Nej, det räckte inte hela vägen fram den här gången. Men det var fascinerande att se elva vilt kämpande basker i Athletic Bilbao försöka rubba världslaget, och främlingslegionen, FC Barcelona i den spanska cupfinalen i onsdags kväll. 

Som många av er säkert redan känner till så har Athletic en väldigt restriktiv spelarpolitik. Trots att klubben en gång i tiden grundades tillsammans av brittiska gästarbetare och baskiska studenter, så tillåter man sedan 1912 enbart baskiska spelare att dra på sig den rödvitrandiga tröjan. Och Athletics egen definition av basker är antingen att man är född i Baskien, eller att åtminstone den ene av ens föräldrar är det (vilket bisarrt nog skulle kunna göra min son till den förste svenske spelaren i Athletic Bilbao. Under förutsättning att han ärvt nån annans bollsinne än mitt, givetvis). Och Athletics definition av Baskien stannar inte vid den officiella spanska regionen Baskien, utan innefattar också Navarra, samt de tre baskiska provinserna i Frankrike. 

Alla som är lite bekanta med Spansk nutidshistoria vet att Athletics spelarpolitik inte kan ses som ett romantiskt kuriosainslag, som om t ex Malmö FF skulle få för sig att i fortsättningen bara utmana om SM-guldet med ett lag bestående av elva skåningar. I detta fall är det verkligen relevant att tala om fotboll och politik. Som vanligt handlar allt om kontext, och här måste man se klubbens val att hålla fast vid denna spelarpolitik i ljuset av den sk. baskiska frihetskampen, de politiska striderna mellan det baskiska parlamentet och centralmakten i Madrid, och även i förlängningen ETA och terrorism. Och det är inte så många år sen som Arzallus, partisekreterare i det baskiska regeringspartiet PNV, på fullaste allvar påstod att basker är en egen ras, med en egen huvudform och allt. 

Jag har inget emot att folk kämpar för decentralisering, mer lokalt inflytande och ökat självstyre. Tvärt om. Men när det börjar lukta brunskjorta om argumenten, då vänder det sig i magen på mig. Och det är tyvärr så jag uppfattar Athletics spelarpolitik. Jag tycker det är skrämmande när man sätter sig till doms över folks identitet och människors rätt att definiera sig själva. Att en invandrare, oavsett om han råkar ha sina rötter i Santander eller Yaoundé, inte skall få representera trots att det kanske är det enda han verkligen vill, går emot allt jag tror på. Man hade reagerat kraftigt om detta t ex hade gällt i det politiska livet, och en invandrad bask inte fick lov att ställa upp i allmänna val och således förnekas chansen att representera sin stadsdel, stad eller provins. Och då borde det i rimlighetens namn inte vara okej bara för att det råkar röra sig om fotboll. Idrotten skall ju förbrödra, inte cementera förlegade synsätt på “den andre”. Athletics synätt bidrar i allra högsta grad till att legitimera även andra uttryck för ett “vi” och ett “dom” i Baskien. En attityd som är fel, omodern, inskränkt, intolerant och reaktionär, och som absolut inte gynnar Baskien på något sätt. 

Men ändå – när domaren väl blåser igång matchen kan jag inte annat än älska ett lag som med sina pojkar från bygden så tydligt sätter upp ett långfinger i ansiktet på alla andra storklubbars ihopvärvade legoknektar. När de 11 motståndarna spelar för pengarna, sina sponsorkontrakt och med förhoppningen att nästa gång skriva ett än mer lukrativt avtal, så sliter Athletic-spelarna med blodsmak i mun för att försvara nåt så förlegat som klubbemblemet, färgerna på tröjan och den baskiska stoltheten. 

Så trots att min hjärna vet att klubben egentligen har fel, så tvingar mitt hjärta mig att älska det. 

Mitt vindskontor är ett öppet sår. Det har fungerat som en avstjälpningsplats för gammalt skräp sedan jag flyttade in i min lägenhet för snart femton år sedan. Jag är ju egentligen en ordningsam person, på gränsen till pedant, och därför har den här röran varit orsak till en i bakgrunden ständigt närvarade och molande huvudvärk. Så slutligen gick jag en dag upp på vinden, öppnade det billiga och skenbart robusta hänglåset (inköpt med en vag plan att en dag bli bestulen på allt och på så vis få problemet ur världen), och klev in med avsikten att röja upp i eländet.

Jag möttes av doften av damm och synen av kaos.

På ena väggen hängde ett gammalt rödgulmålat flygplan i balsaträ. Jag fick det av farsan när jag var tio. Det var bestyckat med en metanolmotor och tanken var att när man fått upp det i luften skulle styra det med tunna stållinor. Detta var på den tiden alla småkillar drömde om radiostyrda flygplan och helikoptrar, men då var det högteknologi och fruktansvärt dyrt. Det här flygplanet måste ha varit något slags substitut för mindre bemedlade familjer.
Flygplanet sattes i allafall ihop, det målades under några sena kvällar i pappas snickarrum, motorn skruvades fast, startbatteriet gick sönder, något nytt batteri hittades aldrig och planet hängdes slutligen upp i taket som ett sorgligt monument över ett misslyckande.

Det bar emot att kasta det där planet, det kanske fortfarande finns batterier i någon entusiastaffär. Det fick således hänga kvar.

På andra väggen hängde farfars gamla ljusgrå Tensonjacka. Den såg väldigt liten ut.
Jag och farfar var kompisar. Det blev vi efter att han under ett meningsutbyte tappade fattningen och gjorde mig illa när jag var sex år gammal. Jag minns faktiskt inte riktigt vad som hände, och det låter förmodligen värre än det var. Men jag minns att jag sprang upp på husets övervåning, att jag chockad låg och grät på sängen, och att farfar efter en stund kom upp och knackade på dörren. Han satte sig på sängkanten, la en varm hand på min rygg och bad om förlåtelse. Sedan pratade vi en lång stund. Där och då bestämde vi att vi alltid skulle vara kompisar. När vi träffades skakade vi hand och sa “Hej, gamle kompis”, och genom den där händelsen, som förmodligen båda tyckte kändes lika otäck, slöts ett speciellt band mellan oss.
Farfar var civilingenjör och gjorde sig en förmögenhet på makadam, vill säga krossad sten. Han började röka när han var 13 år, och större delen av sitt liv rökte han två paket cigaretter om dagen. Jag minns att jag lekte med tomma Bondpaket som jag hittade i papperskorgen i hans rum.
Farfar slutade röka när han var 84. Ett år senare fick han lungcancer. Förloppet gick snabbt. Jag fick ärva hans frimärkssamling, och en summa pengar som i slutändan betalade min lägenhet. Begravningen ägde rum i Karlskogas träkyrka. På orgeln spelades Gammal fäbodpsalm av Oskar Lindberg, och jag grät hejdlöst.

Jackan fick hänga kvar på sin spik.

På en hylla brevid jackan låg min studentmössa. Jag hoppade av gymnasiet två gånger innan jag fick tillräckligt med ro för att avsluta plugget på gängse vis. Mellan djupsinnigt läsande i biblioteket och cafébesök på skoltid fick jag till slut lite tid över för studier. Jag gick ut med streck i gymnastik men med femma i svenska. Jag tror aldrig jag haft någon tanke på en karriär inom sporten.
I mössans blågula foder fanns det sedvanliga klottret från klasskompisar. Alla bortglömda utom en. Ninelle. En snygg mörkhyad tjej som av någon obegriplig anledning fattat tycke för mig. Jag – blek och tanig, svartklädd iförd kängor och en frisyr som idag skulle betecknas som på gränsen till dråplig. “Vi kan väl höras?”, skrev Ninelle och avslutade med sitt telefonnummer. Jag vågade aldrig ringa.

Mössan fick ligga kvar den med.

Så där höll det på. Varje pryl jag plockade upp vecklade ut sin egen historia. Och varje historia verkade på något vis värd att bevara. Jag stod där på vinden och såg ut över det som kunde betecknas som hållpunkter av det liv jag levt de senaste tjugofem åren. Jag var där för att röja upp, för att dämpa min ångest över saker som inte ligger sorterade i likadana kartonger med prydliga etiketter. Istället fastnade jag i minnen. Det är ju ganska lätt hänt i en miljö där gamla ting förvaras för sakens skull.
Någon upprensning blev det alltså inte. Det verkar ligga i släkten att samla på gammalt jox. Sakerna kommer följa mig genom livet, och får bli till besvär för nästa generation. Något ska man ju lämna efter sig.

”Är det allvarligt?” frågade S. ”Ja.. det är ganska allvarligt” svarade barnläkaren. ”Hon hade inte klarat sig så länge till, så det var tur att ni kom in idag.” Att vi kom in med Ester den dagen, det vill säga onsdagen förra veckan, var något av en slump. En kompis kom och hälsade på och sa att Ester såg dålig ut, sen sprang S till barnavårdscentralen och vägde henne och fick chockbeskedet: över 400 gram viktminskning på fyra dagar. Viktminskning.. nyfödda barn ska gå upp i vikt.

En och en halv vecka tidigare, när Ester var fyra dagar gammal, blev vi hemskickade av en barnläkare med följande förklaring och, skulle det visa sig, vaga direktiv: ”Hon har högst troligen komjölksallergi, men för att vara säkra på det gör vi så här. Ni köper en burk Nutramigen på Apoteket, ger henne detta tills burken tar slut och sedan går ni tillbaka till Babysemp. Om ni märker någon skillnad hör ni av er hit så ska ni få recept på Nutramigen, det är dyra grejer det där.” Det är så här man gör för att säkerställa diagnosen komjölksallergi hos nyfödda, man provocerar fram symptomen.

Problemet är bara att med såpass vaga direktiv ökar riskerna i detta experiment i kvadrat. Om jag kunde vrida tillbaka klockan skulle jag naturligtvis ställa följande två till synes obligatoriska frågor: Vilka symptom ska vi leta efter och hur länge ska vi leta. Ändå står jag där som ett fån och säger inte flaska. Jag, som är van att ifrågasätta allt jag ser och låter munnen bajsa mest hela tiden i vanliga fall, blir stum som en hunsad fjärdeklassare när jag står inför en auktoritär överläkare. Jag hatar det, nu mer än någonsin. Men mina tillkortakommanden kan bli din räddning, därför ger jag dig följande råd: om du har att göra med läkare, ställ alltid frågor! Läkare är duktiga på sin sak, men min erfarenhet är att de ofta uppvisar grava brister i patient- och anhörigkontakter.

Efter tre dygn på barnkliniken med dropp och täta provtagningar är Ester nu på bättringsvägen. Hon är fortfarande liten och späd men hon äter bra och går stadigt upp i vikt. Kvar i mig, och kanske ännu mer i S, sitter dock en stor tagg av rädsla och skuld. Vi kan inte prata om det här utan att börja gråta, det är för nära inpå. Vi befinner oss troligen i mild posttraumatisk chock, men vi bör antagligen inte ställa den diagnosen utan professionell hjälp. Vi ställer oss själva de jobbiga frågorna: hur kunde det få hända? Hur kunde vi bli så hemmablinda att vi inte såg hur dåligt hon mådde? Läkarna och övrig personal har tröstat oss, det är inte lätt att se och många hamnar i samma situation har de sagt. Inte alltid av samma orsaker, men undernäring med påföljande vätskebrist sker väldigt väldigt snabbt hos nyfödda.

Så mitt andra råd till dig som blivit förälder är att alltid åka in om du märker att något inte står rätt till hos barnet. Åk in fem gånger om dygnet om det behövs, bara gör det. Marginalerna hos de där små underbara varelserna är så små så små. Var inte rädd för att du ska framstå som en neurotisk rookie-förälder, skit i allt det där och ta bara hand om varandra. Ester kommer att bli bra, vi har dragit världens största suck av lättnad och försöker nu bearbeta skulden. Vi kommer över det, tids nog. Till dess är det lite skakigt, det får ni ha överseende med. 

Fotnot

Texten är inte menad som kritik mot sjukvården. Som far till fem barn, varav tre är födda med dubbel klumpfot, har jag mer erfarenhet av barnsjukvård än genomsnittet i landet, det törs jag påstå. Jag står stum av respekt och ödmjukhet inför det kunnande och den fantastiska medmänsklighet som jag mött hos personalen på förlossningen,  BB, barnklinken och ortopedavdelningen på Gävle sjukhus genom åren. Jag är ert största fan, ni finns alla i mitt hjärta. Anledningen till att jag skrivit texten är att du som läser ska få chansen att dra lärdom av mina och andras misstag. Du kanske inte behöver mina råd just idag, men lägg dem på minnet ändå. Vem vet, en dag kanske du sitter där med ett sprillans nytt underverk i famnen och känner dig varm och lycklig men tafatt och lite vilsen.

Det var när hon närmast maniskt började lyssna på Grounds for Divorce, av Elbow, som jag förstod att vi var på samma våglängd och att det nu handlade om veckor eller bara dagar.

- Jag älskar den här låten, sa hon.

Men du älskar inte mig, tänkte jag. Inte på det sättet. Inte längre. Det var månader sedan omtanke ersatte kärlek i de blickar och beröringar vi gav varandra. Jag började spela upp låtar som Punks in the Beerlight, av Silver Jews, med förhoppningen att hon skulle uppfatta precis de där raderna som sade så mycket om oss.

När vi var ute på restaurang och hon plötsligt började gråta hade jag inga ord utan önskade bara att jag kunde spela upp några av de där låtarna för henne och att det skulle ge henne styrka. Att det skulle skapa någon form av band som gjorde ord onödiga.

När jag tänker på allt det där nu får det mig bara att känna mig som en rätt sorglig typ – på ett allt annat än smickrande sätt. Att se den man älskar allra mest ledsen och bara kunna tänka på vilken låt som möjligtvis skulle kunna få henne att må bättre eller i alla fall hjälpa till att sätta saker i perspektiv känns på något sätt så otroligt handikappat.

”Här, ta min ipod och lyssna 1.20 in i den här låten”, liksom. ”Den kommer förklara allt.”
Oerhört begränsat och fånigt. Som att få alla de där klyschorna om mäns känslomässiga brister uppkörda i ansiktet med orden, ”där, du är en sån”.

Samtidigt. Det är ju musiken, mer än någonting annat, som sätter ramarna kring en period, ger den sin speciella ton och färg. Jag somnar fortfarande till Bill Callahan varje kväll. Det är genom hans röst jag saknar henne och sörjer vad vi hade. Och jag ser fortfarande hennes ansikte framför mig och att hon liksom hör samma ord och förstår.

Jag har alltid ogillat att simma. Jag känner mig utsatt och sårbar i vatten – jag är ingen god simmare och jag blir fort trött. Efter bara några simtag känns det som om armarna förvandlats till klumpiga stockar. Jag törs inte simma ut längre än kanske tjugo meter, för jag är rädd för att jag inte ska orka tillbaka igen. Så rysligt genant, att drunkna blott trettio meter från stranden.
Men det är inte bara det. Det vilar något över små insjöar och tjärnar, något svart och olycksbådande. Kanske är det för att de så ofta är avstängda, ett friskt inlopp saknas. Skärskådar man vattnet ser det grumligt och sjukt ut. Bara en anomali kan frodas och utvecklas under sådana förhållanden.

En het sommardag var jag ute och cyklade i en skog utanför stan. På min väg passerade jag en liten tjärn. Den låg som ett blankt öga som stirrade upp mot himlen. Vattnet var lugnt och stilla, det surrade i luften och vid strandkanten stretade vasstrån som ett buskigt ögonbryn.
Jag tog chansen, klädde av mig och hoppade i vattnet. Det var varmt och skönt. Jag låg naken och flöt på rygg en stund, njöt av solskenet och hoppades att ingen skulle komma och störa. Allt var i stort sett perfekt. Och ändå kändes det plötsligt helt fel.
Tjärnen var inte stor, och det kanske var just det. Jag var plötsligt så nära mittpunkten, nu var det lika långt åt alla håll. Oväntat sköt en uppbubblande nervositet fram, ett sug i magen som fick mig att haja till och genast börja simma tillbaka mot stranden.

I gyttjan på sjöns botten vilade något gammalt och orörligt. Det väcktes ur sin dvala av något som störde. Plaskande ljud, förvrängda och basfyllda genom vattenmassorna, helt olika de som annars fortplantade sig genom vattnet. Långsamt och trögt rörde det sig genom bottenskiktet och tittade upp mot vattenytan med en bleksiktig blick. Såg efter om det var värt besväret. Det var länge sedan nu. Så länge sedan.
När den satte sig i rörelse virvlade slammet upp som små bruna mandelflarn. Gasfyllda bubblor steg mot ytan som sköra dykarklockor.
De tunna hårtestarna böljade efter kroppen. Alger och slemliknande trådar föll av och gled ned mot botten igen. Lemmarna vilade ut med sidorna, men när den närmade sig ytan sträcktes en knotig hand uppåt. En trög, ovan rörelse. Stel och knyckig efter att ha varit stilla så länge.

Jag såg mig själv med andra ögon. En klumpig och långsam figur, gulaktig i det gröndunkla ljuset, med rörelser som speglade den tilltagande paniken.

Löjliga fantasier, förstås. För mycket Stephen King i unga år. Det enda som simmar omkring med slemöverdragna ögon i den där sjön är små mörtar. Ändå andades jag lättat ut då jag nådde strandkanten och flåsande satte mig i gräset. Jag såg på den lilla tjärnen, tänkte hastigt på de hemligheter dess mörka och uråldriga vatten dolde. Jag brydde mig inte om att torka, utan drog på mig kläderna och cyklade snabbt iväg med en obehagligt stickande känsla i ryggen.

En gång vände jag mig om innan jag stormade vidare längs den slingriga skogsstigen. Och jag kan nästan svära på att jag såg en krusning på vattenytan…

Varje gång jag ser inslag på teve från 70- eller 80-talet där idrottsstjärnor intervjuas slås jag av hur otroligt livlösa och tråkiga dagens stjärnor framstår i jämförelse. Ingemar Stenmark var en butter jävel som bemötte dumma frågor med ”hä’nt lönt å förklara för en som int’ förstår”, skridskokungen Tomas Gustavsson var skör som en sparvunge och Tomas Wassberg hotade reportrar med stryk. I aktion var dessa herrar dyrkade giganter, men efter målgång betedde de sig som undangömda aboriginer som aldrig förr sett en vit man. Eller om vi vänder på steken, om Zlatan hade kommit fram i slutet av 70-talet hade han framstått som en fjäskunge.

Anledningen till detta går förstås dels att spåra till en allmän samhällsutveckling, men medias allt större inflytande i idrottsvärlden har också ett finger med i spelet. Ja du vet förr i tiden då började en sportsändning när domaren blåste igång matchen och slutade när han blåste av. Under sändningen mumlade Bosse Hansson något knappt hörbart om forna tiders målgörare eller något annat för matchen helt oviktigt. Det var Tipsextra på lördagar, en 32-raders på stryktipset och ett V65-system med jobbarkompisarna. Idag, ja det vet ni ju, ska det analyseras intill förbannelse och idrottsutövare måste vara beredda att låta sig intervjuas snart sagt när som helst. Rekordet måste ha varit i Svenska cupen i fotboll förra året, då varje målgörare tvingades skutta ut över sidlinjen, ta på sig ett headset och svara på frågor från något köttmongo till journalist, typ Robert Perlskog. Under tiden fick övriga spelare, domare och publik snällt vänta, media (i det här fallet TV4) måste få sitt först. Det kändes faktiskt väldigt befriande när Jörgen Jönsson vägrade att ens titta på reportern under finalspelet mot HV71 när den lille kanaljen stack in mikrofonen under näsan på honom, sekunden innan laget skulle skrinna in på isen. Äntligen någon som inte ställer upp på spektaklet, tänkte jag, men så var det ju hans sista match också.

Och hur hänger då medias inflytande ihop med att idrottsstjärnor blivit tråkigare? Jo, i takt med att media kryper allt längre in under skinnet på dem så sätter de helt naturligt upp ett försvar, och detta försvar blir det formella och mediatränade bemötandet. Alla ska vara vänliga och korrekta, minsta lilla protest från stjärnan ifråga bemöts med den kränkte reporterns iskalla hämnd i form av smutskastning. Reportern som, kan man ibland känna, tycker sig vara en minst lika stor stjärna själv. Med vilken rätt vet jag inte, men jag misstänker att en rejäl portion fåfänga finns med i bilden. Hur som helst, medias ambition att avslöja mer och komma närmare stjärnorna kan påstås ha slagit pannan i den låsta grinden. Det som var förr, då när Stenmark regerade, kan sägas representera oskuldens tid. En tid då en icke mediatränad världsstjärna kunde råka avslöja vad fan som helst bara för att inte haspen låg på. Idag är det istället teleobjektiv i buskarna som gäller för att ta sig förbi den iordningställda fasaden. En lika tråkig som oundviklig utveckling, inte mycket mer att säga om det.

Men den här analysen blir inte riktigt intressant förrän vi vänder på nästa sten och ställer oss frågan varför media har fått så pass stort inflytande i idrottsvärlden, idrottsstjärnornas förändrade beteende är ju liksom bara en bieffekt. Hur kan det komma sig att tidningar som Aftonbladet och Expressen kan ha fem, sex sju välavlönade reportrar vars uppgift är att orera vitt och brett om varför det gick som det gick igår och hur det kommer att gå på lördag och vem som är världens bästa fotbollsspelare – den här veckan – i obscent tjocka sportbilagor? Hur kan det komma sig att etern fylls av tevekanaler som enbart sänder sport, dygnet runt? Varför i Guds himmel står coola killar som Mats Sundin och Kenny Jönsson och pratar med reportrar mitt under brinnande match.. det är ju befängt! Nåväl, förklaringen är väldigt enkel och den stavas SPELBOLAG.

Kort sagt, det finns sedan ett par årtionden tillbaka en herrans jäkla massa pengar i omlopp, pengar som Svensson sitter hemma i soffan och kastar in. Mer pengar betyder fler människor som vill ha en del av kakan, utan Unibet inget Laul calling, liksom. Det sägs ju förstås att Sveriges spelmarknad fortfarande är reglerad, men det har inte hindrat denna lavin från att rulla in över landet. Med internet och online betting kom dessutom den sjuka detaljnivån med i bilden – när det går att sätta pengar på vem som gör nästa mål i matchen mellan Gefle och Örebro så blir ju informationen att Hasse Berggren har nageltrång plötsligt rätt intressant – och där någonstans började jag som ickespelare att grymta något om att det här för fan inte handlar om sporten längre utan bara om pengar och betting. Där någonstans började jag längta efter Bosse Hanssons minimalistiska repertoar och Wassbergs värmländska vrede, och drömma mig bort till den dagen då Niklas Wikegård helt plötsligt stannar upp mitt i ritandet av pilar och ringar, spänner blicken i Marie Lehmann och förklarar att ”hä’nt lönt å förklara för en som int förstår”.

Jag är ingen rökare. Cigaretter är livsfarliga, luktar illa och ser allmänt ofräscha ut.
Men ibland när jag verkligen vill njuta tänder jag en cigarr. Det är en helt annan sak.

Cigarren innehåller inget konstgjort. Det är en naturprodukt. Endast tobak. Tobak i tobak. Långa stora tobaksblad, pressade samman utan att hackas eller skäras, inrullade i ett ännu större täckblad. De riktigt fina cigarrerna undslipper maskinerna. De kommer endast i kontakt med rullarens händer, träet i lådorna, rökarens hand och slutligen läppar innan de förvandlas till en rogivande rök.

Att kunna rulla en cigarr kräver övning och åter övning. Enligt kubanerna krävs det tio års övning, och en hel del talang, för att bli en bra rullare – en bra torcedor. Rullarna är de som ansvarar för sammansättningen av tobak i cigarren. Det är de som bestämmer smakrikheten, nikotinhalten och röktiden. Torcedorerna är sannerligen konstnärer på högsta nivån i tillverkningskedjan av en cigarr.

Kuba räknas som tobakens hemland men tobak odlas och cigarrer rullas över hela Västindien och Sydamerika. Bra cigarrer går också att få ifrån de indonesiska öarna Sumatra och Java. Själv har jag funnit mina favoritcigarrer från Dominikanska Republiken. Det är en smaksak.

Mindre känt är kanske att tobaksodling har varit vida utbrett i Sverige. Tobak har odlats i Sverige sedan mitten av 1600-talet. Så sent som i slutet av 1800-talet fanns tobaksodlingar på Södermalm. Ett besök på Tobaks och Tändsticks museet på Skansen rekommenderas. Där kan den som vill prova på att odla själv köpa tobaksfrön som härstammar från den sista svenskodlade tobaken för kommersiellt bruk. Är man mer bekväm kan man köpa museets egna cigarrer – Puck.

En cigarr avnjutes med fördel tillsammans med ett glas rom, konjak eller whisky. Men se till att läpparna är torra då du puffar på din cigarr. Cigarren ska aldrig bli våt. Det må se tufft ut när Clintan har halva cigarren i munnen och tuggar på den samtidigt som han röker men en våt cigarr smakar inte gott. Att fukta en cigarr som blivit torr med tunga och läppar ser inte bara osmakligt ut – det fungerar inte. Det fungerar inte heller att fukta den med din valda dryck. En cigarr kan endast återfuktas i en humidor.

Att tända sin cigarr är en ceremoni som ska tas på största allvar. Många säger att en cigarr endast ska tändas med stickor av cederträ men detta förfarande leder bara till aska överallt och risk för brända fingrar. Använd istället en gaständare. Man får aldrig använda en bensintändare eller svavelstickor då de ger ifrån sig en bismak.
Håll cigarren i 45 graders vinkel över gaständarens låga och rotera sakta. Cigarren ska inte tändas direkt i lågan utan tändas av lågans värme. Titta på den vackra glöden och blås sedan försiktigt på den tills det är en jämn röd glöd. Först nu är cigarren färdig för sitt första bloss. 

Rök inte din cigarr för långt in. Tänk på din cigarr som en förälskelse – det är bäst att lägga av innan den lämnar en bitter eftersmak.
Fimpa aldrig din cigarr som en cigarett. Det är en hädelse mot rullarna som med kärlek och omsorg kämpat för att du ska få njuta cigarren. Lägg den istället i askfatet och låt den dö ut av sig självt. Det är ett slut värdigt det ljuvliga hantverk som cigarren är.

Jag har alltid hyst ett illa dolt förakt mot personer som i tid och otid talar om att ta sig tid att ”finna sig själva” eller ta reda på ”vad de egentligen vill”. Det finns något lätt patetiskt över hela grejen, som gärna frambringar bilder av vuxna människor som sitter i cirklar och ”delar med sig” samtidigt som de krampaktigt håller ett gosedjur i famnen, som ska få dem att känna sig trygga.

En liknande inställning har jag, måste jag erkänna, haft till grupper som AA. Hela den här gråta ut och dela med sig grejen känns så förbannat ovärdig på något sätt. Innan ni ser rött måste jag bara flika in att jag ju förstår att det hjälper många. Att det i grunden är något bra. Men det ändrar inte det faktum att det är så jag tänker på det. Fördomar? Förmodligen.

Trots det befinner jag mig själv på en plats i livet där jag beslutat mig för att ta en månad eller två och bara fundera ut vad jag vill göra härnäst. Det var egentligen ingenting planerat, det bara föll sig så efter att jag fick sluta på kneget och förhållandet sprack. Plötsligt befann jag mig i en situation med en slant sparad (inte mycket, men tillräckligt för att i kombination med extrakneg hålla mig på fötter under en period) och den lätta men något flytande och förvirrade känslan av att åter vara singel.

Det är en lyx. Förmodligen även ett tecken på någon form av medelålderskris. Och tittar jag på min närmaste omgivning så befinner sig nästan samtliga av mina nära vänner i en något sånär liknande situation. Vilket inte är första gången. Vi korrelerar våra livskriser och även från början små skakningar sprider sig och blir till skred.

Hur fan hamnade vi här liksom? Kommer vi ha vett att sluta medan tid är eller kommer vi förvandlas till några av de där medelålders männen som åker upp till Norrland och badar bastu i sametält och talar om känslor. Eller som killinggänget, som håller föreläsningar om sina tarmproblem för varandra.

Fan. Vi blev medelålders vi också, med all den skit det för med sig.

För den det kan tänkas intressera har jag sparkat igång min gamla blogg SkräpClownen igen, nu på den här adressen.

Idag är det 1:a maj. Jag gissar att slagorden kommer låta mer lockande och trovärdiga just idag än på väldigt, väldigt länge; på grund av den ekonomiska kris vi alla befinner oss i. En dag som denna skulle jag därför vilja passa på att slå ett slag för marknadsekonomin. Eller rättare sagt, jag skall försöka undvika just slag av Naomi Kleinska mått, ta bort diskussionen från banderollerna och protestmötena, och istället skriva mina paroller med små bokstäver. För det är i den lilla världen och det nära livet marknadsekonomins överlägsenhet tydligast visar sig.

Min grundläggande tro på detta system bygger visserligen på en ideologisk övertygelse om individens rättigheter och friheter, även när det gäller företagande och handel. Men mitt i detta upphöjda, ideologiska flaggviftande finns också en pragmatisk syn – vi skall helt enkelt ha det system som fungerar bäst för att vårt vardagliga liv skall funka och bli bättre. Där finns alltså en intellektuell övertygelse om att alla andra system skulle vara så mycket sämre på att se till att vi fick våra behov, önskemål och drömmar uppfyllda. Jag är den förste att erkänna att marknadsekonomin och den fria handeln har fört med sig mycket skit – hyperkapitalism, exploatering, depressioner, kriminalitet, imperialism för att nämna ett fåtal. Det sorgliga är att alla andra testade system har fört med sig minst lika mycket skit, utan att ens kunna leva upp till det mest grundläggande kravet – ett system som fungerar för den vanliga människans vanliga liv. Genom ett par historier från Sovjet skall vi plocka ner det till något så simpelt och vardagsnära som bröd – något vi alla behöver:

- Vid sidan av det kollektiva jordbruket kunde faktiskt bönderna sälja en liten del för egen vinning i det gamla Sovjet. Givetvis till den ende kunden staten, som ansåg att de hårt slitande bönderna skulle ha bra betalt för sitt spannmål. Samtidigt ansåg staten att bröd skulle vara billigt för folket. Resultatet blev att det var billigare för bönderna att mata sina grisar med färdigt bröd, än med den egenproducerade råvaran.

- En sovjetisk statsrepresentant ställde under ett besök i London frågan om vem det var som ansvarade för stadens brödförsörjning. Jag tycker att det uteblivna svaret på den frågan tydligt visar på orimligheten i att försöka ta över eller ersätta detta oerhört komplexa system. Och det uteblivna svaret visar samtidigt att systemet oftast fungerar förvånansvärt bra.

Låt oss vandra än längre bort från de ultimativa kraven, de upphetsade slagorden och de slagkraftiga banderollerna, och vidare på den alldagliga stigen med våra banala exempel. Ta vilken produkt som helst som gläder er i er vardag. Det må vara din sjukilos torktumlare, din åkgräsklippare eller din abdominizer. Den hade antagligen inte funnits om man tog bort marknadskrafterna. I mitt fjuttiga liv skulle jag kanske framhålla iTunes och iPod som decenniets viktigaste uppfinning för mitt vardagliga leverne. Detta underverk som låter mig samla all min musik på ett ställe, som rekommenderar nya artister, låtar och plattor baserat på min låtsamling, som genast ser till att jag kan köpa vilken låt jag vill, som på en sekund slänger ihop ett perfekt balanserat blandband baserat på ett enda låtval, och som dessutom låter mig ta med alltihop i en liten spelare vart jag än ska – ja, detta underverk skulle aldrig ha sett dagens ljus i en planekonomi. Utan marknadens drivkrafter hade musikindustrin befunnit sig på stenkakenivå. Som bäst.

Vi har några år framför oss där det mesta kommer att omvärderas. I ljuset av vad som just har hänt i den globala ekonomin behöver vi förstås både fundera och förändra. Men jag vill se att vi förändrar, justerar och reglerar inom befintligt system, och inte att vi överger något som i grunden fungerar. Så snälla, lägg ner gatstenen, brandtalen och de utopiska föreställningarna, och titta istället på vad marknaden faktiskt har gjort för dig.  I din vardag.