Det är vår i New York. Solen skiner men det blåser kalla vindar. Efter att ha promenerat runt hela Central Park, runt den inte igenom, upp på västra sidan och ner på östra, har jag har gömt mig i värmen längst in i baren på Rodeo Bar. Therese, som jobbar i baren, är i från Karlstad. Hon bjuder mig alltid på öl. Jag ser till att dricksa henne ordentligt. Therese försöker göra upp notan med en stammis som gick hem utan att betala i lördags. Tjejen bredvid mig vänder sig emot mig.

- Varför cyklar du i New York? Det är ju livsfarligt, säger hon.

- Va? Cyklar?

- Jag hörde att ni pratade något annat språk och chansade på att det handlade om cyklar. Vad är det för språk egentligen?

Jag skrattar.

- Svenska. Vi är båda svenskar men jag kan försäkra dig om att vi inte pratade om cyklar.

Det blir tyst ett tag medan hon suger på sin Frozen Margerita.

- Jaha, det var min raggningsreplik det.

- Oj, jag är för dum för att förstå att du stöter på mig. Eller för full. Jag lyfter min flaska Dixie Lager för en skål.

- Nej, jag skämtade, jag stöter inte på dig. Jag behöver bara nån att prata med. Min kompis slutar aldrig prata i telefon. Hennes väninna sitter bakom henne och pratar engagerat i sin mobiltelefon och hon har gjort så i säkert en halvtimma.

Båda tjejerna är betydligt yngre än mig men jag antar att de är över 21 år. Kompisen med telefonen är egentligen sötare men tjejen närmast mig har ett generöst dekolletage jag gärna vilar ögonen på. Jag pratar med henne ett tag. Hon visar mig en lista hon och kompisen sammanställt med saker de ska hinna med innan sommaren. Hon undrar om jag har några förslag på punkter de ska ta med. Jag hinner inte komma på något innan kompisen tecknar åt henne att det är dags för dem att gå. Hon pratar fortfarande i telefon när de går ut och stoppar en taxi. Jag beställer in en ny öl och får prova en Blue Point Toasted Lager.

Det gror en osund gröda i den svenska myllan. Ett parti vars politik vilar på en svenskfientlig idégrund försöker bita sig fast och infektera den politiska arenan. Detta parti, mina vänner, är sverigedemokraterna, som vi i dagens inlägg ska ta oss en närmare titt på.

Det har alltid funnits en djupt rotad känsla för rättvisa i den svenska folksjälen. Det är något de flesta av oss fått med bröstmjölken och som sedan gått som en röd tråd genom uppväxten. Vilket bidragit till att främlingsfientliga partier aldrig fått någon riktig grogrund i Sverige till skillnad från i våra skandinaviska grannländer. Förutsättningarna har aldrig riktigt funnits.

För ett parti som sverigedemokraterna, som har gjort till sin grej att tala om svenskhet, så kan man tycka att det här inte borde vara någon överraskning. Men det är det tydligen. Sverigedemokraterna försöker genomgående på ett väldigt osvenskt sätt spela på folks fördomar och rädsla för det främmande i sin iver att locka nya anhängare. Slutsatsen är att sverigedemokraterna är ett osvenskt parti som inte står bakom grundläggande värderingar djupt förankrade hos de flesta svenskar.

Ideologisk förvirring

När några reportrar från Sveriges Radios Kaliber under hösten/vintern 2008 utgav sig för att vara sverigedemokrater och besökte deras möten med dold mikrofon fångade de bland annat upp följande uttalanden om muslimer och afrikaner.

”Man undrar varför de inte äter gris. Det var någon som sa att de har haft dem som älskarinnor, och då kan man ju inte äta upp dem sen, för fan.”
- SD-medlem på internt möte i Göteborg.

” Gränsen får absolut inte betrampas av såna här”, säger SD-medlemmen öppet.
”Hade han gjort det hade jag fått byta ut hela golvet”, säger han.
- SD-medlem berättar att han förbjudit sin son att ta hem en somalisk skolkamrat.

När den här typen av uttalanden från sverigedemokrater lyfts fram av media dyker det alltid upp förvirrade kommentarer som försvarar dem. Detta från personer som säger sig vara anhängare av partiet. Samtidigt går sverigedemokraternas ordförande Jimmie Åkesson ut och tar avstånd från uttalandena och säger att den typen av åsikter inte hör hemma i partiet. Men trots att han tar avstånd så tvekar Åkesson på frågan om det rör sig om rasism.

”Problemet när man spelar in i smyg och plockar ut några sekunder är att man inte får med hela sammanhanget”, säger Jimmie Åkesson till Expressen.

Så du menar att när man talar om att invandrare har sex med grisar kan det finnas omständigheter som gör att det var okej att säga så?

”Jag vill egentligen inte uttala mig om något specifikt. Men visst finns det uttalanden där som är helt oacceptabla, och bedrövliga och som jag har väldigt svårt att tro att någon normalt funtad människa kan försvara”, säger Jimmie Åkesson till Expressen.

Jimmie Åkesson anser alltså att de partianhängare som konsekvent går ut och försvarar den här typen av uttalanden på bloggar och i kommentartrådar inte är ”normalt funtade”. Det verkar onekligen finnas en viss dissonans mellan partiordförande och partiets anhängare kring de här frågorna.

Kriminell ledare

Trots att sverigedemokraterna för en hård kriminalpolitik klarar de inte av att hålla den egna buken ren. Så sent som i början av året blev den wallraffande reportern Caroline Stenman bestulen på sin handväska av Erik Almqvist, ordförande för sverigedemokratisk ungdom, efter att hon blivit avslöjad under en kryssning på Östersjön. Trots att hela händelseförloppet  spelades in på band och att det av inspelningen med all önskvärd tydlighet framgår att Stenman blev fråntvingad sin väska med tvång får den långfingrade Almqvist sitta kvar på sin post.

Som vilken härdad förbrytare som helst nekade Almqvist efter händelsen till all kännedom om någon handväska. Fram till att han blev konfronterad med inspelningen vill säga, då blev minnesbilden med ens mycket klarare. Att det förekommit tvång fortsätter han dock neka till. Trots inspelningens tydliga budskap.

Fritt fall

Glädjande är att sverigedemokraterna backar stort i opinionsmätningar. I augusti förra året redovisade sverigedemokraterna att de låg på för partiet rekordhöga 5.5 procent. Enligt en färsk opinionsmätning från Synovate ligger sverigedemokraterna nu på 3.3 procent. Det betyder att partiet tappat cirka 40 procent av sitt stöd sedan förra sommaren. Fortsätter det här rekordraset lär det snart inte finnas mycket kvar av detta splittrade, ideologiskt förvirrade, svenskfientliga parti.

Det, mina vänner, talar för att vi trots rådande kristider går en ljus vår till mötes.

35 år gammal, bra jobb (något med datorer) och bosatt på en mindre ort i mitten av landet. I helgen lämnade han sitt hem och tog bilen till Stockholm och sin brors övernattningslägenhet. Inne i lägenheten gick han in i badrummet, svalde en burk sömntabletter och drog en plastpåse över huvudet. Nu är han död. Hans vänner och familj är i chock.

En till synes vanlig kille. Singel, visst. Men i övrigt. Lyckad. Omtyckt. Självmördare. Ena helgen satt han på en barstol bredvid sina vänner. Nästa låg han död på sin brors badrumsgolv. Det skrivs om den ofta, talas om den, den mentala ohälsan. På en aggregerad nivå vänds den ut och in. Medicineras ner, men inte bort. I vardagen är den svårare. Råare mellan fyra ögon.

Jag har själv tidigare skrivit om mina teoretiseringar på ämnet självmord. Det är sådant man kan ägna sig åt i en anonym blogg. I vardagen är det annorlunda. Hur pratar man om hopplösheten i kroppen som gör att det känns som att det inte finns någon annan utväg än att sätta punkt? Och hur skiljer man mellan det som bara är betraktelser i flaskhalsen och det som är mer än funderingar? Lättare då att hålla tyst och ta ännu en klunk.

Den gångna helgen, kanske ungefär samtidigt som en förtvivlad 35-åring gjorde slut på sitt liv ett par mil härifrån, satt jag själv och tittade på dokumentären The Bridge. Filmen är en gripande och obehaglig skärskådning av den enskilda plats på jorden där flest människor valt att ta sina liv, Golden Gate-bron i San Francisco. Genom knivskarpa zoomobjektiv fångas hur person på person väljer att ta en sista fyra sekunder lång flygtur mot vattenytan.

^{Gene Sprague ur The Bridge}

En slående röd tråd i alla tragiska öden som skildras i filmen är ensamhet och misslyckade försök att finna kärleken. Gång på gång finns den där som en mörk klangbotten. Längtan efter kärleken. Den obefintliga. Ouppnåeliga. Obesvarade. Framhållen som det ultimata målet och meningen med våra liv. Så viktig att avsaknad därutav tycks kunna få oss att ge upp allt. Samtidigt är det en bild av kärleken som är svår, kanske omöjlig, för någon att leva upp till. Kärleken som en romantisk räddare i nöden. Svindlande perfekt och evig. Och när den aldrig infinner sig finns alltid en annan utväg. Kanske ännu en öl. Kanske en bro. Eller en burk tabletter och en plastpåse.

^{År 2006 var det 1 196 personer i Sverige som tog sitt liv. Av dessa var 68 % män (Socialstyrelsen).}

^{Ett längre klipp om Gene Sprague finns här. Han var en av 24 personer som tog sina liv från Golden Gate-bron 2004.}

Dagens inlägg är skrivet av Mo. Läs mer av henne på Moisthlm.

Klockan är strax efter två. Jag öppnar min sovrumsdörr och lyssnar ut i den mörka korridoren. Det är alldeles tyst, bara surret från badrumsfläkten hörs. Det luktar villa; tvättmedel, lite fukt, en kvardröjande doft från middagen några timmar tidigare. Jag stänger dörren igen, och går bort till fönstret. Öppnar, stannar upp och lyssnar återigen in mot huset. Sedan klättrar jag ut. Morsan är lättväckt och skulle vakna direkt när ytterdörrens låsklaff slår till, och jag vet vilket liv det skulle bli om jag blev ertappad. Jag går i gymnasiet, och är en av de som har föräldrar som bryr sig, så det är inte bara att säga tjena och gå ut.

Det är kallt, gnistrande frost på marken. Jag tar mig ut på villagatan och smyger in på en garageinfart några hus längre upp. Där går jag försiktigt förbi det första sovrumsfönstret och tickar sedan med nageln på det andra. Det tar en stund, sedan dras gardinen ifrån och ett blekt ansikte tittar ut. Min kompis Nicko. Han ser trött ut när han skjuter upp vädringsfönstret.
- Du tänker väl inte banga? viskar jag.
- Jag somnade. Jag kommer snart.

Jag går ut på vägen och tänder en cigarett och står sedan under gatlampans vita och kalla sken och väntar. Villorna är mörka, och jag är medveten om att vem som helst kan se mig och att morsan förmodligen skulle få reda på det ganska omgående. Fast vem står och glor ut på gatan så här dags? Efter en liten stund tassar Nicko fram ur skuggorna. Vi hjälps åt att rulla ut hans bil från garageinfarten. Han startar den en bit därifrån, för att inte hans föräldrar ska vakna. Till skillnad från mina bryr dom sig inte så mycket, men hans pappa är oberäknelig och kan bli våldsam.

Färden in till stan sker under tystnad. Jag börjar känna den där sköna blandningen av spänning och nervositet. Utanför bilfönstret far mörka skogar och slingriga vägar förbi, vi möter kanske fem bilar på en kvart.
Vi parkerar vid tunnelbanan och promenerar sedan bort från ljuset och bilarna, mot Åkeshovs tunnelbanestation. När vi närmar oss stationen viker vi av och går längs spårets taggtrådsstaket. Nicko har hittat en pappskiva, vi lägger den över taggtråden och klättrar sedan med viss möda över. Sedan börjar vi gå igen. Vid något tillfälle måste jag kliva över strömskenan. Jag tvekar en sekund. När jag lyfter på benet ser jag för mitt inre hur jag snubblar till. Skenan ligger där, svart och tyst i mörkret och ser inte mycket ut för världen. Ändå skulle jag förkolnas i samma ögonblick som jag vidrörde den.

Tunnelbanestationen är stängd, men belysningen är fortfarande tänd. Vi står en liten stund och rådgör, kan det vara så att det fortfarande är personal kvar? Efter en stunds överläggning klättrar vi upp på perrongen och börjar sedan metodiskt klottra ned varenda ledig yta. I början går det snabbt, vi är bägge spattiga och nervösa och minsta ljud eller rörelse från motorleden som går parallellt med spåren får oss att ducka, men efter ett tag blir vi mer vågade och snart struntar vi i trafiken. Det luktar lösningsmedel, bakom mig hör jag det karaktäristiska skramlandet när Nicko skakar sin burk och det härliga ljudet när färgen pyser ut.

Det är höst och förbannat kallt. Jag fryser om fingrarna och börjar fundera på om vi ska åka hem istället, men vi fortsätter till nästa station också. Något enstaka tåg passerar, kanske på väg tillbaka till vagnhallarna vid Råcksta. Det sjunger i skenorna en lång stund innan så det känns ganska riskfritt ändå. Enda orosmomentet är utsattheten på bron mellan Åkeshov och Brommaplan, men vi pinnar på och det går utan missöden. Snart har vi betat av även Brommas station och fortsätter vidare mot Abrahamsberg. Det är inte en själ ute, och den redan sparsamma trafiken börjar glesna. Det är svårt att tro att vi befinner oss vid inloppet till en huvudstad.
Nervositeten är nästan helt försvunnen. Nån halvtimme senare sitter vi på perrongkanten vid Stora Mossen och tar varsin cigarett. Vi skulle kunna fortsätta mot Alvik, men natten börjar övergå till morgon och färgen är ändå nästan slut. Vi bestämmer oss för att gå tillbaka mot bilen.

Nästan tjugo år senare ser jag en film på YouTube där klottraren NUG fjantar omkring på Fridhemsplans tunnelbanestation med en sprayburk i högsta hugg. Jag blir irriterad och upprörd, enligt dubbelmoralens bekanta natur.
För i själva verket vet jag ju precis vad det handlar om: det ser så oerhört lockande ut.
Och det som stör mig mest är att jag är alldeles för feg för att våga göra samma sak idag. Jag är för anpassad, för trist och för skraj för att riskera att svärta ned mitt rykte. Det skulle helt enkelt svida för mycket att åka dit.

Bonuslöner har blivit den giriga ondskans nya ansikte. Alla med rörlig prestationslön är plötsligt skurkar och alla som på något sätt varit inblandade i godkännandet av deras avtal dras med i fallet. Det som bara för några månader sedan var en självklar och populär ingrediens i det rådande kapitalistiska systemet har nu blivit ett djävulskt påfund som måste drivas ut med träpåkar, kvällstidningsupprop och demonstrationståg. Människor, besinna er.

Just nu löper Wanja Lundby-Wedin gatlopp i media, hårt jagad av ett drev som för tillfället finner de marknadsliberala spelreglerna djupt orättvisa. Hon jagas i egenskap av styrelseledamot i AMF Pension och samtidigt LO-ordförande, alltså den som ytterst representerar arbetarklassen i vårt samhälle. Hon skulle vara den i styrelsen som höll tillbaka kapitalets galna hundar, hon skulle utgöra motvikten till näringslivets fartblinda slipsgossar. Det verkar nu som Wanja har misslyckats med detta uppdrag, därför kommer hon troligen att tvingas avgå inom kort. Hon har inte misslyckats för att hon blev bortröstad av de galna hundarna utan för att hon, enligt egen utsaga, blev förd bakom ljuset. ”Vi kunde inte förstå att utbetalningarna skulle bli så här stora”, så lyder försvaret, och man behöver inte direkt vara K-G Bergström för att förstå att ett sånt uttalande är ungefär som att sätta Josef Fritzl i ett tvåmanstält utanför Kelly’s med en dvärgpudel som enda vakt. Med andra ord, inte direkt ett vattentätt försvar. Get the fuck out of there Wanja, det är inte svårt för kvällspressen att samla ihop en lynchmobb i dessa varseltider.

För mig är dock inte de avtalsenliga mångmiljonutbetalningar som nu görs till chefer huvudproblemet med rörlig prestationslön. Visst kan det kännas hårt och orättvist att somliga ska få framtiden tryggad hundra gånger om (igen..) samtidigt som andra tvingas från sina hem för att söka jobb längs vägarna som de vagabonder vi trodde hade utrotats i vårt välfärdssamhälle. Men om vi tycker att det här är orättvist så har vi samtidigt kapat det marknadsekonomiska systemet vid fotknölarna och ogiltigförklarat regeringens politik från dag ett. Ja, vi har faktiskt till och med krossat den kapitalistiska drömmen som går ut på att vem som helst kan bli svinigt rik, bara man är tillräckligt ambitiös och (underförstått) hänsynslös (det ska löna sig att ”arbeta”).

Ingen skulle bli gladare än jag om det var så, men jag tror faktiskt inte på allvar att ni har gått och blivit socialister nu. Det är nog bara så att vi alla står oss själva närmast, och när det blåser runt den egna knuten så är det faktiskt den politiska ideologi som förespråkar ett starkt kollektivt skydd för sjuka och arbetslösa som passar bäst. När du tjänar mycket pengar vill du ha låg skatt, för då får du mer pengar i plånboken. När du är arbetslös vill du ha hög A-kassa, för då får du också mer pengar i plånboken. Människan är inte idealist när magen börjar kurra, då tar rovdjuret över spakarna. Dessutom är hon ogin och vill gärna tvåla dit giriga bonuschefer som bekymmerslöst seglar bort i solnedgången, nu när chansen att få åka med på den seglatsen har reducerats till noll (det vill säga när den kapitalistiska drömmen ligger i spillror, för innan den gjorde det var i alla fall drömmen om att få åka med vid liv). Som Peps Persson en gång sjöng, ”noll å noll är noll, noll noll noll noll noll” (låtom oss sitta i de varslades kök och till gammal 70-talsprogg vårt humör elda upp).

Men tillbaka till bonusarna då, vad menar jag egentligen är det stora problemet? Jo, det stora problemet med bonusar och rörlig prestationslön är konsekvenserna det får under högkonjunktur. Titta bara på fastighetsbubblan i USA, alltså den härva som många menar startade denna globala jättekris. Många banker och bolåneinstitut i USA bekräftar att man hade prestationslöner långt ner i leden, och detta gav alldeles uppenbarligen fel incitament. När vi frågar oss hur bankerna där borta kunde låna ut så mycket pengar till husköpare utan tillräcklig säkerhet så hittar vi svaret i deras lönesystem. Enkelt uttryckt, du jobbar på bank och ju fler lån du godkänner desto högre lön får du. Du kanske anar någonstans långt bak i ditt medvetande att det här inte kan hålla för evigt, men det är ju faktiskt inte ditt problem. Du gör bara ditt jobb, och du gör det bra och du drar hem kosingen.

Problemet är alltså av incitament-karaktär: alla uppmanas att sälja men ingen uppmanas att ta ansvar för konsekvenserna. Normalt sett ska företagets ledning och styrelse ta ansvar för verksamhetens långsiktiga mål, självklart inte ur ett samhällsekonomiskt perspektiv utan bara ur det egna företagets perspektiv, men många gånger går ju dessa hand i hand. Men de rackarna sitter ju också på bonuslöner och finner därför ingen anledning att bromsa det skenande tåget. Det håller så länge det håller, det värsta som kan hända för en styrelseordförande eller en VD är att han eller hon får sparken och en skön fallskärm löses ut. Långsiktighet och bonuslöner är med andra ord inte direkt vad man kan kalla a perfect match.

Därmed inte sagt att bonusar är den enda boven i dramat, men jag skulle vilja påstå att det träder fram som en av de mer betydelsefulla faktorerna när vi gör analysen av vad som ledde fram till krisen. Lågkonjunktur hade det blivit förr eller senare ändå, säkert som amen i kyrkan, men det hade troligen gått att lindra effekterna om man bara tagit ansvar för de långsiktiga konsekvenserna. Här behövs alltså regleringar. Staten måste se till, stifta nya lagar om så behövs, att företag inte får blunda helt för de konsekvenser som deras risktagande får för samhället. Få saker har genom världshistorien stått mer klara för mig än just detta.

Ett annat problem som den nu pågående debatten belyser väldigt klart, och som jag hoppas att vi kan lära oss något av, är att ledamöter i bolagsstyrelser väldigt sällan är fullt på det klara med vad de ansvarar för och vad uppdraget innehåller. I fallet Wanja Lundby-Wedin är det alldeles uppenbart så, och hon är nog tyvärr bara toppen av isberget. Jag skulle tro att hon ändå hör till de bättre, de flesta andra som befunnit sig i hennes prekära läge har mött media genom att enbart hänvisa till styrelsens ordförande. Nu råkar det ju förstås vara så att hon också är ordförande för LO, så någon vanlig överbetald skuggfigur är hon knappast. Men faktum kvarstår, en ledamot i en typisk bolagsstyrelse har, som det ser ut från mitt håll åtminstone, väldigt lite ansvar i förhållande till sitt arvode. Detta är också en stor enskild orsak till krisen, att trötta och inkompetenta styrelser inte klarar av den långsiktiga planeringen.

Så vad gör politikerna då? Jo, det är ett sedvanligt kappvändande vi får bevittna. Att nu, när skadan redan är skedd, gå ut och spela för gallerierna som näringsminister Maud Olofsson gör när hon ”förbjuder” bonuslöner i statliga bolag är rent löjeväckande. Om hon inte såg det här som ett grundläggande problem för några veckor sedan när hon höll lovtal till bonuslönens förträffliga inverkan på människors arbetsmotivation så lär hon knappast göra det nu heller. Det här är bara ett sätt att tysta kritiken tills det värsta ovädret har blåst förbi. Mycket kan man säga om Maud, men att hon skulle bli socialist över en vinter tar jag för högst osannolikt.

Nej, vi kommer att få se bonusar även i framtiden och det har jag faktiskt inga problem med. Det är inte bonusarna i sig som är problemet, det är vem som får bonus och på vilka villkor. Att till exempel en VD får stora extrautbetalningar för att företaget har ökat sin marknadsandel i kristider, trots att man fortfarande går med förlust, är på fel sida gränsen enligt mig. Det beror nämligen högst troligen på att dina konkurrenter har gått i konkurs och kunderna har flugit in i din mun som stekta sparvar. Som VD sitter du där och varslar anställda med ena handen och tar emot gratifikationer för väl utfört arbete med den andra. Det säger sig självt att något är väldigt fel med den bilden, och den VD som inte ser det borde ta sig en rejäl funderare. Det håller inte att hänvisa till ingångna avtal som ger dig ”rätt” till pengarna, när du sätter människor på bar backe så förändras spelreglerna över en natt. Det är dessa nya spelregler som media nu kablar ut över nationen. Och bolagsstyrelser ska inte ha bonuslöner överhuvudtaget, det skickar helt fel signaler till människor vars främsta uppgift är att agera på lång sikt och som dessutom inte ens deltar aktivt i företagets löpande verksamhet.

Men till slut blir det ändå som det alltid blir. När krutröken har lagt sig och de utvalda offren slaktats så kommer vi att glömma den här lilla revolutionen illa kvickt. Krisen klär sig alltid i rött och framgången alltid i blått. Eller hur var det nu någon sa? ”Den som inte är vänster när han är ung har inget hjärta, den som inte är höger när han blir äldre har ingen hjärna”. Så gott folk, jag antar att vi i nådens krisår 2009 talar från våra hjärtan när vi låter nyheterna om feta bonuslöner uppröra oss. Men tids nog, det är liksom inbyggt i det marknadsliberala systemet, svänger pendeln tillbaka, strupgreppet lättar och släpper fram syre till den från hjärtat frikopplade hjärnan. Kort sagt, det blir fint att tjäna pengar igen, och så ska det väl vara. Jag kan bara hoppas att hjärtat har lämnat ett litet spår efter sig så att vi ändå lär oss något av våra misstag.

Hon är borta nu - vår lilla Misserabel. Två män kom och hämtade henne och bar ner henne några trappor i samma hus. Vi lade ut henne på Blocket och fick inte mindre än tjugo svar. Den där katten sålde sig själv. Bilderna gjorde jobbet. Jag tror det knöt an till något hos folk när de såg henne och såg namnet. Sentimentalitet ska aldrig underskattas.

Det är inte utan att man saknar den där svarta lilla saken som lekte ute i hallen och alltid sprang och gömde sig under badkaret när jag kom för nära. Trots att hon är en väldigt feg katt så bet, klöste eller fräste hon aldrig. Hur rädd hon än var. Och om hon var så där lagom skraj för mig så var hon totalt livrädd för främlingar. När de kom för att titta på henne gömde hon sig bakom kylen och vägrade komma fram. När jag sträckte in min arm efter henne, fick tag om henne och lyfte ut henne så kunde jag känna hennes lilla hjärta dunka av rädsla mot min handflata och klorna var utspända, men aldrig att hon ens gjorde en antydan till att rivas.

Jag ska inte säga att hon är en klok katt (kloka katter pissar inte i nya soffor) men hon är en katt som vill väl och som världen förmodligen varit väldigt hård mot innan hon stormade in vår lägenhet för över tre veckor sedan och gömde sig bakom datorn.

”Vi såg lapparna i trapphuset och när vi sedan såg katten på blocket så förstod vi direkt att det rörde sig om samma katt”, sa våra grannar innan de bar iväg med henne.

Nåja. Ett längre inlägg kommer till helgen. Jag jobbar natt på redaktionen den här veckan och min plan att sätta mig och skriva när jag kom hem halv sju i morse gick ju totalt år helvete. Så klart. Men ett kattinlägg är ju också ett inlägg.

                                                                                                                              Foto: Anders Adermark

Fyfan för söndagar! Jag hatar söndagar. Jag byter dag med David den här veckan för att spy galla över söndagar. För en 35-årig singelkille är söndagar utan tvekan den mest ensamma dagen i veckan.

Den här söndagsförmiddagen tänkte jag att jag skulle vara lite huslig och städa. Det torde ju vara vår nu och en vårstädning vore på sin plats. Dessutom var det månader sedan jag dammsög min lägenhet. Jag hann dammsuga vardagsrummet innan dammsugarpåsen blev full. Jag var helt säker på att jag hade flera påsar i garderoben. Påsar jag fått med när jag köpt budgetdammsugaren på JULA. Jag ryckte upp påsen i ett moln av damm som la sig över hallgolvet. Jag hittade inga påsar i garderoben hur mycket jag än rev i all röra. Jag klev över dammet för att gå ner till Konsum för att köpa nya påsar. Inte fan kunde jag hitta något som ens liknade något som kunde passa min skitdammsugare. Väl tillbaka i lägenheten fick jag med en liten borste försöka soppa ihop dammet jag lyckats sprida över hallgolvet. När jag sedan skulle plocka ihop dammsugaren fick jag inte ihop skiten. Jag kunde inte stänga locket. Jag sket i allt, svor högt och gick till kylen för att knäcka en bärs – och sen en till. Dammsugaren står fortfarande kvar i hallen.

Jag satt i soffan och drack min öl och svor över allt vad städning heter när telefonen ringde. Det var en tjej jag fått kontakt med på internet. En tjej jag endast vet förnamnet på och som ringer när det passar henne. Vi har aldrig träffats och det vill hon inte. Hon bara ringer ibland. Vi pratade ett tag och hade telefonsex. Telefonsex! Ja, telefonsex är en bisarr företeelse och tämligen torftigt. Men vem är jag att tacka nej till att ha någon stönande i mitt öra? Det är ju sådan närhet jag drömmer om. Sen att det är en telefonlur och åtskilliga mil mellan mig och hon som flämtar ut sin orgasm i mitt öra är en annan sak.

Efter ytterligare en öl slocknade jag på soffan och vaknade inte förens långt in på eftermiddagen. Jag spenderade största delen av eftermiddagen med att titta på Youtube-klipp med Taylor Swift. Taylor Swift denna supersöta långbenta 19-åriga siren till countrystjärna. Det skrämmer mig hur gubbsjuk jag är.

Telefonen avbröt mig i mitt Youtube botaniserande. Glädjande var det två polare som ville ta en öl. Jag mötte upp dem på Harvest Home och hade hoppats på att få sitta och snacka skit ett tag. Men efter en öl var den ena tvungen att gå hem eftersom han fick ont i magen och den andre skulle gå hem till flickvännen och hjälpa henne i tvättstugan.
Jag gick vidare till Pet Sounds Bar för att ta någon öl till. Efter ett tag kom en av polarna ner för att göra mig sällskap. Han hade lite tid mellan maskinerna. Han tog en snabb kaffe och sedan var jag ensam igen.

Jag promenerade ensam hem över söder. Nu hade det börjat snöa. Vart fan var den där våren som borde vara här nu? Jag gick med tunga steg Katarina Bangata ned och som ett nyck av ödets ironi slumpade Ipoden fram Johnny Cash version av Solitary Man.

I ett av mina första inlägg här på Barstol skrev jag om ett av sveriges bästa coverband - Cookies n’ Beans. 

Nu, ett drygt halvår senare, har Cookies n’ Beans utvecklats till ett av sveriges bästa countryband. I April släpps Kakornas andra skiva. Den innehåller bara originallåtar. Jag har haft privilegiet att få höra låtarna live och kan intyga att  de håller allra högsta klass. Så här på söndagsmorgonen bjuder jag på brunch med kakor och bönor. Nedan kan ni njuta av en låt från kommande skivan. Låten heter Now it’s too late och är skriven för Cookies n’ Beans av Kristofer Åström . Enjoy!

Det var svinkallt i rummet när jag vaknade. Jag var fortfarande full men mådde redan skit. Jag tog mig upp och stängde fönstret. Utanför rörde sig moln i sällsamma formationer hastigt över himlen. Gatan var tom. Jag kan inte ha sovit mer än någon timme eller två. Jag gick in på toaletten och pissade och kröp sedan tillbaka ner i sängen. Kylan låg kvar i rummet men under täcket blev det snart varmt. Jag somnade.

Efter vad som kändes som bara en kort stund ringde det på ytterdörren. Jag drog täcket om mig och gick fram till dörren. Jag brukar aldrig vara misstänksam, men det var tidigt på morgonen och jag kunde inte föreställa mig vem det kunde vara.

”Vem där”, sa jag.
”Det är Christian”, hörde jag dovt från andra sidan.

Jag öppnade.

Christian stod där i grå träningsbyxor och jacka. Han drog handen över sin rakade skalle som han alltid brukade göra inför en ny situation - innan han hälsade på någon eller bara gick in på en krog. Jag nickade kort och gick tillbaka till sängen. Jag kände att jag skulle spy om jag inte lade mig ner. Christian kom in efter mig.

”Det är fan kört”, sa han. ”Allt är förstört.”
”Vadå.”
”Det har hänt en grej, en jävla skitgrej.”
”Berätta”, sa jag och försökte knipa ihop ögonen hårt för att dunkandet i huvudet skulle upphöra.
”Har du nånting att dricka?”
”Det finns öl i kylen.”

Christian kom tillbaka med en flaska öl och slog sig ner på soffbordet som stod mellan soffan och sängen.

”Det är fan nästan lika kallt här inne som det är ute. Vad har hänt? Har dom stängt av värmen för dig?”
”Jag somnade med fönstret öppet.”

Christian drack halva ölen på ett svep.

”Du vet hur Linda är, hon kan ju vara så jävla jobbig mot mig och vara på mig hela tiden. I går kväll fick jag fan nog. Vi skulle hem till hennes morsa på kvällen. Men jag kände mig inte riktigt kry du vet, så jag ville ställa in. Då började hon bråka på mig. Jag sa att hon kunde ta med sig ungarna och dra dit själv, men det ville hon inte, hon bara fortsatte jiddra. Trots att jag mådde dåligt. Hur som helst så ringde hon Maggan och ställde in. Jag hörde hur de snackade inne från sovrummet. Och Maggan hatar ju mig så hon tyckte väl bara synd om Linda så klart. Men det slutade liksom inte där. Hon kunde fan inte släppa det. Sedan när jag rökte lite framför teven började hon skrika om att jag knarkar framför ungarna. Helvete, tänk om grannarna hade hört det va? Så jag bad henne lugna ner sig och barnen blev ledsna och grät du vet. Det var en jävla scen. Så jag tog med mig henne in i köket för att snacka lite och då gav hon sig på mig och började slå mig. Fan, jag försvarade mig bara. Jag försökte knuffa bort henne så att hon inte skulle nå mig. Då snubblar hon och slår huvudet i spisen.”

Christian tystnade och drog handen över skallen. Hans ögon var röda. Jag kände hur det bubblade inom mig och att jag när som helst skulle spy.

”Fan”, sa jag och drog åt mig det tomma litermåttet som jag brukar ha vatten i vid sängkanten och spydde.
”Hur mår du, mannen?”
”Det är okej”, sa jag. ”Fortsätt.”
”Det är inte så mycket mer att säga. Jag försökte få henne att kvickna till. Trodde först att hon bara överdrev. Men hon var helt stilla. Jag visste inte vad jag skulle göra så jag packade in ungarna i bilen och åkte en sväng. Dom var ju ledsna för att dom hört att vi bråkade och grät och så. Så jag tog dom till mcdonalds och sa att dom fick välja vad dom ville. Sedan somnade dom i bilen efter att dom ätit.”
”Är ungarna nere i bilen nu?”
”Ja, dom sover.”
”Men det är ju kallt som fan.”
”Dom har filtar. Det är lugnt, jag ska snart gå ner igen. Jag var bara tvungen att komma upp och snacka. Jag vet fan vad jag ska ta mig till. Jag vet inte ens hur det är med Linda. Hon har kanske kvicknat till nu, men hon har inte ringt. Kan inte du ringa och se om hon svarar och kanske snacka lite med henne.”
”Visst” sa jag och plockade upp mobilen. Någonstans väntade jag mig att jag Linda skulle svara. Att hon skulle säga åt mig att skicka hem Christian och ungarna. Det gjorde hon inte. Jag ringde två gånger men telefonsvararen gick på båda gångerna.

”Tyvärr, inget svar”, sa jag.
”Helvete. Hon ser ju att det är ditt nummer. Kanske förstår hon att jag är här och vägrar svara. Hon kan ju vara så där ibland.”
”Hur hårt slog hon sig egentligen?”
”Alltså, hon svimmade ju av och det var ju en del blod på mattan. Men jag tänkte att hon kanske skulle kvickna till om hon fick vara för sig själv ett tag. Hon brukar ju vilja vara det när vi har bråkat.”
”Vill du att jag ska följa med tillbaka till lägenheten och kolla hur hon mår? Kanske kan jag gå upp och snacka lite med henne medan ni väntar i bilen.”
”Orkar du det? Det vore fan schyst. Jag lovar att skjutsa hem dig igen sen.”
”Visst. Låt mig bara klä på mig först.”

Jag tog mina jeans från stolen och en tröja från skåpet och gick in i badrummet. Jag sköljde ansiktet med kallt vatten i handfatet och tog fram kuvertet från jeansen. Jag hällde ut lite på toalocket och krossade det först under legget. Sedan hackade jag pulvret och gjorde två smala linor. Jag rullade ihop en tjuga till ett rör och drog upp det i näsan. Jag kvicknade till. Hjärnan vaknade till liv. På några sekunder var jag tillbaka. Jag mådde fortfarande skit men hjärnan fungerade.

Christian stod i mitt kök och spanade ut genom fönstret med en ny öl i handen.

”Vi får nog dra ner innan ungarna vaknar”, sa han.
”Jag är klar”, sa jag och drog på mig skorna och tog jackan från hängaren.

Det var fortfarande tidig morgon. Ett tidningsbud gick in i porten bredvid när vi kom ut på gatan. När han försvunnit upp i trapphuset tog jag en tidning från hans kärra. Bilen stod parkerad bara tjugo meter från porten. Christian och Lindas två barn, Sara och Sebastian, sov i baksätet. SS brukade Christian kalla dem när de förde liv. Nu var de helt stilla.
Det hade hunnit bli kallt i bilen. Sara jämrade sig svagt i baksätet när Christian vred om nyckeln och motorn startade. Det tog inte många minuter från Årsta till Henriksdalsberget. Vi åkte i tystnad genom nästan helt öde gator. Christian körde ända fram till porten.

”Vi väntar här då”, sa han.
”Jag ringer när kusten är klar”, sa jag och gick ur bilen.
Christian sträckte över nycklarna.

På vägen upp i hissen låtsades jag för ett ögonblick att det var en vanlig söndag och jag bara var på väg förbi för att äta pizza och spela tevespel. Jag ringde några signaler på dörren innan jag stack in nyckeln i låset och vred om. När dörren gled upp knöt det sig i magen på mig. När jag kom in i hallen hörde jag en lätt skall och Christans två år gamla hund Charlie av rasen amstaff kom emot mig för att hälsa. Charlie gnydde och trampade oroligt runt mina ben när jag klappade honom över ryggen. ”Såja, gubben”, sa jag.
Jag tog upp kuvertet från jeansen, skakade ner lite i tummvecket och tog mig en snabb näsa innan jag gick vidare in i lägenheten. Dörren till köket var stängd. Jag kollade vardagsrummet och sovrummet först med förhoppningen att jag skulle hitta Linda där, men ingenting. Charlie gick efter mig.

När jag öppnade dörren till köket såg jag henne på golvet. Hon låg på rygg och hennes axellånga hår låg utbrett under hennes huvud, ovanför den mörka pöl som spridit sig som en cirkel på den blå köksmattan. Hennes näsa var bruten och vinklad lätt åt höger. Ena ögat var nästan helt igenmurat av en svullnad och hon var blek, närmast vit i ansiktet. Jag lutade mig ner och kunde inte låta bli att röra lätt vid hennes hår och stryka pannan med översidan av handen. Hon kändes kall.
”Lilla syster”, viskande jag och höll hennes hand. Charlie gnydde oroligt på andra sidan dörren. Jag gick ut i hallen och stängde dörren om mig. Tog ner kopplet från hatthyllan och kopplade Charlie.

Barnen sov fortfarande när jag kom ner till bilen.
”Hon är okej”, sa jag. ”Rätt illa däran i ansiktet, men okej. Hon vill att du ska köra Charlie och ungarna till Maggan och komma tillbaka sen så ni kan snacka i lugn och ro.”

Fortsättning följer …

En höstdag i början av sjuttiotalet fiskade man upp liket av en ung kvinna i en vik vid ett sandtag. Det var kallt i vattnet och hon hade inte legat särskilt länge, hon såg i stort sett ut som när hon levt. Ögonen var slutna, det syntes inga spår av dödskamp. Ett fridfullt uttryck vilade över anletsdragen. Så sades det iallafall.

Hon hade bara en tunn sommarklänning på. Inga skor och inga smycken förutom ett armband av röd plast. Håret var långt och mörkt, och man kan tänka att det böljade kring henne som vajande sjögräs i vattnet. Armarna utsträckta åt sidorna, som en jesusgestalt av kvinnokön.

Det avskrevs som självmord, även om klädseln var en smula besynnerlig för årstiden. Men vem var det som saknades? Ryktet började gå, och så småningom kom flickans namn fram.
Hon blev bara sexton år gammal. Skulle gått i första ring på ett gymnasium i stan, men kom aldrig till uppropet.

Ingen hade egentligen någon riktigt skarp bild av vem hon varit, men de minnen som trots allt fanns där blev plötsligt omgivna med ett speciellt skimmer.
Man mindes skolavslutningen i nian, spänningen i luften. Rektorns tal i aulan. Tisslet och tasslet i bänkraderna. Och sedan, på skolhustrappan, den blomstertid nu kommer. Den berusande känslan av att det äntligen tar fart. Friheten, plötsligt där inom räckhåll!
Hur hon log och kramade om sina klasskamrater som alla andra. Skrattande när de lämnade skolhuset för sista gången och sprang mot föräldrar och otåliga småsyskon som stod i solen med svetten rinnande under finkläderna.

Det finns till och med ett fotografi. Ett enda fångat ögonblick. Och där står hon, på tredje raden bland ljusa klänningar. Det som bara är minnen materialiserar sig plötsligt, rasterpunkterna bildar en helhet. Egentligen alls inget märkvärdigt. Bara en flicka med ett svagt leende och en blick åt ett annat håll.

Det spekulerades förstås i vad hon tittade på, möjligtvis i ett försök att mystifiera omständigheterna. Och det kanske behövdes för att hålla diskussionen borta från en mer smärtsam punkt: ingen kunde återge ett enda samtal, inte ett enda personligt möte. Hon var inte utstött, inte mobbad, men ändå ständigt i periferin. Självvalt eller ej hade hon passerat genom högstadiet som en skugga.

Och sedan kom den ljuva sommaren, med sin klorofyll och sina regnfyllda nätter.

Någon sade sig ha sett henne i affären, någon på cykel. En annan berättade om en tyst nick under en promenad i skogen vid badplatsen. Det kunde vara sant, eller bara påhitt från folk som trodde sig minnas eller ville minnas för en kort stund i rampljuset. Men vad alla dessa minnen hade gemensamt var att hon alltid var ensam, aldrig sade något, alltid passerade på avstånd. Ogripbar och genomskinlig, som om hon redan befann sig på en annan plats. Man fantiserade om ett inåtvänt leende som kanske aldrig funnits, som om hon bar på en hemlighet.
Vad som förvånar är att ingen smutsig byk drogs fram. Inga snaskiga detaljer, inga råa skämt. Flickans död möttes med stillsamt grubbel, med en förvirring och en sorg som drog genom bygden som en sval vårvind.

Jag var inte född när det hände. Jag har inga egna minnen, bara sådana jag hört berättas. De har med tiden blivit mina. Och folk minns fortfarande, kan fylla på luckorna. På en liten ort lever små händelser kvar, växer med tiden, broderas ut. Vårdas och nöts.

Delar av sandtaget är idag bebyggt, men platsen där man fiskade upp flickan är för otillgänglig för att vara värd att projektera. För kuperad, snårig, sank. Ett kort stycke bort tornar en sandvall upp sig, och ungefär mitt på växer en plätt ljung i sanden. Det råder ingen tvekan om formen: ljungen bildar ett hjärta. Legenden säger att det dök upp efter flickans död.
Vid vallens fot finns en sänka med små förvridna träd. Det är en bortglömd del av sandtaget. Marken är flack och stenig. Man går lätt förbi, med blicken fäst på det märkliga gröna hjärtat. Men tittar man närmare på de mossbelupna stenarna ser man att de inte ligger där av en slump. De bildar mönster, namn och årtal. Skrifter till minne för någon som ingen egentligen kände.

Den hemliga minneslunden har än så länge fått vara i fred från grävskopor och de massproducerade monteringsfärdiga trähus som förökar sig med ljusets hastighet i villaförorternas grönska. Stenarna sjunker för varje år längre ned i myllan, kamoufleras av mossa och sly.

En flicka som ingen kände dog i ensamhet, sina skäl tog hon med sig i den stora natten. Man tycker att en sådan sak borde blekna med åren, glömmas bort. Men hon har blivit en sakral ande som i evighet vandrar tyst i strändernas dimma, ren och oskuldsfull, fri från synd.
Och fortfarande lägger besökarna sina stenar i sanden.