Dörren till väntrummet är låst för att förhindra “objudna gäster”. Utanför den okrossbara glasrutan finns en ogästvänlig reception med en sömngångaraktig receptionist. Jag sitter inne hos överläkaren, en kvinna i sextioårsåldern som bär säckiga jeans med en nyckelkedja som löper från framficka till bakficka. Hon har ett gäckande drag över munnen, som ett ständigt tillbakahållet leende. Från sin bekväma Laminostol får jag en skarp och genomträngande blick. Brevid henne finns en diskret larmknapp, en påminnelse om det klientel som vanligtvis befinner sig i min sits.
Med svettiga händer och torr mun fyller jag i papper efter papper med olika frågor; “Har du känt att livet inte är värt att leva?”, “Har du haft nedsatt aptit?”, “Har du haft dåligt samvete eller skuldkänslor?”. Taket fyra meter upp för tankarna till däcket på en båt. Utanför fönstret har våren knappt börjat.
I slutet av sessionen får jag ett recept och en liten lapp med en ny besökstid. Jag har passerat öppenvårdens nålsöga och får komma tillbaka.

Ensam blir natten längre. Nu när ljuset äntligen är här vill jag inte att dagarna ska ta slut. Jag som brukade älska nätterna med sin djupa färg och sitt tysta lugn. Nu fylls de av grubbel och tankar som varken börjar eller slutar. Små vassa krokar hänger i hjärtat när jag ser ditt ansikte framför mig, minns dina läppar, din elektriska tunga. Ett ansikte från en annan tid, en tid jag borde vårdat med mindre självklarhet och större ömhet.
Handen letar i mörkret. Så fort den finner pappasken kommer ett falskt lugn. Fingrarna följer foliekanten och trycker ut en tablett. Efter en stund sover jag, svart och tungt.

Saknaden är som ett hål som inte går att fylla. En vemodig följeslagare som följer efter mig som en skugga. Jag letar efter glada spellistor till Spotify - det är ju omöjligt att deppa till ett soundtrack av James Brown. Men när alla låtar är spelade blir det oerhört tyst. Taket verkar plötsligt lägre. Vill inte vara inne. Vill inte vara själv, vill inte träffa någon. Så jag går på stan i stället, ändlösa promenader tills fötterna ömmar. Men staden är även forum för hågkomster och minnen som värker. I varje gathörn, i alla parker och på alla torg - överallt tycks vi ha stått, gått, hånglat.
På väg hem känner jag din parfym på bussen. Omedvetet till en början, lika självklar som luften. Det sägs att doftminnen är starkast, och det stämmer nog. Jag får genast den välbekanta känslan i bröstkorgen, som en varm vibration. Sedan kommer verkligheten tillbaka, och med den tomheten. Då kan jag känna att jag borde flytta någon annanstans, till en stad där det inte finns minnen och där spänningen över nya gator kanske kan återkomma.

Men livet går vidare, och jag åker till jobbet som vanligt. Går in genom porten på morgonen och lämnar inte huset förrän på kvällen. Byggnaden ligger som en tung ångestkloss i utkanten av staden, med tusen blinda fönster i alla väderstreck. Huset är så grått att det regniga dagar knappt går att skilja från sin omgivning. Jag äter håglös lunch i personalmatsalen, håller fasaden intakt med ansträngda leenden mot kollegorna. Gör det jag ska, mekaniskt och glädjelöst.
När det känns för mycket går jag in till en allierad i rummet bredvid, hon har nyligen blivit chocklämnad efter tjugo års äktenskap. Vi idkar byteshandet - hennes psykofarmaka är bättre. Min husläkare, som utan att blinka skriver ut narkotikaklassat sömnmedel, vägrar att skriva ut något vettigt lugnande. Lutad mot en vag princip hon bara själv förstår. Så kollegan får några av mina och jag får av henne. De följande timmarna är ett underbart vakuum - som en ren ton utan oväntade fluktuationer. Magen slutar störa, tankarna hålls undan. Det känns nästan som vanligt.

Allt mitt skrivande om den tunna gränsen handlar naturligtvis om min egen rädsla för att en dag vakna upp och vara någon annan. Att en dag upptäcka att det inte går att sluta dricka, eller att möta blicken hos ett obekant ansikte i badrumsspegeln.
För jag vet att det kan bli en realitet. Den där gränsen har gått som en tunn bågsträng genom hela mitt liv. Kanske darrat lite emellanåt, vajat i vinden, men inte som nu.
För jag höll inte fast. Du rann igenom, och jag förmådde inte gripa tag i dig. Av obetänksamhet, dålig verklighetsförankring eller vad det nu finns för bortförklaringar. Självförvållat. Och nu sitter jag med en känsla av fritt fall, med ett hopp som tände till och sedan dog.

Och med saknaden.

Känner du till läppstiftseffekten? Tydligen har ekonomer hittat ett statistiskt säkerställt samband mellan lågkonjunktur och läppstiftsförsäljning som helt enkelt går ut på att ju sämre tiderna är, desto mer läppstift köper vi. En synnerligen pålitlig konjunkturmätare, menar bland andra Dagens Industri. Matematiken är brutalt enkel: i sämre tider håller vi inne med de stora investeringarna, som hus och bilar, men som de väluppfostrade konsumenter vi är måste vi ändå fortsätta köpa grejer, för att vi liksom kanske dör annars, och då handlar vi smågrejer som läppstift. Exakt vilken produkt som är männens motsvarighet till läppstiftet har jag inte lyckats ta reda på, och att gå till mig själv för att hitta svaret är nog inte lönt då jag knappast representerar medianmannens konsumtionsmönster (jag köper plektrum och pocketböcker för att trösta mig själv). Hör jag några förslag från läsekretsen?

Det finns fler exempel på tröstprodukter, och även om de kanske inte är statistiskt lika säkerställda konjunkturmätare som läppstift så är de likafullt klassiker i genren. Jag talar förstås om sådant en presbyterian håller sig långt ifrån: sprit, sex och tobak. I min hemstad finns en obskyr liten butik vars utbud av varor syftar till att tillgodose just dessa behov. Här kan man få tag på vinsatser, essenser, aktivt kol, råtobak, jäst och kemikalier, snussatser, plastdunkar, flytande socker, vattenpipor och en varugrupp som kallas ”kork, propp, packning”. Dessutom, vilket på något sätt känns som en naturlig fortsättning från tidigare nämnda varugrupp, erbjuder affären produkter i kategorin ”sexstimulans”. Jag gissar att affärerna just nu går riktigt bra.

På den förvånansvärt stilrena hemsidan kan man även läsa sig till hur man brygger öl, man kan söka drinkar i en drinkdatabas, ladda ner snapsvisor samt beställa presentartiklar som till exempel ”kama sutra shotsglas” eller en Elvis-peruk. Allt för festen, kort och gott. Att butiken även säljer hälsoprodukter bevisar bara hur stort och helt rätt de här människorna tänker. Inte ens de kunder som bränt ut sig på sex, sprit och tobak behöver vända sig till en annan leverantör, mår du dåligt så är det bara att gå till hyllan med örtbollar och öronljus istället.

Grejen med den här butiken är att den alltid har funnits. När jag gick på gymnasiet köpte jag och en kompis vinsatser och tillbehör där. Vi satte vin som smakade skit men höll en helt okej alkoholprocent, och billigt som fan blev det ju också. Under sängen i hans pojkrum staplade vi tjugofem flaskor sunkvin som snabbt gick åt, vilket var lika bra eftersom vinet knappast vann på att lagras (kompisen låter hälsa att flaskorna som kom från toppsatsen var ”helt okej” enligt vår dåtida standard medan flaskorna från bottensatsen dracks under mordhot). Vi drack oss hur som helst halvt medvetslösa på skiten och skröt för våra kompisar om hur smarta vi var som fick ut så mycket buzz for the buck. En annan gång försökte min brorsa brygga öl med ingredienser från samma butik, fast det gick snett någonstans i processen så vår källare luktade fruktansvärt illa där ett tag (jag förstår fortfarande inte hur morsan och farsan kunde gå med på det där, men det var väl andra tider då kanske).

Genom lågkonjunkturer, bankkriser och ökad konkurrens från frikostiga EU-regler gällande införsel av alkohol har butiken stått rak som en fura i snålblåsten. När hela koncerner skakar i sina grundvalar och banker får konstgjord statlig andning för att överleva kan vår lilla butik lugnt fortsätta sin fullkomligt vattentäta och konjunkturokänsliga verksamhet. Man kan inte låta bli att imponeras.

Det brukar ju pratas om livsstil, att hitta rätt målgrupp och sen bomba den med produkter och tjänster som passar dessa människors värderingar och köpebeteende är tidens melodi. Bilar, heminredning, kläder, mat, elektronik, resor, tidningar, trädgårdsredskap, you name it. Allt saluförs med ordet livsstil. Så vad säger man då om vår lilla butik, ett garanterat icke börsnoterat företag som vänder sig till kundgrupper med en livsstil som bejakar dessa, för nästan alla människor utom anhängare av vissa religiösa inriktningar, smått obligatoriska snuttefiltar? Ja, det finns inget annat att göra än att lyfta på hatten och gratulera till en lysande affärsidé. Det här håller, det har det alltid gjort.

Det kanske inte är så snyggt alla gånger, men bara du är beredd att överse med somliga moraliska betänkligheter, beredd att liksom ta dig över den lilla puckeln men ändå, det tål att poängteras, hålla dig på rätt sida lagen, så finns det massor med pengar att tjäna där ute. Allt du behöver göra är att ställa dig själv denna enkla fråga: vad är det nästan alla människor tror sig behöva oavsett hur deras ekonomi ser ut? Och svaret kommer att lysa i porrigt röd neon mot en syndigt svart sammetstapet: sex, sprit och tobak. Vi kunde lägga till toalettpapper också, men det faller på allt för lågt täckningsbidrag. Läppstiftet däremot har, som alla kosmetiska produkter, finfin marginal och åker med av bara farten när dessa klassiskt tunga laster får uppgiften att trösta oss i svåra tider. För det är ju så, när insidan håller på att rasa ihop blir det än viktigare att putsa fasaden så att den fortsätter lova allt det den inte kan hålla.

(I dag, onsdag, spelar Barstol återigen skivor på södermalms mest fantastiska bar, Nada. Med oss vid cd-snurran har vi Expressen och Offsides eget fotbollsorakel, Olof Peronius. Det ryktas även att amstaffen Charlie, som nyligen återvänt efter en lång och mödosam ångbåtsfärd uppför Kongofloden, kommer närvara. Kom dit för tusan! Tid och plats - Nada, Åsögatan 140, kl 21-01.)

Hon stod mitt i rummet, vankade av och an, som om hon inte kunde bestämma sig om hon skulle sätta sig i soffan eller i fåtöljen. Jag satt i soffan och tittade på hennes vackra uppenbarelse. Äntligen var hon här. Jag vågade knappt tro att det var sant. Jag ville ha henne från första gången jag såg henne. När jag först blev presenterad för henne synade jag uppskattande hennes kropp nedifrån och upp. Hon hade märkt det. Hon visste att jag ville ha henne och spelade på det. I månader hade vi flirtat och hetsat varandra med mail, sms och telefonsamtal. Det var ett spel och hon njöt av att linda mig, sin äldre kollega, runt fingret. Hon hade hållit mig på halster så länge men nu var hon äntligen här.

Hon lekte med sugröret i drinken jag just gett henne. En vodka med red bull – det var allt jag hade hemma. Vilken pinsam svennedrink. Hon var såklart van att dricka champagnedrinkar.
Jag klappade handen två gånger på soffsätet bredvid mig. Kom och sätt dig här. Vad fan höll jag på med?  jag ångrade mig direkt, hon är ju ingen hund. Hon snurrade runt och satte sig demonstrativt i fåtöljen. Hon tog inga order.
Jag flyttade mig närmare henne och frågade ut henne om hennes kväll på Stureplan. Det hade inte varit en lyckad kväll. Killen hon dejtade var skum. Hon konstaterade att han var för ung.

Min vänstra hand letade sig in under hennes långa blonda hår till hennes nacke. Det tunna håret i nacken var så mjukt och lent. Det var som att smeka en kattunge och jag tror jag fick henne att spinna lite. Värmen från hennes hud fick mig att flämta. Den spred sig från hennes kropp, genom min hand, upp längs min arm, och in i mitt inre så att mitt hjärta hoppade till och mina ögon rullade bakåt i sina hålor.

Jag tittade på henne, hon tittade ner i drinken och ut genom fönstret ner på gatan. Jag försökte fånga hennes blick. Jag ville titta in i hennes ögon. Jag hoppades att jag skulle förstå hur hon fungerade om jag bara fick sjunka in i hennes stora vackra blå ögon. Men hon tittade inte tillbaka på mig, hennes blick fortsatte att flacka runt på allt utom på mig. Vi satt tysta länge. Hon drog upp sina knän till kroppen. Jag tittade på henne, hela tiden med min hand i hennes nacke, jag tittade på henne tills mina ögonlock höll på att falla igen. Det var sent och jag var trött. Jag gick till badrummet för att piggna till. Jag tittade på mig själv i spegeln, försökte förstå att det här verkligen höll på att hända. Jag sköljde munnen med tandkräm – livrädd för att lukta illa. När jag kom ut hängde hennes kläder prydligt på en stolsrygg.
Hon låg naken under mitt tjocka täcke.

Om några veckor är det dags igen och den här gången torde det bli värre än någonsin. Jag talar naturligtvis om firandet av Steven Patrick Morrisseys födelsedag. I år fyller gnällgubben 50 och det bäddar för en orgie i påskliljor och allsång. Firandet av denne inskränkta halvrasists bemärkelsedag har med tiden vuxit till något av en höjdpunkt för den motbjudande lilla klick av 35-åriga halvgubbar som ängsligt knyter sina flugor och spenderar helgnätterna innanför de röda repen på Stockholms hipsterbarer - smuttande på en gimlet.

Tur nog finns det alternativ. Som Jarvis Cocker. Tyvärr nog är ljusglimtarna få på den forne Pulpsångarens senaste skiva. Eller har du någonsin drömt om att få höra Jarvis Cocker rocka loss hårt som fan, spara ut grungeskägg och hyra in en gammal Nirvanaproducent? Nej, tänkte väl det. Inte jag heller. Men det är precis vad våra favorithöfter har gjort på den gitarrmanglande Further Complications.

Och resultatet, ja, det är i bästa fall gnisslande skeva betraktelser som bygger upp till små taggtrådsmoln. Men alltför ofta tröskar Jarvis bara runt i ett trögflytande grungeträsk och lyckas inte orsaka annat en svårartad längtan efter tystnad. I de mörkaste av stunder låter Further Complications mest som ett rumphugget Mudhoney med en Jarvis som ylar över allt som en katt på väg till kastrering.

Tro mig, det gör ingen glad. Tyvärr. Tur då att en del av texterna, som redan omskrivna I never said I was deep, där Jarvis gör upp med bilden av sig själv som ett intellektuellt pretto, lever upp till förväntningarna.

”I never said I was deep, but I am profoundly shallow
My lack of knowledge is vast, and my horizons are narrow
I never said I was big, I never said that I was clever
And if you’re waiting to find what’s going on in my mind, you could be waiting forever”

Vi som envist fortsätter vänta på den stora skiva Jarvis bär någonstans inom sig får fortsätta göra just det. För stunden har vi i alla fall rader som dessa att hänga upp våra medelålderskriser kring.

“Some girls like to play it dirty, some girls want to be your mum
Me, I disrespected you whilst we were waiting for the taxi to come
My morality is shabby, my behaviour unacceptable
No, I’m not looking for a relationship, just a willing receptacle”

Den ständigt aktuella Sigge Eklund, som verkar ha för vana att slänga sig från det ena projektet till det andra, har gjort det igen. För några år sedan var det Bloggportalen, efter det Vulkan och däremellan har det väl blivit en och annan bok också. Och då ska vi inte heller glömma bort en av Sveriges - vid tiden - populäraste bloggar. Det nya projektet kallas Boktipset och är en sajt för alla de som inte har någonting emot att sjunka ner i en god bok mellan varven.

Boktipset är enkelt uppbyggt och det tar inte många minuter att få en grundläggande känsla för hur sajten fungerar. Under de senaste två dygnen har tre femtedelar av barstols skribenter stundvis suttit klistrade framför sina datorer och uppdaterat bokhyllor och deltagit i diskussioner.

Grundbulten går ut på att du skapar en personlig profil där du läggar in och betygsätter de böcker du läst. Sedan kan du gå in och se vad andra personer har satt för betyg på böckerna i sina bokhyllor. Till varje profil finns en microblogg knuten där du kan uppdatera din status – liknande den som finns på Facebook. Det finns även en mängd grupper och diskussionstrådar för den som vill fördjupa sig i ett ämne eller komma i kontakt med likasinnade.

Det är svårt att inte reta sig på ogenomtänkta betygssättningar eller plumpt microbloggande från personer som borde veta bättre. Vad tänkte till exempel Eric Rosen när han gav en femma till Per Hagmans Skugglegender? Eller Sigge Eklund när han drog till med en tvåa på Den gamle och havet? Att kokettera med dålig smak kan vara ack så provocerande.

Barstol har talat med Sigge Eklund och ställt honom till svars.

Hur kläcktes den här idén?

Idén kläcktes helt enkelt för att behovet finns av en sån här sajt. Det har liksom saknats en naturlig svensk knytpunkt på nätet för läsandet i Sverige. Det har gjorts flera försök, men ingen har lyckats. Jag tror anledningen är att man inte lyft upp läsarna tillräckligt. Idén med Boktipset är helt enkelt att sätta läsaren i centrum. Ingen redaktion, ingen påverkan - en helt iskall databas som mäter användarnas aktivitet bara.

Du gav en tvåa till Den gamle och havet. Försöker du provocera?

Jag har läst allt Hemingway skrivit och vill påpeka att tvåan gavs i relation till hans övriga produktion. Han kan bättre! Och det vet han.

Jag har märkt att sajten ibland tipsar om böcker som jag redan har betygsatt. Planerar ni att göra något åt det ofoget?

Detta beror bland annat på att det finns flera utgåvor av samma bok, och på olika språk. Vi ser över ett antal olika lösningar på det. Kanske blir sajten mer och mer wiki-aktig med tiden, så att användarna får hjälpa till att rätta till felaktigheter och dubletter, etc. Självklart ska det lösas.

Hur ska ni få folk att återkomma över tid? Finns det inte en uppenbar risk att det här är en sådan sajt som det är kul att vara inne på några gånger medan man fyller i sina egna böcker och kollar vad några vänner eller kändisar läser - för att sedan tröttna?

Jag är inte orolig, eftersom det hela tiden släpps nya böcker – nya böcker som folk är nyfikna på, nya böcker som folk läst, som de älskar och hatar, som de vill betygsätta och diskutera. Dessutom har vi byggt sajten så att man dagligen ska få ett kul flöde med nyheter från alla man följer. Dessutom finns det massa läsecirklar som jag hoppas kommer använda sajten som ett verktyg.

Du dyker ju upp lite som gubben i kulturlådan i alla möjliga sammanhang och verkar hela tiden ha något nytt projekt på gång. Vad står på tur?

Det som står på tur är att ta in alla synpunkter användarna har på Boktipset.se och börja jobba med nästa version. Vi har ju ingen aning om hur folk kommer att använda den, vilka funktioner folk kommer använda mest, etc.

Vad skulle du ge för betyg till dina egna böcker?

Gå in och kolla i min bokhylla! Jag har betygsatt dem allihop. Tre av dem får femma, två får fyra, hehe. Anledningen är inte _bara_ att jag är självcentrerad utan att jag vill att rekommendationsmotorn ska känna mig så väl som möjligt, för att kunna räkna ut så träffsäkra tips som möjligt.

Har du några planer på att börja blogga igen?

Nej, inga alls. Däremot är jag fascinerad av mikrobloggning och den absurda humor som den inbjuder till.

Boktipset ägs av Bonnierförlagen AB och TV4 AB.

Barstol rekommenderar: Varulvsvalsen, av Sigge Eklund.

Barstolar på Boktipset: David, Matt, Mattias.

Mickey Rourke gör en kusligt porträttlik imitation av min granne

Låt mig berätta om min granne. Han heter Bengt men kallas Elvis, eller Hofors-Elvis (det finns en till Elvis i stan, varje svensk stad har minst en). Bengt är nu inte det minsta lik sin idol, så tvätta bort den bilden från din hjärna. Om du istället tänker dig Mickey Rourke när han var som allra mest sliten och lägger till tjugo år och drar ifrån tjugofem kilo kommer du mycket närmare sanningen. Bengt bor ihop med en kvinna men hon har inte synts till på länge nu, mer om det senare. Trots slitaget finns stil och pondus i hållningen. Enligt egen utsaga är han gammal sjökapten, och jag finner ingen anledning att ifrågasätta sanningshalten i påståendet.

Min granne har gjort sig smått omöjlig här i villaområdet där ungefär sextiofyra procent röstade på Moderaterna i förra valet (enligt valkretsstatistiken). Han är nämligen alkoholist, av den sorten som blir bullriga och elaka när de dricker. Han ryar åt små barn så att de börjar gråta och beslagtar deras leksaker om de råkar ligga ute på gatan. Den som tycker sig äga rätten att ha synpunkter på Bengts beteende på fyllan kan få en utskällning så att håret raknar, begreppet tordönsstämma har ett ansikte i vårt kvarter. Kort sagt, det är många här som inte tycker att han passar in. Trist nog för dem har Bengt bott här längst av alla, riktigt hur länge är det dock ingen som vet. Han kallar sin gård ”The yellow ranch” och håller den i fint skick. Ibland hänger han upp en trasdocka föreställande Tom Dooley i en björk på tomten och i garaget står en av Sveriges finaste Chevrolet Camaro av 69 års modell, lackad exakt som den pace car som användes i Indianapolis 500 det året. Fina sommardagar kan du se honom spatsera omkring iklädd Stetson-hatt, cowboystövlar och minimala speedos och framåt kvällningen kan en fruktansvärt ostämd elgitarr plockas fram ur gömmorna och sprida riff från helvetet över nejden.

Bengt älskar hundar, schäfrar närmare bestämt, men klarar inte av att ta hand om dem. Jag tror han är inne på sin tredje schäfer bara sen vi flyttade hit för tre år sedan. Det är alltid samma visa, hunden blir folkilsken och beslagtas efter att någon granne ringt till polisen. Sist hade hunden bitit grannen mittemot, som kontrade med att hoppa på Bengts megafon (den han brukar ropa i när han dirigerar osynliga militärstyrkor på sin tomt). Dubbla polisanmälningar blev resultatet av denna skärmytsling. Någon vecka senare hoppade den andre grannens hund, en stor och lurvig sak, över staketet och attackerade en förbipasserande gångtrafikant. Enligt ägaren var hunden stressad av Bengts hund, annars hade aldrig denne beskedlige best betett sig så, menade han. Nåja, det är alltid bra att ha någon att skylla på.

Ända sedan vi köpte huset, till ett pris som kanske tack vare den normavvikande grannen blev ett par hundratusen lägre än förväntat, har jag med en fågelskådares försiktighet närmat mig Bengt. Jag har aldrig pressat honom eller tvingat mig på, bara funnits där i närheten och väntat på öppningar. Efter ett tag började han ta kontakt, vänligt och korrekt precis som vilken granne som helst. Eller ja, första gången jag pratade med honom var han packad och lite märklig. Han ringde på vår dörr, iklädd en fantastisk stass med äkta svart Stetsonhatt, fransig mockajacka, skinnbyxor och gula solglasögon stod han där som klippt ur en roadmovie och talade med amerikansk brytning. ”Hallå granne” sa han, och frågade sedan om jag var intresserad av björkved. Jag avböjde vänligt, sen pratade vi en stund om triviala saker innan hans kvinna tutade med bilen som stod på gatan utanför. ”Jag måste gå nu” sa han, och försvann lika hastigt som han dykt upp.

Kvinnan ja, hon som ryktas ha varit stjärnan i ett stall av prostituerade som Bengt påstås ha organiserat nere i hamnen en gång i tiden. Jag är ganska säker på att det är lögn, men osvuret är förstås bäst. Hon har som sagt inte setts till på länge, något som känns väldigt oroande. Jag är övertygad om att Bengt behöver sin kvinna, på många sätt. I vintras när han kom över och ville ha hjälp med att knuffa loss bilen som han kört upp i en snödriva passade jag på att fråga efter henne. Han berättade då att hon var illa däran och låg inlagd på sjukhus. Det var för övrigt hennes bil han försökte flytta när den råkade hamna i snödrivan.

I den mån jag hade något försvar mot denne mans magnifika utstrålning innan så bröts det ner i atomer efter vårt samtal i snödrivan. Han äter sig in i mitt hjärta som en herrelös hund och jag inbillar mig att vi har en speciell relation som även betyder något för honom. Riktigt säker är jag dock inte, han är gåtfull som en Mona Lisa och däri ligger förstås en stor del av attraktionen. Jag får nöja mig med det han ger mig, som häromdagen när jag var ute och räfsade löv och han helt plötsligt bara stod där bredvid mig och sa ”Hallå Enok” (hur kunde han veta att jag kallades så under ungdomsåren?). Egentligen är jag förstås lite fånig nu, men det känns som att jag är den ende i kvarteret som kan snacka med honom. De andra grannarna kan säga saker som “Du som har tumme med Elvis, kan inte du få honom att åtminstone stämma den där jävla gitarren”. Jag skulle lätt kunna stämma hans gitarr. Vi kunde ännu hellre åka ner till Musikbörsen och köpa nya strängar, det lär nog behövas, men jag vågar inte riktigt släppa in honom hela vägen. Det kan ju bli.. knepigt. 

Något säger mig att vår relation mår bäst av att delas ut i små portioner, han kan nog lätt få för mycket av mig och vice versa. Jag vill egentligen säga att jag finns här om han behöver snacka, om han är ledsen eller bara behöver distraheras en stund för att hålla sig borta från flaskan. Jag vill berätta att jag tycker om honom, att det är okej att vara annorlunda i min värld bara man är hyfsat beredd att ta ansvar för sina handlingar och äger förmågan att be om ursäkt. Som när han lämnade bort den nya älskade hunden i över ett halvår för att den skulle bli ordentligt dresserad. Det var stort av honom, det ville jag säga. Men jag får inte ur mig såna saker, det blir aldrig rätt tillfälle. Fast jag tror han vet ändå.

Ledarskap är ett val snarare än en position. Ett sätt att samverka med andra människor och kommunicera deras värde och potential så tydligt att de kommer se det i sig själva.
Riktigt bra ledare förstår hur de når riktigt bra resultat.

Ovanstående är ett citat ur en broschyr för en ledarskapskurs. Det lät fint – det där med att hjälpa människor att inse sitt riktiga värde. Kursen visade sig emellertid ha en ganska cynisk människosyn. Alla personer förväntas bete sig exakt likadant bara man följer samma fastställda mallar. Allt var inramat i ett närmast sektliknande hyllande till utbildningsföretagets grundare. Antingen var man tvungen att köpa hela konceptet eller förkasta det. Det var väldigt amerikanskt och rent ut sagt vidrigt.

Ledarskap borde vara ett val, ett val man gör för att just leda medarbetare till att till fullo utveckla sin potential, men oftast är det inte så. Ofta görs valet av maktlystnad eller av girighet. I min bransch är ofta en chefsposition en belöning för att man någon gång i tiden tjänat en väldigt massa pengar åt firman. Så nu belönas man med ett hörnkontor och ett antal underordnade för att göra skitgörat. Det är väldigt sällan de mest pedagogiska personerna hamnar i en ledarskapsposition. De mest sympatiska, retoriska och intelligenta blir kvar med kunderna eller med excelarken medan de mest buffliga, taktlösa och inskränkta sitter i avskärmade kontor och skickar youporn-filmer till varandra eller äter en skaldjursplatå på Sturehof.

I mitt ledarskap har jag försökt hitta någon slags balans. Jag är en hård men rättvis chef. Det inglasade kontoret har jag inrett till ett mötesrum och jag sitter istället i kontorslandskapet. Jag har en bra dialog med mina kollegor och en frihet under ansvar råder. Men jag har misslyckats. Det är inte orättvist att säga att jag har misslyckats som ledare. Vad mina misstag i detalj beror på har nog utbildarna på ledarskapskursen ett och annat att säga om. Men själv tror jag att jag gjorde det första valet, valet att bli ledare, på helt fel grunder. Vad jag hade för anledning att ta det beslutet minns jag inte. Men nu, i backspegeln, vet jag att jag gjorde fel val.

Våren är promenadernas tid. Jag går omkring med Bill Callahan i hörlurarna och känner mig som en 34-årig man vars liv hamnat lite på sniskan, och som tror att man bäst finner lösningen på vad nästa steg kan vara genom att gå runt och lyssna på Bill Callahan.

Det är så klart väldigt kontraproduktivt. I alla fall om vägen på något sätt ska leda framåt. Att lyssna på kroniskt melankoliska män, som liksom fastnat i att vara just det, kan vara precis vad man behöver ibland, men låter man det gå för långt finns det en påtaglig risk att det gör någonting med ens självbild och att man snart själv finner att man påbörjat den där långa och trånga klättringen upp genom sitt eget rövhål, och den vägen kan stänga sig bakom en om man inte ser upp.

”Det finns ju en spänning i den där osäkerheten, att inte riktigt veta vad som väntar”, sa en bekant i telefon och precis så är det ju. Också. Och jag ser det verkligen så mycket hellre på det sättet. I den krassa verkligheten finns det inte tid och utrymme att välja den där andra vägen. Den vägen är för folk som har sitt på det torra, som kan kosta på sig klättringen och liksom gå in för det av hela sin själ - alternativt de som byggt sin karriär på det och för vilka lycka är direkt skadligt.

Det är ju inte enbart mitt förhållande som tagit slut nu under april. I lördags gjorde jag mitt sista pass som ordinarie på kneget och från och med nu kommer jag bara jobba extra för tidningen. Det finns väl inte så mycket att säga om det förutom att de hårda tiderna tar ut sitt pris på alla i branschen och jag inte var fast anställd. Surt som fan så klart. Nu får man försöka ta sig fram på frilans och extrakneg inom vården i stället.

Med räkningar som dimper ner i brevinkastet och inget fett konto att luta sig tillbaka på är det inte att tänka på att leka Kafka och dra för persiennerna. Det är bara finna sig i att en ny livssituation råder och anpassa sig efter den snabbt som fan och efter bästa förmåga.

Är det således någon som är i behov av en frilansare som är van att arbeta hårt och i snabbt tempo så tveka för tusan inte att höra av er. Låter det aningen desperat så är det precis för att det är vad det är - något annat finns det inte tid till.

davidarlemalm@gmail.com

En av grunderna för ett fungerande demokratiskt samhälle är åsiktsfrihet och yttrandefrihet. Att öppet och respektfullt kunna föra en diskussion eller debatt kring varje enskilt ämne, trots att man har olika ingångar, åsikter eller värderingar, borde ligga i allas demokratiska intresse. Så att vi medborgare själva kan ta del av de olika ståndpunkterna för att bilda oss en så kvalificerad egen åsikt som möjligt. Tyvärr är somliga diskussioner omöjliga att föra i Sverige idag.

Ett sådant ämne är frågan om legalisering av droger (om du redan här tänker att “här kommer ännu en nyliberal festknarkare som vill släppa drogerna fria”, så är du tyvärr en del av problemet). 

Ni vet hur det ser ut de gånger frågan tas upp i nåt debattprogram: Det första inlägget går alltid till företrädaren som är emot legalisering - och denne berättar verkligen känslomässigt om hur hemskt det är med knark och hur mycket han är emot knark (och positionerar således sin motståndare att vara för droger, något denne kanske alls inte är. Det kan ju finnas många skäl att vara för ett avskaffat förbud av droger, men mer om detta senare). När väl pro-legaliseringsföreträdaren börjar ange vilka skäl man kan ha för detta, avbryts han snart av programledarens första dödande fråga: “Använder du droger själv”? Om respondenten vill svara sanningsenligt är han torsk. Vid ett bekräftande svar avfärdas han med att han sitter och talar i egen sak, och vid ett nekande svar avfärdas han med att han således inte vet vad han talar om. Skulle han mot förmodan ta sig igenom detta nålsöga och få fortsätta sin utläggning, ser programledaren snart till att släppa lös jättedräparen; den före detta heroinisten. Efter att denne har intygat vilket helvetiskt liv det är att leva med drogerna, samt anklagat alla som har något att invända för att önska livet ur honom, hans knarkarkompisar och alla potentiella narkomaner, är debatten att betrakta som avslutad, stendöd och begraven. Som om den personliga erfarenheten är den enda kompetens man kan ha i frågan!

Och nej, jag tycker själv inte att droger är ett positivt inslag vare sig i samhället eller på den individuella nivån, och nej, jag skulle självklart inte att vilja att nåt av mina barn skulle börja använda droger (vilket ofta är den första dumma motfrågan man får om ämnet nån gång dyker upp i mer privata sammanhang). Jag tror mig förstå de flesta av skälen till varför knark är olagligt. Bland det mer framträdande hör givetvis att man vill skydda sina medborgare från farliga substanser (och samtidigt försöka hålla nere sjukvårdskostnaderna), och då har lagstiftningen både en normativ funktion, en utbudsbegränsande funktion och en åtgärdande funktion (bara genom att göra det olagligt kan man ingripa polisiärt). Och det kan hända att det är så det skall vara, men det kan vi inte riktigt ta reda på om sakfrågan inte får lov att diskuteras. Jag kan faktiskt tänka mig ett antal skäl för att se över vår lagstiftning kring droger.

Ett viktigt skäl för mig är individens rätt att bestämma över sig själv. Att betala med den personliga friheten är bland de högsta priser man kan betala över huvud taget. Jag kan tänka mig att göra det i undantagsfall, men då skall det vara löjligt välmotiverat. Hade lagstiftningen verkligen fungerat kanske jag hade varit beredd att betala det priset, men jag tycker det verkar ganska dåligt med den biten. Jag upplever det snarare som om drogerna både flödar och används som aldrig förr. 

Kanske hade det också varit värdigare för narkomanen att inte behöva leva sitt liv i kriminella miljöer? Oavsett vilket så hade priserna på narkotika gått ner, vilket givetvis skulle medföra att många brott av narkomaner aldrig skulle behöva begås. (Jo, jag tycker att det är ett oerhört tragiskt livsöde. Men det är uppenbarligen inget livsöde vi lyckas förhindra genom lagstiftning. Och samtidigt inbillar jag mig att brottsligheten bland a-lagsalkisar är betydligt mindre än bland narkomaner). 

Brottssyndikaten och gängen som hanterar drogförsäljningen i Sverige idag är ytterligare ett skäl till varför man kanske bör ta legalisering i beaktande. De verkar inte bry sig nåt nämnvärt om att deras främsta konkurrensmedel - hot, våld och mord - är olagliga, eftersom själva grunden för deras verksamhet också är olaglig. Om drogerna istället skulle säljas på apotek eller systembolag gissar jag att basen för mycket av deras affärer skulle gå om intet. 

Och blickar man ut internationellt - och detta kanske är det viktigaste skälet av alla - så tycks vi rättfärdiga de internationella narkotikakartellerna, som förtrycker och våldför sig på befolkningarna i de drogproducerande länderna, genom att låta dem vara de enda leverantörerna av dessa mycket åtråvärda varor. Om Sverige istället tog ett internationellt initiativ till statligt kontrollerade och kvalitetssäkrade odlingar av cannabis, koka och opium kanske folket i länder som Afghanistan och Colombia någon gång skulle få smaka på ord som frihet, fred och framtid.

Missförstå mig inte. Jag vill inte idag ropa ut släpp knarket fritt. Bara släpp diskussionen fri!

Inte nog med att det är hutlöst dyrt att köpa skor, man ska dessutom köpa skor som någon annan jävel redan gått i!

Jo, det är sant! Om du mot förmodan har oturen att ha samma fotstorlek som demonstrationsexemplaren som står uppställda i butiken, så får du i nio fall av tio detta exemplar nedstoppat i kassen. Den sko som kanske tjugo kunder före dig stoppat ned sina fotsvampsanfrätta fötter i. En sko som alltså inte bara ska impregneras med din egen fotsvett, utan otaliga kunders före dig. Det är för fan skandal!

Och frågar man: “Kära fröken, kan jag få ett par NYA skor tack?”, så svarar de nästan alltid, med en blick som om man vore lätt utvecklingsstörd: “Nej, vi har bara de här kvar”. Och du står där i valet och kvalet och tänker “Sista paret, herregud, jag måste ju ha de här skorna” också köper du det “sista” paret, det som är fullt med fotsvett och andra människors hudavlagringar, och går hem tusen spänn fattigare i tron om att du gjort ett kap.

Och när du lämnat butiken går fröken i kassan med ett hånleende in på lagret och hämtar ett par fabriksnya skor att ställa ut i hyllan.