- Gör det, David! Gör det!

Min två år äldre syster hejade på mig när jag lade mina vantförsedda händer på stålräcket som gick utmed stentrappan upp till vår ytterdörr och lutade mig ner. Jag sträckte försiktigt fram tungan och liksom tänkte att jag bara skulle vidröra som hastigast och sedan tillbaka. Så blev det inte. I stället var det som om metallen drog den fuktiga tungan till sig och frös den ögonblickligen.

Jag var fast.

- Mamma, mamma, David har slickat på trappräcket, skrek min syster och sprang in i köket och mamma kom springande med ett glas ljummet vatten som hon hällde på tungan och jag var fri från stålräcket men inte från skammen och min syster firade av ett triumferande leende.

Jag kände på min domnade tunga med en vantförsedd hand som smakade av metall och ylle.

- Du var inte snabb nog. Seså, försök igen, men bara med en liten bit av tungan den här gången, sa min syster.

Och jag lutade mig framåt ….

Det är en klassiker, huruvida det är en internationell klassiker över den nordliga breddgraden vet jag inte, även om svaret på den frågan säkert går att gissa sig till, men hur det än står till med den saken är det en svensk klassiker. Vilket naturligtvis inte hindrar ungar i hundratalet från att göra om det vinter efter vinter och fastna med tungan vid lyktstolpar och räcken utmed vårt avlånga land och obevekligen sitta fast med dumstruten på bara för att de helt enkelt inte klarar av att låta bli.

För att metallen finns där och kylan finns där och den där lilla men starka rösten i huvudet, eller av en äldre vän eller syster, som säger “gör det”, finns där.

Det brukar sägas att vi svenskar är försiktiga av oss, att vi inte tar risker. Du och jag vet naturligtvis bättre, en nation av bindgalna lyktstolpslickare som inte ryggar för de slätaste av ytor och uppenbaraste av faror.

Därför borde jag väl inte förvånas när jag hamnar framför teves idolprogram och ser ungar med skållade tungor framföra kadaverversioner av poplåtar för att sedan ställas till doms framför tre jävla puckon som uppenbarligen inte har någon som helst aning om någonting över huvud taget och där och då önskar jag inget hellre än att temperaturen ska krypa en bra bit under nollsträcket så jag kan åka ut i någon avfolkad glesbygd och slicka lyktstolpe och gjutas fast med tungan där ingen kan höra mig skrika.

Av David david@barstol.nu

När julen kryper allt närmare översköljs vi traditionsenligt av julklappstips och vi på Barstol, som värnar om såväl glöggtomtar som snögubbar och Tage Danielsson, vill så klart inte vara sämre. Här följer således våra individuella tips om vad vi helst ser att ni skänker bort under granen.

Maths: Personligen ger jag hellre bort en upplevelse än en sak, speciellt till nära och kära. Nu beror ju det här lite på var man bor, i Stockholm t ex kan man ge bort en skön brunch på favoritstället eller varför inte passa på att vara lite finkulturell och gå på Dramaten. Detta kan absolut också gälla för en Gävlebo, men jag tänker faktiskt tipsa om en upplevelse som jag själv fick i present när jag fyllde 40. Jag fick nämligen en övernattning inklusive 4-rätters middag på Högbo Brukshotell (just samma gayvänliga etablissemang som jag skrev om härom månaden). För en sönderstressad småbarnsförälder var detta bang on target måste jag säga, en alldeles helt perfekt present. Vi strosade i skogsmiljö, besökte små hantverksbutiker och njöt av en förträfflig fikabuffé (jag drog till med en 14-årig Oban till kaffet, bara som ett extra tips). Efter en vilopaus på rummet åtnjöt vi en fantastisk middag, både servicen och maten är top notch på Högbo Brukshotell. Den som får denna julklapp av dig kommer garanterat att bli glad, nöjd och tacksam, det har ni mitt ord på.

Jonas: Champagne for the ladies!

Kniven: Ge bort en upplevelse ex provdyk, provklättring.
En fin tavla, parfym, konsertbiljetter, prenumenation på tidning, en fin anteckningsbok med penna.
Eller satsa bara på kit. Ex yogamatta med valsång och rökelse. 2 folköl och en jojo. Eller en dalahäst med ett pkt gul blend.

Matt: Ge bort något som räcker länge. En prenumeration på någon bra tidning. Tidskriften Allt om whisky kostar 219 kronor för ett år. Problemet är att du fortsätter få inbetalningskort och får betala för nästa år och nästa och nästa.

David: Böcker! Northline - Willy Vlautin, Our Story Begins - Tobias Wolff och Du är ingen främling här - Adam Haslett.

Av David david@barstol.nu

November börjar äntligen lida mot sitt slut, och i takt med det kommer hoppet åter. Det jag har hopp om idag är - tro det eller ej - den grävande journalistiken. Ni vet den där goda sortens journalistik som tar massa tid och massa risker för att avslöja sånt som organisationer och personer försöker hemlighålla eller sopa under mattan? Min förhoppning bygger på tre parallella och samverkande faktorer:

1. Det journalistiska hantverket är det väldigt få som är beredda att betala för idag, eftersom den uppkopplade generationen förväntar sig att allt skall vara gratis. Tiden när var och varannan journalist kunde ligga ute i fält och jobba med research för något fett avslöjande är förbi. Men det behöver per automatik inte innebära dåliga nyheter för den avslöjande journalistiken, eftersom det fortfarande finns ett behov för avslöjanden och den typen av innehåll har ett stort läsvärde.

2. Folk, dvs. du och jag, kommer fortfarande gilla att arbeta ideellt. Visst, föreningslivet är i stora stycken satt under stark press, inte minst för att de har problem att rekrytera ideella ledare och andra fria krafter. Men detta skall inte tolkas som ett bevis på att människor inte längre vill utföra arbetsuppgifter utan ekonomisk ersättning. Den ideella kraften har bara flyttat till andra arenor. Det är väl denna blogg, 99% av alla andra bloggar, lejonparten av innehållet på Youtube och hela jädra Wikipedia goda bevis för?

3. Anledningen att vi inte vill träna 11-åriga fotbollstjejer, tvätta hockeylagets matchtröjor eller leta mossa med den lokala scoutkåren är att vi är förbi det stadiet i Maslows behovstrappa. De glada dagarna när tillhörighet och uppskattning från vår omgivning var det viktigaste har tyvärr passerat. Nu för tiden står vi och hänger på översta trappsteget där det är självförverkligande som gäller. Det är ju därför som jag, mina vänner och alla andra suckers håller på och utrycka våra tankar och idéer i forum som detta. Vi när nån slags skribent- eller författardröm, vi gör det publikt och vi gör det gratis.

Förstår ni vart jag är på väg? Det är alltså inte betalda journalister som skall stå för grävandet och de stora avslöjandena i framtiden, utan det är du och jag. Vi kommer - som i ett led att förverkliga och bekräfta oss själva - jaga våra egna scoop. Och publicera dem på våra bloggar för att få massor av läsare och äntligen nå fame & glory. Finessen är att man dessutom kan vara helt anonym när man avslöjar sin arbetsgivare, granne, svärfar eller bostadsrättsförening, och deras brott, smusslande, oförrätter eller annat de av någon anledning inte vill skall komma upp till ytan. Då ger man helt enkelt fame & glory till sin blogg och sitt alias/webbkaraktär istället.

Washington Post må ha allt svårare att skicka ut ett par journalister på årslånga uppdrag i jakten på maktmissbruk och andra snaskiga historier, men deras kvalitetsarbete kommer att ersättas av den stora massans kvantitet. Den grävande journalistiken kommer helt enkelt bli vår nya folkrörelse. Vilken institution blir först med att dela ut Stora Bloggpriset för bästa avslöjande? Tills nån snor den idén kanske vi på Barstol skall göra det (men det blir ju givetvis bara äran man vinner)? Nomineringar mottages tacksamt i kommentarsfältet, tack.

Det är några veckor före valborg. Via en mycket komplicerad ordergång i flera led ska det inhandlas sprit. Pengar byter ägare med löfte om att drickat ska finnas tillgängligt i god tid innan den stora dagen. Sedan går det några veckor. Ingenting hörs. Årets stora helg svävar i något slags dunkelt limbo.

Det blir en fin kväll. Vädret är vackert och himlen klar. Dimmorna har skingrats - spriten är levererad. Allt detta bådar gott inför kvällen.
Dagen innan satt jag på ungdomsfiket vid skolan och ritade. Bilden föreställde en ung man som kräktes våldsamt efter för mycket alkohol. Ungdomsledaren slängde en blick på bilden och kommenterade nedlåtande: “Moget”. Hade jag vetat då vad jag vet nu hade jag nog hållit med. Så jag ryckte bara på axlarna, utan insikt om att bilden var en vision av mig själv lite mer än ett dygn senare.

Men nu är det äntligen Valborg och jag har nyss fyllt sjutton år. Jag går gatan upp mot Tonys villa. Planen för kvällen är först en förfest hemma hos honom, och att vi sedan ska ta bussen till en plats i närheten där djungeltelegrafen angivit att det riktiga öset ska vara.
Tony bor bara två hus upp, men tomterna är stora och husen ligger glest. På avstånd hörs basen. Tony bygger egna överdimensionerade högtalare, amatörmässigt utförda, men trycket är det inget fel på. Han har egen ytterdörr och nu står den på vid gavel och människor är på väg in och ut ur huset. Tonys styvmor sitter och trycker i sitt rum, hon har ingen kontroll över situationen. Festen har redan tagit över villan.
Men det vet jag ingenting om då jag går genom tvättstugan, förbi bastun och in i Tonys sovrum. Cigarettröken ligger tung, och italodiscon pumpar. Det är folk överallt. Jag hälsar och slår mig ned i en brun läderfåtölj.

Efter en stund kommer Olof in genom dörren. Mannen vi alla väntat på: leverantören! Han öppnar sin väska och jag tar med darrande händer emot min påse.

Här ska vi nu pausa en sekund. Man bör ha i åtanke att detta utspelade sig under en tid då Sverige ännu inte förlorat sin sista oskuld. Lördagsöppet på systemet var en utopi. Alkoholreklam i dagspressen var lika osannolikt som om kungen skulle marschera omkring på lejonbacken iförd nazistuniform, och EU med sina närmast astronomiska införselkvoter hette EG och var något diffust som pågick någon annanstans.
Således var min erfarenhet av alkohol något knapphändig. Jag hade förstås druckit ett par folköl, kanske tullat lite på morsans hemkörda plommonvin - vilket var en så vidrig substans att det så här med facit i hand framstår som närmast desperat att dricka, vilket det förstås också var. Därtill hade jag gjort en och annan häxa på samma ovetande förälders Lord Calvert och Vermouth (alltså morsan, märkte du aldrig att whiskeyn smakade mer och mer vatten?)
Men två saker mindes jag. Att jag under språkresan på Gibraltar druckit en grön mintlikör, Crème de Menthe, och att jag fått smaka Skåne Akvavit vid middagsbordet någon enstaka gång. Endast detta kan förklara den förmodligen helt unika kombination av sprit som snart skulle ha mig i sitt våld.

Efter att jag fått min godispåse så kan kvällen och natten delas in i ett antal hållplatser. Tiden däremellan består av ett töcken, ett icketillstånd utan vare sig minnen eller känslor.

Minnesbild 1:
Min hand som sluter sig kring halsen på flaskan med Crème de Menthe, och det karaktäristiska ljudet då kapsylen skruvas upp. Jag dricker direkt ur buteljen.

Minnesbild 2:
Min hand som skruvar upp korken på flaskan med Skåne Akvavit. Mintlikören har gått ned utan problem, och det gick rätt fort också. Jag befinner mig i det lyckliga tillstånd som kallas salongsberusning; ett i detta fall mycket skenbart tillstånd, för strax ska det åtföljas av tidernas brakfylla och därpå - förhoppningsvis - min livstids mest vidriga bakfylla.

Minnesbild 3:
Jag blir släpad genom ett hus och kräks under tiden.

Minnesbild 4:
Jag ligger på rygg i min kompis Johans säng. En person i någon slags reflexväst tittar ned på mig. Personen säger: “Det verkar ok. Låt honom inte somna bara. Somnar han så får ni åka in!”
Därpå minns jag hur Johans pappa tittar ned på mig. Han har ett snällt ansikte. Jag försöker resa mig upp men blir nedbrottad i sängen, och får då något slags utbrott. Sedan blir det svart igen.

Minnesbild 5:
Farsan som ruskar mig, och orden “Matte! Matte! Du får inte somna. Matte!”
Jag är världens tröttaste människa, och det som pågår är tortyr. Jag kan tänka mig att det är sådant de pysslade med på Guantánamobasen. Detta fortgick större delen av natten, och jag skulle kunna ha erkänt vad som helst för att få sluta ögonen en stund.

Minnesbild 6:
Jag, naken på ett badrumsgolv med en filt som knapphändigt skyler kroppen, med huvudet djupt begravt i vattenklosettens inre. Jag ägnar mig åt att krampkräkas. Det är ett tillstånd då man har fått ur sig allt gift men kroppen inte riktigt har fattat galoppen. Så man fortsätter kräkas men spyr bara galla.

De följande tre dagarna låg jag till sängs med den mest monstruösa huvudvärk jag någonsin haft. Under tiden fick jag höra historien om hur mina vänner, som de små fega as de var, släpat mig ned till allmänningens lekplats, och där lämnat mig i en sandlåda. De ville inte riskera att missa festen genom att ta mig hem. Istället rekryterade de en förbipasserande tjej att gå och larma någon i grannskapet, vilket hon också gjorde. Närmare bestämt Johans föräldrar, som råkade vara hemma den kvällen. Tjejens historia gick i korthet ut på att hon hittat mig i sandlådan av en slump, men under lite press fick berättelsen så många luckor att den inte var särskilt svår att nysta upp. På så vis fick jag ett kvitto på vad tolv års vänskap betydde för de som kallade sig mina bästa vänner.

Tvärtemot vad man kan tro så vill jag faktiskt unna alla nyfikna tonåringar en sådan här dödsfylla. Det var där jag lärde mig min gräns, och jag fick också insikt i vilka som var mina riktiga vänner (eller åtminstone vilka som inte var det). Därtill drack jag inte en droppe på ett helt år - jag kunde faktiskt spontankräkas bara jag tänkte på mintlikör.
Det var förstås en dyrköpt erfarenhet. Jag hade lika gärna kunnat dö, och halva uppsättningen hjärnceller blev säkert utplånade denna tidiga vårkväll, men jag har i alla fall aldrig spytt av fylla sedan dess. Och jag har lärt mig ett och annat om vänskap.

Av Mattias mattias@barstol.nu

Jag funderar på att starta en affärsverksamhet. Det här är inget ovanligt, jag tänker ofta ut nya idéer som aldrig riktigt vill bli förverkligade (känslan men inte rätta viljan). Just den här kan tyckas gränsa till prostitution men jag tror jag kan få det att landa på rätt sida gränsen.

Jag tänker mig, förstår du, att jag förfogar över x antal Jourhavande Medmänniskor som folk kan hyra på timbasis eller via löpande kontrakt. Detta för att möta ett behov som jag här och nu avser beskriva. Men du, om du snor min idé så måste jag döda dig. Okej?  

Jag tror nämligen att behovet av medmänniskor är stort där ute, speciellt bland manliga chefer. Det är åtminstone min erfarenhet att manliga chefer i större utsträckning än andra människor härbärgerar en herrans massa känslor och ångest som aldrig riktigt får komma ut. Du vet, man vill inte belasta kompisarna eller familjen, de har nog med egna bekymmer. Det kan vara enklare, tror jag, att låta en främmande människa vara den ventilen. Jo, manliga chefer ska bli min primära målgrupp. De är köpstarka och lätta mål. 

Men det är förstås av yttersta vikt att detta aldrig på något sätt kan förknippas med prostitution, vilket jag för övrigt tror är en verksamhet som många gånger fyller just dessa behov men som så att säga är klädd i en annan skrud. Därför måste jag paketera mina tjänster, ge dem en touch av både flärd och trygghet. Något ungefär så här. 

Förslag på enstaka tjänster som kommer att kunna erbjudas:
- Kram & badda panna (främst vid sjukdom)
- Vi kan väl fika
- En timmes promenad i skogsmiljö, inkl färdigskalade apelsiner
- Nattmacka med samtal
- Peptalk (köp 3 betala för 2)
- Hålla handen vid stora beslut

Förslag på paketerade tjänster som kommer att kunna erbjudas:
- SMS-kompisen (fri tillgång till SMS dygnet runt)
- Bollplanket (fri tillgång till SMS och telefonsamtal dygnet runt)
- Chauffören (många stressade chefer kör för fort och blir av med körkortet)
- Reskompisen (traktamente tillkommer)
- You’ve got a friend (top of the line, skräddarsys efter kundens behov)

Förr i tiden, innan alla organisationer blev slimmade och anorektiska, hade folk tid att prata med varandra på jobbet. En kvart vid fikabordet kunde lugna oroliga sinnen, en promenad på lunchen gav nya krafter. Idag ser det inte riktigt ut så. Idag sliter många arslet av sig för att komma ikapp, detta som ett resultat av de så kallade effektiviseringarna. Men man kommer aldrig ikapp, högarna bara växer samtidigt som konkurrensen är mördande. Det finns alltid någon ny runt hörnet som är beredd att jobba ännu mer för ännu mindre lön. Med andra ord, vi närmar oss arbetsgivarens våta dröm med stora, för att inte säga globala, steg. 

Naturligtvis finns det fler målgrupper där ute som är i stort behov av mina tjänster. Vårdpersonal, ensamstående föräldrar, överutnyttjade administratörer, för att nämna några. Och jag skulle gärna vilja erbjuda dessa tjänster till alla behövande men jag är ledsen mina vänner, ni kommer inte att ha råd. Det blir dyrt det här, smakar det så kostar det. Hey, I’ve gotta make a living too. Det är en djungel där ute, endast den som hittar rätt målgrupp överlever. Men ta med dig frågan hem ikväll, prata med sambon eller polaren i baren: ska vi verkligen ha det så här?

Av Maths Enocsson maths@barstol.nu

2009-11-23 - Tegan & Sara @ Debaser Medis. FOTO: Annika Berglund/ROCKFOTO

I Debaser Medis yttre bar kunde varannan tjej misstas för att vara någon av de kanadensiska tvillingarna Tegan och Sara Quinn. Aldrig förr har så många korta tjejer med svart hår i uppklippta frisyrer varit på samma plats.

Det är inte första gången Tegan och Sara är i Stockholm. Här har de en hängiven skara fans och Debaser Medis har varit utsålt sedan länge. Kön ringlade sig lång bort till Söderhallarna. Debaser Medis måste verkligen göra något åt sitt garderobssystem. Och då faktiskt inte alla besökare var under arton år kunde de väl haft barerna öppna. Men å andra sidan var inte ölen det viktigaste.

Tegan och Saras musik är rockig med indie influenser men jag vill inte sätta någon stämpel på den. De har ett eget och unikt sound. Deras sätt att sjunga och hur deras röster kompletterar varandra är en fröjd för öronen. Jag har svårt att skilja dem åt men Sara är den som ibland sjunger mjukare medan Tegan har ett mer riv i rösten.

2009-11-23 - Tegan & Sara @ Debaser Medis. FOTO: Annika Berglund/ROCKFOTO

Den massiva klunga av tjejer med lång lugg längst fram märktes väl med ett hysteriskt skrik när Tegan och Sara klev upp på scen – ett skrik som var någorlunda konstant konserten igenom. Detta eggade Tegan och Sara och de drog av mängder av låtar i ett rasande tempo. Emellanåt stannade de upp och berättade små charmiga anekdoter. Även om de säkerligen berättar samma historier varje kväll kändes det äkta och personligt. Och vissa saker var endast för stockholmspubliken. De älskade publiken på Debaser Medis så mycket att de bjöd på tre extranummer. Något Tegan och Sara inte gjort till en vana den senaste turnén.

Av Matt matt@barstol.nu

Inte alla möten i tunnelbanan riskerar att sluta på spåret. Härom dagen när jag stod och väntade på tåget som skulle ta mig till kneget mötte jag en gammal klasskompis från gymnasiet.

Jag stod och fibblade med ipoden när jag från ögonvrån tyckte mig känna igen en kille med uppdragen hoodie och hörlurar i öronen. Våra blickar möttes. För någon sekund kunde jag se hur han tvekade, som om han gjorde en snabb överläggning kring om han skulle stanna och snacka eller nöja sig med en nick och strosa vidare. Jag lät honom inte tänka klart utan tog av mig mina hörlurar.

- Tjena, Robin.

- Hej, David.

Handslag och hälsning.

- Du, jag var med om värsta grejen precis, jag stoppade en ficktjuv på ett fik där jag satt, sa Robin. Eller stoppade och stoppade, jag skrek att jag minsann såg vad han höll på med. Har ju fått ett visst öga för det där på Pizza Hut och känner igen hur dom rör sig och så. Olika mönster, typ.

Robin går direkt från noll till hundra och har alltid någon historia att berätta. Han skulle bli en utmärkt bilförsäljare och lämnar inget utrymme för ansträngd tystnad. Vi umgicks inte och kände egentligen inte varandra alls nämnvärt när vi gick i samma klass men då vi rör oss i samma kvarter springer vi på varandra någon gång om året och råkar det vara en plats som tunnelbanan där tid finns att spilla, ja då händer det att man blir stående en stund.

- Jag bor i Högdalen, sa Robin.

- Aja, schyst. Kontakt med någon från gamla klassen?

- Nej. Du?

- Inte en själ. Eller ja, det händer att jag springer på Kristoffer ute på barerna men det är allt.

Det är något särskilt med de där mötena med personer som man bara träffar någon gång om året och tjattrar iväg några minuter med. År efter år. Personer som egentligen aldrig betytt något och aldrig kommer göra det och den dagen om femtio år när man ser deras dödsruna i tidningen kommer man tänka “åhå, Robin, ja han var trevlig”. Eller så är det den totala avsaknaden på något särskilt som gör det. Det finns inga sociala krav på att man ska ljuga ihop att det vore trevligt att träffas över en öl. Det räcker med några minuters snack på tunnelbanan om relationsstatus, boende och kneg, man stämmer av varandra och ser varandra åldras.

Fint och alldeles tillräckligt.

Av David david@barstol.nu

Matt: Oppigårds Single Hop Ale. Som namnet antyder innehåller den här ölen bara en humlesort. I det här fallet är det slovensk Styrian Golding som står för beskan. Färgen är väldigt ljus och den doftar lite hö.  Oppigårds Single Hop Ale har en lätt smak av gräs och torr humle. Eftersmaken har distinkt ton av metall. En sommaröl skulle många säga men jag tycker den passar året om. Den mäter 4,8 % vilket är helt lagom för en vardagsöl. Oppigårds Single Hop Ale finns i systembolagets ordinarie sortiment 16,70 flaskan.

Maths: Bäst just nu är boken “The 100 best and absolute greatest heavy metal albums in the world, ever”, skriven av Jaclyn Bond, som jag fick i present av en kompis när jag fyllde 40. När jag får en kvart över tar jag med mig boken och sätter mig vid datorn. Jag slår upp en sida på måfå, letar reda på låtarna på nätet och låter mig svepas iväg av antingen nostalgi (vanligaste känslan) eller nyfikenhet över en lucka i min egen hårdsrockshistoria som nu fyllts igen. Topp tre nostalgitrippar just nu är Holy Diver med Dio, Balls to the wall med Accept samt Strong arm of the law med Saxon.

David: Cormac McCarthy: Jag har en förmåga att snöa in på en författare i taget och just nu är det amerikanen Cormac McCarthy, aktuell med filmatiseringen av hans bok Vägen, som tar min tid. Jag läser de få intervjuer som finns, söker mig vidare bland hans favoritförfattare och förundras över hur han använder språket.
För er som står nya inför hans böcker kan jag tipsa om Vägen, som finns i en bra svensk översättning, för att sedan ta er vidare med Blood Meridian och The Border Trilogy.

Jonas: Jag måste ju slå på trumman för Världskulturmuseet som firar 5-årsjubileum denna helg! Jag må vara oerhört partiskt när jag hyllar denna juvel i det svenska kulturutbudet, men det struntar jag i. Jämte Vasamuseet och Moderna är Världskulturmuseet Sveriges enda museum av riktigt hög internationell klass. Men där de andra når sina höjder tack vare en unik attraktion eller sina fantastiska samlingar gör
Världskulturmuseet det tack vare frågeställningarna, arbetssättet och inte minst programverksamheten. Varje gång jag kommer in lägger jag Sverige bakom mig, och leker världsmedborgare för en stund.

Kniven: Tidningen Filter. Välskrivna och engagerande reportage. Närgångna och fascinerande personporträtt. Lyckas med bedriften att kombinera humor med det gravallvarliga och samtidigt ligga före vår samtid. Man vet aldrig vad man får i Filter men man får alltid något bra. En karamell i det vedervärdiga mörkret.

Mattias: Musiktjänsten Grooveshark. Nästan allt finns, i synnerhet i smalare genrer, och gratis utan reklam till skillnad från en annan stor streamingtjänst jag inte tänker göra reklam för. Grooveshark har även den gamla sköna funktionen “gillar du det där borde du nog gilla det här också”, vilket fungerar riktigt bra och gör att man hela tiden upptäcker ny skön musik. Full pott!

Av Kniven kniven@barstol.nu

Inuti en förnedringskultur försöker jag fortfarande hitta vägen ut.
Ännu önskar jag att människan vore god.
Ännu önskar jag att människan eftersträvade altruistiska intentioner.

Jag korsar det nerpissade torget av svensk granit med blicken i marken. Blöta fimpar och skräp ligger i drivor utanför entrédörrarna av glas. Den kalla luften luktar avgaser och regn och krockar med den varma stanken av friterad potatis när dörrarna går upp. Folket därinne ler inte ens en aning trots sina nya påsar med kläder och inredning. Dom suger stressat i sig cola med sugrör och sväljer strips utan att smaka. Och det är som om idealen manifesterat kroppsspråket. Människorna går bredbent eller vickar på röven, plutar med kåta fräscha läppar eller spänner ut sina bröstkorgar och har hårda hotfulla ögon. Som tecken på svagheterna; på skräck, på girighet och stressen över det som svagheterna bidrar till. Det är precis som om vi inte vågar vara oss själva med oss själva. Vi räcker inte till åt oss själva. Vi tänker på det andra säger, på det dom tycker, på det dom visar är rätt eller fel. Att vi måste söka skydd i gruppen, att vi måste skynda oss, hitta rätt, hitta det nu, snart.

Så anpassa dig.
Tänk på det och det.
Akta dig för det och det.
Tyck så och så. Tyck en jävla massa.

Knulla så och så.
Vira in dig i det här och sätt på dig det här.
Hylla det och det. Det är bra. Uppfyll idealen och påtala samtidigt hur frigjord du är.
Skapa det perfekta. Lev i bubblan. Sträva. Och känn dig så jävla misslyckad om du inte lyckas. Få ångest, bränn ut dig, få psykiska besvär och vet varken ut eller in.

Du är inte någon bara genom att finnas till. Tyvärr, det räcker inte på långa vägar. Det är inte så du vill ha det. För du vill ha mer nu, nu när du har allt. Och du orkar faktiskt inte med något annat, du hinner helt enkelt inte. Du klarar bara av att tänka på dig och ditt nu, rå om dig, unna dig. För du är värd mycket efter allt du kämpat dig igenom, för att du lyckats. Det är ett hårt jobb att lyckas, du har förtjänat lön för mödan. Det räcker ju inte att bara lyckas. Nej, för guds skull – du måste ha belöningar också – för att du gjort det. Annars kan det lika gärna kvitta.

Är girighet den egenskap som en gång gjorde att vi överlevde som art?
Är girighet även vår kommande undergång?
Har girigheten några gränser?
Och om så är fallet, hur kan den fortfarande dominera världen trots att vi utvecklat former av logiskt tänkande och moral och etik?
Hur kan vi fortfarande tro att vi har så många rättigheter men nästan inga skyldigheter?

Och varför är det andra människor som hela tiden gör oss omänskliga?

Av Kniven kniven@barstol.nu

Det är snart sommar. Himlen har fått en djupare färg på kvällarna. Solen är på väg ned och himlen glöder över sjön. Jens står i vardagsrummet med armarna korsade över bröstet. Han stirrar ut genom fönstret, och hör inte när mamma kommer in i rummet. När hon lägger armarna om honom bakifrån rycker han till och blir först stel som en pinne. Sedan slappnar han av och det känns som om han ska dö, men greppet runt honom hårdnar. Han vill gråta, men det kommer inga tårar.

Dagen då det hände var Jens på hockeyträning efter plugget. Han brukade vara vid rinken tre eftermiddagar i veckan. Jens är anfallare och en av de bästa i laget. Nu har han inte spelat på flera veckor. Och om han inte hade tränat just den där eftermiddagen så kanske det inte hade hänt. Om han kunde vridan tillbaka klockan, så skulle de sitta vid matbordet, och Jens skulle ägna all uppmärksamhet åt sin lillebror. De skulle se en film ihop, och sedan skulle de gå och lägga sig och prata hela natten. Jens skulle berätta om hockeyn och om Tove som brukade hänga vid rinken på kvällarna. Han skulle berätta om den där gången i skolan när de släppte en vattenballong på hemkunskapsläraren från andra våningen.
Jens vet att hans bror skulle älska såna historier. Hans bror skulle förresten ha älskat att bara få vara med sin storebror. Han beundrade Jens. Men Jens brydde sig inte om honom. Fast de delade sovrum, så pratade de knappt med varandra. Jens såg honom tvärs över rummet, lite tystare och tunnare för varje dag. Men allt han kunde tänka på då, var att han ville ha ett eget rum. Att han var för stor för att dela rum med lillbrorsan.
Nu när han ligger på kvällarna och tittar på den tomma sängen, så skulle han kunna göra vad som helst för att få se sin bror igen.

Jens vet att lillbrorsan inte hade det lätt. Och han vet också att han enkelt hade kunnat göra något - Jens var både större och starkare, men han föraktade den svaghet som brodern var inlindad i. Han var så jävla vek. Han sa aldrig ifrån och han steg åt sidan när det blev bråk. Men så fick han alltid stryk också, till och med tjejerna gav sig på honom. Jens ville inte bli förknippad med det, ville inte bli smittad av sin brors menlöshet. Hans bror var undfallenhet och rädsla, sådant som rovdjur luktar sig till. Och Jens såg hellre bort när de gav sig på honom.

När han kom hem från ishallen den där kvällen så var det tomt och tyst i lägenheten. Det var konstigt, för hans bror brukade vara hemma. Kvällarna flöt alltid på i samma mönster; Jens kom hem från träningen och värmde middagen som mamma ställt i kylskåpet, och de åt tillsammans, under tystnad eller framför teven. Sedan gick Jens upp och spelade gitarr, och brodern såg på TV eller gjorde sina läxor. Den här kvällen åt Jens själv, och sedan somnade han framför teven och vaknade sent på kvällen när mamma kom hem.
Polisen och hemvärnet gick skallgång nästa dag. Det dröjde till morgonen därpå innan de hittade honom. Jens minns bara sin mammas jämrande rop från den dagen.

Nu kan han inte sova. Klockan på nattduksbordet tickar allt högre. Genom det öppna fönstret hörs nattfåglarnas rop. Gardinerna vajar fram och tillbaka.
Efter en stund går Jens och lägger sig i den andra sängen. Det finns kvar en svag doft av lillebror i lakanen. Jens tänker att när den försvunnit så är hans bror borta för alltid. Han drar in lukten och känner hur tårarna svider bakom ögonlocken. De tror att han inte vet detaljerna, men han läser tidningarna som alla andra. Jens vet allt, och det spelar ingen roll att han försöker tänka på annat, för vetskapen om detaljerna fyller honom med en sådan gränslös skam och vånda att det äter upp honom.

Senare drömmer Jens om rinken. Men det är inte Tove som hänger på räcket, det är Jonathan. Han ler sitt blyga och osäkra leende, och Jens åker fram och lägger armen om honom och säger till de andra: “Det här är min lillebrorsa. Rör ni honom så dör ni.”

Av Mattias mattias@barstol.nu