Med hänvisning till medelklassmänniskans självklara rätt att fylla sitt liv med lust och glädje har jag provat på en del saker i mitt vuxna liv. Jag har seglat, kört (ägt) motorcykel, spelat i band (dyrare än man tror), rest (ibland flera gånger om året), festat alldeles för mycket, ätit på fina restauranger, flugit luftballong, bott på (rätt så) dyra hotell och till och med provat på golf ett par gånger. Utan något högre mål än att roa mig en stund. Min lista avslöjar visserligen att jag inte ens tillhör medelklassens guldgossar, min budget för lyxiga klockor och hembioanläggningar är till exempel noll kronor, men för somliga människor i vårt land är den faktiskt ett exempel på en ouppnåelig tillvaro. Den tillvaron där man spenderar rätt mycket tid och pengar på att göra saker bara för att roa sig själv (vilket för övrigt är själva grundbulten i den globala marknadsekonomin, men det visste ni ju redan).

I de mindre inköpen är jag också medelklass. När jag handlar på Systembolaget väljer jag till exempel alltid vin från hyllan 70-99 kr, jag har fler än en gång sagt att bara man går upp några tior från de billigaste sorterna hittar man de mest prisvärda vinerna. Men för 150 spänn blir jag uppskörtad, eftersom lågt utvecklade smaklökar som mina inte förmår att uppskatta skillnaden (jag skyller på snuset). Sen går jag till nyhetshyllan på ölavdelningen och provar några nya sorter. Det kan bli en ekologisk ale från Småland, en blytung irländsk stout eller varför inte en stark och dyr belgare. Jag koketterar en stund där bland roligt utformade flaskor, priset spelar liksom ingen roll. Man måste ju fylla sitt liv med nya smaker, som jag (medelklassmänniskan) grandiost brukar utbrista när sambon frågar vad jag har i påsen. Samma sak här alltså, någon finsmakare är jag inte men jag markerar min klasstillhörighet där på systemet.

Det här med att identifiera vad som kännetecknar under-, medel- och överklass idag har ju många ägnat sig åt i diverse avhandlingar, så vi behöver inte gå igenom hela svängen igen. För sakens skull nöjer jag mig med att konstatera att om du lever ditt liv enligt ovanstående beskrivning så är du nog som jag, en medelklassare (såvida du inte gör det på lånade pengar, då är du en medelklass-wannabe som till slut hamnar i Lyxfällan). Oavsett om du är rektor, montör på Volvo, egenföretagare i floristbranschen eller mellanchef inom landstinget så lever du troligen ett liv där den trygga ekonomiska basen finns och ger utrymme för lustfyllda aktiviteter. Jag vet inte, ska vi säga att gränsen går någonstans vid 28 till 30 tusen i månaden före skatt?

De ekonomiska medlen styr vad vi kan göra med våra liv, eftersom det allra mesta här i livet kostar pengar. Enkel sanning modell 1A. Visst kan din kulturella status skänka dig förmåner i vissa sammanhang, och visst kan dina 280 högskolepoäng imponera på somliga, men utan degen består din vardag av ett kraftigt beskuret antal valmöjligheter. Och är det inte där någonstans vi hittar medelklassens själva essens, i liberalernas skinande palett av valmöjligheter? Den palett som vi har kommit att älska, vi som har råd med den. För egentligen, och här börjar jag skära i min stolthet med en slö kniv men det måste sägas, så är vi kanske i själ och hjärta alla liberaler när vi har råd med det. Eller?

Liberaler ropar på frihet, socialister ropar på rättvisa. Kan man uppnå rättvisa utan frihet? Inte en chans. Ta nu exemplet med slavarna, ja det kanske är fånigt men tänk så här: när de amerikanska slavarna frigavs av nordstatarna fick de sin frihet. Frihet att gå ut i världen och välja mellan pest och kolera. Hade de uppnått rättvisa? Näppeligen, de svarta behandlades fortfarande som kreatur och riskerade att bli ihjälslagna bara de tittade på fel människa vid fel tillfälle. Den sortens frihet är kanske värd en del, men bara i jämförelse med den tidigare slavtillvaron. Det var inte förrän degen började rulla in som det överhuvudtaget kom att likna något.

Men du, borde man inte som människa sikta lite högre än så? Borde man inte ta ett par kliv uppåt på behovstrappan och sikta på rättvisa? Vad nu det är, tänker du. Ja, det kan ju debatteras så här i kristider när IF Metall öppnar dörren för sänkt arbetstid och lön samtidigt som bolagsstyrelser runt omkring i vårt vackra land anser att kristider kräver kraftigt höjda chefslöner. Överklassens logik: det är tufft nu, det blir jobbigt, alltså borde vi ha mer betalt. Ahh.. den trötta debatten. Jaja, men många tycker att det är orättvist. Faktiskt. Det kanske finns en och annan liberal där ute som också tycker det (hör av er).

Egentligen är det väl rätt fånigt att sitta i ett av världens rikaste länder (å jo) och ropa på frihet. Vad då för frihet? Vad är det vi saknar nu då? Friheten att välja mellan olika telefonoperatörer? Friheten att välja mellan olika sorters pålägg på mackan? Friheten att slippa statlig inblandning? Men vänta nu, är det inte där någonstans som de liberala idealen ändå sätter fingret på den ömma punkten? FRA! Spionage! Både kommunister och kapitalister har gjort sig kända för att spionera på sitt folk, till och med en socialdemokratisk regering i ett obskyrt litet land i norra Europa gjorde det på 70-talet (äh.. det var såna tider, eller hur han sa Palme). Endast liberaler går obefläckade genom denna historia och är därför de enda som på allvar kan dra denna lans utan att hugga sig själva i foten. Eller?

Nåja, inte är det väl socialister och liberaler som står som kombattanter i den här frihetskampen väl? Är det inte.. ehh.. somliga folkpartister tillsammans med moderater, kristdemokrater, somliga centerpartister och somliga sossar mot somliga folkpartister, miljöpartister, somliga centerpartister och somliga sossar? Herre min GUD vad krångligt det blev NU då! Och då glömde jag ändå Vänsterpartiet. Jamen hej, säg så här då. Jag vill ha rättvisa, och rättvisa förutsätter frihet (alltså den typ av grundläggande frihet som gör att vi kan leva våra liv utan att riskera att hamna i fängelse för att vi har lånat fel bok på bibblan, eller har fel efternamn, eller bara tittar på fel människa vid fel tillfälle). Om det här gör mig till liberal så är jag väl fan det då. Jamen hallå, det är ju helt självklara grejer vi snackar om! Eller?

Svenska valkampanjer på 2000-talet handlar om att erövra Mittens Rike, och medelklassen äger detta rike. När medelklassen blir missnöjd förflyttas centrum av mittens rike åt ena eller andra hållet, vilket gör att de yttre kanterna då snuddar vid åsikter som ibland kallas extrema. Men det alla politiker försöker uppnå är balans och harmoni i riket, det kan man till exempel se när Moderaterna reagerar på ökade sympatier för SD genom att föreslå några skärpta regler i flyktingpolitiken. Den som vill ha makten och hela härligheten måste flörta med medelklassen, så vilken allians är då bäst lämpad att stoppa sin näsa i det arslet?

Jag tycker så här, det borde finnas ett liberalt parti och ett socialdemokratiskt parti i vårt land som gillar att samarbeta med varandra (som det faktiskt nästan var en gång på Westerbergs tid). Jag tror nämligen att den kombinationen, om vi skalar bort Persson och Leijonborg och Björklund och allt konstigt som Folkpartiet och Socialdemokraterna har sysslat med de senaste tjugo åren, skulle vara den allians som är bäst lämpad att styra vårt land eftersom båda har ett gott grepp om medelklassens pung (penning eller scrotum, det kan kvitta). Denna allians förutsätter dock att vi en gång för alla kommer överens om en sak: Folkpartiet bör stryka ordet ”liberalerna” ur sitt namn. De har så att säga exkluderat sig själva ur den klubben (här kunde Björklund göra en klädsam sorti genom att citera Groucho Marx: “I don’t want to belong to any club that will accept me as a member”). Plats på scen istället för ett nytt liberalt initiativ, lett av.. nej, inte Alexander Bard utan.. okej, här får ni gärna föreslå lämpliga kandidater. Jag öppnar dörren här, kliver ni in?

Euforisk (nåja) slutkläm: ”Frihet och rättvisa åt alla!” Va, vem skriver inte under på det? På allvar alltså, jag menar det! Så sant som mitt ekologiskt odlade premiumöl har en maltig smak med inslag av humle, citrus och rostat bröd. Så, vad säger ni? Ska vi ta det här till nästa nivå och sopa de där jävla konservativa mupparna av banan? Moderats, christdemocrats, middle of the road party, beware! We’re coming to get you.

PS.

Jo.. det får förstås bli i valet 2014 som vår nya heliga allians skördar sina framgångar. Men då jävlar!

Första gången jag såg henne hade hon knallröda läppar och lika röda naglar.
Hennes blonda hår var hårt fäst i en tofs i nacken och i öronen hängde stora runda örhängen.
Det var på en sunkig rockklubb i förorten. Jag hade fått några glas innanför västen och självförtroendet var på topp. Jag slog mig ner vid hennes bord.

Hennes ljusblå, nästan grå, ögon tittade först skeptiskt på mig men ett bländvitt leende visade sig mellan de röda läpparna då hon insåg att vi hade gemensamma vänner.

Jag föll direkt. Jag föll hårt. Hon var en av de vackraste kvinnor jag någonsin sett.

Det där självförtroendet jag fått med hjälp av min trogne vän Jack Daniel’s var snart bortblåst. Hon var för snygg. Hon var bara för jävla snygg. Hon var oåtkomlig. Jag visste inte hur jag skulle bete mig i närheten av henne. Det var inte så att hon var dryg eller reserverad. Hon var enastående. Hon var väldigt trevlig och pratade gärna med mig. Hon talade engagerat om ämnen som berörde henne. Miljömedvetenhet var något som verkligen berörde henne.
Det var bara så att hennes skönhet bländade mig totalt. Jag tittade på hennes läppar. Jag tittade på hennes spänstiga läppar som var så lockande. Hennes vita tänder såg ut som små mintpastiller jag ville suga på. Om sanningen ska fram var det inte det enda jag ville suga på. Hennes raka näsa nuddade vid min kind då hon böjde sig fram för att skrika i mitt öra. Hon var så nära men för mig helt oåtkomlig.

Jag minns inte mycket av samtalet. Det snurrade i mitt huvud. Hon berusade mig. Jag babblade på – om vad vet jag inte. Rockmusiken dånade. Vi måste ha pratat om musik. Jag minns att jag sa något fyndigt om Gillian Welch som inte gick hem. Jag bet mig i läppen och tänkte att jag måste skärpa mig. Fan hon är perfekt Matt, hon är perfekt, tänkte jag.
Get your fucking act together.

Jag kunde inte skärpa mig jag snubblade på orden, tappade bort mig själv och fick inte fram vad jag egentligen ville säga. Jag kände mig helt bortgjord. Jag kände mig underlägsen och inte värdig hennes sällskap.

Jag träffar henne fortfarande då och då. Hon är fortfarande lika enastående. Nu har det blivit lättare för mig att förhålla mig till hennes skönhet men hon är fortfarande en av de vackraste kvinnor jag någonsin sett.

När jag i slutet av maj 2000 klev på det kneg som skulle ta mig genom sommaren hade jag redan en utarbetad plan. Eller plan, det var väl i sanningens namn mer av en lös tanke, en vag strategi för hur jag skulle förhålla mig till de människor jag skulle komma att tillbringa några månader med.

När jag första morgonen klev ut i korridoren på Huddingehäktets restriktionsavdelning och drog frukostvagnen från cell till cell hade jag redan blivit varnad av mina nya kolleger.

- De kommer försöka köra med dig. Märker de att du är helt grön kommer de köra över dig totalt. Det bästa är om du bara försöker låtsas som om du gör det här varje dag, som om du kommit upp från en av de andra avdelningarna.

Jag nickade och lade mig till med en uttråkad min. Låste upp den första celldörren och tog ett steg tillbaka bakom frukostvagnen. En luggsliten orakad man med dålig tandhygien och axellångt tunt hår som såg ut att sitta fast i en enda tova högt upp på hjässan kom ut i korridoren, klädd i häktets blå byxor och t-shirt.

- Tjena. Syster har sagt att det är okej att jag tar några extra påsar socker. Det är väl okej va? sa han.
- Eh, ja. Har syster sagt det så är det väl okej, sa jag.

En äldre kollega som stod en bit bort i korridoren för att hålla ett öga på att allt gick rätt till bara skakade på huvudet när jag låst celldörren.

- Det var ju bara några påsar socker, sa jag.
- Det börjar med några påsar socker. I morgon kommer han fråga dig om han inte kan få en extra ostbit också.

So fucking what, tänkte jag. Vill någon som tillbringar hela dagarna inlåst på ett häkte och förmodligen inte ens vet hur länge han ska sitta ha en extra ostbit så tänker inte jag vara den som förvägrar honom den.

I min plan ingick att jag skulle hålla mig ”neutral” sommaren igenom. Jag skulle inte umgås för mycket med de andra plitarna och dras med i någon form av människoförakt och jag skulle inte intressera mig för vad de som satt där hade gjort. Jag skulle bemöta dem som vem som helst.

När jag öppnade nästa dörr steg Tony Olsson ut.

Utanför varje cell fans en liten hållare med en lapp där det stod personuppgifter om den som befann satt i cellen. Bland annat stod det vilket brott personen satt häktad för. För att hålla min linje struntade jag kategoriskt att läsa på de där lapparna. Jag ville inte skapa mig några förutfattade meningar och dessutom var de flesta som satt där ännu inte dömda för de brott de var misstänkta för.

Det höll i några dagar. Kanske hela första veckan.

Ganska snart upptäckte jag att jag på något halvt omedvetet sätt hade börjat dela in internerna i olika grupper. Alla som jag upplevde som trevliga tänkte jag mig inte hade begått något grövre brott eller om det rörde sig om något grovt så var det kanske rån eller något gängrelaterat. Medan de jag uppfattade som dryga och otrevliga måste vara mördarna och våldtäktsmännen. Det gjorde min arbetsdag enklare att tänka så. Jag kunde utan dåligt samvete vara kort mot de dryga och köra en mer vänskaplig ton mot de trevliga.

Det var en intern som jag kom särskilt bra överens med. Vi var jämnåriga men han hade redan fru och flera barn. Han berättade att han från och till livnärt sig som hantverkare men att han för det mesta försörjde sig genom brott. Han visade bilder på sina ungar och drog underhållande historier där han bjöd starkt på sig själv. Han var en person som var lätt att tycka om.

- Du, Ärlemalm, vet du vad din nyfunna polare som du ser ut att ha så trevligt tillsammans med har gjort? Frågade en kollega som suttit och iakttagit en av våra konversationer i korridoren från kontrollrummet.
- Nej, och det intresserar mig inte, sa jag.
- Han och hans fem polare, varav två till också sitter här, våldtog en tolvårig flicka upprepade gånger under ett års tid, sa min kollega.
- Flickan får nu bo på hemlig ort på grund av hotbilden inför rättegången, fortsatte han. Din polare där ute har till och med fått kärleksbrev från henne. Han våldtog henne och lät sina vänner göra samma sak. Hon berättade inte får någon eftersom hon var kär i honom. Det hela uppdagades när hennes pappa hittade hennes dagbok.

Han såg nöjd ut när han lade märke till hur hårt kraften av hans ord träffade. Jag svarade inte utan gick ut och satte mig i soffan i personalrummet och bläddrade planlöst i en tidning medan tankarna for omkring i huvudet.

En månad senare satt jag med på rättegången, som vakt, och hörde en av männens solbrända och permanentade advokat tala om den tolvåriga flickan som ”lättfotad”.

Mannen och hans vänner menade ju att det var tolvåringen som tagit initiativ till sex och att de bara ”ställt upp”. De var alla 20-30 år gamla. Några var sedan tidigare kriminellt belastade men överlag gav de ett rätt alldagligt intryck. Kanske lite omogna, som förväxta tonåringar, vilket knappast något ovanligt ens år 2000. De var grannen du hejar på i trappuppgången eller den där roliga kollegan på jobbet.

Monster skapas med avstånd. Josef Fritzl – där har du det moderna monstret. Men Fritzl är undantaget. Monster är sällan bara monster. De är ofta goda fäder, bra kompisar och trevliga arbetskamrater. Det handlar om små avvikelser, det som gör en man till mördare eller våldtäktsman och en annan till hjälparbetare för Sida. Och ibland finns allt det där i samma person. Det är den världen vi lever i. Det är den verkligheten vi har att förhålla oss till.

(Fortsätt gärna svara på frågorna i inlägget under. Vi uppskattar verkligen era svar)

Hej! Vi har ju ibland en söndagspanel där vi svarar på frågor som vi ställer till oss själva – hyfsat ego! Nu blir det en en annan typ av frågepanel, och den här gången är det DU som är i fokus.

Here goes:

1. Hur gammal är du?

2. Var bor du?

3. Vad gör du på dagarna (arbete, skola, etc)?

4. Hur länge har du läst Barstol?

5. Varför läser du vår blogg, vad är bra och vad är dålig?

6. Kan du minnas något inlägg som du fastnade extra mycket för?

7. Bloggar du själv?

Också avslutningsvis, tipsa gärna om ett par andra bloggar som du läser regelbundet!

Tack på förhand!

I dag blir det inget vanligt gästinlägg, i stället lägger jag och min flickvän ut en vädjan om att någon ska förbarma sig över den lilla underbara katt som stormade in i vårt liv för snart två veckor sedan. Hoppas ni har överseende med denna avvikelse. Anledningen är att det finns 20 000 herrelösa katter i Stockholm och de att de konventionella vägarna helt enkelt inte har fungerat.

Vi känner inte att vi har möjlighet att ta hand om Misserabel på bästa sätt då vi båda jobbar väldigt mycket och Jannike är allergisk. Hon är otroligt kelen och slingrar sej gärna runt benen på dej när du går, och ser hon en chans att ligga utsträckt på rygg i ditt knä och bli klappad på magen så tar hon den. Pratar du med henne så pratar hon tillbaka.

Första dagen hon kom till oss var hon nerkyld, mager och rädd och hon kissade i soffa och säng. Antagligen har lukten suttit kvar fastän vi tvättat eftersom hon kissat där ett par gånger efteråt också. Men hon går på lådan precis som vanligt utöver det, och har aldrig kissat någon annanstans.

Du får även alla grejer till henne som vi skaffat, däribland en liten och praktisk kattlåda med spade och två större påsar kattsand, bra torrfoder från djuraffär och två andra sorters torrfoder, borste, klosax, sele så du kan gå ut med henne, en kattbox att bära henne i, diverse leksaker och en enkel matskål.

Vi vill självklart att hon ska få ett bra och långvarigt hem med mycket kärlek och omtanke.
Är du intresserad av att ta hand om vår tösabit så hör av dej till oss!

davidarlemalm@gmail.com

/Jannike & David

Fyran var packad till bristningsgränsen. Vid platserna för rörelsehindrade precis innan första bakdörren satt en stabbig kvinna i femtioårsåldern med ett hårt grepp om en liten vagn som hon ställt brevid sig. Den något osmidiga placeringen gjorde att ingen annan fick plats. Folk tittade menande och suckade högljutt, men ingen sa något – det här var ju Stockholm och där visar man varandra hänsyn.
Jag klämde mig ändå ned framför henne. Hon flyttade inte vagnen en millimeter. Jag sköt bort den med foten en smula. Hon stirrade fientligt på mig.
Munnen var ett upp- och nedvänt u, som en serietidningsmin. Lika hårt inmejslat som min egen rynka i pannan. Ögonen gråblå, hårda som sten. Håret dolt i kapuschongen, lurar i öronen. Hon vände bort blicken och tittade ut genom fönstret. Ena handen på vagnen, locket var en tryckt skog av tulpaner. Andra handen vilade på en svart handväska i knät. Fingrarnas naglar var långa, men det vinröda nagellacket flagnade och täckte bara hälften. Väskan sliten, jackan sliten. Hela hon sliten. Men en stålblick, liksom grumlig och vass på samma gång.

Jag tänkte att veckans största bedrift skulle vara att få den där halvcirkeln att vändas uppåt. Ett leende, få henne att glömma sig, om så bara för en kort sekund. Men jag insåg att det vore meningslöst. Munnen var ristad i sten.
Inte en enda gång under hela resan förändrades hennes ansiktsuttryck. Hon glodde ut genom fönstret som en fisk i ett akvarium. Vad som än pågick där inne så speglade det sig inte på minsta sätt i det yttre.

Kanske pågick det förresten ingenting. Kanske hade hon för länge sedan stängt av. Eller så var hon en zenmästare, ett proffs på att koppla bort omvärlden – resan som för oss dödliga tog trettio-fyrtio minuter tog henne max tjugo sekunder. Hon stängde av när lilla vagnen stod tryggt på plats och bussen slingrade sig ut från Gullmarsplans smutsgrå betong, och slog på när den bromsade in vid sin slutstation under Garnisonens tunga ångestkomplex. Slapp snömos, snörvlande passagerare och ryckiga inbromsningar.

Bara när någon idiot prompt ska flytta på vagnen störs meditationen. Ögonen får fokus, blicken är genomträngande som hos en uråldrig reptil. Och tanken genast klar, den blixtrar till genom hjärnans vindlingar:
”Är han värd det?”
Kort paus.
”Nej. Mina leenden behåller jag för i helvete för mig själv”.

Följande berättelse är lika sann som den är falsk. Den är med andra ord baserad på en sann historia (om du vill veta den exakta innebörden av det begreppet får du fråga Liza Marklund).

Introduktion

Jag har aldrig förstått mig på liberaler. There, I said it. Liberaler är människor som har fastnat mellan en alltför högtflygande ideologi och den bistra verkligheten. De får helt enkelt inte ihop det. Det finns gott om exempel på högintressanta debatter just nu som borde passa liberaler som hand i handske: FRA, IPRED och protektionism i krisens kölvatten, för att nämna några. Och visst har liberaler synts och märkts i debatten, men istället för att skjuta bollen i det öppna målet har man käbblat med varandra. Det verkar som att liberalerna har gått och blivit tudelade: på ena sidan staketet står de ideologiska fundamentalisterna som hatar all statlig inblandning, på andra sidan står de partivänner som antagit en långt mer pragmatisk hållning till hur politiken bör utformas. Oturligt nog, för fundamentalisterna vill säga, är det Folkpartiets toppar som står på den pragmatiska sidan. Man undrar hur det kunde bli så.

Kapitel 1 I vilket vår potatistuggande vän tar sig an utmaningen att vända skutan

Några år bakåt i Folkpartiets historia finner man ett hastigt annalkande vägskäl och ett påföljande, kanske lika hastigt, vägval. Där satt Leijonborg och tuggade på potatisen i sin mun och betraktade de bistra siffrorna från valet 1998. En overhead-apparat i ett konferensrum på Folkpartiets kansli lyste upp meningen ”4,7 % och vad fan gör vi nu?” på väggen. Mötets deltagare, samtliga handplockade av potatistuggaren, vred nervöst på sig i sina stolar. Till slut tog någon till orda, det var en ung och ambitiös Jan Björklund. ”Vi har blivit för flummiga” sa han, och duckade instinktivt för vad han trodde skulle bli en smocka från Leijonborg. Men se det kom ingen smocka, istället var det som att någon hade dragit proppen ur det av ideologi kontaminerade badkaret. Alla föll in i klagosången, och de kände sig (ironiskt nog) fria nu när de kunde tala fritt från sina hjärtan om hur fängslade de varit i det liberala elfenbenstornet. Leijonborg såg äntligen ett ljus i den långa mörka tunneln, ett ljus så förföriskt att han inte kunde motstå det även om det innebar att lämna stora delar av sin ideologiska övertygelse bakom sig.

Kapitel 2 I vilket en box identifieras och undviks

Kort efter detta möte inleddes kampanjen för att förvandla Folkpartiet från partiet som bara snackar till partiet som sätter pengarna där käften sitter. Ett mycket spirituellt pow-wow lett av Leijonborg (”tänk utanför boxen” var det enda han hann säga innan kreativitetens flöde forsade genom rummet som en vårflod i Jämtland) ledde fram till en rad nya förslag. Det skulle bli språkkrav på invandrare, militärisk disciplin i skolan och en rad andra mer eller mindre radikala idéer som aldrig hade nått upp till ytan under det tidigare så kvävande ideologiska styret. ”Fan alltså” sa Nyamko en gång, ”Vi kan ju hitta på precis vad som helst!” Kompisarna skrattade, det här var verkligen något annat än det eviga tjatet om den liberala grundtanken. Resultatet lät heller inte vänta på sig. Valet 2002 blev en fantastisk framgång för det nya toppstyrda Folkpartiet. 13,3 % var visserligen inte bättre än Westerbergs toppnotering från 80-talet men jämfört med valet -98 var det ett lyft av astronomiska mått. Dagen efter valnatten kallade Leijonborg till möte igen. Den här gången lystes rummet upp av en nyinköpt projektor som projicerade meningen ”13,3 %, nu kör vi!” på väggen. Det skrattades och tjoades, folk spontankramade varandra i korridorerna och på den traditionella fredagskaraoken var det inte längre George Michaels Freedom som var favoriten, det var Sinatras My Way. Allt gick som smort, och kanske var det vid den här tidpunkten endast Birgitta Ohlsson som förstod att partiet hade börjat gräva en ny grop åt sig självt genom att begå den största dödssynd ett politiskt parti kan begå: man hade tappat förankringen med sina gräsrötter.

Kapitel 3 I vilket missnöje till slut spikar igen en kista

Förblindade av valframgångarna fortsatte Leijonborg & co på det inslagna spåret. Enskilda och tunga namn i toppen fick styra partiets politik mer eller mindre efter eget huvud, det enda Leijonborg gjorde var att dunka dem i ryggen och säga ”Jag litar på dig”. Under tiden växte missnöjet utanför partikansliet. Det började som ett mummel, sen kom en grymtning innan vrålet till slut ekade ut över en skinande ny bloggvärld: Folkpartiet är inte längre ett liberalt parti! Med en reaktionsförmåga som en sengångare på Valium tog sig Leijonborg an det liberala folkets vrede, men det försprång som vår potatistuggare gav motståndarna lyckades han aldrig hämta in. Nätet fullkomligt svämmade över av missnöjda och synnerligen verbala före detta folkpartister som vädrade sitt begåvade missnöje i det här som hade kommit att kallas bloggar (Leijonborg kallade under denna period till ett möte med den interna IT-avdelningen på kansliet och frågade den samlade skaran nätverkstekniker ”Vad i h-e är en blogg?”). Det blev förstås inte bättre av att partiet ingick allians med de andra borgerliga partierna. Tre från varandra rätt väsensskilda partier, varav ett tog den ledande rollen och lämnade de övriga i kall och enslig skugga. De som en gång drog proppen ur det där badkaret hade visserligen tagit partiet hela vägen till makten, men till vilket pris? Spiken i Leijonborgs kista blev spionskandalen, en härva som klädde så kallade frihetstörstande liberaler särskilt illa. Smygläsandet av sossarna intranät hade naturligtvis inte lett till potatistuggarens avgång om hans ställning inom partiet varit stark, men som det nu blev så löste det sig nog ganska fint för somliga partivänner. ”Kungen är död, länge leve Kungen!”, skanderade Leijonborgs gamla kompisar när Björklund intog podiet med norra Europas största varggrin. De bloggande avhopparna var dock föga imponerade, Björklund var ju om möjligt ännu mindre liberal än Leijonborg.

Kapitel 4 I vilket vår nye hjälte slösurfar och hittar en Bard som inte tror på visor

En kylslagen lördag i februari 2009 sitter Björklund på sitt kontor och får ingen ro i kroppen. Anledningen till hans rastlöshet är den uteblivna Björklund-effekten. Sin vana trogen googlar han på, i tur och ordning, sitt eget namn, liberalism och Folkpartiet (det fanns även några andra sökord som jag av hänsyn till Björklund har utelämnat då de inte tillför handlingen något). Ur högtalarna strömmar Needle and the damage done med Neil Young. Av en slump hamnar han på Nyheter24.se och läser en intervju med Alexander Bard – den självutnämnde Store Tänkaren med Liberal Grundtanke som bas. ”Jävla fjant” mumlar Björklund, men läser vidare eftersom intervjun ändå har fångat hans intresse. Bard pratar nämligen om att förändra partiet, och han pratar om att fakta och vetenskap ska avgöra partiets beslut i framtiden. Björklund, fortfarande öm i huden efter att i ett par års tid ha blivit uppläxad av varenda skolforskare i hela Sverige, är just denna lördag osedvanligt öppen för Bards nya slogan: Evidensliberalism. ”Ja” tänker han när Neils sista ackord klingar ut och ger plats åt tystnadens inbjudan till eftertanke, ”det kanske inte är så dumt det där med fakta och vetenskap ändå”. Ett nytt vägskäl har dykt upp och Björklund baxnar inför storheten i sin nya tankekonstruktion. ”Tänk att ta reda på fakta och faktiskt veta vad man pratar om, då skulle ju de där förbannade forskarna hålla med mig istället för att tjafsa emot hela tiden” tänker han, och tar till tonerna av Army of Lovers gamla monsterhit Crucified första steget på den nya vägen.

Kapitel 5 I vilket vår hjälte skrider till verket

En dryg vecka senare sitter Björklund i soffan hos Gomorron Sverige och är nervös, mycket nervös. Han har nämligen bestämt sig för att slå an Den Nya Tonen i den här debatten med en skolforskare. ”Nu jävlar ska de få se på en ny Björklund” tänker han, och vänder sig sedan till forskaren i soffan bredvid och förkunnar att lärarutbildningen måste kompletteras med konflikthantering och kunskap om gruppdynamik. Eftersom ”forskning har visat” att det behövs. Detta är i sanning en ny Björklund vi får se. Skolministern som tidigare bara var intresserad av att slänga ut buset ur klassrummen för att uppnå en god arbetsmiljö avslöjar nu en insikt och ett djup i frågan som verkar komma som en blixt från klar himmel. ”Tänka sig”, ska Birgitta Ohlsson säga senare samma dag, ”att Björklund kunde tänka om och faktiskt förstå att beteenden har en orsak och inte bara en verkan. Det är fan stort det här!” Kort efter sändning utspelar sig följande sms-konversation:

Björklund: ”Klockrent! Kärringen satt fan bara och gapade!”

Bard: ”Självklart”

Björklund: ”Vad är nästa steg?”

Bard: ”Liberati har möte på torsdag, du får nya instruktioner kort därefter”

Björklund: ”Utmärkt! Vi hörs!”

Bard: ”Whatever”

Min jakt efter den perfekta ölen och den mysigaste baren har ett par gånger tagit mig till Tjeckien och Prag. En weekendresa till Prag blir en ganska billig semester. Det har visserligen blivit lite dyrare i Prag sedan jag var där första gången men man kan fortfarande få en halvliter öl för dryga tian. Det gäller att hålla sig borta från de värsta turistfällorna. Prag är en väldigt vacker stad men är väldigt exploaterad av turister. Men det finns ju faktiskt andra städer i Tjeckien. Föregående vecka var jag i Pilsen.

Pilsen är födelseort för världens mest populära öltyp den ljusa lagern – pilsnern. I Pilsen ligger Tjeckiens största bryggeri Plensky Prazdroz. Där bryggs Pilsner Urquell och Gambrinus. I bryggeriets källare fick man smaka ofiltrerad Pilsner Urquell direkt från ett enormt träfat. Det var en smakupplevelse. Då tyckte man det var den godaste öl man någonsin smakat men det kan bero på att den 90 minuter långa rundvandringen äntligen var över.

I Pilsen var jag också på en ölstuga som mycket väl kan vara den perfekta.
Den heter helt enkelt The Pub eller The Pub, Plzeň II – den andra The Pub i pilsen. Det är en kedja som finns runt om i Tjeckien. På The Pub serveras opastöriserad Pilsner Urquell.
Eller den serveras inte – man får förse sig själv. Varje bord är utrustad med en pump och det är bara att fylla på efter hand. Ovanpå pumpen sitter en display där man ser hur mycket man dricker i centiliter. Var och en vid bordet kan välja att knappa in sitt nummer innan de fyller på sitt glas för att se vem som är den störste drickaren eller för att det ska bli enklare att dela upp notan.
Men tävlingsmomentet blir lätt en del av det. På en filmduk projiceras topplistan över vilket bord i hela Tjeckien som har druckit mest för kvällen. Vilket bord som har flest streck där varje streck motsvarar en halvliter. Allt för att uppmuntra till att det dricks mer.

De Lyckliga Kompisarna sjöng om Ölstugan som inte finns. Där man kan klara kvällen på en hundralapp, slipa visa leg och stå i kö.

Ölstugan finns. Den finns i Pilsen.

Upplands Väsby, mars, 1989

Vi rörde oss runt honom – kanske fyra-fem stycken. En knuff i ryggen eller spark i baken där vi kom åt. Det gamla trollet försökte hänga med, slängde sig runt, hytte med näven och svingade med systempåsen.

“Jävla ligister, kom hit bara, så ska jag vrida nacken av er allesammans”.

Han lyckades få in en örfil på Jimmy så att hatten flög av. Oss andra kom han inte åt. Snabbt fram med en spark – sedan tillbaka. Det var en lek. Vi var unga och kände vittring av blod. Ett misstag och han var vår. Snön knarrade under hans tyngd. Jag hatade honom för att han hade jävlats med oss, men det fanns någonting där bakom, en orubblighet. Det var den vi verkligen ville komma åt.

Han steppade några steg bakåt, drattade på ändan men var snabbt på fötter igen innan vi hunnit fram. Sedan flydde han med stora tunga kliv genom snön. Vi kunde känna oss nöjda, men trots det infann sig en besvikelse. Det hade kunnat bli något mer. Om vi bara kommit åt.

Glöm inte att även titta in på min dagliga blogg på Nyheter24. Bland annat skriver jag där om hur det gått med katten.