Dörren till väntrummet är låst för att förhindra “objudna gäster”. Utanför den okrossbara glasrutan finns en ogästvänlig reception med en sömngångaraktig receptionist. Jag sitter inne hos överläkaren, en kvinna i sextioårsåldern som bär säckiga jeans med en nyckelkedja som löper från framficka till bakficka. Hon har ett gäckande drag över munnen, som ett ständigt tillbakahållet leende. Från sin bekväma Laminostol får jag en skarp och genomträngande blick. Brevid henne finns en diskret larmknapp, en påminnelse om det klientel som vanligtvis befinner sig i min sits.
Med svettiga händer och torr mun fyller jag i papper efter papper med olika frågor; “Har du känt att livet inte är värt att leva?”, “Har du haft nedsatt aptit?”, “Har du haft dåligt samvete eller skuldkänslor?”. Taket fyra meter upp för tankarna till däcket på en båt. Utanför fönstret har våren knappt börjat.
I slutet av sessionen får jag ett recept och en liten lapp med en ny besökstid. Jag har passerat öppenvårdens nålsöga och får komma tillbaka.

Ensam blir natten längre. Nu när ljuset äntligen är här vill jag inte att dagarna ska ta slut. Jag som brukade älska nätterna med sin djupa färg och sitt tysta lugn. Nu fylls de av grubbel och tankar som varken börjar eller slutar. Små vassa krokar hänger i hjärtat när jag ser ditt ansikte framför mig, minns dina läppar, din elektriska tunga. Ett ansikte från en annan tid, en tid jag borde vårdat med mindre självklarhet och större ömhet.
Handen letar i mörkret. Så fort den finner pappasken kommer ett falskt lugn. Fingrarna följer foliekanten och trycker ut en tablett. Efter en stund sover jag, svart och tungt.

Saknaden är som ett hål som inte går att fylla. En vemodig följeslagare som följer efter mig som en skugga. Jag letar efter glada spellistor till Spotify – det är ju omöjligt att deppa till ett soundtrack av James Brown. Men när alla låtar är spelade blir det oerhört tyst. Taket verkar plötsligt lägre. Vill inte vara inne. Vill inte vara själv, vill inte träffa någon. Så jag går på stan i stället, ändlösa promenader tills fötterna ömmar. Men staden är även forum för hågkomster och minnen som värker. I varje gathörn, i alla parker och på alla torg – överallt tycks vi ha stått, gått, hånglat.
På väg hem känner jag din parfym på bussen. Omedvetet till en början, lika självklar som luften. Det sägs att doftminnen är starkast, och det stämmer nog. Jag får genast den välbekanta känslan i bröstkorgen, som en varm vibration. Sedan kommer verkligheten tillbaka, och med den tomheten. Då kan jag känna att jag borde flytta någon annanstans, till en stad där det inte finns minnen och där spänningen över nya gator kanske kan återkomma.

Men livet går vidare, och jag åker till jobbet som vanligt. Går in genom porten på morgonen och lämnar inte huset förrän på kvällen. Byggnaden ligger som en tung ångestkloss i utkanten av staden, med tusen blinda fönster i alla väderstreck. Huset är så grått att det regniga dagar knappt går att skilja från sin omgivning. Jag äter håglös lunch i personalmatsalen, håller fasaden intakt med ansträngda leenden mot kollegorna. Gör det jag ska, mekaniskt och glädjelöst.
När det känns för mycket går jag in till en allierad i rummet bredvid, hon har nyligen blivit chocklämnad efter tjugo års äktenskap. Vi idkar byteshandet – hennes psykofarmaka är bättre. Min husläkare, som utan att blinka skriver ut narkotikaklassat sömnmedel, vägrar att skriva ut något vettigt lugnande. Lutad mot en vag princip hon bara själv förstår. Så kollegan får några av mina och jag får av henne. De följande timmarna är ett underbart vakuum – som en ren ton utan oväntade fluktuationer. Magen slutar störa, tankarna hålls undan. Det känns nästan som vanligt.

Allt mitt skrivande om den tunna gränsen handlar naturligtvis om min egen rädsla för att en dag vakna upp och vara någon annan. Att en dag upptäcka att det inte går att sluta dricka, eller att möta blicken hos ett obekant ansikte i badrumsspegeln.
För jag vet att det kan bli en realitet. Den där gränsen har gått som en tunn bågsträng genom hela mitt liv. Kanske darrat lite emellanåt, vajat i vinden, men inte som nu.
För jag höll inte fast. Du rann igenom, och jag förmådde inte gripa tag i dig. Av obetänksamhet, dålig verklighetsförankring eller vad det nu finns för bortförklaringar. Självförvållat. Och nu sitter jag med en känsla av fritt fall, med ett hopp som tände till och sedan dog.

Och med saknaden.