Jag börjar med att be om ursäkt. Jag visste att det skulle komma veckor som denna. När livet som ensamföretagande familjefar kör ihop sig och omöjliggör något riktigt genomtänkt och välformulerat inlägg. Det var av den anledningen jag valde att bara skriva varannan vecka här på Barstol, men denna gång hjälpte inte ens det. Så idag får ni hålla tillgodo med två riktiga göteborgsvitsar - dagens bästa och kanske tidernas bästa. 

(Du vet, en göteborgsvits är av typen: “-Den där torsken ser ju jävligt konstig ut. -Kufisk, vettu!”)

Anledningen till att jag vill bjuda på göteborgsvitsar är givetvis att jag är göteborgare mer än jag är något annat, möjligtvis undantaget Öisare (men den imagen brukar jag odla på det mer lokala planet). När jag är utomlands svarar jag konsekvent “Gothenburg, Sweden” på frågan varifrån jag kommer. Jag må vara man, make, pappa, företagare, konsult, bloggare, resenär, konsument, vän, kompis, polare, kusin, brorson, systerson, barnbarn, svensk, europé och världsmedborgare - men mest av allt är jag göteborgare. Och jag ser det som min plikt att föra detta stolta kulturarv vidare. 

Varför utsätter jag mig för att bjuda på göteborgsvitsar när jag vet att de antagligen kommer att hånas av de allra flesta som läser denna blogg? Jo, för att jag inte bryr mig. Ni kan säga vad ni vill. Jag har hört allt. Och det rör mig inte i ryggen det minsta. Det finns ändå inga som är så bra på att driva med Götet som göteborgarna själva. Det finns bara en enda person som kan provocera mig med den typen av påhopp, och det är min kära syster. Denna quisling bor i Täby och kan gå på som värsta typen av utlandssvensk, om ni förstår vad jag menar? När hennes femte-kolonnska kommentarer viner ser jag det som en fientlig handling av direkt familje- och landsförrådande karaktär. 

Men innan också ni sätter igång - tänk bara på att det åtminstone finns något som heter Göteborgshumor. Det är mer än man kan säga om de gudsförgätna ställen ni kommer ifrån. En snabb googling ger följande resultat: Malmöhumor 188 träffar, Gävlehumor 22 träffar, Stockholmshumor 278 träffar och Göteborgshumor 8 190 träffar. I rest my fucking case.

Å just det - här kommer vitsarna:

Den samtida:

- Vad får man om man ställer ner en säck potatis i källarn i 25 år?

- Pommes Fritzl!

Klassikern:

Frun till tjänsteflickan:

-Jaså, Amanda tänker gå och gifta sig nu?

-Ja.

-Ska det bli bättre det, tror hon?

-Ja, om det blir bättre vet jag inte, men nog kan det bli lite oftare.

- Jag tror att du lider av social fobi, sade terapeuten och såg på mig över sina glasögon.
- Eh, jaha… va? svarade jag, som inte alls kände mig som en social fobiker.

Men vid närmare eftertanke hade hon kanske rätt. Social fobi tar sig ju uttryck på många olika sätt. Ett av dem är att få ångest av att prata inför folk, och det är verkligen något jag starkt ogillar. Jag drar mig särskilt till minnes en episod som inträffade för några år sedan.

Detta var i början av århundradet, och jag jobbade på en reklambyrå som omgärdades av ett så pass hippt skimmer att nyutexaminerade designstudenter kunde tänka sig att jobba där gratis, bara de fick andas den luft som de illustra reklamskaparna pustade ut mellan sina hyllade kampanjer.
Varje år spenderade byrån en rejäl summa pengar på att bombardera den årliga reklamfestivalen i Cannes med sina bidrag, och av någon anledning blev det bestämt att jag skulle få följa med den trupp av kollegor som skulle bevista debaclet det året. Tanken var förmodligen att jag skulle lära mig något.

Så kom det sig att jag en dag släntrade upp för den röda mattan som rann ut ur festivalbyggnaden. Jag gick där i skenet av blixtar från kameror vars linser kanske inte fokuserade på just mig, men kände mig ändå mycket speciell - vilket sannolikt var festivalarrangörernas tanke, för då kanske besökarna kunde svälja den smärtsamma avgift som de blivit rånade på för att få delta.
Så det var så här det kändes, la dolce vita!  Företagskortet spände i bakfickan, alla dörrar kändes plötsligt vidöppna. Jag var någon, för jag var ju där: i händelsernas centrum!

De stekheta dagarna ägnades i en sval biosalong, och eftermiddagar och kvällar på stranden längs Boulevard de la Croisette eller i barerna på de lyxhotell som ligger i ett pärlband längs vattnet. Jag hade haft svårt att kommit in i byråns gemenskap, mycket på grund av mitt dåliga självförtroende - trots att jag faktiskt headhuntats kunde jag inte acceptera att det var för att jag var duktig, utan trodde att det bara var en tidsfråga innan jag skulle avslöjas som den loser jag ju i själva verket var. Men de värsta knutarna löstes upp med hjälp av en strid ström färglada drinkar, betalade med firmans kontokort i anrika Hôtel Martinez luftkonditionerade bar.

Sista dagen åt vi gemensam lunch vid ett långt bord nere vid en av restaurangerna på stranden. Den varma vinden från havet fick bordsduken att fladdra och jag hade precis fått ett glas kallt vitt vin. Det kändes rätt fint, jag hade levt ett liv i sus och dus i flera dagar utan att spendera en enda egen krona. I det ögonblicket harklade sig min voluminöse chef, och reste sig upp för att hålla ett litet tal. Jag stängde av hjärnan och tittade lystet på den Salade Nicoise som stod på bordet framför mig. Sedan hörde jag mitt namn nämnas och när jag tittade upp så stod min chef där och pekade på mig med ett knubbigt finger. Jag hade inte hört ett ord av vad han talat om.
- Och därför tänkte jag att du, Mattias, kunde hålla ett litet föredrag för de kollegor som inte var med här i år, ja, om de webkampanjer du sett under de här dagarna.
Jag log avspänt men inombords blev jag alldeles kall. Hålla ett föredrag. För de andra. Byrån räknade sjuttio huvuden totalt. Fat chance!
- Självklart, sa jag, visst.

Och sedan fortsatte lunchen men vinet smakade inte riktigt lika gott längre.

Det hör till saken att jag inte ägnat en enda webkampanj någon större uppmärksamhet. Istället hade jag suttit i den mörka biografen och fnissat åt tokiga brasilianska reklamfilmer. Väl hemma igen lyckades jag via arrangörens ologiska och röriga hemsida nosa upp ett par bidrag som fortfarande låg uppe. Jag skrev ned ett utkast på föredragets inledning och ett par spridda stödord.

Föredraget skulle hållas efter ledigheten. Jag kunde inte släppa det som komma skulle, utan gick omkring som en äggsjuk höna hela semestern och våndades inför det obestridliga faktum jag stod inför. När sommaren var över och augustis mörkgröna och vemodiga färg gick över till september började det dra ihop sig. Datumet, som bränts in i mitt medvetande med eldskrift, kom allt närmare.
Här började jag bli allt mer desperat. Jag övervägde faktiskt en del drastiska åtgärder, som sett i ljuset av vad det var jag stod inför ter sig ganska löjliga. Men i min ångest framstod de som trovärdiga ursäkter för min frånvaro. Jag tänkte att jag kunde råka snubbla i trappan och bryta benet. Eller råka bli påkörd av en bil. Jag kanske kunde dra på mig någon oerhört smittsam sjukdom, som salmonella. Då skulle ingen ana oråd, och jag kanske till och med kunde få några sympatipoäng.

När dagen var kommen rådde en förtätad stämning på byrån. Mina kollegor strömmade in i det stora konferensrummet i vars ände ett litet podium fanns placerat. De var så många att de ledigt kunde fylla ett eget demonstrationståg, men istället för att börja ropa slagord så satte de sig väluppfostrat ned på sina stolar. Lamporna släcktes och strålen från en projektor lyste upp den lilla scenen.
Chefen vaggade fram och höll ett öppningsanförande. Sedan avlöste olika kollegor varandra, alla med avspändheten hos någon som vet precis vad han eller hon gör. De snackade om ditt och datt under några minuter och håvade in många muntra skratt.
Själv hörde jag inte ett ord, för jag satt längst bak i rummet med panikångest och försökte komma på en desperat men godtagbar ursäkt till att få lämna rummet. Pappret med stödord var fuktigt av handsvett.
Så hörde jag mitt namn ropas upp. Jag satt som fastfrusen ett par ögonblick, oförmögen att resa mig. Sedan hände något, jag tror att det var autopiloten som tog över. Min kropp ställde sig upp. Den stod och vajade en kort sekund, och sedan satte benen sig i rörelse. Ögonen såg ut över havet av huvuden, registrerade utan att egentligen se. Några sekunder senare stod min kropp på scenen. Sedan började rösten tala. Jag hörde den som om jag befann mig någon annanstans, lite snett till vänster, liksom utanför huvudet. Jag har till och med ett minne av att jag såg mig själv stå där, upplyst av reflektionen från projektorduken. Så stor var stressen - jag tror faktiskt att jag hade dödsångest.
Men autopiloten klarade jobbet. Den hanterade till och med ett par frågor från publiken, innan den under smattret av applåder gjorde sorti och på gelédarriga ben tog sig tillbaka till sin plats. Sakta, sakta återvände medvetandet till sin normala hemvist.

Och föredraget? Well, det var en ganska tunn historia som handlade om hur mycket skit som fanns bland årets bidrag, och vikten av att ha en enkel och bra idé för web redan från början. Man kan inte se det som något lättviktigt som man kan sälja in som en extra grej vid sidan om och sedan täcka upp en skral idé med flashigt tingeltangel.
Jag sa detta med en sådan övertygelse att jag hoppades att den innehållslösa och kraftigt ansträngda analysen skulle passera mina i snicksnackets värld betydligt mer garvade kollegor - vilket den också gjorde. Vips var jag ett steg närmare det som varje reklammakare måste behärska: att kunna prata substanslös skit utan att skämmas.

När det hela var över och det var dags för byråfest, samlades alla i köket för att dricka öl. Då kom det fram en kollega som berättade att hon var förvånad över hur bra jag hade varit på att hålla föredrag, för hon hade inte hört mig säga ett ord förut. Jag hade sett så avspänd och lugn ut där framme på scenen, jag hade talat högt och tydligt och begripligt.
Jag fattade knappt vad det var jag hörde. Jag trodde först hon drev med mig.

Så det är tydligen social fobi det kallas. Och en önskan att ådra sig fysiska skador för att slippa hålla föredrag är INTE är vad man skulle kunna kalla för ett normalt beteende. Men hur blir man då av med eländet? Tja, så vitt jag har förstått skall ont med ont fördrivas. Det låter som en helt vidrig form av terapi, något som endast en hjärtlös sadist skulle kunnat komma på, men om det får mig att slippa hjärtklappning så fort jag ska säga något till fler än tio personer, then so be it. För det vore ju tragiskt om det är rädsla som ska få diktera villkoren för resten av livet.

Igår arbetade jag min första dag efter nästan sju månaders föräldraledighet. Känslorna sliter i mitt bröst, tankarna virvlar i huvudet som höstlöv i tolv till fjorton sekundmeter. Det känns kluvet, å ena sidan längtar jag efter mina barn som en skeppsbruten längtar efter civilisationen, å andra sidan måste jag erkänna, kan jag inte blunda för, att det känns roligt att vara tillbaka i sadeln.

Låt mig nu bara understryka min längtan efter barnen, den är ofantlig, för att inte säga bedövande just nu. Det går nog inte att förklara för den som inte varit med om det, för att med en rikssvensk omskrivning citera Ingemar Stenmarks berömda citat. Om du inte har barn förstår du inte det här, så enkelt är det. Men skit samma, det där blir bara en sentimental återvändsgränd som jag inte tänker beträda, vägrar gå den vägen. Istället väljer jag att lovprisa detta land vi bor i.

Jag fylls nämligen av stolthet och ödmjukhet när jag tänker på det, känslor av närmast nationalistiska proportioner får mitt normalt så insjunkna bröst att häva sig mot den svenska flaggan. Jag bara frågar dig, var annars i världen får man sådana förträffliga förutsättningar att få en bra start med sina barn? Föräldraförsäkringen mina vänner, där har ni ett system som vi jävlar i mig ska vara stolta över! Den tillåter oss att lite grann ha kakan och äta upp den. Vi behöver inte ge upp en karriär för att ge familjen en bra start, det går faktiskt att pussla och få ihop det så att mannen och kvinnan delar på ledigheten.

Nu är det många som ändå inte gör så, och det finns ett antal orsaker till det. Du behöver inte vara orolig, jag tänker inte göra det här till något jämställdhetsupprop. Jag kan bara konstatera att vi i vår familj uppfyller två kriterier som möjliggör en hyfsat demokratisk fördelning av arbete kontra föräldraledighet:

1 – Båda vill vara hemma med barnen (inte helt självklart alla gånger, och det får man nog någonstans respektera).

2 – Skillnaden mellan våra respektive löner är inte av avgörande storlek (det här faller många på, huset är köpt och kostnaderna är farligt höga i budgeten vilket gör att den med högst lön helt enkelt inte har råd att stanna hemma).

Under denna min andra session med föräldraledighet i modern tid (jag flaxade runt i sandlådorna i mitten av 90-talet också men det var en helt annan tid) har jag noterat att andelen pappor med barnvagnar ständigt ökar. Åtminstone i min stad, åtminstone längs de stråk jag vandrar. Kanske beror det på att min del av staden är en ganska välbärgad sådan, det här är tyvärr fortfarande mångt och mycket en klassfråga, men det känns ändå som att något verkligen har hänt när männen sitter på öppna förskolan och skvallrar på tisdagarna.

Om det här beror på att löneklyftorna har minskat eller att mäns attityd har förändrats eller, kanske troligast, en kombination av detta, det ska jag låta vara osagt, men jag tror på fullt allvar att vi är på väg mot ett helt annat samhälle inom, låt oss säga, tjugo år. Ett samhälle där vi föräldrar närmar oss varandra, där vi delar erfarenheter istället för att leva separata liv inom samma fyra väggar. Den förståelse som uppstår föräldrar emellan när båda vet vad det vill säga att vara hemma med småbarn och att ta huvudansvaret genom vinterkräksjukor, lunginflammationer och svinkalla måndagar i december, den ska nämligen aldrig underskattas.

Man kan spekulera i huruvida det är det bästa för barnen att pappa med ovan hand torkar skit och lämnar hälften kvar, och kristdemokraterna kan dra fram en mossig forskare som hävdar att det finns stöd för att mamman och ingen annan ska ta hand om barnet det första levnadsåret, men det skiter jag faktiskt i. För det jag vet, med hundra procents säkerhet, är att det är förbannat bra för förhållandet att dela på föräldraledigheten. Och det som är bra för förhållandet borde rimligtvis också vara bra för barnen. Alltså, stanna hemma killar! Det är en investering som ger avkastning livet ut.

Man skulle nästan inte kunna tro att Banjo Jim’s ligger på Manhattan. Träfasaden och den lilla trappan upp till entrén påminner mer om en saloon i någon mindre stad i mellanvästern och förmodligen är det avsikten.

Baren hette tidigare 9C, då den är belägen i korsningen 9th street och Avenue C, men döptes om för något år sedan efter ägarinnans avlidne själsfrände som var en musikälskare av stora mått.

Banjo Jim’s är en liten, sliten och skitig bar full av karaktär. Där finns några barstolar vid baren, två ståbord, en bänk längs med väggen och så scenen. Scenen är  det viktiga på Banjo Jim’s och som namnet antyder är det främst bluegrass och country som gäller.
Publiken är väldigt blandad, en äldre man i cowboyhatt, några emo-kids, ett gäng grabbar i 25-års åldern och några dansande tjejer framme vid scenen. Det får inte plats så många i lokalen det är som sagt en väldigt liten bar. Den ende bartendern är också den som sköter ljudet mellan öppnandet av ölflaskor och blandandet av whiskeydrinkar. Banjo Jim’s har inga öl på fat men ett tillfredställande utbud av flasköl, cirka 20 sorter. Även vinutbudet är bättre än vad man skulle kunna föreställa sig att den genomsnittlige bluegrass-fantasten efterfrågar, fem röda och fem vita.

Livemusiken börjar ganska snart efter att dörrarna slår upp vid sju på kvällen och baren är öppen fram till småtimmarna. Oftast är det så många som fem band per kväll – varje kväll! Det är mest lokala band men också en och annan akt utifrån landet som försöker vinna den kräsna New York publikens gunst. Banden skickar runt en hatt i pausen istället för att ta inträdesavgift. Gillar man det man hör lägger man i några dollar. De försöker också sälja sina skivor i de fall de har gett ut några. 

Men det är faktiskt inte bara bluegrass som det bjuds på. En hel del singer/songwriters spelar också på Banjo Jim’s. Den lilla lokalen och intima stämningen är perfekt för ensamma män och kvinnor med sorgliga historier att berätta.

En kväll lyssnade jag på Kate Klim från min plats vid baren. Kate, som är från Boston, spelar piano och sjunger änglalikt om vägskäl, livsavgörande val och destruktiva förhållanden. Kate delade scenen med sin vän Liz Stahler. De spelade varannan låt och då Liz musik är gitarrdriven till skillnad från Kates blev det en bra variation och aldrig tråkigt. Även om Liz Stahler var allt annat än medioker var det Kate Klim som lämnade ett bestående intryck. Efter spelningen var jag tvungen att hoppa ner från min barstol för att överösa Kate med beröm och köpa hennes första album Up and Down and Up Again.

Kate Klim - Kamikaze Love

- Vilken ordning du har, det hade jag inte förväntat mig, sa Matt.

Vi var bara uppe i min lägenhet en kort sväng, en mellanlandning innan nästa bar. Trots att vi bor rätt nära varandra kan du räkna de gånger Matt varit hemma hos mig på en hand. Vi ses alltid ute. Det är så vi umgås.

Jag vet inte vad Matt hade väntat sig, eller jo, det gör jag nog. Han hade förmodligen väntat sig tomma ölflaskor på borden, stinkande mjölkpaket på diskbänken, tidningar lite varstans och en allmän oordning. Men i det lilla mikrokaos som är mitt liv just nu har jag väldigt medvetet och bestämt tagit beslutet att hålla ordning på det som är allra närmast. Hemmet. Släpper man på det, låter man den plats där man vaknar upp, går och lägger sig och tillbringar en stor del av dagen förfalla är det så förbannat lätt att det liksom sätter sig i en. Att den yttre oordningen flyttar innanför pannbenet.

Nu ska jag förvisso inte överdriva. Det handlar inte om att jag gått och blivit pedant. Men böckerna står i bokhyllan, det är undanplockat på borden, sängen bäddas varje morgon. Det handlar om små grejer som ändå skulle bli till stora om de inte gjordes. Inga diskberg får tid att växa i mitt kök.

Okej, nu slår du dig för pannan och tänker, ”vad fan snackar han om, det där är ju normala grejer som vilken vuxen person över 25 år lärt sig hantera för länge sedan. Förväntar han sig en medalj, eller vad är det frågan om?”

Och du har självklart helt rätt. Är man 34 år ska man kunna sköta allt det där utan att förvänta sig en klapp på axeln. Jag vet bara av erfarenhet – en erfarenhet jag är säker på att jag delar med många av er – att det inte alltid är så. Tyvärr. I livets mellanrum, de där perioderna som man knappt minns efteråt därför att det inte finns någonting konkret att hänga upp minnena kring, är det så otroligt lätt att bara förfalla. Och det är ändå där som grunden för nästa steg i livet läggs.

Vaknar man upp, bakfull eller inte, i ett hem där man måste leka plattformsspel för att ta sig till badrummet mellan klädhögar och ölflaskor, och med gårdagens kaffefilter fastklistrat i bryggaren. Ja, då är det alltför enkelt att bara sätta på sig hörlurarna, blunda och vända sig om i sängen för att förtränga skiten och smutsen som ätit sig in och som för var dag ter sig än mer oövervinnligt, och somna om.

Att bromsa ett fall är vackert. Att motbevisa trollen som viskar om ditt förfall är vackrare. Även om kampen fortfarande förs med lådvin och sömntabletter sent om kvällen är det inte där den kommer vinnas. Den kommer vinnas med den hand som lyfter dig ur sängen i nackskinnet varje morgon och tvingar dig att ta tag i de där små sakerna, och foten som sparkar i väg din motvilliga röv till gymmet.

DET är inte vackert. Men nödvändigt. Och en början.

Våren är äntligen här, naturen står i blom och ur näsorna rinner floder av snor. I samband med detta är en klassiker på Barstol tillbaka efter en tids frånvaro: söndagspanelen. Det har verkligen kliat i fingrarna att få delge er läsare våra djupsinniga tankar om ditt och datt. Håll till godo - och svara gärna på frågorna du med!

1. Susan Boyle eller Paul Potts?

David: Det är som att bli frågad om piska eller påk och mitt svar blir detsamma: nej tack.

Matt: Inget svar.

Maths: Har varken sett eller hört en sekund av Susan Boyle så jag får väl säga Paul Potts.

Mattias: Potts. Susan vill sjunga som Elaine Paige, och jag kräks av musikaler.

Jonas: Jämnt skägg. Det Susan Boyle vinner med sin humor utjämnar Paul Potts med sitt namn. Ingen av dem lär gå till historien på sina musikaliska meriter, men kanske som två positiva undantag i en allt mer cynisk “Talangjakt 2.0″?

2). Hur skulle tallriksmodellen se ut om du fick bestämma?

David: 50% oxfile, 25% blandade primörer och 25% avokadosallad.

Matt: Inget svar.

Maths: Jag skulle ta den som finns och komplettera den med whisky, jordnötter och öl. Sen skulle jag luckra upp regelverket så att det blir nyttigt att äta nattetid, eftersom jag ofta är uppe och trampar under de mörka timmarna och tröstar knytten.

Mattias: Jag skulle nog kasta om proportionerna lite, typ 60% kött och kanske 20% grönt & potäter. Och eftersom frukt inte är godis så får kakor och sötsaker dela på resten.

Jonas: 1/4 sill, 1/4 skaldjur, 1/4 blodig oxfilé och 1/4 chips, samt ditt personliga val av topping: råbiff, medelhavscharkuterier, ostbricka, isterband eller julbord.

3). Du måste beskriva dig själv som en huvudbonad. Hur ser den ut?

David: Som en sån där lite hängig knegarkeps som Springsteen brukade ha på 70-talet.

Matt: Inget svar.

Maths: Jag är en hjälm: ett hårt skyddande skal runt ett mjukt och ganska behagligt innanmäte.

Mattias: Det känns lockande att skriva parachéhatt med vacker plym, men jag får nog bli en hederliga baseballkeps, en vanlig en som inte sticker ut onödigt mycket från mängden.

Jonas: En rödblå dumstrut, med tanke på säsongen hittills.

Det finns musik som inte berör mig, sen finns det musik jag finner direkt dålig, sen finns Manu Chao. Om radion börjar spela en Manu Chao-låt gastar jag ”ÅH FY FAN!” och kastar mig handlöst på avstängningsknappen med rusande puls. Om jag befinner mig i en butik som börjar spela en Manu Chao-låt släpper jag allt jag har för händerna och flyr hals över huvud tills tonerna inte längre når mina oförlåtande öron.

Så här har det varit i några år utan att jag skänkt fenomenet någon större eftertanke. Visst, rent förnuftsmässigt har jag ringat in att det här handlar om något mer än bara hur artistens musik låter, mina reaktioner är ju löjligt överdrivna, men känslomässigt har jag inte tagit tag i det. Jag har låtit Manu Chao vara tandläkaren i mitt liv, en jobbig grej som man undviker till varje pris.

Men i söndags nådde jag faktiskt ett genombrott i terapin. Det började visserligen precis som det brukar, jag stod i en klädbutik och väntade på sambon som provade jeans när det förhatliga bloppandet dök upp i högtalarna. ”Blopp.. blipp.. blopp.. me gustas marijuana me gustas tu..”  Inför en förvånad butiksanställd i tjugoårsåldern vräkte jag ur mig mitt vanliga ”ÅH FY FAN!” och började dra barnvagnen mot utgången när jag plötsligt insåg att jag inte kunde lämna sambon hängande i provhytten. Så jag tog kontakt.

”Är du klar snart?”

”Nja.. snart å snart, det här kan nog ta ett tag. Hurså?”

”Hör du inte? Det spelas Manu Chao.. MANU CHAO!”

”Jo, jag hör det men du kan väl försöka stå ut ett litet tag till bara, okej?”

”..okej då..”

Mellan gnisslande tänder stod jag kvar och gnolade någon annans musik, tillräckligt högt för att överrösta du vet vem men utan att skrämma iväg folk. Exponeringen gick inte lysande, jag var fortfarande tagen av det hela när vi en stund senare slog oss ner på en uteservering för en fika i solen. Efter ett tag, antagligen när hon såg att min puls börjat sjunka till normal nivå, ställde sambon den i sammanhanget oundvikliga frågan: ”Vad är det egentligen med dig och Manu Chao?” Och då kom hela drapan. En sinnesslö monolog hämtad från djupet av mina mörkaste valv som jag här, under rodnad, väljer att sammanfatta enligt nedan.

”Det är väl egentligen inte så mycket Manu Chao själv som hans lyssnare jag irriterar mig på.. jag menar vem fan lyssnar på Manu Chao egentligen? 27-åriga brudar från Norrland som har några backpacker-år bakom sig, som alltid ska berätta om sina ääääventyyyr som när de var lite busiga och rökte på i Bolivia och alltid är det någon amerikan med i bilden och Indien är ju sååå himla fascinerande och snart drar de iväg igen för det är ju så himla otroligt utvecklande med människomöten och att.. att.. UPPLEVA ANDRA KULTURER!”

Efter att ha stirrat på mig en stund ställde sambon, som för övrigt är gammal backpacker modell svinrutinerad (ett faktum som slog mig just då och alldeles för sent), den andra obligatoriska frågan: ”Och vad är det för fel med det då?” Inte vet jag riktigt varför det sedan blev som det blev, kanske har hon en direktlinje till dunkla vrår i mitt medvetande som jag själv gör mitt yttersta för att undvika, men det blev iallafall årsbästa i grenen ”ärlighet varar längst” Den sjukes insikt om sin egen sjukdom, äntligen och inte en sekund för tidigt. Så här är det gott folk, jag är avundsjuk på Manu Chaoisterna. Jodå, det kan du ge dig fan på. Jag är inte ironisk nu, det lär du snart bli varse.

Jag ångrar att jag inte tog chansen att leva det där livet när jag hade den. När jag hade pluggat klart och världen låg öppen, när jag hade kunnat dela en maja med en schysst amerikan i Bolivia och sprungit ikapp tåg i Indien, vad gjorde jag då? Jodu, jag tog fast anställning, köpte lägenhet och bil och tittade på dåliga teveserier tills helgen kom och då drack jag lite mer alkohol än på vardagarna och sen var det måndag igen. Kort sagt, jag förslösade mitt liv genom att bli en (here I come Promoe) Svennebanan. Det är inget fel med att vara Svennebanan, om det är vad man vill. Men jag ljög för mig själv för jag hade ÄLSKAT backpackerlivet, jag fantiserade om det ganska ofta.

Det blev alltså tyvärr fantasier som jag aldrig förverkligade. Jag sa till alla kompisar att jag trivdes med mitt liv som det var men det var en lögn. Jag höll på att sakta vittra sönder inifrån, så tråkigt hade jag. Inte fan vet jag, kanske fastnade jag i en tragisk småstadsdvala, jag vet bara att feghet fanns med i bilden. Och allt det här kommer alltså upp till ytan när jag hör en Manu Chao-låt, och det är en motherload of regret som är svår att hantera. Så svår att jag har maskerat den med en påstådd fördom.

Det brukar ju sägas att fördomar frodas i okunskapens mylla, och det är så plågsamt sant i det här fallet att jag nästan inte står ut med mig själv. Men jag försöker åtminstone försonas med skammen, och jag har på äldre dar tagit mig ut i världen. Följande tanke kanske är en efterkonstruktion som jag kostar på mig för att få lite självförlåtelse, men jag tror att jag helt enkelt är sån kille som blommar sent när det gäller det mesta. De första tjugofem åren var rätt kassa, det jag siktar på nu är att en dag bli en klok gammal gubbe, en sådan som ändå är hyfsat nöjd med sig själv. Det är en bit kvar, men jag försöker beta av fördomarna en efter en. Fan vet om jag hinner med alla innan klockan klämtar, men vem håller räkningen.

Musikskribenten Lennart Persson är död. Cancern tog honom - denna grymma, orättvisa sjukdom som till synes slumpvis slår klorna om sina offer och kan vara så svekfullt svår att upptäcka innan det är försent.

När jag nu läser gamla och nya texter av Lennart kan jag inte låta bli att tänka på filmen Big Fish – han kunde konsten att krydda en historia utan att tappa verklighetsförankringen. Sex, ond bråd död och låghalta hundar hade alla en given plats i hans kanon.

När Lennart skrev om Huddie Ledbetter, mera känd som Leadbelly, visste han precis vad som skulle få unga hjärtan att ticka för en sedan ett halvsekel död och begraven bluesgubbe. Han visste att myten kommer först, och att det är först när den öppnat upp ögonen som den passion som krävs för att gräva djupare och skaffa sig en mer nyanserad bild uppstår. Lennart tog fasta på det och när han hade några hundra ord på sig att plocka fram essensen av Huddie såg han till att göra det på ett sätt som gjorde det omöjligt att inte törsta efter mer.

”Efter år av misshandel och slavarbete på bomullsfälten lyfte han upp järnklotet som var fastkedjat vid hans ben och sprang ut i skogen. Det dröjde ett dygn eller så innan blodhundarna hann ikapp honom. Huddie vägrade återvända till fängelset, döden fick hellre befria honom. När en av sherifferna hotade att skjuta hans svarta hjärta ur kroppen reste han sig långsamt och gick rakt ut i Red River. Han gick tills vattnet steg över huvudet på honom. Den första blodhunden som nådde fram till honom ströp han, men sedan tvingades han ge upp för övermakten och släpades upp ur floden. Tillbaka till bomullsfälten.”
- Lennart Persson, i tidningen Pop (1996).

Trots detta var det i de längre intervjuerna, när han trängde djupare, som Lennart verkligen kom till sin rätt. Till exempel i den monumentala intervju han gjorde med Tom Waits för tidningen Sonic, eller när han träffade Jack White några år tidigare. Det framgår med all önskvärd tydlighet att han lyckades skapa en god atmosfär och att de han talade med förstod att han tog deras musik och var den kom ifrån på allvar.

Jag har läst mängder av texter på Lennarts hemsida det senaste dygnet, de flesta hade jag läst tidigare, men det fanns inte en enda som inte var värd att återvända till. Ibland kunde han vara slarvig, någon enstaka gång rabblande, men det finns en ständigt närvarande passion som gör det närmast omöjligt att slita bort blicken förrän sista raden – och då enbart för att leta sig upp i texten för att läsa om vissa stycken. Det handlar om något så enkelt men sällsynt som glöd. Och hjärta. Ständigt närvarande i varje jävla rad.

“I wanna leave a happy memory
when I go, I wanna leave something
to let the whole world know,
that the rock n roll daddy has
a done passed on, but my bones
will keep a rockin’ long after I’ve gone”
- Rockin’ Bones

När jag under en allför blöt natt på krogen för några år sedan såg Nathalie Kazmierska i vimlet var jag tvungen att vingla fram. Inte på grund av Nathalies fagra uppsyn utan för att få veta hur det var att arbeta med Lennart Persson, som bisittare i Studio Pop. Jag minns inte riktigt vad jag sa, eller vad jag fick för svar, men jag kommer trots allt ihåg att jag fick Nathalie att lova att hon skulle hälsa och tacka för att han fick mig att upptäcka The Gun Club. Den typen av status hade Lennart för mig – och många, många andra.

Vila i frid, amigo.

(Just det. En sak till. Lennart är faktiskt i grunden ansvarig för att jag träffade en av mina före detta flickvänner. Det kan låta långsökt, men det är det inte. Han skrev upp hennes band något otroligt i en recension för musiksajten Feber. Jag läste, lyssnade, gillade vad jag hörde och började mejla med nämnda tjej. En dejt vid Årstaviken och åtskilliga drinkar senare var vi ett par. För ett tag. Fint.)

Ett relativt nytt microbryggeri i Sverige är Strömsholms Brygghus i Kolbäck. Slussvaktaren är bryggeriets flaggskepp. Det är en ljus ale med stor humlearom som fått sitt namn från de många slussar som finns i Strömsholms kanal.

Kolbäck och Strömsholm ligger inte så långt ifrån min hemstad. Med jämna mellanrum är det skönt att återvända hem, falla in i småstadslunken, träffa vänner man träffar alldeles för sällan och för att dricka Slussvaktaren såklart. I synnerhet när livet är som mest turbulent känns det tryggt att promenera på samma gator där man växte upp och få prata med vännerna från ungdomsåren som alltid finns där för mig.

En av mina vänner arbetar som just slussvaktare i Strömsholms kanal. Eller snarare som slussreparatör. Slussarna i kanalen kräver ett ständigt underhåll. De hinner med att serva ett par slussar per år och efter ett par år är det dags att börja om från början igen längst upp i kanalen. Min vän jobbade tidigare med något obegripligt i IT-branschen. Ett stressigt jobb med långa dagar och ett pendlande som stal mycket tid från familjen. Denna stress böt han bort för friheten han finner längs med kanalen. Det är ett sant nöje att lyssna på när han berättar om vattenflöde och olika slusstyper. Inte för att man förstår något men behållningen ligger i hans engagemang och glöd. Han är säkerligen väldigt duktig på sitt yrke. Först när man är verkligt engagerad i det man gör kan man bli riktigt duktig inom sitt område. Jag beundrar honom för hans mod i bytet av karriär och jag måste erkänna att jag avundas hans intresse för sitt yrke.

Min egen karriär har jag pausat. Man skulle kunna säga att jag har haft något som kan liknas vid en karriär. För tio år sedan, när CSN inte längre ville låna mig pengar, sökte jag jobb för att kunna betala hyran. Jag fick jobb på ett företag i den bransch jag ville arbeta – en vid den tiden snabbt växande bransch. Jag började med att sortera blanketter på kundtjänst. Sedan rullade det bara på. Arbetsuppgifterna och ansvarsområdena avlöste varandra.  De senaste två åren, till för tre veckor sedan, har jag varit chef för den största och mest operativa avdelningen på samma företag. 
För ungefär ett år sedan kände jag att engagemanget inte längre fanns kvar och inför årets utvecklingssamtal med min chef, verkställande direktören, kände jag att jag inte längre kunde låtsas. Jag kände att jag var tvungen att vara ärlig, för min, för företagets och för kollegornas skull.
Som chef har man ett ansvar för de man arbetar med. Man ska vara där för att vägleda och stödja alla medarbetare till att nå så bra resultat som möjligt. Har man inget engagemang kvar kommer det aldrig att fungera. Det finns väldigt många som sitter på sitt jobb och gör ett dåligt jobb för att de vantrivs. Sitter man då också på en ledande befattning förstör man för så många fler än sig själv. Jag kan tänka mig att det finns många chefer inom både näringslivet och offentlig sektor som behöver tänka efter om lusten finns kvar och över hur de sköter sitt jobb. Finns inte engagemanget kvar ska man ska ta sitt ansvar och avgå.

Jag är helt säker på att jag tagit rätt beslut med att säga upp mig även om det är läskigt att gå ut i arbetslösheten med rådande finanskris. Vad jag ska göra nu vet jag inte. Men möjligheterna finns ju – det gäller bara att inte vara så snäv i sitt sökande. Jag ska använda de erfarenheter jag samlat på mig och samtidigt inte vara rädd för att ge mig in på nya vägar.
Alla tänkbara dörrar står öppna. Vem vet jag kanske kan bli slussvaktare.

Det tog inte lång tid. Från att vara någonting som jag passerade på vägen hem från jobbet och besökte en gång i veckan har det återigen blivit normen för en kväll. Jag talar om barerna alltså. Under åren i en relation besöktes de på nåder. Nu har gottepåsen öppnats på vid gavel igen och jag sticker ner hela handen.

Det är märkligt hur det kan vara provocerande för en del. Det handlar inte om att sitta och dricka sig full kväll efter kväll, det handlar om att hänga med sina vänner i en miljö där man känner sig hemma och trivs. En del väljer teven, andra väljer barerna. Svårare än så är det inte.

Och i mitt kvarter blir du synnerligen bortskämd. Det finns fem-sex bra barer inom några minuter från porten och i princip varje kväll i veckan kan du gå ut och se ett band utan att behöva lägga en spänn i inträdde. Nu är det förvisso inte i första hand musiken som lockar mig utan hänget och den lösa gemenskapen som finns bland barnötarna i området mellan Skånegatan och Folkkungagatan – allt från en kort nick till personer du aldrig talat med men sett i många år till handslag och kramar med dem du håller närmare.

Går du ut på de här barerna mer än en gång i veckan och på vardagar så känner vi till varandra. Vi kanske inte är bekanta eller ens har bytt ett ord, men jag känner igen dig och du känner igen mig. Annars är du ingen stammis. Annars är du en turist som stannat till på ett hak som är i ropet några månader för att sedan dra vidare till nästa vid Hornstull eller Götgatsbacken.

I går kväll avbröt jag skrivandet för att släntra ner till Nada en stund. Ett band jag aldrig lyssnat på eller ens hört talas om stod uppträngda vid fönstret och Sandra Bergman satt vid baren. Precis som det ska vara. Jag fick den där kramen som jag verkligen behövde just då och Hannes hällde upp en öl.

- Det har hänt alldeles för lite i barlivet senaste åren. Allt är egentligen exakt som det var för två år sedan, sa Sandra med en suck.

Precis, tänkte jag. Det känns underbart att komma hem.