WTAI, fredag 12/6 2009.

När vi släntrar in genom entrén i våra gummistövlar och regnkläder har festivalen pågått ett tag. Jag tar sikte mot den scen där någonting står och låter, det visar sig vara Florence Valentin i full färd med att demonstrera ett bottenlöst Håkan Hellström-komplex. På vägen dit sneglar jag på de lockande öltälten som finns både till höger och vänster om mig. Lite senare kanske, kan tänka, kommer man att få i sig något i den vägen (jodå).

Bredvid mixerbordet, där någon alltså har fått den otacksamma uppgiften att ratta ljudet åt nämnda band, stöter jag på en musikskribent från en av Gävles lokaltidningar. Vi har druckit öl ihop några gånger, det finns någon gemensam bekant. Han sneglar finurligt på mig och säger ”Du är här för Neil va?” ”Jo..” svarar jag, ”jag är här för Neil”. Vi har väl konstaterat det båda två, bara genom en snabb titt på spelschemat, att den här kvällen bjuder på en fantastisk huvudakt och ett antal bleka förband. Musikskribenten är där i jobbet, han säger att han inte ens tänker bry sig om att skriva om Florence Valentin. Ouch.

Efter en och en halv låt bestämmer vi oss för att det har blivit dags för öl. Genom något som ser ut som en kohage, komplett med stängsel och allt, banar vi oss fram till de hägrande plastmuggarna. Femti spänn, det kunde varit värre. Det regnar nästan inte heller, det kunde sannerligen varit värre med den saken också.

Något börjar låta från en annan scen, vi dricker ur och går dit. International Noise Conspiracy med Dennis Lyxzén i spetsen skuttar omkring och sprattlar å det grövsta, det ser ganska roligt ut. Rent konceptuellt har jag aldrig förstått mig på det här bandet, de låter som en blek kopia av Primal Scream anno 1994 och ser ut som en korsning mellan pudelrockare och dansband. Det är visserligen ganska underhållande men inte direkt stringent. Vad vill de? Mellan två låtar börjar Lyxzén basha Piratpartiet, han kallar dem idioter och säger att de som röstat på dem (också idioter enligt Lyxzén) lika gärna kunde ha röstat på Sverigedemokraterna. Det var väl att ta i kanske, men det framgår åtminstone väldigt tydligt var han står i frågan om upphovsrätt ”och allt det där”.

Tillbaka till öltältet, nya plastmuggar inhandlas. Från inhägnaden ser jag Pixies, vilket jag idag ångrar lite. Jag borde ha engagerat mig lite mer där, men Pixies år 2009 är bra mycket roligare på papperet än i verkligheten. Förlåt Kim Deal.. du är otroligt cool men det måste sägas.

Lite senare, ett par öl senare, väcker en nervös Olle Ljungström i rullstol mina faderskänslor. Pojken kommer inte in rätt på en enda låt och tonmässigt.. ja.. han har ju aldrig varit någon Pavarotti, den saken är klar. Jag står och gör mina behov inne i en bajamaja när jag hör honom säga att den här dagen inte har varit någon bra dag. Man undrar om Olle har några bra dagar alls nu för tiden, men publiken älskar honom. Det är svårt att låta bli att älska honom, men det är den där sortens kärlek som man känner till ett illa medfaret daghemsbarn i Rumänien. En medmänsklig kärlek som inte har ett skit med musik att göra. För det ska ni veta kära läsare, det lät jävlar i mig inte bra, vilket är otroligt synd eftersom han har gjort några riktigt bra låtar genom åren.

Klockan 22.48 kliver Neil Young ensam in på stora scenen. Han öppnar med From Hank to Hendrix, inom fem sekunder har gubbjäveln mig (och större delen av publiken antar jag) i sitt grepp. Han är 63 år gammal och ser ut som minst 78, men det är inget fel på innanmätet. Hans klara, höga stämma ekar genom skogarna som en älvas rop (det där hittade jag bara på), och den akustiska gitarren låter “så där djupt och mycket som bara en Neil Young-gitarr kan göra” (det där däremot var ett citat från Håkan Steen på Aftonbladet). Det låter alltså förbannat bra. Och det är just en musikalisk upplevelse vi får oss till livs, ingenting annat. Inget jätteparty, ingen visuell orgie, inget annat än ett gäng gamla gubbar (och Peggy) som kan sin grej. Och som de kan sin grej.

Förutom att han sitter på en, törs jag påstå mitt i Springsteen-land, oöverträffad låtskatt (från vilken han denna kväll drar nästan uteslutande klassiker), så är Neil Young en musiker av mycket hög rang. Hans akustiska framträdanden är vida kända, med all rätt, men det som gör honom till en riktigt stor musiker i mina ögon är sättet på vilket han kontrollerar sin elektriska gitarr. En våldsamt överstyrd Gibson Les Paul (såvitt jag vet kör han fortfarande med en Fender 20-wattare körd i botten) tycks växa ut helt naturlig från hans kropp (som ser ut lite som att den skulle kunna vara gjord av mahogny). Han lutar sig framåt och den vrider sig i ångestfyllda konvulsioner, han vaggar fram och tillbaka och den vrålar ut sin kärlek. Jag har aldrig hört en gitarr uttrycka sig med ett så brett känsloregister, och då har jag hört många gitarrer i mina dar ska ni veta.

Jag faller nästan i trans under Neils längre solon, glömmer ibland att applådera mellan låtarna. För mig, som extremt sällan lyckas uppbåda någon som helst entusiasm inför livemusik, är det här en snudd på religiös upplevelse. Jag bara står där, mitt i hans mörka vardagsrum, och känner den gränslösa kärleken till musiken flöda ymnigt omkring mig. För det är musiken vi älskar, den musik som har tröstat, eldat och smekt generation efter generation av hopplösa romantiker. Det finns ingen utvecklad relation mellan personen Neil Young och hans publik, mesta tiden står han faktiskt med ryggen mot oss och ägnar all uppmärksamhet åt bandet och sin egen upplevelse av det hela. Han vill vara ifred och vi låter honom vara. Han är den där mystiske gubben som står mitt på scenen och hypnotiserar oss med sin musik, mer än så behöver vi inte veta. Och vi visste ju det redan innan, att den här kvällen skulle bjuda på en fantastisk huvudakt. Men fan vet om det inte var ännu bättre än jag hade vågat hoppas på.

Det finns vissa saker som är så pinsamma att man måste berätta om dem. Följande hände egentligen inte mig utan en kompis men jag väljer att berätta det som om det var jag för att inte genera honom.

Det var när jag som tjugoåring tågluffade runt i Östeuropa tillsammans med några vänner. På den enda baren i en liten stad i Bulgarien träffade vi ett gäng tjejer. Som västerländska killar med betydligt mera pengar än de lokala grabbarna gjorde vi succé hos tjejerna. Ganska snart hade jag fått till det med en storbystad blondin. Jag blev väldigt förtjust och bestämde mig för att stanna kvar när mina vänner hoppade på nästa tåg.

Jag fick bo med hennes familj som bestod av mamma, styvfar och syster i några dagar. När min nyfunna flickvän var i skolan blev det ganska tråkiga dagar. Det fanns inte mycket att göra i stan så jag var mest i lägenheten. Jag måste erkänna att jag gick runt och snokade när jag var där ensam. I systerns rum, under sängen, hittade jag en bunt porrtidningar som jag så klart bläddrade i. Jag hade ju inget för mig så vad annat kunde jag göra?

När jag satt där på systerns säng började det av förklarliga skäl spänna i kalsongerna. Det var ju ändå ingen annan hemma så jag kunde lika gärna ta fram den tänkte jag. Snart bläddrade jag häftigare i tidningen med ena handen och ni kan ju lista ut vad den andra handen gjorde. Precis i ögonblicket för klimax slog det mig vart jag var. Jag kunde ju inte komma där och riskera att kladda ner min flickväns systers säng. Jag tryckte åt hårt och rusade ut i korridoren mot badrummet.

Mitt i korridoren möter jag styvfadern. Jag höll nästan på att springa in i honom. Jag var inte ensam i lägenheten. När fan kom han hem? Hade han varit där hela tiden? Hade han hört mig? Där stod jag – en svensk kille som hans styvdotter dragit med sig hem och han varit god nog ge tak över huvudet – med mitt bultande stånd i ett hårt grepp rakt framför honom. Jag trodde jag skulle svimma. Jag ville bara sjunka genom golvet. Det kändes som en evighet innan han helt sonika vände om och gick in i vardagsrummet utan att säga ett ord. Jag kastade mig in på toaletten och det dröjde länge innan jag vågade mig ut igen. Han nämnde aldrig incidenten under de återstående dagar jag var kvar men jag kunde inte se honom i ögonen efter det.

Det här är utan tvekan min mest pinsamma episod i livet. Minnet har drabbat mig vid de mest oväntade tillfällen och jag har återfått exakt samma känsla jag hade där i korridoren. Jag har legat vaken i timmar vissa nätter och skämts och försökt förtränga minnet. Det är först nu femton år senare jag kan prata om det. Jag till och med känner att jag behöver berätta det nu. Det har varit så jobbigt att hålla det här inom sig. En hemlighet som jag bara delat med en bulgarisk lastbilschaffis. Nu tror jag säkert han har berättat för sina arbetskamrater på fikarasten och skrattat åt det. Och nu kan jag också skratta åt det. Men pinsamt är det.

Har ni några riktigt pinsamma händelser att berätta om? Eller något pinsamt som hänt en vän? För ovanstående berättelse hände ju inte mig. Utan en vän till mig. En avlägsen vän.
Ingen ni vet vem det är.

Skickat 00.13
“Hallå där! Tack för senast … Vad har du för dig? Kram”

Mottaget 00.21
“Hej! Kul att höra av dig. Ligger hemma i sängen och läser. Jobbar imorgon. Själv då? Kram”

Skickat 00.26
“Är på ute en sväng. Tänkte höra om du har lust att mötas upp.”

Mottaget 00.32
“Inte ikväll, men gärna nån annan gång. Du kan väl ringa mig imorgon? Hoppas du får en trevlig kväll. Kram”

Skickat 00.37
“Tråkigt. Hade hoppats på att du skulle vara ute. Har tänkt på dig. Det hade varit trevligt att sova tillsammans.”

Mottaget 00.41
“Okej då. Men då får du komma snart, jag ska som sagt upp imorgon. Ring när du är utanför så kommer jag ner och öppnar.”

Skickat 00.43
“Ok, ses snart!”

Mottaget 01.38
“Nu måste jag sova så kommer du inte nu får vi ses nån annan dag istället.”

Skickat 01.50
“Är hos dig om en kvart. Sorry att det blev lite sent, en grej kom emellan.”

*

“Du måste vakna nu. Jag måste åka till jobbet.”
“Va?”
“Du måste stiga upp. Jag kommer komma försent om vi inte går nu.”

Hon ruskade på honom.

“Hoppa upp nu.”
“Ja, ja, ta det lugnt.”

Han satte sig upp. Jeansen och tröjan var prydligt hängda över en stol vid sidan om sängen. Kalsongerna låg vid fotändan.

“Det blev visst hårt igår.”
“Jo. Du var rätt packad när du kom hit. Packad och jobbig.”
“Förlåt.”
“Det gör inget.”
”Vad är det här? Vad är det för märke jag har på armen?”
”Jag bet dig.”
”Va?”
”Du vägrade lyssna när jag sa att jag inte ville så till slut bet jag dig för att du skulle lägga av.”

Han reste sig upp och började klä på sig.

”Gör det ont?”
”Nej, det är lugnt.”
”Det var inte meningen att bitas men du kom in i mig och jag fick lite panik. Hade du varit nykter hade det varit okej, men du var alldeles för full och jag ville inte.”
”Jag minns ingenting av det där. Jag borde ha dragit hem i stället.”
”Jag sa ju att det inte gör något. Det var bara lite otäckt just då.”
”Du, jag måste springa iväg. Jag ska möta morsan för lunch och jag måste hem och duscha.”

Han drog på sig skorna i hallen.

”Vi ska inte göra sällskap till tunnelbanan då? Jag ska ju också gå nu.”
”Jag tänkte ta bussen. Men du, vi hörs. Jag hör av mig.”
”Visst, det är bara ringa.”

Hon gick fram till honom.

”Får man kanske en kram innan du springer iväg.”
”Klart.”

*

Ute på gatan sken solen.

Skickat 08.15
”Hej, mamma! Vi ses kl 11.30 utanför pressbyrån. Kram”

Skickat 08.17
”Drog hem till den där bruden trots allt. Borde fan skaffa fyllelås till mobilen. Hörs på fredag!”

Hur går mänskligheten under?

Mattias: På eget grepp.

Jonas: Det gör den inte. Kom igen nu Barstol, keep the faith.

Maths: Ja det är ju förstås frestande att påstå något i stil med att vi sakta kvävs ihjäl av våra egna föroreningar tills vi en dag helt enkelt inte vaknar upp.. men det är inte så det kommer att gå till. It’s gonna be a big bang, Armageddon, stort främmande föremål på kollisionskurs. Precis som i filmerna. Tack vare teknikens framsteg kommer vi att få reda på det flera veckor i förväg, men vi kommer inte att kunna göra något åt det. Och vi våndas, det blir en skärseld av Guds nåde, haha!

Matt: Naturens resurser tar slut. Snart.

Kniven: Långsamt, det tar kanske 1000 år till. Vi kommer fortsätta att urholka jorden. Krig kommer uppstå där rika utplånar fattiga i kampen om mat och luft att andas. Vi kommer göra jorden helt obrukbar i eftergifterna av vår girighet. Inget syre, inget vatten, ingen skog. Vi kommer bebygga underjorden i konstgjorda jättelika hålrum där vi försöker återskapa naturligt liv. Några enstaka hundratusen av oss är allt som finns kvar. Vi lever, fast utan frihet, utan stimulans. Vår sk intelligens har sedan länge vänt. Vi förlorar mer och mer av den unika logiken i vårt tänkande pga av underutveckling. Etik och moral finns inte längre, den fungerade bara i vår historia, då vi hade överflöd, då vi kunde upprätthålla lagar kring rätt och fel. Vi längtar efter vår svunna frihet, efter vår storhetstid som art. De sista barnen som föds är sterila och dom sista åren upphör således även vår sexdrift. Det som dock aldrig lämnar människan är drivkraften efter den personliga njutningen, den grundläggande girigheten, den som i grunden utplånat oss från allra första början.
De sista spillrorna av mänskligt liv ligger därför de sista månaderan med ett mer eller mindre konstant heroindropp och kippar efter den sista syrgasen i sina små kapselformade sängar. Till sist dör vi äntligen ut. Utanför finns bara öken och solen som utplånat allt i sin väg. Ingen kommer sakna oss. Ingen saknar rovdjuren.

David: Virus så klart. Men när Maths säger främmande föremål i hög hastighet blir jag osäker. Alla vet ju att Maths är Barstols egen Skalman och sådan vishet gör man sällan klokt i att ifrågasätta.

Gå och titta dig själv i en spegel. Vad var det första du tänkte på?

Mattias: Att det finns de som ser ut som 45 när de är 35, och att
jag inte hör till den skaran.

Jonas: Att jag trots ölmage, gråa hår och ett fårat ansikte fortfarande funkar. Men också att jag verkligen behöver en lång och skön semester.

Maths: Det måste vara ljuset.

Matt: Jag har en snygg näsa. Tappade jag några kilo kanske jag skulle vara attraktiv.

Kniven: – Alltså, jag ser fan inte klok ut i håret. Väx hår! Väx! Nä, jag måste klippa mig.
- Nej! Jag får inte klippa mig.
- Jo.
- Nej, jag får inte!!
- Titta. En sax.
- Neej. Lägg ner. Lägg ner saxen.

David: Det håller ytterligare några år.

Kyssar eller pussar?

Mattias: Kyssar, helst.

Jonas: Ledsen, men det går inte att välja mellan dessa båda fantastiska saker. Det skulle vara som att välja mellan staden Göteborg och Öis, när det ena faktiskt är en förutsättning för det andra. Det ena kan man vara generös och slösa med, medan det andra bäst hålls inom en strikt begränsad krets – i detta fall min hustru.

Maths: Mycket pussar nu, på barn då alltså. Det är trevligt. Annars, när stämningen är rätt, kyssar, för att gå på djupet. Men inte hela tiden, man är väl ingen jävla fjortis heller.

Matt: Kyssar med dom man älskar. Pussar på dem man tycker om.

Kniven: Mjuka, långa, hårda, hala, djupa, snabba, långsamma, varma kyssar.

David: Kyssar håller passionen igång. När det känns onaturligt att ge sin partner en kyss är det dags att ta tag i problemen eller dra vidare. Pussar funkar alltid men är mer flyktigt, dom kan man slösa med på ett annat sätt.

Kungen har fyllt år, prinsen har brutit upp med sin flickvän, Kronprinsessan skall gifta sig, hennes blivande make har fått nya inälvor och vi har viftat med flaggor på Skansen tillsammans med resten av ligan på nationaldan. Börjar ni känna er mätta på kunglig glans, och kanske rent av lite sugna på en president istället? Hold your horses säger jag.

Jag erkänner utan omsvep att jag som barn var helt såld på det svenska kungahuset. Jag målade födelsedagsteckningar till kungen och fick tackkort för det, jag satt och dreglade över bilder på Silvia i mammas veckotidningar, och jag döpte till och med min favoritmjukisapa till Prins Bertil. Min uppväxt präglades med andra ord av vad vi skulle kunna beskriva som en stark rojalistisk övertygelse. Men som med så mycket annat här i världen och inte minst i mitt liv var inte ens denna sak oomkullrunkelig. 

I dagens Sverige är den konstitutionella monarkin inte en särskilt stor trätofråga. Åtminstone inte någonstans utanför Vänsterpartiet som fortfarande motionerar i ärendet då och då, samt dagspressens kulturredaktioner (varför den nu mestadels debatteras där kan man ju fråga sig. Borde den inte snarare diskuteras av ledar- politik- och samhällsredaktionerna?). Det verkar som de flesta svenskar faktiskt är hyfsat tillfreds med att låta uppdraget som Sveriges statschef gå i arv helt utanför gängse demokratiska rutiner. Vi svenskarna håller till synes med Rojalistiska Föreningen om det fina och viktiga i denna tradition, samt värdet av konungen som samlande symbol för landet. Det har jag i ärlighetens namn lite svårt att förstå. För tittar man på det rationella i republikanernas argumentation är det ju svårt att inte hålla med dem. Varför skall vi hålla fast vid en tradition som är fullständigt odemokratisk och därigenom otidsenlig? Om man dessutom funderar på vad detta kulturarv representerar i form av våld, förtryck och maktfullkomlighet är det väl bara låsa slottet och kasta nyckeln?

Visst, ideologisk är det svårt att påstå att republikanerna har fel. Men är det ens rätt att uppehålla sig ideologiskt kring en fråga av sån ringa betydelse? Kan man inte måla världen i lite grått istället för i svart och vitt, och förhålla sig aningen mer pragmatiskt till denna fråga av smått kuriösa mått? Om man istället tittar på vad monarkin respektive republiken de facto är kapabla att leverera i de framförallt ceremoniella uppgifter Sveriges statschef förväntas utföra – i samband med diverse statsbesök, invigningar och prisutdelningar – får man kanske en annan bild? Min uppfattning är nämligen att det faktiska alternativet till Carl-Gustav och senare Victoria skulle få ut så mycket mindre av sin tjänst än vad vår kungafamilj lyckas med. För det är ju knappast troligt att ett folk som röstar fram Alfons Åberg till statsminister skulle välja en president av Václav Havels format…

Vi skulle troligen stå där med den ene presidenten gråare än den andre. Och ingen vare sig i eller utanför landet skulle bry sig det minsta. Gör ett ärligt test av dig själv: Vad heter Islands och Finlands presidenter, och vad heter Norges kung och Danmarks drottning? Eller ännu hellre – vad heter deras barn? Vad heter Italiens och Irlands presidenter, och vad heter Spaniens och Englands kungligheter? Detta bevisar inte förträffligheten av monarkin som statsskick, men det bevisar att folk bryr sig, att folk uppmärksammar Sverige mycket mer tack vare kungahuset, att folk känner till oss på ett helt annat sätt än länder av motsvarande vikt tack vare detta, och att våra kungar, drottningar, prinsar och prinsessor gör ett bra mycket bättre PR-jobb än vad någon gammal före detta politiker någonsin kommer vara kapabel till. Att ha en kung eller drottning är helt enkelt en mycket smartare ekonomisk investering. Dessutom slipper vi lägga massa resurser på valkampanjer för att välja nån ny snittätande och skumpadrickande handskakare vart fjärde år. 

Är det då rättvist att detta uppdrag går i arv? Ja, måste svaret ändå bli om man behandlar frågan med tyngd den är värd – nämligen ingen alls. Se det istället som vilket PR-jippo som helst. Då skulle vi väl ändå hävda att detta ger en bra mycket bättre avkastning än t ex dr. Alban på en scen i Sydafrika? Och om man tycker att kungen gör ett bättre jobb av den enda anledningen att han är just kung, måste man faktiskt acceptera att det antagligen aldrig blir enklare än såhär att avgöra om det är arv eller miljö som skapat kvalifikationerna för jobbet. Och allvarligt talat; är det så himla farligt att denna politiskt totalt betydelselösa position går i arv från en maskot till en annan? Kan vi inte istället vara glada att de fortfarande vill göra skitjobbet? 

Måsen var stor som måsar är. Den satt i godan ro på toppen av en telefonstolpe och spanade ut över sitt kungarike. Om den hade tittat ned hade den sett två pojkar i nedre tonåren. Det var sommar, helt vindstilla. En perfekt förutsättning för det som var på väg att ske.
Jag och Karl stod brevid varandra och höll andan, fullständigt blickstilla. I våra händer hade vi varsitt luftgevär. Han ett El Gamo och jag ett tungt noname-gevär från Tjeckoslovakien med hög utgångshastighet. I exakt samma ögonblick, så kusligt välsynkroniserat att det var som om vi läst varandras tankar, sköt vi varsitt skott. Måsen föll omedelbart ned i gräset med en tung duns. Vi såg förvånat på varandra och fnissade förtjust. Sedan gick vi iväg till nedslagsplatsen och stod där och tittade en stund. Måsen låg på sidan. Ett tomt, svart öga stirrade upp i himlen.

I mellanstadiet byggde jag med stor omsorg snillrika råttfällor i träslöjden, som sedan ställdes ut på landställets vind. En liten landgång ledde upp till en vippbräda med brödsmulor på, och under falluckan doldes en tunna med vatten. Jag gjorde till och med en liten giljotin, men den var väl för uppenbar till och med för vindens mösspopulation, som lyckligtvis aldrig lät sig lockas till dess dödliga inre.
Att vittja fällorna var inte lika intressant, närmast lite obehagligt. Det var mer tanken på… ja, jag vet inte. Kanske någon dunkel idé om att bevaka sitt revir.
Annars var det mest småkryp som fick sätta livet till i mitt barndomsland. Vi hade stenplattor i trädgården och under dem fanns ofta myrkolonier, gråsuggor och andra kryp som jag satte en ära i att utplåna. Jag drog vingarna av flugor, snabeln av myggor, jag släppte ner myror i spindelnät för att se när spindeln kom fram, maskars flytkraft prövades i handfatet, sniglar mosades under skosulan.

Vad är det egentligen med insekter och barn? Jag var ju knappast ensam om den här böjelsen, alla kompisar hade ogenerat ihjäl hela samhällen av småkryp. Det har ju till och med gjorts film på temat, Ant Bully.

Vi hade ett par tyska grannar som vi legat i fejd med sedan tidernas begynnelse. De var antroposofer och hade en massa besynnerliga saker för sig. Barnen fick bara ha träleksaker, serietidningar och TV var tabu och klädseln bestod uteslutande av ylle. Bara detta var skäl nog att titta snett. Som grädde på moset hade de uppfödning av höns i källaren och bikupor i trädgården. Dessa bin var naturligtvis ett gissel för alla som bodde runt omkring – de såg förmodligen aldrig sambandet mellan de bevingade insekterna och sina egna prunkade trädgårdar och dignande fruktträd.
En dag svärmade grannens bin i ett högt träd i vår trädgård. Vanligtvis brukade de utföra sin ritual i äppelhäcken som skilde våra tomter åt. Då brukade grannen rätt och slätt såga av grenen för att säkra sina bin. Den här gången kunde han bara maktlös stå och se på, när jag och min bror stod och sköt med våra luftgevär på klungan. Bit efter bit lossnade och föll till marken. Efter en stund var svärmen bara ett par förvirrade avbrutna enheter, som snart upplöstes och gav sig iväg åt olika håll. Vi hade precis avbrutit en avancerad flytt, och skapat hat och knuten näve i trädgården intill.

Sedan var det ju alla kryp som dukade under av ren välvilja. Vem har inte fångat getingar och spindlar som fått bo i glasburkar med lufthål, och som sedan lidit kvalfylld död i ensamhet, bortglömda efter en stunds tidsfördriv.
Jag hade en kompis som var ortens egen lille Steve Irwin. Hans expertis var att fånga kopparormar, och jag fick köpa en för tio kronor. Akvariumet var upptaget av brorsans fiskar, så ormen – som egentligen var en ödla – fick bo i en glasslåda som jag preparerat med det jag trodde ormar tyckte om: jord och lite grönsaker. Ett par dagar senare var den förstås stendöd. Jag reagerade med att beställa en till, som dessvärre gick samma tvivelaktiga öde till mötes.

Mitt intresse för att ta livet av våra bevingade vänner slutade en solig vårdag när jag var runt femton år. Jag var ute i trädgården med mitt gevär. Det hade blivit tråkigt att skjuta på måltavlor, så jag hade gått över till att skjuta prick på redskapsbodens vindflöjel. Plötsligt fick jag syn på en liten fågel som intet ont anande satt i en gren och tänkte på sådant som fåglar gör. Pulsen steg. Jag laddade om geväret, fågeln hamnade i siktet. Jag höll andan, kramade avtryckaren, också poff. Fågeln tumlade ned från grenen och slog i marken.
I samma ögonblick hördes ett upphetsat tjatter i närheten. En annan fågel flög oroligt in i buskaget. Först trodde jag att jag bara skrämt upp den, men den höll sig kvar i närheten och flög oroligt fram och tillbaka över den döda fågeln en lång, lång stund medans den utstötte klagande ljud.
Jag fick en klump i magen, och mycket dåligt samvete. Jag kände mig oerhört grym. Detta blev också vändpunkten. Efter det så hängde jag upp geväret på väggen, och där fick det hänga kvar.

Jag har hört någonstans att barn saknar empati, att det är något man utvecklar först i tonåren. Det skulle förklara ett och annat. Om inte annat är det en bekväm bortförklaring till ett fenomen som jag inte kan förklara. Annars skulle det ju betyda att barn helt enkelt är grymma, och det vill man ju inte tro.
Fast även vuxna finner ju ett visst nöje i dödandet. Det är inte för inte som skogen kryllar av jägare framåt höstkanten.

För oss som inte är jägare så verkar det som om en varelses värde sitter i storleken. Det känns mindre tilltalande att döda ett rådjur än en mus. Således är en insekt inte svår att döda alls. Men det finns en rangordning även i insekternas värld, där till exempel en humla åtnjuter en immunitet som getingen totalt saknar, eller där man låter nyckelpigan springa över armen medan spindeln mals till stoff under skosulan. För ju äckligare en insekt är, desto enklare är det att döda den med gott samvete.
Och djur som parasiterar, som myggor, fästingar och råttor, de har vi ingenting till övers för. De ska helt enkelt bara utrotas.

I dag kan jag inte göra en fluga förnär. Jag har fått en respekt för livet som är närmast religiös. Det började när jag såg en naturfilm om de umbärande myggor går igenom, från det att de kläcks, till det att de tar sin första flygtur. Hela den där processen fascinerade mig oerhört. Hur vansinnigt komplext även det lilla livet är, och hur de kryp – som sedan på ett högst irriterande vis surrar omkring oss – genomgått den hårda urvalsprocess som livet innebär när man inte växer upp i ett curlingsamhälle. De har klarat sig genom den oberäkneliga och grymma värld som naturen egentligen är, för att sedan plötsligt få snabeln avdragen av ett sadistiskt människobarn.

Så lyckligtvis har fascinationen att ta kål på småkryp gått över. Det är möjligt att jag slår ihjäl en mygga som suger blod av mig, men jag skulle aldrig göra det i onödan bara därför att jag kan. Och det är väl tur det, jag har nämligen svårt att tro att den läggningen skulle gå att försvara i vuxen ålder.

Avslutningsvis en liten enkät: Hur var du när du var liten? Och är det här en fas som även småtjejer går igenom?

Jag bestämde mig till slut, det blev Miljöpartiet och Carl Schlyter (visst låter Schlyter lite som Schlaug?) som fick min röst. Logiken bakom mitt val är svindlande enkel: Eftersom klimathotet är ett globalt problem (föroreningar stannar inte i tullen och visar upp passet) borde ett Miljöparti rimligtvis göra störst nytta i ett organ vars grundidé är samarbete över nationsgränserna. Eller med en klatschig slogan: Globala problem kräver globala lösningar. 

Hur såg då konkurrensen ut, undrar du. Vilka övriga alternativ fanns med in i det sista för att sorteras bort så sent som samma dag som rösten lades? Jo, det fanns egentligen bara en motkandidat för mig, och det var (ironiskt nog kan tyckas för den vane läsaren av mina inlägg) Folkpartiets Marit Paulsen. Jag har skrivit om henne förut, hennes idéer om jordbrukspolitiken och livsmedelshantering har verkligen fallit mig på läppen. Det kunde ha blivit du som fick min röst Marit, men du föll på att dina frågor har en något lägre rädda världen-poäng (plus att jag tror du saknar den rätta uthålligheten). Vad kan jag säga, min återgång till full blown idealism är möjligen temporär men den känns rätt just nu i alla fall. 

Sossarna då? Hallå.. jag som är gammal gråsosse borde väl ha haft med Ulvskog & co in the final runnings? Nej. Svaret är nej. Jag vet inte hur jag ska motivera det här utan att låta ytlig.. men okej, jag gör ett försök. Ulvskog är, i mina ögon, en av världens sämsta socialdemokrater genom tiderna. Hon är virrig, ofta dåligt påläst och, kanske som en direkt följd av detta, vresig. Att sätta henne som listans förstanamn var ett katastrofalt beslut, lika dumt som när någon bestämde sig för att ersätta David Lee Roth med Sammy Hagar. Okej, David Lee Roth var väldigt.. ehmm.. krånglig, det sätter vi på minuskontot, men han var världens coolaste playboy medan Sammy Hagar har utstrålning som en postkassörska. För ett rockband som Van Halen, med den uttalade ambitionen att vara världens coolaste band, borde valet vara enkelt.. tycker man (och du som eventuellt trodde att det handlar om hur herrarna sjunger bör omedelbart omvärdera hela din syn på rockmusik).

Lika enkelt borde valet vara för socialdemokraterna: lyft fram den yngre och hungrigare generationen! Och jag skulle tro, utan att ha gjort en demografisk undersökning, att det är här som skon klämmer. Antingen finns det ingen yngre och hungrigare generation inom partiet, eller så sitter de gamla och proppar igen alla karriärvägar. Det skulle visserligen kunna vara ett dilemma likt det AC/DC ställdes inför när Bon Scott dog, alltså antingen lägga ner bandet eller hitta en ersättare (och vissa puritaner hävdar förstås att de borde ha lagt ner bandet), men jag måste ändå tro att partiet har hämtat sig från mordet på Anna Lindh vid det här laget. En troligare förklaring till Ulvskogs förstaplacering är snarare att hon, i partiets ögon, är en gammal trotjänare som måste beredas plats for old times sake (som en propp). Allt jag kan säga är att jag inte håller med om det. Eller, för att förklara det hela utan liknelser med hårdrocksband:

Sossarna har ett gigantiskt imageproblem, och beslutet att sätta Ulvskog som förstanamn bevisar att man själva inte fattat detta. 

Dessutom har sossarna bedrivit en fantastiskt dålig valkampanj, och detta i sällsynt usel konkurrens. Det fanns alla chanser att kapa åt sig väljare och mediautrymme här och låta EU-valet bli starten på den “riktiga” valkampanjen som står och väntar som en osalig ande runt nästa hörn. En chans som, anser jag, det ledande oppositionspartiet borde se som sin förbannade plikt att ta. Gjorde man det? Nej. Man höll låg profil och satte virrpannan Ulvskog som förstanamn. Ett sådant parti förtjänar inte min röst. 

Men tillbaka till vad jag faktiskt valde att rösta på, tillbaka till herr Schlyter och Miljöpartiet. Om just detta alternativ är bäst lämpat att förvalta mitt förtroende återstår förstås att se, men genom (den miniatyrlika) valkampanjen har man åtminstone lyckats övertyga mig om att så eventuellt skulle kunna vara fallet. Och ska vi vara ärliga så är ingressen till min text, det där fina snacket om att EU-parlamentet skulle vara rätt instans för att ta tag i klimathotet, just bara fint snack än så länge. EU har fortfarande mycket att bevisa i klimatfrågorna, det verkar som de flesta beslut hamnar i dissonans med respektive lands prioriteringar. Och visst går det att förstå, åtminstone på ett känslomässigt plan, att ett land på ruinens brant inte prioriterar klimatfrågorna högst på sin dagordning. Därför, hävdar jag, är det ännu viktigare att länder som fortfarande har näsan ovanför vattenytan talar om för omvärlden att dessa frågor fortfarande och mer än någonsin har hög prioritet. Man får liksom ta det globala ansvaret här, genom att till exempel rösta på Miljöpartiet. Högtflygande? Flummigt? Ja, möjligen. Men vad fan, någon måste ju vara det också. 

I rådande konjunkturläge kommer det dessutom att finnas tillräckligt med EU-parlamentariker som ser det som sin viktigaste uppgift att värna om jobblinjen och den så kallade inre marknaden. Där behövs inte mer muskler, det är jag övertygad om. Och kanske kommer miljöfrågorna av denna anledning att vara nedprioriterade under en överskådlig framtid, det finns mycket som tyder på det, men tids nog svänger pendeln tillbaka till det läget där dylika “lyxproblem” återigen får utrymme. 

Så lyssna nu Carl.. Calle lille, det kommer att vara jobbigt för dig ett tag, du kommer att tvingas jobba i stark motvind, men det var just min tro på din uthållighet som var avgörande för mitt val. Du, till skillnad från Marit, kommer att ha krafter kvar när den här skutan vänder och EU-parlamentet öppnar ögonen för frågor som inte direkt och till hundra procent kan kopplas till sysselsättning och handel, och då litar jag på att du är rätt man för mig. Då litar jag på att du har använt din tid i skyttegravarna på bästa möjliga sätt och hoppar in i hetluften med nyslipad bajonett. Do we have a deal. Schlyter? 

PS.

Calle, det går bra att svara här i kommentarsfälten. Tack på förhand!

2009-06-05 – Bruce Springsteen @ Stadion. FOTO: Björn Bergenheim/ROCKFOTO

Jag önskar att jag kunde säga att jag alltid varit ett hängivet fan av Bruce Springsteen. Jag var 6 år när Springsteens femte album The River släpptes 1980. Jag önskar jag kunde säga att det var då jag upptäckte Springsteen och varit ett fan sedan dess. Riktigt så är det inte. Det är först på senare år jag verkligen insett Bruce Springsteens storhet och samlat på mig alla skivor, dvder och åkt på konserter.

The River upptäckte jag visserligen när jag var 17 år – och jag spelade sönder den då. Jag hittade skivan i en väldigt begränsad lp-samling hos den familj jag bodde med. Det här var en tid då jag var mycket ensam. Jag fann någon sorts trygghet i att lyssna på The River om och om igen. Det fanns någon sorts lugn och faderlighet i Bruce Springsteen. Redan då.

Faderligheten finns kvar hos Bruce när han håller hov under dagarna tre på Stadion i Stockholm. Han får de dryga 30 000 åhörarna varje dag att känna sig varmt välkomna in i hans familj. Trots den bitande kyla som försommaren bjuder på har Bruce en förmåga att få alla invaggade i gemenskapens värme.

Jag var där under fredagens konsert. För att charma svenskarna lite extra låter han Nils Lofgren börja kvällen med att spela Idas sommarvisa på dragspel, varpå allsång utbryter, innan Bruce själv kommer ut på scen. I andra låten, Badlands, blir det allsång igen och festen är ett faktum. Många av de äldre låtarna inbjuder till allsång och Bruce och The E Street Band uppmanar till det. Det är som det ska vara. Alla är delaktiga i konserten.
Av de nyare låtarna tycker jag Outlaw Pete från senaste skivan utmärker sig mest. Det är en maffig vilda västern novell på åtta minuter som passar bättre live än vad man skulle kunna tro. Sen kan man ju tycka vad man vill om Bruce i cowboyhatt.
Även Radio Nowhere, från Magic, tycker jag lyfter live den här konserten.

Annars var Johnny 99, från min favoritskiva Nebraska, kvällens höjdpunkt. Vissa låtar som till exempel Youngstown hade fått en ny kostym för att passa en utomhusarena och kvällens stämning. Det var en helt fantastisk ny version av en från början helt fantastisk låt. Jag älskar variation. Vem går på konsert för att höra låtarna precis som de låter på skiva?

Bossen själv – hetsad av 60 000 händer i luften – blev mer och mer extatisk. Han rusade omkring på scenen, svängde med sin gitarr och satt på knä framme vid kanten av scenen och predikade. Ett tag verkade det som han aldrig ville sluta spela för oss. Efter Pete Seeger inspirerade American Land, som jag trodde skulle avsluta konserten, drog han av tre publikfriare till och avslutade med Dancing In The Dark.

Endast Hungry Heart spelades från The River plattan och jag saknade låtar som Atlantic City, Jungleland och Highway Patrolman. Men jag kan inte klaga. Det var en bra låtlista från Springsteens väldiga katalog och Bossen spelar det han själv har lust till just den dagen.
Jag oroar mig inte. Min vän Bruce, den trygga fadersfiguren, kommer att komma tillbaka till Sverige fler gånger och jag kommer få chansen att höra mina gamla favoriter och nya blivande klassiker. Det vet jag. För nu känns det som jag känner Bruce. Jag har en handfull konserter under bältet. Vi har lärt känna varandra Bruce och jag. Jag har åter tagit skivan The River till mitt hjärta och jag finner ständigt nya aspekter att gilla med Springsteens musik.
Varje gång Bruce ler från scenen känns det som att han ler direkt mot mig. Bruce ler mot mig med en blick som säger; Kompis, det är ok kompis, sjung med och var glad.

Jag hade en plan. En uttänkt strategi. Inte ner i minsta detalj, men jag visste på det stora hela vad jag ville. När jag började på Nyheter24 i höstas var tanken att försöka uppnå följande två saker – förutom att utföra mitt arbete efter bästa förmåga, but that goes without saying:

1. Bli en skickligare skribent med högre lägstanivå.

2. Profilera mig som bloggare/krönikör.

Den första punkten vill jag påstå att jag lyckades rätt bra med. På den andra gick det väl inget vidare. Trots att jag, som första skribent, under en period drev en egen nyhetsblogg på sajten. Den fick ju tyvärr aldrig det där lyftet som jag hade hoppats på och även utlovat när jag fick chansen.

Trots att jag hade en plan.

För att verkligen sticka ut och nå läsare som inte följt mig sedan tidigare eller bara råkade klicka sig förbi ville jag ge mig in i en ordentlig beef med någon känd person – helst inom media – och göra det på ett sätt som skulle göra det omöjligt för den personen att kunna hålla sig från att slå tillbaka och därigenom dra ljuset till mig. En rejäl pungspark stod således på listan som prio 1.

Under en vintervecka kom det svindlande nära när jag gjorde det svettigt för Viggo Cavling efter hans utomordentligt huvudlösa kritik av hemlösa på sin resuméblogg. Men trots att han efter det både fick sitta och svara på frågor i Janne Josefssons teveprogram och traska på studiebesök hos Stockholms Stadsmission för att rentvå sig lyckades jag inte få honom att gå i klinch direkt med mig. Han var helt enkelt slipad nog att bemöta kritiken utan att låtsas om varifrån den kom.

Några veckor senare föll mitt eget huvud hastigt och lustigt efter att jag blivit inkallad till en av mina chefer – så där i förbifarten. Lågkonjunkturer är läskiga saker som vänder upp och ner på liv på ett ögonblick. Och sedan dess har lusten om inte försvunnit så i alla fall trappats ner avsevärt. Tid för eftertanke kom emellan.

Under våren har jag upptäckt att jag fått svårt för skribenter som hela tiden envisas med att skrika och väsnas och hålla på – kanske som en motreaktion på var jag själv var på väg. Jag klarar inte av Birros dumheter eller Schulmans elakheter. De utgör ju bara varsin sida av samma mynt de där två. Och det blir så fruktansvärt ointressant när man ser igenom en skribents orerande och bara hittar luft utan ett spår av genuint engagemang på andra sidan. Tröttsamt och ledsamt är vad det är.

Det kommer alltid finnas personer som skriker, som försöker göra sig ett namn genom att ta den genväg det är att skaka en tom plåtburk och kräva avgångar och ursäkter och känna sig kränkta. Och någon form av funktion kanske de fyller – även om jag har svårt att se vad det skulle vara. Men den där andra vägen, den tysta och långa, den som lämnar en skribent med bibehållen värdighet och som bottnar i något annat än narcissism, känns både avlägsen och sällsynt i dagens medielandskap.

Jag vet inte var jag vill ta mitt eget skrivande, men jag vet att jag inte vill hamna där, att jag inte vill sitta och invänta chansen att slå mina klor i någon som råkar blotta en svaghet eller gör bort sig. Jag vill inte bygga på den grunden. Då knegar jag hellre ett liv inom vården och fortsätter ha skrivandet som livlina vid sidan om. Det är för viktigt för att slösa bort på tomt skramlande.

Om du fick hänga en originalmålning på din vardagsrumsvägg, utan att ta hänsyn till pris eller andra förvärvshinder, vilken skulle det då vara?

Kniven: En av barockens största. Något sensuellt, teatraliskt och mulligt av Peter Paul Rubens. Men ett orginalfoto av Anders Petersen vore inte inte dumt det heller.

Matt: Jag skulle vilja ha en målning av August Strindberg. Ett av hans landskap. Jag tycker de är fina och mystiska – och det är Strindberg liksom. En av hans tavlor såldes för 29 miljoner.

Mattias: Då skulle det bli Alexander Roslins porträtt av “Baronessan de Neubourg-Cromière” -vansinnigt söt tjej. Skulle den av någon anledning vara slut så kan jag nöja mig med ”Midsommardans” av Zorn.

David: Är fruktansvärt dålig på konst. Det tråkiga svaret är att jag skulle välja någon svindyr (om jag fick äga den) så jag kunde sälja av den och bli rik. Det något mindre tråkiga är att jag skulle välja en målning av Jenny Saville. Men tusan om den skulle få hänga på väggen. Garderoben vore nog ett bättre ställe – även om ingen av hennes original skulle få plats där. Annars gillar jag tavlor på gamla segelfartyg och boxare.

Maths: Tråkigt svar det här, men min tidiga hangup på Salvador Dali hänger kvar så jag väljer den klassiska “röven hänger över pinnen” (The enigma of William Tell).

Jonas: White Flag av Jasper Johns. (Ni skulle bara känna till alla ängsliga beslutsprocesser för att komma fram till det tvärsäkra svaret).

Hur står det till med naturintresset?

Kniven: Det är väl nästan lite sjukligt stort. Sträcker sig ner till detaljnivå. Från att ligga och glo med näsan i en mossa till att försöka omfamna havet och skogen samtidigt.

Matt: Jag älskar naturen. Sommartid under min barndom växte jag upp på en ö ute i mälaren. Det var fiske och skogspromenader varje dag. Jag spenderar allt mindre tid i naturen numera. Det är synd. Ska se till att få en veckas semester på den där ön snart.

Mattias: De få gånger jag befinner mig i den riktiga naturen (alltså inte en park) så så tycker jag om den. Helst befinner jag mig i en tyst barrskog, utan flåsande joggare eller högljudda barnfamiljer. Men något intresse skulle jag inte säga att det är. Än.

David: Dåligt. Riktigt dåligt. På vintern är det kallt och på sommaren finns det mygg. Men en promenad utmed årstaviken är aldrig fel.

Maths: Det står fint till med naturintresset. Jag är framför allt en ornitolog i vardande som sätter stor ära i att höra skillnad på skogsduvan och ringduvan (deras läten är starkt besläktade). Jag tycker också det hänger ihop med musikalitet, ganska tydligt. Skogen är min fader, havet min moder.

Jonas: Jag älskar att vara vid, på och i havet. Snötäckta berg funkar både som underlag och back drop till allehanda aktiviteter, och jag gillar utsikt – gärna naturskön sådan. Men där tar det slut; husdjur, fisketurer, skogspromenader eller sir Richard Attenborough är med andra ord inget för mig.

Sätt ihop ditt eget “Travelling Wilburys” – hur ser din supergrupp ut?

Kniven: Haha – vilket jävla band.

Gitarr – Missisippi John Hurt, Slash, Sami Sirviö, Robert Smith, Ulf Lundell, Robert Johnson, Bo Diddley, Poison Ivy.
Bas: Nicky Wire, Simon Gallup.
Trummor: Lars Ulrich.
Sång: Billie Holiday, Nina Simone, Nina Ramsby, Ulf Lundell, Tom Waits, Håkan Hellström, Lux Interior, Henrik Berggren.
Blås: John Coltrane, Chet Baker.
Keyboard: Porl Thompson.
Piano: Tori Amos.
Text: Håkan Hellström, Bruce Springsteen, Tracy Chapman, Joakim Berg.
Munspel: Ulf Lundell.
Triangel: Jag själv.

Matt: Det skulle kunna bli en jätteorkester på 50 man. Men om vi begränsar oss till kvinnor med sköna röster. Jag vill ha ett all girls superband.

Emmy Lou Harris

Alison Krauss

Natalie Maines

Ane Brun

Heater Nova

Lucinda Williams

Neko Case

Gillian Welch

Oj, blev ett rätt stort band ändå. Ändå har jag valt bort namn som Tift Merrit, Kathleen Edwards, Holly Willams, Alanis Morrisette, Roseanne Cash, Shannon McNally, Martha Wainwright, Linda Ronstadt, Cat Power, Patty Griffin, Beth Orton mfl. Hoppas de inte blir ledsna för att de inte får vara med i min supergrupp.

Mattias: Jag måste erkänna att jag aldrig hört dem – jag var tvungen att googla. Men ok: Milan Fras på sång, Bach på klaviatur. Nämnde Johann Sebastian och Alison Goldfrapp skriver låtarna tillsammans. Freddie Wadling får köra och bidra till allmän instabilitet. Allt choppas upp av Akufen som leverar slutmixen!

David: Det kan ju se ut lite hur som helst beroende på vilken inriktning bandet skulle ha. Men om vi utgår från ett sjuhelvetes rock n rollande så skulle det se ut så här.

Neil Hagerty – Gitarr och stämmor

Keith Richards – gitarr

Jennifer Herrema – sång

Tom Waits – sång, piano och diverse slagverk

Charlie Watts – trummor

Jack White – basgitarr

Annars har jag alltid drömt om ett samarbete mellan Sagor & Swing och Dead Meadow. Det vore perfekt.

Maths: Ja herregud du hade väl inte kunnat ställa en LITE enklare fråga? Få se.. de ska få spela hårt och rättvist dessa herrar, med lite bluesstänk och en gnutta funk, så uppställningen blir som följer:

Phil Rudd – trummor

Bootsy Collins  – bas och sång

Stevie Ray Vaughn – gitarr

Eddie van Halen – gitarr

Pugh Rogefeldt – sång och gitarr

Jonas: Som gammal headbanger väljer jag givetvis hjältar ur det skrået, i en klassisk hårdrockssättning:

Tommy Lee – trummor

Lemmy – bas

Angus Young – gitarr

Slash – gitarr

Ozzy – sång