Lördag 15/8 2009, klockan 15.30. Spriten är inhandlad, lokalen bokad och iordningställd, maten beställd, den saftiga ljudanläggningen riggad, slipsen knuten, skorna putsade, barnen tvagade och uppklädda, fördrinkarna upphällda, snacksen framställda, gästerna på plats och korvarna, de hundratjugo korvarna, ligger i kylen och väntar på natten. I bilen på vägen dit börjar tårarna att rinna på brudens bror, själv har jag fullt upp med att ställa om från rollen som festfixare till festföremål. Ett glas rött börjar sjunka in, jag tänker för första gången den här dagen att det här nog kan gå vägen. 

Klockan 16.00. Till tonerna av Nina Simones “My baby just cares for me” banar vi väg genom gästerna som samlats på den gemytliga innergården. Jag vågar nästan inte titta upp, blicken irrar mest över grusgången framför mig och hjärtat bultar hårt genom kavajen. Långt senare, när jag tittade på bilderna, såg jag att ett brett leende satt fastklistrat i mitt ansikte. Efter en ceremoni av det kortare och mer anspråkslösa slaget, ett par dikter och den obligatoriska frågan som besvaras med ett rungande JA både av mig och bruden, smäller vi igång “Let’s stick together” med Roxy Music och vandrar ut igen. Äntligen kan festen börja. 

Klockan 18.30 (ungefär). Våra två värdar uppmanar oss att ta plats framför en duk som spänts upp på ena väggen. Jag befarar det värsta, ett bildspel med gamla (skämmiga) foton från yngre dagar eller något åt det hållet. Istället visas en film som spelats in dagen före bröllopet, en film där alla fem barnen leker tillsammans och de äldre juvelerna svarar på frågor som “Vad är den mest pinsamma som pappa kan göra under bröllopet?” (de svarade “sjunga”). Fram till denna tidpunkt har jag lyckats hålla tårarna i schack. Genom ceremonin och alla hyllningstal och kramar har tårkanalerna på något märkligt sätt klarat att husera all fukt som trängt sig på, men när filmen visas tappar jag allt. Alla fördämningar rämnar, jag gråter floder och det vill aldrig sluta. Filmen är det vackraste jag sett i hela mitt liv och under vad som känns som en halvtimme sitter jag med ansiktet dolt i händerna och gråter av lycka. Det här ögonblicket kommer aldrig att lämna mig. 

Klockan 23.45 (väldigt mycket ungefär). Jag har tagit plats bakom mixerbordet och spelar låtar samtidigt som jag dricker ur mitt whiskyglas som hela tiden fylls på. Folk dansar, hoppar, ler, sjunger och kramas. Då och då kommer någon gäst förbi och planterar en blöt puss på mina läppar, vår fest har avancerat till den totala glädjens skådeplats. Jag har aldrig varit så här lycklig. Visst är jag full, ganska rejält också, men det spelar ingen roll. Den sanna glädjen går inte att ta miste på, det kunde aldrig någonsin ha blivit bättre än så här. 

Tack alla ni som bidrog till att göra den här dagen till den lyckligaste i mitt liv! Och tack till mina vänner här på Barstol som tyvärr föll för repet men som ändå skickade blommor och fyllde mina tårkanaler redan på fredagen. Ni finns alla i mitt hjärta!  

PS. När den här texten publiceras befinner vi oss i luften på väg till Skottland. Slàinte!

Söndag eftermiddag på en uteservering nära vattnet.

- Vi har köpt barnvagn nu i alla fall, sa han när han kom tillbaka från baren med en öl i vardera hand.
- Vad kostar en barnvagn, frågade jag. Du fick säkert lägga ut en hel månadslön?
- Nja, inte riktigt, svarade han. Men du ska vet att det inte är billigt att skaffa barn.
- Nej, det fårstår jag, sa jag. Men skyll dig själv! Det här kanske är sista gången vi sitter och dricker öl. Sen kommer du varken ha råd eller tid att hänga med ut. Det skulle du ha tänkt på innan du bestämde dig för att inte dra ut den i tid.
- Jag hade nog tänkt att ha tid att dricka öl. Båda behöver ju inte vara med barnet hela tiden. Och det är väl inte helt omöjligt att ta med barnet på krogen? Nu finns ju rökförbudet också – går man ut tidigt är det nog inga problem. Jag kan tänka mig att jag, när jag är pappaledig, tar en promenad med vagnen och sen glider in någonstans och fuktar strupen.
Jag tittade klentroget på honom och skakade på huvudet.
- Det låter som du har en plan, men du, jag tror inte det kommer bli så. Känner du någon med barn som gör så? Alla jag känner är värsta toffelpapporna.
- Jag är väl inte som alla andra?
- Du kommer att bli! Jag höjde förmanande ett finger i luften. Det är oundvikligt. Över en natt kommer du att ha förvandlats till den där myspappan som går igång på att lukta sin egen unge i skitan.
- Ja ingen vet väl hur det blir innan barnet kommer, sa han
- Nej, du förstår väl att det inte är samma sak som att skaffa ett husdjur. Det är ingen hamster du avlat fram. Du kan inte bara fylla matskålen och vara borta en vecka.
- Lägg av, sa han och torkade bort ölskummet från mustaschen med baksidan av handen.

- Sen tycker jag ni ska skaffa en amma, sa jag.
- Va?
- Jo för att inte paja brösten. Så gjorde adelsdamerna på 1800-talet. De lät pigorna amma ungarna för att behålla formen på sina egna bröst.
- Det här är inte 1800-talet. Han började bli irriterad.
- Annars kan du ju alltid lägga en 30, 40 tusen på ett par silikonbröst. Men just det – det kommer du ju inte ha råd med efter att ha köpt 10 barnvagnar.
- Jag hatar silikonbröst. Lägg av nu!
- Och du har hört det där med att stoppa en skogaholmslimpa i Sala silvergruva va?
- Vadå?
- Jo, efter förlossningen är det så slappt att du inte kommer känna något när ni har sex, förklarade jag. Som att stoppa en Skogaholmslimpa i Sala silvergruva.
- Äh, skitsnack. Man ska väl inte ha sex på en gång. Du har väl legat med tjejer som fött barn? Var det någon skillnad? Frågade han.
- Nej, det kan jag väl inte säga, medgav jag.
- Där ser du. Det är väl bara för att du har så jävla liten du inte känner något. För dig är det som att stoppa in den i en gruva oavsett barnafödande eller inte. Inte konstigt att du får komma till så sällan.
Jag tystnade.

- Jag tror att man i början varken kommer vara sugen på sex eller gå på krogen men när barnet är lite större ska jag i alla fall gå ut och ta en öl och då kan den ligga i vagnen, sa han.
- Visserligen har ju alla lattemammor med sig sina ungar på alla caféer och spärrar ingången med sina stora monsterbarnvagnar. Frågan är ju om du vill ha med din skrikande avkomma på krogen. Helt plötsligt kommer det börja lukta skit och den söta servitrisen börjar kolla snett på dig. Och vart hade du tänkt få plats med en barnvagn på Berlin?
- Vi har köpt en bärsele också, sa han.
- Vafan, det är väl bara att ta en sjal och rulla in ungen i och hänga på ryggen. Hur fan tror du de gör i Afrika? Inte fan har de några Babybjörn där inte, sa jag.
- Man kunde köpa såna också. Färdiga tygstycken för ändamålet. Men de kostade lika mycket som en bärsele och tog en halvtimma att knyta. Så det fick bli en bärsele.
- Vilket håll ska ni ha ungen åt då? Framåt eller mot dig?
- Man kan ha åt bägge. Det som passar.
- Jag tycker du ska ha den framåt. Det kommer se jävligt roligt ut. Det kommer se ut som du har en liten alien fastväxt på magen som sitter där med ben och armar dinglande och styr dig, sin värdkropp, som den parasiterar på.
Jag viftade med armarna ut med sidorna av min bröstkorg likt en pantomimartist.
- Fan vilken fantasi du har – du kanske borde sluta titta så mycket på Buffy och annan sci-fi skit. När barnet är litet har man den nog mot bröstet.

Jag tittade mot trottoaren.
- Du, vet du hur många barnvagnar jag sett nu sen vi började prata om det? Säkert 30 stycken. Helt sjukt. Varenda jävel som gått förbi släpar ju på en barnvagn. Det är något fel på den här stadsdelen. Här bor det bara barnfamiljer. Och varenda jävel måste ut och visa upp sina tjugotusen kronors barnvagnar med alla sina finesser.
- Ja, här är du nog en minoritet. Det är inte många singlar i sjöstaden. Men många milfs, sa han och gnuggade händerna.
- Vad är det för vagn ni köpt då? Säg att det är en sån där spejsad sak.
Jag pekade mot ett par som puttade något framför sig som mer såg ut som en kontorsstol än en barnvagn.
- Nej, såna är jävligt fula. Vår är rätt normal.
- Men den har terrängdäck va? Och handbroms? Du måste ha handbroms det fattar du väl? Annars kommer du aldrig kunna bromsa när du ska stanna vid ett övergångsställe.
- Jo, den har såna där stora uppblåsbara däck. Expediten försökte lura på oss en sån med små däck fram. Enligt henne var såna de enda man kunde ha om man skulle använda barnvagnen i staden.
- Vilket försäljningstrick.
- Precis. Ok, det går inte att svänga på en femöring med vår vagn. Man måste lyfta framhjulen lite i såfall. Men så har väl folk alltid gjort. Långt innan det fanns små hjul med 360 graders svängradie. Egentligen skulle jag vilja ha en sjuttiotalsvagn. Brun manchester och vita gummihjul. Det funkade ju för våra föräldrar.
- Ja, inte fan blev vi mobbade och missanpassade för att vi rullades runt på hårda hjul i något bajsbrunt, sa jag.
- Nej det har helt andra förklaringar, sa han.
Vi skrattade.
- Men köp en sådan då. Det måste ju gå att få tag på. Sök på blocket, sa jag.
- Jo, det finns men de är faktiskt rätt dyra. Det är väl några söderbohemer som trissar upp priserna för att de vill ha vintage och vara speciella.
- Som dig då, sa jag.
- Nu har vi ju köpt en ny modern. Men den ser rätt normal ut. Sen är vi ju faktiskt två om beslutet också, sa han.
- Ha, säg som det är. Du har ingenting att säga till om i frågan.
- Nja, men hon är lite mer insatt faktiskt, ursäktade han sig.
- Jaja, bara ni har en ölhållare på vagnen, sa jag och gick till baren för att köpa nästa omgång.

Det är lika bra att vi slår fast en sak på en gång. Jag har aldrig gillat katter. Och katter har aldrig gillat mig. Jag har alltid sett dem som sluga och smått elaka djur. Beräknande och taktiska med en egen agenda.

Min första flickvän hade katt – en av många med katt tål att sägas. Han satt alltid uppflugen på fönsterbrädet och stirrade på mig med hat i blicken. Gud vad han verkar tycka om dig, sa hon lyriskt. Jag och katten visste annorlunda. Så fort hon lämnade rummet fräste kräket åt mig. Och en morgon hade han lagt en spya på mina jeans. Han måste vara sjuk, stackarn, sa hon. Återigen visste jag och katten bättre. Han låg och stirrade från sin plats uppe på fönsterbrädet. Försvinn härifrån, sa den genomträngande blicken.

Den incidenten är rätt talande för min relation till hårbollarna genom åren. Själv har jag gjort mitt bästa för att ignorera dem och jag har blivit bemött med samma nonchalans, på gränsen till förakt, där de markerat sitt ogillande om tillfälle uppenbarat sig.

När jag under en kort period, i väntan på egen lägenhet, bodde hemma hos min syster, vaknade jag en natt av att hennes katt satt på nattduksbordet och skvätte vatten på mig. Sandra, som katten hette, använde vattenglaset jag hade på bordet. Hon doppade tassen i vattnet och gjorde en snärtande rörelse så dropparna stänkte över mig. Det var knappt jag trodde mina ögon. Men hon upprepade proceduren flera gånger innan hon hoppade ned från bordet och gick iväg. Till synes nöjd med sin markering.

Det är inte utan att jag funderat över om katter kan tänkas ha någon form av kollektivt medvetande som låter dem ta del av tidigare nidingsdåd mot deras släkte. Trots att jag varken smetat senap i baken på – eller jagat katter med slangbella är mitt samvete knappast fläckfritt. Jag har ju, precis som du, varit barn.

När jag och min syster var små hade vi under en period varsin katt hemma hos pappa, som vid tiden hyrde några rum i ett hus på landet. En dag då vi förmodligen tröttnat på att leka med de otaliga sniglar som fanns runt huset fångade vi in katterna och bar upp dem på övervåningen. Där knöt vi fast handdukar, som mantlar, runt halsen på dem. Sedan kastade vi ut dem från fönstret som vette ut mot uppfarten till huset. Tanken var att de skulle flyga. Det gjorde de inte. De föll – lika säkert som barns förmåga till logiskt tänkande är bristfälligt.

Våningen under satt pappa och fikade hos grannen. Tusan, jag tror minsann att en av dina katter kom nedfarande utanför fönstret med någonting kring halsen. Oj, där kom en till, sa grannen. Jag vill minnas att vi fick smisk på bara stjärten.

Missan var namnet på en annan olyckskatt som for illa när våra vägar korsades. Hennes matte hade utlyst en hittelön om 15 kronor till den som hittade henne sedan hon gått på rymmen. När jag och några klasskamrater en dag efter skolan lokaliserade och lyckades fånga in Missan möttes vi emellertid av oförstånd när vi gick för att håva in belöningen. Nej, hon kom hem redan i går, nu var hon bara ute som vanligt, sa kvinnan. Att hon underlåtit att ta ner lapparna angående hittelön blev kattens olycka. Under en överskådlig tid blev den stackars kraken jagad av oss så fort vi såg henne.

Min livslånga aversion mot katter tog sig dock en något oväntad vändning en morgon i mars då en hemlös katt med ett desperat tjut störtade in i lägenheten och vände upp och ned på tillvaron under några turbulenta veckor. Det tog några timmars övertalning av dåvarande flickvännen, men det dröjde inte länge innan jag motvilligt började bry mig om den undernärda varelse som låg och skakade bakom skrivbordet.

Hon får stanna tills vi hittar något bättre, sa jag.

Varken polis eller katthem hade hört talas om henne. Som hemlös svart katt har du det inte lätt. Det finns tusentals.

Billig kattsand från Konsum dög inte. Finaste sand från djuraffären. Och små tygråttor som gömdes längst in under spisen. Hopp och lek tills jag kom in i rummet – då rusade hon in under badkaret och gömde sig. Jag blev sittande där utanför badrummet med öppen dörr och kallade på henne. På försiktiga tassar vågade hon sig fram. Först bara huvudet som kikade ut, sedan tog nyfikenheten över och liksom tvingade henne att hälsa trots att hela kroppen var beredd på språng tillbaka i säkerhet.

Fin katt, sa jag. Ledsna, vackra gatukatt som gråter med hela sitt väsen när hon jamar. Katt som blir stel av skräck när jag kommer för nära, men som aldrig biter eller rivs. Inte ens när jag lyfter upp henne och känner det lilla hjärtat slå och ser fasan i de gula ögonen. Vad har du varit med om ute på gatorna egentligen? frågade jag. Men hon talade bara med Jannike. Och då var det så mycket som skulle ut att tiden inte räckte till och hon blev alldeles utmattad och till slut somnade i knät.

Det gick inte att ignorera ett sådant ömkligt kräk. Trots att hon pissade i vår nya 18000-tusen kronors soffa och tyckte det var en bra idé att vässa klorna mot sidan av densamma. Katt som inte vet sitt eget bästa. Katt som inte förstår bättre än att göra sin nya, om än tillfälliga, husse ilsken och som sedan gömmer sig under badkaret. Katt som kräver den bästa maten och finaste sanden. Katt som inte vill acceptera att hon inte får sova med oss i sängen och ställer till med teatrala gråtscener i köket natten lång.

Efter några veckor hittade vi nya ägare i trapphuset som tog till sig henne och gav henne både ett nytt hem och en egen blogg.

Katter är sig inte lika sedan dess. Fräsande hårbollar har blivit till tänkande varelser med känslorna på utsidan som var och en har sin alldeles egna historia att berätta. Den sitter i pälsen och sättet de gula ögonen iakttar dig. I en avvaktande hälsning eller försiktig tass mot kinden om morgonen som förkunnar närvaron. Här är jag, ge mig plats och mat och ett element att vila vid. Låt mig sova uppkrupen i sängen och leka i hallen och jag lovar att i alla fall försöka acceptera även dig. Okej?

Vilken känd person skulle du helst vilja dela några flaskor vin med på tumanhand en sen natt nu i augusti?

Maths: Det är frestande att droppa någon skön författare, inspirerande musiker eller glammig skådis, men mitt samvete vinner här, jag säger Mona Sahlin eftersom jag tror hon behöver min hjälp att vinna valet.

Matt: Sienna Miller för hon är så söt. Eller Kevin Smith för han är så förbannat rolig. Men då han inte dricker får han röka gräs medan jag halsar rödtjut. Det tror jag kan bli en jävligt rolig kväll.

David: Willy Vlautin (författare och sångare i bandet Richmond Fontaine), eller Tim Burton.

Kniven: Håkan Hellström. Vi skulle haft askul.

Mattias: Kristian Petri, kanske. Han är intressant. Eller Bellman, helst i livs levande form.

Jonas: Man är ju bra sugen på att spela ut sitt frikort, och säga Salma Hayek och hoppas att vinet skall göra sitt. 

Vilka drinkar har du druckit i sommar?

Maths: Drinkar? Du pratar med en 5-barnsfar, jag håller mig till öl, rött, rosé och två fingrar whisky. 

Matt: Whiskey i alla dess former. Ren, med lite vatten, med is eller med cola.

David: Jack och cola.

Kniven: Caipirinhas. Egengjorda. Svingott.

Mattias: Inga som jag minns, förutom Dry Martini.

Jonas: Bloody Mary på flygen, Mojito med släkten, Whisky/Soda på fyllan och Rom&Cola när jag absolut inte borde.

Sommarsemestern är slut för de flesta, och därför är det dags att planera för höstens city-break. Vilken stad vill du rekommendera för en långhelg i höst?

Maths: Warszawa är en stad med svårslagen 1900-tals historia och en fascinerande blandning av gammal och ny arkitektur. Dessutom är hösten rätt årstid att åka dit, det postkommunistiska svårmodet kommer till sin fulla rätt en regnig dag i oktober.

Matt: New York är ju min favoritstad men det kanske är lite långt bort för bara en helg. Åk till Tjeckien ta nån natt i Prag och nån i Pilsen. Det är bara en timma mellan städerna. Upplev Prags nattliv och Pilsens ölstugor och bryggerier.

David: Stockholm. 

Kniven: Amsterdam eller Florens. Dom delar förstaplatsen av Europa. Om man räknar bort GBG vill säga.

Mattias: Prag! Det är en vacker och vänlig och skön stad som fortfarande är någorlunda vänlig mot plånboken. Dessutom kan infödingarna engelska.

Jonas: Glöm de riktigt stora städerna om du bara har en långhelg, och satsa på en stad som du faktiskt hinner se och uppleva på den tiden. En stad där du kan klara av måstena första dan och sen bara ägna dig åt att ta in staden; strosandes eller sittandes på olika former av serveringar. För det ändamålet skulle jag rekommendera Antwerpen, Girona eller Düsseldorf. 

En bok, ett krus och dig, som jag har kär, till paradis förvandlas ödemarken – så mycket paradis som jag begär.
- Omar Khayyam

Barstols egen Gandalf, Yoda och Skalman – samlade i en och samma person, mannen som besitter så mycket vishet att hälften vore nog, tillika fembarnspappan, Maths Enocsson, går i dag och gifter sig med sin livskamrat.

För det höjer vi andra våra glas och säger grattis och lycka till!

/Barstol

På spårvagnen nedför Linnégatan är det någon som oväntat rör på sig. Någon ändrar läge och sträcker på sig strax innanför bröstbenet under det tunna skinnet. Under köttet, under fett och blod, under celler, mellan celler vaknar någon från en lång orörlig sömn inuti sitt trettiosju grader varma värddjur.

Hon vältrar sig upp på huk därinne och klipper nyvaket med ögonen. Hon smackar sömnigt med munnen samtidigt som en snyftning okontrollerat skälver fram i mitt ansikte.
– Nej. Jag ber hårt, koncentrerar mig inåt, faller ner på mina bara knän i tanken. Snälla du. Låt mig slippa. Du. Snälla. Men hennes lukt sipprar upp genom matstrupen, stanken slår kullerbyttor i svalget och jag sväljer hårt som för att hindra en kräkning. Jag kan inte andas. Skräcken pressar sig ut som svett genom huden. Jag får inte luft. Hon ulkar upp mörka kletiga klumpar i min mun. Hon kväljer mig. Som ett hårigt vasst foster klättrar hon upp genom hålrummen och ett beskt surt slem fyller munnen. Jag fokuserar, tar mig samman, håller fast paniken med alla medel som går. Tummen trycker hårt på den röda öppnaknappen när vagnen stannar.
– Öppna dörrarna din långsamma jävel, bankar jag frenetiskt på knappen och så fort jag är av börjar jag att springa. Hon fnittrar hånfullt i nacken, rider mig med bakbenen fastborrade i min tunna mössa och med framhänderna hårt invirade i min lugg.

Hatet.
Hon växer av det, blir stor och fet. På bara en timme fördubblar hon sin storlek. Som en malign svulstig tumör sväller hon av det hänsynslösa självhat som jag på mycket länge undgått att rikta mot mig själv. Hon öppnar sin vidriga käft och med den hesa rösten börjar hon berätta igen. Berätta sagan om mig och henne. Hon talar sanning. Hon visar mig det jag en dag kommer att förlora, lämnas kvar med. Att det är lönlöst, meningslöst, hopplöst. Jag är ett äckel. En ful korkad äcklig jävla fitta. Och hon spottar mig i ansiktet och ler. Hon tar över nu. Jag lyssnar. Jag drunknar i den gryniga sörjan, i den hatfyllda kräkningen hon fyllt mig med. Jag hatar mig själv. Jag hatar henne. Och hon övertygar mig. Förintar mig. Jag ska inte leva mer. Jag måste förstå det nu. Få insikt.
– Just det, viskar hon. Precis så. That´s my girl!

Och mina ögon är glansiga, jag behöver inte blinka, kroppen är tung, trött och stilla och blicken stirrar orörligt på en punkt i strukturtapeten. Flera timmar går. Jag kedjeröker utan mättnad. Dricker fyrtioprocentig alkohol utan verkan. Och hon hänger högst uppe i det bruna draperiet. Hon väntar, hänger i knävecken och visslar skeva gnisslande toner. Hon växer. Buken är uppsvälld och håret växer grovt och ovårdat upp från hennes stinkande kön. Hon gungar lite, väntar, petar sig i näsan med en lång vaxgul nagel. Och jag har inte en chans. Inte den här gången. Jag kan bara ge efter. Jag kan bara se på. Och mina ögon fylls och rinner över, fylls och rinner över. Det känns inte som om jag andas längre, det känns inte som om jag finns. Hon kallar igen, visslar på mig som en hund och håller sig om magen och kluckar av skratt medan ögonen lyser av segern.

Så knäpper hon till med fingrarna.
Klockan ute i köket stannar. Det blir svart hela lägenheten. Hennes röst vrålar mitt namn genom mörkret.

Exakt i det ögonblick jag ger upp hoppar hon ljudlöst ner på golvet. Hon smyger som ett rovdjur fram till soffan och gör sig startklar med bakbenen. Hennes klotformade pupiller njuter, dunkar av upphetsning och jag ser att det drar lustfyllt i hennes mungipor. Hon lutar sitt onda anlete närmare och fixerar mig med smärtan.
– Jag är redo, viskar jag.

Och innan jag ens hinner stänga ögonen spärrar hon upp käften.
Och innan jag ens hinner stänga ögonen flyger hon på mig.

Den största delen av min sommarledighet spenderar jag tillsammans med min familj och min frus systrar och deras familjer på Costa Brava. Det är själva grunduppsättningen. Sen brukar det alltid ramla in veckolånga besök av både svenska och spanska vänner med deras respektive familjer. Som minst har vi varit 6 vuxna och 5 barn tillsammans, som mest var vi 14 vuxna och 13 barn samtidigt. Chanserna att få tänka färdigt en tanke från a till o har med andra ord varit minimala, varför jag inte har haft någon möjlighet att fundera ut ett längre sammanhängande inlägg under de senaste veckorna. En hel del kortare funderingar har det dock blivit under solen, så ni får hålla tillgodo med en del av dem:

Pocketköpardagen precis inför semestern tillhör fortfarande en av årets absoluta favoritdagar. Jag vill helst ha dem lätta och lediga – och vägarna att hitta rätt är många. “Läsare som köpt denna bok har också köpt…” växer som guide, även om författarnamn, vänners rekommendationer, recensioner och baksidestexter fortfarande brukar ge fullgod vägledning. Innan jag fick egna barn att leka med fullkomligt slukade jag böcker under semestern, men i år stannade ambitionen vid följande fem: Shantaram av Gregory David Roberts, El Choco av Markus Lutteman, Middlesex av Jeffrey Eugenides, Blindheten av José Saramago och jPod av Douglas Coupland. Jag har hunnit igenom två och en halv.

***

Många människor vill uppleva så mycket som möjligt under semestern. Inte jag. Jag vill att den ena dagen skall vara den andra lik, så att dagarna flyter ihop sådär skönt som de gjorde under barndomens sommarlov. Under mina veckor vid Medelhavet har dagens stora beslut handlat om playa eller pool side, och variationen har bestått av antingen tennis eller krocket på eftermiddagen, och poker eller whist på kvällen.

***

Man kan inte alltid lita på sina vänner. Både mycket nära vänner och ytligt bekanta – belästa och normalt sett med oklanderlig smak – har rekommenderat Shantaram. Så det var med stor lust och massiva förhoppningar jag gav mig i kast med vad som skulle vara en 900 sidor lång läsfest. Och boken började också mycket lovande med första sidans första mening (“Det tog mig lång tid och en lång resa innan jag lärde mig det jag nu vet om kärleken, ödet och de val vi gör”) och sista (Så börjar den, den här berättelsen, precis som allting annat – med en kvinna, en stad och en gnutta tur). Och visst, det är en både osannolik, fascinerande och spännande historia som gömmer sig i texten när Roberts väljer att berätta istället för att beskriva. Men tyvärr ägnar han sig mest åt att hacka sönder sin berättelse med olidligt långa, tandlösa och pretentiösa miljö- och personbeskrivningar, samt fullständigt intetsägande allegorier och metaforer som mer än en gång passerar patetikens gräns. Ledsen vänner – men Shantaram påminner i mångt och mycket om ett författarkurspekoral.

***

Jag har avgivit ett nytt löfte till mig själv: I höst blir det ingen buffémat överhuvudtaget. Det enda det resulterar i är att jag äter mycket mer mat av mycket sämre kvalitet. Och är det något jag inte behöver är det just det.

***

El Choco däremot är en effektivt berättad historia, som samtidigt är lika osannolik, fascinerande och spännande. Dessutom är det en schyst lektion i världens kokainindustri och Bolivias moderna historia.

***

Många svenskar har tyskarna. En hel del har de missförstådda och underskattade fransmännen. En del svenskar har till och med några så oskyldiga som danskarna och norrmännen som sina. Själv har jag engelsmännen som mina absoluta favorit-irritations-människor. Och det är inte svårt att få sina fördomar om engelsmän bekräftade när man är på semester vid Medelhavet: huden, klädseln, attityden, maten, stilen, drycken, uppförandet, ordförrådet, vreden, tänderna… Ibland önskar man att Engelska kanalen var bred som Stilla Havet.

***

Nu är jag innerligt trött på alla terassers förbannade loungemusik – det händer ju liksom inget. Soundtracket till mina somrar skall helst innehålla Diana Ross, Marvin Gaye, Kool and the Gang, Earth, Wind & Fire, Bee Gees, Beach Boys, Julio Iglesias, Barry Manilow och givetsvis Love is in the air med John Paul Young.  

***

Japaner, japaner, japaner. Som vi garvade åt dessa japaner under 80- och 90-talen när de gick runt och fotograferade allting hela tiden. Men sen digitalkameran blev var mans egendom beter vi oss exakt som dem, och istället för att komma hem med 24 eller 36 bilder från semestern tankar vi över några hundra. Det enda som skilde oss från japanerna var alltså de tekniska och ekonomiska förutsättningarna?

***

Bartender är ett yrke jag faktiskt skulle kunna tänka mig att byta till. Visst skulle jag tjäna lite mindre, men å andra sidan skulle jag ju dricka gratis, så det ginge antagligen på ett ut. Förutom att det verkar vara ett socialt och trevligt yrke, är det ju mycket flyttbart – man skulle kunna köra lite Göteborg då och då, lite skidort här, lite badort där och lite världsstad emellan. Samtidigt är det ju också en yrkesfärdighet som ens bekanta skulle ha lite glädje av. Det är mer än man kan säga om det jobb jag har idag.

***

När The Killers monsterhit Human når den svenska dansbandsscenen blir det åka av. För det var väl för dem den var ämnad från början?

***

jPod av Douglas Coupland är ytterligare en skön bok av den originelle författaren. Boken innehåller också en ny idol, nämligen bifiguren John Doe som är uppvuxen i ett lesbiskt kollektiv och som i vuxen ålder gör allt för att leva ett så vanligt och genomsnittligt liv som möjligt. Boken når dock inte samma höjder som författarens Girlfriend in a Coma, som jag skulle vilja utnämna till alla somrars bästa semesterlitteratur.

***

Ingenjör tillhör däremot inget av mina drömyrken. Både min far och säkert hälften av mina närmsta vänner är ingenjörer – något jag ofta och gärna retar dem för. Därför blir man ju extra glad när man finner följande rader i jPod: “Ingenjörer är inte roliga eller söta eller nördiga. De är trasiga. Jag är kanske trasig men de är mycket trasigare än någon annan kategori på företaget. Jag avskyr påståendet att nördar på något vis skulle vara coola. De är bara förlorare”. 

***

Det har varit riktigt roligt att vara i Katalonien medan Zlatan-febern rullade in. Om ni har funderat på om svenska medier överdriver hans storhet behöver ni inte undra längre. Till och med den normalt sett så Barcelonafientliga Madridpublikationen Marca beskriver Zlatan så ofta, så mycket och så positivt att t o m en svensk börjar rodna. Men som svensk känner man ju också en viss stolthet såklart, trots att jag antagligen har ytterst lite med Zlatans framgångar att göra…

***

Den fria viljan är mänsklighetens enda öde. Gud skapade den fria viljans människan för att han ville ha barn och inte slavar. Det kanske är något vi moderna föräldrar borde ha i åtanke lite oftare när vi försöker uppfostra våra barn med hårda regler, markeringar och straff i ren Super-Nanny-anda. 

***

Sex kilo upp under semestern. Nu har jag fram till jul att gå ner dem, för då bär det av till svärmor – och nya friska kilon under bältet – igen.

Är det inte likt så säg

En air av värdighet och omtanke har alltid kännetecknat de svensexor jag själv varit med och arrangerat. I vårt kompisgäng har ambitionen alltid varit att alla som är med ska ha roligt, men inte på en persons bekostnad. Jag vet att det går stick i stäv med normen, många (speciellt män mellan tjugo och trettio) tar bara för givet att svensexa är lika med förnedring. Men nu är inte vi mellan tjugo och trettio, vi är ganska mycket äldre än så. Om det är åldern eller god uppfostran som spelar den avgörande faktorn skiter jag i, vi är helt enkelt snälla killar och det står vi för. 

Alltså var det med både lättnad och glädje i sinnet som jag kunde konstatera att min egen svensexa följde samma fina tradition. Visst försökte mina vänner lägga ut ett och annat villospår efter vägen, men jag förstod ju redan från början att något sovande under bar himmel långt ute i skogen skulle det aldrig bli tal om. Sovsäcken förblev oanvänd. De ljuger väldigt dåligt mina kompisar, också ett sympatiskt drag. Istället var temat för dagen bollspel, vilket kanske för somliga av er känns malplacerat i sammanhanget eftersom jag (antar jag) lätt kan passera som en blodfattig bokmal som läser politiska tidskrifter och Karl Marx på min fritid. Men låt det vara känt, en gång för alla, att jag är sportigare än man kan tro. 

Detta känner mina vänner till, speciellt de som fått stryk av mig i tennis genom åren. På tennisplanen har jag nog tagit mina finaste skalper, även om det.. hmm.. var några år sedan nu. Riktigt så roligt fick jag inte ha det i lördags, det var istället golf, beachvolleyboll och fotboll som stod på schemat. Tre aktiviteter som jag nu kommer att beskriva och betygsätta (ja vad fan, det här är en egotripp, deal with it). 

Golf är en sport (eller sällskapsspel om du frågar mig) vars symboliska värde en gång i tiden var enormt i mitt liv. Enligt mitt sätt att se på saken var det bara borgarbrackor som spelade golf, du skulle aldrig få se mig med en järnnia i handen. Men tiderna förändras, och så också vi. Alltså har jag inte längre något principiellt problem med att synas på en golfbana. Lördagens runda var mitt livs blott andra, så spelet blev ju därefter. Men vad jag upptäckte var att man, precis som i dart och bowling, vinner på att vara lite salongsberusad. Mitt fantastiska inspel på hål sju hade jag till exempel aldrig klarat av i nyktert tillstånd. Jag tror också att mitt tålamod med alla rosa pikétröjor i området växte i takt med ruset, feta män i golfbilar lyckades jag dock inte ha överseende med. Känslan det ger att damma iväg en hård liten boll 150 meter med en klubba är förvånansvärt befriande, synd bara att den infinner sig så sällan. Känslan det ger att hamna i ett vattenhinder eller långt ute i skogen är förvånansvärt irriterande, och den infinner sig istället alldeles för ofta. Jag ger golf betyget 3 av 5 barstolar. 

Lite kuriosa, efter några hål kom vi ikapp ett gäng fantastiskt trevliga ungdomar som bjöd mig på öl, sprit och cigarr. Jag kan inte ge sporten golf cred för detta, däremot känner jag en nyfunnen och stark tro på framtiden. 

Precis som golf har beachvolleyboll också varit en sport som i min bok förknippats med en viss typ av människor (läs oljiga strandraggare). Skillnaden i image mellan beachvolleyboll och den klassiska formen volleyboll som utövas inuti illaluktande gymnastiksalar kunde inte vara större: den senare formen har alltid förknippats med akademiskt utbildade och tämligen långa människor med dålig eller obefintlig koll på mode medan strandvarianten snarare har fått den där extreme-stämpeln som innebär att alla som utövar sporten automatiskt är coola, snygga och får ligga så in i helvete. 

Beachvolleyboll ska alltid spelas barfota och med bar överkropp, åtminstone sa mina kompisar så. Alltså var det bara att strippa och brutalt avslöja min Tour de France-bränna (den som får det att se ut som du fortfarande har en vit t-shirt på dig när du klätt av dig). Efter en trevande inledning (jag har inte rört en volleyboll sedan högstadiet) började vi komma igång och lyckades efterhand åstadkomma några publikfriande bollar. För det ska du veta om den här sporten, det estetiska är väldigt viktigt. Både hur man själv ser ut (där var ju jag rökt då) och, mer viktigt, hur snyggt man spelar. Pluspoäng utdelas om man kastar sig raklång i sanden och räddar bollen från att dö i sista millisekunden (jag lyckades med ett par sådana) eller gör vältajmade blockar framme vid nät (fick in en sådan). Det hjälper ju förstås om man är hyfsat lång (184 cm i mitt fall) men det är absolut inget krav eftersom en snygg smash ändå är en total utopi på den amatörnivå där vi dödliga snart 40-åringar håller till. 

Till min förvåning märkte jag efter ett tag att det här spelet passade mig som hand i handsken. Faktum är att det just då kändes som jag var född till att spela beachvolleyboll (möjligen kan alkoholen ha påverkat bedömningsgrunden, möjligen också det faktum att mitt lag vann). Hur som helst hade jag otroligt roligt. Det som också talar för sporten är att den utövas på stränder, vilket för en kille som Matt säkert kan betyda att han har svårt att koncentrera sig på spelet men jag tänker mer på belöningen som infinner sig när man svettig och sandig kastar sig i det svalkande vattnet efter matchen. Jag ger beachvolleyboll betyget 4 av 5 barstolar (på villkoret att man får dricka öl vid sidbyten, annars blir det en trea). 

När den otränade 40-årskroppen var tillräckligt mör för att med all rätt söka upp närmsta barstol och dricka upp resten av ölen där var det så dags för det mest klassiska inslaget i våra svensexor: det ständigt älskade och hatade spelet fotboll. Sist jag spelade fotboll på en svensexa stukade jag foten så illa att jag haltade i tre månader, så du kanske kan förstå att jag kände en viss nervositet när vi närmade oss brottsplatsen (faktiskt samma plan nu som då). Men under det alldeles speciella grupptryck som råder när pojkar och män börjar dela upp sig i två lag är det bara att ta en till öl och satsa fullt. Det fick bära eller brista, för fotboll skulle det jävlar i mig spelas! 

Jag behöver förstås inte förklara spelet för er, detta underbara spel som brutalt avslöjar alla brister i din bollkontroll såväl som din grundkondition. Vi höll väl en hyfsad nivå i ungefär tio minuter, resten av matchen var en kamp mot brännande bröst och likstela lår. Under denna batalj, som för betraktaren måste ha liknat en korpmatch i slow motion, kunde man höra oss ropa saker som “Vadå, det var ju axel mot axel!” och “Spel på bollen, sluta fjompa dig för helvete!”. Vi tog med andra ord spelet på stort allvar. Och det är det här som är tjusningen och hela grejen med fotboll: varje gång man spelar blir det allvar. Varje gång man beträder en fotbollsplan, även om det bara är “på skoj” med polarna, så vet man att risken att det kommer att göra ont är överhängande. Faktum är att det SKA göra ont, annars är det inte fotboll. Det ska vara krig, kärlek, ångest, glädje och spring tills du dör, bollen ska in! I vilken annan sport kastar jag mig handlöst in framför mål, med livet som insats, för att få en tå på brorsans stenhårda inlägg från höger? Ingen, jag säger ingen! Aldrig vinner man så skönt som i fotboll, aldrig förlorar man så surt (och fråga inte hur det gick för mitt lag). Jag ger fotboll betyget 5 av 5 barstolar.

Resten av kvällen ägnades åt välbehövlig bad/bastu/relax, restaurangbesök samt ett godhjärtat men lamt försök att dansa styrdans på skumt dansbandshak. På vägen ut råkade jag för övrigt höra kvällens jobbigaste replik (mannen, ganska full, vänder sig till sin kvinna, ganska nykter, och säger “Och dig är jag så jävla trött på, ditt jävla åderbråck!”) Ja jag säger då det, idioter finns det överallt. Även inom den så folkligt förankrade dansbandskulturen.

Så till slut, hur mådde jag egentligen dagen efter en svensexa? Jo tack, alldeles utmärkt. Visserligen skrek hela kroppen ut sin träningsvärk och vänstra knäet (fotboll) borde nog inte vara riktigt så där svullet. Men bakfyllan som fanns där, som bara måste ha funnits där, besegrades på något märkligt sätt av ett inre leende som omvänt till den mörka sidan kunde ha bränt ner både skogar och huvudstäder. Kort sagt, jag kände mig oövervinnerlig och överöst av kärlek och omtanke. Precis så som man ska känna sig efter en lyckad svensexa. Tack killar!

Som singel och på jakt efter något bestående funderar jag ofta på hur det går till när människor träffar varandra och blir kära. Internetdejting är stort nu har jag hört. Jag har också förstått att tycke kan uppstå inom bekantskapskretsen eller på jobbet eller i skolan. Men ser jag till de förhållanden bland mina nära vänner som hållit längst och som fortfarande är tillsammans verkar det som att det bara är tillfälligheter som spelat in.

Paret på bilden ovan väntar sitt första barn. De bor tvärs över gatan från mig och jag har förmånen att bevittna deras vackra relation på nära håll. Jag var också med när de träffades och fick med egna ögon uppleva hur deras kärlek uppstod.
Det var 2001 på Hultsfredsfestivalen. Jag och min polare slog upp vårt tält och satte oss utanför och knäckte den första ölen. Då såg vi tjejerna som satt vid sitt tält bara några meter bort. Två unga söta tjejer vilka uppenbart var på festival för första gången.

Skål grannar, ropade min polare och höjde sin skummande ölburk.
Flickorna tittade på varandra, himlade med ögonen och brunetten svarade lamt.
Ja, hej hej på er.
Jag kunde se vad de tänkte. De förbannade sig själva att de slagit upp tältet precis här. De ville inte prata med fyllegubbar. Skulle inte Hultsfred vara en ungdomsfestival. Varför i helvete kunde inte några snygga killar i vår ålder ha tält här för?
De försvann in i sitt tält. Vi växlade väl något ord om hur heta de var men tänkte inte mer på det och trodde inte vi skulle få se dem igen.
Flera vänner anslöt. Det blev ett litet tältläger och tjejerna hade inget val – deras tält var inkluderat i lägret. Nästa dag hade tjejerna upptäckt att vi inte var så farliga och var rätt så roliga att prata musik med. Det skrålades Håkan Hellström-texter så det hördes över hela campingen. När kvällen kom frågade jag vad de hade tänkt festa på.
Vi tänkte dricka er sprit, svarade hon som numera är min grannfru.
Vi skrattade gott åt hennes framfusighet och bjöd dem självklart på all sprit de ville ha. Sådan ärlighet ska belönas.

Jag kunde märka att min kompis verkligen fått upp ögonen för henne. Han tog varje chans att sitta bredvid henne och han beskrev henne som en arabisk prinsessa. Vi umgicks med tjejerna resten av festivalen. När Manic Street Preachers spelade som ett av de sista banden öste regnet ned. Den mörka skönheten från fjärran östern saknade regnkläder – hon huttrade och frös. Som den ädle riddare min polare är hängde han sin nyinköpta regnrock över hennes axlar.

Där, just där, i det ögonblicket, i den mörka regniga natten, tyckte jag mig skönja kärlek i luften. De rörde inte varandra. Det var inget sådant. De hade inte ens kyssts. De bara stod där och tittade på bandet och de tittade på varandra medan deras andedräkter bildade en imma som gemensamt steg mot skyn.

På bussen hem var min kompis inte på humör för mina vanliga plumpa sexistiska skämt. Han tjatade om hennes skönhet och de låga oddsen att han någonsin skulle få se henne igen.
Han var kär.

Det var tydligen hon också och fast besluten om att få träffa honom igen. Som den bestämda unga dam hon är trotsade hon sin far och efter ett par månader hoppade hon av gymnasiet i Ystad och flyttade upp till Stockholm. När jag pratade med hennes pappa på deras bröllop berättade han att det var klart att han var skeptiskt till att hans 19-åriga dotter skulle flytta tvärs över landet till en 10 år äldre arbetslös man som han aldrig träffat. Vem skulle kunna klandra honom? Men nu när han sett hur det hade utvecklats hade han ändrat sig. Han hade förstått att det var det rätta.
Att det var kärlek.

En annan nära vän till mig träffade sin kärlek på en landsväg i Kambodja. Helt plötsligt stod hon där med sin stora ryggsäck på en ödslig grusväg. De var båda ute och backpackade. De kom från varsin världsdel. Från två helt olika världar. Min kompis en lång rödskäggig skandinav och hon en liten söt japan. Han den typiska slackern som tar sig ett år för att resa i Asien för finna sig själv. Hon den hårt arbetande kontoristen som utnyttjade sin enda semestervecka att upptäcka Kambodja och Thailand. Trots språkbarriären hade de lätt att prata med varandra och de delade ett ögonblick där i den kambodjanska landsbygden. Min vän hade berättat vilket hotell han bodde på i Bangkok. Jag kan inte förstå hur han kunde ha gjort sådan inverkan på den här tjejen. Men när han efter en blöt natt kom hem till hotellet satt hon där på trappan. Hon hade verkligen velat träffa honom igen och suttit där hela dagen och väntat. Då förstod han att det här var en tjej att satsa på.

En kompis jag känt sedan vi var i sexårsåldern träffade sin fru när han arbetade som servitör på en av Stockholms mest ökända krogar. Hon var där och festade och flirtade hejdlöst med den stilige servitören. Han hällde i henne så mycket sprit han kunde och hon blev således redlös. Han kände ett ansvar att ta hand om henne och eskorterade henne hem. Hon kommer inte ihåg något av deras första möte och det kanske inte är så romantiskt. Men det är desto mer romantiskt att de efter det första taffliga mötet för tio år sedan hållit sig till varandra genom vått och torrt och nu har en bedårande ettårig dotter tillsammans.

Mina vänner har träffat varandra i ett ödets nyck. De två har varit på samma ställe vid rätt tidpunkt. Jag tror inte det går att skapa dessa tillfällen

Kanske är det för att det är måndag och alla gifter är på väg ur kroppen. Att man fortfarande befinner sig i skarven mellan lördagens höjder och arbetsveckans stilla lunk. Eller så är det för att andra halvan av augusti kryper allt närmare och bär med sig den där lätt hopplösa känslan som infinner sig en kvart innan stängning. Hur som helst. Det här är en typisk måndagssång.

De bästa perioderna i livet, de där alla pilar pekar åt rätt håll, vare sig det rör framsteg på det personliga planet eller jobbmässigt, har jag haft när jag varit i ett förhållande. Punkt. Så är det bara. Resten av tiden tillbringar man med att långsamt bryta ner de uppnådda framstegen och sitta hålögd på en bar bara för att skina upp de gånger en helt annan typ av möjligheter yppar sig.

Det är ett liv som är lätt att trivas med i all sin kravlöshet och med sina enkla vinster. Och ett liv som är lätt att romantisera. Herregud, både jag och alla mina jämngamla vänner har tillbringat hela våra vuxna liv med att romantisera det – varken vi varit i eller utanför ett förhållande för stunden.

Hela vår tillvaro definieras utifrån vår relationsstatus. Det är inte arbete, eller ens bristen på ett, som sätter den egentliga standarden. Eller om du har det där med en fast bostad grejat. Det är kärleken. Eller avsaknaden av den. Och får du kärleken att fungera så har det där andra en märklig förmåga att följa efter. Kanske är det naturens sätt att belöna oss för att vi är på väg att uppfylla våra evolutionistiska plikter – eller i alla fall lyckas lura den att tro det – som skänker den där extra skjutsen som gör att vi får bitarna på plats.

Och nej, det handlar inte om att sjunga den klassiska kärnfamiljens lov. Det handlar om att leva sitt liv i någonting som är större och viktigare än en själv. I vilken form kärleken än kommer. Men det hajjade ni nog redan. Och låta det större svepa en upp och iväg mot höjder som sällan nås på egen hand.

För hur mycket jag än älskar många av de komponenter – och ja, Lundell, friheten – som utgör singel – och barlivet har jag svårt att inte känna äckel för den självcentrering och begränsning som det obönhörligen för med sig. Att leva enbart för sig själv och minsta motståndets lag tar dig sällan längre än till närmaste barstol. Och även om du trivs nog så bra där är det kanske inte där du vill sitta och bli fet och självgod tills du en dag sätter en jordnöt i halsen och samma bartender som brukar leda ut dig på gatan vid stängning drar ut dig i fria luften bara för att konstatera att en stor del av inkomsten just gick förlorad och att han borde slutat bjuda dig på jordnötter för länge sedan men samtidigt drabbas av den omisskännliga förtjusningen av att något nytt kanske väntar kring hörnet nu när han slipper lyssna på ditt anala kackel vareviga kväll.