Jag har svårt för ideologier. Jag avskyr när man medvetet väljer att förminska världsbilden och se saker och ting ur ett förenklat perspektiv. Det finns strukturer i samhället och alla människor lever i dom. Samhällen har tusentals olika strukturer relaterade till pengar, kultur, religion och historia och i den här texten väljer jag att plocka upp den heta och något överkokta potatisen feminism. Såsom andra vedertagna ideologier har feminismen blivit en ideologi som man inte kan diskutera med ett kritiskt förhållningssätt. Att säga att man inte håller med den feministiska diskursen innebär att man genast blir anti-feminist. Den feministiska ideologin har gjort sig oantastlig genom att hävda att varje kritik mot läran är ett uttryck för en manschauvinistisk ståndpunkt. Att hävda detta är att göra det väldigt enkelt för sig samtidigt som det också är ett stort misstag eftersom en lära inte kan vara total. En lära måste kunna ifrågasättas annars förlorar den hela sin relevans och poäng genom att göra sig icke-falsifierbar. Att feminismen sedan också är behäftad med en moralism, att den pekar ut vad som är rätt och fel genom att härleda allt till en ursprunglig könsmaktordning, gör att den är farlig. Farlig för sig själv. Gemene man vågar inte diskutera ideologin eftersom dom är rädda för att ge uttryck till moraliskt förkastliga värderingar. Vid dom diskussioner som jag har haft med aktiva feminister har jag i mina försök i att ifrågasätta och förstå feminismen och dess strukturalistiska kritik fått frågan om jag är emot rättvisa, lika löner och jämlikhet. Dom har missat min poäng och tagit den enkla vägen när dom velat försvara en åsikt för stor för dom att kunna greppa. Det har inte varit moraliskt godtagbart att ifrågasätta hur just strukturer skapades, inte varit möjligt att se om man kunnat vrida på problematiken och se ur andra perspektiv än just det könsrelaterade. Feminismen har blivit en sanning, en totalitär sådan. Det är därför jag väljer att skriva om den, för att feminister håller på att ta död på debatten. Och det är en väldigt farlig sak att göra.

Feminismen anser sig ha hittat nyckeln till strukturernas fall. Ett otaligt antal feminister jag träffat verkar ha hjärntvättat sig själva tack vare kurser, litteratur och likasinnade. Och glasögonen dom sätter på näsan verkar vara det enda paret genom vilka världen sedan betraktas. Här har vi en ideologi i samhället som försöker förklara händelserna i mitt liv genom att säga att jag är ett offer, att min mamma var ett offer och att det var männen i våra liv som förstörde för oss i strukturer som vi människor själva uppfunnit. Feminister svagförklarar kvinnan. Dom starkförklarar mannen. Dom talar om det för oss om och om igen som ett mantra i tidskrifter, tv-program, bloggar, böcker och radioprogram. Kvinnan är förtryckt och mannen har makten i samhället och det är ett tillstånd som ska förändras. På pappret hävdar dom att ideologin handlar om rättvisa och jämlikhet mellan individer. På pappret. Men i verkligheten anser i varje fall jag att det ser väldigt annorlunda ut. I en skrämmande liten utsträckning förekommer det att deras ideologi betraktar kvinnan eller mannen som människor, som individer med alla sin egen unika historia. Istället gör feminismen en stor generalisering av samhället och dom är övertygade att dom har det rätta svaret på din och min rättvisa, din och min räddning undan ett förtryck som dom anser hela detta västerländska eller, för den delen, det övriga samhället bygger på.

Jag har nästan aldrig träffat en enda kvinnlig feminist som tycker om mig efter att jag sagt att jag inte håller med om den feministiska ideologin. En agiterad stämning infinner sig, blickar riktas som om jag svikit dom eller endast är helt jävla dum i huvudet. Jag kan tycka om människor även om dom är feminister, jag tycker människor är mer, har en större räckvidd än sina politiska åsikter. Men kvinnliga feministerna kan sällan sträcka sig till dessa vidder, särskilt inte kvinnliga feminister i grupp. Hur jämställt är det? Man måste väl för guds skull kunna diskutera en ideologi på individbasis och ur det vardagliga perspektivet utan att bli behandlad som en fullkomlig idiot. För det är väl ändå där vi lever. I vardagen. Vårt liv pågår inte i ett debattprogram, i en ledare eller i politiken. Det riktiga livet pågår på din fritid, i din familj och på din eventuella arbetsplats. Jag anser att den feministiska debatten pågår långt ifrån verkligheten, långt ifrån den värld som du växt upp i, långt ifrån perspektivet som handlar om till exempel din egen mamma och pappa. För det är väl ändå därifrån dom flesta av oss har sitt ursprung. Någon form av förälder, målsman eller människa från en äldre generation har någon gång tagit någon form av ansvar eller avsagt sig ansvar om dig. Präglat dig, spelat en avgörande roll för din framtid, i din uppväxt och person, vare sig den är framgångsrik eller inte.

Om jag nu sitter där med en öl i handen, som en kvinna bland andra kvinnor, på någon middag, kulturjippo eller förfest och får frågan och svarar att jag inte håller med i deras diskussioner så blir det oftast väldigt laddat. Det blir tyst, det blängs och tisslas, jag ignoreras och tas inte med i övriga samtal resten av kvällen. (Något säger mig att det inte kommer att ske här. Jag hoppas på en riktigt bra och kladdig debatt). Och det är där jag får det bevisat för mig. Att kvinnor i feminismen verkar välja bort andra kvinnor av ideologiska skäl, att behovet av en politisk samhörighet är helt avgörande för att man överhuvudtaget ska kunna umgås som folk. Och jag som aldrig stått på någons sida utan bara försöker vara den jag känner mig mest ärlig som, den som är jag, blir alltid en nöt som kvinnliga feminister inte riktigt kan knäcka. För ojämställdheten just mellan kvinnor är ingenting dom anstränger nämnvärt åt att belysa i sin ideologi, heller inte ojämställdheten mellan män. Feminister har själva skapat sig en struktur som dom inte kan frigöra sig ifrån genom fixeringen av den påstådda ojämställdheten mellan kvinna och man och verkar således bemöta och förhålla sig olika mot kvinnor och män. Helt i motsats till hur deras ideologin egentligen lyder. Trots att ideologin handlar om lika värde, rättvisa och jämlikhet.

Bland män bemöts sällan mina åsikter av samma grupptryck och tas heller inte emot med samma upplevelse av kränkning. (Och observera ett förtydligande igen. Att det här är mina åsikter som bygger på mina erfarenheter. Det vill säga helt ovetenskapliga sådana. Och jag har naturligtvis omöjligt träffat alla feminister som finns och generaliserar som synes själv lite  för att ni ska förstå mitt perspektiv och för att belysa fenomenet jag upplevt många gånger). Det vill säga att om jag uttrycker att jag inte är feminist så kan män oftast föra ett mer analyserat samtal kring det även om dom själva är feminister och utan att dom för den skull håller med mig, sedan kan dom lägga det åt sidan och umgås ändå på den där sömniga förfesten, på middagen, jippot eller var vi nu befinner oss. Jag känner mig alltså mer genuint välkommen bland män om feminism kommer upp på tapeten.
Är det feministernas intention?

Feminister som läser det här inlägget kommer säkert också undra varför jag inte sympatiserar med feminismen när dom blir varse om att jag själv kommer från en ojämställd uppväxt och uppfostran. Men jag anser att strukturer i en familj är för komplicerade för deras ideologi. Strukturer i en familj är unika just för den familjen. Det finns inga allmängiltiga strukturer. Dom är inte bundna till kön utan oftare bundna till personer, arv och miljö. Strukturer i en enda familj förändras. Precis som generationer förändras. Jag kan, som exempel, inte förlika mig med min mammas strukturer som hon skapade med min pappa. Men att påstå att hon har varit eller är ett offer är att förtrycka henne och hela hennes liv. Min mamma har aldrig upplevt sig själv som förtryckt. Och jag anser att individen inte kan vara förtryckt om den heller inte upplever sig som det. Feminismen säger dock det motsatta. Alltså att min mamma har varit förtryckt och min pappa förtryckaren. Min familj har alltså varit offer för strukturerna mellan kvinnor och män. Jag har delvis haft en väldigt bra barndom och delvis jävligt dålig. Men ingen feminist ska komma och påstå att dom vet vad som pågått i min uppväxt. Ingen feminist ska komma och försöka förklara för mig varför saker och ting blev som dom blev. Det handlar inte om politik. Det handlar inte om offer, förtryck och makt. Det här handlar om en kvinna och en man som fått tre barn. Som gått till jobbet, renoverat en femma i förorten och haft en sommarstuga. Innanför dom väggarna inträffade saker. Innanför dom väggarna förändras kvinnan och mannen under ett 20-årigt äktenskap. Innanför dom väggarna pågick livet, deras liv. Och innanför dom väggarna pågick min barndom.

– Att göra allt för mina barn gjorde mig väldigt lycklig, säger min mamma. Det var det jag ville göra och det gjorde jag också. Jag älskade att vara hemma med er och ge er riktigt bra mat, bra värderingar och villkorslös kärlek. Mina barns liv är viktigare än mitt eget liv.
Jag förstår exakt vad hon menar med det. Det låter helt logiskt samtidigt som det skär sig i mina öron. Jag skulle också göra allt för mina barn. Mina barns liv skulle också vara viktigare än mitt eget. Men var går gränsen för hur mycket man ska glömma bort om sin egen identitet? Vad händer den dagen då barnen flyttar hemifrån och man står där i en noppig morgonrock och trasiga trosor och gråter för att ens livs enda mening flyttar ifrån en. Det är inte heller rätt. Det är inte rätt val mot sig själv, det är inte snällt att göra så mot sig själv. Jag begriper varför man en gång valt att göra så. Men jag begriper inte varför man inte valt att göra både och. Dock kan jag förstå att man inte hinner tänka så mycket på sina egna behov eller önskningar när man har tre barn att ta hand om. Hon hade otur min mamma med pappa. Han var inte bra på att ta hand om sina barn eller fru. Han var bra på att jobba och på att bestämma. Men det var inte på grund av hans kön det var så utan på grund av honom som människa. Mamma säger än idag att hon var en väldigt lycklig människa när vi växte upp. Och det här handlar bara om en enda familj. Om vardagsperspektivet. Om familjeperspektivet. Om två människor som blev kära i varandra och bildade en familj. Att minimera min mammas och pappas val i livet till att anse att dom är offer för patriarkala strukturer i samhället är att minimera min mamma och pappa som människor. Det i sig är ett förtryck. Det i sig är som att omyndigförklara två individer som bildat en familj som både varit lycklig och olycklig.

Ibland undrar jag om feminister verkligen levt i dom påstådda strukturer dom själva vill rasera. Jag tror långt ifrån alla har gjort det. Jag tror att det finns flera som egentligen inte vet ett skit om vad dom snackar om, att deras verklighetsanknytning är helt, ja, overklig rent ut sagt. Och jag är besviken på deras oförmåga till ett bredare perspektiv. Feminismen förminskar människor genom att inte ta hänsyn eller lyssna på individens unika bakgrund. I könet finns en individ. Och individen är alltid dominant. Om individen sedan väljer att skylla sina misslyckanden i livet på sin könstillhörighet är det en helt annan femma. Människan är ett väldigt märkligt djur på så sätt. Girigt och besatt av sitt liv och sina påstådda rättigheter. Jag själv har aldrig upplevt mig orättvist behandlad eller underordnad på grund av mitt kön, av människor självklart, men av kön; nej.

Det här blev en oväntat lång text men jag hoppas att ni förstår något av den komplexa problematik som jag anser att feminismen idag inte tar hänsyn till. I varje fall anser jag att det här bara är några av viktiga perspektiv som borde få mer plats om inte annat för jämställdhetens och utvecklingens skull. Att kritisera och debattera en ideologi är nyttigt och det gör den bara bättre i slutändan. Feminist eller inte så är vi alla inte mer än fisar i vinden ändå. Inget mer. Inget mindre. Och om inte annat så är väl det också någon form av jämlikhet.

Så är det gjort. Gröna Lund är avklarat. Och det kommer nog dröja innan det blir ett nytt besök.

Gröna Lund är ett dåligt samvete, ett obligatorium man besöker var annat eller tredje eller femte år. Det ingår som en mystisk ritual om man har en ny date, eller för att man av någon anledning glömt bort att det är ungefär som att flyga med Ryan Air. Det har ju aldrig varit någon billig historia att gå på nöjesfält, men kommersen på Grönan har nått nya höjder, och det är så plumpt gjort att man häpnar. Ta det där med radiobilarna. Borta är de färgglada kulörerna, nu är bilarna målade i Taxi Stockholms dystra färg. Och en bit bort ser vi den där fåraktiga mobiloperatörens alldeles egen berg- och dalbana som transporterar skrikande människor från morgon till kväll, till Djurgårdsinvånarnas tandgnisslande förtret. Och överallt dessa schabbiga snabbmatställen. Alltså, på riktigt: överallt. Man vadar fram i drivor av flottiga hamburgerkartonger och sladdriga korvbitar som fastnar under skorna.

Fast på Gröna Lund har ändå ingenting någonsin hänt. Det är i princip samma slitna attraktioner som det alltid har varit. Visst, någonting är kanske nytt, det har kommit en fräsch berg- och dalbana som det gjorts reklam för hela vintern, men grundattraktionerna står där de står och de ser exakt likadana ut som de gjorde för tjugo år sedan. Någon har kanske bytt en trasig glödlampa eller hjälpligt virat fast fladdermusen i Blå tågets dunkla tunnel så den inte ska ramla ned i huvudet på besökaren, men i övrigt så har inte något skett med spöktunneln seden den byggdes för gud vet hur många år sedan. Jag tror det vore mer skräckartat om lamporna var påslagna så man kunde se hur hela bygget faktiskt håller på att rasa ihop.
Blå tågets entré är i en helt annan klass. Den fungerar ungefär som de färgglada omslagen på fordom dagars TV-spel, där spännande bilder lockar med en fantastiskt upplevelse, fast man vet att innehållet egentligen ser ut som skit. Den tillhör också en annan epok, en tid då ingen lyfte på ögonbrynen om det stack fram en skrevande demon med hängtuttar framför barnen, eller om de små livens fantasi retades av ekivoka målningar på väggarna. Att Grönan i våra dagar klarat sig undan krigsrubriker från moralens väktare är ingenting annat än en sann gåta. (Edit: det hade de visst inte).

Det kostar att gå på Grönan. Sexhundra spänn för inträde och åkband för två personer, och då ska man ta i beaktande att själva åkandet blir det ytterst modest med. Grönan är nämligen egentligen bara en enda lång kö. Jetline? 30 minuters väntan. Kvasten? En timme. Insane? Ha, det kan du glömma, sucker! Så man går mest där från kö till kö och ger upp, och slutar sorgsen bland drivor av skräp med en flasköl för sextiofem kronor och åker sedan någon av de mindre populära attraktionerna för att få någon slags valuta för pengarna. Efter lite pepp blir det ändå kön till Jetline, och visst, det killar i magen, men tjuten i kurvorna är av ren skräck - man minns ju inte direkt åttiotalet som ett kvalitetens decennium - tanken på att vagnskrället ska lossna tar helt över upplevelsen.

Vilka är det då man får knuffas och trängas med på Gröna Lund anno 2009?

1. Dels är det desillusionerade par som försöker hitta något romantiskt att ta sig till - vilket tyvärr är omöjligt, eftersom den enda attraktionen som på riktigt tilltalar nyförälskade par är borta - 1928 års pariserhjul har försvunnit, och idag är det romantiskt lagda indier som får njuta av utsikten från gungande korgar i skymningen. Det blir till att hemfalla åt sockervadd. Fast vad vore väl Grönan om de i sin girighet inte kunde förstöra ytterligare en klassiker - sockervadden kommer numera färdigförpackad på burk!

2. Den andra tårtbiten består av artonåriga lantisar som med brandsoldatkeps på huvudet slänger ölglas på varandra och rajar  “Turistens klagan” på uteserveringar de aldrig skulle fått sitta på om de legat inne i stan, till ve och vånda för…

3. …barnfamiljerna, som naturligtvis är Gröna Lunds huvudsakliga målgrupp. Följaktligen kryllar stället av ungar, vilket borde vara en grällt blinkande varningslampa för alla som själva saknar barn. För med barn kommer föräldrar, och på ett nöjesfält är föräldrar ett mycket besynnerligt släkte. Kanske för att de plötsligt blir en form av debil version av sig själva, där de med tom blick armbågar sig fram till första vagnen i Jetline, eller för att de så småningom förvandlas till håglösa zombies som släpar sig fram mellan attraktionerna för att vinka av lille Hugo eller Josefin som försvinner upp i luften med g-krafterna hos ett stridsplan.
Det måste för övrigt vara en mardröm för dagens säkerhetstörstande föräldrar att gå på Gröna Lund. Stället måste kännas som ett minfält för de som inte kan låta sina barn ta ett steg utan att hänga i hasorna, redo med plåster och tröstande kramar. När jag var snorunge gick farsan och morsan på Tyrol och tog sig en välförtjänt öl medan jag och brorsan sprang benen av oss hela kvällen, men 2000-talets föräldrar måste vara med hela tiden, som någon slags idealmodell över det deltagande föräldraskapet. Vilka losers!

Nåja. Prick klockan elva slocknar Grönan och en sammanlagd tusenlapp fattigare gör vi sorti genom ett mörklagt nöjesfält. Vi står utanför i den ljumma sommarkvällen och väntar på Djurgårdsfärjan med ett vemodigt mollackord i kroppen. Nattfjärilar och knott dansar mot strålkastaren vid kajen. Staden ligger och glittrar på andra sidan vattnet.

Vi lämnar Gröna Lund med en känsla av saknad. Inte av barnfamiljerna och de ironiskt klämkäcka tonåringar som jobbar där, utan en saknad av en tid som inte längre finns, en saknad av ett hisnande Gröna Lund sett ur grodperspektiv.

Och kanske i synnerhet en saknad av att någon annan betalar notan.

Jag är inte direkt något orakel när det kommer till samtida populärmusik. Om jag någonsin har kunnat hävda att jag är down with it (tveksamt) så är den tiden för länge sedan förbi, det garanterar jag (däremot är jag en jävel på att fixa bra grillglöd samt kitta fönster, vilket troligen är färdigheter som står i ett korrekt motsatsförhållande till förmågan att veta vilken musik som är creddigast just nu).

Detta har dock inte hindrat mig från att snappa upp en viss hype runt ett band som kallar sig Empire of the Sun. Det handlar alltså om en duo från Australien som först fångade min uppmärksamhet med låten Walking on a dream förra året. I mina öron är det här extremt trallvänlig pop som varken sticker ut åt det ena eller andra hållet, vilket gör hypen till ännu ett typiskt populärkulturellt fenomen. Och det är väl kanske just dessa fenomen som gör populärkulturen till det den är och borde vara: en oförutsägbar och förhoppningsvis framåtskridande rörelse (jag använder ordet förhoppningsvis och mer om det snart).

Pop är inte vetenskap, pop är konsumtionssamhällets yttersta musikaliska spets och således helt hopplöst att förstå sig på. Det gäller bara att antingen åka med på tåget och hojta med i herr Hellströms refränger eller sätta ner klackarna så att dammet yr över den begynnande flinten. Jag känner väldigt få människor som har ett distanserat och nyktert förhållande till popmusik, det brukar vara kärlek eller hat som vädras när diskussionerna tar fart.

Hur som helst, tillbaka till våra två vänner från Australien. Det finns nämligen en sak som gör denna duo och deras hype alldeles särskilt intressant, och det är faktiskt inte deras frisyrer. Det handlar istället om, antar jag åtminstone, musikaliska förebilder. Så här är det, när jag lyssnar på Empire of the Sun så hör jag mer än något annat en väldigt tydlig och klar referens till gamla Fleetwood Mac. Jag tycker att kopplingen är så pass supertydlig att frånvaron av denna upptäckt i media får mig att känna mig som ett musikaliskt geni. Allt finns där, från de öppna gitarrackorden, stämmorna, falsettsången i refrängerna och det tidstypiska lo-fi-trumkompet till ett alldeles speciellt muggigt analogt syntljud som används tillräckligt mycket för att man med all rätt kan påstå att det tillhör båda bandens musikaliska signatur eller fotavtryck eller annan valfri liknelse. Kort sagt, det låter jävligt mycket Fleetwood Mac om Empire of the Sun.

Var jag först med att spotta det här? Skulle inte tro det, jag har som sagt inte speciellt bra koll. Men det är egentligen skit samma om jag var först med att hitta Fleetwood Mac-genen eller inte, för det som gör det hela intressant och inte så lite komiskt (tycker jag iaf) är att Fleetwood Mac måste vara det minst creddiga bandnamn man kan droppa i musikskitnödiga kretsar (ni vet vilken typ av människor jag pratar om). Jag känner egentligen bara till tre personer, mig själv inräknad, som i offentliga sammanhang har hyllat Rumors som ett av 70-talets bästa album (de andra två är superskribenten Chuck Klosterman och min gamle vän Ove). Vi är en förfärande liten skara människor som med rak rygg erkänner vår kärlek till Stevie Nicks & co, men jag måste erkänna att jag blev mäkta stolt när jag läste de där raderna i Klostermans bok Killing yourself to live (vi har en kändis på vår sida, en musikjournalist dessutom!)

Bortsett från att vi har rätt och alla andra fel så betyder det här också att du kan hamna i en väldigt spännande och, för dig, rolig situation om du pratar med en förståsigpåare i ämnet popmusik. Men det gäller att du är snabb och vaken på knappen om den dyker upp. Låt mig måla upp ett tänkbart scenario. Tänk dig att du är på fest, och en kompis nye pojkvän presenteras för dig med orden ”Det här är Torsten, han är musikrecensent”. Namnet kan kvitta lika, men om du stöter på en person med denna profession så är det bara att lägga upp den enkla men geniala strategin på en gång: börja med droppa Empire of the Sun (killen kommer troligen att gå i spinn), låt sedan samtalet snyggt och sömlöst gå över till Fleetwood Mac och du ligger i vinnarposition för ett potentiellt dödande slag utdelat mot en musikrecensent. OM killen sätter två fingrar i halsen och börjar göra kräkljud så är det bara att påvisa det fullkomligt självklara sambandet mellan de två banden, och gör det gärna med kommentarer som ”det trodde jag var omöjligt att inte höra” eller ”även en döv person skulle nog snappa upp det på de identiska vibrationerna som uppstår när Mick Fleetwoods samplade trummor drar igång på Walking on a dream”.

Jag vet inte hur du fungerar, men det är sånt här jag går och fantiserar om dagarna i ända.

Jag är helt utslagen av en förkylning. En sommarförkylning brukar vara svår att bli av med. Det är väl så att viruset frodas i värmen och bakterierna lever gott på ens kropp. Det är en myt att sommarförkylningar är värre än en vanlig men för mig är en förkylning alltid tuff. Jag är som bekant en gnällig jävel.

Det ryktas att det är en myt att whisky botar förkylning. Jag motsätter mig det bestämdaste detta rykte men jag kan tyvärr inte bevisa motsatsen. Jag nyttjar givetvis ihärdigt denna bärnstensgula farmaka för att kurera mig. Det är i alla fall klart att whiskyn lindrar symtomen - halsen blir len, andningen blir lättare och man somnar gott.

Problemet infinner sig på morgonen när man vaknar med täppt näsa, irriterad hals och igengrodda ögon. Dessutom har man en bankande huvudvärk och det är svårt att veta vilka krämpor som kan härledas till förkylningen respektive whiskyn.

Jag är en man av mycket få principer, kanske inga alls rent av när jag tänker efter. Dock lovar jag mig själv saker då och då. Ett av de löften jag hade lyckats hålla allra längst var att aldrig åka på campingsemester. Men precis i början på juli sprack även detta.

Anledningarna till att jag såg mig själv bryta detta löfte var flera, men huvudkomponenterna var fyra dagars egen ledighet med mina barn då min hustru fortfarande arbetade, en redan ansträngd semesterekonomi och en mycket god vän med en fantastiskt välutvecklad övertalningsförmåga. Så efter en gemensam shoppingrunda på Jysk (jo, jo, fint ska det vara) för införskaffande av var sin komplett campingutrustning - tält, luftmadrass, sovsäckar, campingstolar och campingbord - befann vi oss alltså på Daftö Camping utanför Strömstad. Han med sina två döttrar och en obotlig optimism. Jag med mina två barn, min minst sagt skeptiska inställning och mina hundra fördomar.

Det är inte svårt att raljera över svensk camping. Eller rättare sagt, det är svårt att inte raljera över svensk camping. Du får givetvis din kvot av grälla träningsoveraller, foppatofflor, piratbyxor och flintastekar till bredden fylld. Det är inte heller några problem att göra sig lustig över tokpimpade husvagnar med egenutnämnda trädgårdsarkitekter av Lidl-kvalitet. Rent estetiskt ligger det självklart fortfarande över världens fulaste turister i Londons West End (tack, Mats Olsson), men snäppet under svenska gästhamnar. Och är du ingen supporter av Henri Lloyd-jackor, orange flytvästar och enorma mängder vit plast är detta självklart inget gott betyg.

Men min utveckling under campingtiden var enorm och såg ungefär ut så här: Dygn1: Aldrig mer, aldrig i livet, Dygn2: Ja, kanske ändå. Men med ett bättre boende i så fall, Dygn3: We’ll be back. I tält! För bortom den typiska camping-klischén såg jag också något annat. Jag såg mängder av euforiskt lyckliga barn i alla åldrar, och lika många nöjda och glada föräldrar. Jag studerade ett engagerat och aktivt föräldraskap som faktiskt slog mig med häpnad. Jag såg fäder som fiskade, badade, grillade, spelade fotboll och brännboll, eller bara rullade runt i gräset tillsammans med sina ungar. En helt annan upplevelse än den jag föreställer mig i Cannes och St. Tropez eller på Puro Beach i Palma med uttråkade och osedda barn, och besvärde och avmätta föräldrar.

Och när jag väl släppte min normala Seinfeldattityd och faktiskt börja delta själv, utvecklades det helt enkelt till en väldigt rolig minisemester tillsammans med två saliga ungar som råkar vara mina. Vi badade, vi lekte, vi klättrade i berg, vi åt macklunch, vi bastade, vi struntade i att borsta tänderna, vi fiskade tillsammans med en dansk familj och vi delade en påse räkor med en familj från strax utanför Karlstad. Och vi låg tätt, tätt intill varandra i ett litet tält (jag och min vän hade helt klart campingens två minsta tält) och berättade sagor för varandra tills vi alla föll i sömn.

Eftersom camping gav sån mersmak har jag bestämt mig för att börja odla svennen inom mig. Inte så till den milda grad att jag skulle börja sympatisera med blåvitt - inte ens lite. Men ändå. Var det Crocs dom hette?

I ena hörnet av den ofantliga maskinhallen finns ett blixtrande, rökfyllt inferno. Runt dansgolvet står stålrörsställningar med robotliknande ljusmaskiner som mekaniskt vrids omkring sig själva i takt till musiken. Högtalare stora som minibilar står för trycket - och vilket jävla tryck det är! Basen är så tung att bröstkorgen vibrerar och det känns som om kläderna ska blåsa av kroppen.
Jag har förväntansfulla fjärilar i magen och jag och min kompis börjar småspringa över det smutsiga asfaltsgolvet. I hans garage har vi tidigare under kvällen hittat en dunk självlysande färg som vi målat mönster med på våra tröjor. Den gröna glöden försvinner i kaoset på dansgolvet, där vi står och hoppar upp och ned, lyckliga och euforiska över den monotona musiken och färgerna och stroboskopen och röken som får kropparna att röra sig ryckigt och hackigt. Det är som i en surrealistisk dröm.

Jag tror det började med att jag hittade en flyer någonstans. Avsändare: Spaceravers. På den fanns ett telefonnummer där man kunde lämna namn och adress för mer information. Utskicken som kom hem i brevlådan var fotostatkopierade på färgglada papper med psykedeliska mönster.

Transporterna var arrangerade. För att hålla lagens långa arm borta fick ingen information om festplatsen läcka, då erforderliga tillstånd för att hysa glada och dansande människor ofta saknades. Det var ett bevarat exemplar ur SL:s gamla bussflotta, ett frustande och brölande monster byggd någon gång på sextiotalet, som stod för transporten. Istället för ett nummer så stod det SOL ovanför förarhytten, så den var lätt att urskilja bland terminalens andra fordon. Bussen gick sedan i skytteltrafik mellan Odenplan och festen, så att man alltid kunde komma hem. Och det var tur, för resmålet låg gärna långt utanför stan. Det var alltid spännande att sitta där och se okänd terräng rusa förbi utanför fönstret, medan alla försökte lista ut vad det var för plats som gällde för kvällen.

En gång kastade vi ankar ute i Orminge, någonstans i ett industriområde. Kåken var en vanlig kontorsbyggnad. Basen hördes ända ut, dov och mullrande. Jag minns en labyrint av tomma mörka kontorsrum med heltäckningsmattor, och sedan en större hall där musiken smattrade genom enorma högtalare. Det var en allhelgonafest, med sprayade spöken och självlysande pumpor. Det fanns för en gångs skull en bar, och i den stod en klunga gamlingar (jag skulle tippa på att de var i 35-årsåldern…) som drack öl och såg ut som jag antar att bajsnödiga och hippa innerstadsmänniskor gör när de är nere med skiten. Det kanske var redaktionen från tidningen Nöjesguiden som var på galej, vem vet?

Festerna var ofta påkostade historier, väldekorerade och med särskilda chillout-zoner där sönderdansade fötter kunde vila en stund till ambient och svävande musik. En gång fanns det en stor hoppborg som lyckliga människor studsade runt i. Det hela var vänligt och lekfullt, jag såg aldrig något bråk. Det kan ju bero på att folk inte behövda dricka för att dansa. Det fanns ingen nervositet att dämpa - raggfaktorn var ändå noll, och man kunde dansa hur fan man ville för det var ingen som brydde sig.
Självklart fanns där andra droger, men jag kan bestämt motbevisa det av polisen vanligt förekommande påståendet att det inte går att dansa i fem-sex timmar utan att knarka. Jag tog aldrig en enda tablett, men dansade ändå hela natten, vilket tydligen är en polisvetenskaplig sensation. Det är klart att en lönnfet polis inte kan röra sig nonstop i mer än en kvart, men är du ung och vital och har med matsäck så går det alldeles utmärkt. Så här i efterhand är det ju helt sjukt hur käcka vi var, med sportdryck och smörgåsar och äpplen i ryggan.
Det var inte så att det saknades tillfällen, men jag kände aldrig något behov av att ta några tabletter. Mina pupiller täckte ändå sin iris, jag blev hög på ljud och ljus och egna endorfiner. En okulär besiktning skulle säkert ha renderat ett blodprov, men det säger nog mer om metoden än om mina drogvanor.

Men säg den glädje som varar. Statens egna kulturmarodörer tog effektivt död på det roliga. Jag hade slutat gå när man  började förstöra ravescenen på allvar, men kvällsblasket skrev spaltmil om dödsknarket och de underjordiska LSD-festerna, ivrigt påeldade av grisarnas egen expertsektion: Ravekommissionen. Ni minns kanske Docklands, technomeckat ute i Nacka? Efter ett antal polisrazzior slogs spiken slutligen i kistan år 2002. För att komma åt tillställningarna var man tvungen att ändra på bland annat lagen om mötesfrihet (!). Så går det till i Sverige när saker och ting ska göras ordentligt!

Idag gläds jag åt att ravekulturen på sina håll har återuppstått (förmodligen dog den väl aldrig ut, utan flyttade bara ned under jorden igen där polisen inte hade någon koll). Och det betyder kanske att jag en kväll åter kommer stå där i ljuset och larmet och röken, och studsa till en basgång som får brosket att lossna från bröstbenet. Jag kommer att återuppleva stroboskopens epilepsiframkallande flimmer med ett fånigt flin i ansiktet. Trots att jag den här gången själv är en 35-årig gamling kommer det kanske kännas som att jag är sexton igen. Med ett undantag; jag kommer inte klara hela natten, inte ens under påverkan av sportdryck och medhavda smörgåsar. Mot tidens gång har nämligen inte ens pulserande basgångar och blixtrande raveeufori något att sätta emot.

(Klippet är U.S.U.R.A:s superhit Open your mind, en flitigt spelad låt på dansgolven kring -92).

Vandring i Grövelsjöfjällen, på väg till Silverfallet

 Älgkon står så nära att jag nästan känner hennes lukt. Vi snackar femton, högst tjugo meter. En bit bort står kalven, man ska inte komma emellan har jag hört. Eftersom jag har lilla E med mig får jag lite puls, vad fan gör jag om älgen anfaller? Kastar upp E i ett träd och lägger benen på ryggen? Älgen anfaller inte, den tuggar löv och tittar på mig som om jag vore skogens allra fulaste och dummaste djur (troligen sant).

Kanske beror det på stigande ålder att fjällvandringen tilltalar mig så. Det är så in i h-e meditativt, och nu snackar jag inget jävla new age-flum här, tankarna far rätt igenom huvudet som tåg som passerar perrongen. Att komma över trädgränsen är som att öppna luckan och kliva ut i en helt ny värld. Dessutom får jag röra på mig, och det var fan på tiden. Om du inte har provat fjällvandring så gör det, värsta city slickern kan omvändas till naturromantiker för mindre. 

På kvällen sitter jag i sportstugan och smuttar billig whisky med några droppar vatten som jag hämtat från en fjällbäck (helt Steffo). Barnen sover äntligen, S ligger och läser. Jag tvingar mig själv att se hela Jägarna, det finns bara SVT på teven. Bestämmer mig för att filmen är bra, riktigt bra. Låt vara med rätt skakigt skådespeleri på vissa håll och kanter (det blir gärna så i svensk film med stor ensemble) men Jähkel och Lassgård är lysande. Handlingen är dessutom klassiskt västernstoff: ny sheriff i stan, här gör vi på vårt sätt, den rättrådige vinner till slut men förlorar nästan allt på kuppen. Jag hörde också ett rykte som säger att Sundvall fått erbjudande att göra Jägarna i Hollywood, det förvånar mig inte. En bra historia är en bra historia. Att jag sitter där omgiven av fjäll och renar kanske påverkar mitt omdöme men skit samma, jag bjuder på det. 

Jag hoppas att ni har det bra där ute, var än ni är. Här vilar iaf inga ledsamheter.

Genom träningsbutikens stora skyltfönster tittar jag på allehanda träningsutrustning. Där finns löpbanden, de lösa vikterna, skivstängerna och sandsäckarna. Min blick fastnar vid boxningsutrustningen. Vad jag saknar att verkligen få gå lös på en säck. Jag saknar att dansa runt säcken, känna kontrollen över min egen kropp och absorbera stöten i armen från varje slag. Det är så skönt när svetten rinner men tröttheten saknas då adrenalinet tagit överhanden. Bland det bästa med träning är när man kommer in i andra andningen och känner att man kan hålla på hur länge som helst. Likt Rocky som mot alla odds reser sig innan tio och med en återvunnen kraft besegrar sin antagonist.

I fönstret kan jag även se min egen spegelbild. Det är en trind och nedgången man jag tittar på. Åren och det osunda levernet har tagit ut sin rätt. Det tunna håret på hjässan är näst intill obefintligt och håret på sidorna är skinande vitt. De förut så intensiva blå ögonen har krupit in och gömmer sig bakom svarta ringar och rynkor. Dubbelhakan är tydlig även om den försökt döljas med skäggstubb. Kroppens mittparti är en stor degig klump som ringlar sig runt midjan. Ölmagen är lika stor och rund som grannfruns mage – och hon är i sjunde månaden.
Det är en syn som äcklar mig. Det är motbjudande att vara gammal och fet. Alla vill vara unga och attraktiva. En sexuellt attraktiv kropp är ung och vältrimmad.

Åldern kan man inte kämpa emot. Alla blir äldre. Att jag är skallig är ingenting jag kan göra något åt men en rakad skalle kanske inte är helt fel. Grå tinningar och fina streck vid ögonen kan ses som sexigt och ett tecken på livserfarenhet och vishet. De svarta ringarna runt ögonen går säkert att avhjälpa med bättre kost och ordentlig sömn.
Då återstår bara den här satans övervikten. Den går att bli av med även om det känns omöjligt. Det är egentligen ganska enkelt – i alla fall för någon som är fysiskt frisk. Botemedlet mot överflödigt fett heter träning. För mig skulle det vara väldigt enkelt. Gymkortet är redan betalt och säckhandskarna ligger i garderoben.
Det är fan bara att ta tag i det. Det är fan bara att gå och träna.

Men gör jag det?

Nej, jag smiter in på närmaste bar för att ta en öl och kroppens förfall fortsätter.

Det verkar inte bättre än att jag lyckades stänga av klockan och somna om i morse. Och ni ska veta att jag behövde det och att det var riktigt skönt – även om det så att säga var en omedveten handling. Semestertider är mina knegartider och jag jobbar väldigt mycket just nu.

De två timmar jag avsatt för att knåpa ihop ett inlägg nannades bort i drömmarnas rike och jag vaknade upp så utvilad och tillfreds att det tog en betydande stund innan jag ens kom på vilken dag det var och att jag faktiskt hade för avsikt att stiga upp tidigare.

Tyvärr innebär det att tiden inte räcker till. Den tänkta texten får vänta till nästa vecka. I stället ger jag er ett klipp med Evan Dando där han framför Waiting around to die av Townes Van Zandt. En nödlösning – om än en vacker sådan.

Att låta tiden gå. Att låta den bero. Bero i helt plötsligt flera år.

Att vänta. På vad? På vem? På framtiden? På det förflutna?
Att längta. Att vara säker. Att gömma sig i vardag. Att gömma sig i tid utan innehåll. Utan minne. Utan avtryck. Att vila upp sig efter slitsamma år. Att dra sig tillbaka. Att överleva. Att gå vidare utan att släppa taget.
Att veta.

Att kamma sig och ta sig samman. Att formulera sig. Att fatta mod. Att bokstavera tillvaron. Att veta vem man är. Att inte veta varför man måste göra vissa saker. Att förstå sitt eget bästa men ändå göra det motsatta. Att be någon annan tvätta sin mun med tvål trots att man själv har den skitigaste munnen i stan. Att saker är annorlunda nu men att allting samtidigt är som vanligt. Att aldrig ursäkta. Att aldrig förlåta. Att inte stå över. Att inte stå under. Att stå utanför. Att inte kunna påverka det som håller såren öppna. Att man har sig själv att skylla. Att man har försökt tusen och åter tusen gånger att suturera dom där såren på alla tänkbara sätt. Att känna såren spricka upp än en gång.
Att vara naiv.

Att smutsa ner sig med flit och låta skiten få fäste på nytt. Att försöka att inte vända sig om men att oavbrutet ändå göra det. Att göra sig påmind. Att bli dömd utan möjlighet till att få förklara sig. Att aldrig få berätta hur det verkligen är. Hur det var. Att det är för sent. Att tiden är slut. Att skrämma livet ur sig själv. Att ändå inte kunna ge upp. Att inte tillåtas glömma.
Att straffas.

Att det aldrig kommer gå över. Att inse det. Att åren går. Att nattdjuret kommit för att stanna. För resten av livet. Att medla. Att låsa in henne och senare höra henne bryta upp låsen igen. Att ge upp. Att försöka leva med henne. Att hata. Att aktivt försöka välja andra vägar och ändå på något sätt ständigt återkomma till exakt samma ställe där man en gång började.
Att gå i cirklar.

Att älska. Att göra vad som helst för en annan människa. Vad som helst. Och att sedan verkligen också göra det. Att förödmjuka sig så grymt att man inte kan se sig själv i ögonen. Att skämmas så att man inte längre vill leva. Att vara dum mot sig själv. Att vilja göra upp. En gång för alla. Att vilja slå sig fri från denna oerhörda trötthet. Att be på sina bara knän inför sig själv om att få slippa denna väldiga förtvivlan. Att inte längre orka. Att vara i dåligt skick. Att ha ouppklarade affärer. Att inte vilja älska längre. Att aldrig vilja älska mer. Någonsin.
Att den tredje november fatta beslut om att åter igen försöka göra något åt det. Att klockan 17.32 med händerna nere i det varma diskvattnet vara väldigt nära att försöka.
Men att låta tiden gå. Att låta den bero. Bero i helt plötsligt flera år.

Att uppenbarligen vara en ensam människa.

Och att det inte är något mer med det.