Jag är stolt över att vara svensk. Jag älskar Sverige och jag älskar särskilt Stockholm och de södra delarna av stan med förorter. Jag älskar våra svenska traditioner, som midsommar, kräftskivor och första maj. Jag älskar vår historia och mycket av det vi uppnått som folk och nation (förutom en del mörka moln som neutraliteten under andra världskriget). Jag är inte mycket för att åka på semester eller vistas längre perioder utomlands. Jag får hemlängtan efter bara några dagar och höjdpunkten på var resa är att kliva upp ur tunnelbanan vid Folkungagatan och med resväskan släpande efter mig gå hem genom Katarina och Sofia och känna den oförfalskade kärleken till Södermalm och Sverige. Jag tror inte att sverigedemokraterna, med partiledare Jimmie Åkesson i spetsen, älskar Sverige. De älskar synnerligen inte det Sverige jag älskar och Stockholm verkar de mest känna en kissnödig ängslan inför. Sverigedemokraterna för en politik grundad på fördomar och rädsla för det främmande. De försöker skapa en aura av gammal svensk hederlighet kring partiet och drar namn som Astrid Lindgren och Selma Lagerlöf i smutsen genom att sätta likhetstecken mellan sin politik och dessa folkkära författare. De förpackar sina unkna åsikter i ett attraktivt paket av svenska sommarängar och hembygdsidyll och på andra sidan skranket sätter de de andra, invandrare och muslimer. När de gör så fjärmar de sig från något av det svenskaste vi har, nämligen toleransen för olikheter och nyfikenheten på det främmande, egenskaper som hindrat den här typen av partier från att tidigare nå framgång i Sverige till skillnad från i våra grannländer. På min arbetsplats har jag kolleger med ursprung i Filippinerna, Finland, Italien, Indien, Turkiet och Eritrea, varav flera flyttat till Sverige i vuxen ålder. Ska man tro på sverigedemokraternas retorik borde det vara en kokande kittel av inre motsättningar och samarbetsproblem. Så är givetvis inte fallet. Faktum är att jag inte mött kulturella motsättningar på någon av de arbetsplatser jag befunnit mig på inom vården, där andelen invandrare alltid varit hög. Det finns liksom så mycket annat att lägga fokus på på en arbetsplats, som gästernas välbefinnande, vem som struntat i att städa köket eller vilka aktiviteter som står på schemat inför helgen. Kulturella skillnader finns såklart. Häromdagen, när jag lagade renskav till middag, fick jag googla fram en bild på en ren för att förvissa en kollega om att renen inte på något sätt är besläktad med grisen. Men förutom den typen av munterheter och en och annan språklig förbistring är det sällan man ens reflekterar över det. Det är en bild som inte går väl ihop med sverigedemokraternas idégrund där det främmande alltid utgör ett hot och där kulturella olikheter automatsikt leder till konflikter. Jag vet att det inte är så. Jag lever mitt i det mångkulturella samhället. Är delaktig i stället för att stå vid sidan om med armarna i kors. Vad gör Jimmie Åkesson förutom att spä på fördomar och sprida hat i hembygdsförpackning? Det tål att sägas igen, sverigedemokraterna bedriver en svenskfientlig politik som, om den vid nästa års val får fotfäste i riksdagen, riskerar att underminera grundläggande svenska värderingar.

30 Kommentarer

1. Vad får dig att bli totalt vansinnig? Maths: Dåliga bilförare som riskerar mitt liv genom att ta alldeles för stora risker. Såna har jag svurit över många gånger i mina dar, jävla idioter. Matt: Översitteri. Jonas: Jag har ju ett ganska hetsigt och koleriskt grundtemperament, men riktigt bananas blir jag bara i trafiken, när Öis är nonchalanta och när mina barn utforskar trotsålderns allra mörkaste vrår. Mattias: Krig, svält och folk som knuffas! Jag skiter i om det är trångt på tunnelbanan, är det någon som knuffar på mig så tänder jag till på en sekund. Nu händer detta tack och lov inte så ofta. Stockholmarna verkar, trots sitt buffliga rykte, vara hyfsat väluppfostrade. Kniven: PMS. Det är så fruktansvärt hemskt. Och ingen som inte har PMS själv kan förstå. David: Att möta omotiverad otrevlighet i vardagen, en armbåge i ryggen i affären eller en grinig busschaffis. 2. Dags att städa ur garderoben, berätta något icke pk om dig själv (tex. åsikt, drift, eller handling). Maths: Ja du ska då alltid gräva fram skit du. Okej, jag finner det fortfarande svårt att inte koppla ihop feta människor med lathet. Matt: Jag är njutningsmissbrukare. Jag överdoserar allt som skänker njutning. Som alkohol, mat, sex mm. Jonas: Jag tycker det finns nåt tragiskt och hopplöst över arbetslösa människor i glesbygd. Jag vill att samhället skall ägna sig åt vedergällning när det kommer till sexualbrott mot barn. Jag anser att niqab och burka är ett jävla otyg (!). Alla andra fördomar kanaliserar jag genom min avsky mot den vedervärdiga nationen England och dess osympatiska invånare, som enligt mig består av 90% huliganer och 10% översittare och självgoda besserwissers. Mattias: Det gjorde jag redan häromdagen: http://www.barstol.nu/skammen/ Kniven: Det är väl att jag har jävligt svårt för just pk-människor. Som ska visa att dom är lite finare än andra genom att ha påklistrade och gulliga korrekta värderingar och aldrig några skavanker eller lik i garderoben. Och så gillar jag porr. Men det börjar ju fan bli pk nu så det kanske jag får lägga ner. :) David: Har svårt att tända sexuellt på tjejer ur vissa folkgrupper. Det är totalt ytligt och har ingenting med personen att göra. 3. När kände du dig kränkt senast? Maths: För ungefär en månad sedan, och det var min chef som lyckades med konststycket. Ingen idé att gå in på detaljer, det är utrett nu. Matt: Min musiksmak blev kränkt i veckan då Mattias och David påpekade det uppenbara. Jonas: Jag har känt mig förolämpad och orättvis behandlad många gånger, men kränkt har jag aldrig varit. Mattias: "Kränkt" har blivit ett sådant infekterat ord. Kan man ens använda det längre? Men för några veckor sedan betedde sig en kollega drygt och oförskämt utan någon egentlig anledning, vilket gjorde mig en smula stött. Kniven: För några veckor sedan då en tandläkare verkligen passerade en gräns genom att inte avbryta undersökningen trots att jag skrek av smärta och vred mig i hennes stol. Jag blev så rädd och chockad att jag började gråta. Efteråt insåg hon att hon gått för långt och försökte fjäska och släta över det genom att ge mig rabatt. Usch! David: Känner mig sällan kränkt, men när jag fick sluta på tidningen kände jag mig rejält överkörd.

3 Kommentarer

Oftast är det ganska skönt att bara skriva en gång varannan vecka. Men ibland är det riktigt, riktigt frustrerande. Speciellt när man snabbt vill kommentera en aktuell händelse är det jobbigt att sitta och vänta på sitt lilla medieutrymme varannan fredag. Som i det nu aktuella fallet med Dawit Isaak, Örgryte IS och Svenska Fotbollsförbundets disciplinnämnd.  Men trots att jag kanske är allra sist på bollen i detta fall, och det mesta redan är sagt, känner jag ändå att jag måste få säga mitt. Detta är nämligen något som berör mig på ett högst personligt plan. För det första är jag helt överens med alla svenskar, utom de nio personer som utgör Svenska Fotbollsförbundets disciplinnämnd, om att det är ett brott mot de mänskliga rättigheterna att hålla Dawit fängslad utan rättegång och att det är en bra sak att uppmärksamma och protestera mot dessa brott. För det andra är jag en stor fotbollsälskare och en ännu större Öisare. För det tredje är Dawits bror Esayas “Isso” Isaak en kompis till mig, som jag inte bara haft nöjet att jubla, heja och skrika tillsammans med på otaliga matcher, utan vi har också varit med och byggt upp och lanserat ett museum ihop. Så ni kan glömma allt vad objektivitet heter. Svensk fotboll har länge tampats med allvarliga problem både på och utanför arenorna. Misshandel, skadegörelse, upplopp, hot och rasism har tyvärr blivit en vardaglig ingrediens i delar av den svenska supporterkulturen och således ett problem för hela fotbollsfamiljen. Det hat, de hot och den galla som ständigt spys ut från vissa läktare på vissa arenor får mig verkligen att undra vart mänskligheten, samhället och fotbollen är på väg. Inte heller min egna, tidigare skonade, klubb är längre befriad från detta sorgliga pack - minns bara hoten mot vår tränare och hans familj tidigare i våras. Mitt uppe i denna allt råare och mer svårhanterliga situation bestämmer sig en grupp rödblå supportrar för att att göra en solidaritetsmanifestation för Dawit Isaaks och hans familj genom att uppmärksamma hans icke-humanitära situation. Då visar Svenska Fotbollsförbundet prov på en aldrig förr överträffad brist på fingertoppskänsla genom att bötfälla klubben för att deras supportrar har haft fräckheten att hylla de mänskliga rättigheterna och har uttryckt sitt stöd för en svensk medborgare som har suttit fängslad sen i september 2001 i väntan på rättegång. Det första man förfasas över är ju disciplinnämndens fullständiga brist på bollkänsla. Många har tagit upp disciplinnämndens friande av hyllningen av nazisten och polismördaren Jackie Arklöv för att påvisa det absurda i bötfällningen av Öis. Det kanske var helt rätt att fria i det fallet, jag är för dåligt insatt för att avgöra det. Men om man lägger de båda fallen bredvid varandra förstår t o m en 7-åring att man inte kan fälla FreeDawit-banderollen om man friat den förstnämnda. Disciplinnämnden visar prov på total avsaknad av känsla för feeling som vi brukar säga hemma hos mig. Det är inte heller så att vi har ett typiskt tveksamhetsfall där t ex tingsrätten i Gävle dömer si, medan tingsrätten i Västerås dömer så. I detta fall är det ju samma disciplinnämnd, med samma ledamöter som har dömt i bägge fallen och således haft chansen att jämföra och reflektera. En chans man uppenbarligen inte har tagit. Det enda man har lyckats bevisa är att disciplinnämnden inte består av människor som agerar för fotbollens bästa, utan av byråkrater och paragrafryttare. Det är knappast den typen av humankapital svensk fotboll behöver om vi skall komma till rätta med problemen inom svensk supporterkultur, va? En annan reflektion man gör är att det inte är en tjänsteman som varit ute och cyklat. Man hade väl kunnat haft viss överseende om det hade varit en enskild individ som hade haft en dålig dag, varit en underbegåvad kanslist eller helt enkelt varit en själlös regelivrare som på eget bevåg hade fattat detta beslut. Men disciplinnämnden består av 9 medlemmar. Har man haft ett majoritetsbeslut är det alltså minst 5 personer som sett det logiska och rättvisa i denna dom. Är det ett konsensusbeslut är det än värre. När Barstol fick tag på Isso var han som vanligt kvittrande glad: När man har haft sin bror i fängelse i över 8 år har man inget att förlora. Det finns inga negativa konsekvenser för min brors situation på grund av disciplinnämndens klumpiga beslut. Tvärtom. I vårt fall är nämligen all publicitet god publicitet. Förhoppningsvis når vi en ny målgrupp i kampen för Dawits frigivande i och med att den sprider sig bland fotbollsfans och på sportsidorna. Det konstigaste är ju att förbundet inte har reagerat förrän nu. Den här frågan har legat Öis varmt om hjärtat under lång tid. Redan 2004 arrangerade ju klubben ett seminarium tillsammans med Publicistklubben om Dawits situation. Och det var också under den säsongens hemmamatch mot Örebro som klubben startade med att samla in namn och protestlistor för att stötta vår kamp för Dawit.  Jag njuter fantastiskt mycket av det kurage Öis visar i frågan, och hur alla klubbar och supportrar runt om i Sverige verkar ställa sig bakom oss. Kan detta bidra till att landets supporterklubbar står enade är det ju en viktig insats bara det. Isso avslutade med att berätta att Adaktusson och hans TV8 kommer sponsra alla matchfunktionärer under söndagens möte Öis - Helsingborg med tröjor med “Vi välkomnar Dawit till Gamla Ullevi” som budskap. Igår kväll meddelade förbundet att Öis slipper undan böter och att förbundsledningen kör över sin egen disciplinnämnd. Jag gissar, eller rättare sagt hoppas, att det pågår ett febrilt planerande på förbundet för en kommande reservationslös ursäkt i samband med helgens allsvenska matcher. Allt annat kommer att hånas och unisont buas ut av ett enat Fotbollssverige? Kanske bör förbundet överväga om de inte officiellt skall stötta kampen till och med. Varför inte med en kampanj liknande deras egen (tydligen helt opolitiska) "Rött kort mot rasism" från 2006? Det gäller att reparera lite av det skadade förtroende som disciplinnämnden har lyckats förorsaka sitt förbund - för detta prov på stelbenthet och oförstånd kan inte vara bra att visa upp av en organisation som hoppas på att få arrangera ett EM-slutspel inom några år... Fotnot: Barstol har inte sökt disciplinnämnden för någon kommentar. Det får väl ändå räcka med dumma uttalanden nu? Fotnot 2: Stöd kampen på http://www.freedawit.com

5 Kommentarer

När väckarklockan ringer vill herr Fågel först inte kliva upp. Han glider tillbaka in i mörkret, väl medveten om att det är den förbjudna sömnen som smakar bäst. När klockan ringer för andra gången sätter han sig upp med ett ryck. Han svänger benen över sängkanten och burrar ofrivilligt upp sig i rummets kyla. Det har varit en svår natt med många hållplatser, då han vaknat insnodd i kallsvettiga lakan med hjärtat pickande som en symaskin i bröstkorgen. I tunnelbanan är det så trångt att fjädrarna ryker när de sista desperata fåglarna försöker tränga sig ombord. Herr Fågel står inklämd i ett hörn med sin portfölj tryckt mot bröstet. Alla fåglar ombord är mycket noga med att undvika ögonkontakt. En skata står lite för nära,  med den vassa näbben bara några centimeter från herr Fågels ansikte. Skatan andas i korta, illaluktande stötar. Någon snyter sig högljutt, men i övrigt är det bara morgontidningarnas prassel som hörs och ibland en dämpad hostning. När herr Fågel trängt sig av tunnelbanan och mer eller mindre blivit knuffad upp ur stationen, står han en kort stund vid busshållplatsen. Han drar in den kyliga morgonluften, och hinner se de första aprikosfärgade solstrålarna klättra över fasaden på andra sidan gatan innan den blåvalsliknande bussen skymmer sikten. Den senaste tiden har herr Fågel känt en lust att bryta sig ut ur den här kön och bege sig någon annanstans, osäkert var. Men han  kan se framför sig hur foten plötsligt sticker ut ur skogen av galoscher, hur den hänger i tomma intet en kort sekund, för att sedan fullborda steget och tvinga sin ägare ut i världen. På några korta sekunder skulle fötterna ha fört honom genom trafiken och över till trottoaren på andra sidan. Där skulle fältet ligga fritt. Där han står finns ingen annan utväg än att kliva ombord, men på den andra sidan ligger världen som en uppslagen bok. Bussturen blir en upprepning av tågresan. Herr Fågel håller krampaktigt i en stolpe tills han påminner sig om att det är en av de främsta smittvägarna för fågelinfluensan. Han drar åt sig vingen som om något eldat på den med en cigarettändare. Ett par stationer senare har de flesta klivit av, och herr Fågel sätter sig vid en fönsterplats. Han låter bli gratistidningarna. De serverar ändå bara deprimerande läsning, och herr Fågel är redan tillräckligt trött på livet. I stället ser han ut genom fönstret, på staden som börjar vakna, och han önskar att han hade tagit det där steget ur kön. Han skulle vilja stå på trottoaren, känna den bitande kylan mellan fjädrarna och låta stadens brusande larm fylla huvudet. När herr Fågel var ung klädde han sig i svart rock och ägnade större delen av sin gymnasietid någon annanstans än i själva skolbyggnaden. Mycket av tiden gick åt till att sitta och läsa och röka starka cigaretter på olika kaféer i staden. På den tiden var han kaxig, hade ett mål och tänkte ta sig dit. Det fanns ingenting som hindrade honom, han hade ett helt liv framför sig och bars upp av den aningslösa naivitet som är kännetecknande för ungdomen. Långt senare skulle han förstå att denna oskuld är essentiell för att ta sig framåt, att ovetskapen eller ointresset av de egna begränsningarna är det som tar fågeln upp för trappan. Då som nu var det som om han sökte något, det pyrde av en rastlöshet i honom, en känsla av att aldrig kunna sitta still, att alltid vara på väg någon annanstans. Men det fanns också en svärta där, en liten kärna inne i kroppen som liksom svällde och som så småningom, flera år senare, fyllde honom nästan helt och hållet. Svärtan var ett hål. Ett hål av längtan, av oro, av en önskan att hela tiden förflytta sig - om så bara för stunden. När herr Fågel kliver av vid ändhållplatsen känner han hur det här hålet håller på att sluka honom. Men han biter ihop och går den korta promenaden över asfalt och grus, och slukas sedan av det svarta granithuset. I byggnadens inre fortsätter han genom vindlande, benvita korridorer, smiter förbi en kollega han inte vill utbyta krystade morgonfloskler med och står sedan och undviker sin egen kuvade spegelbild i hissen tills en datoriserad röst upplyser honom om att de anlänt till plan 12. Han går genom ytterligare två korridorer, hälsar på några pigga arbetskamrater och är så äntligen framme vid sitt eget rum. Herr Fågel stirrar in i datorskärmen och rafsar håglöst med handpennorna över tangentbordet. Han vet att han borde vara nöjd. Att det är dåliga tider och att han ska vara tacksam över att han har ett jobb, men det går inte att låtsas hur länge som helst. Han vet att det finns någonting annat för honom. Något som inte får honom att känna att han slösar bort sitt liv. Han känner sig lite som en levande kanonkula, som skjutits ut och som länge gått i en vid båge över himlavalvet. Först stigande över sjöarna och åkrarna och de frostglänsande ängarna, men på sistone smärtsamt påverkad av dragningskraften. Han vet att han måste fälla ut vingarna för att ta sig vidare, men saknar ungdomens lugnande avsaknad av rädsla och realism. Egentligen vet han att han kan, men så fort han tar ett steg åt rätt håll är det som om svärtan inom honom växer. Den håller honom vingklippt, tvingar honom ned på knä igen. Nej, Herr Fågel törs inte. Han vågar inte fälla ut sina vingar, för han litar inte på sin egen förmåga. Istället vaknar han ytterst motvilligt varje morgon, går till jobbet med dröjande fotsteg och kastar drömmande blickar mot andra sidan gatan. Sedan ägnar han resten av dagen åt att stirra in i sin skärm med en leda som känns som cancer. Men kanonkulans bana har ett slut, vare sig herr Fågel vill eller ej. Jorden drar honom obarmhärtigt till sig, närmar sig med en brinnande hastighet, väntar på honom med tidernas uppercut. Så, herr Fågel, fäller du ut dina vingar eller väljer du döden?

4 Kommentarer

Nu har jag alltså, för första gången i mitt liv, betalat pengar för att se stå-upp-komiker uppträda. Jag har sett somliga svenska varianter förut, men då alltid i samband med kickoffer eller dylikt så det har varit gratis så kallad underhållning. Vilket, i de allra flesta fall, har varit illa nog. Man kan nog säga att stå-upp är som popmusik: visst, det FINNS säkert pärlor, men vem orkar leta igenom all skit för att hitta dem? Jag ska inte sticka under stol med att jag rent generellt betraktar stå-upp som den lägsta formen av komedi, strax nedanför revy, helt enkelt därför att väldigt få av de artister jag sett har fått mig att skratta. Jag har spytt galla över Stockholm Live, Tomas Järvheden och andra klåpare (som jag inte ens känner till namnet på) så till den grad att jag går omkring med kroniskt sura uppstötningar. Det här är förstås väldigt dumt gjort av mig, varför ödsla energi och fysisk hälsa på sådana lågt stående populärkulturella yttringar kan man tycka, men nu är det en gång för alla så att jag ser detta som min plikt. Allt du behöver veta är att jag är starkt kritisk till stå-upp som företeelse, låt oss kalla det en cementerad ståndpunkt.  Men det var alltså, uppenbarligen, något som fick mig att avvika från starka principer i fredags, och detta något stavas Pablo Francisco. Det började helt harmlöst med att min rumsgranne på jobbet tipsade om denne amerikanske komiker, varpå jag gav mig ut på ett mindre youtube-rally. Jag gillade det jag såg och hörde, det verkade faktiskt handla om en man med osedvanlig talang, timing och kvickhet. Till skillnad från de flesta andra verkade den här killen faktiskt KUNNA något, han kunde imitera kända personer och göra väldigt märkliga ljud (ja du ser, det inte mycket man begär av en duglig komiker dessa dagar). Några treminutersklipp senare gjorde vi slag i saken, vi köpte oss en varsin biljett á fyrahundra kronor, för det var ju faktiskt så att denne youtube-stjärna skulle komma till min lilla stad, av alla Gudsförgätna hålor i världen (vi har tydligen Gävle-tema på Barstol denna vecka, och jag vill ju förstås inte vara sämre än att jag bidrar med mina anekdoter från nämnda samhälle).  Fredagen kom, och redan i kön till insläppet började jag ana oråd. Är det inte väldigt många män i 25-årsåldern här? Blev det inte plötsligt väldigt höhö-igt nu? Men fostrad som jag är i en positiv anda valde jag att fria istället för att fälla, bara för att publiken verkar otäckt homogen behöver ju inte uppträdandet vara dåligt, eller hur?  Det skulle nu visa sig att jag fick "njuta" av inte bara en stå-upp-komiker utan faktiskt hela fem, varav den förste stackars inroparen naturligtvis var svensk. Han hette Janne nånting (kan vara en av killarna på bilden), han skämtade om en fitta på armbågen när jag fann det nödvändigt att störta iväg till baren och köpa öl med händerna för öronen. Herregud, det här kunde verkligen inte ha börjat sämre. I baren stod en kille i 25-årsåldern och gapskrattade, jag förstod ingenting. Näste man på scen hette Sean Savoy, han var uppenbart hög och skämtade hela tiden om sex och weed, sex och weed. Höhö där också liksom. Jag antar att den här säkerhetsventilen behövs för en amerikan som lever i ett samhälle där sex betraktas som en av de sju dödssynderna i stora delar av landet, men här i Sverige blir det ju liksom inte samma grej riktigt. Näste man till rakning (jag betar av dem snabbt här vilket du ska tolka som att jag inte finner det nödvändigt att ödsla text på dem) hette Ashley Fils-Aime och han skämtade också oavbrutet om sex och weed, sex och weed. Okej, han lyckades få in lite arabhat, det ska jag ge honom, men i allt övrigt var största skillnaden mellan honom och Sean Savoy ungefär två decimeter på längden.  Jag förärar näste komiker ett nytt stycke, för nu börjar det faktiskt bli lite mer intressant. En lång och gänglig herre vid namn Flip Schultz äntrade scenen och började genast (relativt sett) imponera på mig genom att improvisera och interagera rätt smart med publiken. Vid det här laget hade jag sänkt ribban så pass (jag antar att det är så här det går till när acceptansen för dåliga ståuppare smyger sig på, man liksom tvingas vänja sig) att den här killen framstod som inget mindre än ett komiskt geni. Tänka sig, han skämtade inte BARA om sex och weed, och han klarade av att PRATA med publiken, på ett nästan INTELLIGENT sätt! Jag höll på att ramla av stolen av ren förvåning.  Så till huvudnumret, herr Pablo Francisco. Till tonerna av Metallicas "Sad but true" (är detta en ironisk gest? Ska jag skratta redan nu? Varför skrattar alla andra? Har jag missat något?) ålar sig den mänskliga jukeboxen in på scenen och sätter igång att fullkomligt bomba oss med märkliga ljudeffekter som, tror jag, ska föreställa hur olika folkslag låter när de har sex. Det hela pågår oavbrutet i ungefär 45 minuter och med en hastighet som får mina synapser att till slut helt kollapsa. Jag vet inte om det är roligt, jag lyckas helt enkelt inte uppfatta detta, men det är åtminstone... unikt. Och han är hög. För att summera: SUC still pretty much sucks, men nu har jag provat i alla fall. Och för att bevisa att jag har rätt erbjuder jag ett klipp med Flip Schultz (det här var alltså kvällens roligaste kille, det är rent fasansfullt när man tänker efter, fyrahundra spänn åt h-e).

19 Kommentarer

På Järnvägskrogen i Gävle sitter tre bakfulla grabbar trettiofemårsåldern. Det är den enda baren i hela staden som är öppen vid lunchtid på en söndag. Där serveras en buffé för en billig peng men endast en av rätterna, pastagratängen, visar sig vara någorlunda ätbar. Ölen är inte billig. Utan någon som helst konkurrens kan de ta ut hutlösa priser för en blaskig Spendrups. Det är en stor matsal med endast några få gäster. Ett äldre par som tuggar och tuggar för att kunna svälja ner den torra kycklingen från buffén. En ensam man som sitter och stirrar rakt fram med tom blick bakom sin halvdruckna öl. I den lite mörkare delen med fåtöljer i konstgjort skinn längst inne i baren sitter de riktiga alkisarna. Så också de tre trötta stockholmarna. De gråhåriga männen med tydliga tecken på missbruk är redan berusade. Kanske räckte det med en öl för att lördagens fylla skulle återuppväckas. De för ett osammanhängande samtal. Det pratas i en salig blandning om västvärldens förmån att kunna dricka rent vatten varje dag och lördagens fiasko i VM-kvalet. Det visar sig att ingen av dem sett matchen men de har alla starka åsikter om det svenska lagets brister. Okvädesorden haglar och det värsta omdömet får Zlatan. När en i sällskapet ska beställa mer öl och servicen inte är tillfredställande höjer en annan rösten och upprepar vad han redan sagt ett antal gånger. - Den jävla kroknäsan, sämsta jävla spelaren i hela Sverige, helt jävla värdelös är han, kroknäsan. Den förbannade kroknäsan. Han kan åka till Barcelona och trixa och göra mål men när han är här spelar han som skit. Han kan hålla sig borta den jävla kroknäsan. Han höjer rösten ytterligare betonar kroknäsa varje gång han säger det. Allt för att förnedra de unga utländska tjejerna som jobbar i baren. Det fungerar tack och lov inte. De är förmodligen vana och ignorerar honom. Den enda han gör bort är sig själv. Till och med hans vänner tittar bort och låtsas att de inte hör honom trots att ordet kroknäsa ekar i lokalen. Besökarna från storstaden tittar med avsky mot gubbarna vid bordet bredvid. Hade de inte kämpat med bankande huvuden och oroliga magar kanske de hade orkat ta diskussionen och rutit till den rasistiska gubbfan att hålla käften. Istället bestämmer de sig för att inte lägga sig i och gå till baren mitt emot som nu öppnat och som enligt hörsägen skulle vara bättre. CC-Puben är en musikbar med livemusik på helgerna. Även på söndagarna. Några medelålders män i jeansjackor och med tunt hår i en liten tofs i nacken står i baren och diskuterar musik. - Släpptes den låten 67? Eller var det 68 i samband med världsturnen? - Den kanske spelades in 67 men skivsläppet var inte förrän 68 det kan jag sätta min Fender på. Männen verkar gilla att uppvisa sina kunskaper om 60-tals rock n’ roll och de ser ut att trivas med sig själva. Kanske har de nyligen skilt sig nu när ungarna flyttat ut. Nu låter de håret växa och klär sig som de vill. Kanske har de köpt en varsin Harley Davidson, startat ett band och lever ut sina tonårsdrömmar. De tre musketörerna från huvudstaden går till tågstationen för att invänta sitt tåg. Roligare än så här blir det inte en söndag i Gävle. Men desto festligare var det kvällen innan.

12 Kommentarer

(Artisterna på bilden har inte nödvändigtvis någonting med textens innehåll att göra) Jag ligger i en säng i ett hobbyrum i källaren till ett hus i ett villaområde i Gävle. Våningen ovanför pågår en fest. Jag hör spraket från brasan, Ryan Adams och rösterna av elva män mellan 35 och 56 år. Min vän Maths fyller fyrtio år. Frugan och de fem ungarna är utflugna. Jag, Mattias och Matt anlände några timmar tidigare. Vi tänkte ta en promenad genom stan och på egen hand ta oss fram till huset, med hjälp av mobilt GPS. Efter tio minuter ringde jag Maths. - Kan du komma och hämta oss med bilen, jag tror vi har gått vilse. Maths bjöd på mat och öl och vin och till matchen åkte whiskyn och chipsen fram och efter satt vi och nickade till sydstatsrap framför den öppna spisen i vardagsrummet medan de lokala reggaemusikerna youtubade sina favoritklipp i köket. En av dem hade varit i Stockholm och spelat på Mosebacke kvällen innan. - Det är en annan grej med musikerna i Stockholm. De är i vår ålder och har kört på sedan grundskolan, de satsar liksom allt. De lever grejen medan vi gör det när det uppstår en lucka mellan jobb och familj, sa han. - Hur många svenska reggaemusiker tror du det är som klarar av att leva på musiken? Det finns inget ärorikt i att sitta och röka puff i en källare på söder och leva myten 24/7 och samtidigt plocka bidrag, varken det rör sig om musiker eller författaraspiranter. Lev gärna myten, men stå på egna ben medan du gör det, sa jag. Reaktionärt? I helvete heller, det finns inget som är mer tröttsamt än lata konstnärssjälar som anser sig ha rätt att plocka stålars av samhället medan de lever ut sina rödvinsdrömmar. Men inom den mysvänster som jag på något sätt tillhör är det inte accepterat att ha den synen på konst. Vill man liva upp en krogdiskussion finns det inget bättre sätt än att säga att författare eller musiker faktiskt inte kan vara den huvudsakliga sysselsättningen för personer som inte lyckas få det att bära på egen hand eller via privata medel. - Men är det bara Lars Winnerbäck som ska kunna leva på sin musik i det här landet? blir den eviga motfrågan med ett förorättat darr på underläppen. Ja, om alternativet är bidrag. När blev det en självklarhet att få leva av sitt intresse? Är svensk dub ditt stora kall i livet kommer du förmodligen få nöja dig med att fortsätta nära det som en intresse vid sidan om medan du försörjer dig på annat. Genom åren har jag haft alldeles för många bekanta som ansett sig ha rätt att plocka socialbidrag några månader eller a-kassa ett halvår (“jag har ju betalat för det här i fem år”) för att utveckla sina konstnärliga sidor, “ge musiken en chans” liksom. Jag har alltid sagt vad jag tycker om detta ofog och samma oförstående, lata medelklassflin har mött mig vareviga gång. - Vadå, menar du att konst inte är viktigt, att det jag gör inte är ett yrke? Viktigt? Absolut! Ett yrke? Visst, kalla det vad du vill, men stå på egna ben.

10 Kommentarer

1. Vilken är den tråkigaste eller värsta resan du någonsin gjort? David: Förra sommaren fick jag och exet för oss att åka ner till Köpenhamn med ett tidigt morgonflyg för att få en dag i smörebrödets och rökats land innan vi tog tåget vidare till Kristianstad. Vi kom in till centrala Köpenhamn två timmar innan butikerna och allt annat öppnade och när kommersen väl drog igång var vi så trötta av sömnbrist att vi tog tåget över sundet en timme senare, trötta och griniga. Resten av resan blev synnerligen lyckad, men det var en minst sagt dålig start. Maths: Jag och en kompis gjorde en märklig resa till Alanya i Turkiet 1997. Det var hett som i helvetet, stan dröp av otroligt efterhängsna gatuförsäljare dagtid och knarklangare kvällstid. Jag och min kompis hamnade i något slags psykotiskt tillstånd en kväll och började slåss på hotellrummet, helt surrealistiskt. En tidig morgon på väg hem från krogen blev jag rånad av en liten pojke som inte kunde varit äldre än tolv år, men jag sprang ikapp honom och tog tillbaka min plånbok. Det hela var oerhört tragiskt, så tragiskt att jag gav honom dricks. Jag minns att jag stod en kväll på ett disco där minderåriga tjejer dansade med skum upp till midjan och tänkte att det här är fan sista gången jag åker charter. Jag höll tyvärr inte det löftet, men rktigt så jävligt som Alanya 1997 har det aldrig blivit. Matt: Livets resa. Den är väldigt dålig och tråkig ibland. Men samtidigt är det den bästa och roligaste resan jag varit på. Mattias: Den tråkigaste var språkresan till Gibraltar när jag var 14. Efter en vecka (av tre) fick jag intensiv hemlängtan och sedan gick jag bara omkring och hade ångest och kunde inte njuta vare sig av värmen eller förmånen av att kunna komma in på pubarna. Den värsta var Kairoresan. Jag klarar inte av kulturer där det är legitimt att folk rycker, knuffar och drar i en. Som grädde på moset fick jag magsjukan från helvetet sista dagen. Jonas: De flesta jobbresor är ju jävligt tråkiga. Men på privatresesidan slår Tunisien -91 allt annat. Jag var i en relation jag absolut inte borde ha varit i, vi åkte med ett annat par vi absolut inte borde ha åkt med, vi hamnade så långt ifrån fest och raj-raj man bara kan tänka sig, vi blev glömda när vi skulle åka på utflykt, den manliga hotellpersonalen raggade på både mig och min dåvarande flickvän, stämningen var usel, och dessutom drabbades jag av salmonella. Kniven: En studieresa till Bryne i Norge 2001. Hamnade ute på slätten i ingenmansland med ett gäng danskar som stekte konserverad torskrom till frukost och bara spelade kort. Det enda som gick att göra var att kedjeröka cigaretter i ett biljardrum utan ljus i en bunker 14 timmar/dag. Liftade 12 mil till vinmonopolet för att köpa det billigaste bordsvinet dom hade (80 norska kronor, jävligt mkt pengar för en student) för att supa mig redlös och glömma var jag var. Den största händelsen på år och dar var att en val strandade och låg och ruttnade på en strand. Folk vallfärdade dit med bussar och hade picknick bredvid liket. 2. Vad har du alltid varit väldigt bra på? David: Slåss och bryta arm - har brutit ner fyra av de fem övriga skribenterna här på Barstol och även den enda avhopparen. Maths: Jag har alltid varit bra på att hitta borttappade saker, öppna trilskande burklock och göra mig förstådd. Matt: Jag är extremt stresstålig. Jag är väldigt bra på att ta det lugnt även i påfrestande situationer. Mattias: Att teckna. Jag tycker att jag är bättre än de flesta som håller på i samma genre. Jonas: Jag upplever att jag är mycket bra på att vårda mina långa vänskapsrelationer. Kniven: Att läsa människor och situationer. Bevara hemligheter. Vara ensam. Har också gröna fingrar - skulle gärna vilja bli trädgårdsmästare. 3. Vilken är din hittills bästa ålder? David: 33. Maths: Min bästa tid är självklart nu, så har det alltid varit. Matt: 35 år. Där jag är nu. Jag tycker jag blir en bättre och bättre människa för var dag. Huruvida min omgivning tycker likadant har jag ingen aning om. Mattias: Borde vara någonstans mellan 25-30, då flöt det mesta på rätt bra. Jag kan längta tillbaka till den tiden ibland. Jonas: Jag hade en riktigt bra period runt 25 när jag levde studentens sorgfria liv, pluggade i Holland och Spanien, tog ledigt en termin för att resa runt i Asien, och dessutom träffade jag min fru då och hela världen och hela framtiden låg öppna framför oss. (Sen började jag yrkesarbeta på riktigt vilket kändes som ett långt utdraget stenhårt knytnävsslag rätt i mellangärdet). Men jag måste nog säga att nuet känns väldigt bra också då det inte är lika ångestfyllt längre att gå till ett arbete varje dag (det kan rent av vara riktigt roligt ibland), jag har samma fantastiska kvinna vid min sida, jag har fått uppleva helt nya typer av kärleksrelationer tack vare mina barn, jag har bra nära familj och vänner, samt en ekonomi som faktiskt tillåter ett och annat. Jag har stora förhoppningar på att jag är i början av en ny guldålder. Kniven: 4.

8 Kommentarer

Och jag vaknar så som jag somnade. Med huvudet på hans bröstkorg och armen försiktigt om hans huvud. Blonda mjuka korta lockar mellan mina fingrar. Hans hjärta sover långsamt under lungorna. Och endast på denna plats finns frånvaron av smärtan. Endast på denna plats anträffas det menade. Gryningen är halvvägs in i rummet och i det gråa ljuset kysser jag honom längs halsen. Han suckar i sömnen. Vaknar i min mun. Hans tunga rör sig varm och tyst mot min. Jag viskar att han ska ta mig. –    Ta mig hårt bakifrån. Efteråt plockar jag bland mina kläder på stolen och på golvet. Kisar med blicken mot fönstren och ut över älven. Ett tegelrött lastfartyg vänder sig i hamnen och jag ser mot bron, mot industrierna. Ser lyftkranarna, pålarna, klipporna och den grönsvarta leden ut ur den här stan. Det är sig likt. Det är viktigt att det är sig likt, tänker jag. Att saker och ting är som dom brukar vara. Jag drar på mig byxorna och det vita linnet. Trär armarna in i den långa koftan och sätter mössan på plats. Glasen med solkiga märken står på nattduksbordet med intorkat vinrött i botten. Trutarna svävar stillastående i vinden utanför. Seglar, väntar, stiger högt. Lyfter sina kroppar från marken lika självklart som att andas. Tygskorna ligger huller om buller i hallen. Knyter dom röda, tar på jackan och ser rätt snygg ut i spegeln. Fukten blänker ute. Längs fasader, räcken och huttrar i det vissna långa lutande gräset. Det luktar clementiner, vedrök, honungsgult. På bageriet har knappt någon vaknat. Det är imma på rutorna. Personalen viskar, skramlar försiktigt med heta nydiskade små koppar. Bordsskivan har repor. Dagens metro är vikt en gång, stor rubrik om mode. Jag äter färska smuliga croissanter och smuttar starkt svart kaffe. Jag ska ta tag i mig själv nu, tänker jag. Jag ska ta tag i det här, ja, ta mig fan. Eller jag sticker härifrån, tänker jag sedan. Blir en annan. Bara drar. Blir vild och fri. Tatuerar in Yin och Yang i pannan och backpackar naken genom Ryssland där jag träffar Pjotr med yxan som bygger dragspel. Vi åker på hans skoter ända in i Alaska där vi öppnar en korvkiosk bredvid en bensinstation. Mitt hår blir långt och flottigt och hänger stripigt längs min fläckiga dunväst. Jag gör succé med mitt potatismos och säger ’Hi darling’ till varenda kund i luckan och bjuder dom på starka cigaretter utan filter medan vi kisar mot den bleka kalla vintersolen . Äh, tänker jag och ser ut genom fönstren. Det är inte min stil. Han sover igen när jag kommer hem. Jag är aldrig borta länge. Och jag sätter mig i köket, jag sätter mig vid skrivbordet, i fåtöljen. Äter en tomat, vankar fram och tillbaka och allt är så fruktansvärt patetiskt. Den svarta markören blinkar, tickar, väntar på skärmen. Jag kommer aldrig hinna, tänker jag. Jag kommer aldrig hinna klart ändå. Det finns aldrig något slut. På det här.

5 Kommentarer

Resan till landet är vacker. Trots att det tar ett par timmar så blir det aldrig långtråkigt. Så fort man lämnat stadens stenhus så tar ju det verkliga Sverige över, det där jag så sällan ser nu för tiden. Ändlösa åkrar, ängar, vattendrag. Tunga granskogar som bryts upp av ljusa lövträd. Och längs hela vägen småstäder med välansade villaområden och sporadisk höghusbebyggelse. Platser där människor föds och lever och dör, utan att ha något behov av att hänga vid rätt bardisk i Stockholm. Och när jag passerat en sådan stad, så kommer efterbörden i form av låga industrihallar i korrugerad vit plåt. Kilometer efter kilometer, tills skogen tar över och åkrarna och ängarna. Sedan kommer nästa lilla stad på pärlbandet. Det är vackert på ett oinställsamt sätt. Väl i Kurvan känner jag först ingenting, men någon kilometer därpå kommer tårarna, fast jag kämpar emot. Jag saktar ned och snyftar och snorar. Men jag är ensam, och jag får gråta. Kort därpå börjar det regna, ett hårt och aggressivt skyfall som bankar på taket som hårda nävar. När jag någon halvtimme senare svänger av från landsvägen och in på den skumpiga grusvägen genomsköljs jag av minnen. Den gamla flagnande ”Privat väg”-skylten är översållad med bucklor från mitt och brorsornas luftgevär. Över vägen har knotiga grenar slutit sig som ett tak. Långsamt passerar jag det fallfärdiga staketet och sedan ytterväggen på Lillstugan vars röda färg är täckt av lavar. Grinden är stängd, så jag stänger av motorn och kliver ur. Det bruna gräset har vuxit sig knälångt. Jag blir stående i duggregnet med handen på den kalla grindstolpen en stund. Trots att det är vildvuxet verkar allt vara sig likt. Tomten har flera byggnader. Storstugan är i två våningar och härstammar från 1700-talet. Först stod huset i Dalarna, men plockades ned - bräda för bräda - för att sedan byggas upp här i Värmland för över tvåhundra år sedan. Det flankeras av två stycken parallella lador på varsin sida om gräsmattan ned mot sjön. Och så är det Lillstugan där jag ska bo, för jag vill inte sova i det stora huset själv. Nu är stugan egentligen inte så liten alls, utom i jämförelse med det stora huset. Storstugans fönster är mörka, och jag kan inte undvika känslan av att vara iakttagen när jag går förbi. En kråkas ödsliga rop hörs från skogen. När jag tänt kaminen så tar jag en sväng för att se om allt är som det ska. Längst ned i trädgårdens ensligaste hörn står de sorgliga resterna från den gamla uteplatsen. Det fanns en tid då detta var trädgårdens självklara samlingsplats. Jag minns farfars cigaretter, de vuxnas kvällsdrink och uppsluppna småprat medan grillen tog fart. Nu är stenplattorna överväxta och träväggarna har ruttnat. Glasfibertaket måste ha blåst bort i någon höststorm. Jag går genom den gamla hästhagen ned mot vattnet. Det luktar dy och sjö. Barndomsviken har slukats helt av vass. En grön byggvagn med flagnande färg står vid stranden. Jag trevar med handen under trappan och hittar nyckeln som ligger där den alltid legat. Dörren går först inte att öppna, det var flera år sedan någon var här sist. När den till slut gnisslar upp så ser jag ändå ingenting, fönsterluckorna ligger på och något elektriskt ljus finns inte här nere. Fast någon lampa behövs inte, för jag känner lukten, och det räcker. Det är doften från gamla flytvästar, metspön av bambu och tomma luftmadrasser. Den ger en bild av barndomens lättjefulla sommardagar. Vi bytte om till badkläder i vagnen och gick sedan och lade oss på mage på bryggan, tittade ned i det gröna vattnet mellan springorna. Jag försöker föreställa mig lukten av solvarmt trä och glimten av grå fiskar som sveper förbi i det grumliga vattnet. Men där sommaren förr glittrade i vattenbrynet, buren på måsarnas rop över viken, är höstens vatten nu mörkt och ogenomträngligt. Båten ligger med kölen i vädret. Jag vänder på den och skjuter ned den till strandkanten. Glasfibern gnisslar mot gruset. Årorna och årtullarna finns på sin plats i sjöboden. Vattnet ligger spegelblankt. Ytspänningen gör det nästan trögflytande. Skogen är svart och grå och himlen blek som ett pappersark. Tystnanden bryts bara av enstaka regndroppar. Efter varje årtag kan jag vila en liten stund, ekan glider över vattnet som en pil, helt utan motstånd. När jag kommit ut till mitten av sjön lägger jag årorna till rätta i tullarna och sträcker på ryggen. Jag sitter så en stund och ser ut över stranden en bit bort. Marken är sumpig, med gråbruna växter som letat sig ned i vattnet. Trädens stammar är hala och våta. Jag hör en kråka någonstans ifrån. På botten av ekan skvalpar en strimma regnvatten. Jag ser himlen reflekteras och för en stund är det allt jag ser och det känns som om jag sitter upp och ned. När jag känner tårarna komma tillbaka så börjar jag ro igen. Jag sliter ursinnigt i årorna utan att bry mig om var båten för mig. I Lillstugan råder en varm och behaglig värme. Jag drar av mig de sura kläderna och slår mig ned vid köksbordet. En skön tillfredställelse sprider sig i kroppen. Det är känslan av hederligt kroppsarbete och ömmande muskler som sällan används. Ute har det börjat skymma. Jag lagar kvällsmat och dricker en öl och lyssnar på den gamla träradion. Sedan går jag in i vardagsrummet och står en stund och tittar på pusslet som har legat ofärdigt på bordet i flera år. Jag vill inte röra det. Jag minns när hela familjen åkte till landet i den gamla gröna Saaben. Det var när nummer 95 fortfarande kunde associeras med en avlägsen och hoppfull framtid. Solen stekte på taket och alla fönster var nervevade. Pappa berättade påhittade historier för att underhålla oss bröder. Turhunden Pluto dinglade i backspegeln och motorn gav ifrån sig ett ansträngt buller då bilen trotsade alla fysikens lagar och tog sig upp i marschfart på motorvägen. Plastpanelerna började spela ett sövande surr så fort hastigheten gick över 70. Ingen i baksätet hade bälte. Det var en annan tid; så nära i minnet, men ändå så oändligt avlägsen. Landet är för mig synonymt med dessa somrar. Det är eviga solskensminnen, som framsidan på ett vackert vykort. Höstlandet har en helt annan karaktär. Det är en närmast brutal upplevelse, där barndomens minnen finns i varenda hörn, men där de liksom täcks av ett lager multnande löv. Vinterlandet har jag kvar att upptäcka. Men jag kan se det framför mig: tjock orörd snö i trädgården, och det bleka vinterljuset inne i huset. I fönsterkarmarna ligger spröda, torkade fluglik. Det råder total tystnad. Men på natten, när månen får skuggorna att vandra över golven, kan man höra huset sucka över allt levande som kommit och gått. Det vilar som en osynlig tyngd från tidigare generationer i väggar och golv. Det är en sammansättning i luften som tittar fram när jag hugger ved i vedboden, eller sitter på verandatrappen och ser solen som går ned över sjön. Så många före mig har suttit precis just här, sett precis samma sak. Kanske finns rösterna ännu bevarade i väggarnas stumma botten. Måhända hörs den svaga klangen fortfarande om man lägger örat mot den gamla tapeten. När natten kommer sprakar den öppna spisen i vardagsrummet. I elden ligger vedträn från det understa lagret i vedboden, resterna från ett träd hugget kanske hundra år tidigare. Röken som virvlar upp ur skorstenen bär dessa svunna tiders signatur, en doft som finns till i en kort sekund för att sedan försvinna för alltid. Allt detta tänker jag och sedan rafsar jag ihop pusselbitarna och föser ned dem i kartongen. Luftens sammansättning förändras något. Väggarna suger åt sig mina minnen. Det är mitt i natten, kolmörkt och jag är helt klarvaken. Jag känner genast att det är något som inte stämmer. Utanför blåser en hård vind i tunga stötar som får huset att knaka. Jag ligger med täcket uppdraget ända till näsan och stirrar ut i mörkret. Då ser jag att det syns en ljusstrimma under dörren. Stearinljusen, jag måste ha glömt dem. Jag kliver upp och öppnar dörren. Mamma sitter vid köksbordet med en kopp kaffe och benen uppdragna under sig. Pappa sitter mitt emot. Han tittar upp från tidningen. "Men oj gubben, är du vaken? Kan du inte sova?" Jag står tyst och stirrar. "Kom här och sätt dig, så gör jag lite varm mjölk", säger mamma. Hon reser på sig och går ut i köket. Jag hör hur hon skramlar med en kastrull. Efter en liten stund kommer hon ut och sätter sig igen. Hon ler mot mig och sedan börjar de prata på sitt lugna, lågmälda sätt. Jag står kvar som förstenad och bara stirrar. Sedan går jag och sätter mig och lyssnar på deras trygga röster. Jag kommer inte ihåg om jag någonsin drack upp min mjölk. Jag vaknar på morgonen av ett grått gryningsljus som faller in genom det immiga fönstret. Jag minns min märkliga dröm med ett lugn och en djup, vemodig tillfredställelse. För första gången på mycket länge känner jag mig utvilad. Jag ligger där och drar mig ett slag, tvekar att gå upp i rummets påtagliga kyla. Men jag kliver i alla fall upp till slut, går ut på toaletten och blir sittande där en stund. I köket, medan jag väntar på att tevattnet ska att koka upp, börjar morgongrumset långsamt vika undan. Jag lutar mig mot köksbänken, och i samma stund som jag hör det dova ljudet från en bildörr som slår igen så ser jag kastrullen i diskhon. Sedan tittar mamma in i köket. "Vi ska åka nu, om du ska med får du komma på en gång!" Sedan försvinner hon ut och jag hör hur nätdörren slår igen bakom henne. Jag står först kvar, oförmögen att röra mig, fryst mot köksbänken. Det blir alldeles tyst. I luften hänger ett stråk från en bekant parfym. I backen nedanför stugan står den gamla Saaben. Pappa sitter redan i bilen. Mamma står och håller upp sin dörr, hennes säte är framfällt. Jag anar konturerna av bröderna i baksätet. "Kom nu då!" Jag stiger ut och går försiktigt nedför slänten. Jag tvekar bara en kort stund, och sedan kliver jag in i bilen. Jag känner värmen från bröderna bredvid mig. När vi åker ut genom grindarna ska jag tänka på att säga till pappa att köra försiktigt borta vid kurvan.

12 Kommentarer