Debattören Johan Norberg har skrivit en bok i vilken han påstår att lycka kan köpas för pengar. Om du offrar kärleken för karriären ska du ha 50 000 mer i månaden, hävdar han. Det ska förstås vara en gammal Timbro-hjärna till att sätta ett marknadsvärde på kärlek. Dags alltså för alla arbetsnarkomaner med pajade familjer att slå näven i bordet och kräva en rejäl löneförhöjning, kan man tro.  En lika världsfrånvänd replik kommer från någon pappabloggare som heter Daniel Pernikliski. Han hävdar att han anpassar sin arbetstid efter hur mycket pengar han behöver, och naturligtvis är han en duktig pappa som prioriterar tid med barnen och därför släntrar iväg till jobbet typ tre dagar i veckan. "Jag har ingen platt-TV" säger Daniel, och förklarar med denna enkla mening hur hans privatekonomi går ihop. Ja det var väl kul för dig Daniel, du har nu förklarat för oss att du har flexibla arbetstider och lyckades i samma veva ingjuta ännu lite mer dåligt samvete i några hundra tusen hårt arbetande föräldrar som försöker få ihop skiten.  Båda dessa killar säger egentligen samma sak, att det inte är speciellt smart att offra familjelivet för karriären. Se där, ännu en spark mot en redan inslagen dörr. Den ene (Norberg) sa det först på sitt marknadsliberala sätt, och den andre (Pernikliski) fattade egentligen inte vad han sa och missade målet med ungefär fem mil. Att sätta ett pris på lycka är förstås bara ett enkelt knep för att väcka uppmärksamhet kring boken, det fattar nog alla utom somliga pappabloggare med bild by line på Aftonbladet. Tar man sig förbi den där första Timbro-rubriken så framstår nämligen innehållet som helt vanligt livscoach-flum. Du ska ägna dig åt saker som är utmanande (lär dig till exempel en ny sport, tipsar Norberg), du ska fundera över vad du gillar och vad du är tacksam över, och du ska söka upp gamla fiender och röka fredspipa. Å hej å hå, behövde vi verkligen en till sådan bok?  Nej, vi behöver inte en till sådan bok. Och jag vänder mig till Aftonbladet nu när jag säger att det får fan bli lite bättre nivå på både det ena och det andra. För det första, varför ger ni gratis reklam till den här gamla Timbro-tossingen när han ger sig in i livscoach-branschen? Ni kan väl åtminstone låta Expressen sköta den typen av avsugningar. För det andra, får vilken gymnasieelev som helst skriva pappablogg hos er? Hej för fan, här finns en grinig jävel med fem ungar som skriver för glatta livet. Ge mig en pappablogg så lovar jag att ni får ta del av lite andra funderingar än de era puttinuttfarsor hasplar ur sig.  Vi kan börja med hur man ska hantera en femtonåring som hamnar hos rektorn efter att ha kallat sin gympamajje för bög. Sen kan vi lägga till tvååringen som vaknar och skriker som ett brandlarm tolv gånger per natt eftersom han sover med en skena på grund av klumpfot. Och låt oss för allt i världen inte glömma treåringens fullt utblommade trots, den är fin. Sen ska vi fundera runt hur man i det tillståndet ska kunna vara konstruktiv i samtalet med både femtonåringen och gympamajjen som, oss emellan, inte direkt är den skarpaste kniven i lådan (men så får man ju inte säga). Vem är det egentligen jag ska röka fredspipa med här? Ska jag kanske i det här läget passa på att lära mig vattenpolo? Fundera över vad jag gillar.. ja jag gillar att sova. Kan du göra något åt det Norberg? Jag vet! Jag säger åt min arbetsgivare att jag vill börja jobba tre dagar i veckan, det kommer säkert att stärka mina aktier nu när de säger upp folk till höger och vänster. Nej då, jag klagar inte. Jag vill bara göra Aftonbladets redaktion uppmärksam på att det finns andra pappor där ute, pappor som också prioriterar sina barn före allt annat men som har ett annat läge att tampas med, så att säga. Så ring mig vet jag, om ni vill ha en pappablogg med lite torrt krut i. Jag vill ha 50 000 i månaden och det kommer att vara en bra affär för er.

14 Kommentarer

2004 hade Coca Carola sin sista konsert på Fregatten ute i Åkersberga. Jag hade då i dryga 10 års tid varit på i stort sett varenda spelning i Stockholm med omnejd. Under de senare åren hade mitt intresse för svensk trallpunk svalnat och med den avskedsspelning slogs nog sista spiken i kistan. Men en dröm om Coca Carolas återförening har alltid funnits. Nu var det äntligen dags. För 25 år sedan grundades skivbolaget Beat Butchers av bland annat Mårten som är trummis i Coca Carola. Årsdagen firades på ett slutsålt Kägelbanan 25e september. Hela 14 band stod på scenen varav flera återförenades endast för denna jubileumskonsert. Det blev korta set på 15 minuter per band. Men med snabba punklåtar kan vissa band hinna med många låtar på några minuter. Mest imponerande i kategorin snabbpunk var Köttgrottorna som körde ett 15 minuters medley med korta stycken från hela deras karriär. Vad gör man inte när man vill plocka det bästa från 10 utgivna skivor och bara har 15 minuter till godo? Köttgrottorna är fortfarande aktiva. I bandet spelar Guld-Lars från avsomnade kultbandet KSMB. Det är tunnhåriga medelålders män som struttar runt på scenen men med deras pubertala livsåskådning och spelglädje märks åldern inte av. De har verkligen roligt på scen och deras energi smittar av sig till publiken där många är lika gamla. Snart infinner sig samma stämning på Kägelbanan som alltid fanns på Kafé 44(och förhoppningsvis finns där än idag). Folk dansar, eller hoppar mest, i trängseln tills de är dyblöta av svett. Hela lokalen känns som en bastu och kroppsodörerna är påtagliga. Men det är det ingen som bryr sig om. Alla skrattar, är glada och kramar om närmaste övervintrad punkare och utbrister ”Fyfan, vad grymt! De är så jävla bra!” Spelglädje är något som verkligen utmärker alla banden som spelade den här kvällen. Inget av banden, eller skivbolaget heller för den delen, har gjort några pengar på sin musik. De har spelat på i årtionden, åkt runt och spelat på fritidsgårdar och alternativa festivaler och släppt skivor vid sidan av sina nio till fem jobb. Allt för att det här är det de lever och brinner för. Gubbarna i Ohlson Har Semester Productions brinner verkligen. De är också ett gäng som fortfarande släpper skivor. Det var härligt att se deras fart på scen när de levererade sin oerhört snabba trallpunk. Radioaktiva Räker var ett av banden jag mest såg fram emot att återse. Och de gjorde ingen besviken. De spelade precis de låtar man ville höra såsom Bakom Spegeln och En Näve Hat. Räkerna är egentligen det band i Beat Butchers katalog som faller bäst in i facket trallpunk. Trots att det var länge sedan Radioaktiva Räker la av så har de fått en liten revival – och det i Japan. Skivbolaget har blivit tvungna att trycka upp nya exemplar av slutsålda skivor för att skicka till Japan där efterfrågan är stor. Ett japanskt band, Takahashigumi, har till och med släppt en skiva där de sjunger på svenska och gör covers på Radioaktiva Räker. Räkernas förgrundsfigur Johan Anttila har även släppt en soloskiva under namnet Ensamvarg. Det är till skillnad från punken en skiva i svensk vistradition. Den är väl värd att kolla upp och jag rekommenderar den varmt. När Coca Carola spelade var euforin total. De spelade i 20 alldeles för korta minuter. De hann inte med en tiondel av alla låtar jag ville höra. De spelade tyvärr ingen låt från min favoritskiva Läckert. Men de glömde såklart inte bort låtar såsom 1000 Dagar, Livet och Jag Går Upp Och Håller Käften. Under de 20 minuterna kändes det som de aldrig hade slutat spela. Det var en nostalgitripp utan dess like. Vi hade förflyttat oss 10 år tillbaka och vi kunde lika gärna ha stått längst fram vid scenen i källaren på Tre Tunnor fast vi nu satt på läktaren som de trötta gamlingar vi är. Mart Hällgren, sångare i De Lyckliga Kompisarna, sa till mig en gång att Coca Carola aldrig skulle sluta spela tillsammans, de var ett för tight gäng som älskar musiken, kanske de verkliga lyckliga kompisarna. Men så blev det ju – de la av när inspirationen tröt. När de flesta skaffat familj och tiden inte räcker till förstår jag att man inte kan hålla på att repa och åka runt på spelningar. Det är förståeligt men tråkigt fansen. Coca Carola har en lojal fanskara som jag vet kommer vara där på deras nästa återföreningsspelning. Och det kommer jag också. Förhoppningsvis sker den tidigare än på Beat Butchers 30-års kalas. Efter Coca Carola spelade Rolands Gosskör. Där sjöng Curre innan Coca Carola bildades. Det var första gången jag hörde dem live och de var riktigt bra även om Curre verkade vara en aning på lyset. Han hade säkert hunnit med åtskilliga öl och järn mellan seten. Men vem bryr sig om någon är full? Det är ju punk!

8 Kommentarer

SPOILERVARNING!!! De av er som läser min privata blogg vet att jag har för vana att sova med böcker jag tycker om. Det får mig att känna ett påtagligt välbefinnande att ha dem nära. Hans Koppels förra bok, Vi i villa, har jag delat många nätter med. Det var alltså inte helt utan förväntningar om en ny sängkamrat jag tog mig an hans senaste bok, den nyligen utgivna Medicinen. Medicinen handlar om en kvinna som arbetar på en tidningsredaktion där hon befinner sig långt ner på hackskalan, ständigt hunsad av en psykopat till chefredaktör som bara väntar på att få en god anledning att sparka ut hennes slappa hängröv i kylan. Ensamstående med två barn kämpar hon för att få tillvaron att gå ihop med ett ständigt dåligt samvete. Allt medan hennes före detta man har börjat om med en yngre kvinna. Yes, det är en riktig askunge vi har att göra med, fast här i formen av en medelålders tacka med dubbla bildäck på magen. Och som sig bör i sagornas värld stiger hon ur sin tillvaro av säck och aska och slår både sin omgivning och sig själv med häpnad, med lite politiskt korrekt flatsex på vägen. Vi i villa var en bok som gjorde något så ovanligt som att säga sanningen. Och just därför gjorde den så förbannat ont att läsa. Endast öppningsscenen i Medicinen når in på samma sätt och lämnar en svart pulserande klump någonstans i magtrakten. Sedan tar sagan vid. Det är såklart inget fel med det. Men om sanningen är gudomlig förblir sagan fortfarande just bara en saga, med all sin inneboende förutsägbarhet. Och tyvärr är det inte bokens enda problem. Personerna tar aldrig liv. Varken barnen eller kollegorna på redaktionen lämnar några avtryck utan förblir trötta klichéer och livlösa skuggor. Endast den sadistiska chefredaktören förunnas kött och blod. På nästan samtliga av de punkter Hans Koppel rodde hem, sin ytterst sparsmakade prosa till trots, i Vi i villa, sjunker han här obönhörligen mot botten. - Sämre kritik och fler läsare, sammanfattade Koppel själv sina förväntningar innan boken släpptes. Vad gäller kritiken har han förmodligen rätt, jag vet ännu inte då jag försökt undvika recensionerna som kom härom veckan. Boken lär inte heller bli någon kommersiell framgång. I alla fall inte i en vidare mening. Visst, de som läste och gillade Vi i villa kommer köpa den och känna sig lite smått lurade, men på egen hand lär den inte hitta ut till en bredare publik. Hårda omdömen kan tyckas, men med en så briljant debut är det omöjligt att inte förväntningarna blir därefter. Förhoppningsvis är inte Medicinen något annat än ett mellanspel. Kanske ett sätt för Koppel att sänka förväntningarna inför framtida släpp. Men förmodligen inte. Varför liksom? Snarare rör det sig om att stressa ut en uppföljare till en uppmärksammad bok. Att smida medan järnet är hett. Jag vet inte, jag känner mest en tomhet efter vad som var tänkt att bli höstens stora lilla läsupplevelse. I stället tar jag mig an Vi i villa för tredje gången det här året och känner mig säker på min sak när jag beslutar mig för att även i fortsättningen ha höga förväntningar på en bok som bär Koppel på ryggen. (Hans Koppel är en pseudonym och författaren till det här inlägget vill passa på att ta tillbaka sin ett år gamla gissning på att Jonas Karlsson ligger bakom)

6 Kommentarer

Innan vi visste ordet av så har den sköna klorofyllen börjat bytas ut mot gula och röda nyanser. Knappt har man hunnit dra på sig kortbyxorna förrän den fodrade jackan ska fram igen. För varje år som går känns det som om sommaren bara blir kortare och kortare. För er som liksom jag räds mörkret kommer här ett par handfasta tips från Söndagspanelen. 1. Nu är sommaren över och hösten står för dörren igen. Hur gör du för att överleva mörkret? Matt: Alkohol och mycket sömn. David: Träning på gym, sömn och smida planer. Maths: Jag håller mig sysselsatt, det är bästa medicinen mot mörker och depression. Det är ingen slump att de flesta av mina renoveringsprojekt har fötts på hösten. Mattias: Jag har svårt att hantera hösten. Jag blir alltid höstdeprimerad. Men paradoxalt nog så är det något som lockar med mörkret ändå. Att komma in från en höstpromenad i skogen och slå sig ned med en skön bok. Regn på fönsterblecket, tända ljus och en varm kopp te. Att titta ut och känna sig tillfreds med att vara inne. Det är svårt att uppleva det på sommaren. Nej, det jag egentligen fasar för är vintern. Jonas: Hösten och jag är verkligen inte kompisar. Det finns en tvåmånadersperiod från mitten av oktober till nånstans kring Lucia när jag dagligen undrar varför nån överhuvudtaget bor i detta land. Sen brukar det släppa. För att ta mig igenom denna period har jag på senare år utvecklat ett recept med följande ingredienser: 1. Måla upp skräckbilder om hur djävlig hösten kommer att bli, för då känns det lättare sen eftersom det aldrig blir fullt så eländigt. 2. Jobba väldigt mycket mer och hårdare än normalt. 3. Åk en sväng utomlands (i år blir det en vecka i Kapstaden i slutet av oktober). Kniven: Har aldrig tyckt höstens mörker är så betungande. Värst är det först i januari-mars. Men annars är tipset att unna sig en resa istället för andra saker. Värt varenda spänn. 2. Sommar brukar innebära mycket läsning. Tipsa om en bra bok du läst i sommar. Har du inte läst någon bok så går det bra med en film, men då ska den vara jävligt bra. Matt: Northline av Willy Vlautin. En grymt bra bok. En tragisk berättelse där man ibland får ta ett par djupa andetag innan man läser vidare. Den känns verkligen i magtrakten. Till boken medföljer även ett akustiskt soundtrack av och med författaren. David: Dessa vackra hästar - Cormac McCarthy. Annars är jag en sucker för kortare noveller och läser ständigt författare som Raymond Carver och Tobias Wolff. Maths: Jag läser nog mer på vintern faktiskt.. men vill ändå tipsa om De vilda detektiverna av Roberto Bolano. Det är en tegelsten som inte erbjuder den där omedelbara förälskelsen, men låt den växa in i ditt medvetande och du kommer att bli rikt belönad. Mattias: Jag har läst Enhet av Ninni Holmqvist. Det är en hemsk dystopi som utspelar sig i Sverige i en nära framtid. Man läser den med hopplöshet och ilska molande i magen. Jonas: Jag läste I huvudet på John McEnroe strax innan semestern. Även om du inte är tennis- eller sportintresserad kan jag garantera en fantastiskt rolig och läsvärd liten bok om en av våra färgstarkaste karaktärer alla kategorier. Övrig semesterlitteratur har jag ju redan tipsat om här på Barstol. Kniven: Har inte haft något flyt med litteraturen  i sommar eller höst mer än "Hyresgästen" av Roland Topor. Film har inte heller varit någon höjdare. Annars håller jag med om skräckfilmstipset som någon nämnde i tidigare inlägg. Rec är riktigt bra. En ny skräckfilm som också skrämde skiten ur mig är The haunting in Conneticut. I love. ( och Mattias, du har väl inte missat The descent, min favvo.) 3. Barstol fyller ett år i veckan. Pallar du med ett år till? Matt: Ett år är bara en början. David: I det här sällskapet är det en ära. Barstol är hälften ångest och hälften glädje - som alla de bästa sakerna i livet. Maths: Ja för fan! Jag är den lojala typen, jag brukar följa skeppen ner i djupen. Dessutom tycker jag fortfarande att vi tillför något och har ett skönt G. Mattias: Barstol är bra för mig, utan att ha en dag i veckan då något konkret ska göras skulle allt bli en enda gegga. Det är ett bra tvång för att få mig att skriva. Jonas: Jag fortsätter så länge jag tycker det är roligt. Och så länge jag har något nytt att säga, för jag vill inte bli en upprepning på mig själv. Om det sen betyder en månad, ett år eller en livstid har jag idag ingen aning om. Kniven: Ja det hoppas jag. Har ju inte varit med så länge. Jag har ju den glidiga förmånen att bara skriva varannan vecka och det är alldeles tillräckligt för mig. Ni som skriver varje vecka ska ha en eloge. Även om det är jävligt roligt att skriva så vet jag att det kräver mycket arbete också. Nu har turen kommit till dig. Hur gör du för att klara av höstmörkret? Läste du någon bra bok i somras? Och pallar du ett år till med oss här på Barstol? Lämna gärna en kommentar här under!

2 Kommentarer

På innergården sitter jag en bit ifrån dom andra, jag sitter ofta en bit ifrån och för mig själv. Gästerna på caféet sitter i trädgårdsmöbler, borden och stolarna står på rad. Jag har solglasögon och snedlugg och har köpt en liten kopp kaffe. Solen värmer och jag försöker läsa ut en tunn bok, det är bara tjugo sidor kvar. Ett större sällskap med turister sitter på uteserveringen. Dom är i sextioårsåldern och rätt högljudda och får mig att tappa koncentrationen när jag läser. Jag tar en klunk av kaffet. Flera av turisterna röker långa cigaretter och talar högt på tyska. Nästan hela gruppen är klädd i joggingskor, piratbyxor med dragsko och friluftsjackor i pastellfärg. Dom skrattar högt, skramlar med sina kaffekoppar och ser snälla ut. Längs resten av borden sitter nyblivna föräldrar och fikar. Barnvagnarna står inklämda bredvid varandra och några matar sina barn med mosad mat från små färgglada burkar. Plötsligt känner jag mig mycket ensam. Som om jag är utanför hela tillvaron, utanför hela meningen med livet. Det är som om dom framför mig knäckt koden. Med barn, piratbyxor och långa cigaretter. Jag tycker att dom ser så lyckliga ut, verkar lugna och glada. Snabbt slår jag resonemanget ifrån mig. Det finns inte något som den lyckliga människan. Människan är bara lycklig ibland. Resten av tiden är bara en enda lång leda som man sysselsätter i väntan på något annat. Jag tar en klunk av kaffet igen och ställer mig upp för att gå. En stor svart fjäder med vita ränder ligger på marken. Den skimrar i solen och jag får lust att plocka upp den och stryka den över kinden. I samma stund hör jag mammas röst i huvudet som säger att jag inte ska ta i den. Jag kan bli sjuk. Fåglar har jättemånga sjukdomar. Rör inte fjädern! Inne i köpcentrumet går jag mot parfymeriet. Det är två nya parfymer som jag vill lukta på. Människorna ser finklädda ut. Som om dom ska på kalas. Jag minns inte senast jag var uppklädd. Jag känner mig så främmande om jag gör det. Parfymeriet har två ingångar. I varje ingång står en säljare med doftprover på avlånga vita pappersremsor. I tanken tvekar jag över att gå in. Jag vill helst inte bli tilltalad, vill inte att någon ska försöka sälja något till mig. Jag fortsätter mot en av ingångarna, tittar i marken och ökar stegen precis när jag passerar det manliga biträdet. Han säger ingenting, ser inte ens åt mitt håll. Jag kommer fram till dom långa glashyllorna. Den första parfymen luktar för mycket apelsin men den andra luktar tydligt av patchouli och starkt av något annat. Så som något smakar, något beskt. Jag sprutar lite på handleden. Lukten är kärv och söt på samma gång. Som kåda. Den luktar patchouli och kåda. Jag identifierar mig snabbt med doften och vänder på flaskan för att ta reda på priset. Vid rulltrapporna sätter jag mig i mitten på en av bänkarna. Människorna strövar eller skyndar hit och dit med alla sina nya saker i olika påsar. Jag tänker på dom tyska turisterna igen. Förra året när vi var i Hamburg envisades jag med att bara tala engelska. Tyskarna grimaserade bakom sina kassor och bardiskar när dom var tvungna att anstränga sig för att förstå vad det var jag ville. Efter några dagar minns jag att jag började dra mig för att tala och för att köpa något. Jag blev sårad när dom såg på mig på det där viset. Kvinnan i baren minns jag tydligast. Vi kom till uteserveringen precis innan stängning. Jag var hennes sista beställning för kvällen och inne vid baren frågade jag om hon hade något vitt vin. Hon tittade upp på mig med smala ögon och med en oväntad skarp ton förklarade hon på mycket dålig engelska att visst hade hon vitt vin men det serverades i karaff och inget annat. – Okej, sa jag. En öl också. – Ja men vilken då? stönade hon och himlade med ögonen. Jag kände mig oerhört jobbig nu, som om jag orsakat henne massa extra arbete. – Vad har du? nästan viskade jag och såg ner i bardisken. När hon rabblade upp ölsorterna hörde jag hur hon försökte ändra på tonen, försökte låta vänligare men jag såg inte upp på henne igen. Istället pekade jag bara på en Heinekenkran och lade upp tio euro på disken och gick ut. Några minuter senare kom hon ut med vinet. Hon hällde upp det från en liten karaff av terrakotta och frågade sedan om det var tillräckligt kylt, om allt var okej. Men jag varken log eller nickade till svar. Jag tittade bara besvärat åt sidan och väntade på att hon skulle gå. Jag reser mig från bänken och tar vägen genom Åhléns för att komma ut. Jag känner mig fortfarande väldigt ensam. Utanför, meningslös, hopplös. Jag vet att det är så här det är. Jag kommer alltid att vara ensam därinne, det kommer aldrig spela någon roll hur lycklig jag än försöker bli. Vissa dagar är bara bättre medan andra är sämre. På bokavdelningen sitter Camilla Läckberg vid ett bord och jag sneglar på henne när jag passerar. Hon vickar på en fin penna som hon håller redo i handen. Det är ingen som köar och hennes nya bok ligger staplad i stora högar bredvid henne. Hon ser inte glad ut.

8 Kommentarer

Jag har alltid gillat rysare. Det vilar något självspäkande över det, för jag är rätt lättskrämd. En morgon (jag skulle gärna påstå att det var länge sedan, men det var tyvärr ganska nyligen), så vaknade jag med alla lampor tända. Jag hade kommit hem från krogen och fått den briljanta idén att se den klassiska skräckfilmen Exorcisten. De skräckisar jag gillar allra bäst är dock zombiefilmer. Det är inte det obligatoriska blodet eller skvättandet av inälvor och hjärnsubstans som får mig att tycka om denna typ av filmer (jo, kanske lite), utan det är främst den avgrundsjupa ödslighet som präglar genren. Kanske är det den övermäktiga känslan av total hopplöshet. Att vara ensam kvar i en värld av döda, med den skrämmande insikten att ha reducerats från jägare till villebråd. Det vi kallar civilisation finns fortfarande kvar som en hägring utanför fönstret. Husen, broarna och gatorna, allt det som är som vanligt finns kvar därute, men du kommer aldrig mer få uppleva någonting så banalt som popmusik, en brusande trafikled eller sorlet från människor på ett kafé. Husen omkring dig är tomma och skänker inte längre någon trygghet. Lampan hänger i sladden från taket men den kommer aldrig mer att sprida ljus. Radion går på sista batterierna, alla stationer har tystnat. Du lyssnar ändå på bruset, driven av ett i grunden djupt mänskligt hopp, fast allt utsikter om långvarig överlevnad egentligen är över. Du sitter där och tittar ut över en mörk och tyst stad, letar med kikare efter ett flammande ljussken i något av de svarta husen. Vid varje litet sprak från radiomottagaren tänds en gnista hopp som sedan dör ut och lämnar kvar ekande tomhet och en orolig mage. Men hoppet finns ändå kvar. Hoppet om att det mot alla odds finns någon kvar där ute bland de döda, någon vars hjärta bultar hårt och skrämt i bröstkorgen. Nästan alla filmer har denna grundläggande drivkraft: leta upp andra överlevande. Zombies har enligt gammal tradition släpat sig fram i ett makligt tempo med händerna utsträckta under olycksaliga stönanden. Det "nya" i zombiegenren är att de levande döda istället rör sig snabbt och under stort raseri. Detta är ett genidrag, för det gör det hela så oerhört mycket mer obehagligt. Jag tänkte rekommendera ett par sevärda filmer. Jag är medveten om att det har gjorts massor av zombiefilmer genom åren, men jag är inget fan av dråpliga B-rullar med papier-machémasker. De allra flesta filmer i genren hade mått bättre av en mer genomtänkt story och en större budget.

Dawn of the dead (2004, remake av Dawn of the dead från 1978)

Läs mer hos Imdb (7,4). Se filmens vackra intro, och de tio första minuterna. Köp / hyr / ladda ned. Det hela börjar en morgon när sjuksystern Anna (Sarah Polley) vaknar av att ett till synes galet grannbarn tagit sig in i deras hus. Det lilla kräket biter Annas man som strax därpå själv börjar bete sig märkligt och våldsamt. Anna flyr huset och möter ett grannskap i kaos. Hon tar bilen och kör ut genom ett sönderfallande samhälle. Radion talar om en ny dödlig sjukdom som sprider sig som en löpeld. De här första tio minuterna är enormt suggestiva och sätter en bra klang på resten av filmen. Efter en olycka med bilen slår Anna följe med polismannen Kenneth (Ving Rhames), TV-försäljaren Michael (Jake Weber), gangstern Andre och hans gravida flickvän Luda, för att försöka hitta ett säkert gömställe. De tar sig till ett stort helgstängt köpcentrum. Det tysta och tomma palatset är en vemodig påminnelse av det samhälle som inte längre finns. Det känns lite som när Burke och Urko blir instängda i resterna av en tunnelbanestation i Apornas planet, det är som en sista förgänglig påminnelse om en civilization som upphört existera. Tyvärr är det en plats som även de döda vallfärdar till. Döda, som känner ett obeskrivligt begär efter de sista levande människorna... Av föregångarens sömngångaraktiga zombier syns intet spår. Här tycks de levande döda ha överdoserat PCP. Det är bra action, blodigt och det finns en alldeles fantastiskt ödslig och uppgiven ton i filmen.

28 days later (2002)

Läs mer hos Imdb (7,6). Köp / hyr / ladda ned. Regi: Danny Boyle. Ett virus slipper ut ur ett forskningslaboratorium. En droppe blod räcker för smitta, och inkubationstiden är obefintlig - den drabbade försätts omedelbart i ett permanent tillstånd av vansinnigt raseri... Filmen börjar med att en man vaknar upp på ett sjukhus i centrala London efter 28 dagars koma. Avdelningen han ligger på är helt tom. Han tar sig ut ur det ödsliga sjukhuset och upptäcker snart att även staden är tömd på människor. Förundrad påbörjar han sin vandring genom de tomma, nedskräpade gatorna. Efter en stunds promenad kommer han fram till en kyrka, och blir där överrumplad av till synes vanvettiga människor. Han flyr ut på gatan och blir räddad av två andra överlevande, Selena och Mark. Mark har en radio där en brusig slinga spelas om och om igen. Tydligen ska det finnas en fristad för överlevare i Manchester… Jag är inte överförtjust i den här filmen, men den har tveklöst ett intressant tema och första halvan är så bra att bara det är värt tiden.

28 weeks later (2002)

Läs mer hos Imdb (7,1). Köp / hyr / ladda ned. Se öppningsscenen. Regi: Juan Carlos Fresnadillo. Det här är någons slags fristående fortsättning på den första filmen, med helt andra skådespelare men med en liknande plott - att ta sig från händelsernas centrum till en fristad där något slags lugn råder. Den här filmen är om möjligt ännu mer hopplös och mörk än sin föregångare, och även om den i likhet med den första filmen är en något blandad upplevelse, så är den ändå klart sevärd. Det har nu gått ca sju månader sedan epidemin bröt ut. I filmens öppningsscen har Dan (Robert Carlyle), hans fru och en grupp överlevare barrikaderat sig i ett övergivet hus. Plötsligt attackeras huset av infekterade människor, och i ren panik överger Dan sin fru. Han lyckas ta sig till fristaden i London, ett avspärrat område som huserar 15 000 överlevande, och återförenas där med sina två barn. Barnen saknar förstås sin mor. En dag smiter de ut genom avspärrningarna för att ta sig till sitt gamla hus, i syfte att hitta fotografier och andra föremål som de kan ta med sig till frizonen som minnen. I huset finner de emellertid någonting helt annat: sin mor - till synes vid liv! Det visar sig att modern är en opåverkad bärare av viruset. Hon förs genast till ett laboratorium i staden. När Dan får nys om det, tar han sig in i labbet under ett obevakat ögonblick. Men när han kysser sin fru, förs viruset över och han blir omedelbart smittad...

Dead set (2008)

Läs mer om serien här eller hos Imdb (8,3). Ladda ned. Det här är en brittisk miniserie i fem avsnitt som har en del solklara paralleller till både 28 days later och Dawn of the dead. Någonstans i England pågår inspelningen av en Big Brother-show, cyniskt regisserad i kulisserna av den psykopatiske producenten Patrick (Andy Nyman). De självupptagna deltagarna (varav flera varit med i den riktiga showen) sitter isolerade i sitt hus, utan att kunna ta del av vad som händer i världen omkring dem. Under tiden bryter en mystisk sjukdom ut i landet, som förvandlar människor till levande döda. Medan England faller sönder sitter deltagarna i sitt hus, avklippta från omvärlden och därmed helt ovetandes om vad som pågår där ute. Bakom de tonade tjocka glasrutorna, i inspelningsgångarna, råder ett blodigt kaos. Så småningom märker deltagarna att det är något som inte stämmer, de dagliga rutinerna rubbas: de blir inte längre kontaktade av filmteamet och efter ett tag börjar maten ta slut. När nyheten kring omständigheterna når deltagarna blir de varse om att de befinner sig på den enda trygga plats som finns kvar. Nu måste de samarbeta för att överleva, vilket av naturliga skäl är en smula svårt då de valts ut just för sina kantiga personligheter. Första uppgiften blir att fylla på förråden för att inte svälta ihjäl. Men omgivningarna kring TV-studion kryllar av blodtörstiga zombies... Detta är nog den bästa zombieskildringen jag sett. Den är bitvis väldigt komisk, och därtill träffsäker, välgjord och ytterst blodig. Den känns dessutom paradoxalt nog realistiskt. Nästan lite så där som en roman av John Ajvide Lindkvist. Hur skulle man egentligen reagera när något ofattbart sker? När himlen fortfarande är blå, men verkligheten krackelerar omkring en? Drabbas man av panik, blir man handlingskraftig eller apatisk? Och slutet är bra, det med.

Deadgirl (2002)

Läs mer hos Imdb (6,0). Ladda ned. Regi: Marcel Sarmiento / Gadi Harel Det här är en mycket annorlunda och obehaglig film i genren. Två skolkande tonårspojkar, JT (Noah Segan) och Rickie (Shiloh Fernandez), undersöker ett gammalt övergivet mentalsjukhus. I sjukhusets källare upptäcker de en fastkedjad, naken kvinna. Den ena av pojkarna, Rickie, vill befria kvinnan men JT har helt andra planer. Han vill... behålla henne. Så småningom blir de varse om att kvinnan är död - fast hon verkar leva. De skiljs åt, men när Rickie senare kommer tillbaka hör han suspekta ljud från källaren. I rummet överraskar han sin vän i full färd med att ha sex med den kedjade kvinnan. Efter hand blir fler skolkamrater involverade i den makabra upptäckten. JT, som blir mer och mer galen, agerar hallick. Och Rickie, som ju egentligen är emot det hela, gör ingenting konkret för att stoppa dem. Men under ytan gror konflikten, och till slut krackelerar alltihop och kaos uppstår.

Braindead (1992)

Läs mer hos Imdb (7,6).  Hyr / ladda ned. Efter denna djupdykning i ödslig hopplöshet så behövs det något som livar upp lite. Då kan det passa fint med Peter Jacksons Braindead. Just det, samme man som gav oss Sagan om ringen, Svarta änglar och annan finkultur. Innan dess gjorde han ett antal snaskiga filmer på goretemat, som Bad Taste och Mupp-parodin Meet the feebles. Lionel är en drygt trettioårig tönt som bor hemma hos sin dominanta mamma, Vera Cosgrove. En dag blir modern biten av den ökända råttapan på stadens zoo. Varelsens giftiga bett förvandlar henne gradvis till en förmultnad zombie. Vera smittar ned ytterligare ett par personer, och Lionel, som ändå älskar sin mor, gömmer dem i källaren under huset där han håller dem drogade och gör sitt bästa för att försöka upprätthålla någon slags normal fasad. Det håller förstås inte länge, och så småningom bryter kaoset ut... Braindead är en fullständigt sinnesjuk splatterfilm, med en underbar blandning av fruktansvärt slafsiga och blodiga scener parat med humor i bästa Monty Python-anda. Här nedan två berömda scener ur filmen... OBS - spoilervarning på den senare! Nu har jag säkert missat en massa bra film. Rekommendera gärna i kommentarsfältet!

10 Kommentarer

  - Alltså, jag har funderat en hel del på vad man egentligen borde syssla med, sa jag och tog första klunken av ölen som, enligt bartendern, är den tjeckiska förlagan till Budweiser. - Jaha, sa han och gjorde samma sak. - Jag känner allt oftare att jag är färdig med hela den här livsstilen som följer med ett kontorsjobb. Fan man sitter på arslet hela dagarna och pratar i telefon, mailar eller sitter på möten. Det är ju inte direkt äventyr i vildmarken. - Så det är äventyr i vildmarken du vill ha? - Nej det är det väl inte, inte så. Jag menade det som en metafor. - Jag förstod det. - Men det borde finnas något annat, något som är lite mer varierande rent fysiskt liksom, fortsatte jag. Fan varje gång jag använder kroppen till något, alltså typ räfsar löv eller skrapar fönster eller klipper gräset, då är det som att min kropp jublar. Så varför inte försöka jobba med sånt som får ens kropp att jubla? - Så du vill jobba med att klippa gräs? - Nej men.. alltså du fattar vad jag menar. - Ja.. jo det gör jag väl. Men jag ska säga dig en sak, och jag har sagt det många gånger förut men nu säger jag det igen. Du borde satsa på ditt skrivande. - Ja men så där säger ju alla, jag är så jävla trött på det! Vadå satsa? Hur skulle det gå till då menar du? Ska jag låsa in mig i ett rum och skriva på min stoora romaaan medan ungarna dör av svält på andra sidan dörren? Det funkar ju inte, jag måste dra hem kosingen. Dessutom kan jag inte skriva någon roman för jag har inget att skriva om. - Det har du väl, du har ju skrivit en massa texter på Barstol. - Jo men det är en helt annan grej. Om jag ska skriva en roman så måste jag lära mig en jävla massa saker.. komposition, dramaturgi, en massa sånt skit. Annars blir det ju bara ännu en sopig debut av en författarwannabe. Jag hatar sånt, alla tror att de är författare nu för tiden när det i själva verket nästan inte är en enda jävel som ens är i närheten av att fixa hantverket. Ska väl vara Ranelid då, men han är ju tossig istället. - Ska du ha en till?, frågade han och pekade på mitt tomma ölglas. - Ja tack, sa jag och tittade lite oroligt på min handled där det inte satt någon klocka. Det har det inte gjort på många år, ändå tittar jag ofta på min handled.   - Men du, det finns väl andra möjligheter att livnära sig på skrivande, du behöver ju inte skriva en bok, sa han när han kom tillbaka med ölen. - Jaja, media och skit, svarade jag. Vilken jävla bransch, pretentiösa wannabes som tar sig själva på alldeles för stort allvar och ömma tår överallt. Nej fy fan, jag skulle aldrig palla det. - Nehej, då så. Jag tycker bara det är synd att du inte tar tillvara den här talangen som du har. För du kan ju skriva, det kan du inte förneka. - Det är klart att jag kan skriva, men det kan de flesta ungar som går i andra klass också. Det handlar inte bara om att kunna skriva, det handlar om att ha något att säga också. Ett oklanderligt språk utan intressant innehåll är så jävla (hick) flackt som det kan bli. Hellre då något sopigt ihopsatt som iallafall tar tag i en.   - Ska du ha en snus?, frågade jag och räckte fram dosan. - Nej, jag har slutat snusa vet du väl, sa han. - Jo men jag tänkte att du ville festsnusa. - Nej det vill jag inte. - Nehej, jaha.. det är väl bra att du låter bli antar jag. - Men så det här med skrivandet kommer inte att funka alltså? sa han, och började plötsligt att flacka med blicken ut över baren. - Nej, det kommer inte att funka, sa jag. Inte som födkrok i alla fall. Jag kan inte se att jag skulle kunna föda fem ungar med mitt skitsnack. - Vad letar du efter? frågade jag, lite irriterad över att han släppt mig med blicken. - Ingenting. Inget som finns här iallafall. Du har inte höga tankar om dina texter. - Jo en del, en del är bra. Men om man ska vara ärlig så finns det ju så jävla många som skriver så jävla mycket bättre. Jag skulle nog fan ha större chans att bli fotbollsproffs. - Det tror jag inte. - Det var en metafor igen. - Vad fan gör han egentligen? sa han, och stirrade hårt bort mot DJ-båset. - Han spelar den här Supertramp-låten alldeles för snabbt, det är vad han gör, sa jag. - Ja det hör jag väl, men varför gör han så? Det låter ju Kalle Anka. - Det ska väl matcha tempot i förra låten, så att setet hänger ihop. Inte fan vet jag. - Fan vad dumt. Tror de att vi är idioter eller? - Antagligen. Vi satt tysta ett tag och lyssnade på Breakfast in America i fel tempo, det lät som om någon kommit åt 45-varvsknappen på skivspelaren. Jag tänkte att det här är fan inte klokt, så här får man ändå inte göra. Jag började bli irriterad på den lille killen i DJ-båset. - Men om man inte satsar på något så kan man ju inte veta om man skulle kunna lyckas, sa han när låten äntligen var slut. - Nu låter du lite väl präktig tycker jag, sa jag. - Jaha? - Ja alltså, fan jag vet att du menar väl och så, absolut! Och det är jävligt schysst att du vill uppmuntra mig att satsa på skrivandet men jag tror inte du fattar hur långt bort såna drömmar ligger när man har en familj att försörja. - Jag önskar att jag hade en familj att försörja. - Exakt! Eller hur? Det är ju (hick) viktiga grejer det där! Sånt man brinner för liksom. Familj, fan vad fint det är ändå. - Jo, det är ju det viktigaste för dig egentligen, eller hur? - Ja fan, absolut! - Så då kanske du får sitta kvar på arslet ett tag till och maila, eftersom det ändå drar hem kosingen så att familjen kan leva gott. - Jo, det lär nog bli så. - Och det där med fysisk aktivitet kan man ju lösa på annat sätt. - Jo, man kan räfsa löv och så. - Eller gå på gym. - Nej för fan, sånt skit sysslar inte jag med. - Nej, du är ju inte direkt krallig. - Håll käft.

10 Kommentarer

Årets ölmässa, Stockholm Beer & Whisky Festival 2009, drog igång föregående helg och fortsätter nästkommande helg. I år bestämde vi oss för att vara där den första fredagen. Ett mycket lyckat beslut visade det sig. Det var lagom mycket folk och i många montrar stod representanter för bryggerierna och destillerierna och de hade tid att berätta om sina kreationer. Brittisk öltradition är just det – tradition. Inte mycket har ändrats över åren. Öl från skottland brukar ha låg alkoholhalt och vara lättdrucken. Men det finns en uppstickare som avviker helt. BrewDog Brewery tar ut svängarna så mycket det går. Deras Punk IPA går sedan ett tag tillbaka att köpa på systemet. Det är en riktigt kaxig öl och inget för de veksinnade. Något BrewDog även klargör på sina etiketter. Jag drack för första gången deras Lager 77 som är en pilsner med extrem beska. 77 är namnet på den fiskebåt en av grundarna, James B Watt, jobbade på innan de startade bryggeriet. En annan favorit från BrewDog är Trashy Blonde. Inte bara för att namnet tilltalar mig utan för att de lyckats göra en relativt alkoholsvag fräsch öl med en riktigt besk eftersmak. Här häller James Watt upp en specialbryggd från ett ekfat de gjort tillsammans med amerikanska Rogue. Det var en helsvart kraftig sak med distinkt smak av rostad malt och amerikanska humle och den mätte 8,5%. En komplex öl. James hällde upp fulla glas till oss till det facila priset av 15 kronor. Det kan jämföras med att Wicked Wine tog 60 kronor för 15 cl av sina specialbryggder. Av de svenska bryggerierna utmärkte Sigtuna Brygghus sig mest som endast tog med sig helt nya öl. Sex stycken och alla var riktigt bra. Oppigårds får passa sig som tronhållare som det bästa svenska bryggeriet. Nyköpings stolthet Nils Oscar bjöd även de på två nyheter, Hop Yard IPA och God Ale. Även om God Ale är väldigt lik deras Farm Ale som slutat säljas. Hur som helst var båda mycket goda och smakade väldigt mycket Nils Oscar. De smakade malt och det imponerande är att även i IPAn som är mycket välhumlad finns fortfarande den karakteristiska Nils Oscar maltsmaken kvar. Annars är det roligt att vissa större bryggerier gett sig in på småskaligare bryggning med en ambition att göra kvalitetsöl. Inte bara de som köper upp mindre tillverkare för att utöka sortimentet. Jag tänker mer på Spendrups och Gotlands Bryggeriet som ständigt strävar efter att utveckla nya ölsorter. Här är bryggmästaren Johan Spendrup med en Sitting Bulldog IPA, deras bästa öl hitintills. Det fanns även finska representanter på plats. Terenpeeli gör både öl, whisky och vodka. Med tyska bryggmästaren Mathias Hüffner kommer de få oss att glömma öl som Lapin Kulta och Koff och sätta Finland på den riktiga ölkartan. Som den fantast av amerikanska öl som jag är var årets höjdpunkt ett nytt bryggeri från Kalifornien. Butte Creek Brewing. Ett bryggeri som satsar på att göra ekologisk öl. Ett litet bryggeri som har sin tillverkning endast ett hundratal meter från öljätten Sierra Nevada i Chico. Deras storsäljare är en India Pale Ale. Den tyckte jag själv var lite tam. Pilsnern och Pale Alen var däremot helt fantastiska. Butte Creek ska nu försöka slå sig in på den svenska marknaden där de tror att det kan finnas en stor efterfrågan på ekologisk öl. Det tror jag också och jag vet att det finns efterfrågan på öl av den ypperliga kvaliteten.   Samtliga bilder är tagna av Anders Adermark, fotograf och bryggmästare på Korphopps Brewery

20 Kommentarer

Förutom hundägare (vi kan väl alla vara överens om att det finns något djupt stört över personer som drar omkring sin "bästa vän" i koppel och utfodrar honom från en skål på golvet) finns det bara en typ av människor som på allvar gjort sig förtjänta av ditt och mitt odelade förakt. Matmissbrukaren. Och nej, jag talar inte om de stackare som väger hundratjugo pannor och har svårt att komma upp ur soffan. Det jag syftar på är en helt annan typ av missbruk, djupt rotat i den svenska folksjälen, ett missbruk som stavas fiskpinnar, snabbmakaroner och Mamma Scans köttbullar. Har du tänkt på hur Mamma Scans köttbullar faktiskt luktar? Tagit upp ett nyöppnat paket under näsan och låtit doftsensationerna spela fritt? De luktar bajs, avföring. Yes, precis så, och det steker du upp, eller ännu värre, micrar, och slevar i dig tillsammans med snabbmakaroner och ketchup. Det vi talar om är mord. Mord på den goda smaken - bokstavligt talat. Det finns personer som på allvar kan vräka ur sig saker som: "nu för tiden finns det ju faktiskt pulvermos som smakar lika gott som riktig potatismos". Och de skyller alla på samma sak. Brist på tid. Ungefär som om det tar extra tid att slänga ihop en god pastasås medan pennen kokar, eller skiva några potatisar, droppa lite olja över och dra in i ugnen istället för dom äckliga fettdrypande stripsen från frysdisken. Hur många sekunder tar det egentligen att göra en egen rhode island dressing (du tar en deciliter turkisk yoghurt 10%, en matsked chilisås och en skvätt tabasco och rör ihop) som är både godare och syrligare än den du köper i affären? Okej, jag är inte ofelbar, det händer att en och annan Findus fiskgratäng hittar sin väg in i min ugn och är jag stressad eller full kan du hitta mig på donkan med en mcfeast i handen. Men, och det här är viktigt, det hör till undantagen, det är inte normen. Har jag en kvart till godo kan du ge dig tusan på att jag gör som Eddie Murphys morsa och steker min egen burgare med hemmagjord coleslaw till. Tänk på det i kväll när du sitter där med en tallrik bajsluktande köttbullar och ett glas fadd lådvin till, kvar från helgen. Hade du bara inte varit lat, hade du bara haft ett litet uns mer självrespekt eller känsla för smak hade du tillbringat de max tio minuter extra det krävs för att koka riktig pasta eller mos och rulla dina egna köttbullar. Och nej, skyll inte på att du har ungar, ni är fan värst av alla, ni utsätter inte bara er själva för era dåliga vanor, ni för dem vidare. Förmodligen har du din bästa vän i koppel också. Din sjuka jävel.

30 Kommentarer

Utan att tråka ut er allt för mycket med mitt tämligen ointressanta yrkesliv är det ändå på sin plats att berätta att folk betalar mig för viss tvärsäkerhet inom marknads- och kommunikationsstrategi. Det händer allt som oftast att man vill att jag skall sia om the new shit, dvs. att jag befinner mig i situationer där jag säger saker som “med sociala medier sprider sig både positiva och negativa nyheter och omdömen blixtsnabbt” eller “med användargenererat innehåll är konsumentmakten äntligen riktigt verklig på”. Jag har givetvis ingen personlig erfarenhet av det jag påstår, och det har fram till nyligen inte heller besvärat mig nämnvärt. Men nu sammanföll min relativt nyvunna ambition att faktiskt förstå det jag pratar om med en otroligt oskön händelse med min sk. bil. Jag ger er en kort bakgrund och sen resten av storyn genom att publicera min mail-konversation med företrädare för Peugeot i Sverige. Bakgrunden är egentligen löjligt lätt att sammanfatta: Eftersom jag är frankofil av format ville jag givetvis köpa en fransk bil när det var dags för den typen av investering. En Peugeot tycktes vara både sofistikerad, snygg, välutrustad, men ändå överkomlig - precis det jag alltid vill signalera - så det fick det bli. 4 år senare har övertygelsen försvunnit i samma takt som verkstadsräkningarna har mottagits. Jag är faktiskt inget pucko, utan har viss förståelse för att bilar blir slitna och går sönder med tiden. Men jag anser samtidigt att det måste finnas en gräns för när slitaget inte längre är acceptabelt och när det är legitimt att tala om ett veritabelt måndagsexemplar. Vi fick en rad större och mindre problem med vår Peugeot och hade ofta bilen på service. Men när t o m motordelar började rasa och verkstan vägrade erkänna att detta var nån annans fel än vårt, blev jag löjligt trött på både bilskrället och hela köpet, och inledde en dialog med Peugeots svenska representanter. Först skrev jag till deras svenska informationschef: Hej Maria. Jag skriver till dig med anledning av att vi inte kan få någon hjälp av Peugeot här i Göteborg. Vi har återigen varit tvungna att lämna in vår Peugeot 306 SW Griffe av 2005-års modell på en kostsam reparation. Den här gången är det en maskinskada det handlar om trots att bilen bara är 4 år gammal - motordelen som håller generatorn har gått sönder och serviceverkstan (Peugeot) vill ha 5 300 kronor för att laga den. Då detta inte är första gången vi har haft strul med denna bil - som vi ju köpte ny för att undvika just problem av den allvarligare sorten - bad vi dem att hjälpa oss med att reklamera denna motordel till tillverkaren. Dock hävdar man på Peugeot här att man omöjligen kan hjälpa oss eftersom fabriken i Frankrike inte tar emot reklamationer på bilar som är äldre än två år, och dessutom svarar man oss att "bilar ibland går sönder precis som TV-apparater". Under åren har vi haft följande större fel på bilen: 1. Handbromsen frös sönder (åtgärdades inom garantitiden). 2. Avgasröret ramlade av när bilen var precis två år gammal (utanför garantin) 3. AC-systemet gick sönder när bilen var 3 år gammal (utanför garantin, ännu ej åtgärdat) 4. Cruise Controllen gick sönder när bilen var 3 år gammal (utanför garantin, ännu ej åtgärdat) 5. Och nu alltså en allvarlig maskinskada när bilen är 4 år gammal. (utanför garantin) Bilen hade första trafikdag 2005-02-02, den har snart gått 7600 mil och alla reparationer och service har vi gjort på Peugeot. Jag har svårt att tro att ni på Peugeots huvudkontor anser att detta är en kvalitetsnivå  som det är helt normalt att era bilar har, och att man allt får räkna med denna typ av fel och dyra reparationer när man köper en helt ny bil av er. Kan ni hjälpa oss på något sätt? Med vänliga och hoppfulla hälsningar, Jonas Dahl Jag blev väldigt hoppfull när jag fick hennes svar eftersom det ändå verkade som hon både förstod vårt problem och inte tyckte det verkade vara av den sort man krasst får räkna med: Hej Jonas, Det här var verkligen ingen solskenshistoria. Min kollega Peter Magnusson har nu fått ditt mejl. Han arbetar på kundsupport och kommer att höra av sig till dig inom kort. Hälsningar Maria Ingen solskenshistoria nej. Fast tyvärr tycktes inte Peter på kundtjänst bry sig nämnvärt om det: Hej Jonas, Jag vill till att börja med beklaga de problem du haft med din bil. Det är alltid lika tråkigt när någon av våra kunder drabbats av problem med sin Peugeot. Våra intentioner och mål är självklart att ditt Peugeot ägande skall vara så bekymmersfritt som möjligt. Därför ställs mycket höga krav på säkerhet och kvalitet. Trots detta händer det i sällsynta fall att även nya bilar drabbas av något problem och det är tyvärr något vi aldrig till 100% kan skydda oss mot och det är därför som nybilsgarantin finns för att täcka kostnaderna för att åtgärda eventuella problem. I detta fall har dock nybilsgarantin upphört för cirka 2,5 år sedan och kostnader för eventuella reparationer kan därför inte tas via garanti. Ett alternativ är dock att kontrollera om den aktuella reparationen täckas av bilens försäkring och hur stor en eventuell självrisk är. För vidare handläggning i ärendet måste jag hänvisa till verkstaden eftersom det är de som handlägger samtliga sådana här ärenden. De ger även försäkringsbolaget information om reparationen om det är så att detta skall repareras via försäkringen. Jag hoppas att allt löser sig på bästa sätt och att du snart har en felfri bil igen. Visst störde mig de språkliga missarna, men budskapet var ju det som verkligen retade upp mig. Jag vet att de inte kan vara stolta över leveransen och att de skulle kunna kompensera mig för mitt måndagsexemplar ur sin good will-kassa om bara viljan fanns. Så jag skickade ytterligare ett mejl: Hej på er! Först och främst - tack för ett snabbt och tydligt svar som klargjorde att det är jag som själv skall täcka hela kostnaden och att det enkom är verkstan som kan hjälpa mig med problemen med min Peugeot. Men jag kan knappast avkräva verkstan ett svar som tydliggör Peugeot Sveriges officiella inställning till mitt ärende, utan det måste jag be er hjälpa mig med. För som jag läser ditt svar till mig kan jag se (minst) två olika tolkningar: 1) Det är denna kvaliteten man får räkna med på en fabriksny Peugeot, efter det att garantitiden har gått ut. Ni anser därmed att kunden, dvs. jag, har fått en produkt av den kvalitet jag har betalat för. ELLER 2) Ni anser INTE att en fabriksny Peugeot bör ha alla dessa kvalitetsbrister och reparationsbehov löpande redan under sina första 5 levnadsår och 7500 mil. Men trots den undermåliga kvaliteten på just denna bil är det ändå bara kundens (och eventuellt kundens försäkringsbolags) bekymmer och inget ni på Peugeot behöver hjälpa till med. Jag ber er alltså inte om hjälp med bilen denna gång, utan bara med tolkningen av  dina (Peters) svar nedan. Detta är faktiskt något jag skulle behöva er hjälp med att reda ut, och jag skulle vara tacksam om jag kunde få ett lika snabbt svar på denna frågeställning som senast. Med vänliga hälsningar, Jonas Dahl Ps. Trots att NI bestämt hänvisar mig till verkstan för vidare hjälp med mitt bilbekymmer vill åtminstone inte JAG stänga alla sådana dörrar här och nu. För mig har ni givetvis fortfarande chansen att omvandla denna soppa till en solskenshistoria med en nöjd kund och ett lyckligt slut. Ds. Jag vet inte vad jag trodde att jag skulle uppnå med detta mail, för givetvis fick jag ett nytt goddag-yxskaft-svar: Hej, Självklart önskar vi, precis som alla andra, att bilarna aldrig ska gå sönder och att ägarna skall slippa kostsamma reparationer. Vi vet dock att alla bilar förr eller senare kommer att behöva någon reparation och det är helt oundvikligt. Om detta sker under bilens garantitid så kan vi reklamera fel till tillverkaren men efter denna tid så har vi ingen möjlighet att få igenom en reklamation hos tillverkaren hur gärna vi än vill. Med vänlig hälsning / Best regards Peter Magnusson Servicekonsulent/Kundombudsman Detta var givetvis inte det svar jag ville ha, om det ens var ett svar över huvud taget. Därför gjorde jag ett desperat sista förenklat försök: Hej igen! Och återigen tack för snabbt svar. Vad ni önskar eller inte hjälper ju mig föga. Faktum kvarstår att jag haft följande allvarliga (och kostsamma) fel på min bil: 1. Handbromsen frös sönder (åtgärdades inom garantitiden). 2. Avgasröret ramlade av när bilen var precis två år gammal (utanför garantin) 3. AC-systemet gick sönder när bilen var 3 år gammal (utanför garantin, ännu ej åtgärdat) 4. Cruise Controllen gick sönder när bilen var 3 år gammal (utanför garantin, ännu ej åtgärdat) 5. Och nu alltså en allvarlig maskinskada när bilen är 4 år gammal. (utanför garantin) Vad jag vill veta är om ni på Peugeot Sverige anser att detta är fullgod Peugeot-kvalitet dvs. något man tyvärr kan få räkna med när man köper en bil från er? Kan du inte vara vänlig att börja med att besvara denna enda fråga med ett ja eller ett nej? Ser återigen fram emot ett snabbt svar. Med vänliga hälsningar, Jonas Dahl När jag fortfarande efter 3 veckor inte hade fått något svar var jag tvungen att bestämma mig för hur jag skulle gå vidare. Och det var då jag kom på att jag skulle testa detta med konsumentupplysning på Internet. Är det en smart och fungerande metod? Eller ger det en lite barnslig och rättshaveristisk känsla? Som sagt har jag ingen egen erfarenhet av hur det faktiskt fungerar, men jag har ju chansen att skaffa den nu. Jag inser samtidigt att jag kommer behöva er hjälp. Det första jag själv gjorde var att starta en Facebookgrupp - “Peugeot är billig skit”. Det andra jag kom att tänka på var att Peugeot troligtvis är topp tre när det gäller svårstavade varumärken här i världen, så jag registrerade tre närbesläktade sajter; peaugut.se, pegeaut.se och peuguet.se. På dessa sajter, som jag gissar kommer få en del ofrivilliga besök, har jag i ren konsumentupplysningsanda tänkt lista de skäl som finns för att inte köpa franska skräpbilar. Hittills har jag kommit på följande: 1. Det finns inget bilmärke på den svenska marknaden som har sämre eller kortare garantier än Peugeot, däremot finns det många som har bättre och längre. 2. Det verkar inte som om Peugeot är byggd för vårt klimat. Speciellt avgassystemet tycks ha en förmåga att rosta sönder väldigt snabbt. 3. Fråga din lokala oberoende bilverkstad om de rekommenderar dig att köpa en fransk bil. 4. Fransmännens bidrag till världen är vin, ost, mode, konst och revolution. Inte så mycket teknik över det, va? 5. En fransk industriarbetare tjänar ungefär som en svensk, och de har kortare arbetstid. Ändå är en Peugeot mycket billigare än en motsvarande Saab eller Volvo. På något måste de alltså spara in, för det är väl byråkrati och inte effektivitet som är fransmännens signum? 6. Enligt Vi Bilägares undersökning AutoIndex 2009 har följande märken Sveriges mest nöjda bilägare: Subaru, BMW, Toyota, Audi, Honda, Mercedes, Skoda, Volvo, Mazda och SAAB. Inte en fransk bil så långt ögat når... 7. Peugeot, en bil för två - en sitter i och en skjuter på! Men som sagt, nu behöver jag verkligen er hjälp, och jag skulle vilja be er om följande: * Gå med i min facebook-grupp och hjälp mig fylla den med innehåll. * Komplettera min lista med skäl till “mina” hemsidor. Eller föreslå en helt annan typ av innehåll. * Framförallt måste ni hjälpa mig att formulera ett mål för min aktion. När skall jag stänga facebook-gruppen, släcka hemsidorna och anse mig vara färdig med mitt konsumentupplysningsexperiment? Jag är ju nybörjare... Jag tackar på förhand för er hjälp!

20 Kommentarer