Jag har svårt för ideologier. Jag avskyr när man medvetet väljer att förminska världsbilden och se saker och ting ur ett förenklat perspektiv. Det finns strukturer i samhället och alla människor lever i dom. Samhällen har tusentals olika strukturer relaterade till pengar, kultur, religion och historia och i den här texten väljer jag att plocka upp den heta och något överkokta potatisen feminism. Såsom andra vedertagna ideologier har feminismen blivit en ideologi som man inte kan diskutera med ett kritiskt förhållningssätt. Att säga att man inte håller med den feministiska diskursen innebär att man genast blir anti-feminist. Den feministiska ideologin har gjort sig oantastlig genom att hävda att varje kritik mot läran är ett uttryck för en manschauvinistisk ståndpunkt. Att hävda detta är att göra det väldigt enkelt för sig samtidigt som det också är ett stort misstag eftersom en lära inte kan vara total. En lära måste kunna ifrågasättas annars förlorar den hela sin relevans och poäng genom att göra sig icke-falsifierbar. Att feminismen sedan också är behäftad med en moralism, att den pekar ut vad som är rätt och fel genom att härleda allt till en ursprunglig könsmaktordning, gör att den är farlig. Farlig för sig själv. Gemene man vågar inte diskutera ideologin eftersom dom är rädda för att ge uttryck till moraliskt förkastliga värderingar. Vid dom diskussioner som jag har haft med aktiva feminister har jag i mina försök i att ifrågasätta och förstå feminismen och dess strukturalistiska kritik fått frågan om jag är emot rättvisa, lika löner och jämlikhet. Dom har missat min poäng och tagit den enkla vägen när dom velat försvara en åsikt för stor för dom att kunna greppa. Det har inte varit moraliskt godtagbart att ifrågasätta hur just strukturer skapades, inte varit möjligt att se om man kunnat vrida på problematiken och se ur andra perspektiv än just det könsrelaterade. Feminismen har blivit en sanning, en totalitär sådan. Det är därför jag väljer att skriva om den, för att feminister håller på att ta död på debatten. Och det är en väldigt farlig sak att göra.

Feminismen anser sig ha hittat nyckeln till strukturernas fall. Ett otaligt antal feminister jag träffat verkar ha hjärntvättat sig själva tack vare kurser, litteratur och likasinnade. Och glasögonen dom sätter på näsan verkar vara det enda paret genom vilka världen sedan betraktas. Här har vi en ideologi i samhället som försöker förklara händelserna i mitt liv genom att säga att jag är ett offer, att min mamma var ett offer och att det var männen i våra liv som förstörde för oss i strukturer som vi människor själva uppfunnit. Feminister svagförklarar kvinnan. Dom starkförklarar mannen. Dom talar om det för oss om och om igen som ett mantra i tidskrifter, tv-program, bloggar, böcker och radioprogram. Kvinnan är förtryckt och mannen har makten i samhället och det är ett tillstånd som ska förändras. På pappret hävdar dom att ideologin handlar om rättvisa och jämlikhet mellan individer. På pappret. Men i verkligheten anser i varje fall jag att det ser väldigt annorlunda ut. I en skrämmande liten utsträckning förekommer det att deras ideologi betraktar kvinnan eller mannen som människor, som individer med alla sin egen unika historia. Istället gör feminismen en stor generalisering av samhället och dom är övertygade att dom har det rätta svaret på din och min rättvisa, din och min räddning undan ett förtryck som dom anser hela detta västerländska eller, för den delen, det övriga samhället bygger på.

Jag har nästan aldrig träffat en enda kvinnlig feminist som tycker om mig efter att jag sagt att jag inte håller med om den feministiska ideologin. En agiterad stämning infinner sig, blickar riktas som om jag svikit dom eller endast är helt jävla dum i huvudet. Jag kan tycka om människor även om dom är feminister, jag tycker människor är mer, har en större räckvidd än sina politiska åsikter. Men kvinnliga feministerna kan sällan sträcka sig till dessa vidder, särskilt inte kvinnliga feminister i grupp. Hur jämställt är det? Man måste väl för guds skull kunna diskutera en ideologi på individbasis och ur det vardagliga perspektivet utan att bli behandlad som en fullkomlig idiot. För det är väl ändå där vi lever. I vardagen. Vårt liv pågår inte i ett debattprogram, i en ledare eller i politiken. Det riktiga livet pågår på din fritid, i din familj och på din eventuella arbetsplats. Jag anser att den feministiska debatten pågår långt ifrån verkligheten, långt ifrån den värld som du växt upp i, långt ifrån perspektivet som handlar om till exempel din egen mamma och pappa. För det är väl ändå därifrån dom flesta av oss har sitt ursprung. Någon form av förälder, målsman eller människa från en äldre generation har någon gång tagit någon form av ansvar eller avsagt sig ansvar om dig. Präglat dig, spelat en avgörande roll för din framtid, i din uppväxt och person, vare sig den är framgångsrik eller inte.

Om jag nu sitter där med en öl i handen, som en kvinna bland andra kvinnor, på någon middag, kulturjippo eller förfest och får frågan och svarar att jag inte håller med i deras diskussioner så blir det oftast väldigt laddat. Det blir tyst, det blängs och tisslas, jag ignoreras och tas inte med i övriga samtal resten av kvällen. (Något säger mig att det inte kommer att ske här. Jag hoppas på en riktigt bra och kladdig debatt). Och det är där jag får det bevisat för mig. Att kvinnor i feminismen verkar välja bort andra kvinnor av ideologiska skäl, att behovet av en politisk samhörighet är helt avgörande för att man överhuvudtaget ska kunna umgås som folk. Och jag som aldrig stått på någons sida utan bara försöker vara den jag känner mig mest ärlig som, den som är jag, blir alltid en nöt som kvinnliga feminister inte riktigt kan knäcka. För ojämställdheten just mellan kvinnor är ingenting dom anstränger nämnvärt åt att belysa i sin ideologi, heller inte ojämställdheten mellan män. Feminister har själva skapat sig en struktur som dom inte kan frigöra sig ifrån genom fixeringen av den påstådda ojämställdheten mellan kvinna och man och verkar således bemöta och förhålla sig olika mot kvinnor och män. Helt i motsats till hur deras ideologin egentligen lyder. Trots att ideologin handlar om lika värde, rättvisa och jämlikhet.

Bland män bemöts sällan mina åsikter av samma grupptryck och tas heller inte emot med samma upplevelse av kränkning. (Och observera ett förtydligande igen. Att det här är mina åsikter som bygger på mina erfarenheter. Det vill säga helt ovetenskapliga sådana. Och jag har naturligtvis omöjligt träffat alla feminister som finns och generaliserar som synes själv lite  för att ni ska förstå mitt perspektiv och för att belysa fenomenet jag upplevt många gånger). Det vill säga att om jag uttrycker att jag inte är feminist så kan män oftast föra ett mer analyserat samtal kring det även om dom själva är feminister och utan att dom för den skull håller med mig, sedan kan dom lägga det åt sidan och umgås ändå på den där sömniga förfesten, på middagen, jippot eller var vi nu befinner oss. Jag känner mig alltså mer genuint välkommen bland män om feminism kommer upp på tapeten.
Är det feministernas intention?

Feminister som läser det här inlägget kommer säkert också undra varför jag inte sympatiserar med feminismen när dom blir varse om att jag själv kommer från en ojämställd uppväxt och uppfostran. Men jag anser att strukturer i en familj är för komplicerade för deras ideologi. Strukturer i en familj är unika just för den familjen. Det finns inga allmängiltiga strukturer. Dom är inte bundna till kön utan oftare bundna till personer, arv och miljö. Strukturer i en enda familj förändras. Precis som generationer förändras. Jag kan, som exempel, inte förlika mig med min mammas strukturer som hon skapade med min pappa. Men att påstå att hon har varit eller är ett offer är att förtrycka henne och hela hennes liv. Min mamma har aldrig upplevt sig själv som förtryckt. Och jag anser att individen inte kan vara förtryckt om den heller inte upplever sig som det. Feminismen säger dock det motsatta. Alltså att min mamma har varit förtryckt och min pappa förtryckaren. Min familj har alltså varit offer för strukturerna mellan kvinnor och män. Jag har delvis haft en väldigt bra barndom och delvis jävligt dålig. Men ingen feminist ska komma och påstå att dom vet vad som pågått i min uppväxt. Ingen feminist ska komma och försöka förklara för mig varför saker och ting blev som dom blev. Det handlar inte om politik. Det handlar inte om offer, förtryck och makt. Det här handlar om en kvinna och en man som fått tre barn. Som gått till jobbet, renoverat en femma i förorten och haft en sommarstuga. Innanför dom väggarna inträffade saker. Innanför dom väggarna förändras kvinnan och mannen under ett 20-årigt äktenskap. Innanför dom väggarna pågick livet, deras liv. Och innanför dom väggarna pågick min barndom.

– Att göra allt för mina barn gjorde mig väldigt lycklig, säger min mamma. Det var det jag ville göra och det gjorde jag också. Jag älskade att vara hemma med er och ge er riktigt bra mat, bra värderingar och villkorslös kärlek. Mina barns liv är viktigare än mitt eget liv.
Jag förstår exakt vad hon menar med det. Det låter helt logiskt samtidigt som det skär sig i mina öron. Jag skulle också göra allt för mina barn. Mina barns liv skulle också vara viktigare än mitt eget. Men var går gränsen för hur mycket man ska glömma bort om sin egen identitet? Vad händer den dagen då barnen flyttar hemifrån och man står där i en noppig morgonrock och trasiga trosor och gråter för att ens livs enda mening flyttar ifrån en. Det är inte heller rätt. Det är inte rätt val mot sig själv, det är inte snällt att göra så mot sig själv. Jag begriper varför man en gång valt att göra så. Men jag begriper inte varför man inte valt att göra både och. Dock kan jag förstå att man inte hinner tänka så mycket på sina egna behov eller önskningar när man har tre barn att ta hand om. Hon hade otur min mamma med pappa. Han var inte bra på att ta hand om sina barn eller fru. Han var bra på att jobba och på att bestämma. Men det var inte på grund av hans kön det var så utan på grund av honom som människa. Mamma säger än idag att hon var en väldigt lycklig människa när vi växte upp. Och det här handlar bara om en enda familj. Om vardagsperspektivet. Om familjeperspektivet. Om två människor som blev kära i varandra och bildade en familj. Att minimera min mammas och pappas val i livet till att anse att dom är offer för patriarkala strukturer i samhället är att minimera min mamma och pappa som människor. Det i sig är ett förtryck. Det i sig är som att omyndigförklara två individer som bildat en familj som både varit lycklig och olycklig.

Ibland undrar jag om feminister verkligen levt i dom påstådda strukturer dom själva vill rasera. Jag tror långt ifrån alla har gjort det. Jag tror att det finns flera som egentligen inte vet ett skit om vad dom snackar om, att deras verklighetsanknytning är helt, ja, overklig rent ut sagt. Och jag är besviken på deras oförmåga till ett bredare perspektiv. Feminismen förminskar människor genom att inte ta hänsyn eller lyssna på individens unika bakgrund. I könet finns en individ. Och individen är alltid dominant. Om individen sedan väljer att skylla sina misslyckanden i livet på sin könstillhörighet är det en helt annan femma. Människan är ett väldigt märkligt djur på så sätt. Girigt och besatt av sitt liv och sina påstådda rättigheter. Jag själv har aldrig upplevt mig orättvist behandlad eller underordnad på grund av mitt kön, av människor självklart, men av kön; nej.

Det här blev en oväntat lång text men jag hoppas att ni förstår något av den komplexa problematik som jag anser att feminismen idag inte tar hänsyn till. I varje fall anser jag att det här bara är några av viktiga perspektiv som borde få mer plats om inte annat för jämställdhetens och utvecklingens skull. Att kritisera och debattera en ideologi är nyttigt och det gör den bara bättre i slutändan. Feminist eller inte så är vi alla inte mer än fisar i vinden ändå. Inget mer. Inget mindre. Och om inte annat så är väl det också någon form av jämlikhet.