Det här var inte tänkt att bli dagens inlägg, inte alls faktiskt. Men jag fastnade efter att Eric Rósen (känd för sin ytterst tvivelaktiga musiksmak) utmanade mig. Jag kunde inte tänka på något annat. Så många halvdåliga listor har cirkulerat den senaste tiden att någon var tvungen att sätta ner foten. Inte mindre än fem timmar har jag lagt ner på den här sabla listan - hade jag vetat det hade jag förmodligen aldrig börjat. Läs den med andakt.

Låtarna som kommer efter nummer tio är inte satta efter någon särskild ordning.

1. The Streets - Dont mug yourself

10. Royal Trux - Call out the lions

11. Amy Winehouse - Rehab
12. Outcast - Hey Ya
13. Dizzee Rascal - Fix up, look sharp
14. Ghostface Killah - Shakey dog
15. The Knife - Silent shout
16. Thåström - Brev till 10:e våningen
17. Silver Jews - What is not but Could be if
18. Dropkick Murphys - Shiping up to Boston
19. Arab Strap - Love Detective
20. Allen Touissant - Egyptian fantasy
21. Ryan Adams - My sweet Carolina
22. Antony and the Johnsons - Cripple and the Starfish
23. The Knife - Bird
24. Tatu - All the things she said
25. Dead Meadow - I love you too
26. James Yorkston - Temptation
27. Eddie Vedder - Guaranteed
28. Edgar Jones - More than you´ve ever had
29. Elbow - On a day like this
30. Jex Thoth - The Banishment
31. Fleet Foxes - White winter hymnal
32. Heartless Bastards - Piano song
33. Here We Go Magic - Frangela
34. Howard Eliott Payne - I just want to spend some time with you
35. Håkan Hellström - En midsommarnattsdröm
36. Dead Meadow - At her open door
37. Elbow - Some riot
38. Jolie Holland - Old fashioned morphine
39. Outcast - Ms Jackson
40. Laura Marling - Crawled out of the sea
41. Reigning Sound - Banker and a liar
42. Lhasa de sala - Con todo palabra
43. Madness - NW5
44. Dead Prez - Hell Yeah
45. Malcolm Middleton - Devil and the Angel
46. Marah - The dishwasher‘s dream
47. Mark Lanegan - Bombed
48. Mary Gauthier - Our lady of the shooting stars
49. Mudhoney - Where is the future?
50. Okkervile River - Lost Coast-Lines
51. Pearl Jam - Man of the hour
52. Pete Doherty - A little death around the eyes
53. The Raveonettes - Dead sound
54. Laura Marling - Cross your fingers
55. Richmond Fontaine - Incident at Conklin Creek
56. Trentemoller - Miss you
57. Robert Plant & Allison Krauss - Killing the blues
58. Ulf Lundell - Saknar dig
59. Silver Jews - Punks in the beerlight
60. Taken by trees - Julia
61. Stuart A. Staples - That leaving feeling
62. Richmond Fontaine - Making in back
63. Tv on the Radio - Wolf like me
64. Littlans & Pete Doherty - Their way
65. Libertines - What a waster
66. The Horrors - Count in fives
67. Drones - Baby
68. Black Keys - Meet me in the city
69. The Pines - Throw me in the river
70. The Good, the Bad and the Queen - 80’s life
71. Detektivbyrån - Hemvägen
72. Crystal Stilts - The Dazzled
73. Clipse - Mr. Me Too
74. Tv on the Radio - Blues from down here
75. Prodigy - Return of the Mac
76. Burial - Gutted
77. Rennie Foster - Devils Water
78. Anna Järvinen - Äppelöga
79. Casiotone for the Painfully Alone - I love Creedence
80. The Moldy Peaces - Lucky number nine
81. Lilly Allen - Alfie
82. Bruce Springsteen - Terry’s song
83. Richard Hawley - Valentine
84. Max Peezay - Emergency
85. Department of Eagles - No one does it like you
86. D’Angelo - Devils Pie
87. David and the Citizens - Now she sleeps in a box in the good soil of Denmark
88. Jay-Z - 99 problems
89. Stina Nordenstam - Lori Glory
90. Ison & Fille - Ge mig!
91. Tom Waits - Gods away on business
92. Libertines - What Katie did
93. Silverbullit - Winter coat
94. Malcolm Middleton - No modest bear
95. Dessert sessions - Make it wit chu
96. M. Ward - Chinese Translation
97. Bill Callahan - Jim Cain
98. Lemonheads - Hey, thats no way to say goodbye
99. Richmond Fontaine - Moving back home
100. Parker - I know you’re not the one

Skriv gärna en egen lista, om inte med hundra låtar så åtminstone tio!

1. Vilken var den senaste bok du läste och vad tyckte du om den?

Mattias: Det var “Vindens skugga” av Carlos Ruiz Zafón. Riktigt bra, den rekommenderar jag varmt.

Maths: De vilda detektiverna, av Roberto Bolano. En synnerligen ambitiös ansats av författaren (som tyvärr redan har gått bort) som han, enligt min mening, definitivt ror iland. Den handlar väl egentligen om litteratur, och poesins betydelse för människor och nationer. Visst låter det trist? Men den är rolig, åt Almodovar-hållet.

Jonas: Den senaste jag avslutade var jPod av Douglas Coupland som jag skrev om för ett par veckor sen här på Barstol. Nu har jag påbörjat White Line Fever om Lemmys liv och leverne. Den verkar lika lovande som The Dirt.

Kniven: Benrangel av Stephen King. Stereotypa personporträtt. Bra miljöbeskrivning. Opersonlig kärlekshistoria. Spökdelarna var bäst. En svag trea.

Matt: Jag läser flera böcker samtidigt men den senaste bok jag läste ut var The Motel Life av Willy Vlautin. Den var riktigt bra. Så bra att man ville sätta igång med hans andra bok direkt.

David: Återbesökte nyligen Vi i villa. Är väldigt svag för Hans Koppels sparsmakade prosa. Kort är alltid bättre.

2. När kände du senast för att ta till fysiskt våld mot någon och varför?

Mattias: Jag vet inte, jag minns inte.

Maths: Onsdagen den 19:e augusti, när en lönnfet liten skotsk servitör motade bort mig från en pub på Grassmarket i Edinburgh. Varför kan ni kanske lista ut själva.

Jonas: I Spanien i somras skrek jag “si le tocas te rompo la cara” åt en 7-åring när han gav sig på min 4-årige son. Och i förra veckan veckan trevade mina händer efter ett fälgkors när den förbannade Peugeot-mekanikern körde “lilla gumman” mot min fru. Ge er gärna på mig, men tänk efter två gånger innan ni ger er på min familj…

Kniven: För några veckor sedan när jag blev anklagad för att trängt mig före i en kö in till en spelning. Hon som sa det hade en lysten blick och njöt av att försöka sätta mig på plats. Jag hade inte trängt mig före och blev vansinnig. Jag löste det verbalt såklart men efter att jag vänt mig ifrån henne höll jag på att gå upp i atomer för att jag var så jävla arg. Jag blir alltid väldigt upprörd över att bli anklagad för saker jag inte gjort, men jag vet också att det är mig det är fel på när jag blir så arg över sånna skitsaker.

Matt: Det kan jag inte komma ihåg. Visst kan man ilskan blossa upp när man hör talas om pedofiler och barnamördare men jag kan inte komma ihåg att jag känt att jag velat skada någon jag träffat på riktigt. De flesta dispyter går att lösa utan våld.

David: Varje gång jag går ut nykter på krogen och får en armbåge i ryggen eller någon full jobbig person som gapar i mitt öra. Krogpersonal som klarar av att sköta sitt jobb utan att tulla på spriten är värda en ros.

3. Nämn ett band från Göteborg som betytt mycket för dig och varför?

Mattias: Det finns inget.

Maths: Det finns inget band från Göteborg som betytt mycket för mig.

Jonas: Min kärlek är gränslös till både musiken och min hemstad, så den frågan är nästan omöjlig för mig att besvara. Jag älskar ju dem alla - från Nationalteatern, Blue for Two, Strasse och Attentat, via Union Carbide Productions, Stonefunkers och TSOOL till Honey is Cool, The Plan, Bad Cash Quartet, The Knife, Fibes Oh Fibes, Studio, The Tough Alliance, Universal Poplab, Wildbirds & Peacedrums och alla andra. Och då har jag inte ens nämnt grupperna som etablerade The Gothenburg Sound som ett internationellt begrepp i Metalvärlden. Men måste jag välja ett enda band får det ändå bli Broder Daniel. delvis för deras egna magnifika musikaliska bidrag men också för allt de har betytt för musiklivet i stan och hela den svenska indie-scenen.

Kniven: Broder Daniel. Dom hjälper mig att minnas det jag inte vill glömma.

Matt: Finns det andra band än Broder Daniel som är från Göteborg?

David: Silverbullit. Jag dissade länge Citizen Bird. Sedan låg jag bakis och nermedicinerad hos ett ex och det var vad som fans i hörlurarna och då uppenbarade sig något som var en blandning mellan Suicide och The Knife och den bakisstunden är fortfarande den största götelaborgsupplevelse jag haft.

Nu är det natten till fredag och jag har just lyckats äta mosad banan med sked. Jag får precis upp munnen så pass att jag kan mata in lite banan och svälja. Jag är fruktansvärt trött efter bara tre timmars sömn föregående natt och efter en lång hetsig dag inom vården. Klockan 15.35, det vill säga tio minuter innan jag ska stämpla ut står jag ganska nöjd och tuggar på ett tuggummi samtidigt som jag lär upp en yngre kollega om allt jag kan. Längtansfullt tänker jag att jag sedan ska bege mig in till stan för att dricka kall öl. Och tamponger måste jag köpa med. Först tamponger sedan kall öl och sedan Inglorious Bastards på bio. Gud vad jag längtar, tänker jag och tuggar på det goda melontuggummit. Plötsligt knastrar det till i munnen. Jag hejdar rörelsen i käken och tuggar försiktigt ner en gång till. Den här gången knastrar det inte utan jag känner hur tuggummit försvinner ner i tuggtanden längst in i underkäken. Tanden ger vika direkt och går itu. – Fan! utbrister jag. Tanden sprack.
– Nä! utbrister kollegan och ser på mig med chockad blick. Tanden det gäller är en riktigt elak jävel som gäckat mig i flera år då den krånglat med hål och lagningar som släppt. Riktigt nöjd blev jag när jag för något år sedan äntligen tog död på den med en dyr och lång rotfyllning. Nu fick du så du teg, flinade jag efter att bedövningen släppt. Eftersom den är död nu märker jag att det inte gör lika ont den här gången som det gjorde förra gången den gick sönder. Ändå känner jag kallsvetten bryta ut när jag springer in på toaletten för att syna skadan. Tänk om jag får så ont som förra gången, tänk om det sätter igång nu igen? Jag vågar inte röra tungan inne i munnen och jag vågar inte bita ner. När jag spottat ut tuggummit gapar jag och ser tanden längst in där bak, i två delar verkar den klamra sig fast i lite tandkött. Nu ska du ut din jävel, tänker jag och kastar mig på telefonkatalogen med darrande händer.

Jag kommer aldrig att glömma den kvällen då lagningen släppte ända ner till pulpan i den då fortfarande levande tanden. Jag var så rädd den natten, att jag skulle väcka grannarna, att dom skulle ringa polisen om dom hörde mig. För det lät verkligen som om en slakt ägde rum i min lägenhet, det lät som ett bestialiskt tortyrmord. När smärtan satte igång den där måndagskvällen efter att en morotsbit tagit knäcken på tandeländet så visste jag inte då att det här bara var början av min åktur den natten. Jag hade aldrig tidigare upplevt tillståndet: att oavbrutet skrika utav smärta. Jag hade aldrig tidigare varit med om den värsta smärta som gick att föreställa sig. Jag blev sittandes i fosterställning i soffan i 11 timmar och skrek av smärta in i en stor kudde medan något som mer liknade en förlossning pågick nere i pulpan. Jag svettades som en gris och hyperventilerade. Jag tog alla smärtstillande tabletter jag hittade hemma, jag klunkade i mig sprit och allting utan den minsta lilla effekt. Jag tror även att jag svimmade av några korta tillfällen under natten och när jag i en taxi äntligen kom fram till den första tandläkare som öppnade den morgonen var jag så svag och utmattad att jag inte orkade skrika längre. I tofflor och i en pyjamasliknande utstyrsel hasade jag mig upp i hans stol. – Bedöva mig, bedöva mig, bad jag förtvivlat, tårarna rann nerför kinderna och rösten var helt borta. Bedöva mig nu, snälla du. Skynda dig! Jag både lät och liknade en mer eller mindre abstinent heroinist. Tandläkaren såg skärrat på mig och skyndade sig med sprutan. På några sekunder slukade Xylocainet värken. Den vräkte i sig smärtan som ett rovdjur och svalde den med hull och hår och ett av det mest befriande tillstånd jag någonsin upplevt spred sig genom hela kroppen. Lättnaden var overklig och jag grät igen men nu av lycka, av att vara smärtfri. Tandläkaren såg bekymrat på mig efter att han tittat ner i tanden.
- Har du verkligen legat hela natten med det här. Jag fattar inte hur du har klarat det. Jag bara såg på honom. Jag var alldeles för trött för att orka berätta.

Idag slapp jag tur nog genomgå denna fruktansvärda resa en gång till. Men innan jag vet utgången av dagen känner jag hur fasan närmar sig när jag anar en lätt värk som sakta börjar smygdunka i käken medan jag letar reda på telefonnumret. Jag hittar det snabbt och tackar gud för att det här ändå inträffar på dagtid och inte kvällstid. Jag får tid direkt och inom en timme har en tandläkare konstaterat att A: tanden har spruckit ner igenom roten. Och B: nu går det inte att göra något mer för den. – Den ska ut, mumlar jag bestämt med slangar och skit i käften. Tandläkaren nickar bara och tar fram spruta och tång och sätter igång.

Så nu sitter jag här som en tandlös hillbilly och tuggar på en kompress. Tanden har totalt sett kostat mig en mer än en två veckors resa tilll Thailand och det är svårt att avgöra vem av oss som egentligen vann den här kampen. Tandjäveln kanske ligger där i botten på en soptunna just nu och fnissar nöjt över sina sadistiska eskapader medan jag sitter här fattig som en lus utan tuggtand. Varken god öl eller bra film blev det heller. Men lite ler jag i varje fall. För det här var sista gången jag såg röken av den där jävla odågan. Rest in peace fuckface.
Nu ska jag sova.

Det är en kylig valborgsmässoafton. Mörkret har lagt sig över festplatsen i sandtaget. Från skogen hörs spridda tjut från berusade ungdomar som vinglar omkring bland träden. Precis här satte jag och Olof eld på en övergiven bil året innan. Det var bara ett infall, den var ju ändå sönderslagen. En tjock, gråsvart rökpelare strävade upp mot skyn. Efter någon timme kom brandkåren.
Men det var då. Nu står jag och Karl och funderar på var vi ska lägga bomben. I brist på någonting roligt att spränga så lägger vi den helt enkelt på marken, till hälften instucken under en tjock rot. Den består av ett kraftigt plåtrör, ungefär en halvmeter långt och bockat i ändarna. Mitt på finns ett hål, stubinen är ett tomtebloss. Själva sprängmedlet är någonting så banalt som svavel - vi har ägnat många tålmodiga timmar åt att skrapa tusentals tändstickor.

På den här tiden var jag uppslukad av BBS:er, en form av datorkommunikation via modem som var populär innan Internet blev tillgängligt för vanliga dödliga. Via någon av alla dessa datorer hämtade jag hem The Terrorist’s Handbook, som var en matnyttig manual för den lille hobbyterroristen. Det var där intresset för bomber och sprängmedel tog fart. Tidigare hade jag mest experimenterat med inköpta smällare av olika slag; kinapuffar och ryssar som jag virade ihop stubintråden på för maximal effekt, eller egenimporterade större smällare. Nu öppnade sig nya möjligheter. Kanske var det där jag lärde mig svaveltricket, jag minns inte riktigt.

Jag experimenterade till en början i mindre skala. Kopparrör snodde jag i träslöjden. De var tillräckligt mjuka för att jag skulle kunna knipa ihop ena änden med ett skruvstäd, och sedan bocka det med en hammare. Efter det borrade jag ett hål på mitten för stubinen, fyllde röret med svavel och knep ihop den andra änden. Sedan virade jag in röret i en handduk och bankade försiktigt på det så att även den andra änden skulle bockas till. Detta var ett kritiskt moment, det insåg jag redan då. I dag är jag mest glad att jag fortfarande lever med alla kroppsdelar på plats.

Tillbaka till sandtaget. Jag och Karl tittar på varandra och försöker bestämma vem som ska tända på. Ingen av oss är särskilt sugen, det här är på allvar och ljusår från de småbomber vi labbat med innan. Till slut säger jag att jag gör det, mest för att jag inte orkar tjafsa mer. Karl springer iväg och tar skydd bakom en grushög. Jag står ensam kvar och tvekar.
Från skogen hörs rop och skratt. Långt bort hörs knattret från en moped. Jag har druckit några öl och känner mig inte alls lika säker längre, jag är ju knappast omedeveten om tidigare äventyrares bistra erfarenheter av hemgjorda smällare. Det finns fortfarande tid att ångra sig. Men jag böjer mig ned i alla fall, slår eld på tändaren och håller den mot tomteblosset. Två gånger börjar jag rusa innan det tagit fyr. Den tredje gången tvingar jag mig att stå där med lågan mot blosset tills det fattar eld. Gnistorna börjar spruta och jag ber en tyst bön att ingen ska leta sig ned i plåtröret innan jag hunnit sätta mig i säkerhet. Jag vet att jag bara har en liten stund på mig innan det smäller och jag kastar mig iväg mot Karl och grusvallen. Väl i skydd fångar jag Karls upphetsade blick, och vi stirrar spänt på varandra i några korta sekunder. Sedan kommer smällen, och den är fruktansvärd. Knallen rullar över sjön och ekot färdas långt ut genom de ödsliga och mörka skogarna. Efteråt blir det alldeles knäpptyst. Sedan hörs upphetsade skrik från skogen. Jag och Karl tittar på varandra och ett galet skratt bubblar upp.

Roten är i trasor och kratern någon meter i diameter. Av röret finns bara lite förvridet splitter kvar. Vi ser ned på förödelsen och våra blickar möts igen: nästa bomb måste bli ännu större!

Lilla E och jag poserar framför världens största samling av skotsk whisky

Det här skulle bli en reseskildring kryddad med rökig single malt whisky, mustig ale och fantastiska vyer från the Highlands. Av anledningar som jag kommer att rada upp, en efter en, blir så inte fallet. Men först till det som ändå gick in på pluskontot. 

Det sägs att staden Edinburgh fördubblar sin befolkningsmängd under festivalmånaden augusti, från en halv till en miljon. Efter att ha kryssat fram på stadens gator med barnvagn i fem dagar, och sagt “Excuse me” ungefär femhundra triljoner gånger, finner jag ingen anledning att betvivla detta påstående. Det är helt enkelt väldigt mycket folk i Edinburgh i augusti, det bör den som åker dit ta med i beräkningen (vilket normalresenären som “kollar upp saker” säkert också gör, annat är det med oss impulsiva äventyrare). 

Allra värst (eller roligast, beroende på hur man är funtad) är det längs The Royal Mile, dvs High Street som börjar vid det smått legendariska slottet och slutar vid The palace of Holyroodhouse. Att vandra längs denna gata är en upplevelse inte helt olik en vandring längs Västerlånggatan i gamla stan i Stockholm. Det är asiater med kameror, krims-krams och gatuartister överallt. Speciellt under The Fringe, vilket är en konstfestival med inriktning på teater och performing arts som lockar till sig (enligt en okulär besiktning) lajvare från jordens alla hörn. Om man, som jag, inte är helt imponerad av gycklare, jonglörer och kroppsmålade robotimitatörer (och naturligtvis den över hela jorden ständigt närvarande samlingen av panflöjtsindianer) gör man nog bäst i att hålla sig borta från denna gata. Palatset och slottet bör man däremot besöka, även om slottet är en av världens största turistfällor så går det inte att komma runt dess majestätiska uppenbarelse där uppe på vulkanklippan. 

Men en glesbygdsman som jag längtar sig förstås gärna bort till öppna landskap när trängseln blir som värst, och som tur är erbjuder staden detta inom gångavstånd. I anslutning till tidigare nämnda Palace of Holyroodhouse finns ett fantastiskt grönområde vars höjdpunkt (i dubbel bemärkelse) är Arthur’s Seat - en bergsknalle med tillhörande gångstig som erbjuder svindlande vyer över staden. Här är det lätt att ta till slitna klyschor som “lisa för själen” och liknande, vilket jag väl borde undvika då vi försöker upprätthålla en viss litterär standard här på Barstol (jodå). Okej, säg så här: om du gillar öppna landskap och inte har något emot en envis vind som blästrar dina kinder till en angenäm rosa nyans är Holyrood Park stället för dig. För mig var det tveklöst en av resans absoluta höjdpunkter. 

Om vinden trots allt känns för snål och du väljer att dröja dig kvar i turistkvarteren samt gillar whisky, och det gör väl den som åker till Skottland, rekommenderar jag verkligen ett besök på The Whisky Heritage Centre (354 Castlehill, alldeles nedanför slottet). För elva pund får du en snabbkurs i whiskytillverkning, vilket kanske låter tråkigt men för den som alltid vill veta hur saker och ting fungerar är det helt enkelt nödvändig information. Du får också lära dig vad som kännetecknar single malt whisky från de fyra stora regionerna (The Lowlands, the Highlands, Speyside och Islay, den femte (Campbeltown) hoppade man över eftersom den är så liten) samt hur man provsmakar den ädla drycken. Naturligtvis ingår även en provsmakning. Dum som jag var valde jag ett smakprov från min favoritregion - Islay - och fick en smutt Bowmore i glaset. Inget ont om Bowmore, men det var ju liksom ingen ny smakupplevelse direkt. Som tur var valde min fru the Lowlands och fick en Ben Nevis som jag bytte till mig några droppar av, vilket är en helt annan smakupplevelse, som att jämföra vanilj med asfalt egentligen (och jag föredrar alltså asfalt). 

Detta leder oss in på själva dryckenskapen, den förväntade men i stort sett uteblivna. Så här är det nämligen, alla de där mysiga och genuina pubarna som du verkligen har sett fram emot att besöka SLÄPPER INTE IN DIG OM DU HAR BARN MED DIG! Big big big… disappointment. Vi fick inte ens sitta på en uteservering och dricka en väl förtjänt ale, ut kom en rödbrusig ung man och bokstavligt talat motade bort oss. Jag är osäker på om detta är en lag i Skottland, i såna fall en lag som endast omfattar pubar. Det gick nämligen alldeles utmärkt att dricka öl och vin på vanliga restauranger (tack gode Gud för turkar, araber och italienare som driver restauranger och välkomnar barnfamiljer med öppna armar). Det säger sig självt att mycket av den förväntade upplevelsen gick om intet på grund av denna diskriminering, och att dricka en dyr och rökig single malt på italiensk restaurang kändes helt enkelt bara fel så det blev inte mycket av den varan. Klar minuspoäng till Edinburgh där alltså. 

Så vad gör man då när man har blivit stoppad i dörren och besvikelsen gräver ett hål i bröstet? Jo, man vänder blicken ut mot hedarna. The glens, the lochs, en liten rundtur med sjöar och destillerier kanske? ICKE SA NICKE! Bussbolagen tar inte emot passagerare yngre än fem år. Okej, jag erkänner, det här borde vi ha kollat upp innan vi bokade resan, och kanske hade vi då hamnat i Ljubljana istället (jag skämtar inte), men nu har jag talat om det för dig så du åtminstone slipper stå där och tugga på huvan till regnjackan i ren frustration. Jag tvekar inte en sekund när jag famlar efter det andra gula kortet i bröstfickan, vilket i fotboll betyder utvisning men vi har specialregler här, så låt oss ändå fortsätta. 

Med reslusten en gnutta kantstött men plånboken fortfarande i fin form vände vi oss till de modernare delarna av staden, alltså New Town, för hjälp. Och hjälp fick vi, för här finns helt vanliga restauranger som tar emot även nykränkta barnfamiljer. Och om allt annat falerar, välj stället med devisen “Love all, serve all” (pluspoäng till den som gissar rätt). I New Town, med undantag för shoppinggatan Princes Street, råder också ett lugnare tempo som känns väldigt behagligt när man har hetsat runt bland alla tusentals spanjorer, tyskar, japaner, svenskar och holländare (vilket är världens största folk enligt en trulig liten israelisk gubbe som jag hamnade i samspråk med). 

Och tro det eller ej, men här kan man faktiskt se författaren Klas Östergren flanera längs George Street, iklädd en brun linnekostym (det gjorde vi i alla fall). Jag hann inte placera ansiktet i tid.. det kändes fånigt att springa tillbaka.. och herregud vad skulle jag ha sagt?! “HALLÅ KLAS! GREAT FAN HERE!”. Hursomhelst, om du vill slappna av och äta god mat utan att bli uppskörtad, gå till New Town. Och när du är där, passa på att känna på alla låsförsedda grindar som håller oönskad pöbel utanför the Queen’s Gardens. De är privata de där trädgårdarna, “accessable only to key holders” som det stod på varningsskylten, men vi hittade en olåst grind och smet in (jag pissade i en buske, där fick borgarbrackorna så de teg!) 

Så till slut, vad tycker jag egentligen om Edinburgh? Jo, jag tycker både det ena och det andra. Å ena sidan är det här en stad som i princip är en enda stor turistfälla, som ett större Visby, om man inte bemödar sig att leta lite extra. Och lika svårt som det är att stå emot stadens självklara charm, lika enkelt är det att be hela Skottland dra åt h-e efter att ha blivit nekad av både pubägare och busschaufförer. Ärligt talat, jag vet inte var de gör av sina barn i Edinburgh, kanske låser de in dem i källare tills de blivit arton och får gå på puben för jag såg då verkligen inte många telningar under våra fem dagar. 

Följande slutsats är alltså tämligen självklar: åk inte hit med barn. Verkligen, jag lovar, det är inte värt mödan. Det finns massor av andra kanonstäder som inte diskriminerar barnfamiljer. Däremot, och det här är viktigt inte minst för Barstols övriga skribenter, ser jag Edinburgh som ett värdigt alternativ till Prag för den där ölresan med polarna. Men hörni, vi skippar augusti va?

Smaklust är en mat- och dryckesmässa som arrangeras vid Tantolunden. Under tre dagar i augusti fylls Drakensbergsparken längst ner mot vattnet av månglare, krögare och mathantverkare.

Inriktningen för mässan är svensk även om det också går att köpa kebab och brasilianska specialiteter. Jag tror dock att stekt strömming, kolbulle och pite palt är det som säljer mest.
De svenska microbryggerierna och sprittilverkarna finns också på plats.
I många bemärkelser är faktiskt Smaklust en bättre mässa för en ölälskare än Stockholm Beer and Wisky Festival. Visst, det finns inte lika många ölsorter på Smaklust och bara svenska öl. Men Smaklust har inget inträde och ölen är billigare per cl än på ölmässan. Dessutom tvingas man inte trängas i en svettig mässhall utan man kan njuta sin öl i gräset i Tantolunden och har man tur skiner solen.

Som Barstols självutnämnde ölexpert begav jag mig till Smaklust på söndagen för att recensera den öl som serverades i år.
Tyvärr stänger mässan redan klockan fyra på söndagen och då er recensent kom dit vid två blev det stressigt att hinna med så många öl som möjligt. Av förklarliga skäl blev minnesanteckningarna knapphändiga då man i gassande solsken drack nio öl på två timmar. Således har jag inte mycket att rapportera om de öl jag i alla fall kommer ihåg som goda. Ni får istället ta del av de mms som skickades till de dryckesbröder som inte kunde vara på plats. Ni får ursäkta bildkvaliteten men dess oskärpa speglar ganska väl min egen suddighet vid tillfället.

Helsinge Pilsner

Skebo Gjutarns Bitter

Nyckel Pilsner. Lappland FTW

Mora Amber

Tokens Biljardbira från Ölands. Får som spelar biljard på flarran

Qvänum Havre Ale och McBrian Ale. Fet flarra 8 procentig för 70 spänn.

Grebbestad original och lager. Tog in några Grebbestad vid sista beställningen.

Någon som minns kulturmanifestet? Ni vet, det där som Marcus Birro skrev för några år sedan där han försvarade varje konstnärs självklara rätt att gå ner sig på rödtjut och leva på bidrag i väntan på det publika genombrottet.

Det blev ju en tämligen lyckad aktion. Om inte för kulturen så åtminstone för Birro själv som därmed påbörjade del två i sitt liv som proffstyckare.

I helgen gick sju, för den stora massan okända, författare ut med ett manifest i Dagens Nyheters nya uppiffade helgbilaga Boklördag. Där kritiserar de den samtida svenska litteraturen och passar samtidigt på att dra ut riktlinjer inför nästa årtionde. Berättandet ska stå i centrum, slår de fast. Ut med det självupplevda och in med det fabulerade - som om det nödvändigtvis skulle vara varandras diametrala motsatser. Bort med chicklit och skildringar av det moderna stadslivet och in med episka berättelser som utspelar sig i hittepå-länder.

Som om det inte fanns plats för båda delarna. Svenskarna läser mer än någonsin.

Jag har så förbannat svårt för den här typen av tomt skramlande. Särskilt när det så uppenbart rör sig om ett beställningsjobb. Det är ju inte utan att man undrar hur snacket gick på Dagens Nyheters kulturredaktionen inför lanseringen av Boklördag.

- Nu när vi har landat intervjun med Kerstin Ekman behöver vi bara något som skapar debatt, som liksom höjer temperaturen en aning.
- Ett manifest så klart! Vi låter några unga författare skriva ihop ett frontalangrepp på den samtida svenska litteraturen. Du vet, gnälla lite på deckare, chicklit och sånt som folk verkligen läser.
- Lysande. Och där fick vi in de unga svenska författarna också. Två punkter avbockade.

Det är ju en sedan länge vedertagen sanning att den som vill dra ut på sin ungdom gör bäst i att slå sig in på den litterära banan. De sju “unga” författare som står bakom manifestet är ett gäng 35-45-åringar som i stället för att ta avstamp i samtiden gör tydligt att de avser att främja sig från den. Unket så det förslår. Det oärliga uppsåtet lyser igenom och drar ett löjets skimmer över alla inbladade. Ryt lite så får ni utrymme i vår bokbilaga.

Och de sju röt lydigt - likt förväxta kattungar.

1. Jag har aldrig varit så sjuk som när?

David: Brorsan lurade över mig och en polare på tevespelskväll. Det visade sig att han var i slutfasen av en influensa - något han undlät att berätta för oss - och sällskapssjuk. Både jag och den andra killen blev sjuka. Jag låg hemma och spydde magen ur mig i tre dagar, hua. Annars har jag haft några ruggiga bakfyllor på senare år, men jag vet inte om det kvalificerar.

Mattias: Som när jag kom hem från Egypten. Jag är smal redan från början men jag gick nog ner en 4-5 kilo efter den helvetestrippen.

Jonas: Som när jag drog på mig salmonella i Tunisien 1991. Vad den sjukdomen har för effekt på hela matsmältningssystemet är så vidrigt att det inte låter sig beskrivas här.

Kniven: När jag var 11 år var jag sjuk ett helt år. Jag slapp gå om femte klass trots att jag sammanlagt bara var där några veckor totalt av hela läsåret. Under det året fick jag påssjuka, lunginflammtion, kikhosta, bronkit, influensa och scharlakansfeber. Vissa av sjukdomarna hade jag samtidigt och vägde som minst 27 kilo och låg på sjukhus.

Matt: När jag var liten hade jag halsfluss ganska ofta. En gång fick jag så hög feber att jag bara låg och yrade. Det var läskigt. Jag fick dricka någon stark pencilinkur som omedelbart sänkte febern. En sådan dryck skulle man alltid ha hemma.

Maths: När jag hade influensan över millenieskiftet. Det är en kombination av faktorer som gör denna upplevelse till den värsta i mannaminne. Dels den uteblivna jättefesten som jag hade köpt dyr biljett till, dels att mina två då 5-åriga söner också fick influensa och inte kunde vara hos sin mamma eftersom hennes pojkvän genomgick cellgiftsbehandling och troligen hade dött om han fått flunsan (vilket ju förstås får mitt armod att framstå som lättare nageltrång) och sist men inte minst att jag var heartbroken.

2. Första fyllan. När och vad hände?

David: En riktig klassiker. Fjorton år på språkresa i England. En kvarting Bacardi och braj på stranden sista kvällen. Två flugor i en smäll.

Mattias: http://www.barstol.nu/sondagspanelen-1910/

Jonas: En sensommarfest på Askimsbadet första helgen i åttan. Jag och ett gäng kompisar, en del grupptryck och en del nyfikenhet, samt 2 dl Obstler gav en förskräcklig, förtjusande och förförisk upplevelse.

Kniven: Tror jag var 13 år. En sommarkväll stal en två år äldre kompis och jag whisky från hennes styvpappa och hällde i en liten tom soyaflaska (som vi inte sköljde ur innan). Vi klättrade upp på ett stupande berg mitt i skogen och satt högst upp under ett svart paraply medan det duggregnade och tvingade i oss denna vidriga vätska. Vi blev inte asfulla men jag minns den nya varma suddiga känslan i hela kroppen. När vi rasat nerför berget rullade vi oss stora lövhögar och låg sedan och såg upp mot stjärnorna. Det kändes som om jag svävande.

Matt: Det var på min polare, Pockes, 18 års dag. Själv var jag 16. Vi cyklade 7 km fram och tillbaka för att köpa den billigaste folkölen i stan. Vi handlade till hela gänget. Det var bara Pocke som hade fyllt 18, stackaren, den sommaren fick han cykla många gånger till den nattöppna macken för att köpa folköl. Tvåkommaåttor var inte uppfunnen då all folköl var 3,5%. Jag drack åtta stycken över hela dagen - det var en behaglig och lagom fylla. Jag kommer ihåg att jag hade överrock, fastän det var sommar, och låg i en buske och tyckte livet var jävligt skönt.

Maths: http://www.barstol.nu/sondagspanelen-1910/

3. Vilken parfym använder du?

David: Använder inte parfym.

Mattias: Armani Homme eller Boss Selection, men tycker det är rätt kul med parfymer så jag har fler än så.

Jonas: Nu på sommaren kör jag L’eau D’Issey från Issey Miyake.

Kniven: Nu i sommar har jag växlat mellan Shalimar - Guerlain, Ma Dame - Jean Paul Gaultier, Hypnotic Posion - Dior. Jag är tokig i fina parfymer och äger alldeles för många.

Matt: Van Gils Between Sheets

Maths: Använder inte parfym eftersom jag (enligt min fru) har en egen doft som slår allt.

Evenemangsstad, schevenemangsstad. Jag tillhör definitivt den kritiska grupp som ställt sig frågande till Göteborgs vilja att profilera sig som en evenemangsstad. Att bygga sin övergripande identitet på något som till sin natur är avgränsat, kort och övergående har jag aldrig riktigt lyckats förstå mig på. Jag har heller aldrig riktigt sett att de evenemang som initierats eller backats upp av stadens evenemangsbolag (GotEvent och Göteborg&Co.) har lett till några långsiktiga segrar, vare sig för stadens image eller mig personligen. 

Missförstå mig inte nu; arbetet som ligger bakom att få hit ett friidrotts-VM, att bygga upp en racingbana mitt i stan eller att locka hit AC/DC, U2 och Madonna samma sommar kan knappast överskattas. Men det säger egentligen inte mer om staden än det gör om Stuttgart, Sevilla, Helsingfors eller alla andra städer som också har arrangerat mästerskap, biltävlingar och arenakonserter. Det är ju knappast några profilevenemang i klass med Karnevalen i Rio, Mardi Gras i New Orleans eller Oktoberfesten i München vi talar om här.

Och för mig personligen har de evenemang som stans evenemangsbolag varit inblandade i haft relativt låg attraktionskraft. Artisterna har oftast passerat sitt artistiska zenit för länge sen när de väl är så stora att de kan fylla Ullevi, och racing, speedway, supercross, monster jam eller andra motorjippon ligger helt enkelt utanför min intressesfär. De stora evenemang som jag besöker - t ex bokmässan, filmfestivalen eller Gothia Cup - har uppstått på helt andra sätt och på helt andra håll än i stadshusets korridorer. 

Förrförra sommarn var det dock dags att delvis revidera den uppfattningen, då det var premiär för en helt ny musikfestival i stan. Det är naturligtvis Way out West jag talar om. Denna festival som redan inför sitt andra år listades av The Times som en av de musikfestivaler det absolut var värt att sätta sig på flyget för, och som i år har uppmärksammats i otaliga internationella medier. Till och med den prestigefyllda amerikanska editionen av Conde Nast Traveller rekommenderade ett besök till Sverige och Göteborg i sommar just tack vare denna festival. 

Visst, det är Luger som arrangerar festivalen, men den hade aldrig fötts och aldrig genomförts utan ett envetet arbete av Göteborg & Co. Henrik Jutbring (jajamen, det är Kittys bror) började övertala och bearbeta Luger ett par år innan första festivalen, då de sammanstrålade på South by Southwest i Austin, Texas. Väl hemma i Sverige fortsatte han att tjata hål i huvudet på dem, och bjöd ner dem till Göteborg och Slottsskogen. Väl där fanns det ingen återvändo. 

Just placeringen i Slottsskogen tror jag är en av de viktigaste orsakerna till festivalens popularitet. Du äntrar parken från Linnéplatsen och går upp Slottsskogspromenaden mot första skogsdungen, och där, inramad av träd och blomster, ligger entrén. Väl inne och över kullen breder en idylliskt lummig park ut sig. I denna natursköna miljö har man sen placerat ut scenerna, serveringarna och tälten på ett så diskret, snyggt och integrerat sätt en festival nu tillåter. Det känns så långt ifrån platta dammiga grusplaner eller platta leriga åkrar man bara kan komma. 

Att festivalen har fått en så central placering bidrar ju givetvis till att göra den så lyckad. Det är promenadavstånd från city, på några minuter är du nere på krogtäta Linnégatan om du vill slinka ut för en bit mat eller en drink. Efter det att spelningarna i själva parken är slut  framåt natten når du enkelt alla klubbspelningar. Dessutom har du ju det ordinarie utbudet av klubbar, barer, pubar, restauranger och danshak att tillgå. Och framförallt, du får sova i en riktig säng efter en hel dag och en hel natt ståendes, hoppandes och dansandes - antingen hemma (som i mitt fall) eller på nåt av stans alla hotell. 

Mer än nånting annat är det ju givetvis artistbokningarna som avgör festivalens framgång, och här har Luger verkligen haft minst både ett finger i luften och ett öra mot rälsen. Man har helt enkelt varit enormt duktiga på att boka creddiga artister, stora som små, gamla som nya, ibland på väg upp men aldrig på väg ner. De är inte de största namnen, givetvis inte heller de folkligaste eller populäraste, men det är artister med en enorm uppskattning, respekt och beundran bland människor med lite musikintresse. Man har också tydligt deklarerat att man kommer fortsätta på inslagen linje och fortsätta prioritera kvalitet framför kvantitet. Något som givetvis är enklare att lova då man sålt slut festivalen tre år i rad. 

Way out West har även blivit en internationell snackis bland artisterna, där den möts med stort intresse och stor respekt. Det verkar som om de bokade artisterna vill bjuda till lite extra - må det vara Robyn som bjuder på en fullständigt oförfalskad och icke-ironisk glädjeduett med Dr. Alban, Antony & the Johnsons som väljer att göra en hel specialarrangerad konsert tillsammans med Göteborgssymfonikerna eller Teddybears som kör en konsert på en Paddanbåt mitt ute på Göta älv. Av det jag såg i år verkar artisterna digga festivalen precis lika mycket som vi i publiken. På grund av en olycklig krock hade jag bara fredagsbiljett i år, men fick ändå se konserterna med Timo Räisinen, Robyn, Glasvegas och Andrew Bird, samt några låtar här och där med Bon Iver, Seun Kuti, Band of Horses och Antony & the Johnsons.

Hemmasonen Timo Räisinen inledde festivalen i strålande solsken redan 13:30 på fredagen. Och som han gjorde det. Energi och spelglädje i supersize-format sammanfattar antagligen hans spelning bäst. Ett låtmaterial som höll förvånansvärt bra, ett tajt band kryddat med Thomas Silver från Hardcore Superstars, en snygg och skönsjungande kör, samt Timos säregna men vackra röst gjorde det till en konsertupplevelse som vida överträffade mina förväntningar. 

Robyn levererade däremot i nivå med mina förväntningar; helt fantastiskt med andra ord. Hon har rösten, hon har utstrålningen och scenpersonligheten, hon har definitivt låtarna och framförallt verkade hon ha viljan att göra denna spelning till den bästa någonsin. Hon var uppbackad av ett skönt svängande band med bland annat två tajta trummisar, där Kleerup var den ene (han är hyfsat begåvad den pojken), samt ett antal gäster på scen. När tandläkarn sen klev upp på scen och tillsammans med Robyn drog igång No Coke visste jublet och glädjen inga gränser. 

Att se Glasvegas i Slottskogen var förbannat roligt. Jag hade tidigare hört att de har sin absolut största bas av fans i Sverige; att de utanför Skottland egentligen bara är riktigt stora just här. Och under fredagskvällens spelning fann jag definitivt ingen anledning att ifrågasätta sanningshalten i det påståendet. Samspelet mellan bandet och publiken var bland det skönaste jag varit med om, och tårarna i James Allans ögon var lika äkta som allsången var stark när bandet rev av i stort sett hela debutalbumet, något nyskrivet och någon cover i augustimörkret. 

Jag avslutade min festival tillsammans med Andrew Bird i Annedalskyrkan. Han var den absolut tyngst vägande anledningen för mig att lösa biljett i år. Och han gjorde nog ingen besviken, allra minst mig. För er som inte har varit i Annedalskyrkan kan jag berätta att den tillhör Göteborgs största kyrkor och att den i stort sett är fri från utsmyckningar och religiöst krimskrams. Istället erbjuder den ett avskalat kyrkorum med vitkalkade väggar, vilket skulle visa sig vara en optimal miljö för att uppleva Andrew Bird. Att se och höra denne överbegåvade musiker, med sin finstämda, suggestiva musik, i ett vackert ljussatt kyrkorum med ett enormt krucifix som enda back-drop var i det närmaste en utomvärldslig upplevelse. Stort, så stort.

Det är antagligen ingen tillfällighet att festivalen förkortas WoW - för det är faktiskt precis vad den är. Så äras den som äras bör: Tack Luger, tack Göteborg & Co. och tack stan. Tack som fan.

Efter söndagspanelens oväntade utflykt i pruttpoesins gränsland - förvånande nog renderade de högtravande magplasken inte en enda negativ kommentar - blev jag inspirerad att skriva fler dikter. Tyvärr måste jag erkänna att det gick ganska dåligt; jag tror inte poesi är min grej - jag saknar helt förmåga att ta mig själv på så stort allvar som krävs.

I frustration över detta nederlag föll min blick på bokhyllan. Då slog det mig att jag alltid kunde låta en redan etablerad författare göra grovjobbet. Jag blundade och drog med pekfingret över ryggarna, lät slumpen avgöra bok och tog ut den ur hyllan. Sedan satte jag fingret på ett uppslag och öppnade ögonen. Min pekfingertopp vilade darrande på textraden “De ringer varsin kompis”. Boken råkade vara  “Frestelsernas berg” av Jonas Gardell.

Jag bestämde att varje slumpmässig mening fick bli en rad i mitt verk. Förbluffande nog funkade det riktigt bra. Det är egentligen lite märkligt - Gardell är förstås en förbannat bra författare, men varje mening i hans böcker tycks ha en närmast övernaturlig fallenhet att kunna fogas ihop med andra valfria rader (låt vara efter en del knixande).
Kanske är det rent av så här hans böcker kommer till - han sitter där på sin kammare och plitar ned meningar på små lappar som han lägger i en hatt, och sedan drar han upp dem en efter en, allt medan den andra handen skriver in raderna i datorns ordbehandlare. Det är en lockande tanke; mödosamt arbete och tillfällighet i kombination.

Jag började i alla fall vädra morgonluft. Kanske kunde mitt enastående sinne för slump och Jonas briljanta författarskap ingå förening. Jag är entusiastisk och säker på att vi skulle kunna uträtta stordåd ihop (fast jag är förstås lite mindre säker på vad Gardell tycker om det här med remix på internätet).
Nåja, här är i alla fall resultatet i urval. Och Jonas, du kan väl höra av dig om du är intresserad!

SOM MARKEN INNAN TJÄLEN GÅTT UR JORDEN

De ringer varsin kompis,
jag får inget veta.
Det tyder väl på kärlek?

Med besatthet söker de Björn
men han är reserverad
för en annan köpare

Jag tar en djup klunk av vinet,
låter den andre komma fram till mig.
Sjukhuset blir vittne till vår försoning.

Men varje natt irrar jag vilse i mina drömmar
i förtvivlan på frestelsernas berg
för barnens skull

Snart nog är jag tillbaka
finner henne i sovrummet

- Jag vet att du är oförsonlig.
- Jag vet inte vem jag är!

Ett kloster mitt i berget
Jag glider utför
en avgrund

Ur “Frestelsernas berg”

HUR DERAS LIV GESTALTAR SIG

Det blir som det blir
så är det naturligtvis fortfarande.
Det gick ju inte att ana,
som när höststormen sveper med sig sommaren.

Det syntes på lång väg att du inte var riktigt frisk.
Det är slut nu.
Säg att du inte hörde.
Fan också.

MEDDELANDE I HÖGTALARNA

Det är nyårsafton.
Något hårt och kantigt trycker på hennes rygg.
Han sa: Lämna det du har och följ mig,
vi borde rädda planeten.

All maten slängs.

Ur “Så går en dag från våra liv och kommer aldrig åter”

UTSLAGNA SÅR OCH ROSOR

Himlen låg som en grå skugga över dem,
pressade sig lägre för varje dag.
Hon önskade att David skulle komma.
- Hallå där!
- Jag skulle bara gå på toaletten, viskade hon.
- Jag mår illa, Fredrik, och vill inte prata mer med dig.
David somnade upphetsad med sina händer omslutna sitt kön.
Aldrig får man vara i fred…

Ur “Odjurets tid”

Om du orkat med så här långt skulle jag vilja be dig att gå fram till din egen bokhylla. Slut ögonen och dra ut en bok. Öppna pärmen, sätt fingret på uppslaget och skriv ned den första mening du ser. Fortsätt sedan tills du och författaren förenats i ett poetiskt klimax. Och glöm för allt i världen inte att publicera frukten av ert lustfyllda samarbete i kommentarsfältet här under!