- Gör det, David! Gör det!

Min två år äldre syster hejade på mig när jag lade mina vantförsedda händer på stålräcket som gick utmed stentrappan upp till vår ytterdörr och lutade mig ner. Jag sträckte försiktigt fram tungan och liksom tänkte att jag bara skulle vidröra som hastigast och sedan tillbaka. Så blev det inte. I stället var det som om metallen drog den fuktiga tungan till sig och frös den ögonblickligen.

Jag var fast.

- Mamma, mamma, David har slickat på trappräcket, skrek min syster och sprang in i köket och mamma kom springande med ett glas ljummet vatten som hon hällde på tungan och jag var fri från stålräcket men inte från skammen och min syster firade av ett triumferande leende.

Jag kände på min domnade tunga med en vantförsedd hand som smakade av metall och ylle.

- Du var inte snabb nog. Seså, försök igen, men bara med en liten bit av tungan den här gången, sa min syster.

Och jag lutade mig framåt ….

Det är en klassiker, huruvida det är en internationell klassiker över den nordliga breddgraden vet jag inte, även om svaret på den frågan säkert går att gissa sig till, men hur det än står till med den saken är det en svensk klassiker. Vilket naturligtvis inte hindrar ungar i hundratalet från att göra om det vinter efter vinter och fastna med tungan vid lyktstolpar och räcken utmed vårt avlånga land och obevekligen sitta fast med dumstruten på bara för att de helt enkelt inte klarar av att låta bli.

För att metallen finns där och kylan finns där och den där lilla men starka rösten i huvudet, eller av en äldre vän eller syster, som säger “gör det”, finns där.

Det brukar sägas att vi svenskar är försiktiga av oss, att vi inte tar risker. Du och jag vet naturligtvis bättre, en nation av bindgalna lyktstolpslickare som inte ryggar för de slätaste av ytor och uppenbaraste av faror.

Därför borde jag väl inte förvånas när jag hamnar framför teves idolprogram och ser ungar med skållade tungor framföra kadaverversioner av poplåtar för att sedan ställas till doms framför tre jävla puckon som uppenbarligen inte har någon som helst aning om någonting över huvud taget och där och då önskar jag inget hellre än att temperaturen ska krypa en bra bit under nollsträcket så jag kan åka ut i någon avfolkad glesbygd och slicka lyktstolpe och gjutas fast med tungan där ingen kan höra mig skrika.

Av David david@barstol.nu