För några år sedan så lyckades en vän av det täcka könet övertyga mig om förträffligheten med att gå på pass på gymmet. Vi testade box och det var ju sannerligen roligt, då simulativt våld i de flesta former faktiskt är rätt så underhållande och även ett bra sätt att göra sig av med aggressioner.

Jag är en person som har gjort “gå sin egen väg” till en konstform och allting som kan uppfattas som inne och hajpat ser jag på med illa dold förakt (nu kan det vara så att min “min väg” egentligen är en mainstream-variant av själva företeelsen då jag fortfarande tvättar mina kläder och inte bor i en koja mitt ute i skogen, men det är en helt annan historia). Nu var ju själva grejen att det var gratis. Boråsare och gratis är som tjocka barn och tårta. We love it like a fat kid loves cake.

En dag så tyckte min vän att det skulle gås på step-pass. Det är när man ska trampa på en pall. “Det kan ju inte vara svårt”, tänkte jag. “Jag har ju hyfsad koordination”, tänkte jag också. “Det finns säkert andra killar där”. Trodde jag.

Jag kom in. “Är det några nya här?” frågade den (hysteriskt) käcka personen framme vid scenen. Jag (dum som jag är) räckte glatt upp handen och där satte jag första spiken i mongokistan. “Vad kul!” utbrast den käcka personen (det hon menade egentligen var att det skulle bli roligt att skratta åt mig). Sen började hon och det var inte så svårt i början (de första tre sekunderna) .

Step-step-step-step… (hey, jag fattar galoppen!)

Step-step-step-step-skutt… (vad fan var det där för något?!)

Step-step-step-step… (det här känner jag igen…)

Step-step-step-”vänster!” Step-step-skutt (för helvete! Kan du inte hålla dig till step-step-step-step, det fixar ju jag!)

Step-”upp med knät” - step-skutta-runt-pallen (det heter stepbräda men jag kallar det för en jävligt låg pall) - klappa händerna (vid det här laget får min hjärna kortslutning och jag håller på att sparka iväg pallen över halva salen då mitt koordinationscenter totalhavererar.)

Är glad för att jag är i hörnet lägst bort från scenen.

DÅ: Step-step-vridning (alla i salen tittar åt mitt håll där jag står där i hörnet som en imitation av en chimpans med grav epilepsi) - skutta-på-stället (och titta på chimpansen).

Så gick det på i en halvtimme.

Där kom jag in bland minst tjugo snygga tjejer, den finska Michelingubben, och ska flasha mina moves… de här damerna skulle kunna baka en sockerkaka, doktorera i historia, prata i mobiltelefon och skutta runt på en jävligt låg pall… SAMTIDIGT! OCh där står jag, som ramlar framstupa i trappor om jag inte spottar ut tuggummit.

Jag var dödlig. Mina krumbukter skulle resulterat i allvarliga skador om någon skulle kommit inom sfären av knän/fötter/armar där jag flaxade runt som Johan Olov Koss. Med motorik som en väderkvarn, koordination som en gödselspridare och vig som ett kassaskåp stod jag där som en flodhäst bland fjärilar…

Om jag skulle göra det igen? Aldrig.

Jag ställer mig hellre i ett hockeymål. Naken.

// Kaptenen

Dricks är nåt av det konstigaste som finns. På något sätt har det blivit norm att man ska muta snorkig krogpersonal för att få service.

Du kommer in och ställer dig vid bardisken. Efter en liten stund dyker bartendern upp och tar din beställning. För denna bedrift förväntas du lämna en femma eller tia i dricks.
Här kommer eldprovet - degar du nu extra så kommer alltså den här typen lägga märke till dig nästa gång du vill göra en beställning, och gör du det inte så får du följaktligen heller ingen vidare service i fortsättningen. Trevlig inställning, eller hur? I synnerhet eftersom det ju ändå är så billigt på krogen…

Vi har alla hört att det är en bransch där servitörer, dörrsluskar, nissar, kockar och hovmästare tjänar uselt och dessutom har kassa arbetsvillkor. Och därför ska vi kunder, alltså utöver den där notan på tusen spänn, lägga en hundring extra för att servitrisen hittat tillbaka till bordet eller orkat fyra av ett leende lagom med notan? För att deras arbetsgivare har en affärsidé som inte är tillräckligt lukrativ för att kunna erbjuda fast anställning och en normal lön? För att det “bara är så”?
Med det resonemanget undrar jag vad det är som gör krogyrket så unikt. Varför ger vi inte dricks till undersköterskor, Mc Donaldsanställda eller städare..?

Kanske skulle vän av ordning vara mer restriktiv med dricksen om han visste vad den gick till. Det är nämligen så att den stora andelen dricks går åt till - ja, just det; dricks!
När krogfolket gått av skiftet och snurrar ut i natten för att dränka sina sorger över ett par öl träffar de sina branschkollegor - och är det något som de som jobbar på krogen snappat upp så är det hur det känns att inte få någon dricks. Följaktligen betalar de rejält med stålar vid sidan om.

Så det du tror går till mat och husrum och gulliga presenter till lilla mamma, hamnar i själva verket sent om natten i någon annan servitörs ficka. Kanske hos den där dryga idioten på Berns som du hatar.

En kompis besökte nyligen en thailändsk massagestudio i Gävle. Han hade känt sig hängig ett tag och axlarna värkte från monotont arbete, en uppfriskande massage kunde kanske göra susen. Från det stora utbudet av massageskolor valde han mer eller mindre på måfå att prova den thailändska. Han hade hört att en äkta thailändsk massage kunde göra underverk för stela leder och ömma muskler, och underverk är alltid ett välkommet inslag i vardagen.

Behandlingen började precis som han hade förväntat sig. Han fick klä av sig till kalsongerna och ombads sedan att lägga sig på mage på en massagebänk. Massösen oljade in sina händer och skred till verket: en välgörande helkroppsmassage till priset av trehundra kronor var vad min kompis hade betalat för och det var precis vad han fick. När massagen började närma sig sitt slut, åtminstone såvitt han själv kunde bedöma, lade massösen plötsligt och utan förvarning sin hand på hans kalsonger. Med ett fast grepp runt hans penis frågade hon på knagglig engelska ”You want massage here too?” Totalt överrumplad som han var lyckades han enbart få ur sig något slags gutturalt läte, ett läte som massösen uppenbarligen tolkade som ett nej eftersom hon släppte greppet om familjepaketet och förklarade behandlingen som slutförd.

Min kompis berättade att hela händelsen kändes overklig, så pass overklig att han ett tag misstänkte att han i någon slags halvkoma hade drömt fram det hela. Men det hade faktiskt hänt, han var tvungen att inse det till slut. I sitt förvirrade tillstånd lyckades han ändå ta sig hem och började genast göra efterforskningar på nätet: hade han missat något här? Fanns det något outtalat men ändå självklart tecken som han hade missat, ett tecken som förklarade att viss thailändsk massage bara är vanlig massage medan annan thailändsk massage även innehåller erotiska inslag? Och i Gävle! Hur kan det finnas ett företag i Gävle, med F-skattesedel och hela balunsen, som erbjuder att runka av sina kunder?

Här kanske du vill invända att runka inte är samma sak som att massera, att syftena med dessa respektive aktiviteter skiljer sig åt. Och det kan man kanske hålla med om, fast å andra sidan hävdar jag att effekten blir i stort sett densamma: killen får stånd och blir sexuellt upphetsad. Skillnaden mellan syfte och effekt kan i detta fall mycket väl komma att bli det som lyfts fram i domstol som huvudbevis av massagestudions försvarsadvokat, men bara så du vet.. det håller inte i domstol.

Hans efterforskningar visade snart att själva oljan var nyckelordet som han hade missat. Utan olja ingen hand på skrevet, med olja så kan däremot detta förbluffande inslag tydligen dyka upp. Vid en egen googling hittade jag till exempel vissa resesajter som varnar kvinnor som ska åka till Thailand att inte ta en oljemassage om man inte är väldigt ”openminded”. En massagestudio i Stockholm känner sig tydligen nödgade att poängtera specifikt på sin hemsida att deras oljemassage inte innehåller några sexuella inslag, vilket förstås bevisar att det finns en hund begraven här. Eller rättare sagt, det finns en thailändsk tradition som bjuder att könsorgan ingår i konceptet “helkropp”, vilket väl säkert varenda svensk vet vid det här laget eftersom så många reser till just Thailand och bekantar sig med den kulturella kontexten, men min kompis hade inte ens tänkt tanken. ”Ja det är mycket man ska hålla reda på” konstaterade jag lite lakoniskt efter min kompis berättelse, men frågan är förstås om man ska behöva hålla reda på sånt här.

Nästa tanke som infann sig i mitt huvud känns lite allvarligare: hur kan det komma sig att en massagestudio i Gävle, eller vilken svensk stad som helst, kan erbjuda dessa tjänster utan att bli avslöjade och ställda inför rätta? Det är ju faktiskt olagligt att sälja sexuella tjänster, oavsett om man tycker att gemene man borde känna till sanningen bakom oljemassage. Om man leker med tanken, vilket kanske några av er redan gör, att rollerna varit omvända, alltså en manlig massör som lägger handen på en kvinnas skrev och frågar ”You want massage here too?”, så har vi naturligtvis och helt i sin ordning ett sexuellt ofredande på polisens bord. Alltså ett klockrent avslöjande med rättsliga påföljder, åtminstone hoppas jag att det är vad som skulle hända. Men när män ”utsätts” för samma behandling kan det hela alltså fortgå i smyg. Ja helvete, jag kan nog faktiskt gå i god för att somliga män till och med skulle känna sig nöjda med sig själva om de hade varit med om det min kompis berättade. Detta eftersom de stoiskt lyckats stå emot frestelsen att svara ja på massösens fråga.

Vad denna historia berättar med all önskvärd tydlighet, åtminstone för mig, är att när män och kvinnor utsätts för vad som på papperet kan rubriceras lika så är det ändå så fantastiskt olika. Ja det är så pass olika att jag funderar över huruvida en man i realiteten ens kan utsättas för sexuellt ofredande. Åtminstone inte i den mening som är fallet när en kvinna utsätts för det. Förvåning, mild chock och kanske till och med kränkning är ord som jag vid lite eftertanke kan förknippa med min kompis historia, men knappast rädsla. En kvinna som lägger sin hand på mitt skrev utgör inget hot, jag behöver inte vara rädd för henne. En man kan däremot skrämma slag på vilket kvinna som helst genom att göra samma sak. Speciellt bakom en låst dörr i en massagestudio där hon aldrig förr har satt sin fot.

En man kan vandra ut från det där rummet med en fräck historia att berätta för sina polare, medan en kvinna, i värsta fall, vandrar ut från samma rum och är psykiskt skadad för en lång tid framöver. Och jodå, kära läsare, visst fattar jag att det finns undantag. Naturligtvis finns det män som i motsvarande situation skulle lida psykisk skada och kvinnor som bara kunde ruska av sig det hela och berätta om den lilla lustigheten för sina polare över en öl. Och det är ju som bekant många som vill lyfta fram undantagen i debatten, som vill hävda att män minsann också kan våldtas och ofredas och så vidare. Men med stöd av 95/5-regeln (95 procent av de som utsätts är kvinnor, och nu räknar jag ändå lågt) förklarar jag härmed att det är ren jävla bullshit att börja jiddra om undantagen i debatten om våldtäkt och sexuellt ofredande.

Så gör inte det, börja inte jiddra skit. Fokusera istället på bekräfta problemet och bli en del av lösningen. Jag är så evinnerligt trött på män som känner sig kränkta i den här debatten, som tar illa vid sig när någon pratar om kollektiv skuld och män som djur. Det är inte du som är kränkt, förstår du? Försök istället att tänka dig in i den kvinnans situation, hon som sa det där om djur. Försök sätta dig in i hur hon kände det, efter att år efter år ha sett misshandlade kvinnor passera revy, kvinnor misshandlade av män. Tänk dig att du sitter där och blir intervjuad i en TV-dokumentär och känslorna börjar rinna över. Själv har jag ett jävla temperament (vilket jag inte är speciellt stolt över), och när jag tänker mig in i den situationen så tänker jag mig den så här:

Jag känner hur hatet börjar välla upp inom mig. Jag tänker på alla idiotiska svin till män som har slagit dessa kvinnor, kvinnor som inte kan göra ett skit för att försvara sig. All denna tortyr, denna psykiska terror som männen utsatt dem för. Det börjar susa i mitt huvud, snart svartnar det. Jag känner att jag måste säga något, få det här ur mig. Det är för sent att stoppa känslorna nu, här kommer hela skiten på en gång och det får min kropp att skaka av hat. Jag lutar mig fram mot reportern, stirrar henne hårt i ögonen och säger “Jag skulle vilja rada upp de jävlarna och skjuta skallen av dem. Nej vänta, först skulle jag skada dem, skjuta sönder knäskålarna eller något, sen skulle de få krypa omkring i sitt eget blod och be om nåd.

Fotnot.

Jag inser att jag möjligen tappade tråden där, att det gick lite väl brutalt från massage till massmord, men bara så du vet, det var det där sista jag egentligen ville säga.

                                                                                                                            Foto: Anders Adermark

Det är löningsdags i februari och ett tjockt lager snö täcker Stockholm. Det är inte många minusgrader men fukten i luften gör så att man fryser in till märgen. Jag längtar till sommaren och till mitt smultronställe Boule & Berså.

Boule & Berså ligger vid Hammarbysjös utlopp till Saltsjön. För att komma dit tar man sig över Danviksbron och går sedan under den. Det är väl värt omvägen. När man kommer ut från mörkret och den ogästvänliga betongen under bron möts man av en lummig berså med kulörta lampor i träden. Lindarna härstammar från den barockpark som en gång tillhörde Danviks Hospital.
Det är verkligen en oas i storstaden. Boule & Berså är bara öppet under sommarhalvåret och det finns bara uteservering. Baren och köket inryms i några baracker. Är det dåligt väder stänger de tidigt. Ofta strömmar det reggea ur högtalarna men det bjuds också på liveband. Kanske ett jazzband som spelar den perfekta bakgrundsmusiken.
Längs med kanalen ligger boulebanorna och klot kan hyras i baren för en spottstyver. Vill man inte kasta klot sätter man sig med en öl i en hammock eller i en solstol vid vattnet. Där kan man titta på båtarna(läs tjejerna på båtarna) som passerar förbi och vinka till turisterna på sightseeingtur. Är solen för stark kan man söka skydd i skuggan av träden eller under något av de många stora parasollen. Det finns också uppspända hängmattor för de riktigt trötta. Det är verkligen en speciell känsla på Boule & Berså. En avslappnad känsla – en känsla av att problemen hör morgondagen till.
Ölpriserna är också humana. De har tjeckisk och engelsk öl på fat. Är man äventyrslysten beställer man en  Boule & Bersåare som består av hälften 1698(engelsk stark ale) och hälften Gambrinus(tjeckisk lager).
Maten är till mestadels grillad och även den till överkomliga priser. Jag kan rekommendera mix-tallriken där man får lite av varje. Kanalburgare, baby back ribs, lammkorv, rostad färskpotatis med mera. Allt detta för ynka 155 kronor.

Det har varit osäkert om Boule & Berså skulle få fortsätta sin verksamhet då boende i de nybyggda husen vid Saltlsjöqvarn klagat över ljudnivån och då Danviks Hospital ska rustas upp och barockparken återställas. Men nu verkar det i alla fall som Boule & Berså kommer att öppna igen som vanligt i maj. Det är mycket goda nyheter.
Jag vill att alla ska hitta till Boule & Berså den här sommaren. Jag har inget emot att dela med mig av mitt smultronställe. Det är bara en sån kille jag är.

Det var en vanlig onsdagskväll på Kvarnen. Jag satt och ölande med en tjej jag nyligen lärt känna. Jag har ingen aning om vad vi snackade om, men det kan mycket väl ha varit det något märkliga men inte desto mindre verkliga sambandet mellan aikare och snusränder på stentvättade jeans, när ett bekant ansikte passerade vårt bord. Med ett icke föraktfullt antal öl konsumerade var inte uppmärksamheten på topp. Att min syn inte är vad den borde vara och att jag vid den här tiden ännu inte börjat använda mig av linser gjorde knappast saken bättre. Hur som helst så hälsade jag glatt på den bekanta mannen och höjde mitt glas när han passerar. Han log och besvarade min hälsning lika glatt och självklart.

”Känner du Mikael Persbrandt?” Frågade min dejt.

Innan jag visste ordet av hade jag redan svarat.

”Ja, för tusan.”

”Är ni nära vänner?”

”Nära och nära. Jag skulle väl mer vilja kalla det krogbekanta. Du vet, vi brukar ta en öl och stå och snacka en stund när vi springer på varandra.”

Det var en lögn. Och jag visste inte ens varför jag ljög. Lögnen liksom bara flög ur mig så självklart och lätt att jag inte ens hann överväga att stoppa den. Och har man väl börjat ljuga och dessutom lagt märke till att det ger intryck så är det frestande att bara rida på vågen.

”Tror du han kommer komma och sätta sig med oss?”

Det hade fortfarande varit lätt att bara skratta bort det hela och säga att jag skämtat. I stället:

”Äh, du vet, Micke ser ju att jag är upptagen så han vill väl inte störa. Kanske går jag bort och byter några ord med honom senare i stället.”

Hon log mot mig. Det var tydligt att hon blev imponerad och jag kände mig liksom så där lagom kulturell och världsvan. Polare med Persbrandt liksom. Jag var en sådan som hade ess i rockärmen. Som kunde överraska på ett avslappnat sätt.

Jag väntade tills vi hade druckit upp våra öl sedan såg jag till att vi gjorde en snabb sorti och bytte krog. Det vore onödigt om en så vacker och lyckosam lögn skulle avslöjas av att Persbrandt kom och slog sig ned vid bordet bredvid.

Vi slutade träffas kort därefter men när jag några månader senare sprang på henne på krogen fortsatte hon ställa frågor om min vänskap med Persbrandt. Inte ens då kunde jag drista mig till att berätta hur det verkligen låg till.

”Nä, det var ett tag sedan jag sprang in i Micke nu. Vi har ju inte den typen av nära kontakt att vi brukar höras på telefon och så.”

Trots att det är typ fem år sedan och att hon förmodligen glömt bort hela grejen, och att vi inte ens hälsar på varandra längre så kommer jag alltid att tänka på den här historien varje gång jag ser henne. Någon gång vet jag att liksom måste rätta till det hela och rakryggat och säga sanningen.

Det finns små lögner och det finns stora lögner och det finns den typen av lögner som liksom bär sig själva över tungan. Men om du inte lyckas lura dig själv tillräckligt mycket för att förvandla den där lögnen till en sanning även för dig själv så har den en förmåga att lägga sig som ett litet kliande sår av den typ som du inte ens lägger märke till förrän du lägger dig för kvällen. Och har du väl börjat klia …

Tack alla som kom förbi och festade med oss på ett tokfullt Nada och ett extra tack till vår gäst bakom cd-snurran, Quetzala Blanco. Det var en grymt rolig kväll och fler blir det.

Jag undrar hur det skulle kännas.
Att bara vara, just då.
Inte för att jag skulle vilja vara där egentligen.
Det är mest att - hellre där då, än här nu.
Förståelse är allt jag vill åt.

Ibland så låtsas jag att jag är där.
Man kan nog kalla det forcerad dröm.
För hoppet är nog sen länge borta.
Det som krävs är nog acceptans, som i sig är ett väldigt fint ord.
Men för detta?
Är det verkligen nödvändigt - just för detta?

Jag undrar hur jag skulle bli?
Om det nu hade skett.
Skulle mina fel och brister, vara normaliteter?
Och tänk om hatet då vore delat?
Det blir alltså dubbelt, samtidigt som det föder ännu mera hat.
Jag blir lite äcklad av tanken, den tanken som är jag.
Tanken, den är som jag: En självhatande narcissist.

Vågar jag nu tänka på dig, i det här alternativa tidsrummet?
Är du och jag lika krökta som platsen vi är på?
Vem är du, och vad känner du?
Hatar du mig?
Älskar du mig?
Fan ta dig om det är båda.
Jag säger till mig själv att jag bryr mig.
Men jag vet inte längre.
Fan ta mig.

Om jag har hittat problemet, hjälper ni mig?
Om det är ni som är problemet, hjälper ni mig?
För det är från era påsar det klinkar.
Sen klankar ni på andra.
För det är ni som sveper en hel.
Sen sveper ni kvinnor och barn med.
Det är ni som är problemet, när ni bara sitter där och är sociala.
Förlåt om det nu rimmar, men ni är för fan äckligt banala.

Är det era kräftor som kräver det?
Varför går de före hem och familjelyckan?
Jag är för, så hata mig.
Ni är emot, så älska er.
Friheten som ni väljer, är er.
Ta den, begrav den, gör va fan ni vill.
Men glöm inte ansvaret era jävlar.
För det är ni som är männen.
Men det vet ju redan alla om.

1922 var året som formade mig mest.
Det här blir min första publika reaktion.
Mot kulturen kring det jag hatar.
Idealiseringen av beroendets käftar.
Ni värnar om folk som våldtar, hotar, festar, lemlästar, som ej begriper, i allt annat skiter och stör.
Förbudet som aldrig hände.
Jag är ditt kärleksbarn.
Ett kärleksbarn som hotar och festar, våldtar och lemlästar.
För svag att säga nej när tillfället kommer.
Jag bangar aldrig på en stor stark.
Rusdrycksförbudet, ditt återinträde är mitt kall.
Men din barm har aldrig varit så kall.

// Noirs

1. Ålder

Häromdagen satt jag belåten och trind i soffan hemma hos fyrbrorsan. Vi hade just avslutat en råddjursstek, var inne på andra flaskan vin och hade börjat uppnå det lättjefulla tillstånd då man känner hur matkoman sprider sig i kroppen som en varm och skön hand. Tankarna blir långsammare och, vill jag inbilla mig, lite mer eftertänksamma (men inte nödvändigtvis smarta).
Hur som helst så föll min blick på brorsans akvarium. Närmare bestämt på en liten vit och död fisk, som långsamt flöt runt i strömmen från syrepumpen.
- Jag har följt hans dödskamp hela dagen, sa min bror lakoniskt när han upptäckte vad jag satt och tittade på.
- Först simmade han omkring vid botten, sedan låg han under stenen. Nu är han död.
- Ska du inte plocka upp den?
- Äsch, jag orkar inte. De andra får äta upp honom.

Efter detta krassa replikskifte börjde vi spekulera i hur det där med ålder fungerar. Kan det ha något med varelsens storlek att göra? Insekter och små djur blir ju sällan särskilt gamla, medan stora djur kan bli väldigt gamla. Nu blir ju människor förstås i regel äldre än t ex elefanter och valar (som kan bli mycket gamla), även fast det kanske är lite orättvist räknat eftersom de människor som uppnår hög ålder brukar ha tillgång till adekvat sjukvård.
Vi började istället fundera på om det kunde ha med intelligens att göra. Att smarta djur blir äldre än puckade djur. Och det låter ju inte helt orimligt. Men… det spricker också, de däringa havssköldpaddorna kan ju bli över 150 år gamla. Å andra sidan kanske de är extremt intelligenta, vi människor är bara för puckade för att fatta det (också dör vi).

Äh, spekulationer i all ära, svaret är säkert mycket enkelt.  Någon av Barstols kloka läsare vet förmodligen hur det ligger till!

2. Pizza Hut-syndromet

Warszawa, Barcelona eller Stockholm. Vilken stad du än besöker, så verkar Pizza Hut enligt samma oslagbara koncept: att ha en massa personal som inte gör någonting.

Du får först stå i en hittepåkö vid en dum liten skylt. När du blivit ignorerad tillräckligt länge kommer det till slut en människa som har mandat att placera dig. Men istället för att plocka fram menyer eller fråga vad du vill ha, så försvinner denna människa genast iväg mot en plats okänd för var och en. Du får följaktligen sitta och vifta i en evighet för att få de där förbannade menyerna. Till slut blir de nedsläppta på bordet, och sedan dröjer det minst lika länge innan du får beställa. Och till sist får du resa på dig och gå mot utgången för att någon ska uppmärksamma att du velat betala den senaste halvtimmen (när plånboken gör entré går allting däremot mycket smidigt).

Överallt serveringspersonal med skygglappar som alltid lyckas se oerhört upptagna ut medan de passerar ditt bord likt gäckande skuggor.

Vilka är alla dessa människor? Var kommer de ifrån? Och vad i hela fridens namn gör de egentligen på Pizza Hut hela dagarna?

Hjärtligt tack på förhand!

// För övrigt; på lördag står David från Barstol tillsammans med Quetzala Blanco bakom skivspelarna på Nada. Kom förbi och drick öl med oss och lyssna på den sunkigaste och mest bedagade gråtgubbrocken som går att hitta!

Till den det berör

Mitt namn är Maths Enocsson och jag är en missnöjd kund. Föremålet för mitt missnöje är en av era produkter, närmare bestämt boken ”Ett land i gryningen” av Dennis Lehane. Som ni själva påpekar på bokens omslag har nämnde författare tidigare skrivit böcker som ”Patient 67” och ”Gone, baby, gone”, två alster som jag kan säga direkt bidrog till beslutet att spendera 259 kronor på ett inbundet exemplar. Och ingen skugga ska falla över författaren här, det är en högst duglig roman, nej det är ert fel att jag inte kan njuta av denna läsupplevelse i den utsträckning som både jag och författaren rimligen borde kunna begära.

Det tog mig nämligen inte lång tid att konstatera att något måste ha gått väldigt snett i er översättningsprocess. Boken formligen kryllar av felstavningar, märkliga meningsbyggnader och slarvfel. Kort sagt: översättningen av denna bok är under all kritik. Och jag tror mig också veta varför det blir på det här sättet (ni kan ju rätta mig om jag har fel). Jag har själv arbetat med översättning av programvaror och har god insyn i den processen och vad som påverkar dess resultat. Jag tror inte er översättingsprocess skiljer sig nämnvärt från den jag har erfarenhet av, någonting som är skrivet på ett annat språk ska översättas till svenska och det ska göras så fort som möjligt. Översättaren, i det här fallet Ulf Gyllenhak, kan använda sig av diverse hjälpmedel som automatöversätter text, det finns många sådana produkter på marknaden, men den som slarvar med den sista okulära besiktningen brukar bli brutalt avslöjad. Ungefär som ni har blivit avslöjade nu. Den där sista korrekturläsningen, hur gick det med den egentligen?

Albert Bonniers förlag lämnar ett stort antal människor hängande i luften med en märklig fråga på sina läppar: varför i hela friden slarvar ett förlag med översättningen av en bästsäljare? Förlaget vet, och jag vet, att det beror på ett litet nyckeltal som affärsstrategerna kallar Time to market. Vad det betyder, enkelt uttryckt, är tiden det tar från att en produkt börjar tillverkas till att den finns ute på marknaden och kan börja dra in kosing. Denna tidsrymd bör minimeras med alla till buds stående medel, om du frågar en ekonom alltså. Om du däremot frågar någon som vet vad han eller hon sysslar med (som till exempel en översättare) brukar svaret bli att kvalitet tar tid, och att den tiden betalar sig i slutändan när produkten faktiskt möter kundernas krav och förväntningar (vilket alltså inte har skett i detta fall).

Vad det handlar om i det här fallet, om jag får fortsätta att gissa, är alltså att er girighet i allt för stor utsträckning har tillåtits gå ut över kvaliteten på produkten (jag svalde några grodor i tidigare nämnda Lehane-alster men här har ni helt klart gått över gränsen). En inte alltför ovanlig fallgrop för affärsdrivande företag visserligen, men att ett bokförlag faller däri ser jag som särskilt allvarligt. Det finns nämligen bara en enda grundsten i produkten bok: orden. Ni kan inte hänvisa till någon fräck funktionalitet som den här produkten kan utföra (möjligen med undantag för växtpress men det finns mycket billigare lösningar i den produktkategorin), en bok består av ord sammansatta till meningar. Punkt slut.

Men ni har fräckheten att kompromissa med denna enda grundsten, och ni borde faktiskt skämmas så som ni spottar oss läsare i ansiktet. Er grundare skulle vända sig i graven om han tog sig en titt på hur skötebarnet spelar sina kort år 2009. Det faktum att det är en tegelsten vi pratar om är alldeles säkert en bidragande faktor, herr Gyllenhak fick lite mer att bita i än vad som brukligt är med en Lehane-roman, men det ursäktar förstås ingenting. Tjock bok alltså, ja men så ge killen mer tid då.

Om jag vore Dennis Lehane skulle jag förmodligen överväga möjligheten att stämma er, jag kan nämligen inte tänka mig att han skulle vara speciellt nöjd om han kände till hur ni har slarvat med hans verk. Någon, kanske blir det jag, borde till och med tala om det för honom. Men eftersom jag nu inte är Dennis Lehane utan en vanlig läsare tänker jag inte stämma er, det skulle förstås bara framstå som en löjlig överreaktion (vilket säkert redan det här brevet gör i era ögon). Vad jag däremot avser göra är att publicera detta brev på en blogg som besöks av ett antal tusen läsare per vecka, och sen tänker jag uppmana dessa läsare att tänka sig för en extra gång innan de väljer att lägga sina surt förvärvade pengar på era produkter. Det kallas konsumentmakt och är den enda makt jag äger.

Med hopp om, just det, skärpning!

Maths Enocsson

I baren. Någonstans på Skånegatan. Sent.

- Jag ska skriva den ultimata kärleksromanen, sa jag och ställde ner mitt tomma ölglas på bardisken med en smäll.
- Hur fan ska du göra det? Du har ju inte haft en tjej på flera år.
- Just därför. Jag vet vad kärlek är.
- Vad fan snackar du om? Du är full.
- Ja, som fan, men jag vet fortfarande vad kärlek är. Någon som saknat någon så mycket som jag vet precis vad kärlek är.
Han tittade misstroget på mig och smuttade på sin öl. Jag vinkade åt den kvinnliga bartendern för att få beställa en omgång till.
- Den ultimata kärleksromanen behöver inte vara lycklig. Jag menar att den ska beskriva vad kärlek är. Det skulle kunna vara ur en olyckligt kär killes perspektiv.
- Jävligt originellt hörru.
- Har du läst nån sån bok?
- Nä, vad fan skulle jag göra det för?
- Hoppas du läser min roman då. Jag kan signera den åt dig. Du kan till och med få ett tack. För att du stöttat mig så mycket. Tack, tack så jävla mycket!
- Visst, visst. Jag skulle läsa din bok om du någonsin skrev en. Vad skulle den handla om?
- Kärlek säger jag ju.
- Men vaddå kärlek?
- Jag skulle kunna skriva om min kärlek till henne.
- Vem?
- Bartendern.
- Är du kär i henne nu också?
- Nä, men hon är fin.
Vi tittade samtidigt bort mot henne där hon stod och skivade citroner och vi fick bägge ett fånigt leende på läpparna.
- Jag skulle kunna bli kär i henne, sa jag, och tittade ner i ölen när hon tittade åt vårt håll.
- Vad fan är det med dig och bartenders? Visst, hon ser bra ut men man blir fan inte kär i någon för att hon serverar dig en öl och ibland ger dig stammispris.
- Jag är väl kär i ölen då.
- Ja det är en rimligare förklaring. Din jävla alkis.
Han sopade till mig i bakhuvudet med handflatan och ljudade själv ljudeffekten. Kaa-Tiiichhh!
- Jag ska fan tillägna henne boken. Du ska fan inte ens få ett tack.
- Du kommer aldrig skriva en bok! Du sitter bara här och super och säger att du ska skriva en bok! Du kan skriva en bok om en kille som bara sitter och super och säger att han ska skriva en bok. Den boken skulle jag fan kunna tänka mig att läsa.
- Den ultimata kärleksromanen, I tell you! Vänta bara.
- Visst sörru. Lägg ner ditt jävla gråtrunkade ett tag nu. Vad säger du ska vi ta en till?
Jag tittade på klockan och nickade sedan. Bartendern var redan i färd med att hälla upp två öl till.
- Jag älskar den här ölen, sa jag när hon ställde fram våra öl. Den har så stor beska men är ändå frisk. Perfekt balanserad.
- Ja, det är en riktig humlebomb i munnen, svarade hon och log.
- Han ska skriva en kärleksbok. Om öl!
- Nej, det ska jag inte!
- Du sa ju just att du älskade ölen. Du skulle kunna beskriva en öl som en kvinna.
Han sopade till mig i bakhuvudet igen. Kaa-Tiiichhh!
- Att få sätta mina läppar mot det här underbara vita skummet och känna aromen är som att trycka dem mot en yppig kvinnas vita hud och smaka på hennes innersta.
Han försökte härma min dialekt. Jag var tyst.
- Jag älskar också öl, sa hon. Det kan man väl göra? Men inte på samma sätt som jag tycker om män.
Hon log finurligt. Jag var fortfarande tyst.
- Män säger du? Plural? Är det många? Han höjde ögonbrynen snabbt två gånger. Du skulle nog kunna skriva en bättre kärleksroman än honom.
- Du, jag har nog haft min beskärda del av män. Men nu finns det bara en man i mitt liv.
Hon hade slutat le.
Jag var fortfarande tyst.
- Är du kär då? Frågade han.
- Ja, jag är sjukt kär, som en nyförälskad tonåring igen. Jag flyttar till honom nästa månad. Till Skåne. Vad gör man inte för kärleken? Leendet var tillbaka igen.
- Där ser du. Hon är kär. Där är någon som vet vad kärlek är.
Hon var redan borta i andra änden av baren för att servera några andra.
- Fan! Vad du är pinsam.
- Ska du säga din patetiska jävel.
- Jag har ju för fan inte sagt ett ord.
- Du ska ju skriva en bok.
- Kanske jag ska göra.
- Du ska fan inte skriva nån bok. Du kommer alltid sitta i en bar och dregla över servitriserna. Du kommer aldrig skriva någon bok. Du är bara kåt.
- Jag ska skriva den ultimata kärleksromanen.
- Gör du det. Lycka till mannen.  Han svepte det sista ur sin öl och slog till mig i huvudet igen. Kaa-Tiiichhh! Sen försvann han ut genom glasdörren.
Jag satt kvar ett tag och muttrade för mig själv.
- Jag ska fan skriva den ultimata kärleksromanen.