Jonathan rör sig sakta från rum till rum. Luften i lägenheten står stilla. Mellan de vinklade persiennerna skiner solstrålar från en av de första vårdagarna. I ljuset syns dammkorn, som stjärnor i ett universum. Jonathan går in i vardagsrummet och sätter sig i den svarta skinnsoffan. Han sitter där en stund, och sedan stiger han upp och börjar gå från rum till rum igen.

Det är vår, och luften är klar och solen har börjat värma. Det spretiga gula gräset på allmänningen bortanför villakvarteren har börjat skifta i grönt. Efter ängen kommer sjön, och bortom sjön kommer världen. Runt Jonathans hals hänger ett smutsigt, vitt tygband med en nyckel. När mamma jobbar ska han kunna vara hemma själv. Jonathan har ätit mellanmål, och nu går han längs en grusväg, förbi en åker och en övergiven tennisbana.

En bit bort syns ett gult tegelhus utan fönster, det är ett reningsverk. Förra året klättrade Jonathan upp på taket längs stupröret, han hade sett en lucka i takplåten och ville veta vad som fanns där inne. Men när han kom upp på taket frös han till is. Det kändes mycket högre upp än det såg ut från marken, och Jonathan vågade inte titta ned. Han blev skräckslagen när han tänkte tanken på att ligga med magen över kanten och treva med fötterna efter stupröret. Det slutade med att han satt på taket och grät och ropade på hjälp. Efter en stund kom en gubbe från stugbyn i närheten. Han gick efter en stege, och under tiden samlades det skrattande barn nedanför. Jonathan skämdes över sina tårar. Det skulle han få anledning att återkomma till, för ryktet om händelsen spreds snabbt i området.

På avstånd ser Jonathan tre pojkar som kommer gående på vägen. Han känner inte igen dem. Det ser ut som om de har en livlig diskussion med varandra. Jonathan vill helst gå åt sidan, in i skogen, men tänker att det kanske kommer se konstigt ut. Han vill inte ha ett nytt rykte som tar vid där det gamla har börjat blekna. Så han fortsätter. När de går förbi varandra tittar Jonathan ned i marken. Pojkarna är tysta. Efter ett par meter hörs en röst:
“Hördu, stanna. Kom hit en stund!”
Jonathan fortsätter gå. Han känner hur ett kallt spjut skjuter iväg från skrevet och upp i magen. Benen förvandlas till gelé.
“Hallå, jag snackar med dig!”
Jonathan vänder sig om och ser spelat förvånad ut. Vem, jag? Han står stilla, tvekar. Det känns inte bra.
“Hör du dåligt? Kom hit, sa jag!”
Det är den längste av dem som kommenderar. Han har ljust hår och ser hård och självsäker ut. Till vänster står en tjock pojke och till höger en med svart hår. Den tjocke ser snällare ut, han har smilgropar och fräknar. Den svarthårige kan inte Jonathan läsa alls. Han börjar tveksamt röra sig mot dem.

“Vi ska bara snacka lite”, säger den långe. Jonathan är tyst, han vill helst av allt springa därifrån.
“Vad gör du här? Var ska du nånstans?”
“Ingenstans”, säger Jonathan. “Jag är bara ute och går.” Han hör själv hur vek och rädd han låter.
“Ingenstans”, härmar den långe pipigt, och de andra skrattar.
“Ska du träffa någon? Din kille kanske? För du är bög, eller hur? Ska ni ut i skogen och böga lite?”
De skrattar. Jonathan vet inte vad han ska säga.
“Fan, jag HATAR bögar!”, säger den långe och plötsligt blixtrar det till. Jonathan förstår först inte vad som hände. Han blinkar och sedan känner han att det gör ont i ansiktet.
“Snyggt”, flinar den svarthårige.

Jonathan torkar blodblandat snor från näsan. Han stirrar, först på handen, och sedan från den ena till den andra.
“Vad fan glor du på?” säger pojken med svart hår.
“Vad ska vi göra med han?” undrar den tjocka. Det blir några sekunders tystnad.
“Vi ska binda han”, säger den långe. “Fixa rep.” Den tjocka killen nickar och går iväg.

Jonathan står som fastfrusen. Han skulle kunna springa, men han vågar inte. Han är krass nog att förstå att om han inte hinner undan så kommer det bara bli värre. Så han står kvar, som en rädd hund. Pojken med svart hår flinar, och sedan gör han en lång harkling och spottar Jonathan rakt i ansiktet. Jonathan känner hur den sega loskan rinner ned för kinden och hur det svider under ögonlocken. Sedan svämmar tårarna över.
De skrattar.
“Jävla bög, lipar som en tjej!”
Den långe slår honom igen, i magen, och Jonathan viker sig dubbel. Då blir han omkullknuffad. Sedan hörs ett rop, det är den tjocke som är tillbaka.
“Det fanns nät kvar borta vid tennisbanorna.”
“Bra. Vänd på han!”

När de vänder honom på mage så sprattlar Jonathan till. Han lyckas ta sig ur den svarthåriges grepp, kommer på fötter och gör en ansats att fly, men ledaren är snabbt där och sparkar undan hans ben. Jonathan dunsar i marken igen, den här gången så hårt att han tappar andan. Han ligger på sidan och hulkar, och de rullar runt honom och bänder upp armarna bakom ryggen. Jonathan kvider till, men är för svag för att göra motstånd. Pojken som bestämmer sätter ett knä i ryggen på honom och drar upp hans huvud bakåt, i håret. Den låga rösten i hans öra är lugn: “Din fega lilla bögjävel. Gör du om det där så dör du.” Jonathan blir livrädd, han har hört den sortens iskalla röst förut.

Jonathan ligger på mage i dammet med händerna hårt bundna bakom ryggen och kinden mot en vass sten. Han vågar inte rör sig. Pojkarna står en bit ifrån, de diskuterar lågmält och ibland tittar de bort mot honom. Sedan verkar de ha kommit överens, för den svarthårige kommer tillbaka och drar upp honom på fötter.
“Vi ska bara gå lite. Om du håller dig lugn så släpper vi dig sen.”
“Ni kan få pengar… “, säger Jonathan med darrig röst. Istället för svar får han en hård knuff i ryggen.
“Bind för ögonen”, säger den långe.

Det är svårt att hålla balansen med ögonbindel och händerna bakom ryggen. Jonathan går försiktigt och försöker känna efter var han sätter fötterna. Då och då får han en knuff så han stapplar framåt. Ledaren går i täten och de två andra bakom honom. Pojkarna är tysta. De viker av från grusvägen och in på en stig. Ljudet förändras, blir liksom tätare. Fåglarnas sång hörs närmare – de är i en skog. Efter en stund blir marken sank och våt, gräset börjar forma sig till stora runda tuvor. De är på väg mot vattnet. Jonathan känner på ljudet och luften att de är ute ur skogen. Han försöker lista ut var de är, men det är omöjligt.
“Okej”, hörs ledarens röst. “Sätt fast honom vid trädet”.

När ögonbindeln tas av känner Jonathan igen sig. Han har själv varit här flera gånger. Det är som en hemlig ö vid vattnet, med en smal förbindelse till land. För att komma dit måste man gå en bit genom skogen och över allmänningen. Det är ett ställe som ingen egentligen passerar. När Jonathan tänker på det så blir han ännu räddare.

Pojkarna sätter sig ned på ett par stenbumlingar. Den långe tar upp ett paket cigaretter, de tänder varsin och börjar sedan prata om allt möjligt. Om tjejer, någon lärare de tycker illa om, vad som ska hända på sommarlovet. De verkar helt ha glömt bort Jonathan som står fastbunden vid trädet. Luften har blivit svalare, det kommer en kall bris från sjön. Den täta vassen prasslar och frasar.

“Alltså …” säger Jonathan plötsligt. Hans röst spricker. “Alltså … jag har pengar. Ni kan få pengar …”
Pojkarna tystnar och alla tittar på honom.
“Det var ett jävla tjat om pengar”, säger den svarthårige. “Tycker du vi ser fattiga ut? Va?”
Jonathan försöker rycka på axlarna. “Nä”.
“Håll då din jävla käft stängd.”
Den långe flinar. Det uppstår en stunds tankfull tystnad. Sedan säger den svarthårige:
“Jag såg en film en gång där de knäckte kulorna på en kille med en nötknäckare. Nån som har en nötknäckare på sig?” De skrattar. “Ingen?”
“Jag har en tändare”, säger ledaren. Och han tittar på Jonathan med ett leende som får honom att bli alldeles yr av skräck.

“Nej, nej, nej…” gnäller Jonathan medan de drar av honom byxor och kalsonger. Tårarna rinner ned för kinderna.
“Nej, sluta!”
“Var fan är den?”, ropar den långe. “Det var den minsta jag sett, vilket jävla skämt!”
Pojkarna skrattar.
“Snälla … jag har pengar, ni kan få allt!”
“Lugn, det kommer inte märkas någon skillnad!” säger den långe. Den tjocke och den svarthårige tjuter av skratt, men han som bestämmer står bara och tittar på Jonathan med ett kallt och obehagligt leende.
“Håll i hans ben”, säger han sedan och tar fram tändaren. Jonathan, som förstår att det är allvar, börjar kränga vilt, sparka och skrika. Den långe ger honom först en hård örfil, och lägger sedan sin hand över Jonathans mun och stirrar honom vilt i ögonen. “Håll käften, annars petar jag ut ögonen på dig. Håll käften!” Sedan slår han Jonathan i magen så hårt att Jonathan först nästan kräks, och sedan kissar på sig. Det blir tyst. Jonathan hänger med huvudet och snyftar högljutt. Det rinner snor från näsan, han har blodsmak i munnen.
“Fyfan vad äckligt! Jävla pisshora!” Det är den långe igen. De andra skrattar inte längre. Jonathan vågar inte titta upp, vågar inte röra sig. Han törs knappt andas.

“Jag mår fan illa av den där bögjäveln”, säger den tjocke. “Vi drar.”
“Äh, kom ingen nu, det blir kul!”
“Jag måste sticka hem, det är mat snart. Vi lämnar han.”
“Men stick du då, vi klarar oss.”
Det blir tyst en liten stund. Från sjön hörs sjöfåglarnas rop. Någonstans i fjärran knattrar en motorcykel.
“Hur är det nu bögarna gör?” säger den långe plötsligt. “I arslet va?”
När Jonathan lyfter på huvudet så står den långe framför honom med en pinne.

Den tjocka killen går iväg från ön. Först lugnt, men när han är utom synhåll på kärret och hör Jonathans förtvivlade skrik så börjar han rusa. Han snubblar på grästuvorna, faller handlöst i dyn, reser på sig igen och springer allt vad han kan mot skogen. När han kommer ut på grusvägen slår hjärtat vilt i bröstkorgen och han känner hur tårarna brinner i ögonen. Han stannar där, står helt stilla en stund.
Vinden blåser i gräset. Skriken från ön har tystnat. För en sekund känns det nästan som vanligt. Som i går eller som i morgon. Som om ingenting hade hänt.

Okej, det här kanske låter futtigt och fånigt för den oinvigde, jag kan förstå det. För den som inte växt upp i staden som beskrivits som Sveriges tråkigaste, som har Sveriges mest hånade fotbollslag, ett hockeylag som alltid var bättre förr och en synnerligen luttrad befolkning som ligger högst i både socialbidragslistan OCH klamydialistan framstår nog inte det jag tänker ta upp som mycket till revansch. Men jag kan lova dig att alla infödda Gävlebor som överhuvudtaget har hört talas om teveprogrammet Idol ser fram emot kvällens sändning med en alldeles ny och pyrande känsla i kroppen: kanske, bara kanske, kan vi för en gångs skull känna oss lite stolta över vår stad när ljuset randas imorgon bitti. Det vore faktiskt något av ett mirakel. 

För vi har ju sett trailern där Anders Bagge ropar “Fan vad de levererar i den här stan. Gävle for president!”. Vi har sett den men nästan inte vågat tro. Först trodde jag att han var ironisk, för så tänker den som fått klara sig genom livet utan till exempel stockholmarens självklara stolthet eller göteborgargens medfödda lokalpatriotism. Men lokaltidningarna avslöjar sanningen bakom ropen, tjugotvå lyckligt utvalda fick guldbiljetter till slutaudition och det är mest av alla städer utanför storstäderna (jag sa ju att ni inte skulle förstå storheten i det här, själv blir jag nästan tårögd ska ni veta). 

En gång i tiden, på det glada 80-talet, ägde faktiskt Gävle visst renommé som musikstad av hyfsad rang. Inte så att staden levererade kända artister på löpande band, det är väl egentligen bara Di Leva som lyckats nå framgång på riksnivå. Okej, Quiet bubblade på Poporama och PF Commando hade väl viss framgång på punkscenen, och Twang var bandet som förtjänade ett bättre öde för det är bland det absolut bästa som kommit från den här staden, men på det stora hela var det så att säga stjärnfritt på den lokala himlen. Det var snarare så att det hände saker i varje buske. Alla man kände höll på med musik, små improviserade spelningar ägde rum lite varstans, klubbarna i stan bokade LOKALA band och alla som ville fick anmäla sig till musikfesten i Boulognern. Kort sagt, det var en kreativ atmosfär för den som höll på med musik. 

Sen vet jag inte vad som hände, det bara dog. Eller egentligen vet jag nog vad som hände, hela klabbet hölls ihop av en handfull ideellt arbetande hjältar som brann för musiken och ville göra saker här, i hemstaden, istället för att ta sitt pick och pack och flytta till the land opportunity (vilket för en Gävlebo alltså är Stockholm). När dessa hjältar antingen gav upp eller flyttade till huvudstaden (Mike din rackare, jag har nog sett dig jäkta fram på Söder!) slocknade Gävles brinnande musikbuskar. Eller gjorde de det? Jag är inte säker, jag har ingen koll längre. Men känslan är åtminstone att 90-talet inte var en blomstrande tid för local heroes. 

90-talet var istället de urbana strömmarnas tidevarv, lämmeltåget gick till Stockholm och jag tror det var Orup som sa att om alla Gävlebor flyttade hem igen så skulle det bli Sveriges största stad. Detta efter att han hade träffat på en herrans massa av oss i musikbranschen. Och det här är förstås inte bara sant för Gävle och musiker, dessa strömmar gick över hela landet och genom alla branscher. Men kanske är Gävle det optimala lackmuspapperet i sammanhanget, för vi har alltid varit pionjärer när det handlar om bristande tro på hembygden. Lägg till närheten till Stockholm (drygt en timme med tåg) så förstår du varför Brynäs hejaklack alltid är mycket större och skränigare på Johanneshov än i Läkerol Arena. Här hemma vågar vi knappt öppna käften medan vi där borta helt plötsligt blir stolta över vårt ursprung. Det är helt enkelt lättare att vara lokalpatriot på bortaplan, så den som vill vara stolt över Gävle gör nog bäst i att flytta härifrån. 

Så vad har Idol med allt det här att göra? Kanske inte skit, kanske en jävla massa skit. Det beror på vad som händer i Gävlebornas huvuden efter ikväll. Oavsett vad man tycker om konceptet så ser åtminstone jag unga människor som har glöd, passion och en tro på framtiden när jag tittar på Idol, och ikväll kommer jag att se just sådana unga människor som faktiskt bor i min lilla skithåla till stad. Eller min underbara lilla stad, som jag hädanefter kommer att kalla den. För det är ju faktiskt så som han den gamle a-lagaren sa, han som jag pratade med på en bänk i Boulognerskogen för några år sedan: “Om man tror att allt är skit, då blir det skit”. 

Så upp med hakan nu alla trötta Gävlebor, kliv ur gropen och borsta av brallorna för ikväll är vi inte bara etta på klamydialistan. Ikväll är vi staden som levererar rekordmånga musiktalanger, och jag vet att vi har eldsjälar som Johan Jämtberg på fritidsgården Helges att tacka för det. Jag vet också att vi har eldsjälar på Musikhuset att tacka för det (och min kompis Matte B tar över som chef från 1:a oktober, lycka till Matte!) och jag vet att killar som Andreas Vaple på klubben Wasteland drar ett tungt lass för att se till att vi har ett levande musikliv i den här staden. Det är kort och gott människor som dem som gör att en stad av Gävles ringa storlek lever istället för att dö, och det är värt en stor fet guldstjärna i min bok. 

Fotnot.
Som du kanske förstår skrevs denna text igår tisdag, så idag kanske jag får äta upp alltihop om det visade sig att Gävle ändå inte levererade. Men jag tar den smällen.

Det var stundens ingivelse som gjorde att jag gick in i den öppna porten. Jag var ute och promenerade utan varken riktning eller mål, lockad av eftermiddagssolen, och kände mig egentligen helt tillfreds med det när minnet gav sig till känna.

Tidigare i somras, när jag under en kvällspromenad tog färjan över till Sjöstaden, såg jag Hammarbybacken torna upp sig ödslig och okuvlig bortom de nybyggda terrasshusen. Ställd inför tanken kunde jag inte låta bli. Jag gick till den plats där skidliften bryter fram om vintern. Där mätte jag backen med ögonen och tog några kraftiga andetag innan jag rusade rakt uppför. Halvvägs, ungefär i höjd med Skistarskylten, vek sig benen och jag däckade utmattad i gräset. Där låg jag och frustade och spottade medan en turist gick omkring på en avsatts bara några meter bort och tog bilder. Efter en kort vila tog jag mig upp på fötter igen och stapplade den sista biten uppför backen.

Södermalm och de södra förorterna låg utsträckta framför mig och vände jag mig om kunde jag blicka ut över det väldiga Nackareservatet och Stockholms skärgård. Ögonblicket var vackert och jag lät det vara, väl medveten om att det var en stund jag skulle bära med mig – tillsammans med en bruten stortånagel.

Knappt hade jag tänkt tanken förrän jag befann mig i en främmande trappuppgång. Porten stod öppen och jag såg min chans och tog den. Jag visste bara att jag ville uppåt. Jag sprang uppför de vindlande trapporna, två-tre steg i taget, men högst uppe möttes jag bara av en stängd vindsdörr. Jag kände på den. Låst. Jag andades ut en stund och skyndade sedan ner igen. Till höger om den hiss jag negligerat på vägen upp fanns en olåst dörr som vette ut mot innergården. Jag öppnade den och kom ut på en asfalterad gård med ett takbelagt cykelställ och flera gröna soppcontainrar. En äldre herre höll precis på att tvinga ner en hopknuten plastpåse genom hålet till en överfylld container.
- Hej, sa jag.
Han nickade kort till svar.
Bakom cykelstället fanns en mur som ledde upp till en nivåskillnad till nästa innergård. Den var kanske en och en halv meter hög och ovanför fanns ett svart stålstaket på någon meter. Jag hävde mig uppför muren och lade benen över staketet samtidigt som jag kunde känna mannens ögon i ryggen.
- Fel på porten, försöker ta bakvägen in, sa jag ursäktande.
Att döma av hans blick lät jag inte trovärdig. Eller så kanske min orakade uppsyn och ringarna under ögonen ställde till det.
Jag drog i första bästa dörr. Låst. Jag vände mig om, mannen stod fortfarande kvar och hans huvud kikade upp mellan stängerna i staketet. Jag gick med snabba steg mot nästa dörr.
- Hörrudu, hör du verkligen hemma här? ropade han efter mig samtidigt som jag slank in i trapphuset.

Nu var det bråttom. Jag fick för mig att gubben skulle ringa polisen eller ställa till med något. Han såg ut som typen som inte klarar av att låta bli att lägga näsan i blöt – uttråkad pensionär ständigt redo för action. Jag skyndade uppför trapporna. På tredje våningen mötte jag en man i min egen ålder som var på väg ut från en lägenhet tillsammans med en liten flicka som såg ut att vara hans dotter. Vi nickade hastigt. Högst upp fanns en olåst glasdörr in till en loftgång som ledde vidare till nästa hus. Halvvägs in i gången stod en massiv järndörr på glänt. Jag öppnade den och gick uppför trappan innanför. Trappan mynnade ut i en korridor med vindsutrymmen på var sida, bakom väggar av hönsnät. Jag hörde röster åt höger så jag vek av åt vänster. Några meter in svängde korridoren. Det var nästan helt mörkt och jag ville inte tända med risk för att dra till mig uppmärksamhet. Jag följde korridoren hela vägen tills den slutade vid en dörr utan lås. Jag kände på handtaget. Det var som om dörren tvingats in i en mindre ram för jag var tvungen att rycka till ordentligt för att få upp den. När den for upp kom den med full kraft och passerade ansiktet med en hårsmån. Gångjärnen gnisslade när jag drog igen dörren bakom mig.

Uteplatsen var liten och belagd med grå stenplattor. Det fanns en stol och ett litet bord och en blomkruka fylld med en sörja av jord och vatten, som om någon en gång för länge sedan försökt göra det fint där, men att platsen sedan dess glömts bort och förfallit. Utsikten vätte mot innergården och om jag inte varit så höjdrädd hade jag tagit mig fram till räcket och tittat ner för att se om mannen fortfarande stod där och om han kanske höll en mobil i handen. Men jag vågade inte. I stället tog jag ett fast grepp om stegen vid sidan av dörren och klättrade upp mot taket. Inte heller det vågade jag egentligen, men jag kände mig jagad. Och stegen var inte mer än två meter hög och väggfast. Den började en bit upp och var böjd i änden. Jag kröp upp på en avlång avsatts samtidigt som jag kisade försiktigt framåt, rädd för att blicken skulle vandra och att jag skulle drabbas av svindel. Avsatsen var smal och på andra sidan fanns en förhöjning som såg ut att vara en skorsten eller ventilationstrumma. Jag kröp fram och lutade ryggen mot den och tittade mig försiktigt omkring. Det surrade dovt och den svarta plåten vibrerade lätt.

Tak, takåsar och skorstenar var allt jag såg och långt där borta tornade Globen upp sig och en bit till vänster Hammarbybacken. Jag satt där för rädd för att röra mig och bara andades och lät ögonblicket vara.

1. Det råder en (påstådd) Beatles-mania igen, vad är din relation till bandet?

Kniven: Ingen som helst relation. Jag kan ingenting om Beatles och tycker det som jag har hört är skittråkigt.

Matt: Den är rätt svag faktiskt. Jag kanske borde jobba lite mer på min relation till Beatles?

Maths: Jag berörs väldigt sällan av Beatles musik, äger till exempel inte en enda platta. Ändå erkänner jag deras position som världens genom tiderna största och mest inflytelserika band.

David: På dagis mimade jag och min kompis Adam till She loves you och slog undan benen för tjejerna. Adam lurade i mig att han var bror till en av medlemmarna – vilket jag köpte och spred vidare under flera års tid. Det tål att påpeka att Adam är från Sri Lanka. I vuxen ålder har jag alltid varit mer för Stones.

Jonas: Hemma lyssnade man aldrig på Beatles; pappa och syrran lyssnade på soul och funk, medan min mamma lyssnade på “röster” som hon själv brukade säga, dvs. Elvis, Barbra Streisand, Rod Stewart, Tom Jones, Julio Iglesias, Jussi Björlng, Luciano Pavarotti m fl. Så jag fick upptäcka Beatles själv i de sena tonåren. Det går inte att förneka deras känsla för pop, melodier och fästande refränger, men de har aldrig lyckats ta sig ända fram hos mig. Jag gissar att de inte skulle få med nån låt på min “all-time top-50 songs”. Men kanske på topp 100.

Mattias: Ingen särskild, är jag rädd.

2. Nämn tre saker som du tycker har kännetecknat 00-talet.

Kniven: Den lätt ökande hastigheten på informationsutbyte. Fildelning. Ökad global medvetenhet.

Matt: Internet, Dokusåpor, Finanskris.

Maths: Terroristhot, globalisering, upphovsrätt.

David: 1. Internets intåg i vardagslivet. 2. 9/11 och dess konsekvenser. 3. Det minsta motståndets lag.

Jonas: Klimathot. Youtube. iPod.

Mattias: Övervakning, terrorism och depression.

3. Om du fick bestämma, vem skulle få Nobelpriset i litteratur?

Kniven: Astrid Lindgren- om man för en gångs skulle fick dela ut det poststumt.

Matt: Bob Dylan eller Bruce Springsteen.

Maths: Leonard Cohen.

David: Tobias Wolff

Jonas: Helskotta vilken ångestfråga… Men okej då – Staceyann Chin. Jag såg och hörde henne första gången på nån av de tidiga Subörbfestivalerna i Botkyrka och blev fullkomligt golvad. Förutom att hon är min favoritpoet och favorit-spoken-word-artist, är hon den coolaste tjej jag känner till alla kategorier. Hon kommer givetvis aldrig att bli aktuell, inte minst med tanke på att hennes katalog är på tok för tunn. Men skulle Akademin göra ett pk-val vore hon ju en smart utnämning med tanke på att hon är en ung arg svart lesbisk kvinna. Då täcker de ju liksom in alla minoriteter på en gång…

Mattias: Säger man Astrid Lindgren blir man väl steglad av litteraturmobben, så det får bli… Astrid Lindgren!

I tre dygn har jag låtsats att Internet inte finns. Jag har inte ens kollat min mail, datorn har varit helt avstängd. Det kanske låter lite i era öron – tre dygn. Men jag kan ärligt säga att det känns som lång tid i dessa dagar. Och jag kan också ärligt säga att det känns väldigt skönt. Jag älskar Internet. Jag älskar Internet lite för mycket rättare sagt.

Jag kan inte förklara varför nätet så lätt tagit en sådan avgörande plats på min lediga tid eller hur ett beroende uppstår kring att jag kollar nyheterna varannan timme. Har det hänt något? Vad hände inatt? Vad hände för en timme sedan? Vad är nytt? Herregud, varför vill jag veta allt det här? Och varför vill jag veta det hela tiden? Jag kollar efter uppdaterade bloggar och artiklar, letar kläder, ny musik och är in och ut på mailen. Jag håller mig bara uppdaterad, förklarar jag övertygat för mig själv och scrollar nervöst med högerhanden.

Varför verkar mycket av det vi gör på nätet gå till sådan överdrift? Och varför finns det en växande känsla av mer och mer prestation i denna myrstack av information? Är det inte kvalitet på det som produceras så ska det åtminstone vara kvantitet – vänta bara, jag ska sprutlackera hela min blogg med alla mina intryck. Saker och ting som tidigare inte ens bemödades med en tanke får idag helt andra vidder av innebörd. Folk, media, alla – skriver om allt. På Internet finns verkligen allt. Hela tiden. Konstant uppdaterat. Internet har inget filter. Och det är det som gör det så underbart. Internet är fritt. Och helt förtrollande. Och jag ska ärligt erkänna – jag blir väldigt påverkad av det här. Jag blir mer och mer förtrollad för varenda år som går.

Alltså, vad gjorde vi innan Internet fanns? Vi är ju trots allt några som lever i skarven av dessa två olika världar. Jag minns till och med ett skolarbete jag gjorde om elektronisk post 1993 där jag lillgammalt förklarade att elektroniskt post minsann bara var en tillfällig trend. Aldrig skulle det kunna konkurrera ut det riktiga handskrivna brevet, och varför skulle något så opersonligt som datorer vinna mark, datorer var tv-spel und so weiter. Okej, jag var 14 år då men under dom här tre dagarna har jag förvånats över hur lätt det ändå har varit att släppa taget om Internet trots att det samtidigt, paradoxalt nog, känts som om jag missat väldigt många saker. Flera viktiga insikter följer ändå dessa känslor och jag konstaterar följande. Jag vill ha mindre av Internet och mer av något annat. Jag vill ha mindre förklarat och presenterat för mig och mer av något som endast jag själv reflekterar över och behåller för mig själv i lugn och ro. Personligen handlar också om att förminska eller eliminera känslan av ett beroende till någonting. Jag vill inte känna den här märkliga känslan av att jag hela tiden har bråttom till, mot, genom, in i någonting. Bråttom till att förstå, till att tycka, till att lära mig, till att vara uppdaterad – när jag i själva verket inte behöver ha bråttom alls.

När jag kollar mailen efter tre dygn har jag fjorton brev. Lite reklam, en inbjudan till ett kalas, taggad på det och det fotot. En vän har skrivit att hon saknar mig och undrar när vi ska ses egentligen. Snart, tänker jag. Ska bara kolla en sak på nätet först.

När jag går mellan betonghusen på väg till jobbet så känner jag lukten av nyklippt gräs. Det är en doft som vanligtvis gör mig lycklig, men som nu fyller mig med en känsla av saknad.
Sommaren har nämligen svept förbi i en rasande fart. Jag hann knappt få korn på den innan löven plötsligt började få den där mörkgröna färgen, den som förebådar florans färgsprakande dödskamp innan allt blir brunt och grått igen.

Vad hände egentligen? Var tog kajakpaddlingen, cykelsemestern och promenaderna i grandoftande skogar vägen? Jo, det kan jag tala om. De slukades av ett (i och för sig för stunden trevligt) vidlyftigt leverne på barer, uteserveringar och restauranger. De försvann i bakfylla, trötthet och en och annan sporadisk cykeltur som aldrig sträckte utanför stadens tullar. Inte en enda gång har jag legat och tittat ut över båtarna från Fredhälls solvarma klipphyllor eller brutit Mälarens skenbart ljumma vattenyta. Aldrig syntes min bleka lekamen i Hagaparkens filtbeströdda gräsgryta.
Sommaren försvann istället i en strid ström av kall öl på Debasers uteservering, i pangen längs Skånegatan och på otaliga andra syltor runt om i stan. Och jag, som alltid romantiserat över sommar i stan, känner mig nu lite blåst på konfekten.
Plötsligt förstår jag bättre varför staden avfolkas i juli, varför de avgasinpyrda invånarna flyr i sina fullpackade bilar och fyller upp ändlösa köer på motorvägarna med kylarmärket inställt mot Landet (allt medan lantisarna gör det motsatta och sedan kommer hem arga och undrar varför ”Stockholmarna” är så dryga).

Jag är expert på att drömma, men blir sedan fylld med vanmakt när tiden är mogen. Trots att veckorna sträcker ut sig som en loj hund, ser jag bara begränsningar och ett ständigt krympande tidsfönster. Så jag slår i från mig, och när dagen är slut och ljuset kryper ur bild och kvällshimlen blir först rosa och sedan orange, så har jag inte fått någonting gjort. Och sommaren passerar, som en sorglig parodi av mitt liv.

Emellertid kan det efter en varm sommar finnas en viss längtan efter mörka höstkvällar med vindstötar som får fönsterglasen att skallra. Tiden då man kan vika upp rockslaget och fantisera om lyktor som vajar från träden på gården, om snabba moln på mörka himlar och regndroppar på fönsterblecket.

Och just som jag börjar förlika mig med att sommaren tog slut snabbare än väntat, så kommer den förbannade kylan. Och det är svårare att köpa – jag fullkomligt avskyr vintern. Åtminstone den man får uppleva som boende i Stockholm, för det är en vinter som sällan kommer till skott. Det blir mest ett utdraget slaskigt lidande, som ibland avbryts av ett par vackra iskalla dagar med rimfrost och snötunga trädgrenar. De där tillfällena liksom strösslas ned i det fördömda mörkret som gnistrande snöflingor. Kanske för att visa oss storstadsbor vad vi går miste om, där vi vandrar genom vardagens fuktiga, råa kyla med en hopplöshet som tränger allt djupare in i själen.
Och det är någonstans där det hela börjar om igen. Jag glömmer mina tillkortakommande, där jag sitter hemma med flackande ljus vid ett element som närmar sig kokpunkten och målar upp storslagna planer inför den kommande sommaren. Allt ska hända och åh vad kul det ska bli. Äventyr, cykelexkursionerna till närförorterna, landsflykt, bilsemester (med någon som har körkort) och utsträckta bleka ben i Björköns böljande hagar.

Och så där rinner åren förbi. Tills jag en dag vaknar upp ur min händelselösa dvala, sniffar nyfiket i luften och känner doften av nyklippt gräs. I stället för saknad fylls jag med energi, en pirrande glädje över livet och de dagar som står redo att fyllas med vad som helst. Sedan blir jag varse min rollator, och med en djup suck styltar jag i väg mot dödens allt mer lockande svärta.

(Kan du som jag inte låta bli att vältra dig i det melankoliska armod som hösten bjuder, så har du här en perfekt följeslagare en regnig dag. Lägg gärna till fler låtar!)

En rörlig arbetsmarknad, fritt utbyte av tjänster över gränserna, visst låter det fint? Billiga polacker bygger din nya veranda i trädgården samtidigt som irländska asfaltsarbetare jobbar på garageuppfarten. Det här är bra, det säger både politikerna och näringslivet, och den som vågar säga emot är en inkrökt protektionist. Det finns inte många nyanser i den här debatten, men jag ska ändå våga mig på att vara lite kritisk. Och glöm det där med krisen, that’s yesterday’s news. Nu tittar vi framåt, nu tänker vi strukturellt. En kris går förr eller senare över, men var står vi när dörren öppnas på glänt igen? 

Ja, här är ett scenario: det finns alltid någon billigare och smartare runt hörnet som kan ta ditt jobb. Det kan vara en lettisk betongarbetare, en polsk snickare eller en indisk programmerare. Bara som några exempel. När man hamnar i spiraltänkandet och följer linan hela vägen ut känns det som att det enda som till slut talar för att en dyr svensk överhuvudtaget får jobb är att han besitter någon spetskompetens. Som att tala svenska till exempel, det är nog fortfarande att betrakta som en spetskompetens i det globala samhället men det är förstås bara en tidsfråga innan även detta hinder för fritt nyttjande av tjänster är borta (i somliga verksamheter, som färdtjänst, räcker det med en sex månaders kurs i svenska så är saken biff). Finns det spetskompetenser så det räcker åt Sveriges hela arbetsföra befolkning (minus acceptabel arbetslöshet, ska vi säga fyra procent?) Nej, skulle inte tro det.

Jag förstår mekanismerna bakom det här, ekonomin har sina lagar och ett företag som jagar kostnader ser marginalen växa när indierns låga lön dyker upp i excel-arket. Och konkurrens ska vi naturligtvis ha, men till vilket pris? 

Jag ser dessa irländska asfaltsarbetare slå läger utanför McDonalds vid Valbo köpcentrum. Över parkeringen löper linor med tvätt, barnen tvättar sig hjälpligt på toaletten medan lokalbefolkningen förfasar sig. Någon ringer polisen och gänget drar vidare till nästa ställe. Detta är Sverige år 2009. Var det någon som sa proletariat? 

Jag pratar med kollegan i Stockholm som har anlitat ett gäng polacker för att totalrenovera huset. Killarna jobbar till långt in på kvällarna och sover på golvet i vardagsrummet. “Skulle du kunna tänka dig att åka till Polen och sova på någons golv tills jobbet är klart?” frågar jag henne. “Nej, aldrig i livet!” svarar hon. Men polackerna gör det, för de är inte som oss. 

Jag pratar med indiern som sköter all programmering i mitt projekt. Han jobbar jämt, han bor i anslutning till kontoret och åker endast hem till sin fru varannan helg. Hur kan vi konkurrera med honom? Jag cyklar hem varje lunch, för att träffa barnen och tjöta lite med frugan. Man är ju tvärrökt, det är bara att inse det. 

Jag tycker faktiskt man bör förstå och respektera att det finns en äkta och påtaglig oro på grund av den här utvecklingen. Det märks runt fikabordet, snacket går. Vad ska vi jobba med då? Alla kan ju inte vara mellanchefer eller projektledare, eller jobba som sjuksyrra i Norge. De allra flesta människor är för utveckling så länge det inte innebär några försämringar för dem själva. Så länge utveckling betyder billigare platt-TV och ökad valfrihet sätter vi oss gärna på de höga ideologiska hästarna och manar på. Men att det finns en klar och tydlig koppling mellan fri, rörlig arbetskraft och försämrade arbetsvillkor, det är en insikt som allt fler svenskar börjar komma till. När utvecklingen betyder att du tvingas konkurrera med människor som jobbar dygnet runt och inte ser sina familjer på flera veckor, hur smakar den marknadsekonomiska medicinen då? 

Jag tror att vi står inför en mycket intressant politisk period framöver. En period när marknadsliberala idéer kommer att börja ifrågasättas inte bara av industriarbetare, rörmokare och vårdbiträden, utan av borgarnas egna kärntrupper. Vi snackar om medelklassen, vi snackar om tjänstemän som hittills suttit på ganska bekväma stolar och dragit in 35 till 40 papp i månaden och som nu ser sina jobb outsourcas till låglöneländer. Det har varit ganska lätt för dessa människor att tro på de ideal som marknadsekonomin erbjudit, eftersom de själva inte har drabbats av medaljens baksida. Men nu mina vänner, nu ritas kartan om. 

Och det finns väl som vanligt bara två vägar att gå här: lägga sig ner och dö eller försöka göra något kreativt. Vi måste ju hitta på något nytt, den saken är klar. Och det kommer vi att göra, marknaden för skapade behov verkar vara oändlig (åtminstone i högkonjunktur) men det går ju inte över en natt. 

Men tyvärr väljer många det tredje alternativet, att stå och stampa och gnälla. Du har hört tongångarna förut, att det är för jävligt hur de snor våra jobb, att det är för jävligt hur kapitalistjävlarna suger skiten ur oss medan politikerna ser på. Det här kommer du att få höra igen inom en snar framtid, med den enda skillnaden att demonstrationstågen kommer att bestå av välbärgade villaägare som ser sina aktieinnehav försvinna ner i proletariatets svarta hål. Skrämselpropaganda? Javisst, men rädslan finns redan där och väl skrämd kan medelklassmänniskan nog ta till ganska drastiska metoder för att försvara sin egendom. 

Och vi närmar oss riksdagsval, vilket förstås gör saken ännu mer intressant. Jag tror nämligen att den allians (och är inte förresten allians bara ett annat ord för pakt?) som bäst bemöter denna oro kommer att vinna valet. Sanna mina ord, medelklassen som har indiska programmerare i hälarna hamnar denna gången i vågskålen. Så kom ihåg det nu Mona Sahlin, gå inte ut i valrörelsen och prata om hur vi ska ta oss ur krisen för den bollen har redan passerat dig och borrat sig in i krysset. Nej, du ska prata om den stora förvandlingen, hur Sverige och svenskarna ska överleva i en global konkurrens. Du ska prata struktur, du ska prata framtidstro och du ska framför allt prata kreativa lösningar. Då vinner du valet.

”Vi kommer höra av oss”, säger hon och vi skakar hand.

Jag vet att de inte kommer höra av sig. Jag kände det under hela intervjun. Det var något som inte stämde och förmodligen uppfyller jag inte kompetenskraven även om det aldrig framgick i annonsen. Det var inte mig de letade efter. Det hade inte spelat någon roll vad jag sagt under intervjun. Jag förstår det. Men det är en klen tröst när jag verkligen vill ha jobbet.

Många gånger har det varit jag, där på andra sidan bordet, som intervjuat en sökande för en position på min avdelning. Man märker ganska snart om den sökande skulle kunna passa för tjänsten och om så inte är fallet försöker man avsluta intervjun så fort som möjligt.

Jag gör precis som många jag själv intervjuat. Jag pratar på fastän jag förstår att det är kört och försöker övertyga och övervinna med min charm då jag insett att min meritförteckning inte räcker till. Det är så klart fruktlöst.

Det är inte lätt att vara den rätte för en enda tjänst bland kanske hundratals sökande. I en jobbannons efterfrågar de någon mellan 22 och 27 år. Det är såklart en omskrivning för att de vill ha någon utan familj som kan jobba dygnet runt och som de inte behöver betala så hög lön till. Som 35 åring får man då inte ens komma på intervju – även om man saknar familj och mycket väl kan tänka sig att jobba 20 timmar om dygnet.

Som ett sista desperat försök trugar jag på henne mina referenser. Jag vet om att det inte är aktuellt att ringa på referenser i det här läget. Men det är det sista jag har att komma med och mina referenser är starka. Så jag spelar ut mitt sista kort. All in!
För jag vill verkligen ha jobbet.

En några år gammal bild på mig och min morfar.

Sommaren är oåterkalleligt borta och det nya året är här. Zlatan magar in ett mål och skänker hopp och andrum åt en pandemifixerad nation. Själv skiter jag i både Zlatan och landslaget och satt som bäst och flirtade in mig hos en tjej på krogen för att skänka mig själv lite hopp när magmålet tog i nät. Faktum är att jag inte ens märkte av att Sverige hade tagit hem segern förrän jag kom hem runt tre på natten. Trots att jag var ute bland folk hela tiden glömde jag fråga om det som borde vara, och såklart även var, nattens stora samtalsämne.

Kommer vi till VM nu? Kanske, men förmodligen inte. Jag hoppas att vi gör det – även om jag skiter i landslaget. Vi behöver lite trevliga snackisar över fikabordet och på barstolen. Eller? Ekonomisk kris och grissjuka kan väl inte vara allt den här hösten?

- Sedan dag ett har jag trott på den grabben, sa morfar om Zlatan när vi i söndags satt på en restaurang i Norrtälje. Alla äldre män, som av någon anledning hyser faderskänslor alá Mats Olsson för Zlatan, får vatten på sin kvarn när vår underpresterande drummel till långskånk får till det.

- Och svinsjukan skrämmer mig inte, den har jag enligt säkra uppgifter burit på hela livet, fortsatte gubben. 81 år och hård som granit. Så vill jag också vara när jag är gammal. Men jag tvivlar. Har man som min morfar gått från barnhemsbarn till framgångsrik bagare och egenföretagare har man byggt upp en inarbetad säkerhet, en vishet om att man fixade det, rodde hem livet och lyckades göra det bästa av det man fick till skänks. Vår flytande generation bär på för många valmöjligheter. Smörgåsbordet är så stort att utbudet gör oss svaga och skelögda.

Förhoppningsvis bär krisen och grissjukan med sig att perspektivet blir en aning smalare. Att vi fokuserar. Fan vilken otäck livscoach jag låter som, men jag blir gärna lite lagom misshandlad, eller rättare sagt tar ett rejält kok dyngstryk av samtiden för att komma ut hårdare på andra sidan och kunna tjonga in bullarna i ugnen och få möjligheten att kicka tillbaka vid Norrtäljeån på gamla dar och över en öl blicka tillbaka på livet och tänka att, ja fan, jag gjorde mitt.

1. Hur förhåller du dig till spel och dobbel?

Jonas: Ganska svalt skulle jag vilja påstå. Är visserligen med i helgens Lottohysteri, men dessförinnan var det nog när jag satte en tusenlapp på att Kroatien skulle ta hem fotbolls-EM i fjol.

Kniven: Personligen är jag väldigt oinsatt men gillar roulette och black jack. Spelar vi poker är det som mest bara 100 var i potten. Inga stora summor, då är det liksom fortfarande på lek och inte på allvar.

Mattias: Jag håller mig i från det. Jag har en svag karaktär, och skulle bara ruinera mig.

David: Spelar i princip aldrig. En polare försökte få mig att börja spela nätpoker, men det var så förbannat tråkigt att jag lade av innan jag ens hann komma igång på riktigt

Maths: På samma sätt som jag förhåller mig till knark, dvs med total avhållsamhet. Jag kan inte riktigt motivera min ståndpunkt, men jag tror att det där är riktigt farliga grejer som jag kan trilla dit på.

Matt: Jag spelar på lotto, stryktipset, V75 med mera. Vem vill inte vinna 47 millar i veckan i månaden liksom?

2. Vilken religon skulle du välja om du blev tvungen att välja en?

Jonas: Katolicismen. Både min fru och mina barn är katoliker, så det steget skulle väl inte kännas vare sig långt eller speciellt konstigt. Dessutom hade vi en Opus Dei-präst som vigselförrättare när vi gifte oss…

Kniven: Buddhism.

Mattias: Kristendomen. Det är ju en religion där det verkar finnas obegränsat med förhandlingsutrymme om vad som faktiskt gäller, så det skulle nog gå att leva vidare ungefär som vanligt.

David: Buddhism varkar avslappnat, kör på det – med pistolen mot tinningen.

Maths: Det populära svaret här är väl Buddhism antar jag. Det verkar ju mysigt, inte så religiöst egentligen utan mer en filosofi. Men ska jag vara ärlig så har jag inte en susning, det är verklilgen pest eller kolera för mig det här med religion. Shinto kanske?

Matt: Jag är väldigt dålig dåligt insatt i vad olika religioner innebär. Mystiken runt religioner är ganska intressant men jag har svårt att förstå att folk verkligen tror på den. Eftersom jag är tvungen att välja väljer jag Taoismen.

3. Hur spenderar man på bästa sätt en grå och ruggig höstsöndag?

Jonas: En lång och slö frukost med morgontidningar och helgbilagor. En promenad vid vattnet för att ta in det gråa och stormande havet. Brasa och romcom. Och till sist ett skönt bad i karet med en skön bok innan sängdags.

Kniven: Man tar sig i kragen. Bokar en resa. Gör en konstig gryta som man äter med ris och mangochutney. Man runkar, skriver en halv dikt som man spolar ner i toaletten. Man lägger rent på sängen. Läser bloggar. Svarar inte i telefonen. Man går på bio. Man spraydatar och fantiserar. Man går och lägger sig.

Mattias: Framför datorn med Everquest 2, småkakor och en kopp te. Eller också framför en bra film tillsammans med någon jag tycker om.

David: Inte med att vara bakis i alla fall, det ska gudarna veta. Allra helst med en god bok eller någon man tycker om.

Maths: Så länge det inte regnar klär man på sig sina varma kläder, klär på barnen deras varma kläder, och går ut på promenad med vagnen. Man stannar vid någon lekplats, spanar efter fåglar och flygplan i skyn, stannar tills man fryser och går sen hem och laddar upp en rejäl fika (tänd några ljus, det är cheesy men effektfullt). Om det regnar tar man bilen till IKEA, köper en byrå i form av en byggsats med femtusen lösa delar som tar fyra timmar att skruva ihop. Sen laddar man upp en rejäl fika.. och tänder några ljus.

Matt: Man trotsar vädret och ger sig ut på en långpromenad. När man blivit trött kall och våt slinker man in på en mysig pub och värmer sig med en öl. En öl av den lite mörkare typen. En engelsk smakrik ale rekomenderas. Har man inte med sig något sällskap kan man ha med sig en god bok.