Jag befann mig på Clarion Hotell vid Skanstull, en plats som är stöpt i den form som dikterats de senaste femton åren eller så - stilrent till förbannelse. Min kompis var på muggen och jag stod i baren och drack ilskna klunkar ur den fadda öl som det verkar vara kutym att servera på dyra ställen. Strax brevid mig stod två geekar och spelade skivor. I brist på annat att göra stod jag där och glodde på dem en stund. Den ena la på en skiva och den andra stod och lyssnade i sina hörlurar med den ihopskrynklade minen hos någon som tror sig veta exakt vad han gör - eller i alla fall vill att alla andra ska tro det. Med ungefär tio sekunders intervall skruvade han lite på rattarna på mixerbordet, drog i några reglar, scannade av hur många tjejer som just nu spanade in honom (ingen), och passade slutligen på att scratcha lite när polaren ändå stod och grävde i skivbacken. Han la sin jordnötsflottiga hand på den andra skivtallriken och vevade lite håglöst fram och tillbaka. Ingenting hördes. Förstås. Hade han haft sina lurar på hade han kanske hört något själv, men de hängde ju och skramlade runt halsen. Tillbaka till mixerbordet för att finjustera ljudbilden, så alla ska fatta vilket proffs det står här. Ingen verkar särskilt intresserad och ingen hör ett skvatt av vad det nu är han håller på med, eftersom han naturligtvis inte gör något. Detta är förmodligen samma typ av människor som gärna hamnar i diskussionen CD kontra vinyl, och som självklart föredrar det senare med några slags luddiga ljudbildsrelaterade argument som de läst om i en HIFI-tidning från 1985 när vinyl eventuellt fortfarande kunde ha en chans. Dessa osäkra typer släpar omkring på sina medeltida medium i stora tunga väskor för att de inte vågar stå upp mot det DJ-kollektiv som utgör de äkta skivkuskarna och som dikterar vad för typ av anläggning och vilken sorts medium som får användas för att få folk att dansa. Det gör också att de skiljer sig lite från sin publik vilket skapar ett fiktivt sken av professionalism. Allt detta medan barens besökare i regel fullständigt struntar i om musiken kommer från dammiga hällristningar eller om det är såna där moderna ettor och nollor som utgör ljudmattan i baren. Men det verkliga skälet till att fjuniga unga män spelar skivor på lokal bör vara chansen att få till det med nån av de tjejer som alltid hänger kring DJ-båset på jakt efter en person som kan ge deras menlösa liv en smula stjärnglans. Min tes är att 95% av alla barjockeys kör ett spel för gallerierna. Det är försvinnande få som ens kan mixa, de bara gör någon halvrisig övergång som förhoppningsvis inte får folk att tappa hakan i drinken, men om de vrider sjuttiofem gånger på reglagen under varje låt så ser det åtminstone ut som om det finns något som skiljer dem från alla andra jönsar som bor hemma hos mamma med sex backar skivor i garderoben. Om de här töntarna bara kunde spela sina skivor skulle allt vara frid och fröjd, men det här förbannade tingeltanglet runt omkring kan ju få vilken musikentusiast som helst att vilja vomera över skivtallrikarna.

7 Kommentarer

Jag har lyssnat på en debatt med artister och skivbolag på ena sidan, däribland Alexander Bard och Eva Dahlgren, och motståndare till IPRED på andra sidan. Jag har försökt förstå vad det handlar om och kommit fram till följande: det finns en låsning här som vissa vill påstå är av moralisk natur och andra säger är av teknisk natur, medan jag helt frankt påstår att vi har hamnat här på grund av dåligt affärsmannaskap.

Artisterna och skivbolagen säger att det handlar om upphovsrätt, jag säger att det handlar om distribution. Det är ingen fildelare som försöker sno artisternas verk och ge ut dessa i eget namn. Om jag laddar ner en låt av Eva Dahlgren så vet jag ändå att det är hennes låt, det står att det är hon. Hur ska jag annars kunna hitta hennes låt om inte rätt titel och namn publiceras? När det gäller upphovsrätt borde artisterna vara mer vaksamma gentemot varandra, jag tycker det stjäls mer än lovligt många takter inom populärmusiken nu för tiden. Senast var det Joe Satriani som blev upprörd över Coldplays ”uppenbara” stöld av hans ”If I could fly” till deras ”Viva la Vida”. Jag lyssnade på hans låt och måste säga att jag hör ett antal mer uppenbara låtstölder på radion varje dag när jag går hemma och städar till tonerna av P3:s skval.

Stämningen tätnar av ironi när popmusiker börjar yla om upphovsrätt, samma musiker vars verksamhet i så stor utsträckning handlar om återanvändning av gamla koncept. Exemplen haglar, orden nyskapande eller originalitet kan knappast användas för att beskriva svensk populärmusik idag, även om undantagen självklart finns. Vad sägs om att Anna Ternheim låter som Dido på ”What have I done”? Eller att Anna Maria Espinosas ”A little moonlight” har stulit friskt från The Clash ”The card cheat”? Vänta nu.. vem har skrivit Espinosas låt? Man kollar, där står A Wendin. Hmm.. vilken överraskning, Moneybrother har stulit från The Clash. Mannen som har byggt hela sin karriär på att stjäla från Springsteen och nämnda band, HONOM borde ni jaga med blåslampa istället för fildelarna som gratis marknadsför artisternas (ibland stulna) verk över internet.

Skivbolagen påstår att de visst kan anpassa sin affärsmodell till dagens teknik men för att göra det behövs investeringar och dessa pengar finns helt enkelt inte. Varför? För att piraterna har kapat deras täckningsbidrag, hävdar de. Slutsats: skivbolagen har agerat för lite och för sent. Man har bedrivit sin verksamhet utan framförhållning och det får man sona för nu, precis som bilindustrin. Utan framförhållning, utan utveckling och anpassning, dör man. Så enkelt är det. Det hade kunnat gå det här om skivbolagen hade anställt visionärer för en si så där tio år sedan, men nu måste man istället hitta på något annat. Tough luck, verkligheten är sällan snäll mot den som håller fast för länge vid gamla sanningar.

En hyfsat gammal sanning som skivbolagen fortfarande inte verkar har fattat är att efterfrågan på de produkter som artister och deras bolag producerar är kraftigt vikande, för att inte säga döende. Det är nämligen inte realistiskt att tro att folk ska köpa CD-skivor för 200 spänn när de flesta plattor idag innehåller en, max två, bra låtar. Resten är utfyllnad, konceptet album är lika dött som CD-skivan i sig. Vad är hönan och vad är ägget? Började artister göra tunna plattor eftersom ingen ändå köper dem eller var det tvärtom? Oavsett svaret så är sanningen föga smickrande för artisterna. Antingen har man piskat en död ko för länge eller så har man bara blivit sämre utan synbar anledning.

En annan sanning som nämnda aktörer totalt har missat är konsumentens förändrade beteende. Dagens konsumenter är inte längre en passiv skara människor som nöjer sig med att köpa färdigpaketerade produkter, de är människor som vill vara kreativa och påverka innehållet i produkterna. Exemplet med det tyska företaget som låter kunderna komponera sin egen müsliblandning på nätet är talande, det är ditåt vi går. Skicka mig din senaste hitlåt som fil i upplåst format, jag vill göra en egen mix på den. Gör den ännu hellre som en färdig plug-in till mitt musikprogram, jag vill lägga in den som en template. Kan du som artist förstå denna högst möjliga framtid?

Men huvudfrågan kvarstår, vad ska artisterna tjäna pengar på? Vi får väl ändå vara överens om att de bör tjäna sitt levebröd, att den yrkeskåren måste få ha en hyfsat ljus framtid. Annars går vi definitivt mot en kulturskymning. Inte beroende på att Alexander Bard får sina låtar ”stulna” på nätet, det kunde väl kvitta, men vad är lösningen? Låt mig bara passa på att här göra ett klargörande i den så kallade kulturdebatten: jag anser att det måste finna utrymme för kultur som inte alltid behöver göra reklam för sig själv och möta konsumenternas varje nyck med total kapitulation, men den popmusik som t ex herr Bard företräder lämnar jag med varm hand och utan dåligt samvete över åt marknadskrafterna.

Om vi nu för ett ögonblick bortser ifrån den konstnärliga aspekten kan vi ganska lätt jämföra paketerad musik med mjukvara. Likheterna finns där, både programkod och inspelad musik är digitala produkter sprungna från intellektuellt kapital (tankar och idéer). Gör man den här jämförelsen lyser trenden fullkomligt glasklar: vi rör oss bort från licensintäkter, alltså att sätta en prislapp på sin mjukvara och leverera varan i utbyte mot pengar. Fler och fler mjukvaror blir, voila, gratis på nätet. Allt ifrån små PDF-konverterare eller mediaspelare till hela affärssystem finns för nedladdning, och då frågar vän av ordning (eller skivbolagsdirektören): hur i hela friden tjänar dessa företag pengar?

Jo, man tjänar pengar på tjänster. ”Saker och ting som inte kan kopieras och distribueras illegalt”, om du förstår. Det är ett sätt att sluta piska en död ko, det finns säkert flera. Produkten som tidigare var ryggraden i verksamheten, den självklara kassakon, är idag förpassad till marknadsavdelningen. Produkten blir reklam för det verkliga erbjudandet till marknaden, dvs företaget självt (eller artisten, i vårt exempel). Det kallas varumärkesstrategi, kanske ringer en bekant klocka?

Varje företag, oavsett om det sysslar med tunnplåt eller musik, ställs någon gång inför faktum att förutsättningarna för verksamheten förändras. Den som överlever och går starkare ur striden är den som är mest kreativ och adaptiv. Fråga vilken företagsledare som helst idag (utom möjligen skivbolagsdirektörer) vad som är nyckeln till framgång, och han eller hon kommer att svara ”förmågan att anpassa sig till förändringar”. Vad skivbolag och enskilda artister behöver förstå är det som de flesta företag redan har fattat för länge sedan: ditt kapital består inte längre av din produkt, det består av dig själv. Dina relationer till dina kunder (fans), dina tankar och idéer, dina egenskaper, din förmåga att utvecklas på en marknad som ständigt förändras.

Skivbolag och artister agerar på denna marknad, vare sig de vill det eller inte, och behöver därför förstå spelreglerna. Men det visar sig att denna förståelse är skrämmande låg, för att inte säga obefintlig. Istället för att utnyttja det faktum att miljontals människor är beredda att ge dem gratis reklam OCH distribution väljer man att jaga dem med blåslampa. Det är, i sin fulla dumhet, bottenrekord i dåligt affärsmannaskap. Ett litet tips till Alexander Bard & co: låt Madonna visa er vägen. Hon har nämligen förstått vad det handlar om. Andelen intäkt som kommer från skivförsäljning är försvinnande liten i hennes imperium, istället tjänar hon pengar på reklam, spelningar och andra evenemang, böcker och allsköns merchandise. Hon är produkten Madonna, varumärket Madonna, och hur läskigt det än kan låta att göra en produkt av sig själv så går det inte att bortse från att hon tjänar fruktansvärt mycket pengar.

Vad som nu öppnar sig ovanför skivartister som en underbar lucka i molnen är en fantastisk möjlighet att en gång för alla skippa profithungriga mellanled och istället fokusera på sina kunder, dvs oss musikälskare. Här är vi kära artister, kom och förför oss! Och visst kan jag förstå om omställningen blir svår för Lars Demian, Kristian Kjellvander, David Fridlund & co. Att nu plötsligt betrakta sig själv som lika delar egenföretagare och skapande artist kommer inte att vara enkelt för alla men det är de facto vad ni är. Ju förr ni inser detta, desto större chans har ni att överleva. De mindre artisterna kan säkert också påstå att det som Madonna har gjort inte är möjligt för dem, att alla varken kan eller vill bli megastjärnor. Nej visst, det är sant. Men vad är det som säger att man inte kan göra det Madonna gjort i en mindre skala? Ingenting, såvitt jag kan se.

Den gyllene regeln gäller även här: den som vill utvecklas bör fokusera på lösningar istället för att ständigt beskriva problemet. Och lösningen, mina kära artister, är inte att stämma de människor som tycker om er musik. Det kan jag lova er. Och skulle det inte vara underbart ironiskt om det visade sig att Alexander Bard har en fet hårddisk innehållande illegalt nedladdad musik som han delar ut på nätet? Tillslaget skulle ge eko, jag kan se bilden framför mig där konstapel Jansson poserar med Bards laptop i famnen.

PS.

IPRED innehåller fler delar som bör belysas (som t ex att privata företag får agera polis), men jag har i detta inlägg valt att fokusera på upphovsrätt och affärssidan.

24 Kommentarer

Det är sista gången vi träffas. Hon vet det och jag vet det. Hon ska flytta till Göteborg. Hem till en kille.  Vi sitter på ett fik på Odenplan. Det är verkligen inte jag, att träffas på ett kafé, jag hade föredragit en bar. Det är hon, hon dricker väldigt sällan, är i princip en renlevnadsmänniska. Allt har gått så fort. Det känns inte alls länge sen vi promenerade runt på söder och drack nypressad apelsinjuice i solen. Nu ska hon flytta ihop med en kille i Göteborg och funderar på att gifta sig. Jag undrar vad det är för kille. Jag tror han är lång, mörk och extremt vältränad. Jag hoppas han är snäll och varm för det förtjänar hon. Hon är så otroligt varm. Jag vill veta om jag någon gång hade någon som helst chans på henne. Kanske tar jag mig mod och frågar, fast antagligen inte. Hon skulle nog ändå inte ge mig ett ärligt svar. Hon skulle svara undanglidande och börja prata om något annat. Du blev jättefin i den nya hårfärgen. Du passar som blond, säger jag och stryker undan en hårstrimma som hänger för hennes gröna ögon. Jo, hur går det med träningen för dig nu då, svarar hon och tittar över mitt huvud ut i tomma intet. Hon byter alltid samtalsämne när jag vill berätta hur vacker hon är. Hon vet redan vad jag känner trots att jag aldrig sagt det rakt ut. Hon vill inte att jag ska göra bort mig så hon låter mig aldrig säga orden. Hon är så omtänksam. Jag frågar aldrig om det kunde ha blivit vi. Jag kommer underfund med att jag hade blivit knäckt vad svaret än hade blivit.   Han är bredaxlad såklart. Han är väldigt händig. Han kör sportbil. Japansk visserligen men ändå. Hon klagar på bilen. Den är för liten, det har varit jättejobbigt att flytta till det gemensamma hemmet med den. Kanske blir det en annan bil snart. Medan hon sitter och berättar om hur lyckliga de är tåras mina ögon. Inte för att jag inte kan få henne utan för att hon är en symbol för alla tjejer jag inte kan få. Hon pratar på och jag försöker koncentrera mig på att inte tänka på att jag vill kyssa henne. Jag följer hennes perfekt målade läppar med min blick men har slutat lyssna på hennes ord. Hennes gröna te och min latte är urdruckna. Utanför kafét ger vi varandra en lång kram och jag är tvungen att stryka min hand genom hennes hår igen. Hon ler med hela ansiktet. Jag kommer alltid minnas hennes stora leende. Hon sätter upp sitt långa blonda hår i en tofs innan hon försvinner i väg. Jag står kvar och tittar efter henne en lång stund. Tills det enda jag ser är den blonda hårtofsen som studsar längst borta på Odengatan. Det är sista gången jag ser henne. Hon är så vacker

14 Kommentarer

En ensam plockande gitarr. Sedan rösten. Den rösten. En gång för länge sedan - innan illegal nedladdning fångade mig i sina förföriska klor - tillbringade jag oförsvarligt mycket tid i skivaffärer. Oförsvarligt säger jag för att jag var där i sådan utsträckning och handlade så pass lite att jag måste ha ansetts vara en börda. Lite som den där dyngraka killen som köper en cheesburgare och somnar på donkan. Jag hade ingenting gemensamt med de glasögonprydda nördar i ökenkängor som famlade omkring mellan skivhyllorna i jakt efter någon likasinnad att stilla sina lustar kring den senaste Blur-singeln med. Jag ville inte ha med dem att göra och undvek deras desperat sökande blickar och igenkännande nickar som bara skulle tala om att jag tillhörde samma depraverade följe av unga män utan liv som dem. Jag hängde egentligen bara på skivaffärerna av en anledning – att få ta del av den musik jag inte hade råd att köpa. Att få sätta på mig hörlurarna vid provlyssningsdisken, sluta ögonen och bara försvinna iväg. Jag gjorde det till en ritual. Jag kände att jag var tvungen att gå omkring och fingra bland skivorna en stund och låtsas vara intresserad trots att jag visste att personalen på samtliga av de ställen jag smög omkring på kände igen mig och visste att jag köpte max två-tre skivor i månaden strax efter att studiebidraget kommit. Efter att jag gjort min meningslösa manöver runt skivhyllorna vågade jag mig slutligen fram med de skivor jag tänkt lyssna på. Det gällde att disponera tiden väl. Max fem minuter stod det. Och mer än så vågade jag inte tränga mig på. Egentligen sökte jag ju bara efter de där stunderna när allt omkring försvann. När jag sögs in i musiken och njöt som man bara kan njuta när man vet att det man har snart kommer tas ifrån en. Fem minuter. Av okänd musik. Det var så jag hittade "Carry Home" med Mark Lanegan. En kärlekshistoria på tre minuter. Tog jag mod till mig kunde jag lyssna igenom den från början till slut två gånger utan att låta mig störas av det otåliga stampet av personen bakom eller personalens missunsamma blickar. Gitarren. Rösten. Orden. En hel månad gick jag runt till olika ställen och lyssnade. Flera gånger i veckan. Samma låt. Jag dog lite varje gång jag behövde ta av mig hörlurarna. Sedan kom studiebidraget. Men någonting hade försvunnit när jag kom hem med skivan. Ljudet från andra sidan. Musik låter alltid bäst på avstånd. När tiden är knapp eller det bara går att ana sig till tonerna.

8 Kommentarer

Varför står inte du på barrikaderna och kämpar för revolutionen? Matt: Jag är alldeles för lat. Maths: I'm busy bringing home the bacon, precis som alla andra lurade konsumenter. Mattias: Det skulle bli så ensamt! David: Jag tror inte på revolution. Folk som har det någorlunda bra begår inte revolution så det skulle bli rätt ensamt där uppe på barrikaderna. Hermann: Därför att jag är för slö. Vad har du för relation till Kennet Ahl? Matt: Who? Maths: Ingen alls, eftersom jag inte vet vem han är. Mattias: Jag har läst Grundbulten, men det var så länge sedan att jag inte minns vad den handlade om. Man kanske skulle läsa den igen. David: Ingen. Vet inte vem det är. Hermann: Den är bra. Kennet är en underbar antihjälte. Hur mycket kostar du? Matt: Jag kan sälja mig för ett basbelopp. Maths: Jag är extremt billig, två öl brukar räcka för att köpa min lojalitet och min livsstil är i alla avseenden lågbudget. Mattias: Det beror på vem som frågar. Men för det mesta säljer jag mig nog lite för billigt. David: Relativt billig. Jag begår inte mord och övergrepp man annars kan jag tänka mig det mesta för en rimlig slant. Hermann: Jag är ganska dyr.

Kommentarer (1)

22 Kommentarer

Min mormor bodde i en trea på Hornsbruksgatan på söder, tillräckligt högt upp för att man från bäddsoffan i biblioteket kunde sitta och betrakta de skummisar som brukade stryka omkring i Högalidsparken. Jag älskade att som liten sitta uppkrupen i fönstret på kvällarna och titta ned på gatan. Det var exotiskt och spännande för en person uppvuxen långt från stadens betong. På kvällen satt jag med mormors teaterkikare och tittade upp mot kyrktornen eller ned på de människor som med en skygg blick över axeln skyndade sig från tunnelbanenedgången mot den egna portens säkerhet. Jag fantiserade om vad som fanns inne i den märkliga smutsgrå byggnaden som utgör stationshuset, med sina ständigt blanka och tomma fönster. Med kikaren riktad mot fönstren och beredd att huka mig, förväntade jag mig nästan att se ett få se ett par röda ögon som glimmade till i mörkret. Lägenheten var stor och tyst. Det enda som hördes var de trygga, taktfasta hjärtslagen från det gamla golvuret, byggt av Jöns Blomgren nådens år 1733, och svagt avlägset det ständiga suset från Hornsgatan. Väggarna i biblioteket var förstås klädda med bokhyllor, och det låg en behaglig doft av damm och gammal åldrad litteratur i luften. Det fanns en mindre samling biblar av olika format och tjocklek. I en av dem, tryckt i mitten av 1800-talet, låg torkade blommor pressade mellan de tunna sidorna, så sköra att de nästan förvandlades till stoff när man höll upp dem mot ljuset. I pärmen fanns en hälsning på konfirrmationen från en stolt far, skriven med snirkliga bokstäver, som spröda, bruna spindelben. Mormor satt alltid i en grönblommig fåtölj i vardagsrummets ena hörn. Hon hörde dåligt och var halvt blind, och fördrev tiden med korsord och radio. För sin ålder var hon förvånansvärt kry och stark i övrigt. Hon hade förvisso rökt länge men samtidigt arbetat som sjukgymnast och haft vett att hålla igång fysiskt. Sjuttiofem år gammal halvsprang hon upp och ned för de långa rulltrapporna mot Hornstulls perrong. Vad hjärnan anbelangade var den också i gott skick - varje dag memorerade hon en dikt av Gustaf Fröding för att träna minnet. Överallt i våningen fanns gamla reliker från förr. Sablar på väggarna, gamla oljemålningar, tunga mörka möbler. Sådant som vår generation fraktar till Myrorna eller säljer på Blocket till förmån för serietillverkade möbler från IKEA. I bokhyllan i vardagsrummet stod samtliga band av Nordiskt Familjelexikon, sida vid sida med gamla stenkakor och benvita, ömtåliga porslinsfigurer. Min kärlek till staden började i den där lägenheten. På något sätt hade mormor varit bekant med Sven Hedin, den gamle upptäcksresande författaren som innan han hemföll åt nazismen ritade kartor under en tid då det fortfarande fanns vita fläckar på jordgloben. Snidade och förgyllda dörröverstycken, gåvor från fjärran land, satt ovanför dörrarna i hallen och vardagsrummet. Kanske bar de fortfarande en liten bit av hans själ. Möjligtvis var det hans osynliga astrala hand som sträcktes fram ur sniderierna och genomborrade mitt hjärta och väckte upptäckarhungern. När det blev dag smög jag ur den mörka lägenheten, ner genom trapphuset som bar doftspår av matlagning och sopor, och ut i den befriande friska luften. Jag promenerade ned för den lugna Hornsbruksgatan mot Hornstull. Där hamnade jag i en skiv- och tidningsaffär som låg precis i hörnet av Långholmsgatan och Bergsunds Strand. Det var en plats att återkomma till, för där, i skydd bakom skivbackarna, kunde man förstulet och med stora ögon låta sig sexualupplysas via de erotiska magasin som fanns staplade i väldiga och oordnade travar. Så långt sträckte sig upptäckarlustan för tillfället. Jag rörde mig inom en radie av några hundra meter från högkvarteret på Hornsburksgatan, men var fortfarande lite för osäker för att våga ge mig iväg på längre upptäcksresor. Men senare, och då främst via den romantiserade bild som Cornelis och Bellman målade upp genom pappas gamla raspiga LP-skivor, började spökhanden ånyo rota omkring i mitt inre och hungern vaknade till liv igen. Jag började sluka Stockholmiana och under en period av ett par år undersökte jag systematiskt varenda kvadratcentimeter innanför tullarna. Jag sög i mig allt. Karlberg, där doften från sjön blandades upp med lukten av bensin och olja från alla motorbåtar, och där tårpilarna i sin törst höll på att falla ner i kanalen. Gamla Stan, där jag fantiserade om att att här, just här, kanske Bellman hade legat utslagen med leriga byxor och nedspydda skor! Hornsbergs arga och bullrande industriområde, de kvava och nedsmutsade prången längs Münchenbryggeriets tegelfasader. Norra Stations övergivna godsvagnar med inristade hälsningar från packarna. Riksarkivets mörka och tunga borg, tom och med ett spöklikt kvardröjande eko från fingrar som vänder blad, där tystnaden bara störs av fönsterrutor som klirrar när pendeltågen rullar förbi några meter bort. Centralstationen, med sin myllrande folkmassa där alla är på väg någon annanstans, med känslan av uppbrott som börjar och slutar med skenor åt alla håll. Glaspalatset vid Sergels Torg, och på baksidan ett luftintag som om man sluter ögonen låter som ett vattenfall. De breda och tysta bakgatorna på övre Östermalm, de knarrande träbåtarna som ligger och gnider bort fernissan sida vid sida längs kajen mot Djurgården. Den mystiska borgen i Vanadislunden, och den nakna grönspräckliga kroppen av en kvinna i brons. Jag var vid femton års ålder fast besluten om att en dag bo i stan, kosta vad det kosta ville. I gymnasiet såg jag halvt medvetet till att skaffa mig vänner som bodde inne i stan, bara för att jag skulle kunna få besöka dem och supa in atmosfären. Och än idag älskar jag att komma hem till folk - även om jag inte längre väljer vänner efter adress - som bor centralt i stan, i gamla hus med själ, där man kan stå i fönstret och tjuvtitta in i andra människors mysigt upplysta krypin. Häromdagen upptäckte jag emellertid att uppäckarlusten svalnat. Jag går inte på gatorna med samma glöd som förr. Husen ser inte längre så spännande ut, de ser ut som... hus... i en stad. Jag känner inte längre en pirrande förväntan inför att gå in i en okänd affär eller ett mysigt fik. Det kan förstås bero på att staden är av begränsad storlek - det finns inte några oupptäckta platser kvar. Kartan är färdig, de vita fläckarna ifyllda. Eller så har jag bara blivit äldre, trött och tråkig. Kanske måste jag byta stad. Ibland vore det nästan skönt, jag börjar mer och mer irritera mig på Stockholms lattesörplande och inredningsbesatta invånare. Men innerst inne vet jag att det aldrig kommer hända. För plötsligt en dag befinner jag mig på cykel på en skuggig bakgata en varm sommardag, där solkatter från fönstren lämnar guldspår i asfalten. I närheten slår en kyrkklocka två. En bil tutar från kvarteret intill. Då blommar kärleken upp på nytt, och jag inser att jag egentligen alltid varit fast. Jag kommer aldrig kunna lämna den här stan.

9 Kommentarer

 

 

När vi kom hem i söndags kväll hann jag bara lasta ur grejerna och ställa in dem i musikrummet innan det hände. Jag hann inte ens titta på stärkaren och än mindre koppla in grejerna, innan min sambo kom med förslaget att vi kunde väl ta och skruva upp gardinstången i sovrummet kanske. Borra, skruva, måtta, muttra. Jo hej. Läsaren ska veta att vi hade haft en tuff helg med mycket jobb och lite sömn. En del av det jobb som hade utförts bestod dessutom just av att skruva upp gardinstänger hos svärmor. Jag var alltså vid det laget ganska less på skiten, less på gardinstänger och sugen på gitarrförstärkare, om du förstår.

 

Där stod jag med två gitarrförstärkare, två distpedaler och en wah-wah som hennes brorsa helt otroligt generöst skänkt, och man kan lugnt påstå att det kliade i mina fingrar att koppla in grejerna och testköra ett tag. Barn på julafton är väl ett vedertaget begrepp som lämpar sig väl för att beskriva mitt tillstånd just då. Det var inga skitgrejer heller. Okej att den lilla Peavyn bara är värd godispengar men det var inte heller den som hade fångat mitt intresse. För det är ju så, vilket min sambo uppenbarligen inte alls förstod, att med en 80-watts Marshall Valvestate (okej okej, ingen stack och inte ens rör men rätt hyfsad kräm ändå) och en Boss Heavy metal kan man ha en hel del skoj. Speciellt om den gitarr man väljer att spela på har dubbla humbuckers, vilket ju min (den ena) har. Man kan skapa en fet, tät vägg av distat ljud som får revbenen att vibrera och slutmuskeln att dra ihop sig, och det är väldigt roligt. Jag tycker det borde vara rätt uppenbart även för den som inte spelar gitarr, som t ex min sambo. Om inte annat så borde hon veta (notera ordvalet, jag kommer tillbaka till det) att jag går igång på såna grejer, annars känner hon ju mig inte ens. Ja, du förstår kanske hur mina tankar gick där ett tag.

 

Jag kände mig lurad på konfekten och samtidigt jäkligt irriterad och nästan generad över att det faktiskt var vi två och inte två personer i en dålig teveserie som hamnade i den här typiska situationen där det så kallade manliga beteendet och kvinnliga beteendet kolliderar. Och jag såg grälet komma farande i hundranittio knyck, ge mig en chans att fucka upp en situation med en snabb och snipig kommentar och jag tar den allt som oftast. Många gånger är min sambo i skick att vara den större människan av oss två och kan då ta den kommentaren, stoppa den i en liten låda och skicka tillbaka något mjukt och varmt som jag alls inte förtjänar. Men den här kvällen visste jag att hon var helt slut, hon skulle inte skicka tillbaka något annat än den snyting jag förtjänade om jag hade följt min första instinkt.

 

Så jag valde en strategi som jag vet har fungerat förut. Och bara att kalla det strategi borde egentligen diskvalificera mig från samtliga framtida råd i ämnet relationer, men jag säger nu så här för att vara extra övertydlig. Riktigt så utstuderat strategisk är jag inte i alla lägen. Hur som helst, jag svamlar. Det går till enligt följande: du tar tre djupa andetag innan du svarar, och håller sedan fokus på att förklara för din älskling hur du känner och vad du vill, snarare än att förklara för henne vad du tycker om hennes förslag. Inte så lite präktigt och fullkomligt självklart när man ser det så här i skrift, ändå gör jag fel gång på gång. Jag fyller snart fyrtio och gör fortfarande fel hela tiden, det är deprimerande när man tänker på det. Eller kanske förtröstansfullt egentligen, att komma så pass långt som jag har gjort och samtidigt vara emotionellt utvecklingsstörd (snudd på åtminstone) får nog betraktas som en bragd. Frågan är vem som bör hyllas, jag eller sambon. Det är väl rätt givet antar jag.

 

Men den här gången sa jag som det var, att jag visst kunde skruva upp gardinstången men att jag egentligen var otroligt sugen på att koppla in grejerna och spela en stund. Sen blev det som det oftast blir när hon förstår att jag har övervunnit min initiala instinkt att bita av henne och istället försökt agera konstruktivt: hon backade. Sen backade jag, för tonen blir ju så fantastiskt artig där helt plötsligt när den ena liksom har slagit an densamma och bjudit in till konversation istället för konfrontation. Så vi stod där ett tag och dividerade om vems förslag som skulle gå igenom, fast nu röstade vi liksom på den andres. ”Klart vi ska sätta upp gardinstången” sa jag, ”nej men jag förstår ju att du är spelsugen, klart du ska spela” sa hon. Det kan nästan bli lite jobbigt åt det där hållet också, fast det är synd att klaga.

 

Och jag vill faktiskt ge beröm till oss själva här, vi var båda riktigt trötta och kunde lätt ha glidit ner i ett svart hål och börjat tjafsa för att sen inte prata med varandra på flera timmar. Som det blev förra helgen, fy fan vad jag hatar när det blir så. Då tog det över ett dygn innan vi redde ut saken, och jag vill inte påstå att vi grälar speciellt ofta men när vi gör det så är vi två krutdurkar som bjuder upp till fajt. Sen blir jag blir rädd för den här destruktiva kraften som uppenbarligen finns inom mig, sen orolig för vårt förhållande och till sist förbannad på mig själv för att jag fortfarande kan vara en sån jävla idiot. Men igår, då gick det bra. Faktiskt så var det så.

 

Men egentligen är det väl knappast något att hurra för, att jag lyckades agera som en hyfsat väluppfostrad människa för en gångs skull. Egentligen borde man kunna kräva det av mig i de allra flesta situationer, det där med att ta ansvar för min önskan och min del av kommunikationen. För det är ju fan BARA kommunikation det handlar om egentligen. När du anstränger dig för att göra dig förstådd går det alltid bra. Då möter du förståelse och respekt. När du slutar anstränga dig, låt vara med en ursäkt som du tycker håller, så går det alltid åt helvete. Inte sant?

 

Så det är bara att släppa alla ”Du borde fatta..” och ”Jag ska inte behöva säga till..” och börja ta ansvar för vad man vill att den andra ska veta och begripa. Vi människor är ingenting utan kommunikation, allt annat är bara rent fjortistjafs. Om du tror att det finns en våglängd som du och din käresta befinner er på, en våglängd som ersätter verbal kommunikation eftersom ni två förstår varandra så bra, ja då är du antagligen nykär och på väg att få en överraskning ganska snart. Och det här säger jag inte för att vara bitter, det är faktiskt precis tvärtom.

 

Vid mina sinnens fulla bruk vet jag hur lösningen ser ut, och när jag ser den och tror på den så är jag världens största optimist. Vi ska kommunicera, då ordnar det sig. Jag och min älskling, vi kommer att fixa alla prövningar och bli gamla tillsammans. Jag vet det. Israel och Palestina borde dra lärdom av oss, Bush och Al-Qaida, demonstranterna i Athen, ni borde komma på studiebesök. Och grunden till denna optimism ligger i denna insikt: alldeles oavsett hur stor idiot jag kan vara så har jag åtminstone insett kraften i ordet förlåt. Det är alltid bra att börja där. Fråga Hermann, han vet att jag kan säga förlåt.

 

Hur det gick sen? Jodå, det vet du nog redan. För den som eventuellt svävar i ovisshet kan jag tala om att jag först skruvade upp gardinstången och sen spelade gitarr. Nej förresten, jag åkte faktiskt till och med och handlade innan jag spelade, bara för att vara lite extra gullig. Äh.. behövde ändå batterier till distpedalerna.

2 Kommentarer

Jag har sedan barnsben fascinerats av storstäder. Höga byggnader och mörka gränder var spännande. Jag såg Mike Hammer på tv och drömde om att vara en hårdkokt privatdeckare i New Yorks ruffigare kvarter. Intresset för att bli privatdetektiv svalnade men drömmen om storstaden bestod – uppvuxen som jag är i en svensk småstad med storebrorskomplex. När jag var sjutton år fick jag för första gången åka till New York. Jag skulle spendera ett år i USA och gå sista året på High School. De första två veckorna gick jag och utbytesstudenter från hela världen en introduktionskurs på Hofstra University på Long Island. Jag kan fortfarande minnas den exakta känslan när jag fick se Manhattan skyline genom fönstret på den gula skolbussen som skulle ta oss från flygplatsen till Long Island. Jag hade längtat så och nu var jag äntligen där. Jag satt och tittade storögt som ett litet barn på alla byggnader, på alla amerikanska bilar, på alla billboards som passerade utanför fönstret.   Resten av året bodde jag i Newark, Delaware som är en liten mysig universitetsstad. Men jag bodde inte inne i staden utan i ett villaområde, där alla hus såg likadana ut och låg i perfekta rader, långt därifrån. Mina upplevelser från det året är både positiva och negativa. Framför allt var det ett otroligt lärorikt år. Inte för att jag ansträngde mig något i skolan men för att jag lärde mig mycket om mig själv. Även om jag längtade hem mycket kan jag rekommendera alla att plugga ett år utomlands. Några av höjdpunkterna under min utlandsvistelse var de gånger jag fick besöka New York igen. Delaware ligger inte så långt bort bara några timmars bilfärd. Under det kinesiska nyårsfirandet åkte vi till Chinatown med Kung Fu klubben jag tränade i där borta. Överallt smattrade smällare och gatorna täcktes av rött papper från de enorma smatterbanden. Kampsportsuppvisningar och lejondans skedde också på varenda gata. Min tränare som pratade kinesiska visade oss runt på bakgator och vi åt på undangömda restauranger. Guldkorn som bara den kinesiska befolkningen kände till. Det var verkligen en speciell upplevelse av New York. Efter mitt år som tonåring i USA dröjde det länge innan jag åkte tillbaka. Men nu i år har jag varit i New York två gånger. När jag åkte dit i augusti kom jag över en billig biljett som innebar att man bytte flyg i Philadelphia. Från Philadelphia var det ett mindre propellerplan. Det var en klarblå himmel när vi flög in lågt över Manhattan. Utsikten var fantastisk. Vi flög längs hela Manhattan till JFK och jag fick tillbaka exakt samma känsla jag kände där i skolbussen för 17 år sedan. Jag satt med näsan tryckt mot det lilla flyplansfönstret och jag tänkte, äntligen är jag här igen. Jag älskar att New York är så stort. Med storleken kommer utbudet. Det finns alltid något att göra i New York. Det mesta kostar visserligen. That’s the american way. Men det behöver inte vara så till exempel en promenad i Central Park är helt gratis. Det finns även barer som har live musik varje kväll, som Rodeo Bar, där det är helt ok att gå in och lyssna utan att behöva betala inträde eller att behöva köpa något i baren. Men oftast passar det med en öl eller whiskey till musiken. Det är också helt gratis att gå runt och titta på människor. Och det finns mycket människor i New York. Jag älskar New Yorkers. De är till skillnad mot vad man skulle kunna tro väldigt trevliga. Ytliga visst - men trevliga. Det är helt enkelt så att när man bor så många på så liten yta måste man vara trevliga mot varandra.   På barer är det lätt att komma i kontakt med New Yorks innevånare. Och barer finns så klart i varje gathörn. Jag har funnit de mysigaste barerna i East Village. Där ligger  McSorleys Old Ale House. Det är en mörk bar med en bardisk från 1854 och sågspån på golvet. Där flödar ölen, de serverar bara två olika sorters ale, mörk eller ljus. De serveras i små sejdlar men man får två åt gången. Det är lite lugnare och mer avslappnat i East Village. Tänk söder. Söderkänslan sträcker sig också över broarna till Brooklyn. Bilden ovan är tagen ifrån Dumbo en varm och solig dag strax innan jag gick in på svala Superfine och drack en organisk ale. En kväll när jag satt på Hop Devil, en pub med imponerande ölutbud, stötte jag på ett ungt par som bor i Williamsburg. De erbjöd sig att visa mig runt i deras stadsdel och jag tackade givetvis ja. Vi promenerade runt i Williamsburg som är som Manhattan men husen är lite lägre och gatorna är lite bredare. De tog mig till deras stammisställen. Ett väldigt mysigt ställe var Spuyten Duyvil, en bar jag absolut inte hade hittat till om man inte vetat att den låg där. Utifrån såg det ut som antikaffär och inredningen bestod av 50-tals möbler. Där fanns en liten mysig skuggad innergård där vi tog en cask conditioned ale. Jag fick även äta den godaste hamburgaren jag någonsin ätit. En Williamsburger. Jag tänker att det kanske är dags för ett utlandsår igen. Jag skulle verkligen kunna tänka mig att jobba i New York något år. I min bransch är det nog tyvärr kört med jobb i New York för ett par år framåt. Men jag skulle kunna jobba som utrikeskorrespondent som skribent. Bara sitta på barer och skriva ner mina intryck från staden och människorna där. Tänk er Barstols utsände i New York.

16 Kommentarer

Det ringer på dörren. Flera korta signaler. Jag öppnar. "Hej, David." Jesper ler mot mig. Han är klädd i skitiga jeans, dubbla flanellskjortor och vad som en gång varit en vit t-shirt. Käkarna arbetar intensivt på ett riktigt eller imaginärt tuggummi. Stanken av intorkad svett och smuts är skarp och jag känner tacksamhet över mitt nedsatta luktsinne som gör att alla doftintryck kommer försvinna på några ögonblick. "Tjena mannen, det var inte igår. Hur är läget?" "Jo, det är bra. Jag hade vägarna förbi och såg att balkongdörren stod öppen, så jag tänkte komma upp en sväng och säga hej. Kan jag komma in eller är du upptagen?" Jesper försöker titta över min axel. "Jag har besök, men kom in en stund.” Fan att han ska dyka upp just ikväll. "Är det ok om jag behåller skorna på. Det skulle inte lukta så gott om jag tog av mig dom." "För all del, behåll dom på.” Jesper följer efter mig ut i rummet. ”Sandra, det här är Jesper." Sandra ställer ifrån sig ölen och hoppar ner från fönstret. Jesper sträcker fram handen, "hej Sandra". Sandra tar hans hand och ger mig en frågande blick. "Ska ni äta?" Jesper nickar menande mot det dukade bordet. "Jo, så du kommer väl egentligen inte helt lägligt. Men vi hinner nog byta några ord innan." "Jag har faktiskt inte ätit sedan igår. Finns det så det räcker till mig också?" Nej. Inte det. Inte nu. "Alltså, det är ju något av en dejt som du tränger dig på … Men visst om det är ok med Sandra så är det klart du kan stanna över maten." Sandra vänder bort blicken och nickar. "Jo, det är väl ok". "Fan, jag måste kolla till pastan. Jesper, vill du ha nåt att dricka?" "Bara vatten tack. Jag dricker inte alkohol", säger Jesper demonstrativt och vänder sig mot Sandra. Jävla hycklare. Jag går ut i köket och häller av pastavattnet. "Jesper, fäller du upp den extra bordsskivan så kommer jag ut med en tallrik", ropar jag. Jag tar fram avocadosåsen från kylen, häller tillbaka pastan i kastrullen och bär ut allt på bordet. Innan jag ens hunnit sätta mig har Jesper fyllt sin tallrik med ett berg av pasta följt av hälften av såsen. Sandra bara stirrar. "Ta det lugnt mannen, spara lite åt oss också." "Oj, förlåt", säger han med munnen full av pasta. "Vad har du haft för dig senaste tiden då?" "Jag har mest vart runt. Du vet, jag gillar inte att stanna för länge på samma ställe. En vän har tillgång till en sommarstuga ute i Skrubba där jag varit rätt mycket, gått omkring i skogen, mediterat och sånt. Men elen är inte på och det finns inget varmt vatten så det har varit rätt kallt och jag har inte duschat på typ två veckor." Verkligen. ”Det är ju fortfarande svinkallt ute . Du måste ha frusit som en hund.” ”Jo. Men det finns en kamin som jag har eldat i. Det har gått åt en hel del ved vill jag lova. Är det okej om jag lånar duschen innan jag drar förresten? Det går fort, jag skulle bara behöva låna kalsonger och strumpor också." "Ja jo, det kan du väl göra." Jesper går ut i badrummet. "Har du en handduk?" "Ta den som hänger där, den är ren." Jag lutar mig fram över bordet. "Alltså, jag är ledsen över det här. Jag har inte hört av Jesper på säkert över en månad och det är svårt att köra iväg honom när han bara dyker upp så här." "Jag förstår, det är lugnt. Jag tror jag tar en promenad. Du kan väl skicka ett sms när han har gått." "Okej." Jesper har slängt sina kläder på hallgolvet utanför badrummet. Det stinker om högen. Jag öppnar garderoben och letar fram en tröja och ett par jeans som jag inte använder längre. Kalsonger och strumpor tar jag från byrån. Jag lägger kläderna på en stol. De gamla kläderna lägger jag i en plastpåse. Jesper kommer ut med handduken kring midjan. "Jag la fram lite kläder som du kan ta." "Ok, vad bra." Jesper tar kläderna och försvinner in i badrummet igen. Några minuter senare kommer han ut, påklädd, med det blöta håret draget bakåt. Vilket bara lyfter fram hans rödflammiga ansikte. "Du har inte ett par skor som jag skulle kunna låna en vecka eller så? Det är hål i sulan på mina och jag får inte pengar förrän om några dagar." "Jag har ett par gamla Martens som du kan ta om dom passar. Dom är lite trasiga i ena sömmen men håller nog tills du får stålar." "Strålande." Jag plockar fram dom ur garderoben. Jesper tar några prövande steg. "Dom är lite stora känner jag. Men dom får duga så länge." "Nä, nu måste jag ta och ge mig av, jag ska träffa några vänner i Björnsträdgård. Vad hände med den där tjejen förresten?" "Sandra tog en promenad. Hon kommer tillbaka senare.” "Ok, hoppas hon inte tyckte att jag trängde mig på. Du får hälsa och be om ursäkt i så fall.” "Det är lugnt, du vet att du är välkommen. Men hör gärna av dig i förväg nästa gång, det var väl inte helt lägligt den här gången.” "Du vet väl att jag försöker undvika telefoner? Polisen hade mig på avlyssning så nu kör jag bara med direktkommunikation, ansikte mot ansikte." Jesper går upp ett tonläge. Talar snabbare. Blicken blir stirrig. "Du förstår inte det här David, dom har verkligen varit ute efter att sätta dit mig. Man kan inte vara nog försiktig i det här jävla överförmyndarsamhället." "Jag tror inte snuten är särskilt intresserade av om du kommer förbi här på middag. Du kan lugnt kosta på dig att använda telefon nästa gång." Tålamod. "Och glöm inte kläderna i påsen", avslutar jag för att påminna honom om att han alldeles nyss var på väg. "Äh, jag orkar inte släpa på dom. Du kan få dom om du vill eller slänga dom, det är lugnt för mig." Jesper gör en generös gest med handen. "Jaja, det var trevligt att ses, tycker jag. Ha en trevlig kväll", säger han innan han öppnar dörren och försvinner iväg. Jag går ut i badrummet. Sköljer ur duschen och handfatet och byter blad på rakhyveln - som Jesper lämnat framme. Kollar medicinerna i toalettskåpet. Orörda. Jag tar den våta handduken och lägger den i påsen med kläderna. Bär ut påsen i trappuppgången och slänger den i sopporna. Skriver ett sms till Sandra. "kusten är klar." Det är den 3 maj och sommaren har inte ens börjat.

8 Kommentarer