Tänk dig att du går ner på Stureplan sent en kväll – du vet platsen för Stureplansmassakern 1994. Väl där drar du upp en pistol, eller ännu hellre ett maskingevär och avlossar en salva lösa skott mot passerande människor. Tänk dig kaoset. Människor som flyr åt alla håll. Panikslagna. Du skulle rensa hela Stureplan på några få sekunder. Kanske med undantag av någon chockad stackare som ligger snyftande kvar på marken.

Sedan sätter du dig ner och inväntar polisen. När de efter någon minut dyker upp lägger du bara lugn ifrån dig geväret och låter dig gripas. Efter att du blivit tagen till arresten och de börjat söka igenom dig på allvar plockar du fram en liten lapp som förklarar att det hela rör sig om en del i ett konstprojekt. Ett examensarbete för Konstfack.

Stockholms blodbad skulle du kalla det.

Ett konstprojekt med avsikt att belysa hur skör vår trygghet är. Hur snabbt den kan raseras.
Politiker skulle ta avstånd, Britta Svensson rasa, Tommy Zethraeus lämna kommentarer från cellen. Hela följande medievecka skulle handla om dig. Medan du själv lugnt kunde konstatera att du satt konsten i fokus i samhällsdebatten. Och dig själv på löpsedlarna.

Otvivelaktigt finns det en och annan som skulle omfamna ditt konstverk som ytterst provokativt och vågat. Fan, du skulle hamna i historieböckerna och användas som exempel i etiska diskussioner som skulle sträcka sig långt utanför Konstfacks väggar. Det skulle förmodligen finnas ett allmänintresse för dig över många år. Tänk dig; ”Terroreleven – tio år senare”.

Konstnärer över hela världen skulle bli gröna av avund när de såg all uppmärksamhet som riktades åt ditt håll.

För face it, inte särskilt många bryr sig om konst i dag. Det är sällan något når utanför galleriernas väggar. Konst är som amatörteater och poesi – något för de närmast sörjande.

Vill du göra avtryck gäller det att skrika högt eller ta konsten till folket med streetart och jippon. För ingen jävel utom din morsa och dina – med fri öl mutade – polare kommer bry sig. Förmodligen inte ens de, men de kommer i alla fall dyka upp och lägga huvudet på sned åt din videoinstallation med förlösta frysta kycklingar.

Det trista med den konst som faktiskt når igenom är att den sällan väcker andra frågor än var gränserna för vad som är konst går. I alla fall inte utanför den innersta kretsen av sedan tidigare konstintresserade.

Och gör den det så är det i regel bara för att konsten tangerat gränsen för det lagliga och då är ju svaret redan glasklart. Olaglig konst är också konst men konstnärer är precis som du och jag – de får också ta ansvar för sina handlingar.

Det spelar ingen roll om du har ett femton sidor långt manifest som ingående beskriver din baktanke, det folk kommer minnas är fortfarande det faktum att du var den som lurade in dig på psykakuten, eller vandaliserade en tunnelbanevagn inför förskräckta medresenärer. Skriker du högt gäller det även att ditt syfte är lika glasklart som din röst är hög – annars kommer det du vill säga enbart drunkna i förfasande över det du gjort.

KLIPPET HAR TYVÄRR TAGITS BORT FRÅN YOUTUBE.
Its So Fresh I Cant Take It – By Pike and Nug:

Fredagen den 13:e har nyligen passerat utan eldsvådor, fallande föremål och lösspringande kamphundar. Detta tänkte vi fira med en söndagspanel – och som vanligt vore det kul att höra dina svar också!

1. Om du var tvungen att ligga med antingen Fredrik eller Filip, vem skulle du då välja? Motivera!

David: Fredrik. Filip ser ju ut som en hamster.

Matt: Jag skulle aldrig ligga med Fredrik Reinfeldt, men hans fru Filippa är het. Det skulle inte vara någon uppoffring att spendera en natt med henne.

Maths: Att ligga med någon mot min vilja bjuder mig förstås emot, så jag vet inte om det spelar någon större roll vem jag gör det med under de premisserna. Men jag säger Filip, eftersom jag (utan vetenskapliga belägg) hyser större förhoppning om att han kommer att vara försiktig med mig.

Mattias: Fredrik. Filip har något osunt över sig.

2. Om du fick ett tredje öga, var skulle du då placera det?

David: Någonstans där det inte syns.

Matt: Nära kuken, så skulle den kanske se större ut.

Maths: På vänster pekfingerspets. På så sätt kan jag se runt hörn, in i trånga skrymslen och snabbt göra ett 360-graderssvep utan att avslöja mig.

Mattias: Det är frestande att säga i handen, men jag tror det skulle bli hemskt opraktiskt. Frågan är om det inte rent strategiskt vore bäst i nacken, även om det är ett tråkigt svar.

3. Har du någon gång läst en självhjälpsbok?

David: Nej, men när jag var i 18-årsåldern läste jag en del halvflummiga böcker som låg någonstans i gränslandet mellan självhjälp och new age, som Tao enligt Puh, Illusioner och Måsen. Däremot har jag ingenting emot fenomenet. Man ska göra skillnad på självhjälp och självhjälp som livsstil.

Matt: Jag har börjat på en. “Självkänsla nu”. Den var värdelös, jag läste inte mycket.

Maths: Nej, såvida inte Liftarens guide till galaxen räknas, men det gör den väl inte (fast den hjälpte mig).

Mattias: Ja, jag köpte en för ett tag sedan. Fascinerande läsning!

Jag har fått den otacksamma uppgiften att vikariera för Herr Dill idag. Lite som en 31-årig gråtrunkar-prao. Jag vet inte om det stämmer. Sanningen är nog snarare att jag runkar för ofta, gråter för sällan och att jag aldrig har ägnat mig åt de båda sysselsättningarna samtidigt. En sak är dock helt säker; jag är inte Hermann Dill. So bare with me.

För 11.472 dagar sen föddes jag på ett sjukhus i vad som ofta kallas världens farligaste stad; Bogota, huvudstad i Colombia. Namnet på sjukhuset finns i en bunt dammiga och stämpelprydda dokument i ett bankfack någonstans. Precis som resten av mitt ursprung. Där finns säkert ett pass, namn på barnhem och tidpunkter för incheckning och utcheckning. Och självklart också namnen på de biologiska föräldrarna. Mindre självklart är att uppgifterna stämmer. Sydamerikaner ni vet, korrumperade slarvpellar.

Och det leder oss till dagens ämne: fördomar. Vi/ni svenskar pratar om 90-talet som rasismens tid. En svunnen sådan när landet präglades av blodiga slag i Kungsan den 30 november varje år, Lasermannens inte alls blinda raseri, Carl Bildt som pratade om att ta tillbaka den svenska flaggan från onda grupperingar och självklart: We Shall Overcome.

Anledningen till att jag skriver ”Vi/ni svenskar” är att jag tar mig friheten att anta den rollen som gagnar mig mest för tillfället. I reklambranschen är jag blatte från förorten men i krogkön är jag en svensk med exotiska ögon som är misstänkt kort i rocken.

Ni (jag e blatte ett tag nu) pratar om rasism som något hemskt som besegrades. Men det är inte sant.

Rasismen är lika stark idag. Men den har flyttat ifrån stenkastning och tv-kameror i Kungsan. Den saknar en också en rikskänd våldsverkande galning som gör sitt bästa för att avliva svartskallar. Ingen skriker längre ”Ut med packet” längs gatorna. Expressen har inga löpsedlar med budskapet ”Kör ut dom!”. Ondskan och fördomarna har gått under ytan. Dom finns numera under ditt skinn. Och säkert utan att du har en aning om det.

Jag diskuterade saken med en kompis i fredags. Han är från Chile. Vi pratade om fenomenet att vi alltid får sitta själva extra länge i tunnelbanan. Våra ”fyrkanter” är de sista att fyllas när man åker tub i ”vita” områden. Finns det en plats i en blattefri fyrkant bredvid så väljer folk den utan att tveka. Blatten får sitta själv tills alla andra platser är upptagna. Vissa väljer då att stå istället. Det finns ett undantag som bekräftar regeln och det är alkisar. Dom skiter i vilket.

Nu har vi inte gjort några empiriska studier i ämnet men jag VET att det är sant. Jag gör nämligen likadant själv. Varje gång. Trots att jag också är en svartskalle. Det där är lite skrämmande eftersom det gör mig till rasist. Jag, en importerad Colombian som har bott i både Tensta och Hässelby och umgåtts med andra svartskallar under hela min uppväxt, är alltså rasist. Jag är typ Jackie Arklöv. Tanken svindlar.

Ingen pratar om det här. Ingen skriver en rad om det och ingen på Uppdrag Granskning funderar på att göra ett program om det. Istället fortsätter folk med sin tunnelbaneapartheid. Gör det något då? Spelar det någon som helst roll?

Svaret är såklart: Ja.

Under 90-talets raskrig (mycket populärt ord bland skinnskallarna när det hela begav sig) rådde en tung lågkonjunktur. Folk blev av med jobbet. Ny Demokrati kom in i riksdagen och mer därtill på invandrarfientlig politik. Flyktingförläggningarna brann i bakgrunden när Ian och Bert pratade om sänkt spritskatt och John Bouvin yrade om att det var bättre förr i Afrika när lejonen minsann stod för en del av den naturliga utgallringen bland negerungarna.

Idag är vi i början av en tung lågkonjunktur. Folk blir av med jobbet. Sverigedemokraterna är på väg in i riksdagen och mer därtill på invandrarfientlig politik. Frågan är när den första flyktingförläggningen brinner.

Den som kan sin historia vet att i kristider letar den stora massan efter någon att skylla på. 30-talets Tyskland är det extrema exemplet. Men förmodligen kommer ni, precis som jag, att trotsa historien och sätta er svenskt på tunnelbanan även i fortsättningen.

Har ni lust att läsa några andra rader jag skrivit är ni välkomna att besöka http://menvarfor.blogspot.com.

När jag var liten så åkte vi ut och paddlade några somrar i en grön Trapper. En perfekt formgiven kanot som utan problem stod pall för mig, storebror, farsan och packning för en veckas vildmarksliv. Det var speciellt att vara ensam med min bror och farsan, det hände inte så ofta. Egentligen var det otroligt att jag och brorsan kunde vistas på en så liten yta tillsammans utan att mörda varandra, vilket också gör minnet av det så mycket bättre.

Vi paddlade längs ensliga älvar och åar i Värmland. Passerade skummande slussar, gårdar, gamla glasbruk – det mesta sedan länge nedlagt eller övergivet, sakta på väg att återföras till naturen. Jag förstod det inte då, men det var en smula meditativt att sitta där och vegetera medan träden slöt sig som ett tak över älven. Man lät en hand falla ned i vattnet, fäste blicken på någon punkt längre fram och funderade på vad nästa krök hade i sitt sköte. Det var spännande och ljuvt på en gång.

Men det jag alltid mest längtade efter var kvällen, då en tom mage börjat göra sig påmind och kursen riktades mot fast mark. Vi slog läger vid någon skogsstrand, man klev ned i det kalla vattnet och kramade med tårna i sanden, drog upp kanoten på land, började leta efter stenar och ved till lägerelden.
När hungern var stillad satt vi och pratade och tittade ut över vattnet, jag täljde kanske något med morakniven jag blivit gammal nog att få.
Så snart solen gått ned blev den ljumma kvällen snabbt kylig. I takt med att mörkret tilltog blev det också allt tystare, mättnaden gjorde alla lite dåsiga. Efter en stund var det enda som hördes sprakandet från elden som sköt upp irrande glödbloss mot himlen, och ibland det ödsliga och vackra ropet från en lom som ekade över sjön.
Sedan kom det bästa. Att efter en dags vildmarksupplevelser, lite ruggig av kvällskylan och med rökdoft i håret, få borra ned sig i sin sovsäck, sakta återfå värmen och somna till nattens mystik genom tältduken.

Det är något speciellt med natten. Ljuden är annorlunda, det är tystnaden som inte är tyst. Det ständiga svaga bruset från avlägsen trafik och väsande luftkonditioneringar. Man hör för en gångs skull vinden och prasslet från träden, och nattfåglarnas sång får en särskilt vemodig klang.
Trots att jag känner varenda vrå av den här staden så är det som en annan plats när det är mörkt. Jag ser alla bekanta ställen som jag passerat tusentals gånger, och i natten och mörkret är det fortfarande samma platser – fast ändå inte.

Det började, som det så ofta gör, för länge sedan. Jag är knappt arton och på väg hem från krogen, kliver av sista bussen som försvinner i fjärran. Jag står på trottoaren i ett avgasmoln, solens första strålar har börjat kravla sig fram över trädtopparna. Enstaka medresenärer försvinner på ostadiga ben åt olika håll. Snart ligger villakvarteren öde igen, det är stilla och lite kyligt, ett dis av dagg över gräsmattorna. Någonstans hörs tjick-tjick-tjick från en vattenspridare.
Plötsligt kommer ett muller, och snett ovanför mig flyger ett jetplan in i bilden. Det lämnar efter sig ett tunt streck och jag står där som en fågelholk och glor tills planet blivit till en liten guldfärgad prick vid horisonten. Det var det finaste jag sett, en perfekt manifestation av både oändlig ödslighet och svidande längtan.

Så jag är svag för ensamma flygplan, nätter och gryningar. Att sitta på Kvarnen när morgonsolen färgar de översta fönstren i ölhallen blå, skynda sig ut i den klara luften innan det hunnit bli kö till garderoben, och sedan vingla iväg hem mot Kungsholmen på cykel över Västerbron. På andra sidan dödskrönet är det bra rull, då susar man ner i mörkret under avfarten med gåshud på armarna och med ett innerligt hopp om att komma ut helskinnad på andra sidan.

Nu var det länge sedan som det blev någon paddling. Det borde vara så lätt, men när man är vuxen ska ju allt krånglas till. Logistik, haffa någon med körkort, få ledigt. Kanske ska vildmarksäventyret få stanna kvar i minnet, få bli i ihågkommet i de där fina bitarna och inte ersättas med regniga dagar, ett spritkök som exploderar eller en kropp översållad av kliande myggbett. Dessutom kan jag inte riktigt slappna av i ett tält sedan Quick satte Appojaure på kartan 1984.

Nej, jag ägnar nog natten uppmärksamhet från stan i stället. Från Kvarnen, Västerbron, eller ett daggfuktigt halt tak fem våningar över Upplandsgatan. Berusad av för många öl, det vansinniga i företaget och, inte minst, den perfekta sommarnattshimlen som breder ut sig över de brokiga plåttaken.

”Det är ju inte direkt någon överraskning att det var skånska poliser som sa det där med apajävlar” säger jag till sambon, och avslöjar därmed mina egna fördomar om skåningar. Ja, jag har fördomar om våra sydligaste medborgares syn på människor av utländsk härkomst. Den oskulden sprack en valnatt 1988 när Sjöbo kommun ställde till med folkomröstning i frågan om man skulle ta emot flyktingar. Det var inte resultatet av omröstningen som upprörde mest, i ärlighetens namn hade säkert resultatet blivit detsamma i många kommuner även utanför Skåne. Nej det var förstås kommunledningen med centerpartisten Sven-Olle Olsson i ledningen som fattade det obegripliga beslutet att låta en folkomröstning avgöra nödställda människors öde som fick blodet att rusa i ådrorna på en hetlevrad och idealistisk 19-åring. Där och då föddes en rätt unken och illa underbyggd åsikt om skåningar hos mig, en åsikt som tyvärr fick ny luft under vingarna härom veckan.

När jag såg inslaget på teve och hörde rösterna med skånsk dialekt bräka fram sin oblyga främlingsfientlighet kände jag samma hat blossa upp inom mig. Hat föder hat, vilket är förbannat synd eftersom jag misstänker att min syn på skåningar färgar min syn på poliser i den här frågan. Med andra ord ifrågasätter jag min egen objektivitet när jag nu ämnar säga min mening i frågan om förtroendet för polisväsendet (för det här ska faktiskt inte handla om skåningar utan om poliser). Jag vill också passa på att be om ursäkt till alla trevliga, öppensinnade skåningar som eventuellt läser det här. Ert enda problem är att ni dras ner i skiten av ett fåtal rötägg, samma historia som vanligt alltså. Jag tror också att media (speciellt den med säte i huvudstaden) tacksamt tar emot främlingsfientliga skåningar på sina löpsedlar, det är ett säljande hat.

Någon sa att vi borde vara glada och tacksamma över att vi har de poliser vi har i Sverige, eftersom våra snutar är rena änglarna i jämförelse med i stort sett resten av världen. Och visst stämmer jämförelsen, har man någon gång blivit stoppad av en trafikpolis i USA eller visiterad av ordningsmakten i Turkiet så vet man att metoderna där är av en helt annan och mycket mer militärisk natur. Rättfärdigar detta våra Rosengård-snutars beteende? Självklart inte. Däremot gör svenska snutars relativa snällhet att de skånska kollegornas beteende sticker ut extra mycket, vilket förstås är bra. På så sätt kan vi ju se det tydligare. Vi kan också konstatera att det inte råder någon uppgivenhet i denna fråga, de allra flesta som debatterat den är överens om att incidenten är helt uppåt väggarna och aldrig får upprepas. Det här kanske låter banalt och självklart, men i många andra länder hade en motsvarande incident inte ens varit en incident utan bara en vanlig dag på jobbet för snutarna ifråga. Detta säger mig att vi fortfarande har en hyfsat sund poliskår i vårt land, som visserligen kan bli bättre.

Någon annan sa att den extrema situationen måste tas i beaktande. Här sitter några poliser i piketbussen på väg ut i ”kriget”, deras kroppar är fullpumpade av adrenalin och rädslan som inte får visas vibrerar rakt igenom kameralinsen. Liknelsen med krig är förstås inte helt irrelevant och heller inte en slump när den kommer ifrån den som vill försvara snutarnas beteende. I krig sker massor av övergrepp långt grövre än dessa, att sätta den bakgrunden är alltså ett försök att bagatellisera det som hände. Men låt dig inte luras, poliser är inte soldater och ett upplopp i Rosengård är inte ett krig. Polisen ska jobba för oss medborgare, alla medborgare, och därmed punkt.

Polisledningen säger förstås att de här skånska polisbusarna inte är representativa för kåren, och det får vi väl verkligen inte hoppas. Samtidigt vet vi att få yrken lockar till sig fler obehagliga element än just polisyrket, det är en paradox som är global. Självklart gör man sitt bästa för att sortera bort de olämpliga kandidaterna, det förstår vi också, men såvida du inte har varit aktiv inom någon rasistisk rörelse eller blivit gripen så kan det inte vara speciellt svårt att dölja en åsikt. Du måste vara bra pantad i kolan om du sitter på intervju på polisskolan och öppet uttalar främlingsfientliga åsikter. Så hur kommer man åt det? Jag tror inte man gör det, inte där. Jag tror man får räkna med att några rötägg slinker igenom och satsa mer resurser på uppföljning.

Det behöver heller inte vara så att våra rassesnutar var speciellt lagda åt det hållet från början. De kanske var underbart fina och öppna människor under utbildningen men har sedan formats åt fel håll i en organisation som uppenbart inte tar tag i problemen på rätt sätt. Polisledningen talar om värdegrund (typ ”rasism är fel även för en polis”), vilket är ett helt värdelöst ord som alltid stannar på papperet. Det är i alla fall min erfarenhet. Fina tankar men ingen verkstad. Vad man behöver göra, om du frågar mig, är att hjälpa dessa poliser att hantera och analysera sina upplevelser ute på fältet. När en alltför homogen grupp människor upplever samma sak, till exempel att ett gäng killar kastar sten och bränner bilar i Rosengård, är det väldigt lätt att analysen uteblir och det enkla svaret blir det självklara. Det är inte svårt att föreställa sig att så sker, men det är heller inte svårt att föreställa sig vad man kan göra åt saken.

Den hjälp som poliserna behöver med att värdera sina egna upplevelser finns att få hos psykologer, beteendevetare, socionomer och så vidare. Yrkesmänniskor som kan ställa de rätta frågorna istället för att bekräfta fel svar. Detta stöd, plus riktigt bra chefer som inte kastar ur sig ord som neger till höger och vänster, tror jag skulle räcka väldigt långt. Nu finns det förstås en stor skada som redan är skedd, folkets förtroende för polisväsendet är rekordlågt och det blir inte ett dugg bättre när media börjar rota och hittar internutbildningar där undervisande poliser använt fiktiva namn som ”Neger Niggersson” och ”Oskar Neger”. Och jodå, det råkade visst vara Malmö även denna gång.

Min egen läxa, för att sy ihop säcken, ser ut ungefär så här: när jag kastar feta stenar i glashus genom att säga ”Det är ju inte direkt någon överraskning att det var skånska poliser som sa det där med apajävlar” och min sambo frågar ”På vilka grunder baserar du den åsikten?”, då får jag åtminstone chansen att betrakta mitt resonemang en vända till och kan förhoppningsvis komma fram till att jag snackar skit. Jag tror att snutar som sitter i piketbussar och skriker ”Apajävlar” behöver den chansen, om och om igen. Som det är idag är jag rädd för att deras arbetsmiljö istället erbjuder allt för stor bekräftelse av idiotiska åsikter som inte bara tangerar gränsen för rasism utan har bosatt sig och lever väl i den särskilt illadoftande myllan. Om de inte fick den bekräftelsen innan de blev snutar så räcker det tydligen att gå på internutbildning för att få en rasistisk dunk i ryggen. Och det, kära läsare, är alldeles helt åt helvete.

I Redhook, ett hamnområde, i Brooklyn en bra bit i från närmaste busstation ligger Sunny’s Bar. Det är en gammal familjeägd bar som håller på sina traditioner. De har bara öppet onsdagar, fredagar och lördagar men har livemusik varje kväll. På skylten i fönstret står det Bluegrass vilket kanske inte alltid stämmer – akustiskt skulle vara en bättre beskrivning.

Jag var där tidigt för att hitta rätt och för att få en bra plats. Stället var tomt när jag kom dit sånär som på några stammisar, dubbelt så gamla som jag, som hängde över bardisken, och vad jag antar ägarna bakom baren.
Jag var där för att se Hilary Hawke. Hilary hade jag sett för första gången på den andra årliga Brooklyn Hoedown ett halvår tidigare. Jag hade egentligen varit där för att se Jan Bell men förstod att jag förmodligen skulle få se flera bra band. Och jag blev hänförd av första bandet för kvällen. Hogzilla. Hilary Hawke och Mimi Lavalley, förgrundsfigurerna, i Hogzilla förförde mig. Hilary spelade sin banjo fingerfärdigt och Mimi strummade sin gitarr energiskt. Tjejernas röster tog mig med in i deras liv. Ganska snart hade alla andra runt omkring mig försvunnit och det kändes som jag satt i deras trånga kök där de jammade med bara mig som publik. När ett band kan få omvärlden att försvinna betyder det högsta poäng från mig. (att jag den här kvällen kom på den briljanta idén att dricka varannan Jack Daniel’s har inget med saken att göra)

Sunny’s Bar började fyllas upp och jag började fyllas. Den äldre mannen i baren var verkligen trevlig, som bartenders i New York alltid är. Han serverade mig PBR efter PBR. (PBR, Pabst Blue Ribbon, är den enda masstillverkade helamerikanska ölen efter att Budweiser blivit belgiskt, vilken de är mäkta stolta över)
Jag småpratade med mina grannar i baren om musiken som spelades och insåg att jag inte hade mycket kunskap att komma med om den alternativa countryn som finns i New York. Bartendern hörde att jag var där för att se Hilary Hawke och förklarade för mig att jag måste tagit fel på dag. Hon skulle inte spela förrän nästa onsdag.
Nästa onsdag? Då skulle jag ju inte längre vara kvar i New York.

”Jag knullade henne tills hon svimmade. Jag vet inte om det var värmen eller det faktum att vi hållit på så länge, men hon borde ju vara van vid sånt kan man tycka. Jag fick bära in henne i badrummet och stänka vatten i ansiktet och daska henne på kinden för att hon skulle kvickna till.”

Jag skrattade. Alla skrattade. Vi var ett gäng grabbar som var ute och drack och i takt med att öl och järn slank ner blev tonen allt råare. Vi kom in på sex och alla skulle dela med sig av ett minne. Något utöver det vanliga. När det blev NN:s tur berättade han om hur han, under ett semesterbesök i Thailand, tagit Viagra och haft sex med en prostituerad tills hon helt enkelt svimmade under honom.

Jag tänkte på det där när jag vaknade morgonen efter, i bakfyllans bittra eftersmak kändes det sunkigt att ha suttit och garvat åt NN:s berättelse föregående kväll. Det kändes inte rätt. Jag kan inte kalla mig en av moralens främsta fanbärare, men jag kunde liksom se oss framför mig, hur vi satt där på krogen, ett gäng västerländska killar, svettiga och flabbiga och med något simmigt i blicken och samtalet som bara blev grövre och grövre. Det gjorde mig illamående.

Och det fick mig att fundera. Av alla de vänner som genom åren erkänt att de köpt sexuella tjänster, vilka faktiskt är en del, så är det ingen som säger sig ha gjort det i Sverige. Alla har köpt sex utomlands. De flesta i Thailand.

Det är några år sedan krogkvällen ovan utspelade sig, men frågan blev åter aktuell för mig efter att jag läst min kollega Daniel S Ogaldes knäck på Nyheter24. Vad är det som gör att vi lägger sociala normer som gäller här hemma åt sidan när vi kommer till ett annat land?

Många av de som köper tjänster av prostituerade under semestern uppger ju att de aldrig skulle göra det i Sverige. Är det tillgängligheten, det faktum att du i exempelvis Thailand, som västerländsk man, ständigt erbjuds sex? Skulle de göra samma sak här hemma om möjligheten serverades efter några öl på krogen? Eller är det för att de tagit sig ur den svenska vardagen och befinner sig på en annan plats där andra normer och spelregler råder? Spelregler som passar en kåt man som handen i handsken.

”Du kanske tycker att det här låter helt jävla korkat, men det var faktiskt inte förrän dagen efter, när hon skulle ha betalt, som jag fattade att jag varit med en hora. Det var första kvällen i Thailand och hon raggade upp mig i baren när jag var full. Vi stod och snackade en bra stund innan vi gick upp på rummet, det kändes liksom inte som om hon var en hora”, berättar en annan bekant.

Men hade det spelat någon roll om han känt till att kvinnan var prostituerad? Kanske erbjöd det honom någon form av lättnad att intala sig själv att han inte visste, men någon avgörande skillnad hade det knappast gjort, min vän har ju torskat runt även efter den där första gången.

Moral är en social konstruktion som är flexibel och anpassar sig från en given situation till en annan.

I USA kör du bil när du druckit, i Thailand knullar du horor.

Det är en tunn linje mellan den befriande känslan att sitta och garva loss med grabbarna på krogen åt horhistorier och att faktiskt vara den som eskorterar upp en ung thailändska på rummet. Kanske så tunn som en flygbiljett.

1. Vilken var den första skiva du köpte?

Matt: Det var en maxisingel med Debbie Gibson. Jag kommer inte ihåg vad den hette.

Mattias: Det var säkert något oerhört pinsamt, men jag minns ärligt talat inte vad. Den första skivan jag FICK var däremot Carolas Främling som jag när det begav sig tyckte var oerhört bra. Det är tur att musiksmak förändras över tid.

David: Första musik jag gick och valde ut själv var “The Last Command” med W.A.S.P. Men det var på kassettband. Snackar vi lp så vill jag minnas att jag och syrran köpte Asylum med KISS gemensamt för månadspengen.

Maths: Första singeln var ”Kom och värm dig” med Lasse Lindbom Band, första LP:n kan ha varit A Flock of Seagulls självbetitlade debut från 1982.

2. Var du grunge när det begav sig?

Matt: Jag är fortfarande grunge. Ska leta fram några gamla flanellskjortor. Jag var och såg Nirvanas enda spelning i Sverige på Sjöhistoriska. Inte den bästa spelning jag sett. Kurt var ganska stenad.

Mattias: Nej!

David: Ja. Sedan försvann det där som över en natt i skiftet 94/95, håret blev kortare och brittpopen tog över.

Maths: Nej. När Kurt & co slog igenom hade jag precis klippt håret och skaffat mig ett IT-jobb. Jag lyssnade på Steely Dan och hade inget till övers för dåligt producerade knarkare. I efterhand har jag dock upptäckt och lärt mig uppskatta en del musik som härstammar från denna period (det fina med att vara efter sin tid är att man slipper ta hänsyn till hypen).

3. Om du måste välja att slänga antingen alla skivor av amerikanskt ursprung i din skivsamling (inkluderat hårddisken) eller alla skivor av engelskt ursprung, vad väljer du?

Matt: Enkelt. Fördelningen i min skivsamling är säkert 90% amerikansk så de spar jag ju. Men det är klart det skulle vara trist att slänga Beatles skivorna.

Mattias: Svår fråga, det har aldrig intresserat mig så mycket var upphovsmännen har sitt ursprung. Jag vet alltså inte. Men om jag får göra en okvalificerad gissning så skulle nog den amerikanska delen ryka.

David: Förbannat svårt, men jänkarna skulle förmodligen dra det kortare strået. Eller kanske inte. Fan, jag vet inte.

Maths: Jag behöver inte tänka länge, det väger över ganska rejält åt amerikanarnas håll. Jag kan inte tänka mig ett liv utan Frank Zappa, Tom Waits, Bob Dylan, The Band, Neil Young, Nina Simone m fl. Det finns artister i min skivsamling och så finns det husgudar, och väldigt få husgudar kommer från Storbritannien.

Kanske har du läst oss ett tag och tänkt att du kan göra det bättre själv. Kanske saknar du något här, något som du vet att du har inom dig. Kanske gillar du vår blogg och önskar att du att fick vara en del av den. Kanske har du letat efter en öppning, en chans att nå en större läsarkrets.

Då har du chansen nu! Vi söker nämligen gästskribenter till våra fredagar, du får alltså prime time blog space rakt upp i kultursveriges fuktiga ögonvrå. Så om du känner igen dig i någon av ovanstående beskrivningar, eller av någon annan anledning känner dig manad, tveka inte att maila oss på davidarlemalm@gmail.com och berätta om din idé. Kanske är det du som skriver här nästa fredag?

När jag var i yngre tonåren fastnade jag i videovåldets förlovade land. Min bästa kompis Ola hade kommit över filmerna Cobra och Commando, som enligt uppgift blivit totalförbjudna av den svenska filmcensuren. Detta var givetvis den största behållningen. Instängda i hans mammas kvalmiga lägenhet satt vi med neddragna persienner och såg de där usla skitfilmerna filmerna säkert tjugo gånger. Kvaliteten var förstås värdelös – när det gäller analoga duplikat blir tjugonde kopian knappast exakt efter förlagan, man får vara glad om man ser någonting annat än en rullande bild med rödblått flimmer. Detta hindrade oss emellertid inte från att tycka att Sly Stallone till ett svajigt soundtrack av åttiotalets sämsta rock var det hårdaste sedan… tja… betong.

Sen kom Staffan Hildebrandt med sin skamlösa reklamfilm för Televerket som misslyckades totalt med sitt syfte och istället fostrade en hel generation att gå ut på gator och torg och sparka på varandra. Och i kölvattnet kom kampsportsvågen. Den hade väl i och för sig redan börjat ett par år tidigare med Karate Kid, men jag inbillar mig att det var först med Stockholmsnatt som hoppsparkarna fick sitt ordentliga uppsving. Plötsligt var man skolans ballaste kille om man hade mjukisbyxor, sa “det är lunch” och kunde gå ner i spagat.

Jag började med jiujitsu, vilket förstås var så tråkigt så att klockorna stannade. Jag tror det var en kompromiss från mina föräldrar som läst i dagspressen om det hemska videovåldet.
I en källare under tidningskvarteret i Marieberg övade man en dag i veckan enligt Durewall-systemet, en vansinnigt tråkig defensiv svensk mellanmjölksvariant. Åtminstone för en tonåring som helst ville lära sig – givetvis i rent självförsvarssyfte – att sparka i huvudhöjd. Det jag minns mest från denna korta parantes är en slibbig instruktör som uteslutande ville visa de aktuella greppen på en storbystad blondin.

Sedan måste min envetna kampanj givit resultat, för jag fick till slut börja med karate. Jag lyckades hitta en dojo som gav ett seriöst intryck. Det var förstås också en kompromiss, jag hade ju helst velat träna något tuffare som till exempel taekwondo, men det var det förstås inte tal om.
Jag köpte den obligatoriska dräkten och märket med den lilla knutna handen, samt det vita bälte som skulle visa alla vilken gröngöling man var.
Instruktören var en dåre från Australien med psykopatblick och en kropp som förmedlade att han var gjord av granit. Han hade förmodligen haft en tuff uppväxt, för han log aldrig och hade en besynnerlig förkärlek för kropps- och gruppbestraffningar.
Jag hann ta gult bälte innan jag gav upp, de där förbannade katorna gav mig grått hår av leda. Det fanns förstås någonting vettigt i de ständiga upprepningarna, för än idag sitter en del av rörelserna trots att jag inte gjort dem på tjugo år. Men det är förstås högst tveksamt om jag skulle ha någon nytta av en koreograferad dans i skarpt läge.

Sista anhalten i min karriär som våldsman blev på boxningsklubben Balder vid S:t Eriksplan. Vi var ett par stycken från plugget som gick dit på en introduktion. Det var en mörk svettluktande lokal, jag minns den som en grotta, men mitt minne kan förstås vara fördunklat av den behandling som väntade.
Med ansträngd andhämtning och blodsmak i munnen hörde jag som i en dimma instruktionerna matas fram; ner på golvet, trettio armhävningar, femtio situps, kom igen nu, upp och hoppa, höga knän, ner på golvet, trettio armhävningar..!
Uppvärmningen varade hur länge som helst, jag minns inte ens om det blev något annat för min del. Jag var urlakad som en våt trasa, det var det hårdaste träningspass jag någonsin varit med om.
Det var säkert också syftet, att skilja agnarna från vetet. Och jag var bara ett litet tunt fröskal med ett osunt intresse för tjuvrökning, knappast nästa mästare i flugvikt. Kanske var det lika bra, min stora näsa hade förmodligen varit lite för eftertraktad att få bryta av på mitten.

Det är lika bra att inse att kampsportens informella spärrar fungerade, jag blev utspottad bakvägen. Jag var varken fysiskt fit eller tillräckligt disciplinerad för de kunskaper som förmedlades i dess svettimpregnerade lokaler. Allra minst hade jag det tålamod som krävs för att lära sig något till fulländning. Men händelsen gav mig i allafall respekt för boxare. Det räcker ju med att titta på en boxningsmatch för att man ska förstå vilken hård sport det är. Och när man ser ett par boxarbusar som står och frustar i ringen så kan man fundera på om det inte är väldigt bra självförsvar också. Där de tornar upp sig mot varandra som två höghus på kollisionskurs så får jag en känsla av att en välriktad karatespark INTE vore ett tillräckligt hinder.
Om inte annat så är ju stryk något som en boxare lärt sig att ta. Jag skulle inte ha något emot att se min gamla karatetränare inkastad i boxningsringen. Det är ju en sak att slå småungar med en bambupinne när sparkarna är för låga, och något helt annat att se en stenhård röd handske komma farande lite för snabbt i riktning mot näsan.

Jag övergav iallafall drömmarna om en själ i vis asiatisk balans och en vältränad kropp redo att motstå alla de bekymmer man som tonåring utsätts för. Jag fick i stället hålla till godo med det jag är naturligt bra på: att springa jävligt fort.