Utanför fönstret är det vått och grått. Det är ett december som vi verkar få vänja oss vid. Melankoliskt minns man barndomens meterdjupa snö och temperaturer som klättrar långt ned på andra sidan noll. Det börjar nästan kännas som en vag dröm – kommer vi någonsin få en vit jul igen?

Nå. Varje söndag svarar vi på frågor som vi ställer till oss själva. En av våra läsare tycker vi sysslar med navelskåderi. Det ligger kanske någonting i det, så därför bjuder vi även in dig, kära läsare, till vår panel. Fyll gärna på med svar i kommentarsfältet!

1. Nämn ett par bloggar du läser regelbundet.

David: knivtid.blogspot.com. Jag läser kanske tio till, men ingen som jag går in på varje dag.

Matt: The F Word (Vargakvinnan), Blond is the new smart, Ms Blue Blend. Tre söta och roliga tjejer.

Maths: Ia (Kvalitetsbloggen).. och det var allt. Jag har i princip slutat läsa bloggar.

Mattias: HAX, Oscar Swartz, Christian Engström, Sten Holtermann och Dagens Torrenttips.

Hermann: Har inte följt några särskilda bloggar de senaste åren. Men  den senaste månaden har jag börjat att läsa en del bloggar regelbundet. Kan inte plocka ut tre favoriter ännu men följande ligger bra till: BoggBlogg, kindofblue, Skivgrisen, koksilasten, Stora tankar i lilla berg- och dalbanan och Go Fuck Alice.

2. Kommer det att lösa sig eller går det åt helvete?

David: Det löser sig med tiden. Det måste det göra.

Matt: Det löser sig alltid men det kan ta jävligt lång tid.

Maths: Det är klart det kommer att lösa sig, men det kanske inte blir precis så som det var innan det började krisa. Kris stimulerar ofta utveckling.

Mattias: I det lilla kommer det att lösa sig, men i det stora hela är jag rädd för att det kommer gå åt helvete.

Hermann: Varken eller – det enda “nya” jag kommer att få uppleva är ytterligare sju miljoner variationer av grått.

3. Har du känt behov av en vit månad/vecka någon gång, och lyckades du genomföra den utan att synda?

David: Jag funkar inte så.

Matt: Jag har haft vita månader för att det varit behövligt. Senast i januari. Jag fuskade med någon whisky för att lindra en förkylning.

Maths: Jag har känt behov av, och lyckats genomföra, en vit period på tre månader. Det var ungefär tio år sedan.

Mattias: Ja, en månad för några månader sedan.

Hermann: Hela tiden känner jag det behovet. Men eftersom både mitt liv och världen på det stora hela är galen är det svårt att vara nykter. Trots det har jag har haft ett par vita månader utan synd (och jag drömmer ganska ofta om ett liv som absolutist).

Jag…

1. Har blonderat håret två gånger i mitt liv
2. Gillar inte att leka med barn
3. Slutade tro på gud när jag tolv år
4. Hade min första riktiga flickvän när jag var nitton
5. Har ett enormt ego
6. Har aldrig varit hårdrockare
7. Gillar att bjuda storstilat
8. Glömmer ofta att borsta tänderna på kvällen
9. Anser mig kunna avgöra vad som är bra musik
10. Har aldrig kunnat busvissla
11. Samlar på seriealbum
12. Har en utstående rumpa
13. Har en farbror som varit uttagen till OS
14. Anser mig kunna dansa snyggt till housemusik
15. Är väldigt känslig
16. Gillar att gå långa promenader i skogen
17. Älskar Fotbolls-VM
18. Knakar mina fingrar och tår
19. Är fixerad av mig själv
20. Är naiv
21. Låtsats ibland vara mycket smartare än vad jag är
22. Hade grymt minne när jag var liten
23. Drabbas av speldjävulen med jämna mellanrum
24. Är ganska bra på att vara trevlig mot människor jag inte känner
25. Analyser allt sönder och samman
26. Har ångrat allt jag gjort i hela mitt liv
27. Fascineras över människor som alla andra hatar
28. Kan ligga hemma i soffan och kolla DVD en vecka i streck
29. Läser väldigt lite filosofi – men anser mig ändå behärska ämnet
30. Har – så klart – varit skitdeprimerad och velat göra slut på hela skiten
31. Varit med i Busters Hattrickklubb – jag skickade in mig själv…
32. Har svårt att tänka mig att plocka upp skit efter hundar
33. Har fyllekysst en kille
34. Ser på det stora hela ut som jag gör på bilden ovan
35. Låtsats lyssna när jag inte gör det väldigt ofta
36. Erkänner inte frivilligt att jag gillar mitt egna sällskap
37. Väger 85-86 kilo (pendlar) och är 189 cm lång
38. Blir bitter när jag tänker på högstadiet och gymnasiet
39. Har än så länge inga problem med hårfästet
40. Är riktigt duktig på att laga mat
41. Har kissat i köket – men det var länge sedan
42. Är hopplöst förälskad
43. Får noja vid övergångsställen att någon ska bli påkörd
44. Är ganska bra på att hålla hemligheter – brukar max läcka till en två personer
45. Tycker inte whiskey eller cognac smakar gott
46. Är helt torsk på Spa-anläggningar
47. Gillar inte killar i hatt
48. Är alltid artig när jag beställer på krogen
49. Äter inte fisk – men äter skaldjur
50. Har inga bra standardsvar när jag ska beskriva mig som person
51. Ger aldrig pengar till tiggare, däremot bjuder jag dem på mat ibland
52. Kan vara riktigt tjatigt småaggressiv
53. Använder aldrig smycken – förlovningsringen undantagen givetvis
54. Är realist
55. Fattar nada när jag öppnar motorhuven på en bil
56. Tycker att det snyggaste ordet som finns är himmelfahrtkommando
57. Har spelat schack kanske sex gånger dom senaste femton åren
58. Hittar aldrig pengar på gatan
59. Har inget hår på ryggen
60. Tycker att skvaller är roligt
61. Är helt underbar
62. Kisar med ögonen när jag skrattar
63. Gillar att både spela luftgitarr och sjunga med
64. Har aldrig klätt och sminkat mig som en kvinna
65. Är höjdrädd
66. Skulle hellre teckna en serie om mitt liv än blogga om det – men talangen saknas fullständigt
67. Tycker att många människor suger hårt.
68. Orkar aldrig stryka mina kläder
69. Har aldrig haft helskägg
70. Har ingen bacillskräck
71. Gillar att ta trappan – hissar får man extrakilon utav
72. Blir nervös när jag shoppar med min tjej… allt sitter så bra på henne…
73. Hyperventilerar aldrig
74. Har stake
75. Gillar inte konspirationsteorier
76. Kan utan problem ligga och läsa en hel dag – från jag vaknar tills jag somnar.
77. Slutade att röka (Marlboro) 1999 och började röka igen i våras (Marlboro Lights).
78. Börjar ana att jag kommer att behöva skaffa glasögon före jag är fyrtio
79. Är inte blyg
80. Passar tider
81. Nyser inte ofta, förutom när jag får i mig mentol
82. Är aldrig helt nöjd
83. Är lika vig som en småfet statlig tjänsteman i femtiofemårsåldern
84. Är förtjust i att smågosa och kolla på Seinfeld samtidigt
85. Sover ofta naken
86. Är dålig på att släcka lampor
87. Kan äta enorma mängder mat
88. Har sju par Pradaskor
89. Köper sällan med mig nattamat hem när jag festat hela natten
90. Är en gnällspik
91. Tycker att vegetarianer är småaktiga när dom kräver specialmat hemma hos mig om dom inte är redo att bjuda på kött när jag kommer på besök.
92. Har bra tålamod
93. Har trummisen Animal som favorit i Mupparna
94. Tycker att ett en bra flaska vin lätt kan vara värd ett par tusen
95. Har bara varit i Oslo en gång – det var sådär…
96. Har sett Zlatan naken
97. Tycker att Landet Runt är ett trevligt teveprogram
98. Anser att Tony Chacheres grillkrydda är helt överlägsen – liksom deras slogan: Great on everything
99. Dricker minst en liter mjölk om dagen
100. Tycker alla läsare av den här bloggen ska köpa seriealbumet Peepshow av Joe Matt (andra gången jag påminner)

Jag har nyligen blivit kallad för vuxenmobbare i en av kommentarerna till min pruttkonstpamflett. Som om det vore någon skillnad på mobbare och mobbare.

Det tog en liten stund innan det sjönk in. Kanske är det sant, kanske beter jag mig som en mobbare i vagt skydd av den nästan-anonymitet som inlägg signerade utan efternamn skapar. Kanske jag gick onödigt hårt fram (nu vet jag ju förstås inte om föremålet i fråga tagit åt sig – dels har bloggen än så länge begränsad spridning och dels har jag förstått att min åsikt ändå saknar värde eftersom jag inte är professor i konstvetenskap).
Men kanske är det ändå bättre att ge sig på företeelser än enstaka personer, hur mycket man än retar upp sig över dem. Etiketten lämnar nämligen en besk eftersmak.

När jag var liten var jag också en tunnis, men levde ändå ett behagligt liv i strålglansen från storebror, vars (oförtjänta) rykte som kicker turligt nog smittade av sig på mig. Minns att åttiotalet var Stockholmsnattland. Var man onaturligt vig och kunde få in en hoppspark på en lampa två och en halv meter upp i en skolkorridor full med gapande elever, var man i princip en Kung Fu-mästare. Jag var därmed oantastlig.
Detta innebar att jag levde ett hyfsat skyddat liv, säker för större och farligare personer omkring mig. Alla visste vem brorsan var, och det låg i deras högst personliga intresse att veta vilka som stod under hans beskydd. Detta gjorde att jag för det mesta klarade mig undan stryk från äldre.

I sjuan var det en kille i nian som mot bättre vetande var på mig nästan varje rast. I början försökte jag bara fly undan, men till slut gick jag till brorsan och förklarade läget. Han åkte då från gymnasiet en dag, letade upp den här killen, tog med honom ut på skolgården och berättade vem som var hans lillebror, vad som skulle hända med killen om han fortsatte bråka med mig och tillade, i bästa mafiosostil, att han även fick som uppdrag att se till att ingen annan var på mig. Om någon så mycket som petade på mig skulle brorsan komma tillbaka och slå honom sönder och samman. Den här killen var huvudet längre och säkert starkare än min bror, men rykten och inbillningsförmåga är starka bundsförvanter till den som är kaxig och har gott självförtroende.
Efter det blev det också mycket lugnt. Ett tag.

Så småningom avtog nämligen brorsans inflytande över mitt väl och ve. Intresset också, kan man tänka. Han gick i gymnasium i stan och hans frånvaro från ön där vi växte upp gjorde att ryktet så småningom svalnade. Jag fick helt enkelt börja stå på egna ben, en situation jag inte riktigt var van vid.
Jag satt hellre inne och läste än lirade fotboll eller spelade hockey. Jag var obekväm i fysiska sammanhang, och saknade i stort sett tävlingsinstinkt. Jag hade inga problem med kompisar, men det finns alltid de som är större, och i skolan råder som bekant djungelns lag. Har man inte muskler som avskräcker fysisk konfrontation, gäller det att hitta andra vägar. Antingen tar man sikte på att smälta in i tapeten, eller också får man skapa allianser.

Hormonerna hade börjat spela och jag hade ingen lust att sitta och uggla i biblioteket längre. Tjejer var då som tjejer är nu, de dras till de killar som märks. Det gällde alltså att synas och att vara någon. Därför allierade jag mig med folk som var kaxigare och hårdare än jag själv – men priset var att anpassa sig efter spelreglerna. Och i det spelet ingick det som en oskriven regel att inte visa någon pardon mot de som var svaga, fula eller hade något annat lyte som man kunde racka ned på; ett överbett, ett medfött handikapp, en snaskig familjesituation.
Det här var förstås ingen utstuderad plan eller medveten strategi, men jag anpassade mig efter rådande förhållanden och det var mindre riskabelt att vara medlöpare än idealist. Eller feg, som det heter med ett annat ord.

Ska jag vara lite ärlig mot mig själv så var jag ingen regelbunden eller särskilt driven mobbare. Jag var möjligtvis lite osäkrare och lite mer opportunistisk än vissa andra. Det blev några situationer här och några där för att upprätthålla min del av avtalet. Jag var inte den utstuderat sadistiska och oempatiska typen som finner nöje i att metodiskt plåga andra, men jag kunde vara rätt slängd i käften, och ord kan som bekant vara värre än ett slag över munnen. Så jag kunde stå bredvid och titta på och ibland kasta bensin på elden med ett par väl valda ord. Jag kunde hitta ömma punkter som jag tryckte in ett hårt finger i, och vissa tillmälen fick säkert vingar och levde vidare.

Två barn i skolan försökte ta sig ur situationen på det sätt som utmärker de som helt tappat hoppet: en flicka i parallellklassen satte en sommarkväll i sig en hel burk sömntabletter och en flaska sprit. Vad jag kan minnas hade hon – av helt obegripliga skäl – varit systematiskt mobbad sedan vi gick på fritids. Hon hittades och överlevde.
Den andra, en pojke i åttan, hade inte lika stor tur. När han hittades var han redan död: hängd i trappan till villans övervåning. Det är svårt att föreställa sig hur nedbruten den här killen måste ha varit. Att vara så knäckt att man vid fjorton års ålder tar sitt liv… det är för jävligt att det ens kan hända. Jag hade då slutat högstadiet och gick i gymnasiet, men jag har ett skarpt minne av den lilla killen med det blyga och osäkra leendet. Även jag bär skuld.

Det mest äckliga av allt är att de här scenerna utspelade sig på en högstadieskola som hade gjort sig riksbekant med innehållslöst skryt om att vara den enda skolan i Sverige där mobbing som begrepp inte existerade. Men bakom kulisserna, i de korridorer där de vuxna bara var vaga skuggor som ingenting såg och som alltid var på väg någon annanstans, där var det förstås ett annat läge. Det var oerhört mycket mobbing och övergrepp. Men ämnet är ju så svårt att få fatt i – det är inget som låter sig snackas bort under ett par studiedagar. Då är det enklare att efter avslutad lektion smita iväg till en nedsutten soffa i lärarrummet och titta ned i kaffekoppen tills det ringer in igen.

De här och en del andra situationer har etsat sig fast i minnet, trots att jag gjort mitt bästa för att förtränga dem. De ger mig en stor klump i magen i vuxen ålder – jag skäms helt enkelt något så in i helvete för hur jag kunde bete mig. Tyvärr hjälper det inte att jag sitter här och våndas tjugo år senare, de utsatta är stora idag – de har fått leva sina liv med minnen av en mörk barndom och de har helt säkert följt dem i tillvaron även i vuxen ålder. Det finns ingenting jag kan göra för dem nu. Däremot kan jag tänka på hur jag beter mig idag.

Med detta som bakgrund så tar jag faktiskt åt mig när jag blir kallad för mobbare. Jag, som med stigande ilska, indignation och illa dolda skuldkänslor läser om mobbing i tidningen och som – faktiskt – gör mitt bästa för att i vanliga vardagen inte längre vara en sån där, jag inser att jag ändå kanske gått över gränsen. Man behöver inte gilla allt, men det betyder inte att man kan skriva vad som helst. Därför hoppas jag att konstnären av den händelse hon känner sig nedtryckt inte tar allt för illa vid sig för min stundom raljerande ton.

Detsamma gäller för övrigt även mitt förra inlägg. Trots att det faktiskt inte var avsikten och även fast jag inte vet vilken status Camilla befinner sig i, så kan man uppfatta det som en spark nedåt! På bara två månader har jag alltså lyckats göra en Alex Schulman, och det är en obehaglig tendens som inte alls känns särskilt bra.

Därmed inte sagt att jag överger mina åsikter angående pruttkonsten.

Moderaterna har under ledning av übertrion Reinfeldt/Schlingman/Borg kommit att bli det parti som slutligen och förmodligen oåterkalleligen övergivit ideologi för en alltigenom pragmatisk hållning till sin politik. Man sladdar hejvilt från höger till vänster på den sjufiliga motorvägen (big up för den simpla men målande liknelsen), för varje ny fråga som dyker upp verkar man ta ett litet pow-wow och sen får man helt enkelt se vad som kommer ut av det. Kanske röker man på lite och bjuder in Filippa, sätter sig runt ett bord och fnittrar så att det blir precis som i That 70’s show. Ibland undrar man faktiskt.

Ena stunden är man snudd på socialister, som Borg när han ilsket uppmanar folket att ringa sina banker och fråga vad fan de håller på med, för att sen göra en hundraåtti och bli så där uppenbart högersnofsiga när man föreslår att det ska kosta pengar att studera på högskola och universitet. Det ska ni förstå, att övervintrade studenter som aldrig får arslet ur sina studier i medeltidsryska sticker vår ledartrojka alldeles speciellt i ögonen. Så där kan man inte hålla på, säger Schlingman, de måste ju jobba. Vi har faktiskt en jobblinje! Då får alltså alla som vill ägna sig åt eftergymnasiala studier betala, vilket är ungefär lika dumt som att ge alla Sveriges bilister fortkörningsböter eftersom några kör för fort. Det är lika bra att betala, säger Reinfeldt, förr eller senare kör du ju för fort så det är helt rättvist.

Att föreslå något dylikt är inte bara likställt med att bitchslappa hela arbetarrörelsen så att kinderna (skinkorna) rodnar, den arbetarrörelse som har kämpat länge och väl under 1900-talet för att högre utbildning ska vara tillgänglig för alla (så att så kallade klassresor kan möjliggöras och klyftor minskas). Nej det är väl faktiskt ett förslag som vrider tillbaka klockan 50 år i tiden, om man ska vara ärlig. Där ser vi alltså en tydlig ideologisk grund i ett moderatförslag, fast ingen egentligen vill tala om ideologi längre. Och det är mycket oroande att man inte vill det, för utan den historiska förklaringen förstår man kanske inte varför Schlingman borde ha körförbud just nu.

För en gammal stofil som vill stå med åtminstone en fot i den ideologiska myllan, om inte annat så just för att förstå vad som händer ur ett historiskt perspektiv, ter sig denna pragmatiska vingeldans smått kriminell. Men jag har också förstått att en ny generation väljare växer upp som svampar i skogen och att dessa väljare ser mycket mer till sakfrågor än gammal tråkig ideologi. Att moderaternas politik tycks sakna en röd (blå) tråd över hela linjen bekymrar inte dessa ynglingar, de röstar utifrån sina behov just där de står och går. Som en ”kompis kompis” en gång sa: ”När det kommer till politik så tänker jag uteslutande på vad som är bäst för mig själv”. Behöver jag förtydliga att han röstade på moderaterna?

Nu är inte moderaterna ensamma om att utöva en politik som kantrar över åt det pragmatiska hållet. Snart nog vartenda riksdagsparti har ju gjort avbön i åtminstone en gammal helig fråga, en sån där fråga som liksom var själva fundamentet för partiets existens en gång i tiden. Det hela började kanske rentav när Vänsterpartiet skippade K-et härom året (till Ohlys stora besvikelse, han är ju faktiskt fortfarande kommunist men får inte gå runt och säga det). Sen började Kristdemokraterna kompromissa med abortfrågan (vilket var en av anledningarna till att partiet startades en gång i tiden) och står idag inför ett oundvikligt accepterande av homoäktenskap. Centerpartiet kan tydligen tänka sig kärnkraft igen. Har man sett. Och Folkpartiet.. nej, jag vet nog inte ens var jag ska börja med Folkpartiet. Låt oss bara konstatera att ingen ser dem som liberaler längre, vilket de faktiskt påstod att de var en gång i tiden.

Och det där med namnet är intressant. Namnet på partiet alltså. Här har moderaterna för länge sedan fattat att det gäller att inte knyta partinamnet hårt mot en vedertagen ideologi (stackars Vänsterpartiet, det kostar kosing att byta namn ska ni veta). Jag menar, Moderata samlingspartiet.. va? Det säger ju ingenting. Vi ska samla oss och vi ska vara moderata? Vi är en samling och det som är viktigt för oss en att anta en moderat hållning till allt som sker omkring oss? Ja du ser, man kan ju tolka det där lite som man vill och det passar ju vår sladdande trojka alldeles perfekt. Fast med tanke på att samtliga partier, utom möjligen Vänsterpartiet, trampar varandra på tårna i jakten på mittens rike (Vänsterpartiets relativa position som det vänstraste riksdagspartiet placerar dem någon centimeter utanför epicentrum) torde väl ändå detta vara det vinnande namnet i svensk politik idag: Centerpartiet – vi som alltid står i mitten. Så förtjusande enkelt.

Orsaken till detta skeneuforiska tillstånd av politiskt handlingsutrymme är förstås lätt att spåra. Det går en vältrampad stig tillbaka till 1989, vi har vant oss vid att dela in världshistorien i före och efter murens fall. Utan kalla kriget, utan den självklara skurken kommunism, står vi alla på samma sida. Ovanför all ideologi flyter en tjock trög gegga av olja, spekulationer, svågrar och slipsar, som effektivt kväver folkets varje försök att kravla sig upp på barrikaderna igen. Vi är alla lydiga konsumenter i det kapitalistiska systemet och tillber den heliga tillväxten. Väldrillade medborgare som i högkonjunktur beordras att konsumera mera och i lågkonjunktur beskylls för att ha levt över sina tillgångar. Det är alltid vårt eget fel att vi blir av med jobben, ändå revolterar vi aldrig. Jag förstår det inte, men sådan är tydligen kapitalismens logik. Detta system som i skrivande stund har en förmåga att trycka ner våra arslen i stövelskaften uppvisar ibland en slående likhet med kommunismen. Men vi är alla på samma sida, för alla vill ju ha det bra. Eller hur?

Men tro nu för allt i världen inte att jag önskar världen tillbaka till kalla kriget eller sitter här och längtar efter lite kommunistiskt struktur i vardagen. Nej helvete, jag är ingen kommunistromantiker. Långt ifrån. Jag läser just nu ”Pol Pots leende” av Peter Fröberg Idling (rekommenderas) och boken är bara ännu ett bevis på vilken fasansfull period detta var. Men grejen är ju den va, som en kompis brukar säga, att Kampuchea var 1975 till 1979 och i kommunismens namn, och Darfur är idag och i något annat namn. Maktelitens gränslösa girighet är lika blodig och hänsynslös oavsett vilket namn den bär, men vem bekämpar kapitalismens maktelit när vi alla står på samma sida?

Det kanske, jag säger bara kanske, skulle kunna vara bra med lite riktigt köttiga motståndare ibland. Någon som ställer kritiska frågor när hjulen bara automatiskt rullar på eftersom ingenting står i vägen. En smågrinig jävel som inte krusar och har sig, någon som.. Birger Schlaug. Ja faktiskt, jag saknar Birger Schlaug. Sluta tramsa i TV-soffor och kom tillbaka nu Birger, jag behöver dig!

Jag har slut på papper till skrivmaskinen.

Imorgon är Barstol tillbaka.

Alla hade en. Till och med Lundis. Det var en av de där sakerna som man upptäckte när man kom tillbaka efter sommarlovet. Plötsligt hade varenda unge en egen eremitkräfta. Jag minns inte vad det var som satte igång det hela. Kanske ett tv-program. Det här var på den tiden då det fortfarande bara fanns två kanaler och lite strategisk exponering i sommarmorgon kunde skicka hela landets ungar till leksaksaffären eller som i det här fallet: djurbutiken i Väsby centrum.

Inte för att Lundis hade köpt sin kräfta. Han hade fått den i betalning för en graffitimålning han gjort på en yngre killes ryggsäck. Egentligen skulle han få femtio kronor, men när killen kom förbi för att hämta ryggsäcken började han gråta när han såg vad Lundis gjort med den. Lundis hade målat ett torn med någon form av spöke eller ande som flög ut genom ett fönster och ovanför svävade mörka moln med killens initialer. Det kanske låter lite lagom häftigt för kille i lågstadiet. Men inte ens en nioåring går att lura hur som helst. Faktum är att Lundis klotter fick den tecknade figuren ”Tummen” att framstå som stor konst. Även om han hade en känsla för passande motiv hade han helt enkelt inte handlaget för att driva igenom sina visioner. Det blev inga femtio kronor för Lundis. I stället erbjöd killen honom sin eremitkräfta om han målade över klottret med vanlig blå färg. Lundis blev så klart förolämpad, men han hade sinne för affärer och insåg att en eremitkräfta var bättre än ingenting.

”Han måste vara här någonstans”, sa Lundis medan vi gick utmed gångvägen med våra blickar riktade ned mot asfalten.

Vi hade varit och gigat på Lundis före detta fritids och det var när vi skulle packa ihop och bege oss därifrån, efter en katastrofal avslutning där Lundis sprungit omkring och jagat de ungar som inte klarade av att sitta still, som han plötsligt upptäckte att eremitkräftan inte låg kvar i jackfickan. Först hade han anklagat de andra ungarna för att ha bestulit honom men efter att fröknarna lagt sig i tvingades han acceptera att ingen kan ha kommit åt kräftan då han hela tiden haft jackan dold bakom det trumset av kuddar vi byggt upp inför giget.

Vi fick helt enkelt ta vår släpkärra och gå hem genom Grimstaby samma väg som vi kommit, med våra blickar sänkta mot asfalten. Klockan var inte mer än halv fem, men det var redan riktigt mörkt ute. För en vecka sedan hade det slagit om till vintertid. Gatljusen skänkte ett visst ljus, men bara hjälpligt.

”Han kommer frysa ihjäl om vi inte hittar honom snart”, sa Lundis.
”Han kanske håller sig varm inne i skalet”, sa jag, mer som uppmuntran än för att jag trodde på det själv.

När vi passerat genom tunneln upp mot Breddenskolan såg vi en kille, som av storleken att döma var något äldre, komma gående mot oss. Han hade en bylsig täckjacka med luva nerdragen över ögonen, men den släpiga gången och fylliga kroppsbyggnaden avslöjade honom.

”Tjenare Lundis. Tjenare blöjrockarn”, sa Andreas.

Andreas bodde tvärs över gatan från Lundis. Han var rödflammig om sina runda kinderna och en glansig rännil av snor rann ner över läppen. Han drog in så mycket snor han kunde genom näsan och skickade iväg en kraftig lobba mot en lycktstolpe. Den träffade och han såg nöjd ut.

”Vart har ni varit?”
”Vi har gigat borta på fritids”, sa Lundis.
”Vadå gigat? Har ni varit och mimat med era låtsasgitarrer sa han och gick fram till vagnen. Han plockade upp min gitarr som min styvfarsa satt ihop av en planka och en tillsågad plywoodskiva som han målat med eldsflammor. Min ögonsten. Jag försökte se oberörd ut väl medveten om att allt annat skulle vara detsamma som att slå den i backen själv.
”Är den här din blöjrockarn?” sa han. Andreas lutade gitarren mot ena låret och härmade gitarrljud samtidigt som han rev av ett imaginärt solo med fingrarna.
”Fan vad töntiga ni är”, sa han och slängde tillbaka gitarren på vagnen.
”Vad spelade ni för låtar då? Bara massa blöjrock med Mötley Crue och Kiss?
”Vi spelade Madam X och Europe också”, sa Lundis.
”Jaså. Ännu mera blöjrock alltså.”

Andreas lyssnade bara på äldre band som Deep Purple och Rainbow. Musik som till och med min styvfarsa kunde spisa när lusten föll på. Tråkig musik med andra ord. Vuxentråkig.

”Vi gillar modern musik”, sa jag, osäker på vad det betydde. Bara att det lät bra.
Andreas stirrade på mig med avsmak och skickade iväg en spottloska mot mina skor. Jag hoppade undan.
”Du borde inte hänga med honom”, sa han till Lundis.

Både jag och Lundis visste att det egentligen var precis tvärt om. Det var jag som inte borde hänga med honom. Lundis hade alltid varit avvikande. I perioder på gränsen till mobbad. Många ansåg att han var konstig och ibland gjorde han rätt märkliga saker. Som den gången han hotade en yngre tjej med stryk och tvingade henne att blotta sig för de andra ungarna på lekplatsen eller när han retade Lisse, en tjock tjej som gick i hans klass, så mycket att hon till slut vägrade gå till skolan. Vilket slutade med att hennes betydligt äldre storebror kom till skolan en dag, hängde upp Lundis på en klädkrok i kapprummet, och gav honom riktigt ordentligt med stryk medan han sprattlade med armar och ben och tjutande bad om nåd.

Men det fanns andra sidor. Sidor som jag lärt mig uppskatta och som gjorde att vi periodvis hängde efter skolan. Lundis var väldigt företagsam, han fixade spelningar åt vårt ”band” och tillverkade mängder av låtsasinstrument ute i sin farsas garage. Jag upptäckte att när man umgicks lagom mycket med honom kunde han vara den roligaste kompis man kunde tänka sig. Men efter ett tag var det som om en annan sida tog över. Från att vara inställsam och nästan löjligt entusiastisk kunde han bli provokativ och elak, som från ingenstans.

En helg precis i början av hösten hade han följt med mig och min styvfarsa ut i en husvagn som vi lånat. Vi skulle upp till Dalarna för att hälsa på ett äldre par som min styvfarsa tillbringade några somrar hos som barn. På natten skrek Lundis i sömnen. Det var inte något lågt jämmer som från en mardröm utan han skrek verkligen rakt ut. Ett förtvivlat ångestfullt skrik. När vi kom tillbaka sa min styvfarsa åt mig att inte berätta om det för någon och en kväll hörde jag honom diskutera det med morsan i köket, medan jag låg i sängen och försökte somna.

Det var någonting som inte stämde. Och det kände andra ungar av.

”Vi letar efter min eremitkräfta”, sa Lundis. ”Jag har tappat den.”
”Eremitkräfta? Sånt larv”, sa Andreas.
”Jag fick den i betalning för att jag målade en väska”, sa Lundis. Som om det skulle göra det mer godtagbart.
”Jaha, var tappade du den då”, sa Andreas och började spana på marken omkring sig som om han skulle finna den precis där han stod.
”Jag vet inte. Men förmodligen här någonstans. Det måste ha varit minst en hel timme sedan för jag tappade den när vi var på väg till giget”, sa Lundis och pekade bakåt som för att visa att vi sökt hela vägen tillbaka.
”Den kan ha blivit överkörd av en cykel eller krupit av vägen”, sa Andreas.
”Eller så är det någon som har hittat den och plockat upp den”, sa jag.
Andreas tittade på mig. Sedan började han spana utmed vägkanten igen.
”Han kan ha rätt”, sa han, utan att kalla mig blöjrockare.

Jag slappnade av. Det var ett litet men viktigt erkännande. På något sätt visste jag att vi var vänner nu – i alla fall för stunden. Sökandet hade engagerat honom och nu gjorde vi det tillsammans. Som ett uppdrag.

Andreas gick utmed vägkanten och drog försiktigt med skon i det låga fuktiga gräset.

Ett lätt duggregn hade börjat falla. Vi såg hur bilarna ute på vägen, blev fler och fler. Från att ha varit någon enstaka som åkte förbi eller svängde in mor Grimstaby kom det nu nya hela tiden. Ljuskäglor som tog av från vägen och svängde in mot de gula radhusen vid Sjukyrkobergets fot.

”Snart måste jag dra hem”, sa Andreas och lät blicken följa ljusen som långsamt drog förbi.

Jag hade sett att Andreas ofta satt på ett elskåp som låg bara nedför gatan från huset där han bodde. Jag hade alltid trott att han satt där för att hålla uppsikt över kvarteret efter skolan och för att jävlas med oss som skyndade förbi. Nu började jag ana att han var precis som jag. Att han inte vågade vara ensam hemma. Att ensamheten och de konstiga suckande ljuden från rören i radhusen fick honom att tänka konstiga tankar om monster och mördare. Konstiga tankar som gjorde de sista stegen på väg hem från skolan väldigt långsamma. Konstiga tankar som gjorde att man på sin höjd slängde in väskan innanför dörren och skyndsamt bredde sig en macka i köket med ytterdörren öppen innan man gick ut och satte sig i carporten och väntade på att någon, syskon eller föräldrar, skulle komma hem.

”Tycker du det är läskigt att vara ensam hemma?” sa jag.
Andreas ögon smalnade.
”Är du helt jävla dum i huvet, blöjrockarn” sa han och gav mig en hård knuff i bröstet.
”Snacka inte mer med mig nu, inte ett jäkla ord, för då mular jag dig med en hundskit. Fattar du det!”

Jag tog några steg bakåt, vände mig om och låtsades fortsätta leta efter eremitkräftan. Men egentligen var jag fullt upptagen av en enda tanke: Skulle han göra det, skulle han verkligen mula mig med en hundskit? Om jag inte höll käften. Skulle han det?

”Fan, jävla skit, helvete”, hörde jag Lundis vråla och jag såg hur han gick till våldsam attack mot en lycktstolpe med en serie klumpiga sparkar. Efter att ha snubblat till och halkat reste han sig upp och slog till stolpen ned näven. Han skrek till av smärta, höll sig om handen och tog sedan en av sina egentillverkade gitarrer från vagnen och fortsatte sitt anfall.
Lampan blinkade till och slocknade.
Gitarren gick av bit för bit tills bara halsen återstod. Då lutade han den mot stolpen och stampade av den på mitten,
Jag och Andreas bara stod där och tittade på honom.
Lundis sjönk ner på knä och började gråta. Jag tänkte att hela scenen påminde om något ur en film eller tv-serie jag hade sett, men jag kunde inte komma på vilken.

”Hur är det?” sa jag.
Lundis snörvlade och pekade mot en punkt på gatan. Jag och Andres gick fram och tittade. Vi fick huka oss ner för att se vad det var han menade. Där i mörkret låg resterna av en överkörd snigel.
”Det är en snigel Lundis, bara en snigel”, sa Andreas och dunkade honom på ryggen.
”Va?”
”Ja. Kom och titta!”
Lundis reste sig upp, torkade bort snor och tårar med jackärmen, och gick över till där jag stod hukad vid sidan av den krossade snigeln.
”Är det säkert att det är en snigel?” sa han.
”Skärp dig. Det ligger ju krossade sniglar över hela Grimsta. Kanske inte så här sent på hösten, men han var väl en seg rackare”, sa Andreas och petade på snigelröran med en pinne.
”Vi borde begrava den”, sa Lundis och torkade bort ytterligare lite snor med jackärmen.
”Skämtar du eller? Skulle vi börja begrava sniglar skulle vi inte göra annat”, sa Andreas.
”Det känns bara som om vi borde begrava något”, sa Lundis och reste sig upp.
”Okej, bara du inte börjar tjura igen”, sa Andreas. ”Vi kan hämta en spade i mitt garage.”

Marken var halvt frusen och hård i skogsdungen bakom Andreas radhus. Andreas fick ställa sig på spaden och gunga för att den skulle sjunka ner i jorden. Ett spadtag räckte. Lundis lade ner snigelresterna och bladen han skrapat upp dem på i hålet. Andreas vände tillbaka jorden.
Lundis tog spaden och hamrade ned den trasiga gitarrhalsen som ett kors.

”Vi borde ge honom ett namn”, sa Lundis.
”Va då för?” sa Andreas.
”Ingen ska begravas utan namn. Det har jag hört”, sa Lundis.
”Jag tycker vi döper honom till John Norum”, sa jag.
”Nej, för fan”, sa Andreas. ”Vi döper honom till Carmine Appice.”
Lundis tog fram en fällkniv ur fickan och karvade in ”CA” på gitarrhalsen.

Vi tog ett steg tillbaka och inspekterade graven. Lundis verkade ha glömt bort eremitkräftan. Det var väl som han sa: Bara vi fick begrava något.