Jag har bestämt mig för att lägga ner skrivandet på Barstol. Jag blev så jävla beklämd när jag läste Margret Atladottirs – Nöjesguidens überheta chefredaktör som sportar en femte plats på min lista över potentiella gemål – ledare där hon kallar mig för en 35-årig gråtrunkare. Sådant ska man inte behöva stå ut med. Jag ska sätta mig i förbindelse med Marcus Birro och fråga hur man gör när man känner sig indignerad och vill jämra sig inför stor publik – Maggie ska tvingas se min smärta, inse sin enfald och göra avbön hos Janne Josefsson.
Well, kanske ändå inte. Sanningen är att tiden inte räcker till. Jag är mitt inne i en diger förändringsprocess – alla som gått igenom en sådan vet hur tids- och energikrävande det är.

Det här har inte varit något lätt beslut att ta men jag måste prioritera – inte bara snacka om att prioritera. Allt för länge har jag flängt runt som en vilsen fiskmås; ständigt på jakt efter något nytt att glufsa i mig. Nu vill jag köpa torktumlare, vårda kärleken och dricka mycket mjölk.

Fast jag tror inte att det här är allra sista gången jag skriver för Barstol. Förr eller senare kommer jag att dyka upp igen, utan att veta i vilken form och när det kommer att ske.

Over and out

Det var den stora bankkrisens sista skälvande år, fortfarande köparnas marknad. Beväpnad med ett arv och en djup vilja att flytta hemifrån dammsög jag tidningarnas lägenhetsannonser. Jag var på många märkliga visningar, och såg lägenheter med skrattretande prislappar jämfört med vad man skulle få hosta upp idag.

Det hade hunnit bli höst när jag hittade rätt. Annonsen var liten och oansenlig, bara ett par rader hos en av de mindre mäklarna. Området hade jag inte hört talas om, men det lät centralt och när jag tittade på kartan såg det rätt okej ut. Inte riktigt så mitt inne i stan som jag hade önskat, men heller inte utanför tullarna. Jag ringde upp mäklaren och stämde möte och ett par dagar senare var det dags.
Det var tidig kväll men redan mörkt. Jag hoppade av tunnelbanan och gick upp i området, och gillade genast vad jag såg. Pittoreska småstadsgator kantade av vackra tjugotalshus. Det lyste hemtrevligt genom fönstren, längs gatorna låg små trädgårdar. Jag stod ensam en stund utanför porten och försökte se ut som om jag redan hörde hemma i kvarteret. Utan att ens ha sett lägenheten visste jag att jag träffat rätt.

Jag flyttade in någon månad senare. I första flyttvändan med farsans minibuss hade vi bara fått med några kartonger med böcker, min stereo och sängen. Pappa hade köpt en kasse mat. När jag blev lämnad ensam fylldes jag av en märklig känsla, en kombination av tomhet och oerhörd glädje. Här satt jag på en säng utan ben i min lägenhet! Helt ofattbart!

När jag gjort det lite hemtrevligt och kopplat in stereon satte jag på Cornelis som sjöng Bellman och kröp sedan upp i fönsternischen. Där satt jag och drack ett glas iskall öl och tittade ut över gården och lamporna som tändes i huset mittemot. Himlen färgades långsamt mörkt blå. Det var senhöst, träden utanför fönstret var nakna och löven blåste omkring på grusgången nere på gården. Cornelis trygga och mörka röst fyllde huvudet, jag vilade pannan mot det kalla fönsterglaset och var vemodigt lycklig.
På natten låg jag vaken i sovalkoven och var alldeles för nervös och upprymd för att kunna sova. Jag spratt till av minsta ljud - fotsteg i trapphuset, en dörr som öppnades och stängdes, suset från vattenledningarna.

Någon vecka efter inflyttningen var min äldre bror på besök. Vi satt och drack te när det hördes skrik och gap från trapphuset. Vi stelnade till. Vrålen fortsatte. Det var en hög och gäll kvinnoröst som ömsom sjöng och ömsom sluddrade något ohörbart. Vi smög fram till titthålet. Så småningom kom två personer, förmodligen ett par härdade grannar, som släpade på en gänglig äldre kvinna. Det sista jag såg var ett par ben som långsamt drogs upp för trappen. Sedan hördes en dörr som slog igen och därpå blev det mycket tyst. Jag och brorsan tittade på varandra; det började ju bra.

Framåt vårkanten var jag hemmastadd. En solig eftermiddag tog jag med mig en öl och satte mig på vädringsbalkongen för att läsa en bok. Solen värmde, och precis när jag knäppte upp andra ölen gled balkongdörren plötsligt upp. Vem stod där, om inte min ytterst alkoholiserade kvinnliga granne med ett sexpack i handen.

- Hej. Jag såg att du satt här ute och det såg så trevligt ut så jag tänkte att jag skulle göra dig sällskap!

Med det slog hon sig utan att invänta eventuella protester ned på betonggolvet. Hon presenterade sig som Kerstin och öppnade en öl. Eftersom jag är väluppfostrad lade jag undan boken och riktade min något avvaktande uppmärksamhet åt hennes håll.
Kerstin såg ut att vara i sextiofemårsåldern, hade långt grått hår och var klädd i en sliten klänning. Förmodligen var hon yngre än så, ett hårt liv får ju i regel en människa att åldras i förtid. Därpå inleddes ett samtal som i stort sett bestod av en monolog i vilken hon berättade om sin vilda ungdom, om att hon hängt i kretsen kring Cornelis och till och med festat med kungen. Jag höll det inte för helt otroligt att det faktiskt kunde vara sant.
Detta blev starten på en märklig vänskap.

Jag såg ofta Kerstin sitta och språka med ensamma pensionärer i den lilla parken utanför huset. Ibland tror jag att hon var deras enda sällskap. Hon hade benkoll på de som bodde i området och var som ett flugpapper på alla vagt bekanta som råkade passera - man fick vara ganska brysk för att överhuvudtaget komma ur samtalet. Jag förstod ganska snart att hon nog var rätt ensam. Vår öl på den lilla balkongen glömdes aldrig bort, trots att hennes minne i övrigt var allt annat än pålitligt.

En dag hade en av hennes nära vänner, Harry, fått ärva. Kerstin fick en del pengar av honom, vilka hon spenderade på tre saker: en ny stor TV, en mobiltelefon och en kristallkrona. Kronan lyckades hon få upp själv, men TV:n ville hon ha hjälp med.
Det var lätt att förstå vilken dörr som var hennes. Den var full med fläckar, hade avskavd färg och ett brevinkast vars lucka hade sprucket glas och hängde på trekvart. Jag knackade på och hörde något slags buller inifrån. Efter en lång paus öppnades dörren. Det var dunkelt i hallen. En pust av smuts slog emot mig.
- Kom in. Vill du ha en öl?

Efter en stund hade ögonen vant sig vid halvdagern och jag kunde se mig omkring. Hallens tapeter såg ut att vara original från 60-talet. I taket hängde en lampa med trasig skärm. Garderobernas dörrar var tapetserade. Jag kikade ut i köket som var i en väldig röra, spisen var fruktansvärt ingrodd.
- Jag har gjort pannkakor, sa Kerstin när hon såg att jag stirrade på den.

Vi gick vidare in i det kombinerade sov- och vardagsrummet. Det dominerades av en gigantisk dubbelsäng med ett solkigt överkast, och ovanför den hängde kristallkronan. Framför sängen stod en stor TV på en låg bänk. Möblenemanget i övrigt såg ut att vara från sjuttiotalet, tapeten var sliten brungul väv. På nattduksbordet stod ett fotografi på en ung, snygg kvinna. Magen knöt ihop sig.
- Det där är jag.
Det satt flera bilder på Kerstin på väggarna. Hon hade varit mycket vacker, och det fyllde mig med en djupt sorgsen känsla. För mycket festande i unga dagar som spårat ur - låt vara i kretsen kring Cornelis och kungen - sedan utspottad när det gick för långt. Nu här trettio år senare, bedagad och åldrad i förtid, djupt alkoholiserad och ensam i en mörk och smutsig liten lägenhet. Själv skulle jag ha blivit bitter av att se mig själv så där lycklig och oförstörd. Jag skulle ha grämt ihjäl mig över hur jävla orättvist allt var, hur livet svängt åt helt fel håll.

På en vägg satt två andra små fotografier uppnålade. Det var sådana där porträttbilder som man fick med sig i ett kuvert från skolan när det varit klassfotografering. De föreställde två pojkar i yngre tonåren som med allvarliga blickar tittade in i kameran. Av kläder och frisyrer att döma var de tagna på åttiotalet.
- Mina grabbar, sa hon tyst. - De växte upp i en annan stad.
Jag vill fråga något, men stämningen fördunklades för ett ögonblick. Det var uppenbart att det låg någon slags tragedi och vilade i bakgrunden, och det var nog lika bra att hålla käften.

Jag hjälpte henne att ställa in kanalerna på TV:n. När jag skulle gå var hon så tacksam att jag nästan blev lite rörd. Hon ville absolut ge mig pengar, vilket jag vägrade att ta emot, och då blev hon villrådig tills hon kom på att hon hade en kasse med cigarettlimpor stående i hallen.
- Här, ta ett par paket
- Nej, nej, jag röker inte. Men tack ändå.
- Men din flickvän kanske röker?
- Nej, behåll dom! Jag behöver inget, tack iallafall.

Ett par dagar senare satt ett cigarettpaket inknölat i mitt brevinkast.

Jag kan inte påstå att vänskapen alltid var helt angenäm. Kerstin hade perioder då hon försökte sluta dricka och då hon kunde sköta ett jobb. Det kunde gå en vecka eller två då hon var spik nykter, men hon föll förstås alltid tillbaka. Ensamhet och ångest är missunsamma bundsförvanter när man ska avsluta ett missbruk. Hon kunde ringa på min dörr, plakat med dregel rinnande från mungipan och med håret på ända för att föreslå en öl. Ett par gånger satt hon asberusad på vädringsbalkongen och skrek och sjöng i timmar. Trapphusepisoderna upprepades med jämna mellanrum. Jag var alltid hård och sa ifrån att jag inte ville prata med henne när hon var full, och för det fick jag en märklig respekt.

Så en dag deklarerade hon att nu fick det vara det slut. Hon skulle flytta till Harry, i Haninge. Han hade blivit sjuk, det var förstås levern, och hon skulle bo där och ta hand om honom. Baktanken var att hos Harry fick det inte drickas sprit, inte en droppe - ingen fick dricka om inte han fick dricka. Jag tror Kerstin såg det som enda utvägen, hon insåg att hon var inne på sista versen och att det här var enda chansen. Sagt och gjort, en dag reste hon iväg. Jag fick den nya adressen uppskriven på en lapp och lovade att komma och hälsa på.

För några veckor sedan var hon på besök i huset för att hämta post. Det var en annan människa. Frisyr istället för risbuske, högklackade stövlar och ett ordentligt garnityr. Jag trodde knappt mina ögon. Vi språkades vid en stund. Hon var nykter nu - “för det mesta iallafall” - men tyckte att det var lite jobbigt att bo hos Harry för att han kunde vara så väldigt krävande. Jag frågade om hon tänkte flytta hem igen. Det tänkte hon nog inte. Inte än, iallafall.

Sista kapitlet är förstås ännu inte skrivet, men det är skönt att se någon som kommer in på ett annat spår, som nedifrån livets mörkaste botten rycker upp sig och tar sig tillbaka på rätt sida av den tunna linjen. Man ska inte jämföra folks olycka, men det känns ibland nästan lite förmätet när man läser om alla välartade människor som mår dåligt, som om det går mode i det också. Jag själv är inget undantag.
“Det är synd om västmänniskan som har det så himla bra att hon aldrig kan sluta må dåligt”, som vännen Moisthlm så träffsäkert uttrycker det. Och när den som står längst ned på stegen och som har sämst förutsättningar faktiskt förmår göra något åt sitt liv, då känns det rätt jävla banalt att gnälla över sitt eget.

Nidbilden av turistande svenskar: Berra och Robban på Mallis. But I’m here to tell you, there’s something else. Inget fel på filmen dock, en jävla klassiker är vad det är.

Vår eminente måndagsskribent David brukar ibland fråga mig hur i helvete vi ha råd att resa så mycket som vi gör. Speciellt med tanke på att vi har “en jävla massa barn”. Så jag tänkte att jag skulle tala om det, för David och er andra. Vem vet, mina tips kanske kan öppna upp nya världar för somliga av er. Kanske har du drömt om att resa mer men tänkt att det bara är att glömma med den lönen du har. Kanske behöver du verkligen komma ifrån vardagsbestyren med blöjor och rinnande näsor, ta in världen och få perspektiv på ditt liv, men stoppas av dina egenkonstruerade hinder som säger att barnfamiljer är förpassade till Mallis en vecka om sommaren (och där vill du inte vara). Nåväl, låt mig då åtminstone hjälpa dig att montera ner hindret ekonomi en aning, för det finns faktiskt alternativ till svindyra resor till Sydostasien och all inclusive på Kanarieöarna.

Fakta i målet: vi reser utomlands ungefär tre gånger per år, ibland fyra, om man räknar in hushållets samtliga resor (det är inte alltid jag och min sambo reser tillsammans). För en hyfsat välavlönad singel eller ett barnlöst par med varsin inkomst är denna siffra allt annat än iögonfallande. För en barnfamilj däremot antar den smått utopiska proportioner, som att vi skulle vara vänner till kungafamiljen. Vi är nu inte vänner till kungafamiljen, vi är helt vanliga människor med ett stort resintresse, och nu ska jag tala om för dig hur det här går ihop. Svaret består av sex förnumstiga kategorier och en potentiellt hjärtknipande summering, men du måste lova mig att inte hoppa direkt till slutet. Okej? (Nu gjorde du det ändå, skäms!)

Kategori ett: Prioriteringar. Om du verkligen är intresserad av att resa och har barn så måste du troligen välja bort något annat. Många barnfamiljer, även de med standardmässiga inkomster, drunknar i platta teve-apparater, stadsjeepar och diverse TV-spel (jag känner till exempel flera familjer som har full uppsättning, dvs XBox 360, Playstation 3 OCH Nintendo Wii, det är ju rent löjeväckande). Ja hej du, om din familj känns igen i ovanstående beskrivning så kommer ni förmodligen inte att se mycket av världen under de närmaste tio-femton åren. Och jag tänker inte störa er slummer, ni är förmodligen nöjda ändå och detta är ingen predikan, snarare ren konsumentupplysning. Det ska också sägas att vi aldrig reser med samtliga barn. Oftast är det bara ett barn åt gången som får följa med, dels av uppenbart ekonomiska skäl och dels för att resan då har en rimlig chans att bli en upplevelse värd att minnas. Dessutom ger man ju någon lycklig släkting chansen att få sitta barnvakt flera dygn i sträck, moahahahahaha!

Kategori två: Resmål och säsong. Vi föredrar att åka till storstäder, eftersom sol och bad är en företeelse vi båda betraktar som ren dårskap. För stadsresor gäller följande enkla sanning: res inte till de allra mest uppenbara turistfällorna och res framför allt inte under högsäsong. Vilnius i oktober är ett lysande exempel, jävlar i min låda vad vi fick bang for the buck där. Bara för att nämna något kan jag säga att den staden erbjuder ett av Europas mest sevärda museer: KGB-muséet. Du kommer att må rätt illa när du kommer ut därifrån.

Kategori tre: Hotell (stjärnor och läge). Att bo på hotell med många stjärnor belägna i stadskärnor är dyrt. Att bo på hotell med färre stjärnor utanför stadskärnor är mycket billigare. Så okej att rummen är trånga och ostädade, frukosten (i den mån det finns en sådan) torftig och hissen ger ifrån sig oroväckande ljud, det är obehag du får räkna med när plånboken styr. Själv är jag inte knusslig när det kommer till boende, ge mig en säng och rinnande vatten så klarar jag mig (det är ju inte på hotellrummet man ska spendera sin resa). Om du däremot är en person som anser att jacuzzi och badrockar med monogram hör till livets nödtorft ska du nog sluta läsa här.

Kategori fyra: Transporter. I viss mån hänger denna kategori ihop med kategori tre. Vän av ordning, för det finns säkert en sådan där ute, kan hävda att transportbudgeten blir avsevärt större om man bor utanför staden och måste ta sig in till densamma varje dag för att se vad det nu är man vill se. Och detta stämmer alldeles utmärkt, förutsatt att man betalar för sina transporter. Vi brukar inte göra det. Tvärtom har vi med stor framgång fulåkt både tunnelbana och buss i Wien, Warszawa, Vilnius och Genéve. I Bryssel behövde vi inte åka kommunalt eftersom vi för ovanlighetens skull bodde centralt (hotellet var trots läget inom vår budgetram, så du kan ju tänka dig hur det såg ut). Gratisåkandet rekommenderas för den som söker lite extra spänning på resan, man kan alltid låtsas att man är en fånge på rymmen. Har du däremot klena nerver ska du kanske överväga att ta in transportkostnaden i din budget. Det finns dock en underkategori här som jag och min sambo tvistar om, och det är flygplatstransporter. Jag är av den meningen att man borde få kosta på sig en taxiresa till hotellet från flygplatsen, eftersom man oftast är trött efter resan och inte har en aning om vart man ska. Min sambo däremot, med solid bakgrund som hardcore backpacker, tycker bara det är spännande och roligt när vi går vilse på landsbygden med gråtande barn och tunga väskor. Det är minnesvärda händelser, inte tu tal om det, men det finns bättre sätt att starta sin semester på (anser den något bekvämare av oss två).

Kategori fem: Mat. Vita dukar och goda viner? Glöm det! Kulinariska resor och barnfamiljer är begrepp som väldigt sällan används i samma mening. Missförstå mig inte, jag älskar god mat och dryck, älskar känslan av att vara uppvaktad som en prins på fin restaurang. Men, something’s gotta give, som Manics sjöng, så det blir street food för dig. Vilket inte alls behöver innebära en avsevärd försämring, om man bara letar lite. Jag snackar alltså inte om Donken här utan snarare små arabiska hål i väggen eller mobila enheter med intressant innehåll. Man får också väga in miljöupplevelsen. Jag tycker till exempel att det är väldigt intressant att hamna i slang med personalen på kebabstället, den konversationen brukar bli en aning mer avslappnad och underhållande än den med kyparen på fina restaurangen. Nu senast i Genéve råkade vi också hamna i slang med en gäst på ett libanesiskt hak, en kille som visade sig vara finsk frilansskribent. Han hade precis kommit dit efter fem månader i Indien, och en mer pratglad finne (snacka om motsägelse!) har jag aldrig träffat. Han berättade också att han höll på att färdigställa sin tredje bok, och det grämer mig fortfarande att jag glömde fråga efter hans namn (å andra sidan är det fullt möjligt att beskrivningen “pratglad finne” kan räcka för att spåra upp honom).

Kategori sex: Övriga aktiviteter. Vilka byggnader är, trots sin strålande prakt och historiska betydelse, alltid gratis att besöka? Kyrkor! I katolska kyrkor, många europeiska länder lyder ju under denna religion, brukar prakten och det historiska värdet vara extra överväldigande. Även om jag personligen hör till den kategori människor som alltid känner mig lite ruskig när jag går i kyrkor, som att jag egentligen inte borde vara där, kan jag inte blunda för den oöverträffade prisvärdheten i dessa utflyktsmål. För övrigt, naturligtvis beroende på vilken stad du besöker, rekommenderas slott, parker och muséer (somliga är gratis, som till exempel Naturhistoriska muséet i Genéve).

Om du följer dessa enkla anvisningar lovar jag dig att din resbudget blir överkomlig, ja rentav rimlig. Ja ja, jag vet vad du tänker. Du tänker att totalupplevelsen inte lär bli mycket att skriva hem om, nu när jag har skalat bort så mycket av det som många av er kanske betraktar som nödvändigt.

Kort tankeström under lindrigt bourbonrus: jag sa faktiskt själv till kära sambon häromdagen att de flesta människor vill ha det bättre än hemma när de åker på semester, men att vi alltid lever något slags luffarliv när vi reser, och då sa hon att vi ska ha det så, och sen tänkte jag att det ändå är rätt roligt att vara luffare, man känner sig yngre på något sätt, yngre och mer spännande, för det är jävligt medelålders att provsmaka vin och åka taxi, och man blir ju inte fet heller eftersom man promenerar ett par mil om dagen, och vem vill bli fet?

Föga förvånande slår jag ifrån mig din pessimistiska profetia, det finns massor att skriva hem om! Åtminstone om man som jag har kommit till insikten att det som lever kvar längst i minnet inte är smaken på oxfilén eller det ”oslagbara” priset på singelmalten du köpte med dig hem från taxfreebutiken. Nej, det som stannar kvar längst är mötet med människorna och det där svårdefinierbara: känslan, stämningen, atmosfären. Med andra ord, allt det som är gratis. Om ni dessutom reser som par är det ett oslagbart sätt att komma varandra närmare. Att få tid och ro att prata med varandra så där som ni aldrig tycker att ni hinner med när livet ska spelas på vardagens inrutade spelplan. Det blir en oas för er relation att vila i, eller ett litet helvete som ställer allt på prov. Oavsett vilket så blir det inte som hemma, och just det är väl ändå själva poängen med att resa?

För många år sedan höll Fritz Corner till i en gammal nedlagd squashhall vid S:t Eriksplan.
En kväll var vi där och såg Candysuck. Det var alltså så länge sedan. Långt innan Marit Bergman vunnit några priser och blivit folklig. Då var hon bara en av de andra arga tjejerna i bandet.
Det var billigt med öl på Fritz Corner på den tiden. Det var välkommet för jag var student. Den här kvällen dracks det många öl ur plastmuggar. När stället stängde dröjde ett tjugotal personer, som inte tröttnat på att dricka öl, kvar i lokalen. Jag var full och glad i hågen och bjöd hem alla på efterfest.
Jag bodde uppe vid Odenplan då. I mitt ex lägenhet som jag bodde i på nåder medan hon pluggade i USA.

Förutom min polare kände jag ingen av de som vandrade med mig hem till lägenheten. Min polare hånglade med en lite smått mullig tjej. Hon var sångerska i ett band jag glömt namnet på. Men jag har hennes skiva någonstans. Jag tänkte vara snäll och bjuda på efterfest så han skulle få hångla lite mer.
Men i ärlighetens namn var det nog så att jag ville hångla med hennes kompis – en rödhårig programledare på ZTV.

Väl hemma i lägenheten i ett hörn satt en kille jag kände igen. En liten smal kille med spretigt hår och fasklistrade stjärnor under ögonen. Han satt och gick igenom min cd-samling. Jag satte mig där bredvid och frågade om han hittade något han gillade. Det gjorde han inte. Allt var skit. Jag tog fram en Ebba Grön platta. Jag tänkte att Ebba Grön måste väl alla gilla. Det gjorde han inte. Han frågade om jag inte hade någon av hans skivor. Det hade jag inte även om jag gillade hans musik och gör så fortfarande.

Jag är nittiotalets Ebba Grön, sa han.
Jag blev helt paff. Det var exakt så han sa.
Jag är nittiotalets Ebba Grön.

Då slutade jag prata med honom. Han fick sitta där i hörnet själv och svära åt mina skivor.
Efterfesten slutade med att grannarna hotade ringa polisen och jag fick köra ut alla.
Och självklart fick jag aldrig hångla med den rödhåriga programledaren från ZTV.

”Du vill alltid titta på filmer som handlar om någon utslagen knarkare som sitter och skakar på en parkbänk i väntan på nästa överdos. Det ska alltid vara smuts och misär ”, sade min flickvän nyligen. Och vad kan jag säga? Det stämmer rätt bra, förutom att det sträcker sig bra mycket längre än till enbart film utan även innefattar böcker och musik, ja, konstnärliga uttryck i största allmänhet - även om det inte riktigt är så snävt som hon låter gälla.

Det är ju mellanrummen som lockar. Inte nödvändigtvis de depraverade söndersprängda vener, Denis Johnson-mellanrummen, men sprickorna, de som Raymond Carver gjorde till sitt signum att dra fram i ljuset. Om du är som jag föredrar du således The Wire framför CSI, George Pelecanos skuggnyanser framför Dennis Lehannes alltmer svulstiga epos och en helkväll på valfritt södersluskhak framför en afton innanför något av Stureplansgruppens röda snören.

Jag vet inte varifrån det kommer. Den enkla förklaringen vore så klart att säga att det är ett uttryck för en ”medelklassens fascination över det där man aldrig behöver konfrontera förutom på tunnelbanan”-grej, och så kan det kanske delvis vara, men samtidigt har jag arbetat alldeles för många år inom vården och med missbrukare för att bära på den typen av romantiska bilder av socialt utanförskap. Eller?

Någonstans måste det bottna.

Allt jag vet är att det tog sin början tidigt. På något sätt går det en röd tråd mellan att jag som trettonåring tyckte om att åka in till stan och sätta mig på trappan vid Sergels Torg och fantisera ihop historier om alla de kufar som rörde sig där, Manic Street Preachers - The Holy Bible och Du är ingen främling här av Adam Haslett. Det skeva är alltid det som har fastnat först och stannat längst.

Nog fan rör det sig om ett sorts halvmedvetet sökande efter något som känns genuint. Det är ju ingen tillfällighet att Stig Larsson koketterar med att han umgås med smågangsters nere på lokalpuben så fort en journalist är i närheten eller att Marcus Birro lyckats vända sina nedsupna socialbidragsår till en merit – det är väl bara konstnärer och journalister som har förmånen att kunna göra det?

Det finns så klart fler paralleller att dra här, både till den folkliga törsten efter så kallat sanna historier (finns det något mer förljuget) och till rådande tidstrender med Idol och blondinbellor, men låt oss nöja oss med att slå fast att det finns de av oss, som oavsett konjunktur eller tidstrend alltid kommer föredra solkiga historier och fiktiva mellanrum framför glansiga paljetter och Louis Vuitton-väskor, hur verkliga de än må vara.

Tips för en schmutzjunkie

Böcker: Northline – Willy Vlautin, Jesus´ Son – Denis Johnson, Nordkraft- Jakob Ejersbo, Vägen – Cormac McCarthy, Grannar – Raymond Carver, Roman med kokain – M. Agajev, Vi i villa – Hans Koppel, Den gamla skolan – Tobias Wolff, och vad tusan som helst av Bukowski så klart.

Musik: Arab Strap, Burial, Dead Prez.

Film: Frozen river, Pusher, Festen, The Wire (tv-serie).

Hur mår du?

Mattias: För tillfället som jag förtjänar. Jag är lönehelgbakfull. Men jag hade trevligt, så det får vara värt besväret. I största allmänhet, rätt ok. Vill säga jämna plågor, det kunde vara värre osv.

Hermann: Bättre och bättre.

Matt: Jag är rätt bakis.

David: Der pendlar upp och ner. Inte så att jag blir nedstämd, mer sur och grinig av stress eller för lite egen tid.

Vad äter du till frukost?

Mattias: Generellt köper jag en fralla på jobbet som jag slukar tillsammans med en kopp te. Och det känns inte bra, frukosten är ju dagens viktigaste mål sägs det, så man borde nog ta den på större allvar. Just i dag hade jag ingenting hemma och nu sitter jag och skakar av hunger. Orutinerat!

Hermann: Proteinpulver blandat med mjölk, kokta ägg, oliver och avokado.

Matt: En brustablett c-vitamin

David: Två Wasa Sportknäcke med ost och en kopp kaffe.

Vem är den senaste person du blev god vän med och hur gick det till?

Mattias: Det kan låta konstigt, men det är nog min bror Axel. Plötsligt är man vuxen och familjens självklara band tänjs ut. Man lever sina liv på olika håll och träffas sällan trots att avstånden egentligen är rätt små. En kväll för ett tag sedan gick vi i allafall ut. Över vad jag minns som ofantligt många öl på Södra teatern kom vi underfund med att vi är oerhört lika varandra i det mesta. Det var väldigt skönt att stå och prata med någon som är lika komplex som en själv, där man inte behöver förklara allt för att det ju ändå redan är helt självklart. Vi träffas inte ofta nu heller, men när vi gör det så blir det alltid lite magiskt.

Hermann: Johan Olsson. Vi har varit på gränsen till goda vänner ett bra tag, men lyckades aldrig ta det där sista steget. Men så kom det en kris och då uppstod ljuv kärlek… I stark motvind ser man vad folk går för.

Matt: Det var väl David. Det var någon som sa att jag skulle läsa Davids blogg för att vi var så lika. Jag märkte att så var fallet. Vi gillade båda öl och vackra tjejer. Sen dök jag upp när David spelade skivor på Snotty och på den vägen är det. Mötte Mattias första gången samtidigt och blev god vän med honom också.

David: Det är Matt. Precis som går att läsa ovan dök han upp när jag spelade skivor för typ två år sedan. Han såg lite vilsen och ensam ut vid baren men jag kände igen honom och presenterade honom för resten av gänget och efter några öl var vi polare.

Min tid har inte räckt till den här veckan. Därför blir det inget inlägg i dag.

Er tillgivne

Hermann

En sommar för många år sedan var jag och fyrbrorsan på en landsomfattande bilburen turné. Vi hade knappt kommit utanför stan förrän en bekant kyrka dök upp en bit bort. Vi hade åkt förbi den så många gånger på väg till landet att vi var tvungna att stanna nu när vi var vuxna och kunde bestämma själva, utan två föräldrar i framsätet som bara ville komma fram någon gång.
Vi parkerade i solgasset på den dammiga grusplanen. Kyrkan är byggd av sten och ser ut som om den legat där jämnt - vilket den i allt väsentligt också gjort, i närmare 830 år för att vara exakt. Trots det ganska oansenlig, fast omgärdad av en vacker och välputsad kyrkogård med spretande gamla gravstenar. Hade det inte varit för läget invid motorvägen hade det varit en idyll. Men de döda behöver ju knappast tystnad, de bildar snällt kretslopp oavsett om platsen är lugn eller om det sker till ackompanjemang av tiotusentals bilar.

På landsortskyrkors vis var porten olåst - så det här bör ha varit innan trolösa hedningar började plundra landets kyrkor på värdesaker. Det var svalt och tyst därinne, motorvägens dån blev till en viskning. En jättelik jesusstaty i vitt gips sträckte ut sina armar över ett piano. Brorsan satte sig ned och spelade medan jag kollade runt i kyrkan och tog bilder på ett fält av dammfyllt ljus som föll över min bror som en skev rektangulär gloria.

Jag såg ned på de oregelbundna golvplattorna, vars döda hyresgäster sedan länge förmultnat och blivit till mull. Försökte föreställa mig vad som skett i kyrkan genom århundradens lopp. Mässor i mörk gryning med fladdrande, stinkande talgljus och otvättade kroppar i hundratal. Reflekterade över att utan dåtidens sociala kontroll kommer kyrkan aldrig mer bli lika fullsatt. Och det är väl lika bra det, kanske.
Min bror slutade spela och klangen från sista tonen tunnades ut i ett eko som långsamt dog bort. Vi satt stilla i den täta tystnaden en stund. Sedan gick vi ut mot solen igen, och när kyrkporten gick upp var det som om en flod av ljud sköljde över oss.

I vårt högljudda samhälle är det skönt med en plats där det fortfarande råder stillhet och tystnad. Det är något visst med att kunna lämna stadens larm och hets för att plötsligt, endast åtskild av en halv meter putsbelagt tegel, befinna sig i kompakt tystnad. Kyrkor, till skillnad från biografer, inbjuder nämligen inte till något opassande beteende. I kyrkor tänker folk tysta tankar.
Och om man inte vill försöka få igång ett samtal med den allsmäktige kan man ströva omkring bland gamla guldfärgade reliker, små förstelnade keruber med allvarstyngda ansiktsuttryck och tomma predikstolar och bara fyllas av historiens tungt flaxande vingslag. Den lite unkna doften av sten och marmor för tankarna tillbaka till museibesök med skolan. Avlägset hörs trafiken, som ett tyst sus någonstans långt bort. För en kort stund hade det lika gärna kunnat vara tvåhundra år sedan.

Med min fascination för kyrkor är det lite förvånande att jag aldrig varit inne i min egen. Eller så kanske det inte är så konstigt när allt kommer omkring, för den är liten och ser ganska trist ut där den ligger på S:t Göransgatan i höjd med sjukhuset, strax innan vägen korsar Mariebergsgatan. Det är ingen uppseendeväckande gammal gotisk fästning, utan närmast ett nybygge med sina blott femtio år på nacken. Byggd i tegel och omärkt av tidens tand, som en slät tonårshaka bland stadens andliga kråkslott.

Men i helgen gick jag förbi. Och det var ju ändå söndag, dessutom jävligt kallt. Porten stod lite på glänt och det lyste inbjudande genom fönstren. Jag gick in, och möttes av en helt öde sal. Förstås - detta är ju trolösa tider. Men det var vitt och ljust och vackert. Vid altaret en hög vägg med en jättelik skir målning i Einar Jolin-färgskala. Så fjärran från traditionell ångestindränkt mörkgrå marmor att effekten blev enorm - jag kände ett kort men intensivt lyckorus.
Jag petade ner småpengar i en skramlande bössa och tände ett ljus för bortgångna släktingar. Sedan började min upptäcksfärd, för är det något jag inte klarar av är det outforskade prång, hemliga luckor och trappor som jag inte vet var de slutar. I kyrkor brukar alltid allt intressant vara avspärrat, ett symboliskt tjockt rep som hänger för den vindlande trappan upp mot tornets hemligheter eller ned mot källarens dystra gravkammare. Men den här kyrkan hade inga rep för sina trappor. Och de gick nedåt. En spänd ilning fortplantade sig längs ryggraden.

De två våningarna under kyrkan visade sig bestå av flera salar i vit marmor. Rummen hyste i sin tur förvånansvärt många små fack. Det var ett kolumbarium, en viloplats för de döda.
Tystnaden var fullständig. Hade detta varit ett stort grannland i väst, hade den förmodligen ersatts av en liten tryggt porlande springbrunn eller lagom sorgsen muzak på låg volym, för tystnad kan göra människor nervösa, den har nästan blivit något onaturlig. Men ibland passar den in och detta var ett sådant tillfälle. Gravar och stillhet hör ihop, det är ofrånkomligt.

Jag gick omkring i salarna, drog med fingrarna längs de inristade namnen i guld. Läste högt för mig själv, blev tagen över det stora antalet döda.
Men efter en stund under jord började det kännas lite olustigt. Jag blev medveten om var jag befann mig. Stillheten blev för tung, luften liksom tjockare och svårare att andas. Jag gick mot utgången men fick ett plötsligt tryck över bröstet. Kanske det var det tysta larmet från 10 000 döda hyresgäster som drabbade mig, för jag fylldes av en ofrånkomlig eftertanke om hur kort livet är och vad lite jag gjort med det. Om hur det tycks passera allt hastigare medan jag står vid sidan om och tittar på. Hur jag slösat bort den ena hälften och att jag, om jag har tur, har knappt hälften kvar. Måste göra något, måste fylla tiden med något som betyder.

Med det smet jag ut ur en källarport och slogs nästan omkull av den kristallklara vinterluftens spröda svängningar. Öronen fylldes med ljud igen, skrapande fotsteg från ett fyllo som gick förbi, ett bullrande flygplan som gjorde sin inflygning mot Bromma flygplats, trafiken en bit bort. De kändes plötsligt viktiga, som spännande trådar som leder mot nya mål. Något att fylla det andra livet med.

Tystnad får onekligen hjärnan att gå igång på en annan växel. Udda tankar dyker upp när inga andra intryck stör. Och det är nog bra. Men flyktigt, och kanske inte just i en gravkammare…

Skolminister Björklund värnar om den lilla klick svenska elever som har det absolut lättast för sig i skolan, det är ju nästan rörande sött. Han har tagit sig en titt i våra klassrum och sett dessa överbegåvade stackare sitta och rulla tummarna. Denna outnyttjade kapacitet som slumrar in i dvala, sinkad av medelmåttorna. Det är ju skandal! Inte undra på att vi hamnar långt ner i internationella mätningar, tänker Björklund där han vankar av och an som professor Balthazar i sökandet efter en lösning. Hur kan vi hjälpa de stackars överbegåvade, säg mig hur?

Så plötsligt tänds lampan och Björklund hoppar till av förtjusning inför sitt eget geni. Sverige ska ha elitskolor! Jajamänsann, Sverige ska inte längre plåga dessa stackars savantkandidater med normalbegåvningens olidliga tröghet. Nej nej, inte så länge han sitter vid rodret. Tiden för planlöst tumrullande är förbi, här ska spetskompetens minsann förädlas! Och naturligtvis hoppar oppositionen genast upp ur sina skyttegravar och tar sikte. Vad har du nu hittat på Björklund? Det här är inte i enlighet med vår rättvisemodell där alla har rätt till en bra skola, säger Mona och Ohly i kör. Alltid denne Björklund, tänker de. Tur att vi har honom att skälla på, tänker de sen, Reinfeldt är ju nästan en av oss nu.

Björklund, som hatar rättvisemodellen mer än han hatar den liberala grundtanken, bröstar på sedvanligt maner upp sig och säger att så här ska vi ha det nu. Det är nya tider, och ni med era idéer om rättvisa åt alla hör till det förgångna. Jag har dessutom pratat med flera elever och de vill ha elitskolor, sådeså. Eleverna vill ha det, vi vill ha det, alla utom ni vill ha det. Dessutom kommer vi att få bättre resultat i internationella jämförelser, vi ska fanimej gå om Finland för jag har retat mig så in i helvete på att de ligger före oss.

Så vad handlar det här egentligen om och vad blir konsekvenserna? I grund och botten föreligger förstås en ideologisk skillnad, det är därför ämnet är populärt att debattera. Sossarna skulle aldrig föreslå att Sverige ska ha elitskolor, det går emot den socialistiska grundtanken (i den mån sossarna fortfarande förlitar sig på denna). Att Björklund vill ha det är däremot helt i linje med dennes skolpolitik, som i korthet går ut på att med enklast möjliga medel få saker och ting att se ut som de är på spår igen. En pragmatikers verklighetsbild går aldrig på djupet, och åtgärderna blir därefter.

Nåväl, så låt oss granska saken lite närmare. Kartan ser ur som följer, svenska elever kan delas in i tre kategorier: De normalpresterande, de underpresterande och de överpresterande. De överpresterande delar en egenskap med de underpresterande: de behöver extra stöd. Den ena gruppen behöver stimuleras för att komma ikapp normalgänget, den andra behöver stimuleras för att inte hoppa av hela skiten av ren tristess. Så vad har Björklund gjort för att hjälpa de underpresterande? De som i större utsträckning än eleverna i de andra grupperna sitter på bokstavskombinationer, trassliga hemförhållanden och taskig självkänsla? Jo serru, han har sett till så att lärarna har rätt att kasta ut dem i korridoren. That’ll do the trick. Med stökhögarna ur vägen kan de normalbegåvade i lugn och ro fortsätta sin jakt på ett VG, men det löser inte problemet för de överpresterande. We got rid of the stupid bunch but the geeks are still rolling their thumbs in boredom, my Lord.

Här gör Björklunds eviga pragmatiska visdom entré. I förslaget om elitskolor har Björklund identifierat de överpresterande tumrullarna som ett problem som behöver en snar lösning, och jag är ganska säker på att jag inte håller med honom. Är det ens ett problem? Allting är förstås relativt och att jämföra plågor har aldrig lönat sig, men mot bakgrund av hur många underpresterande elever vi har i vår svenska skola så känns det här som ett lyxproblem som kommer väldigt långt ner på prioritetslistan. Sen kan jag förstås tycka att det inte är alls speciellt begåvat att börja rulla tummarna när man löst sina obligatoriska uppgifter. På mitt arbete t ex uppmuntras alltid egna initiativ, det ses som ett tecken på ambition och vilja. Men i skolan, där inte bara lärandet utan också karaktären ska få sig en duvning, där vill Björklund rulla ut röda mattan för de elever som i brist på adekvat utmaning hemfaller åt lata övningar mitt på blanka eftermiddagen. Så var det aldrig i lumpen korpral, där fick man ju hjälpa de som halkade efter om man råkade vinna tävlingen i ålning medels hasning. Jag tyckte det var en ganska fin tanke, en av få i sammanhanget för övrigt.

Så vi har överpresterande elever, fint. Men vilka är de? Jag kan tänka mig två typer: de som faktiskt är av födseln otroligt begåvade och bara glider genom sina MVG utan större ansträngning. Dessa kan nog räknas på ena handens fingrar. Du har säkert träffat en sådan någon gång och slagits av den totala avsaknaden av social begåvning. Det är kufar vi snackar om, förstår du? Kommer dessa elever att bli mer socialt begåvade när de klumpas ihop med sina gelikar? Nej nej nej, det kommer att bli pinsamt insnöat på min ära. Sen har vi den andra skaran högpresterande elever, som faktiskt egentligen inte är speciellt intelligenta per definition utan snarare når sina MVG genom ambition (vilket förstås är nog så viktigt) och nästan löjligt höga krav på sig själva. Det låter fint men är tyvärr en rätt trasig skara elever som, enligt min gissning, till 95 % procent består av tjejer från akademikerhem. Du kanske har träffat en sådan också? Du vet, den duktiga flickan. Kanske har du då slagits av ungefär samma tankar som jag, att den här flickan skulle må bra av att sänka kraven på sig själv och få lite distans till prestationsångesten? Det känns liksom som att något när som helst kommer att gå sönder i den här flickan, och när det går sönder så kommer det att vara trasigt ganska länge. Kommer elitklasserna att hjälpa duktiga flickan att få distans till sin prestationsångest? Nej, jag skulle tro att effekten blir den motsatta.

Att bryta ut och isolera denna grupp elever i behov av stöd är dessutom ett tänk som står i total kontrast till hur vi hittills har valt att hantera den andra gruppen i behov av stöd, de underpresterande. Där har det alltid sagts, med gott forskarstöd, att problemen ska lösas inom den vanliga skolan, att det finns en poäng med att en klass liksom representerar tvärsnittet av befolkningen. Det främjar vad min sambo psykologen kallar ”fluid intelligence”, vilket enkelt översatt betyder förmågan till abstrakt resonemang. Alltså tillämpningen av det du lärt dig, inte upprabblande av fakta. Att människor som tänker olika samlas i grupp och tillsammans når ett resultat som är större de enskilda beståndsdelarnas total är ett fenomen som du kanske kallar mångfald eller lagarbete. Oavsett vad vi kallar det så tror jag att fenomenet ifråga kommer att blåsa förbi elitklasserna på ungefär femtusen meters höjd.

Jag tycker alltså att även de överpresterande eleverna ska få rätt stöd och stimulans i den vanliga skolan, och därigenom även få tillgång till den sociala träning som de har rätt till och högst troligen behöver.

Så det tål att sägas, att både du och jag vet att det inte alltid är de mest begåvade i skolan som klarar sig bäst i arbetslivet. Sanningen är väl snarare den att exemplen på det motsatta haglar. Vi vet också att de överpresterande, mer än genomsnittet, behöver både social träning och hjälp med att dämpa sin prestationsångest. Men se, det ligger i sakens natur att en elitsatsning lämnar offer bakom sig. I elittänkandet finns inte plats för dem som inte lyckas, bara de som lyckas. Och jag undrar så smått vad som kommer att hända med alla duktiga flickor som gör ett försök och kraschar. Jag undrar så smått vad som kommer att hända med alla socialt störda överbegåvningar som i elitklassen får en perfekt grogrund för att odla sin kufiska särart. En särart som inte direkt är högt efterfrågad på arbetsmarknaden. Visst, någon liten promille av dem kommer att träffa exakt rätt och hamna på ett ställe där de passar perfekt, men frågan är om de inte hade hamnat där ändå. Frågan är också om inte priset vi får betala för att denna lilla promille av Sveriges elever ska få rätt stimulans är väl högt att betala.

Sen har vi ytterligare en grupp människor som kommer att sorteras bort ännu tidigare och ännu brutalare än idag: the late bloomers. Somliga människor behöver väldigt lång tid på sig för att komma underfund med vad man vill göra, vad man kan tänkas vara bra på. En sådan människa får, tack vare elitskolorna, ytterligare bevis på att de inte duger något till när de misslyckas med att kvalificera sig. Och där någonstans har jag väl slutit cirkeln, då vi är tillbaka vid den ideologiska skillnaden. Somliga ideologier tycker att de svaga bör stärkas, medan andra tycker att de starka bör stärkas. Du har säkert din åsikt i frågan, så var inte rädd att meddela mig denna i kommentarsfältet.

PS.

Jag var själv en högst medelbegåvad student, vilket säkert inte kommer som någon överraskning för dig. Vad som däremot kanske kan uppfattas som lite kuriosa är det faktum att jag hade otroligt svårt för att skriva uppsatser i svenska. Jag fick alltid våndas med handsvett tiden ut för att klämma ur mig ynka två sidor handskrivet. Just den begåvningen, eller vad man ska kalla det, har med andra ord blommat väldigt sent.

Mickey Rourke har blivit hyllad för sin roll i The Wrestler. Den har kallats hans comeback. Han har på senare tid gjort många bra mindre roller men någon huvudroll har han inte haft. 

I slutet av åttiotalet stod Mickey Rourke på sin topp. Han hade då gjort 9 ½ vecka och betraktades allmänt som en sexsymbol. Men 1987 gjorde han också en roll som inte kan betraktas som särskilt sexig. Han spelade Henry Chinaski i Barfly. Charles Bukowkis alter ego Henry Chinaski är en smutsig, nedsupen och missförstådd poet. Mickey Rourke gör rollen strålande. Trots att Mickey Rourke vid den här tiden inte drack särskilt mycket är han helt övertygande när han bredbent staplar runt i vardagsrummet och letar efter en sista slurk sprit för en återställare.

2005 kom filmen Factotum, efter Bukowskis roman med samma namn, med Matt Dillon i rollen som Henry Chinaski. Det är också en mycket bra film och Matt Dillon är en lysande skådespelare. Men den når inte Barflys höjder och Dillons rolltolkning är inte lika stark som Rourkes.

Kanske beror det på att Mickey Rourke fick träffa och studera Bukowski. Manuset till Barfly är skrivet av Bukowski och han var närvarande vid stora delar av filmandet. Bukowski gör även ett litet inhopp i filmen som en alkis på en barstol. Vad Bukowski själv tyckte om att bli porträtterad av Mickey Rourke är osäkert då han i olika intervjuer bådet risat och rosat Rourke. I boken Hollywood, som Bukowski skrev efter att filmen var färdig, skriver han i alla fall att det kändes konstigt att någon så trevlig och stilig skulle spela honom. Kanske hade Mickey Rourke modell 2008 passat bättre.

Se både Barfly och Factotum. Vem tycker ni gestaltar Chinaski bäst? Rourke eller Dillon?

Själv hoppas jag verkligen att Postverket någon gång filmatiseras. Och då kan jag inte tänka mig någon bättre än mig själv i rollen som Henry Chinaski.

BARFLY - Trailer (1987)

FACTOTUM - Trailer (2005)