(Jag ber om ursakt, men vara tre sista bokstaver existerar inte pa dessa tangentbord. Det gar inte ens att uppbringa de punkter och smacirklar som behovs for att kunna tillverka dem for hand). Hej allihop! Jag befinner mig just nu i Kapstaden. Det borde ni ocksa gora. Den har staden har definitivt letat sig fram till en hog placering pa mina topplistor - bade vad det galler att besoka, och en tankbar plats att sla sig ner pa. Sa medan ni smider planer for hur ni skall dra er tillbaka pa Rivieran eller i Florida, kommer jag leta boende i Kalk Bay eller Simons Town. For gud vad bra man har det har. Vadret under forsommaren ar val inte sa mycket att skriva hem om egentligen - 18-20 grader, sol, moln och lite duggregn emellanat, samt en vind som som tydligen bara kan uppskattas av en goteborgare. For blaser, det gor det. Livets gang daremot, och manniskorna som utgor det, ar dock verkligen vart att uppmarksamma. Mina fordommar hade forsett mig med en bild av en kaotisk afrikansk storstad, med mycket desperata och sammanbitna invanare. Jag har aldrig haft mer fel, kan jag saga. Tempot ar sa laidback att det far Sydney att framsta som en brandstation under utryckning. Humoret ar genuint gott, och de allra flesta bemoter dig med ett intresse, en artighet, hjalpsamhet och vanlighet som kanns bade akta och arlig. Inget av den dar paklistrade amerikanska skiten. Innan jag kom ner trodde jag att man skulle behova vara pa sin vakt pa ett helt annat satt, men inte vid ett enda tillfalle har jag kannt mig nervos, obekvam eller radd. Maten ar fantastiskt bra. Och billig. Vallagade toppklassmiddagar for under hundralappen och en riktigt bra flaska vin for samma pris ar ju priser jag garna hade sett pa fler stallen. Och det basta av allt ar att var vi an har slunkit in har maten varit riktigt, riktigt bra. Pa tal om vin sa har jag antligen lyckats fa klart for mig vilka druvor som ar mina. Igar akte vi namligen ut till Stellenbosch pa vinprovning och en crash course i vinkunskap. Sa skall ni nan gang bjuda mig pa middag sa ar det Sauvignon Blanc som galler for det vita och Cabernet Sauvignon eller Merlot for det roda. Tack. Forutom vinet har vi forsokt se och gora sa mycket som mojligt. Spannvidden av vad Kapstaden kan erbjuda ar enorm i fraga om sportaktiviteter, naturupplevelser, kultur och historia. Vi har givetvis besokt ett par kakstader som t ex Kaylitscha som har over en miljon invanare. Pa dagtid verkade det hur lugnt som helst, och sondagens enorma grillfest som vi var med pa inneholl bara leenden, dans och riktigt bra grillat kott. Jag inbillar mig dock fortfarande att det ar nagot helt annat efter morkrets inbrott. Ni som kanner mig vet att jag inte ar sarskillt naturintresserad. Men att kora langs branta urtidsberg hela vagen ut till Godahoppsudden var inget annat an en magiskupplevelse. Att sen sta uppe pa toppen av en vertikal 205 meter hog klippvagg och titta ner pa tva oceaner som mots, och forsoka satta sig in i hur datiden sjofarare kande nar de nadde denna punkt, ar en upplevelse som ar lika svar att beskriva som att till fullo ta in. Vi har ocksa hunnit med lite shopping, mycket strosande en dansforestallning och en pjas, och idag siktar vi oss pa Robben Island och Taffelberget, innan det ar dags att aka hem igen. Jag kommer att komma tillbaka. Ni borde folja med da. Och eftersom Sverige undvek att kvalificera sig till VM behover vi inte aka hit nar alla andra ar har - da vadret ar som samst och priserna som hogst. Vi ses snart! Er van, Jonas PS. Pjasen vi sag - Den svensk/sydafrikanska samproduktionen Transit, med Melinda Kinnaman i en av de ledande rollerna - satts upp pa Dramaten i slutet av november. Da skall ni ga. For den ar bra. Och har man nagra som helst varldsmedborgar- eller "radda varlden"-ambitioner ar igenkanningsfaktorn pinsamt hog. Se sa, fa andan ur vagnen nu. For nar var du egentligen pa Dramaten senast? DS.

3 Kommentarer

Det ringde upp en person från ett radioprogram och bad mig svara på en fråga: vad är ett karstområde? Det är en löjligt omöjlig fråga, om det inte vore för att jag har en farbror som är geolog, och som tog med oss bröder ut på exkursioner i naturen när vi var små. Han var lite tysk i sin framtoning, alltid klädd i grön filthatt med fasanfjäder innanför brättet och korta byxor med höga strumpor till, men utflykterna var fina och vi lärde oss en hel del om olika berg- och jordarter. En gång besökte vi Lummelundagrottan, som ligger utanför Visby på Gotland. Det var en häftig upplevelse, ett perfekt äventyr för fyra småkillar: imponerande stalaktiter, mystiska ekon och droppande vatten från mörka hörn. Nå, farbror Ernst berättade - med den ovanligt smittande entusiasm som betalda lärare i regel saknar - att Lummelundagrottan är ett karstområde. Karst är när sten vittrar sönder och bildar stora sprickor och grottsystem. Tack vare farbror Ernsts upprymda lektioner i det gröna kunde jag avlägga ett korrekt svar. Det blev en sekunds tystnad i luren, och sedan hördes ett imponerat tjut i andra änden. Jag fick reda på att jag vunnit en resa till Škocjangrottorna i Slovenien, ett av världens största karstområden, faktiskt upptagen på UNESCO:s världsarvlista. Men avresedatumet var väldigt tätt inpå, ja, jag måste faktiskt resa redan idag. Därför hann jag inte skriva något inlägg, men vi ses igen nästa vecka! Eller... ...jag ramlade. Halkade på våta löv när jag sprang mot bussen. Jag tog emot mig så illa att jag bröt bägge pekfingrarna. En på miljonen, sa läkaren som gipsade mig. Jag skriver med stor möda, en bokstav i taget. Nästa vecka kanske jag kan skriva lite bättre. Vi ses då! Eller... ...när klockan ställdes om till vintertid hände något i min hjärna, allting försköts liksom. Av någon anledning trodde jag det var torsdag först imorgon. Eller också är det väl bara så att jag inte har något vettigt att skriva om, och att det känns skönare med små vita lögner än sanningen. (Vi hörs igen i nästa vecka!)

3 Kommentarer

9 Kommentarer

Pet Sounds Bars övre bar är inte särskilt stor. Det hade utlovats en akustisk intim spelning till söndagsbrunchen. Eilen Jewell hade dock tagit med sig hela bandet dvs trummor, elgitarr och ståbas förutom Eilen själv på akustisk gitarr. De tog således upp större delen av baren. Eilen Jewell, hemmahörande, i Boston är nu på turné i Europa. I Sverige uppträder hon i Malmö, Örero, Norrtälje, och Stockholm. Eilen spelar mestadels folk/countryballader men i hennes repertoar märks även rock 'n' roll, honkytonk och till och med jazz. I våras släpptes Eilens tredje album Sea of Tears. På den här skivan har de skalat ner produktionen. Fiolen som på föregångaren var utmärkande har till exempel skippats helt. Enligt bandet själva underlättar detta dem att sömlöst röra sig mellan olika musikgenrer. Själv saknar jag fiolen. Inte många hade samlats på Pet Sounds Bar den här tidiga söndagseftermiddagen. Förutom brunchgästerna var där kanske tio personer som endast kommit för spelningen. Eilen Jewell spelade två korta set, ett vid tolv och ett vid två. Den dåliga uppslutningen verkade inte bekomma Eilen och bandet. De var på ett strålande humör och gitarristen, Jerry Miller, bjöd på imponerande snirklingar mellan strängarna. Eilen har en sångstil och röst som gjord för finstämda countryballader. Hon släpper inte ifrån sig några onödiga ljud och betonar varje stavelse. Det är enkelt och tydligt. Texten ska inte förglömmas och det är viktigt att den når ut. Även till ett sorligt brunchstockolm. Och det gör den. För den lilla skaran som tagit sig till Pet Sounds Bar gör Eilen Jewells musik hela söndagen  Och på kvällen spelade Eilen på Debaser. Tyvärr slutar nu Pet Sounds Bar med brunch och söndagsöppet.

Kommentarer (1)

- Ni två, ni följer med mig, sa den unga mannen i skjorta och slips och ett väldigt propert utseende, som inte riktigt hörde hemma i en verkstad, och pekade på mig och killen som satt bredvid. Den andra killen tittade frågande på mig som om jag skulle veta vad det gällde men jag bara ryckte på axlarna. Jag reste mig upp från bordet där vi suttit och testat små antenner hela förmiddagen, och dagen innan den, och dagen innan den, och följde med mannen som kommit för att hämta oss. Vi var inhyrda, ditskickade av ett bemanningsföretag. Vi arbetade en dag i taget. Ringde in kvällen innan eller tidigt på morgonen för att se om de hade något att erbjuda. - Ja, det är ett företag ute i Åkersberga som behöver extra hjälp i dag och kanske några dagar framöver. Nej, du behöver inte ha ömtåliga kläder med dig, det är sittande arbete. Mer än så fick man i regel inte veta. Det var alltid enkla arbetsuppgifter. Några nätter blev jag skickad till en stor postcentral för att sortera paket i lastvagnar. Och nu hade jag varit några dagar ute i Åkersberga och arbetat för ett företag som tillverkade antenner. Det var ett enformigt arbete som gick ut på att ta en antenn i taget och fästa vid en mottagare. De antenner som fick en grön lampa att lysa lade vi i en kartong och de som inte gav något utslag slängde vi i en soppsäck. Dagen innan hade jag arbetat bredvid en iransk poet som sade sig vara välkänd i sitt hemland och berättade att han vid något tillfälle hade läst upp dikter i svensk radio. - Vi kastade stenar på shahen, sa han. Vem fan är shahen? tänkte jag. Killen som gick bredvid mig nu var också från mellanöstern. Han var yngre än mig, kanske strax under tjugo. Innan vi blev hämtade hade vi bara hälsat och utbytt några få ord. Jag var trött och inte på humör för kallprat och han verkade inte heller lika talför som poeten dagen innan. - Ni ska få andra arbetsuppgifter under eftermiddagen. Soprummet ska tömmas och allt som är där ska sorteras ner i containrar, sa mannen medan han ledde oss genom korridorer och en stor verkstad som fick den verkstad vi arbetade i att framstå som mycket liten. - Här inne är det, sa han och öppnade en dubbeldörr till ett stort rum som mynnade ut på en lastkaj varvid det stod två stora containrar. - Kartonger och papper i den högra och allt annat i den vänstra sa han och vände sig om och gick. Vi tittade på varandra. Rummet var fullbelamrat med gamla kartonger, lastpallar och skräp. Det skulle bli ett tungt arbete. - Vad fan är det här för jävla skit, sa jag. Vi har inte blivit hyrda för att utföra den här typen av arbete. Jag hade en dejt på kvällen och bar skjorta och ett par svarta byxor på mig som jag hade för avsikt att hålla rena. Det fanns inte tid att åka hem och för att duscha och byta om innan och arbetet skulle göra oss svettiga och skitiga, inget snack om den saken. - Vi har inte ens fått några handskar, det här funkar inte, sa jag. Den andra killen såg också missnöjd ut. - Aa, fan asså, det här hade man ju velat veta innan så att man liksom varit inställd på det, sa han. - Precis, de valde ut oss för att vi är unga och de tror att de kan köra med oss hur som helst. Vi gick tillbaka ut i verkstaden och frågade oss fram till mannen som hade hämtat oss. Han satt bakom ett skrivbord inne på ett litet kontor och tittade upp när vi kom in i rummet. - Är det något problem? - Det här är inte vad vi kommit hit för, sa jag. Jag frågade innan och fick höra att det inte rörde sig om kroppsarbete som behövde oömma kläder. Jag har inga problem med den typen av arbete, tro inte det, men då vill jag känna till det i förväg så jag kan klä mig därefter, sa jag. - Ni får betalt av oss och då utför ni de uppgifter vi ålägger er, sa han irriterat. - Glöm det, sa jag och tog samma ton. Jag tänker inte förstöra mina kläder för att ni inte låtit oss veta vad som gäller. Mannen tappade med undersidan av en penna på skrivbordet och satt tyst med rynkad panna i några sekunder, under vilket jag hann känna den förorättades klump i halsen och ställde in mig på trotts och vägran och “fan, då drar jag”-attityd. - Okej, så här gör vi, sa han. Ni kan låna arbetskläder av oss och får sluta en kvart tidigare så ni hinner duscha innan ni går härifrån. Funkar det? - Absolut, sa jag och log inombords. En seger, tänkte jag, en seger för den lilla rättvisan. - Häng på här så ska jag visa, sa han och reste sig upp bakom skrivbordet. Han tog oss till ett ombytesrum med dusch i anslutning och låsbara skåp. - Strax tillbaka, sa han och gick iväg bara för att komma tillbaka med arbetskläder, handdukar och varsin halvliters cola. - Tänkte att ni kanske blir törstiga under arbetet, sa han. - Du, jag vill bara be om ursäkt för tidigare, sa jag. Om jag lät dryg menar jag. Jag är bara rädd om kläderna och har en dejt efter och jag var inte inställd på att bära sopor. - Okej, sa han och log. Trots leendet och det nästan överdrivet vänliga bemötandet med cola och handdukarna och den extra kvarten fick jag en känsla av att jag missat något. Att det inte riktigt stämde. - Fan, det här blev ju riktigt bra, sa den andra killen. Vi bytte om och högg tag i soprummet och sorterade allt i de två containrarna och vi tog pauser ibland och satt i solen på lastkajen och drack ur våra colaflaskor och snackade och skämtade och sa att fan om inte det här var bättre än att sitta och testa antenner hela dagen. - Det är mitt första jobb, sa killen. Jag hoppade av plugget i våras och det har varit skitsvårt att hitta något men nu har jag arbetat några veckor och varit här och på posten och på ett lager och det är riktigt bra faktiskt. Han berättade att han var i tioårsåldern när han kom till Sverige och att han helst av allt ville spela fotboll. Vid eftermiddagens slut var soprummet tömt och vi duschade och bytte kläder och gick till tåget som tog oss tillbaka till Östra station. - Ses förmodligen i morgon, sa jag. Men det blev inga fler pass ute i Åkersberga. Inte på posten heller. När jag ringde morgonen därpå berättade bemanningsföretaget att de fått in klagomål på att jag hade attitydproblem och därför inte kunde låta mig fortsätta arbeta för dem. Tyvärr, lade de till, vi fick ett gott intryck av dig, men vi har inte råd med missnöjda kunder. Kanske hade mannen som satte oss i arbete i soprummet blivit tillsagd att ta tag i det och bara ville få det gjort. Kanske såg han en uppstudsig kille framför sig och insåg att det enklaste var att smörja fanskapet och låta honom tro att han har rätt för att sedan sätta krokben för honom. Kanske tänkte han på det när han gick och hämtade cola och log överseende åt min ursäkt. Jag hugger dig i ryggen, grabben, tro inget annat. Jag ler mot dig nu, men i morgon står du utan arbete och du kommer förstå varför. Det var sensommaren 1998. Jag var tjugotre år. Att sticka upp är en lyx. Att ge någon fingret är en lyx. Ja fan, stolthet är en lyx. Och lyx har man inte alltid råd med, annars vore det ingen lyx. När man är tjugotre är man inte medveten om sådana saker, då är stolthet ett måste och fan om man ska ta skit från någon bara för att man har en hyra att betala. I helvete heller. Inte jag. Jag fick ett nytt jobb några veckor senare. För mig var det lugnt, jag kunde unna mig min stolthet. Frågan är, kunde den andra killen göra det? Hade han råd med min stolthet? Han som inte hade ett svenskt namn och som hade hoppat av skolan och egentligen bara ville spela fotboll och hade allt, verkligen allt, emot sig och var glad över att äntligen ha fått ett jobb. Drog jag med mig honom i fallet och landade han i så fall efter några veckor, som jag, eller var det jobbet hans chans och tog jag den ifrån honom bara för att jag var rädd att skita ner min skjorta?

17 Kommentarer

1. I filmen om ditt liv, vilken viktig händelse måste vara med? Jonas: Min upplevelse av SM-guldet 1985. Detta var enormt för en 14-årig Öisare, då det var en tid när ALLA höll på blåvitt eftersom de hade vunnit UEFA-cupen och prenumererade på SM-gulden. Jag fick så mycket stryk i skolan dan efter den avgörande finalen när jag gled in i full Öis-mundering, men varje slag togs emot som en njutningsfull smekning och med ett leende på läpparna. Det var den dagen jag förstod att det är vi Öisare som är det utvalda folket, och att jag är en bättre människa än var och en av dem. Maths: Barnens födslar. David: Jag föds och världen blev plötsligt mycket större. Mattias: När jag var på väg hem från krogen slumrar till vid cykelstyret mitt på Västerbron och vaknar med halva kroppen över relingen. Det får bli en nyckelscen. Matt: Fan jag vet inte om det inträffat någon enstaka viktig händelse i mitt liv - än.  Men filmen borde väl innehålla diverse möten med tjejer både misslyckade och tragiska och fina och romantiska. 2. I filmen om ditt liv, vilken händelse ser du gärna att den utelämnas? Jonas: Jag kan fortfarande ligga vaken på nätterna och vrida mig för något jag gjorde på mellanstadiet eller sa på högstadiet. Men både händelserna och ångesten är tyvärr en typisk del av mig. Mitt liv innehåller tillräckligt med jobbiga situationer för att det skulle bli pinsammare än en Dudley Moore-rulle. De allra värsta övertrampen utelämnar jag dock både ur filmen och mitt svar här. Ledsen, men jag vägrar. Maths: En massa trivialt skit som är ointressant, annars ska väl allt det stora och jobbiga med. David: Endoskopin från sommaren 2008 kan gärna utelämnas. Mattias: Förresten kanske det är just den scenen jag borde utelämna? Matt: När jag krockade med moppen i en taxi, bröt nyckelbenet och blev sängliggande en vecka. 3. I filmen om ditt liv, i slutscenen då du i slowmotion försvinner mot solnedgången, vilken låt spelas då? Jonas: Metallicas Ride the lightning, fast i Iron Horse tappning - för den riktiga cowboykänslan. Maths: Det här valet har växlat manga gånger under min vuxna livstid, men just nu känns det som att Sweet child of 'mine med Guns n' Roses skulle sitta perfekt. David: Motorcycle Emptiness med Manic Street Preachers. Mattias: "Ride in the sky" med Dolls on Parade. Matt: Taking the Long Way Around med Dixie Chicks

5 Kommentarer

Kniven är ute och reser, och därför har Christian hoppat in som tillfällig vikarie. Christian jobbar som matematiker i finanssektorn, vilket kanske kan förklara vurmen för statistik, siffror och diagram... Att det föreligger någon form av orättvisa i samhället som helhet är alla medvetna om. Speciellt gäller detta mellan män och kvinnor i olika avseenden. Ett väl debatterat ämne i samhället är att kvinnor i genomsnitt tjänar 6.6 % mindre än män i genomsnittlig lön (se fotnot). Då har man tagit hänsyn till att män och kvinnor jobbar i olika yrken och har olika utbildning, detta kallas standardvägning och är en statistisk metod. Det jag i första hand i detta inlägg skall belysa är relationer och framförallt sökandet efter dessa, hur människor agerar i vissa situationer och eventuella orättvisor. Experimentet gick ut på att undersöka skillnader i attraktion mellan män och kvinnors profiler på dejtingsajter. Två profiler skapades med exakt samma egenskaper. Därefter mättes profilernas dragningskraft. Profilerna var helt passiva, inga försökt att kontakta någon gjordes under testperioden. Grunduppgifterna bestod i huvudsak av en individ på 30 år som söker förhållande med en person mellan 25 till 35 år. Allmänna val vad gäller intressen och fritidsaktiviteter gjordes. Profilerna fick ligga online i 30-dagar för att få tillräcklig mätdata. Det som därefter observerades var varje enskild individ som tog kontakt samt hur denna kontakt gjordes. Konkret mättes följande variabler.

• Ålder per individ
• Antal besök som individen gjorde
• Antal pokes som individen gjorde
• Antal mail som individen skickade
• Klassificering av mottagna mail (detta beskrivs mer utförligt senare)

Jag börjar med att presentera resultatet för respektive profil för att sedan gå vidare till analys och slutsatser. Den kvinnliga profilen Efter att den kvinnliga profilen skapats inkom inte mindre än 15 mail den första timmen som profilen varit aktiverad. Det verkar som om sajterna belönar nytillkomna medlemmar. Antal nya besökande per dag var i genomsnitt 38 som summerade till drygt 1200 besök. I genomsnitt skickade var sjunde besökande mail, vilket i genomsnitt är 43 mail i veckan. Av dessa kom 8 % från personer som redan tidigare mailat en gång. Ingen individ mailade fler än två gånger. Väntevärdet på åldern (= medelålder) på de som tittat på profilen var 34.6 år. För de som mailat var det 33.2 år. Det fanns också många olika varianter av innehåll, allt ifrån mediokra försök att bifoga mystiska länkar, msn-adresser och skamliga förslag, till att erbjuda teaterbiljetter, danslektioner och fiska kräftor. Längre ned kommer en särskild analys och kategorisering av innehållet i mailen. Besökandestatistik Följande diagram visar besökande män uppdelat på ålder. Här kan man se hur besökarna agerar i olika åldrar. Den horisontella axel visar åldern på de individer som gör kontakt. Den vänstra vertikala axeln visar hur många besök varje individ i genomsnitt gjorde, och visas i den blå linjen i diagrammet. Här ser man att äldre individer i genomsnitt gör fler besök; den genomsnittlige 42-åringen gjorde 1.7 besök. Det är bara riktigt unga män som endast gjort ett besök. Anledningen att den blå linjen slutar vid 42-års ålder är att för högre åldrar blir punktestimaten, dvs beräkningen, mer osäker i och med att antalet besök trappas av, och därmed blir det svårt att tolka resultatet. Detta kan exemplifieras med att om man antar att endast en 50-åring gått in på profilen men vid ett flertal tillfällen, exempelvis tio gånger, kommer man få en peak just vid 50-års ålder och då sticker den blå linjen iväg till 10. Detta är då en outlier eftersom alla andra värden ligger mellan 1 och 2 - det blir ett värde som kommer störa analysen. Om däremot 100 andra 50-åringar gått in på profilen 1 gång kommer detta jämna ut den första personens tio besök. I denna analys har jag tagit bort dessa outliers. Den högra vertikala axeln visar antalet unika besökare under testperioden och motsvarar det röda området i diagrammet. De två streckade vertikala linjerna vid 25 år respektive 35 år är profilens spann för ålderspreferensen. Det är störst antal besökande inom profilens ålderspreferens och man kan konstatera att antalet besökande snabbt faller ned till noll för yngre besökande. Däremot är det en lång svans till höger för äldre besökande. Detta är en skev fördelning som i statistiska termer kallas för skew. I detta fall är det ett stort skew. Kontaktstatistik Jag har också analysera innehållet i de mail som profilen mottog. För att göra detta på ett rationellt sätt definierades en kategorisering. Jag har valt att göra fyra olika kategorier

• Puckoförsök
• Minsta möjliga ansträngning
• Bra försök
• Skamliga förslag

Dessa behöver knappast beskrivas i närmare detalj utan är rätt självförklarande. Diagrammet nedan visar resultatet av kategoriseringen. Största andelen mottagna mail faller under kategorin Puckoförsök och står för något under 50 %. Kategorierna Minsta möjliga ansträngning och Bra försök får anses vara de kategoriseringar som är något av värde för den sökande, även om den första oftast inte är av någon vidare kvalité. Dessa två tillsammans är drygt 45 %. Det går aldrig utesluta Skamliga förslag, det kommer alltid förekomma men här visar resultatet att dessa är förhållandevis få. Den manliga profilen På samma sätt som för den kvinnliga profilen skapades en manlig dito. Efter den första timmen som profilen legat aktiv inkom inte mindre än ett mail. Inte precis samma boost som för den kvinnliga profilen. Antal nya besökande per dag var i genomsnitt 4.6 som summerade till drygt 140 besök. I genomsnitt skickade var 25:e besökande mail, vilken i snitt är 1.4 meddelanden i veckan. Det var ingen individ som skickade mer än ett mail. Väntevärdet på åldern (= medelålder) på de som tittat på profilen var 29 år och för de som mailat var det 30.6 år. För den manlige profilen var det ett mycket snävare konfidensintervall på de besökandes ålder. Detta framgår tydligt i besökandestatistiken nedan. Besökandestatistik Precis som för den kvinnliga profilen tenderar äldre personer göra fler besök. Här måste jag dock tillägga att datamaterialet är bristfälligt eftersom det bygger på mycket färre mätpunkter jämfört med den kvinnliga profilen. Det ger en större standardavvikelse i resultatet, så med andra ord skall man se på det med lite varsamhet. Precis som jag tidigare kommenterat är åldern på de kvinnliga besökande mer koncentrerat innanför profilens ålderspreferens. Inte alls samma spridning som på den kvinnliga profilen. Det finns inte heller något större skew i fördelningen. Kontaktstatistik Här ser man stora skillnader i agerande mellan män och kvinnor. Kvinnor komponerar helt enkelt bättre mail.

Analys

Tjejer letar efter någon i den egna åldern medan män söker någon som är i genomsnitt tre till fyra och ett halvt år yngre. Tjejer har ett mycket snävare åldersspann. Antingen accepterar de helt enkelt motpartens preferenser i större utsträckning, eller också vill de verkligen träffa någon i ungefär samma ålder. Men nu kanske inte åldersskillnaden skall hindra kärlek mellan två människor över huvud taget. Men man kanske kan fråga sig vilka möjligheter en 50-årig man har att charma en 30-årig kvinna på en dejtingsajt. Han kanske kan ses som motsvarigheten till kvart-i-tre-killen på krogen - frågar man tillräckligt många är det till slut någon som nappar. Kvinnoprofilen har en otroligt mycket högre besöksfrekvens och har 9 gånger fler besökare. Dessutom skickar så många som var 7:e manlig besökande mail jämfört med endast var 25:e kvinna. Av de mail som männen får behöver de inte radera ett stort antal, vilket kvinnor måste göra. Äldre tenderar att titta oftare på samma profil, nästan som att smygkika. Slutsats En av våra högsta önskningar är att träffa en partner som vi kan leva lyckligt tillsammans med resten av livet. Det är svårt att sätta ett pris på detta. Möjligen har dejtingsajterna redan hjälpt oss med det genom deras prenumerationstjänst och olika tilläggskostnader. Skulle män bekymmerslöst gå med på 6.6% i lönesänkning för att träffa sitt livs kärlek och leva lycklig resten av livet? Kvinnoprofilen har en mycket högre besöksfrekvens på dessa sajter och bättre möjligheter att få kontakt. En hög besöksfrekvens garanterar inte något, men det ökar sannolikheten för det. Stora talens lag, som i princip säger att ett stort antal händelser närmar sig lösningen - där lösningen i detta fall är att man hittar en livskamrat - skulle i sådant fall vara ett bevis för detta. Men att få en första kontakt med någon innebär självklart inte att den framtida partnern är hittad. Då handlar det snarare om individens förmåga att till en början göra ett bra urval, för att sedan förvalta och ta hand om relationen. Något som kan vara mycket svårt. Kanske återspeglar detta bara verklighetens dejtingdjungel som helhet i samhället. Det är helt enkelt mannen som skall ta kontakt. Men då är vi ju tillbaka på ruta ett: jämlikhet. Lycka till alla ni som söker, killar som tjejer. Och framförallt: var inte passiva. Varken högre lön eller besöksfrekvens ger garanterad lycka i livet. Fotnot: Löneskillnader mellan kvinnor och män

11 Kommentarer

En solig vårdag gick jag strandpromenaden mot Stadshuset. Jag flanerade där i solskenet och tittade på båtarna som kantar kajen. Måsarna flög skrikande över Riddarfjärden och biltrafiken brusade ystert längs Norr Mälarstrand. Bäst jag gick där lösgjorde sig en skäggig figur från en av de gamla skorvarna. Han hade en kaptensmössa på huvudet och en luggsliten, stickad tröja. "Kan du något om båtar?", frågade han. "Nä", svarade jag sanningsenligt. "Nåja, om du vill kan du få den här, jag är trött på livet till sjöss. Den här skrothögen kan jag inte ta något för, så vill du ha henne så är hon din!" Och med det kastade sjökaptenen nycklarna till mig och försvann iväg mot Stadshuset. Jag stod där på kajen med nyckelknippan i handen och tittade förvånat på den gamla båten. Det här har naturligtvis inte hänt, utan var länge en löjlig dagdröm jag ägnade mig åt när jag pysslade med mitt söndagsnöje: att gå och titta på båtar längs stadens kajer. Jag vet precis när det här drömmandet började. Det var en kväll för ungefär trettio år sedan i det där fiskeläget i Kåseberga. Jag har redan beskrivit båtarna som låg och kved och knarrade i mörkret, ackompanjerade av det taktfasta klingandet av ett rep som slog mot en stålmast. Genom små avlånga fönster med gulaktigt sken kunde man titta ned på familjer som åt kvällsmat, spelade kort eller gjorde sig i ordning för natten medan kvällsmörkret sänkte sig över havet. Det såg så oändligt mysigt ut. Under de där kvällarna väcktes således inte bara fyrkänslan, utan också en längtan. En längtan, som utan att få bränsle slumrade in i en djup dvala. Men för några år sedan spratt den till liv igen. Det var en vacker vårdag, isen hade släppt några veckor tidigare och det hade börjat bli varmt i luften. Jag promenerade längs parkvägen vid vattnet nedanför Tantolunden på Södermalm. Strax efter Johanneshovsbron ligger en stor marina. När jag fick syn på de vårrustade båtarna som låg och guppade i vattnet kom plötsligt den där längtan tillbaka. Plötsligt insåg jag vad som fattades mig. En båt, naturligtvis. Det är en båt jag ska ha, och när jag hade tänkt tanken föreföll det plötsligt helt självklart. Jag är en båtmänniska, vad löjligt att jag inte tänkt på det tidigare. Nu började jag gå och titta på båtar, till en början längs bryggor och kajer längs stadens vatten. Jag hade länge drömt om att bo på en båt, men eftersom jag inte är så värst händig eller när en obscen längtan att skaffa mig mer dåligt samvete än en villaägare, så avskrev jag den biten ganska fort. Återstod då en fritidsbåt. Men vad för typ? Jag rådbråkade mig själv, och kom snabbt fram till att det inte skulle bli en segelbåt. De är förvisso mer ekonomiska än en motorbåt, men jag var inte särskilt intresserad av att hålla på och krångla med tampar och segel och vindar. Nej, jag ville ha en hyfsat stor motorbåt, något man kan sova över ett par stycken i, en båt som inte känns rank när det blåser upp lite och som det går att åka en bit med. Farten var inte väsentlig. Resan skulle vara målet. Utan att veta någonting om båtar köpte jag ett par båttidningar och började läsa annonser. Ganska tidigt insåg jag att jag inte fattade någonting. Herregud, måste allting vara så förbannat krångligt? Kan inte de där båtmänniskorna börja med att prata svenska? Styrbord? Vad är det för fel på höger? Jag förstod snart att detta var ett eget universum. En värld med egna regler, lagar och ett språk med konstiga ord och beteckningar som är helt obegripliga för en novis. Lovart, moring, fribord... que? Men istället för att ge upp började jag läsa på. Jag lånade böcker, köpte tidningar och satt och surfade på nätet, och blev snart varse om att ingen är det minsta intresserad av att uttrycka sig lättbegripligt eller enkelt så att nybörjarna ska ha en chans. Det verkar för övrigt vara en stor del av grejen hos båtfolket, att få göra sig lustig på nybörjarens bekostnad. Be vilken båtägare som helst att berätta en rolig skepparhistoria, och den handlar tveklöst om någon stackars gröngöling som legat fel i farleden (typ motorväg på vattnet) eller kapsejsat (vält) i gästhamnen. När denna första fas var avklarad, utan att jag kände mig ett dugg mer upplyst, började jag gå på några av stadens båtförmedlingar. Jag var där varje helg den första tiden. Inte för att köpa en båt, utan för att skaffa mig koll. Jag klättrade in i båtarna och lyfte på varenda dyna, öppnade varje låda och kikade in genom allt som gick att öppna. Jag började få ordning på vad måtten betydde i verkligheten, vilka tillverkare och modeller som var intressanta och vilken prisnivå jag måste lägga mig i för att få det jag ville ha. Det gick så långt att jag besökte båtmässan i Älvsjö, men det var en besvikelse eftersom man måste vara mångmiljonär för att kunna köpa någon av båtarna som visades där. Båtar är ett dyrt nöje, vare sig de är nya eller begagnade. Så, vad hände då, vad blev det för båt till slut? Jo, det ska jag tala om. Det blev ingen alls! Åren gick, och efter hand insåg jag att jag lider av en störning. Jag skulle tro att den kallas KONTROLLBEHOV. Den yttrar sig i att jag inte kan lämna något åt slumpen. För att kunna köpa en båt måste jag nämligen kunna och veta allting själv, annars går det ju inte. Jag, som inte ens kan trimma en mopedmotor, måste ju givetvis själv kunna förstå och hantera en krånglande inombordsmotor - annars törs man ju för i helvete inte åka iväg någonstans! Och vad händer om det brinner i elsystemet? Fan, jag måste lära mig ellära! Och om nåt av trä murknar och ska bytas ut? Såna däringa snickare kan man ju inte lita på, jag måste lära mig själv hur man lagar och byter ut! Denna ängslan och mani inför det okända har resulterat i att drömmarna fortfarande är... ja, just det,  drömmar. Jag går fortfarande längs kajerna och tittar på båtar med en bultande längtan i bröstet. Jag hör en tamp som klingar mot en stålmast i vinden, och med ens är jag fem år och går på en mörk stenpir i södra Skåne igen. Sedan vaknar jag till liv, och inser att jag just nu har alla möjligheter att skaffa mig mitt eget mysiga flytande krypin. Jag måste bara besegra min oro och ge mig in i spelet - för ingen har vare sig lust eller intresse att lära mig någonting. Det är helt enkelt egen erfarenhet som gäller. Och modet att våga släppa taget, och låta de som kan bättre ta hand om allt det där andra...

10 Kommentarer

Titta noga bilden, ser man inte lite kamelhår mellan framtänderna? Jan Björklund har tagit sig en ny titt på vår kära skola, han har studerat och analyserat, vridit och vänt, dryftat och brainstormat. Han har sedan kallat till sig den nationella pressen och harklat sig inför det stundande utspelet. Här kommer det, tänker murvlarna, här kommer nästa groda. Och Björklund gör, sin vana trogen, ingen belackare besviken. Se här, de senaste visdomsorden från icke-liberalernas alldeles egna orakel: ungarna borde läsa engelska från årskurs ett och kinesiska ska betraktas som ett modernt språk. JAPP! DÄR SATT DEN! Okej Janne, detta var allt du kunde hitta alltså? Folkpartister Sverige runt, ni som har satt Björklund där han sitter, jag vill fråga er en sak: hur.. vad.. alltså.. arrgghh.. MEN VA FAN?!  Alltså, snacka om att sila mygg och svälja kameler, jag har då aldrig sett på maken! Kinesiska på gymnasiet, visst, låt de halvvuxna kidsen läsa kinesiska om de så vill, jag har inga problem med det. Eller varför inte, som den moderata riksdagskvinnan Margareta Pålsson föreslår, lyfta fram arabiskan? Jag vet ju en som skulle få nervösa tics om ett sådant förslag gick igenom (hello Jimmy!) Men finns det någon där ute som kan förklara för Björklund att om det är något som vi svenskar är bra på så är det engelska? Could anyone tell mr Björklund that he is swimming in the wrong sea?  Jag har varit med om det här hundratals gånger i jobbet. Man jobbar ju internationellt nu för tiden va, joråsåatt. Jag har haft möten på engelska med svenskar, danskar, norrmän, finnar, belgare, holländare, indier, portugiser, polacker, tyskar, amerikaner och engelsmän, och fan vet om inte svenskar är bättre på engelska än till och med engelsmännen. Vi är åtminstone bättre på att göra oss förstådda på engelska med folk som inte har engelska som modersmål. Det finns ingen som slår oss på fingrarna här, vi är helt enkelt bäst. Visst, vi är konflikträdda och konsensuskåta, vi tar ut för mycket semester och vi envisas med att vara föräldralediga i evigheters evighet, men vi är fanimej bäst i världen på engelska! Men tydligen håller inte Björklund med. Antingen det eller så har han gjort dålig research igen (han har väl i vanlig ordning researchat sitt eget huvud och där var det månne inte gott ställt med engelska-kunskaperna).  Vill ni veta vilka som är sämst på engelska? Vill ni det? Ni tänker kanske att det är de envisa fransoserna? Eller de egensinniga och fattiga Portugiserna? Kanske är det rentav danskarna som med gröten i sina munnar hamnat på den anglosaxiska efterkälken (aftersledge)? Nej, nej och nej. De som, enligt mina empiriska studier, är sämst på engelska är tveklöst finnarna. I Finland kan man hitta något så unikt som hyfsat unga människor som inte talar ett enda ord engelska. Tvivelsutan är detta resultatet av en tidigare förd skolpolitik, om man inte läser engelska i skolan så lär man inte bli värsta fenan på det, och därför har troligen också de finska skolpolitikerna gått ut och sagt samma sak som papegojan Björklund nu upprepat: vi måste bli bättre på engelska (enligt tesen "allt som Björklund säger har han snott från Finland", jag börjar faktiskt tro att det är så saken ligger till).  I Finland är uppmaningen högst befogad, det landet håller på att bli hopplöst akterseglat i globaliseringens hetsjakt enbart på grund av sina bristfälliga kunskaper i engelska (vilket möjligen, när vi alla står inför det slutgiltiga miljöhotet och tvingas återgå till självhushållning, kommer att visa sig vara deras räddning, men det är en annan debatt). I Sverige däremot är samma uppmaning ungefär som att titta på en krockad bil och föreslå oljebyte. Ja det är väl bra om bilen får ny olja, men det kanske inte är största problemet här (jag måste använda liknelser så att Jan förstår, det är en vedertagen pedagogik som kanske, hoppas jag, till och med fungerar på honom).  Jag fattar det bara inte, jag förstår verkligen inte ett jävla skit. Det är som att någon stuckit in huvudet i Björklunds rum och ropat "JANNE! SÄG NÅGOT OM SKOLAN!" "Öhh.. engelska från ettan och kinesiska på gymnasiet, BANG and we're back in business dude!" Som att skolans enda syfte är att fostra medborgare som kan hävda sig i den stundande konkurrensen i vår globaliserade härlighet. Vi kan väl lika gärna köra business school från dagis, för att vara på den säkra sidan, eller? Jag har skrivit så många gånger om Björklunds samlade dumhet att ni väl är totalt bombade vid det här laget era stackare. Och jag ber om ursäkt för eventuella upprepningar, men jag kan inte komma runt det här. Har det någonsin funnits en sämre partiledare, inalles, än Jan Björklund? Har vi inte, för en tid sedan, rentav sett den tidigare bottennoteringen, satt av Ola Ullsten redan 1978, passeras?  När jag tänker på att den här mannen sitter i regeringen, som ytterst ansvarig för vår skolverksamhet, då blir jag som förälder mycket mycket rädd. Och hörni, jag är ju inte ens liberal. JAG ÄR JU INTE ENS LIBERAL! Det är ni, mina frihetstörstande vänner, som borde gnissla tänder och knyta nävarna, det är ni som har fått er kära ideologi spottad på av denne man. Japp, liberalismen i Sverige har fått tretusen spottloskor i ansiktet och det är Björklund som är leader of the spitting pack. Sedan har han ersatt liberalismen med en ideologisk bastard som skulle göra Anna Anka stolt. Ja för fan, så är det ju! Om Anna Anka skulle flytta till Sverige och bli politiskt aktiv så skulle hon bli Folkpartist. Hur känns det alla ni som kallar er liberaler och röstar på Folkpartiet? Va? Är det inte dags att göra något åt saken på allvar nu? Är det inte dags att kölhala kapten och gör myteri nu? Bara ett förslag, ni gör som ni vill, men kom inte till mig och gnäll sen om ni inte tar chansen att skicka den här bastarden ur riksdagen i nästa val  Jaja, jag VET. Ni tänker att en FP-bojkott lämnar vägen fri för vänsteralliansen, vilket är ett ännu värre öde än att sitta i den högra alliansen och blunda med ena ögat. Tycker ni ja. Fotnot: Då detta mer liknar ett personligt påhopp än ett seriöst politiskt inlägg har jag valt att kategorisera det som en betraktelse. Affekten mina vänner, den kan göra dig dum, men ibland kanske den behövs. Då jag fortfarande befinner mig i nämnda tillstånd kan jag tyvärr inte göra en objektiv bedömning av den saken, jag är mer inne på att skrika och svära just nu. Tidigare, och då i mildare affekt, har jag skrivit om Folkpartiet, liberalism och Jan Björklund här, här, här och här. För att inte tala om otaliga inlägg på min egen blogg, men dit får ni hitta själva. Den låg döende i ett dike senast jag kollade. Hejdå.

14 Kommentarer

Min fars första minne är att han kryper omkring bland militärstövlar under ett bord. Han var då tillräckligt gammal för att gå men föredrog att krypa omkring på golvet. Han kände ingen rädsla för främlingarna utan tyckte det var spännande med så många nya röster. Det var inte ofta det var främmande i familjens lilla kök och nu hade där samlats tyska officerare som talade i mun på varandra på ett språk min far inte kunde förstå. Utanför på gården fanns flera soldater på väg från striderna i Haugsbygda. I slaget hade 700 tyskar förlorat livet medan den norska förlusten endast var 20 man. Norrmännen hade legat i skydd av skogen och skjutit ner pluton efter pluton som beordrats att rycka fram för att inta backarna. Det fanns inga skadade på gården men soldaterna var psykiskt fördärvade. De led av sömnbrist och var väldigt stressade. Många var på gränsen till sammanbrott efter de fruktansvärda syner de bevittnat och de hemska scener de upplevt. Befälen tog ingen hänsyn till detta utan drev på manskapet med obruten intensitet. En ung man dog på gårdsplanen till synes enbart från psykisk och fysisk utmattning. Han begravdes som så många andra tyska offer från kriget i utkanten av någon åker. När min far och hans bröder blivit äldre grävde de upp dessa gravar i hopp om att finna något värdefullt. De kände ingen skam i detta utan tyckte att det var deras rätt att plundra de som en gång ockuperat dem. De fann dock aldrig något i gravarna. Värdesakerna hade tyskarna själva tagit från sina döda och nu fanns endast förmultnade ben kvar. Hemvärnsmännen som slaktat så många tyska soldater i Haugsbygda var tvungna att straffas. Men vilka var de? Förmodligen var de söner från bygden. Tyskarna beordrade att bränna ner 20 gårdar. Senare anlände stridvagnar och det norska motståndet var tvunget att retirera. Min fars familjs lilla lantbruk skonades men de fördrevs därifrån när där i närheten skulle upprättas ett militärläger och lägerkommendanten krävde ett eget hus att bo i. Det ryktas att lägret som byggdes skulle bli ett koncentrationsläger. Det omgavs av hög taggtråd samt ett minfält. Sannolikt skulle det endast bli en vapendepå men lägret blev aldrig färdigt så tack och lov får vi aldrig veta vad det skulle användas till. Arbetskraften kom främst från utkommenderade norrmän som inte var så arbetsvilliga och förmodligen saboterade bygget. Min far, hans syskon och föräldrarna blev tvungna att flytta hem till sina farsföräldrar. Hans farfar, som jag förövrigt är döpt efter, var en hetlevrad man. Vid ett tillfälle hade min far sagt åt sin yngre bror, som då precis lärt sig prata, att kalla farfadern för kuk. Farfadern måste ha förstått att det inte var den lilla pojkens påfund men han gav honom ändå en hurring som skickade min farbror i marken. Kanske var farfadern redan då irriterad på de tyska ockupanterna och lät det gå ut över barnen. Vid ett senare tillfälle kunde han inte längre kväva sitt förakt för ockupationsmakten. Tyskarna krävde att få köpa det mesta som gården kunde skörda och slakta. Visst, bönderna fick betalt men inte mycket gick att köpa för pengar under krigsåren, och potatisen behövde de själva. Det var en kall och rå höst och potatisen hade vuxit sig fast i seg lerjord. En tysk kontrollant beordrade hela familjen ut på fältet för att skörda potatisen. Han hade tydliga åsikter hur potatisen skulle tas upp. Kanske hade han varit lantbrukare i Tyskland innan han värvats till armén. Tysken skrek ut sina order tills min farfars far fick nog och lappade till honom så att han far huvudstupa ner i leran. Kontrollanten kom på fötter och knäppte upp sitt pistolhölster. Min fars familj stod chockade när tysken osäkrade sitt vapen. Min farfars syster som var den enda som lärt sig tyska agerade snabbt och förklarade att hennes far var utvecklingsstörd och inte kunde styra sina handlingar. Det är föga troligt att officeren köpte denna förklaring. Men han ville antagligen inte skjuta en obeväpnad norsk bonde – och nu hade han en anledning att låta bli. Han lät min farfars far lämna potatisåkern med den förmaningen att om han så mycket som skulle titta åt en tysk soldat skulle han hängas på torget i Hönefoss. Efter att skörden levererats till de tyska trupperna fick bondefamiljen äta vad de själva kunde frambringa under vintern. Det blev kött från egen jagad räv och hare – och då utan potatis.

8 Kommentarer