Jag vet att jag är sen med den här iakttagelsen, but I just can’t let it slide. 

Ledaren för Sveriges minsta riksdagsparti – Göran “Fimpen” Hägglund – gjorde i september ett “idépolitiskt utspel” som är något av det mest världsfrånvända och från självkritik befriade uttalande som någon svensk politiker någonsin har åstadkommit. Och det vill inte säga lite det. 

Ni känner antagligen till herr Hägglunds artikel i DN där han utnämner sig själv till språkrör för “verklighetens folk”, eller “vanligt folk”, vilket också är en fin gammal klassiker som förekommer i texten. Hägglund pekar ut en (vänster)radikal kulturelit som största hotet mot vår fina demokrati (och jag som trodde det var FRA och annat övervåld på demokratin i terroristskräckens kölvatten). Den radikala eliten lägger sig i hur vanligt folk lever sina liv, och det ska de ju rakt ge blanka fan i, skulle kanske Hägglund ha sagt om han fick svära för mamma. De lägger sig i så till den milda grad att de inte ens tillåter folk att gilla föreställande konst, det har Hägglund på något märkligt sätt tagit reda på (FRA-spaning?). Han avslutar artikeln med att ropa på sunt förnuft i svensk politisk debatt och “inte minst respektera vanligt folks rätt att vara precis som de är”. Lite väl magstarkt kan jag tycka när det kommer från homofobins högborg, men bögar är antagligen inte vanligt folk. Bögar är väl vänsterradikal kulturelit hela högen. Jaså du är bög? Du vet väl att det nu för tiden är en politisk ståndpunkt och inte en sexuell läggning? 

Allvarligt talat Göran, vad håller du på med egentligen?! Nej, du behöver inte svara, jag tänker göra det åt dig. I din eviga jakt på den där gäckande målgruppen som kan rädda dig kvar i riksdagen har du nu alltså tänkt att du ska ta tillbaka röster från Sverigedemokraterna. Man kan inte gärna se spektaklet på något annat sätt, du snor ju deras retorik rakt av. Så okej, du ska alltså döda två flugor i en smäll här har du tänkt? Få bort SD och samtidigt rädda kvar KD? Jojo, att det alliansparti som befinner sig längst ut till höger tar det här på sin lott är väl kanske inte så förvånande, ni står ju faktiskt närmast SD rent ideologiskt, men snälla Göran.. oavsett om väljarna röstar på er eller på SD så lever de ju lik förbannat kvar i en mörk håla så länge du pratar precis som Jimmie Åkesson. 

Jag menar, vadå vanligt folk? Hur blir man vanligt folk? Finns det något antagningsprov? Jag tittar på Idol och Ensam mamma söker, äter fiskpinnar ibland och läser en och annan deckare mellan mina finlitterära ansatser. Räcker det?  Och den andra eliten då, den ekonomiska, den från Täby med omnejd som dikterar villkoren för vem som får ta del av kakan och vem som får stå utanför, är det inte i själva verket den eliten som har haft överlägset störst negativ inverkan på ditt vanliga folks chans att klara brödfödan? Vrid på huvudet Göran, de sitter bredvid dig i regeringen. Sträcker du bara ut armen så kan du till och med röra vid demokratins största hot år 2009, han heter Fredrik och är kompis med Anders och Per. Komma här och jiddra om kulturelit när det brinner i plånboken på halva Sveriges arbetande befolkning, du borde fan skämmas Göran! 

Du utnämner dig själv till den vanliga människans företrädare, och det är faktiskt rentav skrattretande. Du som inte vill att bögar ska få gifta sig i kyrkan, du som fram till ganska nyligen hade en högst tveksam syn på kvinnors rätt till abort, du som har tagit till ditt hjärta att värna om de få välbeställda kärnfamiljer som har råd att låta den ena föräldern vara hemma med ett vårdnadsbidrag på några tusen.

Du Göran Hägglund, som har satt upp en kall hand i nyllet på tusentals vanliga människor med den politik du driver, ska nog inte ens börja harkla dig när tjänsten som vanligt folks språkrör utlyses. Jag fruktar lynchstämning om du fortsätter på det här spåret.

Det ironiska i sammanhanget är att det inte på något sätt är den av Hägglund utpekade vänsterradikala kultureliten som besväras mest av det här spektaklet. Nej det är de stackars liberalerna som tvingas samregera med Göran som återigen börjar skruva på sig i sina stolar. Liberala krönikörer, som Hadley Kamptz, börjar nu på allvar tappa tålamodet (kära Isobel, ni liberaler får gärna fly vänsterut, vi kommer att ta väl hand om er). Okej att man tvingas till vissa eftergifter på maktens altare, det har ju liberalerna verkligen fått lära sig den hårda vägen när Reinfeldt & co kört över dem med ångvält, men att tvingas sitta bredvid Jimmie Åkessons välkammade brorsa och hålla god min stod det nog inget om i broschyren. 

Och kanske kommer det rentav att vara en intern revolution inom Folkpartiet och inte en stark rödgrön allians som avgör nästa års val. Jag tror faktiskt att om inte Björklund börjar bli lite mer lyhörd för missnöjet inom sitt parti snart så kommer Sahlin & co bara behöva sitta och titta på när den borgerliga pakten imploderar, och när detta sker så vet ni förstås vem alla kommer att skylla på va? Jodå, det blir nog allt Göran “nu plockar jag upp SD-spåret” Hägglund som får återse sitt kära köksbord snarare än han hade önskat. Fast så speciellt vanlig lär han nog aldrig bli, därtill är riksdagsmännes fallskärmar alldeles för väl tilltagna. Nej Göran, du får nog acceptera att du är för evigt dömd till ett liv utanför din egen påhittade norm, för när allt kommer omkring så är det faktiskt inte somliga människors syn på Hötorgskonst som skapar reella klyftor i samhället, det är makt och pengar. Valutor som du, till skillnad från vanligt folk, inte lider minsta brist på.

Hon har inte ens fått ett namn än. Hon är så ny – så ny i den här världen. I fredags morse bestämde hon sig för att väntan var över. Det var dags att lämna den varma trygga tillvaro som var den enda hon kände till. Nu skulle hon ut och möta dagsljuset och oktoberkylan.

Hon ser ut att sova gott i min famn. Jag följer hennes andetag med min blick. Det är något oregelbundna andetag. Hon har ju bara andats den här luften i dryga 48 timmar så jag förstår att hennes lungor inte hunnit vänja sig. De små lemmarna rycker i små korta spasmer. Kanske drömmer hon. Vad drömmer en sådan liten människa om? Hon river sig ansiktet med sina små smala fingrar som har sylvassa naglar trots att föräldrarna redan försökt fila ner dem en gång.

Det är ingen enkel värld hon har kommit till. Som vuxen kämpar man ständigt för en plats i tillvaron. Som spädbarn räcker det att kämpa för att andas och att suga i sig tillräckligt mycket näring. Som en liten bäbis får man lita på att föräldrarna tillgodoser en med den trygghet och värme som krävs. När man är så gammal att man börjar leka med andra barn och så småningom går till skolan börjar de riktiga problemen.
Barn är elaka – riktigt elaka. Den empati som vuxna utvecklat verkar inte riktigt finnas hos barn. Och då kan föräldrarna inte längre vara där med sin varma famn. Det kommer att komma tillfällen då hon kommer hem från skolan och är ledsen. Det spelar ingen roll om hon tillhör de mest populära på skolan. De stunderna kommer att komma. Barn har så mycket att bearbeta. Jag antar att det är en del av människans utveckling.
Som förälder kommer man då bara att stå handfallen. Även om man vet att man varit där själv en gång och vill försöka förstå vad ens barn genomgår är det aldrig samma sak.
Värst blir det i tonåren. Tonåringarna kommer aldrig vilja berätta om sina problem. De kan aldrig förstå att någon känner som de gör. Känslorna är så otroligt starka i tonåren. De kommer att svära och skrika åt föräldrarna att lämna dem i fred.

Hon öppnar sina små bruna ögon och tittar sig runt omkring. Hennes blick är inte fokuserad och jag vet inte vad en nyfödd kan urskilja i sitt nyvakna tillstånd. Jag tittar rakt in i hennes ögon och jag vill hon ska se mina ögon. Men förmodligen tittar hon på den färggranna nallen jag har i min hand. Jag ser på henne och vill att hon ska förstå att jag och hennes föräldrar alltid kommer vara där för henne. Men jag vet att det kommer komma tillfällen då vi inte räcker till. Och det gör mig ont.

Höstrusket har till slut omfamnat Stockholm med en fuktig kyss. Yllerocken har åkt fram ur garderoben och borstats av och sommarens sneakers har bytts ut mot rejälare skinnskor. Inget nytt, bara gammalt, bekant, ingått och efterlängtat, kläder som sedan länge hittat sin passform och är aningen mer slitna än året innan.

Jag tänker ta en promenad i blåsten, sparka kring i löven och ägna en timme åt att tänka på henne och det vi hade. Minnas allt.

I dag är det ju ett halvår sedan vi gjorde slut. Fem månader och fem dagar sedan hon flyttade. Vi var tillsammans i två år, en fjärdedel av den tiden har alltså gått sedan vi bröt upp. Vi har varken setts eller talats vid sedan dess. Bara ett och annat mejl eller sms.

Den första tiden gick lätt. För lätt. Säkert för henne också. Lättnaden över att det var slut var större än saknaden. Det var ju inte bra där på slutet. Inte alls. Men det går inte att lura sig själv. Det går inte att bryta upp med någon som henne utan att det känns.

För mig har det varit viktigt att försöka förstå exakt vad som gick fel, varför och när det hände. Jag har lagt ner betydande tid på att gå igenom det sista halvåret och analysera, dela upp i sektioner, plocka isär bit för bit och tänka igenom varje möjlig vinkel.

Har det gjort mig klokare? Jag vet verkligen inte. Och nu har jag slutat. Det bara är som det är och så är det inte mer med det.

Men i dag ska jag ägna dig en extra tanke, Jannike. I dag ska jag leta efter vårt spöke upp över Sofia och ner mot Danvikstull, gå utmed vatten och se på andra par och tänka att det där var vi.

Då.

Och att då ibland känns så fruktansvärt länge sedan, medan det vissa nätter är som om då vore alldeles nyss och handen far ut i saknad efter något som var där men inte längre är.

Sedan vaknar man och det är en ny dag. Och så är det inte mer med det.

Har du några fiender?

Maths: Inga permanenta.. vad jag vet, ska väl tilläggas. Tillfälliga har jag väl däremot lite då och då, just nu t ex tror jag att två tanter med hund är ganska förbannade på mig.

Kniven: Skulle väl vara mig själv då. Klyschigt värre.

Matt: Nej, de som skulle kunna bli fiender undviker jag.

Jonas: Inte på det sättet att jag har någon som jag idkar aktivt fiendeskap med, som att gå runt och försöka förpesta eller förstöra varandras liv. Men visst fasen finns där människor som jag undviker och tagit avstånd från, och jag gärna skulle ge en råsop om de kom i min väg.

Mattias: Jag kan vara otroligt långsint, och jag har en dödslista, men jag är inte helt säker på att de vars namn är skrivna med blod känner till det.

David: Jag får säga som Jonas, jag har några, men ingen som jag går omkring och hatar aktivt, det är så destruktivt för sinnet att spilla energi på sånt. Men den sista råsopen är förmodligen inte utdelad och nya kandidater kan ju tillkomma.

Nämn fem kanalbytarlåtar

Maths: (Det finns massor av kanalbytarlåtar, det här är bara just nu) Use Somebody med Kings of Leon, Me gustas tu med Manu Chao (är inte riktigt färdig med terapin än), Allt med Moneybrother, Love Child med Fibes oh Fibes, We are golden med Mika.

Kniven: Lyssnar tyvärr nästan aldrig på radio. Antagligen för att det är så jävla dålig musik. Jämt.

Matt: Den där låten som vann melodifestivalen. Rybak tror jag han heter, Glassigt med Mange Scmidt, De sista ljuva åren med nått dansband, Stars are blind med Paris Hilton, Das kleine krokodil med Scnappy.

Jonas: Jag lyssnar mycket på radiosporten när jag ligger ute på vägarna, och där spelar de i stort sett endast kanalbytarlåtar. Topp fem är dock följande: The Best med Tina Turner, I Wanna Know What Love is med Foreigner, You Can Call Me Al med Paul Simon, In the Air Tonight med Phil Collins och Candle in the Wind med Elton John.

Mattias: Jag har så svårt att lägga både artisters och enskilda låtars namn på minnet, inte minst de jag ogillar. Men dansband, trumschlager (typ Nordman eller den där tjockisen med den lila hårtofsen) samt vad som helst med Bob Dylan får mig att omedelbart byta kanal.

David: Har faktiskt ingen aning då jag aldrig lyssnar på radio. Inte ens på kneget har vi skvalet på i bakgrunden.

Vilken skådis spelar rollen som dig i filmen om ditt liv?

Maths: Ja här vill man ju dra till med någon snygg, cool och überbegåvad rackare, men om det hela ska bli trovärdigt (vilket jag vill) så får det nog bli Jonas Karlsson.. vilket sannerligen inte är fy skam.

Kniven: Christina Ricci.

Matt: Sean Penn. Inte för att vi är lika men han är en otroligt bra skådis och jag tror han skulle kunna gestalta mig klockrent.

Jonas: Tyvärr tror jag inte att det krävs nån Oscarsvinnare för att gestalta min karaktär. Charlie Sheen är nog den som hade gjort rollen mest rättvisa.

Mattias: Jag kan inte komma på vad han heter, så det får bli Edward Norton.

David: Johnny Depp såklart.

När hela världen hetsar varandra till att ständigt upptäcka nya resmål och weekend-städer, är det lätt att glömma bort att man kan faktiskt kan återupptäcka städernas stad hur många gånger som helst. Låt mig återigen få påminna er om Paris. Här fattas inget. Barerna och restaurangerna är utsökta, arkitekturen är spektakulär och kulturen den rikaste i världen. Och parisarna är vackra, eleganta och svala.

Jag var elva år första gången jag stod uppe på Montmartre och tittade ut över denna till synes ändlösa världsstad. För en liten kille som tyckte att Göteborg var oöverskådligt  stort, och alltid lyckades gå vilse mellan mammas jobb på Lilla Torget och hamburgerhaket Clock på Kungsgatan, var detta en till lika delar lockande, berusande och skrämmande känsla. Jag vet inte hur länge jag bara stod och tittade ut över denna, min första riktiga storstad, men jag kommer ihåg att jag bad att få stå kvar medan resten av familjen begav sig in i Sacre Coeur. En liten stund senare vågade jag mig bort till torget precis nedanför trapporna till den vita kyrkan, och stod och försökte ta in dofterna, ljuden och synerna från gatumusikanterna, konstnärerna, gycklarna, torghandlarna, kyparna, bilarna, den visslande polisen och ett antal tusen personer till. Jag kommer ihåg att jag fastnade, i vad som kan ha varit en kvart eller två timmar, bakom en konstnär som målade av några av husen kring torget. Jag stod med välbehagliga rysningar längs kroppen och njöt på ett sätt som jag bara kan göra medan jag iakttar ett riktigt väl utfört hantverk. Inte förstod väl jag, eller brydde mig heller för den delen, att det var skapandet av första klassens Hötorgskonst jag så njutningsfullt drogs in i.

Sen den dan är jag fast, och håller staden som den främsta av alla världens städer. Jag har återvänt gång på gång och utvecklats till en stor frankofil med åren. Det jag älskar när jag kommer till Paris är hur staden direkt förflyttar mig mentalt. På nåt vis lyckas den hitta en plats åt mig i sin egen historia, och göra mig till en i ledet av Jeanne d’Arc, de galna hoven med Ludde och Marie Antoinette i spetsen, Napoleon, Toulouse-Lautrec, Edith Piaf, Picasso, Stravinskij och 68-studenterna. Och alla andra som varit med och format Paris till vad den är idag. På så sätt lyckas denna stad göra mig till både en mycket stor man och mycket liten kille samtidigt.

Och inte nån stans eller nån gång släpper staden mig ur sitt grepp. Med sin storslagna arkitektur och historiska byggnader – Louvren, Notre Dame, Sacré-Coeur, Eiffeltornet, Triumfbågen, Versailles osv. – lyckas hon hålla mig kvar i detta tillstånd under tiden jag är där. Jag älskar dessutom hus och andra byggnader, och är därför givetvis ett mycket enkelt offer. Hälften av min tid i Paris brukar gå åt till att fascineras av fasader, med en inte helt betydelselös nacksmärta som resultat.

Kulturutbudet i Paris är ju en av anledningarna till min stora kärlek. För let’s face it – de kan utse hur många europeiska kulturhuvudstäder de vill – det finns ändå bara Paris. Gallerierna, konstnärerna, scenerna och inte minst museerna med Louvren, Musée d’Orsay och Georges Pompidou Centret som juvelerna i kronan. Sist jag var där besökte jag två nya museer jag inte tidigare besökt – quai Branly och Palais de Tokyo.

Quai Branly är Jacques Chiracs bidrag till stadens och statens kulturella skrytsamhet och givetvis lika mycket en hyllning till honom själv. Arkitekturen är storslagen och annorlunda, men inte nödvändigtvis smakfull om du frågar mig. På insidan ryms några av den franska kolonialmaktens allra vackraste och viktigaste kulturskatter från andra delar av världen, och de är givetvis värda att se. Men jag har problem med perspektivet och uttrycket: Det är genomgående ett gammalmodigt etnografiskt synsätt, där den enda rösten, den vite mannens, ger ett i lika stycken nedvärderande som exotiserande resultat. Sen använder man ett exkluderande och högtravande fackspråk i utställningarna, vilket gör att man känner sig dummare när man går där ifrån än man gjorde när man kom dit.

Palais de Tokyo däremot är ett skönt, spännande och nyskapande museum för ny, frisk, sprudlande samtida konst. Dom visar inte bara prov på fingertoppskänsla när det gäller att hitta nya konstnärer som både har något väldigt viktigt och intressant att säga om vår samtidigt, och de konstnärliga verktygen för att uttrycka det på kreativa, relevanta och skarpsinniga sätt. Museet tilllhör också ett av de få konstmuseer jag varit på där curatorerna gör mer än att hänga mer eller mindre fantastisk konst rätt upp och ner, för att sen stå och malla sig i ett hörn och låta den aktuelle konstnärens genialitet spilla över också på dem. På Palais de Tokyo är varje utställning unik, varje hängning personlig och varje curator en artist i sig själv. Rekommenderas varmt.

Som varje sann turist måste man ju hinna med lite shopping innan man hänger sig åt väsentligheterna. Det finns givetvis allt att köpa i Paris. Från stånden med bilder och böcker längs Siene, över antikhandlarna och antikvariaten i Latinkvarteren till lyxvaruhusen som Lafayette. Glöm inte att de lokala skräddarna här bär namn som Louis Vuitton, Chanel, Yves Saint Laurent, Dior, Hermès och Jean Paul Gaultier.

Väsentligheterna handlar i Paris, liksom överallt annars, om maten, drycken och människorna. Du kan visa mig vilka undersökningar och rankinglistor om världens bästa mat och krogar du vill, det finns ändå ingen plats på jorden som är så intimt förknippad med det goda livet, finessen i köket och den riktigt utsökta måltiden som Paris. Visst, privatekonomiskt kan jag bara drömma om besök hos Alain Ducasse, Pierre Gagnaire och deras amis, men det behövs heller inte. Hela stan vimlar av väldoftande och mysiga brasserier, bistron och rotisserier så det är egentligen bara att slinka in. Givetvis skall man undvika de mest turistiska delarna, men håller du dig bara borta från huvudgatorna är Quartier Latin, Montparnasse, Saint-German eller Montmartre säkra kort. Ät den bäst tillagade maten och de bästa ostarna, skåla i de bästa vinerna och njut. Ett riktigt insidertips är annars nån av krogarna på Place Dauphine, precis innanför Pont Neuf på Ile de la Cité. Jag garanterar att du kommer bli nöjd.

Det är en underbar blandning av bakgrunder och rötter som utgör den parisiska befolkningen. Du har givetvis alla franska utposter representerade, från Bretagne, Bourgogne och Provence till Guadeloupe, Martinique och Guyana. Sen har du alla immigranter, företrädesvis från gamla franska kolonier i Nord- och Västafrika. Och så alla européer som försöker etablera sig i staden, som musiker, konstnärer, studenter, eller bohemaspiranter i största allmänhet. Och så en och annan äkta parisare då förstås. Alla är de lika stolta att få tillhöra invånarna i denna stad och denna kulturella enklav. Som min vän Laurella i Paris (ursprungligen från Guadeloupe) sa till mig en gång: “In french I don’t believe we have the world ‘global’. But why should we when we have the world ‘France’?” Många ser det säkert som det ultimata beviset på fransmännens arrogans; jag ser det som ett uttryck för hur utvalda de känner sig som befolkar denna huvudstad i detta, det mest civiliserade landet i världen.

Ingen stans har kvinnorna mer klass, stil och grace än i Paris. Och männen ligger inte långt efter. Men förutom att parisarna är de stoltaste och stiligaste av alla befolkningar är de också bland de trevligaste. Fransmännen, och i synnerhet Parisarna, kan göra ett svalt och ointresserat intryck, men bortom den fasaden finns något helt annat. Ha lite humor, lite glimt i ögat, sänk garden en aning och bjud på dig själv så skall du få se. Tricket är att du måste börja. De kommer garanterat att följa efter. Lyd bara detta lilla enkla råd (och gärna något av tipsen här ovan också) så kommer du få en fantastisk vistelse i denna den bästa av världens alla städer.

Jag tycker om att se mig själv som en god människa. Någon som ställer upp för de svaga, någon som inte ryggar otvättade händer, flottigt hår och en andedräkt som känns på tio meters avstånd. Som är solidarisk med de utsatta, som försöker att se bortom smuts och lukt för att hitta människan som finns där inne. Att inte döma hunden efter håren, att vara öppen. Att jag är en människa vars hjärta innerst inne klappar på vänster sida i kroppen. Ja, jag tycker verkligen om den där bilden av mig själv.

Synd bara att den är falsk.

På senare år har telefonförsäljningen ökat dramatiskt. Detta har fått till följd att fler människor gått med i Nix-registret, vilket har lett till att det har det blivit allt vanligare med gatuförsäljare. När man går på stan vadar man i enerverande och käcka mobilabonnemangsförsäljare, skönhetsproduktskrämare, försäkringsnasare och sist men inte minst alla dessa hjälporganisationer. De här människorna slåss alla desperat om din uppmärksamhet, och det är en utveckling som inte bara är djupt irriterande, utan som dessutom har fått mig att bli varse om att min självbild inte riktigt stämmer.

Bäst jag kryssar där mellan fejkade leenden och påstridiga frågor och försöker se upptagen ut, så kommer den där personen med sin bekymrade blick och sin skamdrypande undran: “Vill du hjälpa ett barn i Kongo att överleva sin treårsdag?”, och det finns liksom inget att säga. För att komma vidare kan man egentligen bara låtsas som om man inte hörde, eller säga något i stil med “Nej, verkligen inte”. Jag är tyvärr den där sarkastiska typen. Jag tittar surmulet upp, säger något trött och går vidare.

Varför gör jag det? Bryr jag mig inte? Jag skulle kunna svara att jag hatar påstridiga försäljare i alla former. Att jag avskyr folk som tränger sig på, som förstör min ro, som vill få mig att ta ställning till något jag inte mäktar med att bry mig om. Eller att jag som princip aldrig skriver på ett avtal på stående fot, att jag vill hem och läsa det finstilta i lugn och ro – även om det bara gäller att teckna ett gåvoabbonemang hos Rädda barnen. Men det är bara halva sanningen. Svaret på frågan är: nej, jag bryr mig inte. Kongo är så långt bort. Det blir något närmast surrealistiskt, något overkligt. Det är ett skabbigt svar, faktiskt ganska vidrigt till och med. Fast tyvärr alldeles sant.

Men efter tsunamin 2004, då nyhetsrapporteringen svämmade över med osmakliga bilder från katastrofområdet, då brydde jag mig. Fast då var det förstås tanken på svenska små lintottar som låg och grät efter sina försvunna föräldrar på överfulla sjukhus som fick mig att öppna plånkan och utan vidare tvekan föra över ett större belopp till det hastigt ihopsatta nödkontot. Inte tänkte jag på några stackars thailändska eller indonesiska barn som låg och grät över sin utplånade familj. Inte särskilt mycket, i alla fall.

Det milda vädret är förbi, sommaren har seglat sin kos och hösten har kommit till stan. Varma jackor och skinnhandskar har åkt fram. Själv passerade jag den slitna gubben med sina tidningar vid Odenplans tunnelbanestation i går morse. Jag drog jackan lite tätare om mig, kurade ned mig i kavajslaget och fäste blicken på busshållplatsen när jag gick förbi. Det var bara han och jag, och jag bevärdigade honom inte ens med en blick. Inget leende, ingen nick. Jag köpte definitivt ingen tidning.

Bussen dröjde. En bit bort hängde ett par tonårstjejer som fått i uppgift av sin skola att samla in pengar till Röda korset. De stod på en parkbänk och läste högt i kör ur programmet. Ett något udda tilltag, men visst, allt för att väcka morgonresenärerna ur sin slummer. Själv stod jag där och irriterade mig och höjde volymen på MP3-spelaren. Borrade mig djupare ned i jackan, stirrade tomt ut på trafiken.
Sedan hör jag hur någon pratar med mig, det är en av tonårstjejerna, och jag säger bara “Nej, jag har inga kontanter”, utan att ens reflektera över a) vad hon säger, eller b) om jag har några kontanter på mig. Jag följer henne med blicken när hon går vidare.

Och då ser jag det.

Jag ser hur hon går fram till den där gubben som säljer Situation Stockholm, och jag ser hur han gräver i fickan, och jag hör fanimej genom musiken hur klirret från en handfull mynt ramlar ned i den där insamlingsdosan.

Alltså: en hemlös person som står hela dagarna och försöker sälja den där tidningen till idioter som mig för att få tak över huvudet, han gräver i sin ficka och stoppar ned halva morgonkassan i en insamlingsdosa till förmån för människor i tredje världen. Det fick mig att drabbas av en mycket obekväm självinsikt: att jag i själva verket är en falsk, obehaglig typ. En som i ena stunden skriver om sin alkoholiserade granne på en blogg och hystar in ryggdunkande kommentarer, men som i den andra inte ens kan se en hemlös i ögonen.

Och det, det är fan en ren jävla skam.