Det var en hård smäll. Jag kände att huden sprack och jag föll huvudstupa ned på den grusade gången. Det forsade varmt blod över min nacke. Jag stönade, spottade och lyfte mig sakta upp på knä. Deras hånande skratt ekade genom parken. Jag fruktade nästa smäll men de måste ha trott att jag var satt ur spel. De fortsatte att skratta och upprepade att jag skulle langa över plånboken. Jag kom upp på fötter och vände mig om. Den största killen höll i en glänsande fjäderbatong vilken han måste ha slagit mig i nacken med.
Jag hade underskattat dem. Jag vände mig bara om och forsatte gå när de krävde mig på mina pengar. Jag såg aldrig tillhygget och jag såg aldrig slaget.

Nu var jag riktigt rädd. Hela huvudet pulserade av smärta och blodet slutade inte rinna ner för mina axlar. Jag hade ingen plånbok på mig så jag grävde i min innerficka efter lösa sedlar. Han började skrika och vifta med batongen. Slaget kom. Jag lyckades undvika det med ett snabbt steg åt sidan och möta hans arm med min. I nästa ögonblick vred jag min kropp mot honom med alla min kraft och min armbåge träffade honom rakt över näsan. En skur av blod sprejades ur hans näsa över mitt ansikte och min ljusa skjorta. Jag vred batongen ur hans hand och i ett långt beslutsamt steg var jag framme vid nästa skitstövel. Jag stampade på hans knä och lät batongen falla över hans kropp. Jag kunde höra hur hans nyckelben gick av med en ljudlig smäll och han gav i från sig ett gällt utdraget skrik. Den tredje killen frös för ett ögonblick innan han la benen på ryggen och sprang iväg. Jag vrålade efter honom och kastade batongen som inte ens var i närheten av att träffa honom.
Jag försökte springa, men linkade mest, ut till motorvägen. Inga bilar stannade. De gasade snarare när de såg mig nedblodad och maniskt viftande med armarna. Till slut stannade en polisbil och de försökte stoppa blodflödet från nacken. Osammanhängande förklarade jag vad som hänt. När ambulansen anlänt begav sig poliserna in i parken. Jag fick senare höra att rånarna inte var kvar och någon batong kunde poliserna inte hitta.
Jag fick sju stygn nacken vilket resulterade i ärret som ständigt påminner mig om den skrämmande upplevelsen vid Kolerakyrkogården.

Nej. Så gick det egentligen inte till när jag fick mitt ärr. I verkligheten fick jag det när jag i femårsåldern bråkade med min storasyster och hon slängde mig in i en fönsterbräda. Det kan vara ett av mina första minnen. Inte just smällen i huvudet. Utan mina föräldrars hysteri när de försökte stoppa blodet som sprutade som en liten fontän ur mitt bakhuvud och den förvirrade bilfärden till sjukhuset.

Men när någon kvinna stryker sin hand över min nacke och frågar hur jag fick mitt ärr berättar jag historien om hur jag blev överfallen av tre rånare och oskadliggjorde dem. Det känns lite sexigare än att det var ett vanligt syskonbråk som märkte mig för livet och gav mig ett ärr jag alltid kommer få förklara för folk som undrar.

Om det fungerar? Om tjejer går igång på min historia?

Näe…

Det är framför allt förväntningar, popcorn och bål som jag associerar till musiken. Mellanstadiedisco i Grimstaskolans matsal. Knallgul uppkavlad skjorta, rödrutiga byxor, seglarskor och en överdos av syrrans hårspray i luggen. Tjejerna studsade fram över dansgolvet till Madonna och Michael Jackson. Killarna stod och glodde längst väggen och försökte hålla sig nära just den de ville dansa med när det var dags för tryckare.

Michael och Madonna var ju tjejernas musik. Vi var antingen inne på hårdrock eller synth, men det gick inte att dansa till - ansåg tjejerna. De gånger man faktiskt lyckades övertala Mickes storebrorsa - som var flitigt inhyrd dj - att spela Smokin in the boys room med Mötley Crue tömdes dansgolvet på två sekunder för allmän toarast eller påfyllning vid bålskålen. Sedan stod man där och försökte hålla takten och önskade att låten skulle ta slut så att tjejerna kunde återvända till dansgolvet och man själv till väggen med en näve chips i handen och blicken på de studsande minigasellerna på dansgolvet.

För att ligga på pluskontot var det en bra idé att undvika att nämna bilderna på Madonnas tidigare ”modellkarriär” eller det märkliga i att en vuxen man hade en schimpans som bästa vän. Det var förnekelse och förståelse som gällde. Empati stod högt i kurs under rådande We are the world-tider.

- Bubbles är den enda som förstår Michael.
- Men Bubbles är ju en apa?
- Och? Om min hamster kan känna av när jag är ledsen kan väl en apa förstå en neger.
- Ja, det så klart.
- Var inte så fördomsfull.
- Förlåt.

Det fanns andra som Tina Turner, Prince och Springsteen, men ingen kom ens nära Madonna och Michael. De var så integrerade i det allmänna medvetandet hos Sveriges tioåringar att de var lika självklara som Bamse, Carola och blodpudding. De bara fanns där - för alltid och i evinnerlig tid.

För egen del var det inte förrän artister som Run-DMC och Public Enemy fick mig att plocka ner posters på nitar och låtsasblod och inse att verklig hårdhet hade väldigt lite med fladdermöss att göra som jag tog till mig den afroamerikanska musiken med något annat än självklarhet. Det var ju egentligen ingen som tänkte på Michael som ”neger” eller svart efter 1985. Det krävdes inget ställningstagande. Vilket också gjorde honom unik innan Bill Cosby strax därpå följde i samma spår.

”Elvis was a hero to most/ But he never meant shit to me”, sa Chuck D. Och jag skulle kunna säga samma sak om Michael Jackson. Men precis som Chuck D inte kunde komma runt Elvis när han växte upp utanför New York under 60-70-talet gick det inte att komma runt Mickael Jackson tio år senare. Inte ens i Upplands Väsby.

1. När gjorde du senast något som du verkligen är stolt över ? Och när gjorde du senast något du verkligen ångrar?

David: Jag blir stolt när jag skriver något som är bra och håller. Ångrar de två sista ölen i går och en del grejer jag sa.

Jonas: Om stolt innefattar nån skrytpotential, så vetefan. Men om det räcker att vara väldigt nöjd, måste det vara att jag för ett tag sen, på ett aktivt sätt, lyckades bidra till att en mycket god vän kom till insikt om att livet trots allt är värt att leva. Ungefär samtidigt talade jag om för en mig närstående person vad jag egentligen tycker om en för henne ännu mer närstående person. Det ångrar jag, för det var så jävla onödigt.

Kniven: Stolt för att jag anstränger mig att vara lite mer social på mitt jobb. Ångrar var svårare. Jag våndas över det mesta men ångrar mig sällan.

Matt: Jag är stolt över att jag lyckas finna nya vänner. Jag ångrar att jag inte vårdar mina vänskapsrelationer tillräckligt.
 
2. Om du fick ha huvudrollen i en redan inspelad film eller redan skriven bok; vilken skulle det vara och varför?

David: Tom Cruise i Legenden - att kyssa prinsessan och rädda världen från evigt mörker på en och samma dag är inte illa.

Jonas: Rent estetiskt hade jag ju lätt valt ett maffia-epos. Hade älskat att röra mig i de miljöerna med de kläderna, fast utan blod och ondska förstås. Annars hade jag kanske velat spela en riktigt överdriven, rapp, odräglig och übercool manskaraktär - typ Ford Fairlane.

Kniven: Sarah Connor i Terminator 2. Behöver nog inte svara på varför.

Matt: Spike i Buffy om man får välja från en tv-serie. Tänk att ha evigt liv och ha kinky sex med Sarah Michelle Gellar.

3. Vilket pris eller utmärkelse skulle du helst vilja få?

David: Är inte så mycket för priser och utmärkelser. Jag vill att Bajen tar guld - thats all.

Jonas: De priser som skulle kunna ligga inom teoretiskt räckhåll intresserad mig föga. Finge man däremot vrida på både verkligheten och tidsperspektiven skulle jag ju gärna tagit emot Ballon d’Or för en 10-15 år sen.

Kniven: Är inte så mycket för priser och sånt. Men om man kan få fredspriset för att sitta hemma och supa i sin lägenhet medan man skriver kassa dikter så sign me up. Eller haha - Årets Göteborgare. Det vill jag vinna. Vilken jävla syn.

Matt: Jag skulle vilja bli utnämnd till Världens bästa pojkvän.

Jag vet inte om ni har uppmärksammat Humanisternas kampanj “Gud finns nog inte”. I dess kölvatten följde viss debatt, med en hel del begåvade inlägg, inte minst från Göran Rosenberg och Ulrika Knutsson, men också på allehanda bloggar. När Sturmark och de andra Humanisterna hävdar att deras egentliga syfte med kampanjen är att värna den sekulära samhällsordningen (alltså undvika att prästerskapet skall få styra) har åtminstone jag svårt att säga emot i sakfrågan. Dock kan jag ha synpunkter på Humanisterna och deras påkostade missionerande. Och trots smarta inlägg i debatten om Humanisternas livsåskådning, innehåll, mål och propagandaapparat, tycker jag att ett perspektiv glöms bort; nämligen hur deras miljonkampanj fungerar rent kommunikativt.

Innan jag gick över till den ljusa sidan fuskade jag mig fram på diverse reklam- och pr-byråer. Där glömde jag snabbt bort allt jag lärt under mina universitetsår inom medie- och kommunikationsvetenskap, men på köpet fick jag några enkla “tumregler” för att kolla om en kommunikationsinsats var bra eller inte (det fanns säkert många fler genvägar, men dessa är några av dem jag kommer ihåg):

“Var klar över vad du vill ha sagt”.

Redan här verkar Humanisternas kampanj köra i diket. Om man går in på sajten uppmanas man att göra ett test där frågor om ens egen tro, ens syn på andras rätt att utöva tro, och ens syn på att låta religionen styra samhället blandas friskt. Ta de här svarsalternativen som exempel:

“Jag tror att äktenskapet är en gåva från Gud och tycker att han skall bestämma vilka som skall få gifta sig med varandra”.

VS.

“Jag tror att äktenskapet är påhittat av människan inte Gud, därför tycker jag inte att religionen skall få påverka vilka som får gifta sig med varandra”.

För Humanisterna verkar det nämligen inte finnas någon skillnad mellan gudstro och viljan att leva i ett teokratiskt samhälle. Kan sekulära troende rent av vara helt främmande för dem? Kära Humanister, det kan ju faktiskt vara så att man själv tror att äktenskapet är en gåva från gud, men att man ändå inte vill att religionen skall påverka vilka som får gifta sig med varandra. Till exempel för att man accepterar att andra människor tror på andra sätt, saker eller gudar. Nu tror jag inte att Sturmark och gänget är så korkade, men det första de borde ha varit tydliga med är om denna kampanj skall bekämpa de krafter som utmanar det sekulära samhället eller om de skall bekämpa “Gud” så där lite i största allmänhet.

Det andra de måste vara klara över är om det egentligen är människors tro de har problem med, eller om det är de institutioner som säger sig företräda den rätta varianten av just den religionen. Jag skulle väl kunna beteckna mig som kristen, utan att dela Svenska Kyrkans syn på äktenskapet och vilka som skall få gifta sig varandra? Nej, kära humanister, ni skulle ha stannat vid att främja det sekulära samhället och inte börja rota i folks tro eller deras förhållande till samfunden, för den diskussionen behärskar ni inte.

“Var klar över vem du vill tala till”.

Vem är det man egentligen vill nå med kampanjen? Enligt Humanisternas egna hemsida har vi 80% icke-religiösa i Sverige. Det är väl inte dem man vill påverka, utan snarare de 20% som fortfarande har fräckheten att vara troende? Eller rättare sagt, den lilla bråkdel av de troende som ifrågasätter vårt sekulära samhälle. Undersökningar visar nämligen att Sverige är det mest sekulariserade samhället i världen. De resterande, gissningsvis mycket troende och med traditionellt religiösa värderingar, skräms snarare iväg av en kampanj vars enda avsändare är “Gud finns nog inte” Om man vill säga något till någon måste man säga det på dennes villkor. Om man vill nå fram, alltså. Ordet INTE i Gud finns nog inte är näppeligen på denna grupps villkor. De kommer höja garden istället för att sänka den, vilket annars är nödvändigt i all opinionsbildning.

“Keep It Simple, Stupid”.

Säg det du skall säga på ett så enkelt och tydligt sätt du bara kan. Och då tycker jag kanske att symboliken mellan svenska flaggan, den gula Davidsstjärnan + den gula halvmånen och bristen på avsändare inte direkt signalerar att detta handlar om en aktuell frågeställning som är viktig för mig. Och även om några har gjort skarpa tolkningar av bildvalen, som Rosenberg igen eller Bengt Malmgren blev jag själv mest förvirrad, och gick mest och letade efter ledtrådar. Om man nu väljer ett medium som utomhusreklam, som främst erbjuder räckvidd och frekvens, skall man vara mycket mer pang-på-rödbetan för att nå fram. Att erbjuda en okänd webadress som enda nyckel är antagligen en vansinnigt kass idé - med tanke på att en lyckad webkampanj brukar ha en klickfrekvens på några få procent vågar man inte tänka på hur otroligt låg “klickfrekvensen” kan vara från en utomhustavla.

“Visa respekt mot din mottagare och dennes intellekt”.

Förutom att Humanisterna är ganska respektlösa mot troende människor genom en konsekvent intolerant ton, drar de också slutsatser om målgruppens orörliga intellekt. Ta följande svarsalternativ som exempel.

“Jag tycker att religiösa människor ska kunna välja religiösa friskolor åt sina barn, så att barnen lär sig att tro som sina föräldrar”

VS.

“Jag tycker att alla barn skall ha rätt att gå i en skola som är fri från religiös påverkan. Barnen kan själva välja livsåskådning när de bli äldre”.

Här ställs jag inför ett klassiskt och ständigt återkommande dilemma som handlar om att den enes rättigheter begränsar den andres friheter. (Det finns tusen exempel - men ta den klassiska “luften är fri”-leken för att också ett barn skall förstå: Där begränsas din frihet att vifta med handen framför mitt ansikte av mina rättigheter att slippa ha din hand i spastiska rörelser 3 cm framför mina ögon).  Frågan jag brottas med är om barnens rätt att delta i undervisning som skall vara förment fri från religiös bias väger tyngre än föräldrarnas rätt att besluta om vad de anser är det bästa för sina barn. Det finns givetvis gränser för vad föräldrar få utsätta sina barn för, hur väl de än menar och vill, men jag anser att detta trots allt faller på rätt sida strecket. Och jag resonerar mig också fram till att ett aktivt val från föräldrarnas sida oftast är bättre en inget val alls. Föräldrarna skall alltså ha rätt att bestämma över sina barn även i denna fråga. När jag väl har valt det alternativet dyker följande text upp:

“Du verkar tycka att det är viktigt att barn får rätt tro snabbt”.

När, exakt när, gav jag uttryck för den åsikten? Tror ni verkligen att ni kan lura i mig vad som helst? T ex att bara för att jag anser att föräldrarätten är stor, så måste jag anse att alla föräldrar har rätt? Samtidigt? Snälla Humanisterna, utgå inte från att jag är korkad om ni vill ha mina sympatier.

“Var säker på att mottagaren förstår vad som förväntas av honom”

Det är väl egentligen bara här denna kampanj når fram. För hur jag än svarar på testet blir resultatet detsamma: Jag borde skänka pengar till Humanisterna eller kanske rent av bli medlem. Utom när jag svarar på det mest religionstraditionella vis testet erbjuder - då tackar man mig artigt för nedlagd tid, men konstaterar samtidigt att Humansisterna inte är något för mig. Då var det ändå inte de mest “icke-sekulära” svenskarna som var målgruppen för denna kampanj. Och då förstår jag verkligen ingenting.

Varje kväll diskrimineras män på krogen. En ohygglig, förnedrande köns-
diskriminering som aldrig uppmärksammas.

Som alla vet kan ju kvinnor inte kan gå någonstans utan sin plånbok. Denna plånbok är alltid minst 5 centimeter tjock och innehåller alla rektangulära kort och papperslappar som tjejen ifråga någonsin lagt vantarna på (inklusive lånekortet till biblioteket, kvitton från förra året och visitkortet till förförra killens kusins brorsa). Detta har sitt ursprung i det samlarbeteende som tjejer har nedärvt sedan dagarna i grottan. “Det kan vara bra att ha”, blir svaret när man fiskar upp ett solkigt utgånget gammalt identiteskort från gymnasietiden, som ser ut att kunna upplösas i atomer vid minsta vindpust.

När plånboken blir utsliten så går innehållet i arv till den nya, som alltid blir lite större i omfång än den gamla. Och eftersom den här plånboken till slut inte går att få ned i fickan så måste tjejer ha en hel handväska för att kunna släpa omkring på den.

När de sedan går ut på krogen, så seglar de alltid utan minsta problem förbi bugande och bockande garderobiärer med sina väskor (som kan ha samma omfång som en mindre koffert). Men om en kille till äventyrs skulle försöka få med sig så mycket som en sketen plastpåse till baren, då ska den genast hängas in i garderoben - mot extra avgift förstås.
Och det vore KANSKE lite mindre oacceptabelt om det var någon slags service inblandad i det hela. Som att grobianen som blänger bland jackor och rockar faktiskt också ansvarar för att innehållet i påsjäveln finns kvar när man ska gå hem. Men icke. Du måste hänga in din förbannade påse, betala för missnöjet, och om någon sedan snott den så är det ditt eget jävla fel för att du hängde in den i garderoben till att börja med.

Och skulle man vägra, ja, då är det bara att gå någon annanstans. För män finns det ju alltid i överflöd, men kvinnor (med sina handväskor), behövs tydligen för att killarna ska komma och öppna plånkan och bjuda på dyra drinkar - som om inte den förlegade traditionen vore orättvis nog!

Detta är ett skolexempel på den värsta typen av könsdiskriminering - den som drabbar män. Tyvärr kommer vi aldrig att få se någon som står på barrikaderna för att stoppa det här förnedrande oskicket. Inga jämställdhetsorganisationer kommer strida för männens rätt att medta gods till krogen utan att behöva erlägga straffavgift. Inga juriststudenter kommer dokumentera övergreppen med dold kamera, och det kommer definitivt inte sitta någon Nyamko Sabuni i direktsändning, som med illa dold vrede uttrycker sin avsky över denna medeltida behandling.

Vi män måste helt enkelt lära oss av kvinnorna: vi måste lobba för våra rättigheter själva, för ingen kommer att göra det åt oss. Upp till kamp, pojkar!

Du har hört det sägas många gånger, att vi lever i ett informationssamhälle. Det där kan mycket väl vara ett av de där begreppen som vi använder frekvent utan att egentligen vara helt säkra på betydelsen, det skulle inte förvåna mig om det var så. Men låt oss ändå för sakens skull utgå ifrån att vi har en hyfsat samlad bild över vad som avses: ett samhälle där information av alla möjliga slag, inklusive en och annan sanning och en herrans massa skräp, är lättillgänglig för (i stort sett) alla. Och vi kan förstås tacka Internet för det, tack Internet!

Vi kan nog också säkert komma överens om att informationssamhället är ett bra samhälle för dess medborgare. Information, det låter ju som något upplysande och djupt demokratiskt, eller hur? Jo, så är det nog. Motsatsen låter inte speciellt roligt, mörka krafter som håller sin befolkning i schack genom att sätta skygglappar mot omvärlden. Nej fan, det är nog bra för oss det här med information, det får man allt medge. Men om man ändå leker lite med tankar och tillåter sig att vrida och vända på kuben några varv, lite grann som en vetenskapsman som testar sin hypotes, då kan man ställa sig frågan huruvida det finns några nackdelar med ett informationssamhälle. Nå, så låt oss då göra det.

Till att börja med vill jag klargöra att jag inte tänker ta upp den typen av problem som till exempel föräldrar till porrsurfande barn upplever. Ej heller ämnar jag belysa det faktum att knark kan köpas online av trettonåringar eller att människor hystar ur sig allsköns hat i anonymitetens skydd. Samtliga dessa exempel, och många därtill, faller nämligen inom kategorin ”shoot the messenger”, alltså att vi skyller på informationsteknologin och det öppna, fria nätet, när det egentligen är människorna bakom informationen som äger skulden. Det är bra dumt när man tänker efter, ungefär som att skylla på en soptunna om någon har lagt en bomb i den. ”Vi borde förbjuda soptunnor!” ropar någon. ”Man kan lägga bomber i dem!” Här är jag alltså snarast tokliberal när jag säger att Internet bara visar upp en verklighet som redan finns och att alla försök till att ta bort den informationen är jämställt med censur. Jag medger att det är en extremt grovhuggen frihetsappell vars pris är potentiellt astronomiskt, men jag är lik förbannat beredd att köpa den.

Det där var alltså inte ”the crux of the biscuit”, som Frank Zappa skulle ha sagt, men om jag fraserar om frågan så kanske du bättre förstår vad jag är ute efter. Om jag säger så här, finns det något som har förlorat på att existera i ett informationssamhälle? Och nu låter det här kanske som en paradox, men jag hävdar att ideologi, alltså som företeelse och inte en specifik ideologi, har fått stryka på foten i informationssamhället. Inte för att ideologi är motsatsen till information eller dess fiende på något sätt, utan för att ideologi är något annat. Det passar liksom inte in i Twitter-eran, abstraktionsnivån är för hög.

Om man betraktar ideologi, i det här fallet politisk ideologi, som en samling värderingar vars komplexa innehåll kräver att du som mottagare åtminstone läser ett par böcker i ämnet och sedan tar reda på historien bakom för att sedan ta tag i en diskussion där du och människor du respekterar men inte alltid är överens med kritiskt granskar det hela, innan du validerar all denna information mot ditt förnuft och din känsla, ja då kan man kanske förstå att ideologier har behäftats med enkla slogans i dessa hastiga tidevarv. Gillar du frihet? Då är du liberal. Gillar du rättvisa? Då är du socialist. Gillar du båda? Då är du socialliberal. Där har du twitter-versionen av ideologi.

Det man kan påstå är att ett informationssamhälle, så som vi har utformat det, inte är den perfekta grogrunden för tankekonstruktioner som kräver lite mer utrymme och eftertanke än en oneliner gör. Detta har också visat sig med all önskvärd tydlighet om man tittar på de tre, fyra senaste valrörelserna i vårt land. Sakfrågor får allt större utrymme medan grundläggande värderingar hamnar i bakvattnet. Senast i valet till EU-parlamentet kryllade tidningarna av uppställda matriser med politiker på y-axeln och sakfrågor på x-axeln. Very light and easy. 

Det skulle inte behöva vara så, det finns ingen grundlag som säger att medborgarna i ett informationssamhälle inte klarar av att ta in komplex information vars innehåll inte enbart kan valideras mot fakta utan också måste stämmas av mot en känsla. Men det är nog lik förbannat så det har blivit, och somliga hävdar att våra hjärnor har ”utvecklats” till att enbart kunna processa snabb och kort information. Jag vet inte om det här stämmer rent medicinskt, men nog ser vi gott om symptom på det runt omkring oss. Ett närliggande exempel på detta fenomen skulle kunna vara att sju av tio läsare av denna text troligen (vis av erfarenhet) började med att scrolla ner och omedelbart gav upp. Det blir för mycket att ta in. Fan vad långt han ska skriva då den där Enocsson! (Det kan ju också bero på att texten inte är tillräckligt intressant, men jag lämnar den bollen på straffpunkten så får vi se om någon klappar till den).

Att Folket börjat rösta efter sakfrågor är ett känt faktum som politikerna har anpassat sig till (och möjligen också delvis är orsaken till). Till skillnad från förr i tiden, låt oss säga på 70-talet, när en skicklig retoriker kunde vinna över fakta genom att vara den som Folket tror på, har vi idag en situation där retoriska knep inte längre tar dig lika långt. Idag har fakta, eller snarare det som presenteras som fakta, långt större betydelse. Det här är både väldigt bra och lite dåligt. Det är väldigt bra eftersom väljarna faktiskt tar ett större ansvar, låt vara att det ofta rör sig om ganska små frågor men ändå, man litar inte blint på en lanserad landsfader. Det är lite dåligt eftersom vi har flyttat vår blinda tro från landsfaderfiguren till ”det som presenteras som fakta”. Och här stöter vi på informationssamhällets kanske enskilt största problem: bristen på adekvat källkritik.

Så oerhört mycket information passerar genom allt för glesa maskor och skapar alternativa sanningar. Vad är sant? Ja, år 2009 brukar det finnas åtminstone tre-fyra olika svar på den frågan, vilket kanske till och med skulle kunna vara ”en bra grej” om vi bara kunde fixa till det där med källkritiken. För det som typiskt händer när källkritiken sviktar är faktiskt exakt samma sak som när tron på en övertygande ledare förblindas: vi slutar tänka själva. Skillnaden, och den är massiv, är att du inte har någon att skylla på om du trodde att det som stod att läsa i Wikipedia var sant. Det finns ingen ägare till informationen, bara en ägare till sanningen som eventuellt uppstår i ditt huvud när du läser den (och den är ägaren är förstås du). Vi kan alltså inte ställa Internet inför rätta i internationella domstolen i Haag (vilket säkert är en lockande tanke för en och annan förbudsivrare där ute), vi måste själva ta ansvar för den information vi väljer att tro på. Bra? Ja, något så in i helvete på lång sikt, men vi är liksom inte där än.

Alltså, var kritisk och ta god tid på dig. Det är väl de bästa råd jag kan ge till medborgaren i informationssamhället. Och var vaksam, för det finns en fälla här. Vi har ju lurats att tro att allt går snabbare nu för tiden, det är liksom själva poängen med informationsteknologi, men med tanke på den enorma mängd information som du förväntas processa, validera och ta ställning till, så vill jag påstå att allting går långsammare nu för tiden. Åtminstone om man vill att det ska bli rätt, och det vill vi väl? 

Jag ser på henne med beundran. Hon är en fantastisk tjej men jag vill inte vara kär i henne. Det är jag. Känslorna finns där. De går inte att styra eller stänga av – inte längre. Jag trodde inte jag var kär i henne när vi hade en flirt. Inte ens när vi låg med varandra förstod jag att jag älskade henne. Nu vet jag. Det bara slog mig en dag.

Det var när regnet öste ner över Greenwich Village och jag sökte skydd på en bar som precis hade öppnat för dagen. Jag hade varit ensam en vecka i New York och funderat mycket över livet och kärleken – men jag hade inte tänkt på henne. Kanske var det något på den tomma baren som påminde mig om henne. Något som mitt omedvetna uppfattade. Kanske någon doft men vad jag kan minnas luktade det mest rengöringsmedel.
I samma ögonblick som bartendern gav mig min flasköl dök hon upp i mitt huvud. Insikten var omedelbar. Jag var förälskad i henne. Jag var kär i henne.

Det är nu två år sedan vi hade vår lilla fling. Jag såg det då bara som en spännande lek och kravlöst sex. Inte förrän nu har jag förstått vad hon verkligen betyder för mig. Känslorna fanns givetvis där redan då men jag förträngde dem. Jag visste att jag aldrig kunde få henne – inte på riktigt. Det var en försvarsmekanism som automatiskt gick igång och förnekade vad jag egentligen kände. Men något så starkt som kärlek går inte att begrava för evigt.

Jag träffar henne nästan varje dag. Nästan varje dag får jag svälja känslorna som bubblar så nära ytan och vill komma ut. Jag ser på henne nästan varje dag och jag tänker att jag inte vill vara kär i henne.

”Jag har ju alltid röstat på Folkpartiet, men nästa val blir det Kristdemokraterna. Det är ju det enda partiet som står upp och försvarar äktenskapets helgd. Jag har ingenting emot bögar, men äktenskapet är för kvinnor och män, med varandra”, sa morfar.

Från en åttiotvåårings läppar är det ett inte särskilt förvånande uttalande. Tyvärr. Morfar är trots allt ett barn av en annan tid och skulle man utföra en undersökning bland landets åldringar är jag övertygad om att en stor del skulle säga något liknande. Vilket naturligtvis inte hindrar att jag blir störd, särskilt som morfar alltid varit noga med att stå upp för folks lika värde och rätt att vara olika..

”Men vad spelar det för roll för dig om några fikusar eller flator går och gifter sig? Det som gör andra lyckliga och som knappast kan vara till skada för andra borde väl inte störa dig. Du har ju varit liberal hela livet”, sa jag.

”Det må så vara att några tjejer går och gifter sig, vad de sysslar med har aldrig stört mig. Men nej, att två bögar ska få vigas inför gud, där går gränsen.”

”När gick du och blev religiös egentligen? Jag har aldrig uppfattat dig som vidare troende.”

”Jag har väl alltid fört ett samtal med vår herre från och till under åren”, sa morfar och torkade bort några kaksmulor som fastnat i ena mungipan med en servett.

”Jaså, och nu har han låtit dig veta att två män som är tillsammans inte borde få gifta sig i kyrkan. Tycker du att det borde gälla prinsen också?”

”Prinsen?”

”Ja, Sveriges prins, Carl Philip, han är ju bög. Borde inte han få gifta sig i kyrkan om han nu någon gång skulle känna för det? Kungligt med pompa och ståt.”

”Det där är bara elakt skvaller, det tror jag inte på.”

”Du kanske har rätt, det kanske bara är skvaller. Men ponera att det är så som jag sade, är det då inte rätt fruktansvärt att vi inte har kommit längre”, sa jag.

”Jag håller med morfar”, ropade mormor från köket och jag insåg med ens att diskussionen bara skulle leda till att mina två dygn på landet riskerade att bli onödigt infekterade om jag drev den vidare. Om det är svårt att lära en gammal hund att sitta – och morfar är en otroligt envis gammal byracka – så är det närmast omöjligt att lära två, som dessutom gaddar ihop sig.

Den bild jag växte upp med och alltid hållit närmast hjärtat är ju den jag fått berättad för mig om när mormor och morfar var över i Amerikat och hälsade på släktingar under 60-talet och morfar vägrade besöka restauranger som inte släppte in svarta. Ett ställningstagande som många hade duckat för i den rådande tidsandan eller bara av bekvämlighet, men inte morfar, alla skulle vara välkomna där han åt, vilket fortfarande hedrar honom.

Men även solen har som bekant sina fläckar och det är en knepig grej det där med att bemöta fördomar från äldre närstående. Men likväl är det en diskussion som måste tas för det kommer alltid finnas en äldre (mer konservativ) generation och det kommer alltid finnas politiker som vet att spela på de strängarna. Vill vi få bort otyg som Kristdemokraterna och hindra andra än mer extrema konservativa grupper som guppar i deras kölvatten måste vi ge utrymme för det rationella samtalet och tro på dess kraft. Att bara avfärda fördomar som just sådana tenderar ju att underbygga dem och ge dem näring. Nästa gång frågan kommer upp tänker jag ställa följdfrågor i stället för att ifrågasätta, med all den klokhet min gamla morfar besitter är jag övertygad om att han kommer sticka hål på ballongen helt av egen kraft om jag får honom att reflektera i stället för att hamna i försvarsposition.

”Förmågan att i dag tänka annorlunda än i går skiljer den vise från den envise.”
- John Steinbeck

Nämn en favoritfilm du sett många gånger och som du skäms lite över att du gillar.

Maths - Fyra bröllop och en begravning

Matte - En vampyrs bekännelser, kanske. Ghost med Patrick Swayze och Demi Moore
gillar jag också, och det är ju inte direkt något man skyltar med.

Matt - Avril Lavigne live at the Budokan. Det är visserligen ingen vanlig film utan en konsertfilm. Jo, jag skäms lite över att jag gillar Avril Lavigne men hennes två första skivor hade några riktiga höjdpunkter. Dessutom är hon helt otroligt söt.

David - Legenden. Blev en gång utnämnd till 80-talets sämsta film, vilket är helt absurt. Även om det var många år sedan nu så har jag säkert sett den 20-30 gånger. En odödlig klassiker och den bästa fantasyfilmen någonsin.

Jonas - Dum & Dummare. Skäms inte så mycket att jag försöker dölja eller
skämta bort det, men kan heller aldrig nämna den lika spontant och
obesvärat som exempelvis “Hets”, “Bladerunner” eller “Fanny &
Alexander”. Den måste alltid lindas in i något fjantigt dämpande
resonemang.

Kniven - The Bodyguard. Jag skäms så mycket att jag inte ens vågar köpa den på DVD. Jag jublar varje gång den går på tv. I smyg givetvis. Jag hade den på VHS förr. Har säkert sett den 70 gånger.

Vad samlade du på när du var liten?

Maths - Frimärken, fina stenar och smurfar

Matte - Jag samlade på luktsudd, frimärken, luktisar och klistermärken. Detta är
vad jag minns så här på rak arm.

Matt - När jag var liten samlade jag på autografer. Det gör jag i viss mån fortfarande men nu ska de vara på ett cd-omslag.

David - Rollspel.

Jonas - Allt, höll jag på att säga, men åtminstone väldigt mycket -
klistermärken, seriealbum, järnplattor, puttekulor, frimärken,
serietidningar etc. Men allra nöjdast var jag med min smurfsamling,
som jag tyvärr senare gav bort till mina kusiner när jag hade blivit
en tuff, långhårig hårdrockare. Det ångrade jag sen dess, men när jag
blev pappa fick jag äntligen chansen att ställa allt till rätta igen:
Isak är fyra år och har långt över hundra smurfer.

Kniven - Bokmärken. Ovanliga brevpapper. Bilnummer. Klistermärken.

Vad har du för sommarplaner?

Maths - Att göra en roadtrip med mina äldsta söner, vi åker bil genom Sverige och hälsar på vänner och lyssnar på bra musik. I augusti blir det en minismekmånad i Edinburgh, resten av tiden blir det nog rätt soft på hemmaplan med familjen.

Matte - Hälsa på farsan och hans fru i Menton ett par dagar, men i övrigt så
ligger fältet öppet för impulshandlingar. Den här gången har jag lyckats
spara undan en del kapital, och tanken är att göra av med pengarna på
semestern. Jag hoppas kunna kan klämma in ytterligare en resa
någonstans. Det har snackats om Visby, men jag kan tänka mig en stor
stad i ett annat land också.

Matt - Nästa vecka, vecka 26, ska jag ut på landet. Sen ska jag bara jobba resten av sommaren.

David - Knega så mycket som möjligt och skriva.

Jonas - Jag skall försöka glida runt tunnklädd och utan strumpor, läppjandes
på ett väl kylt Albariño-vin så ofta jag bara kan. Och eftersom jag är
välsignad med spansk hustru kommer det huvudsakligen äga rum i
Spanien. Först nån fiesta-vecka med familj och vänner i Bilbao. Sen
några lata veckor nere hos min svägerska på Costa Brava

Kniven - Ska en sväng till Sthlm och en till Malmö. Utöver det blir det väl sena nätter, läsa böcker och vara vid, i och på havet. I så maklig takt som bara möjligt.

Någonting började och någonting upphörde den där midsommarnatten för elva år sedan. Det här var vid den tiden då vi fortfarande var den där stora släkten som vistades i dom flotta kåkarna med strandtomt ute vid havet om somrarna. Det var ett fint midsommarväder, högtryck och maten uppäten. Kvällen pressade långsamt ner solen i horisonten och havet låg helt stilla, blankt som en blågrön hinna utan slut. Och himlen skiftade, blev till ett enda tunt ofärgat ark av rispapper som sakta vecklade ut sitt underliga nordiska ljus.

Och långborden i trädgården dukas av. Kvar på bordet fladdrar marschaller mellan några skålar med jordgubbar och det kluckar från flaskor med brännvin och groggvirke medan drink efter drink blandas till. Och det var nog aldrig meningen egentligen. Men när det väl hade börjat gick det liksom inte att hindra. Vänner och bekanta med respektive, främlingar från stan som firat midsommar i grannhusen började släntra in, alla började bjuda in alla.
Snart hörs vår fest över hela bygden och för varje timme stiger ljudnivån när fler och fler ansluter sig till festligheterna. Minnena av själva festen är diffusa. Det är skratt och allsång, helan går, gitarrspel, blomsterkransar runt håret, dans och roliga historier kring borden. Jag minns att människorna är mycket mer berusade än vanligt. Det är midsommar, folk tar i från knäna för att bli fulla, för att fira semestern, sommaren, fira livet med fan och hans moster.

Den utlösande faktorn är en yngling i ett av sällskapen. Bara en smal blond man i tjugoårsåldern som hamnat på en midsommarfest på ett sommarställe han aldrig tidigare satt sin fot på. Han är ful i munnen och full som en alika och sitter i en solstol bredvid pappa. Och jag minns tydligt den långsamma skiftningen i min pappas ansikte. Ingen kunde läsa pappa bättre än jag och den där blicken han fick när någonting var nog. Under kvällen hade pappas ansikte långsamt fyllnat till, svällt av spriten och ögonen krympt till två röda vattniga små hål. Först hade han skrattat och hållit låda men sedan tystnat i solstolen med en fet grogg i sin hand. Minuterna innan ser jag i hans ansikte vad som håller på att hända. Han stirrar kolsvart på den unge mannen. Killen fnissar i stolen samtidigt som han ropar vulgära insinuerande könsord åt sin kompis som lagt armen om min yngsta faster på andra sidan bordet.

Och var det så att min pappa exploderade så gick allting alltid mycket snabbt.
Festen är slut på en enda sekund när jag ser hur pappa sliter tag i den unge mannen. Pappas ögon är sjuka nu. Fyllda av våldet, av spriten, av hatet. Och jag är redan på väg upp från min plats när pappa lyfter upp mannen i kragen och håller honom stadigt ögonblicket innan han slår. Handen är knuten. Den är stenhård när den träffar mannen mitt i ansiktet.
Kanske har jag aldrig varit så rädd i hela mitt liv.
Kanske har jag aldrig reagerat så instinktivt. Jag flyger över gräsmattan längs bordet.
För jag ser det sinnesjuka i pappa nu.
Jag förstår att han kommer att döda mannen om ingen stoppar honom.
Och pappa hinner slå honom igen innan jag är framme.
Igen.
Och igen.

Och aldrig i hela mitt liv har jag tidigare upplevt en sådan fysisk styrka som vräker sig ut i varenda muskelcell dom sekunderna det tar för mig att komma fram.
Och jag får tag om hans hals med hela armen. Jag lyfter min hundrakilospappa rakt upp, vrålar och vältrar honom bakåt. Med hela min kroppstyngd trycker jag in båda knäna i bröstkorgen och pressar ner honom i gräsmattan innan jag kopplar händerna i ett järngrepp om hans hals. – NU LIGGER DU STILL DIN JÄVEL!

Men den unge mannen är vansinnig nu. Blodet forsar längs hela hans ansikte och han kastar sig över oss. Hans kompis kommer strax efter och släkt och vänner efter det. Bara några sekunder har passerat sedan första slaget och nu eskalerar allting oerhört fort.
Den unge mannen sliter bort mig och kastar sig över pappa. Kompisen kommer fram och slår allt vad han kan medan flera försöker sära människor åt. Men slagen riktas vidare, slagen blir till kedjereaktioner, ringar på ett sadistiskt svart vatten. Snart slår alla mer eller mindre mot varandra, vissa i självförsvar och vissa i våldets förblindande vrede.
Mamma rusar fram till pappa, skriker hans namn. Men pappa har tagit sig upp fötter igen och slungar henne med ett vrål rakt in i körsbärsträdet. Han får tag i en stol och slår sönder den mot långbordet, han tar tag om halsen på en vodkaflaska och slår sönder den till ett vasst vapen av glas. Flera skriker skräckslaget. Människor börjar gråta och gömmer sig bakom bord och stolar. Släkt och vänner försöker hålla dom båda männen medan pappa sveper hotfullt med den vassa trasiga flaskan mot olika personer. Han vinglar runt och gör utfall mot alla som försöker komma nära.
– STICK HÄRIFRÅN, skriker jag mot alla. Jag står några meter bakom honom. SPRING!
Några hör mig och försvinner ut genom grinden men många vågar ännu inte röra sig en enda millimeter. Och pappa backar långsamt bakåt, rör sig med ryggen vänd mot huset.
– JAG SKA FAN DÖDA ER, JAG SKA DÖDA ER ALLA, vrålar han. Blod rinner från ena ögat och från näsan, hawaiiskjortan är helt sönderriven. Dom unga männen vrålar tillbaka och helt galna av hämnd försöker dom att ta sig loss. Men dom kommer ingenstans nu. Folk börjar återfå kontrollen över situationen igen och försöker lugna andra, lugna ner sig själva.

Ingen närmar sig pappa. Vi iakttar på håll varenda steg han tar och ser honom långsamt röra sig mot huset. Mamma skriker hans namn igen, att han ska sluta. Och då vrider jag på nacken och ser min minsta lillebror. Han står stel av skräck nedanför trätrappan till huset.
– GÅ, skriker jag mot dom två männen igen. SNÄLLA, GÅ HÄRIFRÅN BARA.
Våra vänner ropar mot pappa, försöker nå honom med ord. Men ingenting når honom och han kommer närmare och närmare platsen där lillebror står som fastnaglad. Det är först när det bara återstår några meter som lillebror äntligen lossnar ur sitt förlamade tillstånd. Hans små jeans är genomvåta där fram och har två mörka blöta ränder längs benen. Han vänder sig om och springer uppför trappan, tar tre steg i taget och in i huset. Och pappa raglar efter, upp för trappan, in genom dörröppningen.
Och då skriker jag bara rakt ut. Skräcken formas till ett enda stort fasansfullt ljud och jag springer allt vad jag kan mot huset.

Och jag kommer in i hallen. Ingen där.
In till köket. Lillebror är inte där. Pappa sliter ut kökslådorna. Letar. Vräker ner disk från diskbänken. Hittar ingenting. Öppnar köksluckorna och skriker och river ut allt porslin. Splitter flyger, glas krossas och fat och skålar går i tusentals bitar. Jag skyddar kroppen med armarna. Ingen lillebror. Det är det viktigaste. Ingen lillebror.
Jag drar efter andan och springer förbi vidare in i huset. Följer korridoren ner till vardagsrummet. Altandörren står på vid gavel. Jag kommer ut och ser en liten kropp röra sig i mörkret långt borta vid potatislandet. Han gråter och hugger mot marken. Han faller ner på knä bredvid svartvinbärsbuskarna och fortsätter hugga, gräver med händerna. Han ulkar av gråten, skyndar sig allt vad han kan och jag kastar mig ner bredvid honom när jag kommer fram.

Fem köksknivar är nedstuckna i jorden, bara dom sönderdiskade träskaften står upp ur leran intill dom stora jordgubbsplantorna. Tre mindre knivar och en stor sax ligger framför hans knän. Han gräver frenetiskt hålet ännu djupare med händerna och skyfflar ner allting i gropen och täcker med jord.
– Jag hittade inga fler, gråter han och böjer sig huvudstupa. Saliven rinner ur hans uppspärrade rädda mun. Han faller utmattad ner på sidan och kryper ihop. Rösten hackar och hyperventilerar av fasa, av slem och gråt. Jag hittade inga fler. Tänk om jag missade en. Tänk om jag missade en kniv. Och han tar sig kvidande om huvudet. Vinbären hänger i klasar ovanför hans skakande kropp. Glansiga bär, som stora svarta pärlor på tråd.