På det alltid lika konformt bohemiska Södermalm bär de långa och smala pojkarna i år flanellskjorta, gubb-basker och mustasch. Vad de långa och smala flickorna bär vet jag inte, jag har slutat titta. Jag står vid gungorna på Nytorget och knuffar fart åt yngste sonen. Till vänster om mig står trummisen i Hellacopters, för övrigt en jävligt bra trummis, och knuffar fart åt, antar jag, sin son. Jag sneglar på honom, hör hans glada tillrop åt pojken och tänker att nu, nu har väl rock n’ roll ändå dött. Lite senare berättar jag för sambon om trummisen och min slutsats. ”Vadå, det är väl rock n’ roll med barn?” säger hon. ”Nej” säger jag, ”att ha barn är mycket men det är fan inte rock n’ roll”. Jag ser mig omkring, Söder är vackert på våren. Atmosfären vibrerar av löften om en sommar som, det vet vi som varit med om den, alltid levererar. Men mustasch? Jag vet inte jag.

Dagen därpå befinner jag mig två minuters båtfärd söderut, i Hammarby Sjöstad. Jag står återigen i en lekpark. Två pappor i 30-årsåldern vallar varsitt barn och pratar om högtalare. ”Näe du vet jag funderar ju på att byta mina fronthögtalare” säger den ene. ”Jaså?” säger den andre. ”Jag tycker att basen får för mycket genomslag” säger den ene. ”Tycker du det?” säger den andre. Konversationen börjar bli ett reellt hot mot mitt välbefinnande, jag tar dottern i handen och flyr i mild panik bort till gungorna. Där står två mammor i svårgissad 25-årsålder och pratar om relationer, närmare bestämt otrohet. Jag hinner snappa upp några små fragment innan öronen slår ifrån:

”Han höll henne i handen.. helt öppet så att alla kunde se.. det var en tjej på jobbet.. och inte ångrar han sig heller.. sen kommer han tillbaka när det visar sig att gräset inte var grönare på andra sidan.. man önskar ju att man skulle orka säga nej då om det hände en själv liksom..”

Sekunden innan mina öron slår ifrån är jag på väg att öppna upp en konversation med mammorna. Jag tänker säga att den som är otrogen mot mig kan dra åt helvete, för all framtid. Jag tänker säga att jag inte bara skulle orka säga nej, jag skulle vara oförmögen att säga något annat. Men jag backar, jag orkar inte. Folk får väl vara ifred, det är nog lika bra. Det verkar vara melodin här i Hammarby Sjöstad. Jävlar vad man får vara ifred här. Den unga stadsdelen ligger fortfarande i respirator i väntan på tecken att den klarar sitt livsuppehälle med egna organ. Gatorna ekar tomma, det myllrande folkliv som kännetecknar ön två minuter norrut lyser med sin totala frånvaro. Min kompis säger att det enda man gör i Sjöstaden är att bo, allt annat gör man någon annanstans. Man handlar någon annanstans. Man jobbar någon annanstans. Man tar en öl någon annanstans. Man går på bio någon annanstans. Han borde veta, han bor ju där. Det tar tid för en ny stadsdel att bygga upp en identitet, och Sjöstadens förbannelse är närheten till populära Södermalm. Jag kan inte se hur den någonsin ska orka stå på egna ben.

Senare på kvällen tittar jag på Sportspegeln och ser Johannes Ericsson och hans lagkamrater tacka den lilla tappra bortaklacken. Gefle har vunnit mot Bajen på söderstadion och jag knyter näven ett par decimeter ovanför bordet och väser fram ett tyst ”yes!” mellan tänderna (barnen sover). Och här någonstans får jag korn på Södermalms själ, den jag letat efter i flera år. Så här är det, Bajen är ett lag som alltid vill spela ett snyggt och lite smånätt spel. Publiken förväntar sig klackar och direktpassningar, så har det varit ända sedan Nacka Skoglunds dagar. Detta vet ett lag som Gefle, som kämpar som om varje poäng vore den sista och sätter upp köttiga försvarsmuren. Så måste ett sämre och mycket mycket billigare lag göra. Dessutom, att försvara sig kommer naturligt för oss i glesbygden. Vi har legat på defensiven i över hundra år.

Slutsatsen är lika förbryllande som uppenbar: för Bajen (Södermalm) är inte det allra viktigaste att vinna, för Bajen (Södermalm) är det allra viktigaste att spela Bajens version av fotboll (att vara ett skönt Söder). På reklamspråk kan man kalla det att vårda sitt varumärke, men jag vill romantisera istället. Jag tänker att det finns en stolthet och en konstnärlig vision i förhållningssättet, en djup förståelse och respekt för sin identitet. Något som en glesbygdsbo som jag, färgad av underdogens desperation som har lärt mig att vinna är något man gör till varje pris, aldrig haft råd att unna sig. För en desperat underdog är varje vinst ett steg ifrån avgrunden, inte ett steg mot paradiset. Vi kan aldrig vinna kriget, vi får nöja oss med att vinna enstaka slag. Bajen kan däremot vinna kriget, kanske inte i år men det är fullt tänkbart inom en femårsperiod. Men vägen dit ska vara ett karnevalståg, det ska vinnas på Bajens vis. Om Gefle någon gång mot förmodan vinner SM-guld i fotboll kommer det istället att vara en spikrak, oansenlig och ganska ful militärparad fram till målet. Vi måste göra så, vi har inte råd med karnevaler.

Men Södermalm har råd att vara kräset. Södermalm klär sig inte hur som helst, beter sig inte hur som helst, säger inte vad som helst. Det är som Östermalm fast på ett annat sätt, det som förenar är självförtroendet. Jag hoppas bara ni söderkisar och bönor inser hur bra ni har det. Ni som, förutom att äga en vacker stadsdel med fantastiskt nöjesutbud, också har råd med och kanske till och med tar för given en tydlig identitet och konstnärlig vision. Du vet, det där med klackar och snygga direktpassningar. En något friare tanke. Men hej, skulle ni någon gång tvivla på ert välstånd är det bara att ta färjan över till Hammarby Sjöstad. Kliv iland, betrakta ödelandet och vänd dig sedan om och längta hem. Eller som hon den gamla bönan sa till mig en gång i baren på El Mundo: ”En gång gick jag över bron, det var 1974. Där var råttor och skit överallt, näe här ser du en som stannar på Söder”.

På samma barstol som vanligt. Skånegatan. Sent.

- Hur fan känns det att vara hemma nu då? Du har ju varit borta länge.
- Det känns konstigt. Men vafan, så jävla länge har jag inte varit borta, men det känns konstigt.
- Hur länge var du i New York? En vecka?
- Tio dagar.
- Tio dagar av fylla och osunt leverne.
- Ja, något sådant.
- Fick du knulla då?
- Nej, det var dåligt med brudar.
- Problemet med den där staden är att alla tjejer är så jävla fula. Här i Stockholm finns det så många fler heta tjejer.
- Det är nog inte så att alla tjejer är fula. Fan, det bor tio miljoner personer i New York. Klart det finns snygga tjejer. Det är mer människor än i hela Sverige. Om hälften är tjejer är det 5 miljoner tjejer. Och om hälften av de tjejerna är mellan 18 och 30 år så är det 2,5 miljoner tjejer. Säg att ungefär hälften av dem är attraktiva, då är det över en miljon snygga tjejer.
- Är du statistiker nu eller? Förresten, är det fler gamla kärringar. Hälften av alla tjejer är ju inte under 30.
- Under 40 då? Jag kan sträcka mig upp till 40. Jag är inte gubbsjuk som vissa andra.
- Ja, det kom ju ur rätt käft.
- Whatever. Det blev ju inget knulla ändå. Trots en miljon snygga brudar rakt framför ögonen på mig.
- Ok, det fanns en miljon snygga brudar, men ingen ville knulla med dig. Du måste sänka dina krav. Du kommer aldrig få knulla om du bara vill ligga med artonåriga fotomodeller.
- Riktigt så är det inte!
- Hur är det då?
- Skit ner dig!

- Jag sitter ner och pissar numera.
- Va?
- Jo, det var en tjej som sa åt mig att det är farligt att stå upp och pissa. Att det är dåligt för prostatan. Så nu sitter jag ner och pissar.
- Det var en tjej som sa åt dig att det är farligt att stå och pissa? Så nu sitter du ner och pissar? Hur fan vet hon det?
- Alltså, det finns läkarundersökningar som tyder på att det är farligt att stå och pissa. Det är väl någon belastning på prostatan. Vafan vet jag.
- Låter sjukt. Huvudsaken är väl att man får pissa ut pisset?
- Hellre sitter jag och pissar än får operera bort prostatan vid 30 års ålder.
- Kan man operera bort prostatan? Oroa dig inte – du kommer dö av någon skamlig könssjukdom långt innan du får prostatacancer.
- Ja, könssjukdomar är ju inte riktigt ditt problem.
- Nej. Fan! Det var ett jävla snack om mitt sexliv. Eller brist därav. Lägg ner.

- Jag trodde det var därför du åkte till New York.
- Varför? För att få sex?
- Ja, eller något sådant. Du vet vad ditt problem är. Du behöver knulla.
- Jo, det kan jag inte neka till. Men det var knappast därför jag åkte på semester.
- Kom inte och säg att du åkte ensam till New York och gick runt och söp på barer i över en vecka utan baktanken att få lite amerikansk fitta. Du måste ju träffat någon tjej på alla de där krogarna.
- Jo, och jag hade inte tackat nej. Men nu blev det inte så.
- Så det var en misslyckad resa?
- Nej.
- Snacka skit!
- Jag träffade flera söta tjejer och det var väldigt trevligt. Men det blev inte mer än så. Jag hade en väldigt bra resa ändå. Allt handlar inte om att knulla.
- Du är så jävla full av skit!
- Ja, whatever. Fan, jag var där för att samla stoff för min roman. Det vet du.
- Ska du börja med det där nu igen? Den store romanförfattaren! Missförstå mig rätt – det hade varit jättekul om du skrev en bok – but don’t give up your day job.
- Nej, det är en hobbygrej.
- Hur mycket har du skrivit? Har du skrivit något kapitel än? Kan jag få läsa det? Jag kan komma med konstruktiv kritik.
- Nej, jag har inte skrivit något kapitel ännu.
- Hur mycket har du skrivit då?
- Inget. Jag är fortfarande i ihopsamlingsfasen.
- Fyfan! Du är så jävla rolig. Matt, jag älskar dig. Men du är så jävla rolig. Ihopsamlingsfasen vad fan är det?
- Jag samlar ihop de upplevelser jag vill skriva om.

- Skulle inte boken handla om kärlek? Du får ju fan aldrig knulla?
- Nej, precis!
- Fan, Matt du tjänar mer än någon annan jag känner. Vad fan ska du skriva en bok för?
- För att få knulla.
- Jag visste det! Du vill bara knulla.
- Jag skojade.
- Sure.
- Jag skriver för att jag har en historia att berätta.
- Du hade ju inte skrivit något ännu.
- Jag har det i huvudet.
- Fyfan, det är så jävla roligt att gå ut och dricka öl med dig, du får mig alltid att skratta.
- Det är därför jag är här. Allt för att roa dig.
- Bli inte sur nu. Jag menar inget illa.
- Det är lugnt. Ärligt talat, jag vet inte om det någonsin blir någon roman, men det är mitt projekt. Det är något jag kan ha vid sidan av all stress och alla måsten.
- Vad fan är du stressad över? Du sitter ju fan bara och surfar på jobbet. Och så plockar du ut femtio papp i månaden. Du ska fan inte klaga.
- Så mycket tjänar jag inte.
- Men du ska fan inte klaga.
- Jag klagar inte.
- Det är fan allt du gör.
- Inte om pengar. Det har fan inget med pengar att göra. Jag kanske gnäller över att jag aldrig träffar någon tjej. Men det är en annan sak. Jag längtar bara efter att träffa någon.
- Du längtar bara efter att knulla någon.
- Om du säger det så.
- Så du skriver en bok bara för att få knulla.
- Var det vad jag sa?
- Ja, typ.
- Ok. Jag skriver en bok bara för att få knulla.
- Som sagt: Don’t give up your day job.

Så har man suttit där igen – mitt emot varandra i soffan med benen uppdragna. Det blev inga bomber. Ingen stor boom som talade om att här har kärlek varit och gått förlorad. På något sätt känns det nästan orättvist mot det där paret som gick hand i hand genom Tallin förra sommaren, som alltid valde tomma restauranger för att få vara ifred och som helst av allt bara ville vara för sig själva.

”Vi måste prata”, sa hon och jag lade ifrån mig laptopen på bordet väl medveten om att det var dags nu. ”Kör på”, sa jag. Fem minuter senare var det slut. Det som tagit två år att bygga upp.

Ingen stor dramatik. Inga nazister som slet henne ifrån mig i en hjärtskärande slutscen. Bara ett ömsesidigt konstaterande av att vi faktiskt försökt, men att det inte räckt till. Hon började gråta och jag lade mina armar om henne och torkade tårarna från hennes kind.

Det är åtta dagar sedan. På timmen. Mina tårar har inte kommit ännu, det lär de förmodligen göra först när man står dyngfull i någon bar och fel låt kommer på. Det är tyvärr precis så klyschigt livet är ibland.

I fredags stod jag nere i lilla baren på Debaser igen, min vän Gustav Gelin hade klubb och förvånansvärt många ansikten var desamma. Det kommer bli en utmaning att undvika ladd och hålla sponken på en rimlig nivå. Singellivet har alldeles för många frestelser och jag är ju … tja, fortfarande jag. Men en ny bar skulle sitta bra, allt annat skulle kännas som ett steg i fel riktning.

Vi bor fortfarande ihop men undviker att tillbringa för mycket ledig tid tillsammans. Hon gråter ibland och jag dricker väl lite mer än vad jag borde, men i övrigt råder ett sällsamt lugn.

Hon ska skriva på kontrakt på en ny lägenhet i dag, andrahand på Götgatan – bara några stenkast bort. Det är oklart när hon kan flytta in, men allra senast månadsskiftet. Tydligen en saftig hyra, men riktigt fin ska den vara. Jag vet inte om jag vill se den ännu.

Ingen stor dramatik som sagt, bara en tung melankoli som lagt sig som ett kvävande täcke. Ibland känns det inte alls och ibland är det som om det där täcket inte lämnar något syre kvar, däremellan tillbringas dock den mesta tiden och ja, jag känner mig nog mest av allt rätt vilsen tror jag.

Så var våren här igen.

Häromdagen gick jag strandpromenaden vid Marieberg, den som slingrar sig fram nedanför Ryska ambassadens gråfläckiga självmordskaserner. Det var varmt i solen, men så fort man hamnade i skugga så höll man på att frysa ihjäl.

Jag rundade en buske vid Smedsuddsbadet och det första jag får syn på är en spritt språngande naken gubbe – eller naken förresten, man hade nästan önskat att han vore naken eftersom det enda han hade på sig var ett par blå, urtvättade tajta badbyxor med snöre mellan skinkorna. Solen har varit framme i tre timmar och folk slänger redan av sig kläderna!
Gubben stod lutad i en onaturlig ställning – det såg väldigt obekvämt ut – mot en bänk, lätt böjda knän, rak i ryggen, armarna utsträckta. Jag trodde det var ett skämt, dolda kameran, men insåg snart att soldyrkarnas säsong just har börjat. Har man ambitionen att se ut som en strålskadad läderväska vid sommarens slut så gäller det att ta vara på solchanserna.

Jag började längta hem till lägenhetsgrottan, men det är ju förbjudet att sitta hemma och glo på TV när solen lyser. Det är det som är problemet med det här landet!* Det lutheranska, nedärvda tvånget att vistas ute så fort solen glimtar till bakom en fransig molnkant och termometern spränger den heliga 10-gradersgränsen. Den ångest man drabbas av om man sitter inne en solig dag. Känslan av att slösa bort sitt liv, att missa något viktigt. Att inte göra rätt.

Hade det inte varit så dåliga kommunikationer till Fridhemsplan så hade jag nästan kunna bosätta mig i Norrland, det enda ställe där våren är en kort parantes, och dessutom en kall sådan. Ingen skulle komma på tanken att gnälla över att man satt inomhus och kollade på film när vårvinden med sina sju minusgrader försöker svepa med sig huset.

I Stockholm däremot har den sista snön knappt lämnat trottoarens grusmos innan de första uteserveringarna monteras upp. Äntligen är det möjligt att dricka öl i tre plusgrader igen!
Folk kastar vinterns dunkla ok över axeln och blinkar mot solen som yrvakna skansenbjörnar. Fem minuter senare är varje gulbrun, söndertrampad gräsfläck full med människor som döljer sina vinterbleka, glåmiga ansikten bakom groteskt stora solglasögon.
Där sitter de på Nytorget och glor upp i himlen, med en fåfäng förhoppning om att solen ska förvandla dålig hy till attraktiv solbränna. Och dricker latte och röker cigaretter och spiller öl och ser så där härliga och fina ut. Men på håll ser det mest ut som ett uppsamlingsläger från en naturkatastrof.

Parningsspaning upptar nu 98% av den mänskliga hjärnan – det är ju det våren är till för. Det är ju inte för inte motorcyklarna putsas, suffletten fälls ned och tjejernas bröst tycks gunga alldeles särskilt taktfast.
Detta kan jag se på nyheterna, för Den Första Vårdagen ska alltid visas som ett pittoreskt inslag i slutet av nyhetssändningarna, som om det vore en viktig nyhet som på något sätt undgått landets befolkning. Det är också en liten pekpinne, en maskerad varning om årstidens viktigaste påbud:

“Du skall icke sitta inne”.

*) Där kom det, äntligen!

”Du vet förr i tiden var folk dumma i huvet nå så djävulskt”, där har ni folklivsforskaren Job Anderssons stående replik i P3:s humorhöjdare Mammas Nya Kille. Så vad säger man då om människan nu för tiden? Den moderna människan, det vill säga konsumenten, som i ämnet miljömedvetenhet slår nya personliga bottenrekord i princip varje år? Dum i huvet, nåt så djävulskt.

Det räcker gott att någon sätter ett klistermärke på ett äpple för att vi ska tro att vi minsann drar vårt strå till stacken i kampen för att rädda vår planet undan miljöförstöringsapokalypsen. Så länge det står ”ekologiskt odlad” på klisterlappen fortsätter vi med nyköpt miljöalibi att slänga flera kilo fullt ätbart livsmedel i veckan och styr planeten rakt mot avgrunden. Gud förbjude att vi skulle avvika en endaste millimeter från vårt invanda konsumtionsmönster. Vi måste ju fortsätta handla, annars går ju ekonomin under. Eller? Vad inträffar först, evig recession eller evigt mörker? Eller tänk den här tanken då: vad ska du med högkonjunktur till om du inte kan andas? My God, säger kinesen som kommer till Sverige som utbytesstudent och ser blå himmel för första gången i sitt liv. Han blev nästan religiös han. Där har du ett skrämmande framtidsscenario som redan existerar i andra delar av världen. På SAMMA PLANET liksom, hajar du?

Enligt samma lobotomerade logik köper vi nya ”miljöbilar” (snacka om oxymoron) som släpper ut en aning mindre koldioxid per kilometer än genomsnittsbilen, på så sätt kan vi fortsätta köra till affären som ligger en kilometer bort och köpa en liter ekologisk mjölk. Att halvera utsläppen i exemplet ”hej jag har en bil vad tycker du jag ska göra för miljön” är så här enkelt: behåll den gamla smutsiga bilen och kör tusen mil per år istället för tvåtusen. En förändring i beteende som väldigt många bilister lätt skulle kunna göra utan att på något sätt göra avkall på vare sig upplevd livskvalitet eller trygghet. Tvärtom skulle många feta rövar naturligtvis bara må bra av att ta en promenad till affären istället, men se vårt konsumtionsstyrda samhälle kommer aldrig att uppmuntra till beteenden som styr konsumenten bort från ökad konsumtion. Motion måste du ju köpa fattar du väl, antingen på gym eller från TV-shop. Jag går förbi ett gym nästan varje dag på min standardrunda med barnvagnen och förundras varje gång över hur många bilar som står på parkeringen. Vi förtjänar ta mig fan att bli utrotade.

Okej, till konsumentens försvar bör framläggas att det inte är så lätt alla gånger. Budskapen har varit många och förvirrande. För tre år sedan köpte jag till exempel en etanolbil i tron att jag gjorde något bra för miljön. För tre år sedan VAR etanolbilar bra för miljön, enligt de flesta experter, sedan visade det sig plötsligt att jag i princip mördar fattiga barn när jag kör omkring med min bil. Det är knappt så man vågar köra fram till pumpen med blått handtag nu för tiden. Dum i huvet är jag, nåt så djävulskt. Men jag promenerar åtminstone till affären när jag köper snus.

Det är dags att fatta det här nu, vi konsumenter måste ta ansvaret att ta reda på fakta. Politikerna verkar nämligen inte göra det åt oss. Och den enkla men bistra sanningen är att det är överkonsumtion med påföljande transporter och förpackningshysteri och avfallshantering, inte odlingssätten eller co2-halten per kilometer, som är den stora boven. Men vi är så totalt indoktrinerade av konsumtionssamhället att vi tror att det går att köpa sig fri från skuld, när köpandet i själva verket är beteendet som satt oss i knipan.

När det gäller till exempel ekologisk mjölk, den största ekologiska produkten i Sverige, så försöker producenterna slå en massa blå dunster i våra ögon genom att hysta ur sig floskler om naturens egen balans och ekologisk harmoni, men när väl mjölken har lämnat kossan så hämtas den med samma dieseldrivna tankbilar och genomgår samma förpackningsprocess som den vanliga mjölken. Vari ligger miljövinsten? Kossan mår lite bättre och du är så jävla lurad igen.

Om vi överhuvudtaget skulle närma oss konceptet miljömedvetenhet när vi köper mjölk så skulle den väl åtminstone tappas från kran i återanvända kärl som vi själva tar med oss. Och den skulle förstås alltid produceras i närheten av där vi bor, så att transporterna minimerades. Har du koll på var din ekologiska mjölk produceras? I Skåne till exempel hämtade man ett tag ekologisk mjölk från Gävle, 80 mil bort, för att möta efterfrågan. Sen har man mage att marknadsföra både sig själv och produkten som ett miljövänligare alternativ. Den skåning som handlat ekologisk mjölk från Gävle hade i själva verket gjort mindre åverkan på miljön om han hade köpt vanlig mjölk, men det är ju förstås en sanning du aldrig lär få höra från företaget ifråga. Skåne-mejeriers informationschef Sven-Olov Lööv konstaterar krasst att “transporterna är en hake” men att man “får väga det ena mot det andra”. Vad är det som i det här exemplet väger upp de miljövidriga transporterna Sven-Olov? Ingenting annat än er egen profit. Det är ju så jävla dumt så man baxnar.

Jag har väntat länge på att någon ska komma ut och slå näven i bordet. Någon som kan sätta kraft och trovärdighet bakom orden, ett sanningsvittne som kan ge de kommersiella krafterna en match. Och aldrig trodde jag väl att jag skulle sätta mitt hopp till en folkpartist, men när Marit Paulsen går ut i DN och dundrar ”Dags att slakta den heliga ekologiska kossan” så flimrar det åtminstone till i den synaps i min hjärna som för länge sedan lagrade en föreställning om mina drömmars miljö-Messias. Hennes budskap är kristallklart: sluta gå på bluffen, ekologisk odling kommer inte att rädda planeten.

Det Marit menar är att ekologisk odling håller alldeles för låg effektivitet för att kunna försörja oss, det finns helt enkelt inte tillräckligt mycket odlingsbar mark på jorden. Skördarna från ekoodling ger från hälften till tre fjärdedelar av den skörd som konventionell odling ger. Hittills har vi i västvärlden kommit undan med det här, eftersom större delen av jordens befolkning har tvingats leva i en helt annan och mycket bistrare verklighet som kallas utvecklingsland (du vet, matbrist och sånt). En bistrare men också långt mindre utrymmeskrävande verklighet. Men nu kommer Indien, nu kommer Kina, och om alla dessa människor tar sikte på genomsnittssvenskens konsumtionsbeteende så lär himlen förmörkas innan Saab hinner gå i konkurs.

Jaha (din jävla Messerschmidt), tänker du, och vad ska vi göra istället för att köpa ekologiskt då?  Ja vi kan ju börja med att ta en titt i soporna och kolla hur mycket mat vi slänger varje dag, och sedan dra den enda rimliga slutsatsen. Det vill säga vi ska sänka konsumtionen genom att öka utnyttjandegraden av det vi redan köper. Jag upprepar, VI MÅSTE SLUTA SLÄNGA MAT! Förutom att göra en betydande miljöinsats (mindre livsmedel som ska paketeras och transporteras, mindre avfall som ska processas) så sparar vi dessutom pengar. Win-win, you know. Ska det vara så svårt att fatta? Nej, tänkte väl det.

Utanför Nolita House på Houston Street står flera sällskap av unga tjejer och väntar. De väntar på ett ledigt bord för att få äta brunch. Den här första söndagen i april är det strålande solsken och varma vindar så tjejerna ser inte ut att lida. Men jag orkar inte vänta utan smiter in på den sjabbiga baren bredvid, Milanos, och beställer en Bloody Mary. Till min förvåning är det en grym Bloody Mary jag får – den har ett sting. Ibland är det de mest otippade ställen som blandar de bästa drinkarna.

På Milanos har de inget kök öppet så här tidigt på dagen. Några i baren har med sig en kartong med pizza de glufsar på till sina Bud light. Efter ett glas till går jag ut från den mörka baren ut i ljuset igen.

Tjejerna står fortfarande kvar och väntar. Jag går in ändå för att se hur det ser ut. Och ibland finns det fördelar med att vara ensamvarg. Det finns en plats ledig i baren. Här har de tillbringare med färdigblandad Bloody Mary. Den är riktigt bra även här. En lustig detalj är att man får välja vilken vodka man vill ha. Såsom det skulle göra någon skillnad. Men det är inte för frukostdrinken man är på Nolita House en söndag förmiddag – det är för bandet som spelar Bluegrass. Det kanske inte är världens bästa Bluegrassband men de kan sina saker. Ståbas, banjo, fiol och mandolin ackompanjerar brunchen. Det blir en riktigt god stämning i baren. Bakom baren står en söt tjej som flirtar vilt med mig, och alla andra män, allt för att få så mycket dricks som möjligt. Men hon är effektiv det måste man ge henne. Drinkar och mat kommer ut snabbt. Hur hinner hon med mellan allt flirtande? Jag beställer en kaloribomb, macaroni and cheese med bacon, som är utsökt.

Jag märker att det är en del turister här. Inte turister från Europa utan från övriga Usa. Bredvid mig sitter ett ungt nygift par. De kommer från Minnesota. Anledningen till att jag vet det är att mannen som verkar uppskatta bandet mycket efter varje låt skriker Minnesota in the house. Det är inte utav respektlöshet eller menat som någon ironi han vill bara påvisa att han gillar musiken och är från Minnesota.

Amerikaner kan verkligen vara högljuda och enerverande.

Det ska erkännas att det ska bli skönt att åka hem snart. Efter en dryg vecka i New York har jag tröttnat på högljuda amerikaner, tokfet mat och på söta bartenders som flirtar med dig för att få mer i dricks. Okej, de söta tjejerna är jag inte trött på.

När bandet spelat sina sista låtar och packar ut sina instrument på gatan sköljer det in en våg av avgaser. Jag känner även att min skjorta har en stank av avgaser – en lukt av storstaden.

Jo, det ska bli skönt att åka hem till Stockholm snart.

Jag hade tänkt att börja min bana som ordinarie här på Barstol med ett försök till en fyndig samhällsbetraktelse. Men förra fredagens utmärkta, men ytterst dystra inlägg av Mo fick mig att tänka om. Det är vår. Det är ljust. Och livet suger inte. Inte enbart i varje fall. Så med min första “riktiga” Barstolstext vill jag försöka ingjuta lite hopp:

Min mor gick bort i cancer för snart fyra år sen. En upplevelse som, trots att jag hade haft flera år på mig att förbereda mig för den dagen, bäst kan sammanfattas i ett ord – blackout. Jag stod extremt dåligt rustad för att ta mig an och bearbeta min mors död, och under de absurda omständigheter som rådde just då hade jag inte ens tid att sörja ordentligt. Jag försökte vara stark och köra på som vanligt, trots att jag gick omkring i ett dimmigt töcken. Efter ett par månader kom verkligheten ikapp mig. Det small. Och jag behövde professionell hjälp för att kunna resa mig igen.

Det jag fick med mig från första besöket hos psykologen var inte alls vad jag hade förväntat mig. Efter lite artighetsfraser och ett trevande förhör om min situation ägnade hon vårt första möte åt att förklara vikten av att ge psyket förutsättningar att fungera. De tre råden jag gick hem med handlade om vikten av att sova ordentligt, äta ordentligt och röra mig ordentligt. Självklarheter kan tyckas, men för mig var det en oerhört förvånande upplevelse; jag hade förväntat mig något mycket djupare och mer komplicerat vid ett besök hos hjärnskrynklaren. Nåt mer psykologiskt liksom.

Mötena mellan mig och min psykolog pågick hela våren. I takt med att hon hjälpte mig att få upp ögonen för andra sätt att tänka och andra sätt att förhålla sig, och att man faktiskt någon stans är sin egen lyckas smed, så började jag intressera mig för vad lycka egentligen är. Om jag nu bara kan förändra och påverka mig själv, åt vilket håll skall jag då göra det? Vad är det jag skall försöka uppnå egentligen? Och nej, jag sökte inte svaret hos Törnblom eller Chopra eller nåt annat new-ageigt eller självhjälpsflummigt. Jag vände mig till vetenskapen. Och det finns faktiskt en hel del spännande forskning just kring lycka och vad det är som skänker oss den.

Allt det där vi tror kommer göra oss lyckliga, och som vi hoppas på varje gång vi lämnar in lottoraden, är bara att glömma. Att bli snorigt rik, slå sig ner på ett ställe med sol och värme året om, och ägna dagarna åt sånt som gör att frågan om man skall ha förmiddagsdrinken i höger eller vänster hand till dagens största beslut, kommer inte att ha nån inverkan på din lycka. Snarare tvärt om. De internationella studier som finns visar inget samband mellan lycka och klimat. Folk är lika lyckliga, eller olyckliga, vare sig de bor på Grönland eller i Karibien. Pengar har ingen egentlig påverkan heller, åtminstone inte om man tjänar över den rena överlevnadsgränsen (vilket alla i Sverige gör). Man har gjort jämförande studier mellan personer som nyss har vunnit pengar som gjort dem ekonomiskt oberoende och personer som genom olyckor har blivit delvis förlamade eller tvingats amputera en kroppsdel. Precis efter att det inträffar visar de branta förändringar i lyckokurvan åt motsatt håll. Men redan efter ett halvår, just det – ett halvår, är de tillbaka på samma lyckonivå.

Det som gör oss människor lyckliga handlar om något helt annat. Det absolut viktigaste är, föga överraskande, kärleken. Att ha fungerande kärleksrelationer till en partner, men även till barn och övrig familj är en enormt stor faktor. En nästan lika stor faktor är att ha fungerande och positiva relationer till andra människor. Vänskapsrelationer, i synnerhet långa vänskapsrelationer, är nästan lika viktigt som kärlek. Utöver detta blir vi lyckliga av att arbeta tillsammans med andra. Och att du förstår målet med det ni gör. Och att du tycker att ditt arbete är viktigt. Den sista stora pusselbiten i din lyckas pussel är att du trivs där du bor.

Jag saknar fortfarande min mor, och är ofta ledsen över det. Ledsen, men inte olycklig.

Inte för att jag går runt och är så strålande lycklig hela tiden heller. Men jag är bättre på det nu. Och har lättare att fokusera på rätt saker. Och framförallt vet jag idag att jag själv i väldigt stor utsträckning kan påverka mitt eget välbefinnande. Det ger mig hopp.

Gamla människor och deras obehagliga egenheter är ett tacksamt ämne – det finns hur mycket som helst att ösa ur. En av de saker som fascinerar mig med pensionärer är hur de på något underligt sätt alltid lyckas plocka russinen ur kakan och komma undan med det. Förutom ett androgynt utseende delar de nämligen en annan värdefull egenskap hos små barn – de är helt befriade från ansvar för sitt beteende, för det är ju så “i den åldern”.

En gammal person som har dubbel grå starr kan alltså lugnt njuta alla de fördelar som ett handikapp skänker (som att slå på unga med sin vita käpp), men de har inga som helst problem att urskilja den sista syltkakan från andra sidan dagrummet på ålderdomshemmet.

Och döva gamlingar sitter där och gastar VA!? VASA!? VAFALLS!? tills man av ren leda viskar något elakt bakom ryggen på dem. Då snurrar de förnärmat runt och ojar sig över bristande respekt från dagens ungdom (begreppet har en sådan spännvidd att det även inbegriper vuxna människor mellan 30 och 40).

Men den mest fascinerande egenheten är den som små tanter besitter och som alltid utspelar sig på valfri perrong eller busshållplats i den stad där du bor. Se dig omkring nästa gång. Där står alltid någon liten ihopvikt person som ser ut att kunna blåsa omkull och föras iväg med vinden om det kommer så mycket som en liten vänlig pust. Skulle det börja regna skulle kläderna suga upp kroppen som en svamp och det skulle bara bli ett litet sladdrigt skinn och en lösgom kvar.

Men när bussen eller tåget närmar sig så kommer du att få bevittna en häpnadsväckande metamorfos.

Plötsligt får gråstarriga ögon fokus och greppet kring käppen hårdnar. Artros- och reumatismangripna kroppsdelar vecklas ut. Det krumma fnösketorra trollet förvandlas på mindre än två sekunder till en mycket smidig löpare. Innan någon i kön ens hunnit sätta sig i rörelse har människospillran bufflat sig fram till dörrarna.
Likt en mänsklig torped penetrerar hon sedan muren av människor som hade tänkt kliva av, för att säkerställa att den beniga bakdelen får vila tryggt på sista platsen ända hem till nästa hållplats. Som om någon människa vid sina sinnes fulla bruk skulle neka henne detta från början.
Och i samma sekund som gabardinbyxorna vidrör sätet så träder kamouflaget åter i kraft, ansiktet faller ihop, ben och armar kroknar. Greppet kring käppen slappnar av, ögon blir åter oseende och tomma.

Och man står där och känner sig obehaglig till mods. Något som man inte vill kännas vid pockar på uppmärksamhet. Det är känslan av att just ha blivit ägd av någon som är blind, döv och 109 år gammal.