Det skulle dröja ända till 2009 innan den sista tragiska spillran av nittiotalet gick under. Ja, jag talar naturligtvis om Nöjesguiden.

Jag minns en tid för sisådär 12-13 år sedan då det hände att jag drog på mig skorna enbart för att traska ner till Pet Sounds för att se om nya numret av Nöjesguiden anlänt. Med lite tur möttes man av en prydlig bunt nytryckta tidningar i tidningsstället strax innanför dörren och kunde belåten vända hemåt med näsan djupt i tidningen och fingrarna sotfärgade av trycksvärta.

Nöjesguiden var viktig. Det fanns alltid ett matigt reportage, korta men entusiastiska texter om de senaste pophoppen som skramlade i någon källare på söder, mängder med skivrecensioner och ett och annat sjabbigt rykte. Således en perfekt och nödvändig fix för alla oss som knarkade populärkultur under mitten och andra halvan av nittiotalet.

Men sedan hände något, brittpopen dog i ett hav av illasinnade stråkar, kvällstidningarna lade ner sina fredagsbilagor och Linda Skugge började baka kakor. Men på Nöjesguidens redaktion vägrade nittiotalet lägga sig ner och dö. Faktum är att det ibland varit närmast rörande att läsa om det entusiastiska mottagandet av en ny Charlatans-singel eller de flämtande förväntningarna på någon grå medelmåtta som Nordpolen. Rörande men inte desto mindre tragiskt. Tragiskt för att en tidning som tidigare var både relevant och i viss mån ledande och vars uppgift är att befinna sig här och nu hade förvandlats till en sorglig kvarleva av tider som aldrig kommer åter. Ungefär som Killinggänget.

Fram till nu alltså. 2009 dör Nöjesguiden. Namnet lever kvar, men tidningen så som vi känt den försvinner. I stället för att fortsätta vara en PRO-uppsamlingsplats för grånande Terry Ericsson-typer med dålig hållning kommer den förvandlas till en tjejtidning med målet inställt på Stureplan och läderhudade modebloggare. Ytterligare en Stureplan eller Finest alltså. Från en gäspning till en annan.

Det handlar så klart om att överleva. Nöjesguiden är sedan lång tid totalt körd i botten – kolla bara på hemsidan. Men I stället för att våga sig på något nytt så gör man vad man tror är det säkraste draget för att överleva – ett slaskigt finger i luften och följa strömmen. Fast en bloggdriven mingelbildsida med ett och annat skönhetstips är väl inte direkt vad Sverige skriker efter, eller?

Att apa efter närmaste konkurrenten och sömnpillret Rodeo kanske inte framstod som så lockande, visst, men nog måste det finnas andra vägar att gå? Det återstår att se om bloggarna lyckas hålla hemsidan flytande (det är så klart där de borde lägga allt fokus redan nu) men papperstidningen lär vi inte behöva leva med särskilt länge.

Och vad fan händer med Carl Reinholdzon Belfrage?

Vad har du för relation till Thomas Di Leva?

Maths: En relation fylld av kärlek och respekt, trots att han trampade mig styggt på tårna på Fenix dansgolv en gång i forntiden. Han behövs, och han har gjort några riktigt bra låtar (fast det är ett tag sedan nu).

Matt: Jag har aldrig lyssnat på Di Levas musik. Men han är en lustig syn när han sitter på nytorget i en blommig klänning och med en iBook i knät.

David: Ingen – förutom att jag brukar se honom ränna omkring här i kvarteret. Tycker mest han verkar vara en vanlig snuskgubbe.

Mattias: När jag var tonåring hatade jag honom, han var en fjant i löjliga kläder. Sedan vände det någonstans. Fast han säkert bara är en bluff rakt igenom så tycker jag att det är skönt med en människa som är konsekvent och kör på. Dessutom tycker jag att “Tiden faller” som kom 2004 är ett jävligt bra album. En mer allvarlig ton var vad Di Leva behövde.

Hermann: Den är både sval och distanserad.

Om Barstol skulle plocka in fler skribenter, vem eller vilka skulle du helst vilja se?

Maths: IA som ligger bakom Kvalitetsbloggen (http://kvalitetsbloggen.wordpress.com/). Dels för att vi behöver tjejer och dels för att hon levererar kvalitet i allt hon skriver.

Matt: Någon helt annorlunda än de andra barstolarna. Någon med insyn i en helt annan värld. Någon yngre. Någon kvinnlig. Annika Marklund kanske.

David: Jonas Karlsson

Mattias: Det skulle jag vilja fundera mer på.

Hermann: I jämlikhetens namn vill jag att Barstol ska förbli ett hem för manliga skribenter:
Anders (http://kindofblue.blogg.se/), Weman (http://weman.wordpress.com/),  Johnny (http://nederbird.blogspot.com/), Dexo (http://lookingformessiah.blogspot.com/) och mina gode vän Jonas Dahl (som inte har någon blogg) är de fem första namnen jag kommer att tänka på.

Vad skulle du säga till Liza Marklund om ni på tu man hand skulle äta middag tillsammans i morgon?

Maths: “Du skulle inte kunna tänka dig att sitta barnvakt så att jag får äta middag med min sambo istället?”

Matt: Jag skulle fråga om det är möjligt för vem som helst (mig) att göra sig en förmögenhet på att skriva och om hon har några tips.

David: Ställ upp på en intervju med en påläst journalist.

Mattias: Att sanningen svider.

Hermann: Du är en påfågel i allt utom skönhet, och att folk har ett fullkomlig avskyvärt och ytterst hjärtlöst sätt att gå omkring och säga saker bakom ryggen på en som från början till slut är absolut sanna.

Minns inte exakt när jag hörde Front 242 första gången men det var någon gång i sjunde klass. Jag var nyinflyttad till överklassghettot Askim/Hovås söder om Göteborg från den lilla sossebyn Åmmeberg i Närke. I Åmmeberg fanns synthare vs hårdrockarekulturen, fast den var inte tillnärmelsevis lika utvecklad som den var på Hovåsskolan, för i Åmmeberg fanns det bara hårdrockare. Synthmusik var likaställt med Depeche Mode, bögar och moderater.

Därför blev chocken stor när jag upptäckte att det inte bara fanns synthare på Hovåsskolan, det fanns synthare som både slogs, söp och knullade. Bland dessa svartklädda långluggar ansågs Depeche Mode var en helt okej grupp, men de var ingenting jämfört med de belgiska råsyntharna Front 242.

Front 242 hade på 80-talet, och har fortfarande, samma råa kraft som den bästa hårdrocken kombinerat med ett mycket skruvat konstnärligt budskap – pretentionerna var enorma och allvaret stort – som tilltalade upprorskåta och lillvuxna överklassungdomar. Jag föll pladask för musiken men budskapet hade jag desto svårare att tugga i mig, även om viljan definitivt fanns där. Men som den strykrädda och sent utvecklade lilla pojke jag var, fattade jag inte riktigt vad det var belgarna försökte säga. Vilket inte är särskilt konstigt i backspegeln: för så här beskrev Front 242 sin musik och sina konserter 1986.

Patrick Codenys: Vi vill ge publiken en chans att släppa ut trycket och ha det bra. En konsert med Front 242 är verkligen något extra där publiken kan se noga utvalda bilder och få tillgång specifika ljud och rytmer. Publiken och bandet släpper ut en typ av energi som vi försöker katalysera för att skapa intensiva kontraster.

Jean-Luc De Meyer: Vi använder ett militärt utryck på scen för att det är starkt, universellt och mänskligt. Faktum är att vi på scen jobbar som en kommandostyrka eftersom våra mål är likvärdiga: sikta rätt och slå till hårt. Våra metoder är också identiska, vår bemanning och utrustning är extremt slimmad och mycket effektiv. Folket som jobbar med bandet ges en funktion utifrån två kriterier: effektivitet och snabbhet. Och när konserten är över, likt en kommandostyrka, drar vi oss tillbaka till anonymiteten.

Daniel Bressanutti: Vi har infört en speciell typ av musik och en speciell typ av image; Front 242. Vi använder enkel teknisk utrustning, en fyrakanalsstudio, som är helt anpassad efter bandet. Verkligen, vi behöver ingen ultrasofistikerad utrustning för att producera ny och originell musik.

Richard Jonckheere: En show med Front 242 är 100 procent energisk energi. Publiken dras mot gränsen mellan energi och våld. Publiken tvingas att själva bestämma om energin är positiv eller negativ. Vi producerar bara en rå typ av energi baserat på sanningen – som kan ses som både våldsam och energisk. Men det är publiken som bestämmer vilket.

Nu förstår jag Fronts 242:s pretentioner och budskap bättre. Och jag är fortfarande svårt torsk på deras musik: näst efter Kraftwerk har ingen grupp bidragit till utvecklingen av den moderna elektroniska dansmusiken, som omger oss i underbart överflöd.

Däremot går det inte att återskapa den spänning och laddning som en konsert med Front 242 skapade på 80-talet. Då tog alla i publiken dem på blodigt allvar och konserterna påminde väckelsemöten.

Medelåldern på Trädgår’n förra fredagen var ”Bruce Springsteen”, och även om det röjdes rejält var det tydligt att både publik och band hade en slags mogen distans. Känslan var mer likt en klassåterträff där alla spelade en roll baserad på något de var för drygt 20 år sedan och aggressiviteten var till stora delar utbytt mot nostalgisk kärlek. Men kraften i musiken är densamma och jag häpnade över hur vansinnigt väl deras sound och låtar har åldrats.

Det enda gnället mot konserten var att de hoppade över lite väl många gamla klassiker, men det var lätt att förbise när jag fånleendes vandrade hemåt i den kalla januarinatten och nynnandes på Front 242: s allra bästa låt: Headhunter.

One – You lock the target
Two – You bait the line
Three- You slowly spread the net
And four – You catch the man

Egentligen är det en helt utvecklingsstörd företeelse; att samla ihop flera hundra inbördes obekanta människor i ett rum och ta bra betalt för att visa dem en film.
“Film är bäst på bio” är biografkonglomeratets självgoda paroll i kampen att slita dig från dina vänner, TV-soffan eller krogen – för att du ska få ynnesten att betala en avgift för att du själv gör jobbet när du bokar din biljett via Internet.

Att film är bäst på bio var sant så länge filmutbudet levererades på flimriga stenålderskassetter och ljudet kom ut i mono genom teven. Då var bio ett nödvändigt ont, kanske till och med en lättnad. Tänk, surroundljud och en fin… nåja, hyfsat fin bild!
Man får också ha i åtanke att biografens storhetstid var i en tid då TV överhuvudtaget inte fanns i var mans hem (om ens alls).

Ungefär så här går det till när man går på bio i Sverige på 2000-talet:

Filmen börjar klockan nio, men klockan tjugo över nio har reklamen bara kommit halvvägs. Det är återigen ett inslag av biografernas verklighetsfrånvända affärsidé – de tror fortfarande svenska folket tycker att det är exotiskt med reklamfilm.

När mörkret så äntligen sänker sig maskerar den sista besökarens silhuett inledningen av filmen – världens längsta människa har lämnat Guinness rekordbok och rampljuset för två timmar och slår sig ned på sista platsen framför dig.
Mörkret tätnar, och alla blir lite nervösa och börjar prassla med sina godispåsar. Du tror i din enfald att prasslet ska sluta när filmen sätter igång, men det gör det inte – godisprasslet tystnar ALDRIG. Den ligger som en vass och stickande ljudmatta i bakgrunden under filmens alla tysta partier.
I raden bakom dig – någonstans – sitter dessutom ett utvecklingsstört mongo och sparkar på en stolsrygg. Eftersom alla stolar i hela raden sitter ihop så är det omöjligt att lokalisera det lilla aset – det kan vara han bakom dig eller hon längst ut på kanten. Du får bita ihop och knyta näven i fickan med ytterligare ett irritationsmoment som drar uppmärksamheten från bioduken.

En stund senare, mitt i filmen, går plötsligt en ängel genom salongen. För några sekunder är det som om alla prassliga godispåsar upphört att existera. Det är då någon tycker att det passar bra att hosta. Hostningen sätter igång kanske det märkligaste av människans alla beteendestörningar – grupphostningen. Det är fascinerande (men naturligtvis mest irriterande) att följa hostans väg genom salongen. Från mitten till bakersta bänken, vidare upp på balkongen, tillbaka till mitten igen, innan den efter några vändor och en kvart senare dör ut någonstans på de främre raderna.
När det äntligen blivit tyst så kommer nån på att han inte riktigt hänger med längre; dags att fråga kompisen! Teaterviskningarna ekar i salongen. Mummel, småprat, lustiga anekdoter ska avhandlas, självfallet just här och just nu och just under en film som alla betalat 100 spänn för att få kolla på.

När det slutligen blir som mest spännande, ungefär då hjälten hänger från klippkanten och en stor kille med silvertänder ska trampa honom på fingrarna, så börjar det trycka i blåsan. Du har här två alternativ: sticka iväg så fort du kan och missa filmens klimax, eller sticka iväg efteråt. Hur du än gör så är filmen förstörd; sitter du kvar så är du för koncentrerad på att inte kissa på dig vilket förstör hela upplevelsen, och går du så missar du rullens viktigaste scen.

Garnera din “film är bäst på bio”-upplevelse med det obligatoriska förortsgänget längst bak som inte kommer in på krogen, och därför måste tala i mobiltelefon och kasta ihopknycklade biljetter och peka med laserpekare på bioduken.

Som grädde på moset har biografmaskinisten, som efter år av filmvisning själv är lomhörd, dragit upp volymen till tinnitusnivå för att försäkra sig om att ingen representant av dagens ungdom når pensionsåldern med hörseln i behåll.

Vad kan vi då dra för slutsats av detta? Tja, kanske det faktum att bio för en filmälskare är bäst hemma på plasman med ett surroundsystem, en back öl inom räckhåll, pausfunktion för toalettbesök och avsaknaden av trehundra idioter som gör sitt bästa för att förstöra filmupplevelsen.
Om filmindustrin vill vinna över fildelningskulturen och fortsätta öka biotittandet, så har de helt klart en del att jobba på…

Den vanligaste frågan i ämnet svensk bilindustri har på senare tid varit ”Borde staten tillverka bilar?” Den frågan har regeringen själv tidigare besvarat med ett rungande NEJ, ändå står vi här nu med Reinfeldt & co i knäet på GM och Ford. Nejdå, jag är inte överraskad. Bara en aning trött. Ska du säga ”Ett nej är inte alltid ett nej” nu Maud lilla?

Jag förstår ärligt talat inte det här med krispaket till bilindustrin på någon nivå. Om ett företag tillverkar en produkt som ingen vill ha när det är lågkonjunktur, vad ska man då göra av pengarna man får av staten? Ska man fortsätta tillverka bilar och köra dem direkt till skroten? Varför inte bara ge miljarderna till oss konsumenter så att vi kan köpa bilarna som ingen egentligen vill ha? Då kan vi ju åtminstone köra skiten ur dem innan vi själva kör dem till skroten. Tänk dig folkrace med splitternya 250-hästars Volvo och Saab, det kan ju bli riktigt roligt.

Som jag ser det är krispaketens enda syfte att säkerställa att Sverige fortfarande har biltillverkning om fem eller tio år, och det kan man verkligen fråga sig om vi borde ha. Varför ska Sverige tillverka fortskaffningsmedel som smutsar ner miljön? För att vi behöver jobben? Jag är allergisk mot den sortens defensiva och kortsiktiga politik, oavsett vilket parti som för den. Det finns ingen anledning alls för Sverige att fortsätta tillverka bilar som drivs av fossila bränslen, då är det bara att lägga ner skiten. Ni som arbetar med att sätta ihop fossila bilar får göra något annat, det är galenskap att fortsätta på den linjen.

Nej självklart borde man använda pengarna till en nyutveckling som rör sig bort ifrån fossila bränslen, men det lär ju knappast skapa speciellt många nya jobb på kort sikt. Framför allt inte för alla underleverantörer som lär få vänta flera år på en ny revolutionerande modell från Volvo eller Saab (jag utelämnar vår tredje biltillverkare Koenigsegg, det verkar faktiskt fortfarande gå hyfsat bra i nischen ”bilar som kostar över tre miljoner”). Tyvärr för Saab och Volvo är det japanerna som har stakat ut framtiden för alternativa bränslen och ligger långt före alla andra. Både Honda och Mazda har färdiga vätgasbilar som är kommersiellt gångbara och Toyota har arbetat med hybridteknik i över tio år.

Med fräscha statliga miljarder tycker man ändå att det borde finnas en viss möjlighet för di svenske att jaga ikapp. Men tror vi egentligen på det? Nej, inte jag iaf. Inte med nuvarande ägare åtminstone, det vill säga de amerikanska strutsarna. Det är sällsynt olyckligt att båda våra biltillverkare köptes upp av amerikanska bolag, eftersom amerikanska biltillverkare inte bara gör världens sämsta bilar utan också har världens sämsta affärsplaner. Det är dåligt skötta bolag helt enkelt, helt utan visioner och framförhållning.

Alltså är statens miljarder pengar i sjön, såvida inte GM och Ford släpper våra svenska kycklingar fria. Enda räddningen är troligen att en japansk biltillverkare som redan har den miljövänliga tekniken köper Saab eller Volvo (vi kan nog inte rädda båda är jag rädd) och använder varumärket som premiumprodukt på den europeiska marknaden.

Självklart finns det hotbilder, inte tu tal om det. Men somligt som förs fram där ute är inte sant. Ta t ex allas vår Singapore-vän von Holstein som säger att svenska bilarbetare måste ge vika för kinesiska dito eftersom dessa kostar en tjugondel att hålla vid liv. Om detta var sant hade bilindustrin flyttat all produktion till Indien och Kina för länge sedan. Nej, det von Holstein inte förstår är att köpare av bilar inte följer samma beteendemönster som köpare av hemelektronik. Tysk kvalitet, japansk driftsäkerhet, svensk säkerhet, amerikansk.. skit. Fattar du? Alla tillverkarländer har sin egen konkurrensfördel, själva landet i sig är en stor del av varumärket. Jösses gosse hur många människor det finns där ute som har betalat svindlande summor pengar för att komma åt symbolvärdet i tysk kvalitet, när det i själva verket finns japanska bilar som för halva priset eller mindre håller högre kvalitet än Audi, BMW och framför allt Mercedes. I alla fall om man med kvalitet menar att skiten håller.

Alltså kommer de få kvarvarande köparna också att svika om Volvo flyttar tillverkningen till Kina. Inte för att bilen på något sätt blev sämre av flytten, utan för att Sverige (i bilköparens ögon) gör de säkraste bilarna. Det gör inte Kina (återigen i bilköparens ögon). Det gör faktiskt inte Sverige heller, enligt Euro NCAP är det Renault som är bäst. Dessutom kostar det faktiskt en jävla massa pengar att frakta bilar från Kina till Europa. Det var t ex av detta kostnadsskäl som Nissan på 90-talet valde att flytta tillverkningen av de bilar som skulle säljas på den europeiska marknaden till England. Alltså the other way around, mr Holstein.

Men jag påstår alltså att det trots allt finns en framtid för svensk bilindustri, under förutsättning att man satsar på att utveckla en nollutsläppsbil. Den långa och dyra vägen är att göra det själv, den kortare och billigare vägen är att låta japanerna köpa våra varumärken. En bil som är lika säker och trygg som en Volvo (eller lika sportig och snygg som en Saab, om du tillhör den lättlurade sorten som har gått på den myten) men släpper ut noll gram CO2 måste bara vara en hit. Det måste ju vara så! Så där har ni receptet kära ärthjärnor, bygg bilen och säkra en jävlarns massa jobb i Sverige på kuppen. Med statens pengar dessutom, jag säger då det. Egentligen borde vi svenskar få en varsin bil gratis, det är ju trots allt våra pengar som pumpas in i en av världens sämst skötta branscher just nu.

                                                                                                                                                 Foto: Ekka

Vackert beläget 25 kilometer norr om Glasgow vid foten av berget Dumgoyne ligger Glengoynedestilleriet. Det är det sydligaste av destillerierna på skotska höglandet.
Det kan diskuteras om Glengoyne är en Highlandwhisky då det ligger så långt söderut och smaken är mer Lowland. Men det står Highland på flaskan och kanske är det av marknadsföringsmässiga skäl.

Det unika med whisky från Glengoyne är att kornet som används endast torkats av varmluft helt utan att utsättas för någon rök. Då uteblir givetvis den rökighet vi skandinaver är så förtjusta i. Det finns inte heller några inslag av tång och saltvatten då faten lagras på plats.  Istället får man fram en mildare single malt som är komplex där alla delikata smaker kan komma fram utan att överskuggas av rökigheten.
Men ärligt talat tycker jag inte den 10-åriga Glengoyne som går att köpas Systembolaget är någon smaksensation alls. Jag rekommenderar istället den 17-åriga som finns i beställningssortimentet. Den har en mer distinkt kryddig ekkaraktär och smakerna är mer balanserade. Framförallt har den en framträdande smak av malt. Som Glengoynes slogan lyder – The Real Taste of Malt.

Oavsett om man gillar whisky utan rökighet eller inte är destilleriet värt ett besök. Whiskyn tillverkas i en idyllisk miljö. Turguiden, en dam som för många år sedan uppnått pensionsåldern, är engagerad och brinner för single malt whisky. I rundturen ingår såklart en dram och vår guide försöker lära oss säga skål på gaeliska. Slainte Mhath eller bara Slainte. Vi får se den vackra källan varifrån vattnet som används hämtas efter att det under 40 år filtrerats genom röd kalksten på sin väg nerför Dumgoyne. Därefter går vi in i själva destilleriet som är häpnadsväckande litet med tanke på att de producerar 1,5 miljoner liter whisky per år. Destilleriets specialister, Stillmen, går omkring och inspekterar mäsken och de olika faserna av destilleringen. Vi får titta rakt ner i de stora jäskaren. Ett tips är att inte dra ett för djupt andetag genom näsan då ren mäsk är väldigt starkt. Vi avslutar vårt besök i souvenirshopen beläget i det äldsta lagerhuset från 1833. Här kan man inte bara köpa alla tänkbara souvenirer utan också whisky. Här finns alla varianter av Glengoyne, många udda buteljeringar, som äldst från början av sjuttiotalet.
Vad sägs om Stillman Ronnie’s val, en 22-åring lagrad på bourbon fat, som har en gnutta smak av vanilj och kokos?

Svenska medier är fega. Vi lever i ett fegt land där trygghetsnarkomanin sträcker sig så pass mycket längre än de dubbla låsen på ytterdörren.

En månad tog det för gammelmedierna att vakna och våga ta debatten kring Liza Marklund och boken Gömda. Då hade den redan hunnit ta enorma proportioner på nätet. Det är fint att drakarna äntligen vaknar – bättre sent än aldrig. Tyvärr gör de det när diskussionen redan är gammal och läser man vad de skriver så tillkommer inget nytt. Allt finns redan på bloggar, debattsidor och tidningar som Dagens Media, Resumé och Nyheter24. Det enda de uppnår är ett kvitto på att de faktiskt vågade. Till slut.

Den fortsatta debatten? Den lär inte få ny glöd förrän Marklund själv vågar ta bladet från munnen och talar ut. Vilket hon lär tvingas göra förr eller senare.

Fram till dess är den intressanta diskussionen hur det kunde gå så här. Hur kommer det sig att så många svenska medier tillsammans försöker lägga locket på och tysta ned en relevant debatt? Är sandlådan så pass liten? Är nepotismen så pass utbredd och synkroniserad?

För när de slutligen vågar så agerar alla samtidigt. Den hand som svenska medier hållit bakom Liza Marklunds rygg dras undan med ett ryck och med ens är hon som tidigare varit oantastlig ute i kylan. För det är där Marklund befinner sig och det är där hon kommer stanna om hon inte med ett magiskt trollspö lyckas flytta fokus från sig själv.

Att en journalist skriver en bok fylld av lögner och överdrifter är allvarligt. Men vi talar fortfarande om en journalists verk. Det stora sveket, det som verkligen skrämmer är inte en enskild journalists lögner. Det verkligt skrämmande är hur pass högt trumman ska behöva slå innan gammelmedierna vaknar och vågar göra sitt arbete. Hade inte så pass många slagit så pass hårt och så pass länge så hade drakarna fortsatt blunda för lögnerna och fortsatt hålla en ohederlig journalist om ryggen.

Tänk alla andra debatter, där det inte funnits en lika stark folkopinion, som kan ha gått ett liknande öde till mötes. Det är en svindlande tanke. Och riktigt jävla skrämmande.

Varje gång du tar ett steg utanför dörren så rullas det ut miljarder tunna trådar som sticker iväg i alla riktningar. Oftast väljer vi rätt väg. De enstaka gånger vi inte gör det sker något helt oväntat. För det mesta något relativt harmlöst, men det händer trots allt ibland att man skjutsas iväg i en riktning som får livet att göra en tvärvänding.

1. Har slumpen någon gång spelat en större roll i ditt liv?

David: Ständigt intalar jag mig. Vad man sedan gör av det slumpen serverar är en annan sak.

Maths: Jag skulle nog kunna påstå att hela min yrkeskarriär började av en slump, eftersom jag kom in på en högskoleutbildning som jag sökt (jag sökte många, hade kryssat en massa rutor) utan att veta ett skit vad det handlade om… och slutförde den, vilket ledde direkt till den bransch jag sedan dess har jobbat i. Så svaret är ja, det finns säkert fler slumpar som jag inte minns just nu. Väldigt få saker har känts uttänkta i mitt yrkesliv, jag hade lika gärna kunnat vara grisbonde.

Mattias: Ja, förmodligen fler gånger än jag vet om. Men en gång där jag känner att slumpen spelade roll var när jag för länge sedan fick kicken från ett deprimerande skitjobb, baserat på något som kändes helt slumpartat. Mitt liv tog en plötslig och helt oväntat ny riktning åt ett bättre håll. Om det inte hade hänt hade jag varit en annan människa idag, jag hade gjort något helt annat och hade garanterat haft ett helt annat umgänge. Förmodligen tråkigare på alla punkter.

Hermann: Det har den så klart gjort i viss utsträckning, men jag tror inte på slumpen fullt ut. Vi ställs inför en massa möjligheter som vi inte alltid kan påverka, men valen vi gör är alltid vårt eget ansvar.

Matt: Hela tiden. Varje gång jag ska göra ett val skriver jag ner alternativen på en bit papper och numrerar dem sen slår jag en tärning för att se vilket val jag ska göra. Jag lever efter tärningen. Nej förresten det var inte jag. Jag tror slumpen spelar roll varje dag men jag kan inte komma ihåg någon stor slumpmässig händelse i mitt liv.

2. Vad strävar du efter, vad är ditt mål?

David: Att ta skrivandet vidare till nästa nivå och även fortsättningsvis kunna leva på det.

Maths: Total världsdominans.. fast egentligen ett lugnt, kärleksfullt familjeliv med en utvecklande och rolig karriär, samt tid över för ett par hobbies (skrivande och musicerande ligger högst på listan). Jag är mao en mycket enkel man.

Mattias: Jag vill fixa den där förbannade båten och jag vill satsa mer på det jag är bra på egentligen istället för att gå och harva med andra saker hela tiden.

Hermann: Att sluta upp med att vara en gnällfitta och i stället gilla läget.

Matt: Att finna kärleken, få den besvarad och kunna behålla den.

3. Hur många aktiva val har du gjort i livet för att nå eller komma närmare ditt mål?

David: Skrivandet har aldrig kommit naturligt för mig, det har varit en ständig kamp och att nu kunna leva på det är min största personliga framgång. Dra ner på drickandet, vara fokuserad, inte dras ner i negativa grubblerier, våga ta chanser – allt sånt är resultatet av aktiva val och för livet framåt.

Maths: Ja… inte vet jag riktigt, fem kanske? Jag tänker efter och hittar nog fler än två och färre än tolv. Svår fråga.

Mattias: Inte många, kanske fem stycken – de flesta för länge sedan. På den senaste tiden har jag känt att min motivation och drivkraft försvunnit nästan helt. Jag känner mig som en alg i havet som böljar fram och tillbaka med vågorna.

Hermann: I det lilla har jag gjort miljontals små val, i det stora rör det sig max om tio livavgörande val.

Matt: Inga. Jag ska börja göra det.

Det är förlåtelsen som gör oss till det vi är. Utan förlåtelse skulle vår art ha utplånat sig själv genom oändliga hämndakter. Utan förlåtelse skulle det inte finnas någon historia. Utan det hoppet skulle det inte finnas någon konst, för varje konstverk är på ett eller annat sätt en akt av förlåtelse. Utan den drömmen skulle det inte finnas någon kärlek, för varje kärlekshandling är på något sätt ett löfte om att förlåta. Vi lever vidare därför att vi kan älska, och vi älskar därför att vi kan förlåta.
(Från boken Shantaram av Gregory David Roberts)

Hur ska det bli fred i mellan Israel och Palestina? Att reflektera kring den frågan ger mig samma sinnesstämning som när jag funderar på hur voluminöst universum är: maktlöshet, dumhet, okunskap och litenhet – bara skita i det och låta tingen ha sin gång och i stället borra hjässan i de små vardagliga trångmål som min alldeles egna existens är fylld utav.

Men när små barn bombas till köttfärs varje dag går det fan inte att vända bort huvudet längre – hur komfortabelt det än må vara. Något måste göras; det är alla överens om. MEN VAD?

Bevekelsegrunden att skriva om, och diskutera, det här brännheta ämnet är att jag inte orkar se fler bilder på mördade barn, högtravande fördömanden av politiker som endast tänker på den egna hemmaopinionen, fredsavtal av papier-maché framförhandlade av det genomkorrumperade och inkompetenta FN; man botar inte hjärtinfarkt med plåster…
Det är dags att diskutera lösningar som sträcker sig längre än Carl Bildts, välmenande men menlösa, ylanden om eld upphör.

Jag vill ha förslag på riktiga lösningar. Inga utopiska drömlösningar där rättvisan segrar och moralen är hög. Världen styrs av hårda, cyniska och kalla män (och ibland av deras fruar) – det faktumet vill jag att vi aldrig dribblar bort i den här, eventuella, debatten.

Som tyskättling är det extra känsligt att vara kritisk mot Israel. Det kanske är vansinnigt att jag, som är född 1972, ska gå omkring och känna skuld till Israel och det judiska folket, men nu är det så. Och jag kan inte göra mycket för att förändra det. Bara för att Israel upprepar många av de vidrigheter mina förfäder gjorde mot det israeliska folkets förfäder förändrar det inte mina förfäders skuld, och i förlängningen mina egna skuldkänslor.

Mina förfäder mördare det judiska folket, och dess barn, skoningslöst. De gjorde det för att de trodde att de skyddade sig själva mot ett hot. Vi vet att de hade fel, att hotet inte fanns och att de var dumma i huvudet.

Jag har mist förståelsen för vad staten Israel försöker göra och uträtta; att omedvetet göra fel är ytterst mänskligt och en helt naturlig del av livet (det är så vi lär oss och utvecklas som människor), men att upprepa samma vrång som man själv blivit utsatt för är oacceptabelt.

Israel försvarar sitt (över)våld med att man värnar om sig själva, vilket i ett mycket snävt och enögt perspektiv kan uppfattas som sanningsenligt och adekvat (…och Hitler byggde ju Autobahn så helt dålig var ju inte han heller…). Men låt oss vara honnetta, hur mycket skyddar man sig själv om man mördar någon annans barn? Vari ligger klokskapen i det? Vari ligger lösningen i det? Vari ligger framtiden i det?

Jag vet att många israeler värjer sig mot argumentet: ”Varför ska Israel vara bättre än andra länder?  Vi är inte de enda som mördat barn, alla länder har gjort det genom historien. Människor är människor oavsett vad.” Det är helt korrekt att människor är människor med allt vad det innebär – problemet är att Israel allt för väl liknar de mest hårdhjärtade regimer som världen har skådat; och det borde verkligen ligga i deras intresse att inte vara det om de vill överleva som nation. Bara för att ens förälder varit pedofil betyder det inte att man måste, eller har rätten, att bli pedofil själv. Man har ALLTID ett val.

Israel har sedan dag ett, tyvärr, valt att slakta och massakrera människor som har minst lika mycket rätt till jorden, bergen, vattnet och luften i området.  Och de kommer att fortsätta, en “fredlig lösning” på några andra villkor än deras egna avfärdas kategorisk. Men fred på Israels villkor innebär i klartext att allt återgår till det fullständigt outhärdliga och oacceptabla tillstånd av rättslöshet, dagligt våld, förtryck och genomförd strukturell rasism.

Vad borde Israel göra? Jag tror nyckeln till fred stavas ekonomi. Även om några stora företag i USA och Israel tjänar grova pengar på konflikten, är det i slutändan en väldigt dålig affär för det allra flesta – även i Israel och USA. Israels fokus borde vara att hjälpa Palestinierna att bygga upp sitt land och skapa en fet och välgödd medelklass. Då tror jag grogrunden för religiös fanatism skulle torka ut, hatet blekna och en spirande framtidstro skulle kunna svepa fram med ledorden: förlåtelse, kärlek och förståelse.

Europa är ett lysande exempel på en region som varit krigshärjad och nerkletad med hat i tusentals år. När vi till slut la ner vapen och började göra affärer med varandra vann alla; och i dag är de otänkbart för de allra flesta européer att ens tänka tanken på att gå ut i krig. Vi gillar vårt leverne alltför mycket och vi är inte intresserade av att tappa vår trygghet och vår materiella standard – trots att det finns stora skillnader mellan oss både kulturellt och religiöst.

Palestinierna då? Ska inte de göra något? Är de oskyldiga små lamm? Jag tycker att de har rätt att försvara sig och jag förstår deras frustration väldigt väl. De är för fan ockuperade och har blivit bestulna på sitt land. Min förståelse tillhör dem trots att jag finner Hamas missiler lika vettlösa som alla andra tänkande människor… Men JAG LEVER INTE I HELVETETS NIONDE KRETS – där angriparnas våld är grundvillkor och livets enda mening är att dö.

Inför ett fascistiskt och av imperialismen finansierat och (ömsom diplomatiskt, ömsom maktpolitiskt) försvarat folkmord (likheterna mellan Gaza och Ghettot i Warzawa är deprimerande många) ser jag mig inte ha någon som helst rätt att uppmana de angripna till att visa ädelmod och väcka sympati och medlidande hos en omvärld, som i förhållande till sina ledare, de cyniska männen, inklusive Condoleeza, är andra sidan av samma mynt.

(När en av ledarna för den algeriska befrielsekampen, Ben Bella, fick frågan av en journalist om varför de inte upphörde med sina terrordåd, med sina bomber och Molotovs etc, svarade han att det gör de direkt – så fort vi får jaktplan, stridshelikoptrar, stridsvagnar, automatvapen och några slagskepp som patrullerar kusten utanför VÅRT land ska jag personligen gripa och skicka alla till en internationell domstol som fortsätter.)

Men är det verkligen rätt taktik att mucka gräl med den starkaste killen på skolgården och tala om för honom vilket orättvist svin han är under varje lunchrast? Synnerhet om man vet att ”den hårda killen” inte kommer att nöja sig med att spöa skiten ur en själv utan även spöa upp hela ens familj också. Palestiniernas väpnade motstånd, hur moraliskt riktigt det än är, bidrar ju inte till att förbättra situation för någon. Jag menar inte att det ska lägga sig ner dö utan motstånd i tystnad – jag menar att motståndet kanske skulle vara effektivare om det skedde på ett annat sätt. Våld är mycket sällan lösningen, synnerhet om man är den svagare parten militärt.

En palestinsk fredsrörelse som predikar antivåld, likt de svartas motstånd i Sydafrika, skulle kunna vända den amerikanska opinionen (som tyvärr är den enda som räknas i någon reell mening, eftersom det bara är de som på allvar kan förändra USA: s politik i området) tror jag.
I dag tror den amerikanska allmänheten (och en hel del svenskar också) att Israel är angripet och försvarar sig. Men om det inte sköts några missiler och självmordbomberna upphörde tror jag att ingen längre skulle blunda för vad som egentligen sker.
Inte ens Barack Obama…

Vad tror du?

Mellan hårt trafikerade vägar uppstår ibland en märklig paradox: ett ingenmansland. En bit ödslig grönska som ingen någonsin besöker, förutom de som ändå lever i samhällets marginal.
I närheten av min bostad finns just en sådan plats. En gångväg passerar en gräsmatta som omgärdas av smutsgrå betongfundament. Några meter upp susar tiotusentals bilar förbi varje dygn. Detta är ett ställe som är helt bortglömt, trots att det ligger i stormens öga och är nära granne med ett tätbebyggt bostadsområde. Man går förbi och märker inte av dess existens, som om platsen vore insvept i ett kamouflage av bildäckspartiklar och avgaser likt Grenouille i sin osynlighetsparfym.

Det finns ingen inbjudande entré, man får ta sig uppför en brant slänt som förmedlar avspärrning utan staket. Men väl där uppe breder en grön äng ut sig, om sommaren översållad av klöver och maskrosor. Härifrån ser man DN-skrapan sticka upp som en fyr borta vid Marieberg, och bortom den Högalidskyrkans dubbeltorn. Åt andra hållet, tvärs över motorvägen, kan man vagt föreställa sig Alvik och Bromma. En bit bort tar en bergsknalle vid, och sedan följer en kuperad och snårig skog. Vore det inte för all trafik som höjer decibellvärdet till en snudd på öronbedövande nivå så skulle det vara ett fint ställe att ha picknick på.

Självklart är inte denna vackra men hårt prövade natur allenarådande. Bland bergsknallarna ligger flaskor och ölburkar, mögliga filtar och fläckiga gamla madrasser. Detta är inte lämningar från någon excentrisk campare som brutit upp från sitt basläger, utan det handlar om den ständigt bortglömda och ur ett politiskt perspektiv hyfsat ointressanta grupp som befolkar Stockholm där ingen är: de hemlösa.
Medan staden lite cyniskt bygger parkbänkar som man inte ska kunna ligga på, bygger uteliggare alternativa bostäder i stadens ingenmansland. Och det är kanske inte så konstigt – där får de ju i regel vara ifred.

En gång gick jag rakt in i någons källsorteringsanläggning. Ingen var där, vilket kändes rätt skönt – jag vet inte hur jag själv skulle reagera om någon plötsligt klev rakt in hos mig.
Över en berghäll låg ett antal högar uppradade. Tjocka vajrar i en, sprayburkar i en annan, rostiga spikar och sladdar i en tredje. Allt prydligt och nogrannt arrangerat. Under ett träd stod en sliten stol med flagande lack brevid ett primitvit tält av presenning. Jag tittade runt en stund och tog lite bilder, men det kändes inte bra. Fast jag egentligen bara stod mitt i en skogsdunge kändes det som om någon snart skulle komma dit och ta mig på bar gärning, som om jag gjorde intrång på privat område.

När jag var på väg därifrån såg jag något som hängde från en gren: en bukett torkade blommor fastbunden med en elsladd. Denna enkla detalj fick mig att se på platsen med andra ögon. Det var inte ett lager – det var ett hem som någon försökt göra trivsamt.
Vem vet vad för historia som doldes bakom dessa sköra blommor, dekorativa som en studentbalsbukett i ett tonårsrum.
Det är lätt att bortse ifrån att de där på marginalen egentligen delar samma känslor som du och jag. Människor med barndomsminnen, drömmar och fåfänga förhoppningar, fast liksom insvepta i ett hårt och väderbitet omslagspapper. Man glömmer gärna det när man blir frågad om småpengar på tunnelbanan av någon som är smutsig och luktar illa.

Idag är ingenmanslanden i fara. I en tid då allt fler vill bo på Stockholms begränsade innerstadsyta så börjar stadens grönområden inventeras. Även en liten bortglömd parkplätt där ingen skulle fått bygga hus för femton år sedan är idag attraktivt villebråd.
Men dessa områden tjänar inte bara som alternativa boplatser åt folk som inte har någon annanstans att ta vägen eller som en barriär mellan två motorvägsleder. De fungerar också som urbana lungor som utöver stadens “riktiga” parker renar luften och gör Stockholm till just den gröna och trevliga stad vi tycker så mycket om. Och de saknas inte förrän de plötsligt en dag är borta.

> SvD - “Alla outnyttjade eller lågutnyttjade områden i innerstan passar inte för modernisering och förtätning”