På ungefär 800 meters höjd över havet, som ett uråldrigt örnnäste, ligger den lilla bergsbyn Sainte-Agnes. Husen klättrar vågat nära brådstupet ned mot den franska staden Menton, som ligger vacker och plottrig cirka en och en halv mil ned mot kusten.
De äldsta husen är från 1400-talet. Ovanför byn ligger ruinerna av en borg, enligt legenden byggd av en österländsk prins som blivit förälskad i en provencalsk flicka.

Men den lilla stadens tidiga historia är ingenting emot den senare. Efter första världskrigets mörker byggde fransmännen nämligen en stor militärbas här, insprängd djupt inne i berget. Basen heter Fort Maginot de Sainte-Agnes och ingår i den så kallade Maginotlinjen (även kallad Alplinjen). Det är en serie befästa platser på strategiska och otillgängliga punkter längs den italienska och tyska gränsen.

Fort Agnes har ett magnifikt läge – högt upp och med fri utsikt mot Italien och bukten vid Menton. Tanken var att de här baspunkterna skulle bjuda tillräckligt mycket motstånd för att Frankrikes armé skulle hinna mobilisera sig vid händelse av anfall. Tyvärr använda tyskarna sig av en annan strategi – de flankerade helt enkelt baserna. De tog sig i genom linjen där den inte hade täckning, och tog sedan fransmännen med överraskning via sin berömda Blitzkrieg-metod. På så vis föll bas efter bas i tyskarnas händer – och togs helt enkelt över. Med hjälp av Maginotlinjens förnämliga fästningar kunde de sedan flera gånger hålla tillbaka de amerikanska styrkorna.

Jag och farsan tog en skumpig buss uppför den smala serpentinvägen från Menton en tidig förmiddag. Bussen gick i tid, något som jag fått erfara hör till ovanligheten på Rivieran. Höjdrädda göre sig dock icke besvär, gränsen mot ravinen kantas av decimeterhöga murar som mest är där för syns skull. När man far förbi något stort buskage saknas avgränsningen helt, ungefär som om några buskar skulle kunna hejda ett par ton minibuss med vilt skrikande passagerare.
Men utsikten är förstås fantastisk. I dalens myllrande grönska sticker motorvägsbron mot Nice upp som en stor dinosaurie av betong, och fortsätter man med blicken hamnar man i det klarblå havet utanför Mentons stenpirar. Sedan är det bara oändlighet innan Afrikas sydkust tar vid någonstans bortanför diset.

Det är svårt att tro att det skulle varit något kvar av Sainte-Agnes vackra hus och de vindlande gränderna om tyskarna fått för sig att de skulle försöka inta basen. Fortet ligger nämligen bara några hundra meter utanför byn. En ensam vakt sitter på post i entrén, som vid händelse av krig skulle vila tryggt bakom den stora vindbryggan av pansar.
Vi betalar inträdet, fyra euro per huvud, och sedan drar vakten upp en tung pansardörr som är basens öppning mot Sainte-Agnes. Innan vi kliver in tillägger han att vi får ha fortet helt för oss själva, ingen annan besökare har kommit ännu.

Fast luften på den här höjden är ett par grader kallare än nere i dalen, så är det en mindre chock att kliva in i bergets råa och kalla fuktighet. Innanför dörren tar en mycket lång och dunkelt upplyst huvudtunnel vid. Takhöjden är kanske två och en halv meter, men konstigt nog känns det inte klaustrofobiskt. Jag antar att läget vore annorlunda om basen kryllade av människor i en mer eller mindre grad av panik. Längs golvet går en smal räls, alla större tunnlar hade möjlighet att frakta manskap och materiel via en elektrisk järnväg. Anläggningen är till tre fjärdedelar öppen för allmänheten, i fyra plan (varav ett är avstängt). En avspärrad gruvgångsliknande tunnel leder upp till en utgång i höjd med ruinen på bergets topp.

Väggarna är slippringa av fukt. Korridoren sträcker sig långt in i berget, och delar sig här och där i andra gångar. Överallt finns öppningar in till andra rum; ett kök, sovsalar, maskinrum och ventilationsrum. Det är mycket tyst. Vakten sitter kvar ute i den solbelysta entrén, på andra sidan pansardörren. Jag och farsan kommer snart ifrån varandra, var och en upptagna med sitt egna upptäckande och fotograferande.

Jag går längs tunneln och tittar in i de olika rummen. De flesta är tomma, en del nedsläckta. Jag får syn på en tunnel som sticker av från huvudgången. Den är svagt upplyst, nästan helt mörk. Jag passerar kolsvarta rum och tar blixtbilder i blindo. De är alla tomma. En metallbänk följer tunnelväggen. Mot slutet, kanske femton meter in, finns en öppen dörr med ett rött kors på – sjukstugan.

Jag står i öppningen en sekund och tvekar. Någonstans i tystnaden hörs det klara ljudet av droppande vatten. Här inne har människor dött. Efter en stund tar dock nyfikenheten överhanden och jag går in med kamerans fokuslampa som ljuskälla. Det är vitt kakel på väggarna. Det mesta av interiören är borta, men vid ena väggen finns ett skåp med bevarad sjukhusutrustning. Det finns ett par rum till, jag passerar tunga plåtdörrar och för mitt inre ser jag hur de av en plötslig och osynlig kraft slår igen bakom mig.
Jag skulle sitta instängd, och plötsligt skulle kanoners eldgivning dåna genom berget. Skrik och larm skulle fylla mina öron. När dörren gick upp igen skulle jag vara klädd i soldatpersedlar, och kaoset i rummet utanför skulle vara total. Män skulle springa skrikande omkring mig, det skulle lukta svett och avföring och blod. Jag skulle tryckas ut i tunneln, få hoppa undan för en vagnslast granater som kommer susande längs den elektriska järnvägen. Någon skulle ta tag i mig och jag skulle få order vrålade i örat och bli hårdhänt ivägföst åt det håll där dånet som får berget att skaka kommer ifrån.

För mitt inre målar jag upp bilden av hur det skulle kunna ha sett ut. Villvervallan, blodet och paniken som ligger som en stank i tunnlarna. Lukten av rök och krut. De ekande skriken, smällarna från luftvärn och kanoner som hamrar genom berget och som får murbruk och puts att regna ned från tunneltaket. Att inte kunna fly, att vara instängd i bergets klaustrofobi och veta att livet som nyss såg så långt ut är här och nu och kanske slutar idag.

När jag går tillbaka mot tunneln kan jag inte låta bli att skynda lite på stegen, och den välbekanta, stickande känslan i ryggen gör sig påmind. Jag får lägga band på mig för att inte rusa tillbaka mot ljuset.

Fast de där scenerna har aldrig ägt rum. Sanningen är den att Fort Maginot de Sainte-Agnes aldrig kom till användning. Tyskarna valde att gå runt, kanske avskräckte den med sin till synes ointagliga placering. Förlusterna kunde bli för stora. Det är därför den är så välbevarad, det är därför kanonerna fortfarande finns kvar, och det är därför de fortfarande är i sådant skick att de skulle kunna gå att fyra av än idag.

När vi kommer ut i värmen och solskenet igen kan jag inte låta bli att dra en suck av lättnad, samtidigt som sinnesstämningen färgas av världskrigens fruktansvärda offer. Det må vara häftigt att vandra i en bevarad krigsmiljö och att där låta fantasin skena fritt, men det balla fördunklas av alla de miljoner som dog till absolut ingen nytta. Alla de som levde sina liv som du och jag, men som offrades i krigets totala meningslöshet.

Carolina Gynning ställer till rabalder och blir polisanmäld efter att ha agerat miniprivat-FRA och hängt ut några haters på sin blogg. Befolkningen delas återigen i två läger: å ena sidan de som tycker att bloggaren står i sin fulla rätt att slå tillbaka, å andra sidan de som vilar tyngre mot den gamla slitna devisen “den som sig i leken ger får leken tåla”.

Vi ska vara lite försiktiga här, det finns nämligen en tendens att ropa “Anonymt näthat!” så fort någon med ett alias skriver något mindre fördelaktigt om en annan person på nätet. Det går lite troll i trollen, så att säga. Men jag törs nog ändå påstå att vi Barstolsskribenter, möjligen med något undantag, har fått vår beskärda del av anonyma påhopp som, åtminstone då i stridens hetta, har känts som rätt och slätt hatiska. Nu senast var det en av Knivens texter som blev föremål för en väloljad kampanj, vilken visserligen inte var så extremt hatisk till sin ton, det var snarare det enorma engagemanget som skrämde. Själv har jag blivit kallad både det ena och det andra här inne och ett par gånger uppmanats att bege mig till de sälla jaktmarkerna. Erfarenheter som jag för övrigt delar med David, vilket förmodligen säger en del om oss och ganska mycket om somliga av våra läsare.

Det här har föranlett en diskussion bland oss skribenter, en diskussion om censur. Ska vi blockera kommentarer från vissa IP-adresser? Det är ju det vanligaste sättet att bli av med trollen, och kanske var det Linda Skugge som startade den typen av censur en gång i tiden (det var åtminstone första gången jag hörde talas om det). Nu har alltså Gynning tagit det hela ett steg längre genom att slå tillbaka, vilket är en strategi som jag tror jag skulle avråda alla bloggare ifrån. Även om jag, det ska villigt erkännas, själv har lockats av tanken några gånger när okvädningsorden har haglat som tätast. Men man får ju besinna sig, ta några djupa andetag och låta det bero. Vi har ju trots allt valt att publicera oss själva, vi vill ju ha uppmärksamheten.

Här på Barstol är det varje skribents rätt att själv bestämma hur man vill hantera hatiska kommentarer, det vill jag ytterst nogsamt poängtera. Min personliga åsikt i censurdebatten, vilken inte ska förväxlas med någon gemensam policy som vi på Barstol ställer oss bakom (jag hoppas för övrigt vi aldrig ska behöva hitta på en sådan policy) är dock att släppa igenom och publicera varenda jävla bokstav av allt skit som skrivs om mig och mina texter. Detta beror inte på att jag är en osedvanligt hårdhudad person, för det är jag inte. Jag blir sårad, ledsen och förbannad precis som vilken människa som helst. Nej, jag vill helt enkelt visa er dessa kommentarer eftersom jag tror på att alltid visa sanningen. Genom att låta skiten stå kvar kan jag visa er “vad som finns därute” och ge er chansen att själva reagera på det. Det blir liksom en egen historia i sig, och jag tror att det är en förbannat viktig historia som vi behöver hjälpa till att berätta.

Ta nu det här på allvar snälla du, jag försöker faktiskt tala om att vi skribenter har ett ansvar som jag tror många författare har glömt bort eller av någon anledning fjärmat sig ifrån; ansvaret för sanningen. Inte på det sättet att allt vi skriver måste vara sant, men att vi måste vara sanna mot historien. Om det var så att signaturen si och så reagerade med till synes blint hat mot något jag skrev så är DET den sanna historien som inte ska censureras.

Dessa kränkningar, påhopp och uppvisningar i blint raseri ska inte döljas, de ska visas upp så att ni förstår att skiten finns där ute. Jag skulle till och med kunna säga så här: när vi någon gång i framtiden kommer att summera den här bloggen finns det en möjlighet att mitt allra viktigaste bidrag till allmänheten var att låta en hatisk kommentar ligga kvar. Jo men tänk efter, om tio eller tjugo år är det faktiskt fullt möjligt att den enskilda kommentaren säger mer om hur det egentligen stod till med Sverige år 2009 än samtliga mina texter tillsammans. Exakt så viktigt tycker jag det är att till varje pris undvika censur.

Även om jag visst kan finna en charm med lillebror-staden Göteborg lämnar jag ogärna Eken sommartid. Det finns alldeles för många smultronställen i Stockholm. Ett av dem ligger i min egen kära stadsdel bara ett stenkast från min port.

I Hammarby Sjöstad längst in i kanalen vid Sickla sluss ligger restaurangen med det tveksamma namnet göteborg. På stolpar i vattnet hänger bryggan med trappan som vid fint väder är fullsmockat med sjöstadsbor som dricker rosé, daiquiris eller en kall öl. Det är en kvarterskrog men dess rykte har spridit sig över Stockholm och en hel del boende inom tullarna har börjat hitta till uteserveringen där man i kvällssolen kan blicka ut över Hammarby Sjö och Södermalm.

Ägarkoalitionen har tidigare drivit och äger fortfarande flera framgångsrika krogar i Stockholm. Bland annat Imperiet. Med de driftiga ägarna och det guldläget var succén ett faktum redan innan de öppnade och förmodligen är göteborg den enda baren i Hammarby Sjöstad som går runt.

Flirten med staden Göteborg är obegriplig men tydlig. Bryggmenyn präglas av mat från västkusten men jag måste erkänna att räkorna smakar bättre när man verkligen är på västkusten. En lustig men knasig detalj är att riktnumret till restaurangen är 031. Jag kan tänka mig att det leder till en hel del felringningar. Både av folk som aldrig kommer fram för att boka bord och av förvirrade pensionärer som egentligen vill ringa till Göteborgs kommun.
Precis som i Göteborg tar man sig till krogen med spårvagn eller båt. Det finns ett fåtal platser där man kan lägga till vid bryggan. Ibland kan det bli lite löjligt med båtägare som endast är där för att visa upp sin båt. Särskilt när det är brats som med pappas lånade båt glider in och tafatt angör bryggan.

Bristfälliga räkor och skrytsamma överklassungar till trots är göteborg en av Stockholms bästa uteserveringar en varm sommarkväll som denna. Jag sitter med ett anteckningsblock och krafsar ner de här raderna samtidigt som jag spanar på blondinerna som fnissar över sina vinglas. Solen går ner över Sofia Kyrka och det blir lite kyligare men jag tar nog en Brooklyn Lager till – jag har ju ändå krypavstånd hem.

Vi är där nu. I mitten av juli. I zenit. Om bara några veckor vänder det på riktigt. Sedan följer ett nytt år. Början på det nya och slutet på det gamla ligger ju som bekant i skarven mellan sommar och höst – allt annat är bara en väldigt gammal och i det kollektiva medvetandet inarbetad lögn. Det är när värmen tagit slut och längtan efter nästa års sommar sätter in som vi gör bokslut och lyfter blicken för att se var vi är och var vi är på väg.

Men redan nu, med lite drygt halva sommaren kvar – må så vara den smått panikfyllda del då alltings obevekliga slut kryper allt närmare för var dag – finns det en och annan dysterkvist som inte tvekar att sätta sig till doms över den.

- Det har inte varit den finaste sommaren direkt. Bara regn och rusk, sa hon och tittade uppfodrande på mig i väntan på medhåll.

- Det är väl inte länge sedan det var rekordtemperaturer och alla gnällde på värmen? En typisk svensk sommar är ju precis så – några veckors värmebölja med skyfall i båda ändarna, sa jag.

Till svar fick jag bara en snörpt mun och en fnysning. Det är inte socialt accepterat att motsätta sig gnäll om vädret – särskilt inte i juli.

Själv tenderar jag att vädra mitt ogillande i högre utsträckning när värmen drar iväg och gör både tankeverksamhet och fysiska aktiviteter omöjligt. Saknar man en osund dragning åt att ligga och trängas på en sönderstampad gräsplätt i Rålambshovsparken och lyssna till högljudda barnfamiljer och andra ungdomsgäng finns det egentligen inte mycket att hämta när termometern börjar klättra uppåt trettio grader – frånsett de svala kvällarna på valfri uteservering mellan Gamla Stan och Slussen såklart.

Några välplacerade veckor av intensivt regn skänker mig däremot just den ursäkt jag behöver för att stanna hemma i soffan med belgisk öl och böcker utan att bli stämplad som post-relations deprimerad eller bara allmänt störd. De bästa stunder sommaren erbjudit hittills har således utspelat sig ute på hästtjuveri med Cormac McCarthy, eller på verandan hos någon dysfunktionell familj i den amerikanska södern under överseende av Alicia Erian. Allt medan regnet smattrat över plåttaken och sensationer av humle passerat gomen.

Det är så batterierna laddas om inför vintern på bästa tänkbara sätt. Men så är jag ju en nörd. En boknörd. Och det är vetenskapligt belagt att vi frodas i dunkla rum där stearinljus förvandlar dålig hållning till gotiska skuggspel över väggarna.

Medan ni blir kära eller faller sönder under åskmoln vilar jag i det vakuum som uppstår efter och även om jag garanterat sett lyckligare tider har jag sällan varit mer tillfreds under läslampan. Och det, mina vänner, är inte så jävla illa det heller.

Couse im never gonna stop the rain på complainin.

And even if i could i wouldnt.

Boktips

Alicia Erian – Kärlekens brutala språk
Cormac McCarthy – Dessa vackra hästar
Willy Vlautin – The motel life

Michael Jacksons minnesceremoni på Staples center: Lämplig hyllning till världens största underhållare eller hycklarparad av sällan skådat slag? Motivera tack.

David: Jag har ingen som helst koll på hur minnesceremonin såg ut eller gick till. Sånt intresserar mig inte.

Jonas: Jag befinner mig ju i semesterlimbo och har givetvis missat hela rasket. Normalt sett brukar jag inte ha några problem att ha åsikter om saker jag inte vet något om (som ni säkert redan anat), men denna gång avstår jag.

Maths: Med tanke på hur få, typ ingen, som stod upp för MJ härom året när han stod inför rätta kändes hyllningarna rätt unkna. Jag håller alltså med Fredrik Strage när han säger “Hade han fått höra en tiondel av de här hyllningarna när han levde så hade han troligen inte varit död idag”.

Kniven: Att dom gjorde ett jippo av alltihopa var väl föga oväntat. Kan dock inte uttala mig närmre då jag inte såg en sekund av “ceremonin”. MJ:s låtar förknippar jag mestadels med barndomen och visst har han gjort riktigt bra danslåtar. Har Bad och Thriller på LP som kommer stå sig fint långt efter hans död. Han var en unik artist/person men som vuxen var det bara sorgligt att se allt han gjorde mot sin kropp och hur snett allting gick.

Matt: Jag har inte sett något av spektaklet. Men av vad jag hört verkar det bisarrt att sätta den 11 åriga dottern så där i rampljuset när hon nyss förlorat sin far. Michael Jacksons barn har aldrig levt ett normalt liv och kommer aldrig att få göra det.

Mattias: Jag intresserade mig inte särskilt mycket för MJ när han levde och gör det inte nu när han är död heller. Men magkänslan säger att hans död är ett spektakel med många gamar kring smörgåsbordet.

Vad gör du när du är ledig och regnet bara öser ner?

David: I bästa fall tillbringar jag tiden med att läsa och skriva och hänga på små trevliga barer. I värsta fall med att slösurfa på nätet.

Jonas: Det hade räckt med att fråga “vad gör du när du är ledig?” eftersom den andra förutsättningen är given – jag är ju från Göteborg. Får jag ro vill jag helst kura ihop mig nära fönstret och läsa en bra bok. Mer troligt är att det blir lite mer ADHD-lik sysselsättning: lite Legobygge här, lite nätsurfande där, en del musikspisning, en del pärlplatta och så lite matlagning och barnfilm mitt upp i det.

Maths: Lagar mat, försöker få barnen att äta denna mat, byter blöjor, leker med barnen, somnar i soffan när barnen tittar på Nicke Nyfiken eller någon annan fullkomligt uttjatad historia, smygäter godis, tar mig en hutt när ingen ser, åker och handlar med minst ett barn i släptåg “så att de får komma ut en stund” och, om tillfälle ges, spelar lite gitarr.

Kniven: Som nu då. Läser gamla kärleksbrev, tittar på Sopranos, läser böcker, lyssnar på soundtracks och funderar på att gå och hyra en hög med skräckfilmer.

Matt: Äter ost och salami och maratonkollar på någon bra tv-serie.

Mattias: Spelar datorspel, kollar film eller glor tomt framför mig.

Vem får din ”Veckans ros”?

David: Det får bli Jannike. Hon stod ju ut med mig i över två år och fick alldeles för få rosor under den tiden.

Jonas: Rosor förärar jag bara min hustru. Hon får denna veckas ros liksom förra veckans. Och förhoppningsvis alla kommande veckors rosor också. För att hon är en fantastisk kvinna att vara gift med helt enkelt.

Maths: Ja det är självklart min blivande fru (15:e augusti smäller det!) som får veckans ros. Hon drar ett svintungt lass där hemma med tre småttingar, samtidigt som jag har gått igenom en mindre jobbkris vilket i klartext betyder att jag de senaste tre-fyra veckorna enbart har pratat om mig och mitt. Men jag ska skärpa mig.

Kniven: Min fästman såklart.

Matt: Veckans ros går till Hermann, vår tidigare medskribent här på Barstol, som har namnsdag idag.

Mattias: Den går till K.

Under de kommande veckorna är jag på semester. Mina inlägg kommer således ha mer semesterkänsla, dvs. aningen ledigare (läs: osammanhängande) och lättsammare (läs: ogenomtänkta) inblickar av anekdot- eller kuriosakaraktär i min semestervärld: 

Äntligen är jag tillbaka i Baskien igen. Denna lilla del av världen med sitt gröna och dramatiska landskap, sitt vänliga men stolta folk, och inte minst med världens i särklass godaste pintxos.

Det jag kommer ihåg bäst från mitt första möte med Baskien är dock vare sig naturen, leendena eller tilltugget, utan det mycket säregna språket. Inte för att någon förväntade sig att jag skulle prata det, eller ens försökte tilltala mig på det, men för att alla min frus (dåvarande flickvän) kompisar hade så otroligt konstiga namn. Och nu menar jag konstiga på riktigt, inte på det där lite lustiga sättet som till exempel Gun-Mona eller andra norska namn. Jag som hade haft löjligt svårt att lära mig min egen flickväns namn – Zurine (uttalas ung. “Surrinnjä”) – blev nu introducerad till Arantxa, Ainhoa, Irantxu, Josune, Goizane, Izaskun, Maialen och Betirtze. För en ung kille som gärna ville göra ett gott intryck genom att lära sig namnen på sin flickväns alla väninnor blev situationen omöjligt frustrerande… 

Som ni kanske redan visste har baskerna ett eget språk, och till och med eget typsnitt (som endast har konkurrens av det typiskt irländska i frågan om fulhet). Språket är mycket gammalt, inget vet var det kommer ifrån, det är omöjligt att lära sig, samt är mindre likt spanska än vad finska är likt svenska. Att språket har en inneboende kraft och har varit föremål för både politiska strider och totala förbud råder det dock inget tvivel om. En som tidigt insåg vilken kraft ett språk kan ha för den gemensamma identiteten och kulturen var Franco. Han förbjöd helt enkelt baskiska – en bask fick vare sig prata eller skriva baskiska i eller utanför Baskien. Det gick till och med så långt att han förbjöd baskiska tilltalsnamn om det fanns ett motsvarande spanskt. Så min fru som är född under Francos allra sista levnadsår döptes således till Maria Blanca, trots att hon alltid hetat och kallats Miren Zurine. 

Det om något borde väl vara en historia att fundera på för alla er som vill ha rätt att fortsätta döpa era söner till Robin, Kevin, Melvin eller Glenn, men som umgås med tanken att rösta på Sverigedemokraterna i nästa års val? Gör inte det om ni inte är beredda på att döpa om ungarna till Torkel, Harald, Birger eller Håkan. 

Nej, nu ropar dom på mig. Nya pintxos är serverade tillsammans med lite svalkande txakoli. Så agur och eskerrik azko! 

Jag vet inte vad det är med vissa människor. Det är något som finns i deras hjärnor, som saknas hos oss andra. Jag tror att det är Södra Latin-genen. Den yttrar sig på så vis att personen måste nynna, vissla eller sjunga offentligt. Personen tror på fullaste allvar att människorna runt omkring henne (det är i 95% av fallen en kvinna i 30-årsåldern) vill lyssna på någon av topplistelåtarna, inte genom radion eller MP3-spelaren med instrument och av den riktiga artisten, utan genom den här personens mun.

Driften är så stark att den här människan kan stå på tunnelbanan, i en hiss eller i princip var som helst, omedveten om att det finns en värld runt omkring henne som just där och då vill befinna sig någon annanstans, långt bort från Södra Latin-människans sjungande mun.

Problemet är att Södra Latin-genen har ytterligare en besvärande egenskap: personen som bär på anlaget är extremt, närmast sinnesjukt självupptagen. Hon är helt övertygad om att alla just nu sitter och njuter av hennes sång. Att kanske en talangscout från något av de få skivbolag som fortfarande finns kvar ska komma förbi och ge henne ett kontrakt på momangen – vilket givetvis aldrig kommer att ske.

Men Södra Latin-genbäraren blir inte svårmodig för det, utan hon går bara raskt vidare genom vardagen och livet utan minst självdistans och med blicken stint fäst mot närmaste karaokebar.

Jag var på fest i lördags, och jag var i princip helt nykter. Från 18.00 till 03 nånting pillrade jag endast i mig ett glas champagne, två glas rödvin och två öl. Anledningen till detta behöver vi inte gå in på i detalj, det känns onödigt. Det är bara ett faktum att jag redan stod på minus och att söndagen under inga som helst omständigheter fick supas bort (big family event).

Man gör en del intressanta iakttagelser när man är nykter på fest. Ta det här med dans i vardagsrummet i strumplästen till exempel, en svensk klassiker. Jag har aldrig varit en dansare, knappt ens när jag är berusad, och jag hade sannerligen inga planer på att dansa nykter till ”Love is my drug” med John ME men naturligtvis fanns det andra i det strumplästedansande sällskapet som såg det som sin plikt att få mig till just detta. Jag kan inte utesluta att min aversion går tillbaka till barndomen, det förekom nämligen frekvent fester med strumplästedans i mitt hus när jag var liten och det har nog satt sina spår. Men egentligen, om vi ska vara ärliga, är det inte något väldigt väldigt konstigt med att dansa i strumplästen i ett vardagsrum? Lika malplacé som att fjällvandra i Chapeau-claque (så franska vi blev där då). 

Få saker är mer provocerande för somliga människor än en kille som sitter i soffan och pratar med en annan kille när det spelas musik på stereon. Man får höra saker som ”Fan va du är tråkig då!” eller ”Jag trodde det var lite fart på dig, men jag hade tydligen fel”. Sanningen är, vilket människor i det tillståndet aldrig tycks begripa, att det aldrig har varit den typen av fart på mig. Aldrig någonsin. När jag hör en låt jag gillar säger jag åt alla att hålla käften och lyssna, sen pratar jag gärna om låten och artisten tills folk börjar himla med ögonen men att jag skulle sätta igång och dansa.. näe, det händer bara inte. Och nu ska jag förklara varför det aldrig händer, och du kommer att tycka att jag är en idiot när det här är klart men jag får ta det.

Så här är det, för mig har dans alltid varit en vertikal inbjudan till horisontellt umgänge. Med andra ord, att bjuda upp någon är att fråga ”ska vi knulla sen?” Och ja, här erkänner jag utan omsvep att jag förmodligen är skadad av mina många år som singel. Det var ju så ett tag där i slutet av det glada 90-talet (och början av det inte lika glada 2000-talet) när jag sladdade omkring på suspekta lokaler, att ett dansgolv var en arena som beträddes med en enda tanke i huvudet, och den tanken var definitivt inte ”Här ska dansas!”, det kan jag lova. Du kanske har sett dansscenen i filmen “Min stora kärlek” (Shallow Hal) där Jack Black och Jason Alexander (han som spelade George Costanza i Seinfeld, vilket för övrigt är den fiktiva karaktär genom världshistorien som mer än någon annan har fått personifiera mina misslyckanden) sveper omkring som små amatörgigolos på dansgolvet och försöker manövrera sig fram till snygga tjejer? Ungefär så var det när jag och min kompis gick på lokal. Patetiskt så det förslår, men det var så det gick till back in the days. Sen kom nätdejtingen, vilket blev min räddning, men det är en annan historia.

Så när en polares flickvän står och drar i min arm på en fest och kräver att jag ska dansa med henne förnimmer jag först (lugna er nu, jag ska reda ut det här) en mycket märklig känsla som härstammar från ovan beskrivna period. När denna känsla har passerat, efter ungefär två sekunder, tänker jag tanken ”Varför ska jag dansa med dig, vi ska ju inte ligga med varandra” och ser förmodligen otroligt skeptisk ut. Jag har sett den här reaktionen många gånger, hur tjejen ifråga växlar från inledande entusiasm till sårad flickunge. Sen brukar jag försöka förklara för tjejen att hon inte ska ta det personligt (vilket de ju alltid gör ändå) utan att jag helt enkelt inte är en danskille. Men då är det för sent, jag har redan kränkt denna människa så till den milda grad att hon kanske inte ens hämtar sig under resten av kvällen.

Om jag har tur så dricker hon lite till, hittar en annan kille som vill dansa och kanske snacka lite skit om killar som inte vill dansa, killar som jag. Men om jag har otur hänger hon upp sig på det här och ska snacka om det, börja rota, och då vet både du och jag att det aldrig kan sluta väl. Då ska hon ta reda på varför jag verkar vara så olycklig (för det är man nämligen om man inte dansar, man är olycklig förstår ni) och allt bedyrande om motsatsen studsar mot döva öron. Att jag kanske är en sån kille som hellre sitter och pratar med polare som jag inte sett på länge är liksom inte giltigt skäl, alla som inte dansar är det något fel på.

Nu ska jag inte säga att det var så det gick till i lördags (du kan vara lugn Niclas, jag hade jättetrevligt vilket egentligen inte heller spelar någon jävla roll för huvudsaken är att du hade trevligt), men enda anledningen till att det inte gick så långt i lördags tror jag är att jag var nykter. Jag kunde ducka, jag kunde parera och kontra. Jag såg en millisekunds öppning och tog den, försvann ner i källaren och låtsades rota med lite grejer ett tag. Den öppningen hade jag aldrig sett om jag varit full, då hade jag fastnat där i en totalt fruktlös diskussion om mitt mentala tillstånd.

Nu inser jag att det råd jag är i färd med att ge er lämpar sig sällsynt illa på en blogg som heter Barstol. Vi uppmuntrar ju till halvdruckna samtal här, jag är fullt medveten om det, men om du liksom jag har upplevt de här situationerna där du helt enkelt inte tycks kunna uppnå samförstånd med människor som lägger sig i hur du mår bara för att du vägrar dansa så kan jag verkligen rekommendera att gå nykter på fest. För jävlar i mig vad jag tog mig ur det där smidigt alltså!

Uuuut!

Natascha skrek hysteriskt och slängde sin handväska på mig där jag låg i sängen medan hennes 20-åriga lillasyster gråtande försökte samla ihop sina kläder från golvet. Jag försökte lugna henne. Inget jag sa hjälpte. Jag klandrade henne inte.

Jag klädde mig och satte sikte på dörren. Hon sparkade mig på benet och slog mig i ryggen. I mitt rus kändes det knappt. Jag hade tagit värre stryk många gånger. Genom lägenhetsfönstret kunde jag höra henne skrika på sin lillasyster, och tro mig, det var inga snälla ord.

Jag gick förbi Statt där jag brukade spela mot öl och mat under den där första tiden. Natascha hade varit där varje kväll. Hennes familj var ursprungligen från Ukraina. Hur de hamnat i Norrland vet jag inte. De välkomnade mig direkt in i familjen när hon förklarade sin kärlek till mig. Hennes pappa var föreståndare på en möbelaffär och hade ordnat mig ett jobb där. Jag hade jobbat i tre månader nu – den längsta anställningen jag haft. Jag hade lyft tungt och lett åt kunder. Som en vanlig Svensson. Jag hade knappt tagit upp gitarren ur fodralet. Även om jag kände mig som ett svin kände jag också en frihet. Jag gick med lätta steg och svängde gitarrfodralet. Jag klappade i takt på fickan där en bunt sedlar låg. Tur att jag fick lön i fredags.

Nästa tåg gick mot Stockholm. Inte riktigt åt det hållet jag tänkt åka men det var ingen idé att stanna kvar och vänta. Så jag hoppade på med en vag tanke att kliva av någonstans på vägen. Jag var inte redo att återvända hem.

Det var nästan tomt i vagnarna. Jag slocknade med huvudet vilande mot fönstret när vi rullade ut från perrongen.

Ska du av i Sundsvall? En man väckte mig med sin fråga. Jag tittade ut genom fönstret och kände igen mig. Jag tvekade. Emma måste ha fött nu. Jag hade ju lovat att hälsa på henne och jag skulle säkert få sova på hennes soffa några nätter. Men jag hade ju betalt för att resa hela vägen till Stockholm. Så jag skakade på huvudet.

Förlåt, jag bara antog, sa mannen och blickade mot min gitarr på sätet bredvid mig. Ja just det. Den här helgen var det den årliga trubadurfestivalen. Där skulle det vara alldeles för många som kände mig. För många dåliga minnen.

Mannen slog sig ner. Det visade sig att han hette Håkan och skulle hem till Surahammar efter att ha besökt sina barn i Umeå där de bodde med sin mamma. Håkan var över 50, ganska fet, skallig och hade ovårdat rött skägg. Tittade jag mig själv i spegeln om 25 år? Jag förbannade min dialekt som alla lägger märke till. Vanligtvis var jag tvungen att förklara var jag kom ifrån och vad jag gjorde här till alla nya människor jag träffade. Tack och lov var inte Håkan speciellt intresserad av annat än att prata om sig själv. Och han hade mat med sig som han bjöd på. Chips, kanelgifflar och apelsinläsk.

Håkan hade jobbat för kommunen och lagat väggropar tills ryggen pajade. Nu vände han burgare på den lokala vägkrogen tillika samhällets enda bar. Han hade aldrig varit gift. Han hade gjort en kärring på smällen som krävt honom på pengar och sedan stuckit och tagit tvillingpojkarna med sig. Han hade en kvinnosyn som äcklade mig. Han använde hela tiden ord som kärring och hora. Jag tänkte på hur jag behandlat Natascha och Emma och den långa raden innan dem. Jag hade gjort till vana att utnyttja kvinnors godhet. Men jag respekterade dem. Jag avgudade ju kvinnor. Det var därför jag inte kunde hålla mig till en enda. Håkan däremot, han hade ingen som helst respekt för kvinnor. Han tyckte bara de dög till en sak eller möjligen två. För att orka lyssna på hans raljerande tog jag fram pluntan. Varm stickande billig whiskey rann ner för min strupe och jag lät honom hållas. Han lovade att höra efter om det fanns jobb på baren och jag skulle få sova i hans hus till en början.

Så jag hamnade i brukssamhället Surahammar och fick jobb som diskplockare. Det var dåligt betalt. Men jag bodde gratis och vi stal öl från baren.

En kväll när jag satt och drack öl i Håkans trädgård började hans hundar skälla från sin inhägnad – han hade fem galna hundar som man gjorde bäst att hålla sig så långt borta ifrån som möjligt. Det var någon i trädgården. Jag hörde fotsteg på den oklippta uttorkade gräsmattan. Det var svårt att höra exakt var de kom ifrån då syrsorna och hundarna överröstade ljudet. Jag reste mig, greppade ölflaskan om halsen och försökte fixera blicken ut i mörkret.

Plötsligt uppenbarade sig en flickkropp framför mig.

Hej, bjuder du på en öl? frågade hon. Hon hade bara jeansshorts och bikinitop på sig.

Fan är du inte rädd för hundarna? frågade jag.

Hon förklarade att hon visste att hundarna var inlåsta – hon bodde i grannhuset. Och nu var hon sugen på öl – augustihettan förtärde henne. Jag tog upp en öl ur kylväskan där isen börjat smälta.

Du vet väl om att du måste vara 20 för att dricka, sa jag leende. Hon skrattade och ryckte åt sig flaskan.

Har du cigg? frågade hon. Jag skakade på huvudet.

Hur gammal är du egentligen?

Jag är 18, svarade hon. Här får man dricka när man är arton. Är det inte så i Stockholm?

Jag frågade hur hon visste att jag var ifrån Stockholm. Hon berättade att alla i området pratade om vad det var för kille som flyttat in hos Håkan. Hon hade hört mig spela tidigare kvällar och bad mig hämta gitarren. Jag gjorde henne till viljes och spelade några låtar av mindre kända artister. Jag sa att det var mina egna men det gav mig dåligt samvete. Så jag spelade Emmas sånger och påpekade noga vem som skrivit dem. Tjejen brydde sig inte.

Hon hette Madeleine och smög ut ur mitt rum när solen gick upp. Hon var tvungen att vara hemma när hennes föräldrar vaknade.

Hon fortsatte komma över när jag var ledig och en kväll hade hon med sig gräs. Vi söp, rökte och knullade i trädgården medan hundarnas vansinniga skall dolde våra ljud. Vi somnade nakna i hammocken.

Din jävla horknullare, ditt förbannade kukhuve! Jag vaknade av en rejäl örfil och såg Madeleine smita nerför trappan. Morgonsolen stack i ögonen, huvudet ringde av smällen och Håkan skrek.
Fattar du inte att jag kan få hela grannskapet emot mig. Det här är ett anständigt litet samhälle och rykten sprids snabbt. Att det ska vara så svårt att motstå fiskdoften så fort mörkret slår in! Han fortsatte slå mig medan han förbannade den hynda till kvinna som avlat mig. Jag reste mig långsamt medan slagen haglade och Håkans andhämtning blev allt tyngre. När jag slog tillbaka slog jag hårt. Håkan föll. Jag gick in i huset, tog en bag och fyllde med all sprit jag kunde hitta. Håkan skrek efter mig från fåtöljen han kravlat upp i medan hundarna ylade ut sin vilda förtjusning över skådespelet som gryningstimmen bjöd på.

Gå du bara och fortsätt jaga flickfittor, jag behöver dig inte!

Jag svor åt den här lilla skitstaden där det inte fanns bussar och inte gick att få tag i taxi. När jag kom ut på landsvägen började jag lifta. Till slut stannade en hostande Epa-traktor med flak. Jag slängde upp bagen och gitarren på flaket och frågade om jag fick åka med in till stan. Den närmaste staden var Västerås. De två tonårsgrabbarna med prillor stora som älgskitar skulle inte så långt men efter att jag erbjudit dem väskan full med spritflaskor hade de kunnat köra mig till världens ände. Jag blev avsläppt vid järnvägsstationen. Jag var fortfarande förbannad och ville ha en kall öl. Det fanns ingen bar vid stationen så jag var tvungen att gå in mot centrum. Jag fick en lätt känsla av obehag när jag promenerade genom parken. Jag hade varit här många gånger förut och jag tänkte inte stanna längre än vad jag behövde. Det gick ett tåg mot Göteborg om några timmar. Jag behövde bara några öl för att lugna mig innan jag kunde bege mig söderut. Jag gick uppför trapporna till McEwan’s Pub.

Den blonda lite runda bartendern hade roligt åt min Stockholmska och frågade vad jag gjorde där. Jag gav henne snabbversionen av mitt livs historia. Med vissa väsentliga bitar utelämnade. Hon bjöd på salta pinnar och jag drack några öl till. Jag berättade att jag skulle ta tåget om någon timma men att jag lika gärna kunde ta tåget imorgon om hon hade något bra förslag på vad vi kunde göra ikväll.
Det hade hon.

Jag borde ha fattat att det skulle gå åt helvete. Jag började ju med att liksom bara gå omkring helt planlöst – stå och läsa innehållsförteckningen på burkar med kattmat och schampoflaskor, ta några varv runt balen med toalettpapper och sedan till frysdisken, där jag lät blicken vandra över frysvarorna som om jag letade efter något. I över en minut stod jag där och bara stirrade. Ett inte särskilt rimligt beteende för en elvaåring.
Till slut tog jag mod till mig och gick till godishyllan. När jag väl började förse mig gick det av bara farten, ner med Gott och Blandat, Mars, Turkisk Peppar och Djungelvrål. Säkert fem av varje. Minst. Jag hade en vindjacka som gick att dra åt i midjan. Där låg det en hel hög med godispåsar och chokladrullar och slog mot magen. Jag var inte längre rädd. Ingen hade sett mig. Jag var nästan helt ensam i affären en tidig tisdagseftermiddag. Endast några pensionärer drog sina vagnar mellan hyllorna. Någon personal såg jag inte heller till. Nu återstod bara att gå ut.

Tjejen i kassan log ansträngt när jag närmade mig, så där som morsan brukade göra när jag gick in på henne och hennes kille när de bråkade i köket med dörren stängd. Jag ångrade mig genast. Fattade.
Sekunden efter – en hand på min axel.
Jävla skit.
Jag vände mig om. Där stod butikschefen, Lars-Åke, ökänd för att ta tag med hårdhandskarna mot snattare och själva anledningen till varför det låg extra stor prestige i att tjuva från Ica. Han tornade upp sig som en väldig koloss framför mig. Hård och okuvlig.
”Jag vill se vad du har innanför jackan. Lossa på midjebandet.”
Munnen blev torr. Jag kände ett betydande tryck i tarmen. Ett livsavgörande ögonblick. Precis som den gången Fredrik bröt armen i pulkabacken så benet stack ut ur täckjackan och jag sprang för att hämta hjälp. Med en skillnad. Den gången blev jag en hjälte. Ingen kommer hylla mig nu.
Jag lossade på jackan. Godiset rasslade ut över golvet.
”Följ med här.”

Med handen hårt om min axel ledde Lars-Åke mig genom affären. En gammal tant stannade och tittade efter oss, lutad mot sin kundvagn. Vi fortsatte in genom svängdörrarna vid sidan om mjölkdisken, fram genom en korridor med lastvagnar och fruktkartonger längst väggarna och in på ett litet kontor där det stod ett skrivbord överbelamrat av kvitton, rabattkuponger och en påbörjad skylt som när den var färdig skulle tala om det fantastiskt låga kilopriset på apelsiner. Jag lyckades registrera allt sånt trots att världen som jag kände de rämnade inför mina fötter.

”Sätt dig ner”, sa Lars-Åke och pekade på en stol vid sidan av dörren. Jag satte mig.
Han kommer ringa min mamma och säga vad jag har gjort. Hon kommer vägra tro att det är sant, säga att det måste vara någon sorts missförstånd. Sedan kommer hon komma och hämta mig, se det med egna ögon. Hennes son – en tjuv. Ungefär så gick tankarna. Tårarna var inte långt borta.
Plötsligt ringde telefonen. Polisen, det måste vara polisen som ringer.
”Hallåja.”
Tystnad.
”Kan du inte fixa det där själv, jag är ju upptagen med en snattare förstår du.”
Tystnad.
”Ja, ok då. Jag kommer.”
Lars-Åke lade på luren.
”Och du väntar här”, sa han och pekade med hela handen.

Jag väntade till han passerat svängdörrarna ut till butiken, sedan väntade jag inte längre. Jag slängde mig ut ur rummet, vek av till höger mot lagret, hoppade ned från lastkajen och störtade ut genom den öppna varuingången. Jag såg mig inte om, bara fortsatte springa – över parkeringen och gångvägen, förbi lekplatsen upp i skogen. Jag sprang till jag visste att det inte gick att se mig från vägen längre och sedan ännu en bit. Hjärtat slog snabba slag – som på den där kaninungen jag fick hålla i kupade händer när vi var på Skansen, jag och min mamma. Så slog hjärtat.