnar på tonen och läser mitt kroppsspråk. Jag kan nog ljuga för min mor och komma undan med det, men min far kommer alltid att avslöja mig. Han kan vara en riktig pain in the ass på många olika sätt. Du vill t ex inte titta på någon slags sport med honom, det är hemskt att höra hans eviga klagan och negativa profetior. Men när vi står på huk på bryggan och tittar på en skräddare, eller kanske det heter vattenlöpare, så faller bitarna på plats. Såna är dom, mina föräldrar.

Retro var det. Mina helger ser ungefär likadana ut nu som då. En måndagmorgon för några år sen skrev jag så här.

Fredagkväll väntar jag på tunnelbanan med två guldtior skramlandes i fickan.
Där gör de ingen nytta. Automaterna på tunnelbanestationen är ju till för att de ska användas.
I automaten byts tiorna mot två kondomer.
Två skruvade kondomer. Det kan vara kul att testa tänker jag. Men jag har ju ingen att testa dem med.
Barrunda på söder. Nada, Berlin och Pet Sounds. Där är det många tjejer. Många unga tjejer. Flera säkert 10 år yngre än mig. Men inga tjejer som pratar med mig.
Jo, en tjej som vill veta vad klockan är och rycker åt sig min handled och kollar på min klocka. Min Tag Heuer kopia.
Lördagkväll börjar på lite sunkigare ställen på knivsöder. På BG’s ser jag en av de vackraste flickorna jag sett. Jag har sett henne förrut. Någonstans.
Hon har ett sånt vackert utseende att man kommer ihåg henne. Antagligen har jag sett henne på tunnelbanan. Jag måste sluta titta på tjejer på tunnelbanan och lägga dem på minnet.
Jag pratar inte med henne heller. Men jag får ett leende från henne då min kompis känner hennes kompis.
Lite senare slår hennes långhåriga pojkvän upp toalettdörren i ansiktet på mig.
Kvällen avslutas på Pet Sounds igen.
Nu är det måndagmorgon och jag har fortfarande två kondomer i fickan.
Två skruvade kondomer.

Renoveringar, svärföräldrar, magsjuka, diverse projekt, depressioner, sprit och annan djävulskap tar allt för mycket tid och uppmärksamhet för att vi ska kunna koncentrera oss på det vi gör bäst. Skriva.

I stället bjuder vi er denna vecka på det förflutna i form av varsitt inlägg med en text som förändrade vårt skrivande för all framtid.

Själv minns jag sommaren 2006 främst genom två sena kvällar då jag satt framför datorn med några flaskor vin och upplevde de där sällsynta ögonblicken då man verkligen känner att man skriver på någonting som är på riktigt. Inte nödvändigtvis bra. Men sanningen. Någonting som bara måste ut.

Det kliar i fingrarna för att rätta till en och annan konstig mening eller stavfel. Herregud, texterna är ju helt horribla om man ska se dem med såna glasögon. Men nu skiter vi i allt sånt. Okej?

4 Februari 2004

Strax innan midnatt, Indigo.
ringring
“Hallå”
Hög musik och barstök i bakgrunden.
H “HEJ DAAVID, VAD GÖRS”
Jag “Är på indigo med Butty, vi firar lite”
H “JAASÅ, VA BRA, JAG TÄNKTE KOMMA ÖVER OCH GÖRA DIG SÄLLSKAP INATT”
Jag “Nä, asså vi tänkte ta det ganska lugnt, sen vill jag nog bara sova. Vi kan väl höras imorn istället”
H “DIN JÄVLA HORA, DU VILL INTE TRÄFFA MIG FÖR DU TÄNKER GÅ TILL KVARNEN OCH RAGGA UPP NÅGON ANNAN JÄVLA FITTA ATT KNULLA”.
Jag “Mm, visst så är det, åk hem och lägg dig så hörs vi imorn”.
Klick.

Det här va kanske inte så klokt ändå. Ok, att jag inte bjudit henne på festen till helgen, det känns lite tidigt att presentera henne för familj och vänner. Plus att mitt ex Bea vägrar komma om hon ska va där. Då kanske det hade varit schysst att låta henne va med ikväll, men det är ju trots allt min födelsedag och jag borde få göra som jag vill. “Eller hur Butty, visst fan gör jag som jag vill på min egen jävla födelsedag”
Butty “Absolut, ska vi dra till kvarnen?”.
Jag “Ok”.

Någon timme senare, Kvarnen.
Drar några härliga djupa bloss på min marlboro, lutar mig tillbaka med en kall öl i handen. Sneglar lite åt vänster. Där sitter ett gäng söta tjejer, ser ut som konstfackbrudar, mm, Kvarnen slår aldrig fel en onsdag. Diskuterar nya musikprojektet med Butty. Den där Magnus, producenten, verkar riktigt lovande. Att han sedan lovat spela in oss gratis också, haha, livet är bra sweet ibland..
Men vänta. Vad skymtar jag där bakom pelaren, alldeles intill baren. Oh, nej. Fanfanfan. Inte nu, inte ikväll. Helvete. Kunde hon inte bara åka hem och lägga sig. Hej då konstfackbrudar, hej då bekymmersfria födelsedag.
“Vänta här, ska bara gå bort och kolla en sak”.
Butty “Oki”.

“Hej där, så du kom hit i alla fall”.
H “Heej! Men jag ville ju träffa dig ju”.
Jag “Mm, men jag sa ju att vi kunde höras imorgon, eller hur”.
H “MEN VAFAN; JAG ÅKER VÄL TILL KVARNEN OM JAG VILL, DET BEHÖVER JU INTE HA MED DIG ATT GÖRA DIN EGOISTISKA JÄVEL”
Jag “Fan, lugna ner dig annars går jag på en gång. Eller skit samma. Dra åt helvete jag sticker”.
“EY, GRABBEN, du ska passa va du säger när du snackar med en dam”
Satan, va kom den där idioten ifrån. Fram stövlar en fetlagd medelålders maffiawannabe med medelhavsutseende, uppknäppt skjorta till naveln och håret i en flottig hästsvans.

“Vänd dig om, försvinn, ser du inte att vi är upptagna”.
Flottig hästsvans “Du grabben, lugna ner dig. Man snackar inte så till en dam”.
Jag “Jag hörde vad du sa, STICK”.
Jävlar, inte nu igen. Flottig hästsvans kommer fram och griper tag om min skjorta.
“Hör på mig nu grabben”.
Jag “Släpp mig, din hora”.
Jag knuffar upp Flottig hästsvans mot baren.
Sedan SPLASH, hela ansiktet i kallt vatten, det forsar ner under skjortan, över bröstet och ryggen.
“NU LUGNAR NI NER ER FÖR I HELVETE”.
Bartendern står med ett tomt vattenglas bakom baren. Samtidigt. Två dörrvakter och den där lilla mörkhyade restaurangchefen kommer springande. Aj, fan. Hur ska jag klara mig ur det här, det va ju bara något år sedan han portade mig senast.
“Jo, asså. Vi bara stod här och tjaffsade lite, tjejen och jag, inget allvarligt. Så kommer den här typen och lägger sig i. Vi känner inte ens honom”
Restaurangchefen vänder sig om till H, “Stämmer det här?”.
H “Nej, jag vet inte riktigt vad som hände, jag känner bägge dom här killarna och dom bara började bråka”
Jag “Va, känner du den där idioten?!”.
H “Ja, jo.. Han är en vän till mig”.

Den ena vakten tar tag om min arm “kom nu, du får gå ut”.
Jag “Jag har ju inte gjort nått, det va ju han som bara kom fram och..”.
Vakten “Antingen följer du med, eller så lyfter vi ut dig”.
Jag “Jaja, lägg av, jag kommer”.
Vakterna leder ut mig. Försöker få ögonkontakt med Butty. Han sitter i samtal med någon konstfackbrud och har inte märkt någonting. Jag väntar på gatan medan vakten hämtar min jacka i garderoben.
“Det är nog klokt om du håller dig borta härifrån ett tag”.
Jag “Men..”.
Vakten “Inga men, så är det bara. Det här är inte första gången jag får dra ut dig härifrån”.

Hemma i sängen, tidig morgon.
Fan, vad hände egentligen. Varför får jag inte tag på H, Vem va den där äckliga jäveln och hur kände dom varann. Det ringer på dörren. Jag störtar upp. Äntligen. Har varit så jävla orolig. H snubblar in i min hall, dyngrak, kan knappt gå.
H “Jag är så jävla ledsen, vilken galning. Förlåt David, förlåt, jag är en sån jävla idiot”.
Jag “Det är lugnt, vi sover nu så snackar vi imorn”.
Hundra frågor rusar genom mitt huvud när vi lägger oss. Jag vet att jag inte kommer få några vettiga svar från H när hon är såhär. Bättre att vänta till imorn. Det sista jag hör innan H somnar “Jag skull inte ha hyrt den där killen”. JAG SKULLE INTE HA HYRT DEN DÄR KILLEN!! Orden maler genom mitt huvud. Jag förstår men vill inte förstå.

Vaknar av att H smeker mig och försöker kyssa min mun. Det tar några sekunder. Sedan. JAG SKULLE INTE HA HYRT DEN DÄR KILLEN.
“Vi har något att snacka om”.
H “Kan vi inte prata senare”.
Jag “Nej, nu” Jag sätter mig upp.
“Du sa något om att du inte skulle ha hyrt den där killen. Vad EXAKT menade du med det?”.
H vänder sig om mot väggen och börjar snyfta. Jag drar handen längst hennes rygg. Vill att hon ska känna sig trygg. Vill att hon ska våga berätta vad hon än gjort.
H “Tro inte att jag knullat med honom, han är bög, jag träffade honom på klubben jag va på innan Kvarnen. När jag va med L och hennes flickvän”.
Jag “Jag tror dig, men berätta, vad menade du med att du hyrt honom. Hyrt honom för vadå liksom?”
H “Han berättade att han precis muckat från fängelset, att han va kriminell. Sedan visade han mig en pistol han hade på sig. Då erbjöd jag honom tusen spänn för att följa med till Kvarnen och hota dig”.
Jag “Du gjorde vad sa du”.
H “Jag erbjöd honom tusen… “.
Jag “Håll käften din dumma jävla slyna, jag hörde va du sa”.
Jag reser mig upp, drar H ur sängen. “Du ska ut härifrån”.
H “Neeej, vi kan väl snacka”.
Jag “Stick härifrån, NU”.
Knuffar H från sängkanten, hon stapplar några steg och faller med avsikt ihop på golvet.
“Och ta den här med dig”.
Slänger H’s mobil efter henne, den flyger över, träffar dörren och landar i bitar på golvet.

Sitter på sängkanten, ser på H som ligger och gråter på golvet. Det går flera minuter. Hon skakar. Det är kallt i rummet. “David, förlåt, David”, får hon fram mellan snyftningarna. Fan att jag ska va så blödig. Jag lyfter upp H, bär tillbaka henne till sängen. Hon gråter fortfarande. Jag lägger mina armar om henne, vaggar henne i mitt knä.
“Du förstår väl att det är slut nu”.
H somnar. I mitt knä.

Nästan två jävla månader …

Natt, efterfest, Mosebacke.
Har bara sporadiska minnen. Tydligen har jag gått omkring och frågat folk efter droger (Troligtvis mer pga att jag i fyllan tycker det ät “tufft” än att jag verkligen vill knarka. Förutom en period av intensivt gräsrökande för några år sedan har jag aldrig varit mycke för droger), hotat döda lägenhetsinnehavarens katt och av okänd anledning kallat några tjejer för jävla slynor. Förmodligen blir jag med all rätt utslängd. Efter det är allt svart.

Morgon, hemma.
Vaknar upp, till min förvåning upptäcker jag att H ligger och sover vid min sida. Förutom att hon ringt och gråtit någon gång på fyllan har vi inte hörts sedan den där morgonen för kanske två veckor sedan. Kollar min mobil, några missade samtal från okänt nummer och ett meddelande på svararen.
Okänd kille “Hej, jag är klar på SÖS nu, tänkte höra om du kan komma och hämta mig”.
Försöker minnas, men ingenting. Vänder mig om mot H, skakar lätt på hennes axel. Hon lägger sin hand på min, öppnar ögonen och ler.
Jag ler tillbaka, “Hej, så du har hamnat här igen”.
H “Ja, jag va ju tvungen att hjälpa dig, kunde ju inte låta dig ligga och frysa ihjäl i björns trädgård”.
Jag “Asså jag minns verkligen ingenting, vad hände igår egentligen, när träffades vi?”.
H “Du ringde och väckte mig mitt i natten, sa att du va i björns trädgård, verkade helt förvirrad. Du hade lagt dig där för att vila. Det kändes inte som en bra ide mitt i vintern så jag tog en taxi, åkte dit och hämtade dig”.
Jag sätter mig upp i sängen, gör återigen ett försök att minnas, men ingenting.
“Jag fick ett konstigt meddelande på mobilen, någon kille som ville bli hämtad på SÖS, känner du till något om det?”.
H “Nej, men när jag hämtade dig va dina händer helt blodiga, vi gick in på mc donalds och tvättade av dom innan vi åkte hem”.

Jag blir helt kall, den där berömda klumpen sätter sig i halsen och jag rusar upp framför spegeln. Står där i kallsingar och börjar undersöka min kropp. Några blåmärken på benen, inget annat. Inga större sår på knogarna eller i ansiktet. Utesluter att jag varit i bråk, då hade jag garanterat haft mer än vintersprikor på händerna och ansiktet hade ömmat. Vad har hänt under den svarta perioden från det att jag lämnar festen till H hämtar upp mig? Det känns inte bra att ha haft händerna i vad som kan vara någon annans blod, särskilt som jag alltid får småsår under vintern där det lätt skulle kunna tränga in. Fan, klumpen i halsen växer till en fotboll, går ut i badrummet, hämtar några sobril, sköljer ner med ett halvt glas vatten. Tillbaka till sängen, H håller om mig, viskar lugnande. Somnar.

Vi börjar dejta igen, jag känner tacksamhetsskuld och tycker på något sätt att dom två händelserna spelat ut varann. Det hinner dock inte gå mer än kanske tio dagar innan nästa “incident”.

Efter tre på natten, hemma.
Vi har varit ute på varsitt håll och bestämmer via sms att vi ska ses hos mig när krogarna stänger. Jag kommer hem något tidigare, går och lägger mig. Somnar. H ringer på dörren, jag öppnar sömnig, det första hon gör är att gå ut i köket, inventera min kyl och förse sig med öl. Jag går tillbaka till sängen. Hon sätter sig på en stol bredvid och försöker föra ett samtal varpå jag somnar.

“DITT JÄVLA ÄCKEL JAG GER OCH GER OCH DU BARA TAR, DITT VIDRIGA SVIN”.
Jag vaknar av H’s skrik och känner hur hon slår någonting över min rygg. HÅRT. Upprepade gånger. Jag flyger upp samtidigt som jag vänder mig om, där står H med dubbelhandsfattning om mitt långa skohorn och skrikande fortsätter hon slå. Jag rycker ifrån henne skohornet och ger henne en örfil samtidigt som hon störtar mot dörren. När hon märker att jag inte följer efter faller hon återigen ner på mitt golv och börjar gråta.
“Du bryr dig inte om mig, jag försöker ge dig allt, men du vill bara träffa mig för att knulla”, får hon fram mellan snyftningarna.
Jag stirrar på henne med avsmak. “Ta dina grejer och dra härifrån, jag vill inte se dig igen”.
Sedan begår jag kvällens stora misstag. Medan H ligger på golvet och gråter, lägger jag mig i sängen och somnar om. Hur jag nu lyckas med det.

Denna gång väcks jag av att H satt sig över min rygg och sliter med bägge händerna i mitt hår.
“JAG SKA DÖDA DIG DITT JÄVLA AS”.
Med hennes händer fortfarande fast i håret lyckas jag snurra runt i sängen och komma upp på knä. Slår fyra-fem hårda örfilar mot H’s ansikte, hon släpper taget, slänger sig ner på sängen, håller armarna kring huvet och gnyr. Tårar rinner ner från mitt ansikte, hade hon inte släppt hade jag fortsatt slå, det gjorde så jävla ont. Nu sjunker jag ihop på sängen med ryggen lutad mot väggen.
“Varför bryr du dig inte om mig” Får H fram, där hon ligger pressad mot väggen i fosterställning.
Jag “Är det här sättet du försöker fånga min uppmärksamhet på, förväntar du dig att jag ska fortsätta träffa dig nu?”
H “Vad spelar det för jävla roll, du vill inte träffa mig oavsett. Jag kan göra vad som helst, du ser mig ändå inte. Du vill bara hänga med dina polare, sen vill du att jag ska komma över och suga av dig när det passar. Du kan suga din egen jävla kuk”.
Jag sätter mig framför H och vänder henne mot mig.
“Nej, slå mig inte” gnyr hon med armarna kring huvet. Hon har fortfarande hårtussar i händerna.
“Vad snackar du om, jag ska inte slå dig”. Lägger mig ner bredvid H, ansikte mot ansikte.
H tar bort sina armar från huvet och lägger dom kring mig, jag drar henne nära.
“Varför, varför, vad kan jag göra, jag gör ju allt för dig. Varför fortsätter du stöta bort mig?”
Jag “Om du visste hur mycke jag tyckte om dig innan den där grejen, när du hyrde den där fittan för att hota mig”.
H “Vad skulle jag göra då, du va ju så jävla taskig mot mig. Jag skulle inte få komma på din födelsedag för du ville hellre ha den där Bea där. Hur tror du det känns?”.
Jag “Bea och jag har känt varann länge och hon ville inte träffa min familj om jag hade en ny tjej där. Vi hade ju bara känt varann i tre-fyra veckor då, det kändes ändå för tidigt. Varför sa du inte att det va ett problem, varför låter du allt gå så jävla långt istället?”.
H “Vad skulle jag säga? Du gör ju ändå alltid som du vill, du skulle inte lyssna på mig”.
Jag vet att H har rätt, skulle hon börja ställa krav på mig skulle jag bara svara att det är frivilligt att träffa mig, passar det inte kan hon gå. Vi kramar varann, börjar kyssas, ligger. På morgonen talar vi inte så mycke om det, vi förstår bägge och hon verkar ta det bra.

Det går några dagar, sedan börjar H höra av sig, hon är alltid full när hon ringer. Någon eller några gånger kommer hon förbi oanmäld. Samtalen pendlar mellan att hon är kär i mig, vill ha mig till varje pris och att jag är ett jävla äckel/svin/hora som knullar allt på två ben och bara utnyttjat henne. Den mest minnesvärda kommentaren fäller hon gråtande ute i min hall medan jag försöker få iväg henne.
“Två månader David, nästan två jävla månader och inte en enda orgasm”.

Efter några veckor slutar H höra av sig. Det går några månader innan vi springer på varann. Då är det som om inget hänt, som om vi bara dejtat lite och nu är vänner. Vi håller kontakten, det händer att vi går hem tillsammans eller ringer varann när vi inte träffar andra. Senast jag mötte H va som hastigast ute på krogen i juni. Vi har inte hörts sedan dess.

1. Vilken är den största vita lögn du dragit?

Maths: Det här låter väl fabricerat men vita lögner är verkligen inte min melodi. Jag har svårt att komma på en enda.

Hermann: Om det är en stor lögn är det väl ganska tveksamt om den kan betecknas som vit… Men jag ska försöka besvara frågan ändå: Kanske varje gång någon öppnar käften och spyr ur sig rasistiskt ovett utan att jag reagerar - för att inte sabba stämningen för alla andra i rummet.

David: “Jag drack bara två öl.”

Matt: “Jag är så glad för din skull”

Mattias: Ingen aning (tråkigt svar).

2. Vilket är det svåraste beslut du någonsin tagit?

Maths: Beslutet att separera från mina äldsta barns mor.

Hermann: Att bryta med min pappa.

David: När förhållanden tagit slut. Att lämna någon är aldrig enkelt.

Matt: Jag vet inte om jag tar så många svåra beslut. Jag kanske borde göra det.

Mattias: I likhet med Matt så försöker jag passa svåra beslut. Att göra slut kan förstås kvala in.

3. Vilket nyårslöfte skulle du vilja ge men vet att du aldrig skulle kunna hålla?

Maths: Att sluta snusa.

Hermann: Från och med i dag ska jag bara jobba för mänsklighetens bästa.

David: En timme på gymmet tre dagar i veckan och en färdigskriven roman om tolv månader. I stället blir det en halvtimme på gymmet tre dagar i veckan och en handfull noveller om tolv månader. Det ska fan kunna bära.

Matt: Att tänka mer på andra än mig själv.

Mattias: Att inte dricka en droppe sprit under hela nästa år.

…och Barstol fortsätter sitt pömsiga semestertempo.

Vi tror vi är tillbaka i full kraft efter nyår.

Puss & kram!

1. Tift Merritt, 27 maj, Nalen

2008-05-27 - Tift Merritt @ Nalen. FOTO: Björn Bergenheim/ROCKFOTO

Tift Merritt är en skönsjungande singer/songwriter från amerikanska södern och låter som en sådan. Klart inspirerad av artister som Emmylou Harris, Bob Dylan, Ryan Adams, Joni Mitchell med flera. Det är country, alt-country, americana och folkrock. Hennes texter är små eftertänksamma berättelser som passar hennes kristallklara vackra stämma.
Tift Merritt bjuder på en fullkomligt fantastisk afton där hon står ensam på scenen i skenet av stora stearinljus. Det är underbart att få höra bland annat Virginia, No One Can Warn You, Another Country och Broken i en sådan intim stämning som det är på Nalen.
Det är till min stora förtjusning en helt akustisk konsert. Bara Tift  med gitarr, orgel och munspel. Stundtals sjunger hon också utan mikrofon.
Munspelet har hon köpt på söder tidigare under dan. Hon har även ätit glass vid Nytorget. Hoppas hon verkligen tycker om Stockholm så mycket som hon vill ge intryck av så att hon kommer tillbaka flera gånger. 
När det är dags för extranummer tar Tift sitt vinglas och går ut till flygeln i korridoren och bjuder alla att följa med. Det blir trångt när folk klänger runt Tift. Jag har tur. Jag hamnar precis bredvid henne, på knä intill pianopallen. Jag blir helt hänförd och det känns som jag och Tift förflyttat oss till hennes vardagsrum i North Carolina. Tift Merritt spelar på flygeln och sjunger för mig, bara för mig, och jag vill aldrig att kvällen ska ta slut.

2. Steve Earle, 3 juni, Cirkus

2008-06-03 - Steve Earle @ Cirkus. FOTO: Jesper Frisk/ROCKFOTO

Jag är förvånad över att Cirkus inte är utsålt när Steve Earle spelar. Steve Earle har spelat på Cirkus flera gånger förrut. Både med rockband och med bluegrassband. Nu är han utan band. I stället har han med sig en dj, Neil McDonald. Steve Earle har lämnat vissa delar av sitt gamla liv bakom sig, han har förnyat sig, han har flyttat från Nashville till New York och han är nykter och drogfri. På senaste skivan Washington Square Serenade har han lagt till elektroniska beats. Det är oväntat och vågat men om det är bra kan diskuteras. Det digitala tar dock aldrig överhanden utan finns bara där i bakgrunden och låtarna är så starka i sig själva att det inte stör. Men på scen kan det tyckas lite löjligt när Steve ger dj:n knytnäven och säger ”kick it”. Steve spelar dock de flesta låtarna ensam. Han hamrar på gitarr, banjo, bouzouki, mandolin och munspel. Så gör han sig bäst, den 53 åriga folkrocksångaren. Eller kanske gör han sig bäst tillsammans med sin countrysjungande fru, Allison Moorer, som kommer in och gör några fina duetter tillsammans med sin 17 år äldre make. Det spelas självfallet många låtar från nya albumet men de gamla klassikerna får också plats. Vi får höra bland annat Someday, Billy Austin och Copperhead Road. 
Allison Moorer agerar även förband. Innan den här kvällen hade jag aldrig hört henne. Jag faller direkt för Allisons vackra röst. Det är sällan jag upptäcker någon helt ny sådär på en konsert, men desto roligare när det händer. På sin senaste platta gör Allison covers på sina favoriter. Hon gör bland annat en underbar version av Patti Smiths Dancing Barefoot. 

3. Bruce Springsteen, 4 juli, Ullevi

2008-07-04 - Bruce Springsteen @ Ullevi. FOTO: Pauline Benthede/ROCKFOTO
 
Bossen öppnar, amerikanska nationaldagen till ära, med Born In The Usa. Det blir en explosion på en gång. Ren skär eufori sprider sig bland de 58 000 i publiken. Där sätter han ribban för hela konserten. Och han klarar att hålla den. Bruce har verkligen bra publikkontakt, han springer fram och tillbaka på scen, sitter på knä, böjer sig bakåt, ligger ner och han skakar hand med så många han hinner. Han sitter på huk framför en söt tjej och sjunger direkt till henne. Man kan ana tårar i hennes ögon, kanske i mina med. Jag står alltså på andra kortsidan men upplever ändå det som att Bruce har bra kontakt med mig. Tack för megastora skärmar.
Någon har tagit med sig en två år gammal unge. (hoppas att han hade bra hörselskydd på sig). Det ser väldigt häftigt ut när Bruce ser pojken och sätter fram handen och direkt får en high five tillbaka.
Det är en väldigt bra blandning av äldre och nya låtar, mest äldre faktiskt. Bruce plockar även plakat med önskelåtar från publiken och väljer ut de han känner för att spela. Eller kanske de han vet att E Street Band klarar av. Men de har spelat tillsammans så länge och är så samspelta att de flesta låtar sitter i ryggmärgen. Badlands, Hungry Heart, Born To Run och Atlantic City mfl låter otroligt bra.
Om det här nu var, som så många fruktar, den sista turnén med E Street Band hoppas jag verkligen att spelningarna i Göteborg filmades och släpps på dvd. För efter den utdragna finalen med folrocksrökaren American Land är jag hungrig efter mer.

Hemma hos mig är vi moderna människor, vi har redan firat jul. Jannike drar till Skåne i morgon och jag jobbar över helgen så vi beslutade oss för att fira julklapp i förskott.

Av gammal tradition är jag alltid ute i sista stund så det blev till att jaga klappar över hela stan under förmiddagen. NK, Åhléns, och Ringen finkammades på den finaste choklad, kärringtofflor, dvd (En fyra för tre – fråga mig inte varför hjärtat önskade sig den, hennes vägar är outgrundliga), en fin kofta, träningsbyxor, och kronan på verket – en alldeles egen Bajen t-shirt.

I vanlig ordning ångrade jag mig hårt när jag fick trängas och svettas bland jagade människor med något galet, hungrigt i blicken. En kvarleva av någon uråldrig roffa-åt-sig instinkt.

Jag kom att tänka på den där stackars amerikanska killen som blev nertrampad när han jobbade extra på Wal-Mart här om månaden. Folk hade helt sonika slitit ner dörrarna till butiken och stormat in över honom i hundratal. Allt för att spara några extra dollar på rean.

I köpcentret Ringen stötte jag på en riktig gammal satkärring som var ute och gjorde livet surt för de stackars studenter som i juletid hoppar in extra när butikerna behöver förstärkning. Hon var god för säkert 90 pannor och använde sin rullator som en bulldozer. Den typen som man tror existerar enbart i dåliga komedier. Men den här damen var alltför äkta. Tusan om det inte kikade fram ett par huggtänder när hon morrade fram sina order till en ung tjej som märkligt nog verkade ta det hela med ett avundsvärt lugn - kanske läser hon till psykolog.

Själv var jag halvt nere för räkning efter två timmar på stan och kände en pockande vilja att ta tag i den döende gamla grizzlybjörnen på egen hand. Få henne att fatta att hennes krämpor och dödsskräck fan inte ger henne någon som helst jävla rätt att bete sig vidrigt mot andra människor. Men jag fegade ur. Insåg att kärringen hade ätit upp mig på plats och spottat ut mina svara skinnskor när hon var klar. Det är vad mina snart 34 år har lärt mig - att inte huvudlöst slänga mig in i strider som är förlorade på förhand.

I stället: Knuten näve i fickan och en rejält tilltagen whisky när jag kom hem.

Bakläxa på en av julklapparna fick jag också. Den fina koftan gick inte hem. Inte Bajen t-shirten heller, men där har hon inget val, den blir kvar.

Annars allt gott - vietnamesisk take away och Caol Ila: Distillers Edition, i glaset – en julklapp från älsklingen. Det kunde vara sämre.

Vi här på Barstol fortsätter oförtrutet vår mission även under helgdagarna, men räkna med spontana små inlägg snarare än de långa intervjuer, debattinlägg och historier som vi gjort till vårt signum.

God jul på er!

Summera året som gått med en dikt:

Maths: Det får bli en låttext, här kommer den:

Woo, are we movin’ too slow?
Have you seen us, uncle Remus?
We look pretty sharp in these clothes, yes, we do
Unless we get sprayed with a hose

It ain’t bad in the day if they squirt it your way
‘Cept in the winter, when it’s froze
An’ it’s hard if it hits on your nose, on your nose

Just keep your nose to the grindstone, they say
Will that redeem us, uncle Remus
I can’t wait till my Fro is full-grown
I’ll just throw ‘way my Doo-Rag at home

I’ll take a drive to Beverly Hills just before dawn
An’ knock the little jockeys off the rich people’s lawn
An’ before they get up I’ll be gone, I’ll be gone
Before they get up I’ll be knocking
The jockeys off the lawn down in the dew
(Frank Zappa - Uncle Remus)

David: Det finns de som inte förstår att se om sitt hus. De strör sina liv omkring sig och är utom sig av olika skäl, en del tungt vägande.

(De och andra - Gunilla Witt)

Matt:

there are worse things than
being alone
but it often takes decades
to realize this
and most often
when you do
it’s too late
and there’s nothing worse
than
too late
(Oh Yes - Charles Bukowski)

Mattias:

I’m wired to the world
That’s how I know everything
I’m super brain
That’s how they made me

Fascist baby
Utopia, utopia

(Utopia - Alison Goldfrapp)

Hermann:

Last night I dreamt
That somebody loved me
No hope, no harm
Just another false alarm

Last night I felt
Real arms around me
No hope, no harm
Just another false alarm

So, tell me how long
Before the last one ?
And tell me how long
Before the right one ?

The story is old - I know
But it goes on
The story is old - I know
But it goes on

Oh, goes on
And on
Oh, goes on
And on

Säg någonting om var och en av de fyra övriga barstolarna som du tycker är talande för just dem?

Maths:

Matt: En varm människa som, bara han öppnar ögonen och förstår hur många som vill ha honom, kan sluta gnälla om att ingen vill ha honom.

Mattias: Jag tänker på rak rygg och intelligens när jag tänker på Mattias. Plus att han har en enorm kapacitet som alla utom han själv ser.

Hermann: Vad kan jag säga om Hermann som han inte själv redan har sagt på denna blogg, hahaha! Hermann är en kreativ och ganska självcentrerad firestarter, en typisk entreprenör med gott hjärta och vaken blick.

David: Det som är talande för David är hans stora hjärta, hans gränslösa engagemang för litteratur och musik, samt ett pockande behov av att kalla mig dalmas. Han är som en lillebror för mig.

David:

Matt: Han vet vilka förändringar han behöver göra men väljer allt för ofta att vänta till i morgon. Här och nu sker förändring, inte i morgon, det måste min vän lära sig. Omtyckt av många, älskad av fler, Matt är en riktig polare.

Mattias: Har ett hetsigt temperament och en vass tunga. Precis som alla de andra barstolarna är Mattias ett fruktansvärt bra bollplank för tankar och idéer. Det enda dåliga karaktärsdraget jag kan komma på är hans velighet. Parveln kan ha otroligt svårt att bestämma sig - om det så rör livsavgörande beslut eller kvällens öl.

Hermann: Hermann har haft en väldigt stor inverkan på mitt liv sedan jag lärde känna honom. Han lyfter fram andra och är bra på att få folk att känna sig betydelsefulla. Baksidan på det myntet är att han är fruktansvärt envis. Går man emot Hermann i en för honom viktigt fråga så står man inför ett krig. Jag ser fram emot nästa sthlmstripp så vi kan dricka några fredsöl!

Maths: Rätt och slätt den intelligentaste person jag känner. En otroligt kreativ hjärna som alltid går på högvarv. Det är en fröjd att ta några öl med Maths de gånger han tar sig tid att besöka stan. Däremot ska man akta sig för att försöka plocka poänger på honom när han är stressad, då hugger han som en vodkastinn finne.

Matt:

Mattias: Irriterad

Hermann: Glad

Maths: Insiktsfull

David: Entusiastisk

Mattias:

David: David är inte bara en bra kompis, utan en av de bästa jag har. Snabb och slängd i käften vilket jag uppskattar, smart och intellektuell utan att bli pretentiös. Satsar på det han drivs av, vilket är avundsvärt. Sedan drar vi inte alltid jämt och har bitvis haft en del duster, men vi hittar alltid tillbaka och det är det som kännetecknar god vänskap.

Matt: Varm typ som döljer ett känsligt hjärta bakom en emellanåt ganska hård jargong. Den mer mjuka sidan kommer fram i texter som emellanåt får det att skära i kroppen. Borde egentligen driva ett eget microbryggeri i New York. Behöver komma loss, göra det som behöver göras idag istället för att ta det imorgon.

Maths: Har något jag avundas - förmågan att se den inte alltid med blotta ögat skönjbara helheten. Skriver vasst och initierat om allt han ger sig i kast med. Verkar lite för smart, jag menar, vad gör han egentligen här med oss andra?

Hermann: Jag blev lite paff av Hermanns texter i början, mitt första intryck av killen var grundare än den person som växt fram här. Hermann är vass, beläst, snackar myyycket och gillar helt uppenbart att stå i centrum. Oerhört social, behaglig att ha att göra med. Spelar dessutom bra musik!

Hermann:

David: En engagerad och härlig drummel.

Matt: En alldeles underbar ensam man.

Maths: Har ett rättspatos som är större än Gästrikland.

Mattias: Bakom den hårda fasaden finns ett hjärta av guld.

Årets blogg - förutom barstol så klart:

Maths: Jag måste säga min egen (mattematarmonster.blogspot.com), eftersom jag i princip inte läser bloggar längre.

David: Är två: Kniven och Maths.

Matt: Anna HIbbs

Mattias: Henrik Alexandersson - När övriga medier slickar röven på politikerna och återger TT-citat så är det skönt med folk som fortfarande gör smutsjobbet och gräver lite själv. Håller inte med om allt som skrivs, men det är för det mesta jävligt intressant.

Hermann:Fotbollsblogg med Robert Laul: Likt Ulf Stenbergs andlige son upprör, avslöjar och roar Laul non-stop.

USA och dess medborgare är för många själva sinnebilden av antikommunism. Ingenstans, inte ens i bajsbruna militärdiktaturer, har det satsats mer resurser och offrats mer blod på att förinta kommunismen och dess anhängare. Och man får nog lov att erkänna att USA varit mycket framgångsrika i den kampen – Sovjetunionen oss och ett par dussin länder till med kommunistiskt statsskick hade förmodligen marscherat under röd flagg än i dag om det inte varit för USA:s envetna och kompromisslösa kamp.
Trots det finns det faktiskt ett amerikansk kommunistparit som heter CPUSA (Communist Party United States of America) och som firar 90-årsjubileum nästa år. Partiet är givetvis mycket marginaliserat i den amerikanska politiska debatten och medlemstalet är ganska blygsamt med amerikanska mått mätt (idag har CPUSA cirka 15 000 medlemmar). Men med en svart president (CPUSA stödde Obama aktivt under presidentvalet), kraschade börser (Karl Marx diskuteras återigen i den ekonomiska pressen) och en ny stark antikrigsrörelse (likheterna med Vietnam är slående) väntar kanske en ny dag för USA:s kommunister.

Teresa ”Terrie” Albano är en gift tvåbarnsmamma från Chicago som gillar Bruce Springsteen, Sly & The Family Stone, Harry Potter, teveserien Law & Order et cetera. Hon följer även de lokala idrottslagen Bulls, Bears och White Sox ganska noga. Men framförallt; Terrie sitter i CPUSA:s styrelse och är chefredaktör för deras veckotidning Peoples Weekly World.

Hur är det att vara kommunist i USA?

Det är givetvis mycket fint att vara kommunist i USA… Skoja bara. Jag anses väl vara komplett galen av en hel del människor, men en del personer tycker det är rätt coolt också.

Hur blev du kommunist?

Jag gick med i partiet 1984 efter en lång tids funderande. Det var framförallt två frågor som de presenterade rationella svar på. Dels var det borgmästarvalet i Chicago när Harold Washington blev vald, Chicagos första svarta borgmästare. Det rasistiska tonläget i den valkampanjen var en ögonöppnare för mig. Jag började söka efter mer kunskap om rasism och upptäckte att rasism inte är någon slump utan är ett väldigt kraftfullt redskap som exploateras fullt ut av kapitaliska intressen. Jag kände att jag vill engagera mig fullt ut i den kampen och det var bara CPUSA som hade tydliga ståndpunkter mot rasism och ett program för hur den ska bekämpas. Den andra frågan som kommunisterna gav mig ett bra perspektiv på var frågorna runt kärnvapen och krig. Kapprustningen under Kalla kriget var galen och drabbade oerhört många oskyldiga människor.

Har du någonsin haft problem med myndigheterna på grund av att du är medlem i CPUSA?

Personligen har jag inte haft så stora problem. Enda gången jag kan komma på var för drygt 20 år sedan när jag jobbade i en spelaffär där vi sålde sällskapsspel, då kom det en del personer och talade med min chef om mina åsikter men det var inte särskilt hotfullt. Däremot känner jag flera som haft problem. Oftast är det inte medlemmar i kommunistpartiet som drabbas utan det är deras familjer som råkar illa ut. Är man släkt med en registrerad kommunist är det mycket svårare att göra karriär som statligt anställd eller inom militären. Det spelar ingen roll om man själv inte är kommunist.

Men det är inte som under 50-talet och McCarthys era?

Det var en mycket mörk tid förr oss. Oerhörda resurser lades ner på att skapa en bild om hur Amerika borde se ut med kärnfamiljer där pappa arbetade och var familjens överhuvud medan mamma var hemma med barnen, man gick i kyrkan och lärde sig att hata kommunism utan att veta varför. Gick man utanför den normen var man farlig och annorlunda. CPUSA:s medlemmar ansågs, så klart, livsfarliga. FBI förföljde och trakasserade väldigt många av våra medlemmar. Ett par av dem dömdes till långa fängelsestraff för att de tänkt olagliga tankar. Något annat brott hade de inte begått. Det ledde till att många partimedlemmar fick fly landet alternativt gå under jorden och leva under en falsk identitet.

När upphörde de värsta förföljelserna av era medlemmar?

Det mjuknade lite under 60-talet med framväxten av en stark medborgarrättsrörelse och motståndet mot kriget i Vietnam. Men istället blev de här rörelserna, liksom vi själva, infiltrerade av FBI som försökte krossa inifrån istället.

Vad växte du upp i för miljö?

Jag växte upp i norra Chicago i ett område som kan betraktas som medelklass och där de flesta var vita. Pappa arbetade, mamma var hemma. Jag gick i en vanlig public school där alla eleverna var vita till en början…

Till en början…

I femte klass, 1973, blev min skola öppen för svarta elever. Första året kom fyra svarta barn. Jag minns inte några arga föräldrar som protesterade eller liknande utan det var ganska odramatiskt. Dessa fyra elever blev snabbt blev populära, bland annat genom att de lärde oss flickor att hoppa double dutch jump rope. Det kommande åren kom många fler och snart var det ingen som brydde sig.

Men några år tidigare var det rasupplopp i Chicago?

När Martin Luther King var i Chiago 1966 var det väldig oroligt. Flera rasistiska mobbar strök omkring och spred problem. Samtidigt var det början på förändringsprocessen, för det gick inte längre att blunda för problemet, vilket fick ”vanligt” folk att börja engagera sig i olika medborgsarrättsrörelser. I början av 70-talet började resultaten av medborgarrättsrörelsen arbete att synas. Många skolor blev integrerade, svarta började synas på teve och i andra sammanhang än sport och kriminalitet.

När hörde du talas om Obama för första gången?

Han har ju bott i Chicao ganska länge så jag hörde talas om honom ganska tidigt. Första gången jag verkligen märkte av honom var när han började sin kampanj i början av 2002 för att bli vald till senaten. Han deltog även i en hel del antikrigsmanifestationer mot Irakkriget, vilket jag tyckte var ganska djärvt med tanke på stämningarna i landet just då.

När förstod du att Obama var ”annorlunda?”

När jag såg honom hålla ett tal några dagar före senatsvalet 2004. Jag upplevde att han var på riktigt, att han menade allvar. Han talade verkligen till vanliga arbetande människor – inte till någon elit i Washington eller liknande. Jag förstod redan där och då att här står en framtida president och talar.

Vad tror du han kan uträtta i Vita huset då?

Det återstår att se,  jag tror att han kommer att försöka att förändra en hel del, men glöm att vi kommer att få socialism i USA. Och Obama utgångsläge är långt ifrån optimalt med en global finanskris och två krig att försöka avsluta. Man måste också vara medveten om det finns en hel del obehagliga människor som väldigt gärna vill se honom misslyckas. ultrahögern och stora delar av finansvärlden liksom militären i USA är väldigt oroliga just nu…

Men det talas trots allt om förändringar i USA idag…

Det gör det och vi kommer så klart att få se en del, det mandatet har folket gett honom. Striden handlar om hur långt reformerna kommer att gå och vilken typ av reformer. Kommer Obamas reformer verkligen att förbättra livet för vanliga arbetande amerikaner och kommer världen att bli rättvisare? Är det kapitalistiska systemet tillräckligt elastisk för att gå ifrån fossila bränslen?

CPUSA:s stöd för Obama under presidentvalet, handlade det bara om motstånd mot ultrahögern eller hade det något med Obamas politik att göra?

Vi har aldrig omfamnat Obama och stött honom helhjärtat. Vi har en lång historia att bekämpa reaktionära krafter, oavsett var de funnits, eftersom det är den enda vägen mot en bredare demokrati och socialism. Den senaste tiden har dessa krafter hittat ett hem i republikanska partiet. Därför bekämpade vi McCain och stödde Obama. Hade inte Obama kommit fram hade det varit någon annan som tänt folkets passion och drömmar om en bättre värld.

Vas skulle du säga till Obama om han bjöd in dig till Vita Huset?

Håll dina löften och se till folket bästa.

Vad tycker du om Medelklassamerika?

Medelklassamerika är ett mycket amerikansk uttryck som jag tycker används för att dölja den riktiga klasskampen: den arbetande klassen mot den ägande klassen. För det är så det ser ut i världen. Några få människor äger i stort sett alla tillgångar och profiterar på dem som arbetar för att överleva. Givetvis är det en grov förenkling för det finns många komplexa frågeställningar och heterogena trender som man måste ta hänsyn till om man går ner på detaljnivå i diskussionen men i grunden finns det oresonliga skillnader mellan arbetarklassen och den ägande klassen.

Vad vill du göra åt det?

Stoppa tjuveriet och investera i projekt som ger hela samhället mervärden, till exempel utbildning, miljöfrågor, hållbar utveckling och upplysa människor om våra rättigheter och skyldigheter.

Vem ska äga företagen?

Jag tror på flera typer av ägande. En del företag kan ägas av allmänheten, en del av privatpersoner och en del av kooperativ. Men överordnat ägandet är att en viss levnadsstandard måste kunna garanteras globalt.

Tror du det är möjligt?

Well, det kommer knappast att hända under Obama första 100 dagar… Skämt åsido, jag har inget facit eller någon färdigtryckt tidtabell. Det finns ingen lätt eller rak väg framåt tyvärr, kampen liknar livet i stort med många olika lager. Men jag ska försöka att besvara på din fråga. För att det ska hända kommer USA:s arbetande klass vara tvungna att gå igenom många strider. Inom partiet inser vi så klart att vi inte ens kan försöka genomföra allting på en gång. Det gäller att ta små steg framåt hela tiden och välja sina strider. Den senaste striden vi tagit på allvar är att försöka besegra ultrahögern, som vi betraktar som den mest reaktionära delen av USA:s ägande klass, och krossa deras maktmonopol. En annan prioriterad fråga för oss är problemet med jätteföretag som har statligt sanktionerade monopol som de utnyttjar för att berika sig själva, till max, istället för att agera för samhällets bästa.

Vilken typ av företag skulle tillåtas att vara privata?

Det är nog några nivåer ovanför min kunskapsnivå. Det är bättre om ekonomer räknar på det än jag. Men generellt vill jag undvika stora jätteföretag som agerar som en stat i staten och tar beslut utifrån vinstmaximeringen utan tanke på vad det får för konsekvenser för samhället och vår miljö i övrigt. Kanske skulle man ha ett tak på max 200 anställda…

Och om det är ett extremt framgångsrikt företag där samtliga 200 anställda tjänar stora pengar?

Jag har inga problem med det så länge det finns rättvisa och tydliga regler kring de anställdas rättigheter som rätten att få organisera sig i fackföreningar, få vettiga sjukförsäkringar för sig själva och sina familjer, ett skattesystem som fördelar landets resurser rättvist och att företaget sysslar med att producera produkter som bidrar till att utveckla samhället på ett positivt sätt. Som det är idag tar egentligen inga företag ansvar för vår planet och framtidens människor. De gör egentligen urdåliga affärer eftersom de inte tar någon som helst hänsyn till långsiktiga vinster eller förluster.

Det låter som om CPUSA uppdaterat en del av Marx tankar…

Vi försöker, Marx levde trots allt på 1800-talet. Det finns ingen ensidig bild av hur ett socialistiskt samhälle ska se ut och hur man ska gå till väga. Varje land och varje kultur är unik och det gäller att ta hänsyn till dess egenheter. Om man till exempel jämför de länder som haft revolution, Ryssland, Kina, Kuba, Vietnam med flera, märker man väldigt snabbt att skillnaderna mellan dessa länder och dess utveckling är enorm. Vi vill komma ifrån förenklingar och generaliseringar och se kommunism ur ett ”vardagligt” amerikanskt perspektiv i första hand, men med en tydlig global tanke.

Var har ni utvecklats mest tycker du?

Den största skillnaden mellan då och nu är vårt demokratiska engagemang. Vi försvarade odemokratiska socialistiska länder alldeles för länge inom partiet. Där tänkte vi fel alldeles länge eftersom grunden för att folkligt styre alltid måste vara folkets vilja.

Jag har läst en del på er hemsida den senaste tiden och blev ganska förvånad när jag såg CPUSA:s engagemang i HBT-frågor…

Varför överraskade det dig?

Historisk, och än i dag, har vänster- och gayrörelsen ofta stått långt ifrån varandra – i varje fall i Europa.

Så var det även i USA förut, speciellt under Kalla kriget och åren precis efter men de senaste tio åren har en hel del förändrats både på grund av vi tänkt om men även på grund av att den nya generationen har en helt annan syn på HBT-frågor. Det var även rätt självklart att börja samarbeta med olika organisationer som jobbar med HBT-frågor eftersom de varit lika utsatta för ultrahögerns olika aktioner som vi var varit.

Fiendes fiende…

Precis, men på ett djupare plan hänger det ihop. Vi slåss ju för alla människors lika rättigheter och lika värde – däri ingår självklart HBT. Så numer marscherar vi gärna med dem på Prideparader och liknande vilket är både viktigt och roligt.

Varför tog det så lång tid för er att komma på det?

De bottnar nog i att CPUSA varit under attack från amerikanska myndigheter sedan dag ett, även om 50-talet var den extrema perioden. En av metoderna som användes mot oss var att anklaga oss för att vara homosexuella, historisk sett en no-no oavsett hudfärg eller tro, vilket ledde till att partiet la mycket kraft på att distansera sig från HBT-frågor.

När ni har partimöten, vad diskuterar ni för möjliga lösningar som kan hjälpa att övertyga det amerikanska folket att ge kommunismen en chans?

Vi fokuserar på dagens strider vid partimöten och hur vi kan vara mer aktiva och kopplade till dessa strider. Det är bara genom den dagliga kampen vi kan få folk att öppna ögonen och se alternativ till dagens samhälle. Men självklart försöker vi uppdatera våra idéer och använda ny teknologi oftare och smartare.

Är det inte bättre läge för kommunismen i USA idag än på mycket länge?

Förmodligen har inte läget varit bättre sedan 30-talet, utan att för den skull vara bra. Men i dag finns det i varje fall utrymme i debatten att diskutera socialism och socialistiska idéer. Däremot tror jag att den kommunistiska ideologin fortfarande är för kontroversiell för den vanliga amerikanen.