De senaste två veckorna har jag antingen vakat över sjuka barn eller vakat över mitt eget sjuka jag. Att inte kunna äta fast föda på drygt en vecka gör märkliga saker med psyket, häromdagen till exempel kastade jag helt utan förvarning en leksak väldigt hårt i närmsta vägg vilket fick mina barn att börja gråta. Det var onödigt, men samtidigt väldigt nödvändigt just då när det hände. Strunt samma, vad jag menar är att den här texten kommer att vara osammanhängande, fragmentarisk och säkert ganska fördomsfull. Och nu vet du varför. 

Vellinge: Har jag förstått det här rätt? Är det så att staten bestämmer att Sverige ska ta emot, i det här fallet, ensamma flyktingbarn, men kommunerna får säga nej? Alltså.. var finns logiken i detta system? Ska en kommungubbe i Skåne (okej, jag ska inte dra i den tråden igen) verkligen kunna stå och säga att det inte är i linje med kommunens önskemål att ta emot ensamma flyktingbarn? Kan han inte lika gärna säga att det inte är i linje med Vellinge kommuns önskemål att vara medmänsklig? Det är väl det han säger egentligen. Den borgerliga alliansen är så jävla rädd för att staten ska bestämma för mycket, men nu måste ju Schlingman ta sin kommungubbe i örat och rätta in honom i ledet lik förbannat så vari ligger kommunernas bestämmanderätt i detta fall? Är det i själva verket kanske ett klockrent exempel på skendemokrati vi får bevittna? Systemet är tokigt, och när Vellingegubben använder systemet så som han faktiskt har rätt att göra, ja då blir han överkörd av partiets chefsideolog. Ridå. 

Svininfluensan: Först skrämde kvällstidningarna upp oss med influensan. Sen skrämde kvällstidningarna upp oss med vaccinet (man kan tydligen dö av det också). Så nu står vi där inträngda i ett hörn och vet inte hur vi ska dö, bara att vi ska dö. Agerar kvällspressen i maskopi med armageddonsekter som Jehovas Vittnen? Är detta i själva verket en rekryteringsprocess? Din enda räddning, om du passerar nålsögat vill säga, är att klä av dig naken, ställa dig på anvisad plats (förmodligen ett öppet fält långt utanför stan) och vänta på moderskeppet som ska ta dig till nästa paradis. Svininfluensan var bara löken på laxen, för ärligt talat.. vi visste ju redan för länge sedan att det skulle gå åt helvete, eller hur? Var det inte i själva verket kärnkraftsolyckan i Harrisburg som startade denna kedja av varsel? Jojo, nästa gång Jehovas ringer på dörren är det nog fan bäst för dig att du öppnar och bjuder på fika. Eller har du en bättre överlevnadsstrategi? 

Fotbollsvåldet: Jag blir så jävla trött på det här! Kolla, nu har det varit våldsamt runt en fotbollsplan igen. Nähä, var hände detta då? I Stockholm. Nähä! Säger du DET?! Debatten vinglar, ska det här betraktas som ett samhällsproblem eller ett fotbollsproblem? Vem ska ta tag i bitarna? Ja det här är väldigt enkelt i mina ögon: 90 procent (och nu räknar jag lågt) av alla incidenter som sker runt en fotbollsplan sker antingen i Stockholm eller ute i provinserna när stockholmssupportrar är på besök. Så är det mina vänner, statistiken ljuger inte. Ute i provinserna käkar vi varmkorv och ropar på sin höjd någon lam förolämpning till domaren, såvida inte ett stockholmslag är på besök räcker det att min morsa och hennes kusin sköter säkerheten. I Stockholm däremot, där stormar man planer och kastar grejer på motståndarna och skjuter raketer och slår fotbollsspelare på käften.. när man har vunnit! Hur löser man detta? Enkelt. Jag föreslår att svenska fotbollförbundet startar en stängd Stockholmsliga där bara lag från 08-regionen får delta. Där kan dom slå ihjäl varandra medan resten av landet ägnar sig åt det enda vettiga, dvs njuta av fotboll och heja fram sina lag. I sann borgerlig valfrihetsanda borde vi i provinserna få tacka nej till att ta emot människor som super, slåss och vandaliserar våra städer. Ja, helt enkelt folk som inte delar våra värderingar.

Av Maths Enocsson maths@barstol.nu

Det är livsviktigt med fysisk beröring. En tillvaro utan kroppskontakt kan inte erbjuda mycket till livskvalitet. Att kramas är underskattat. Kramas mera.

En värmande kram, en hand på axeln eller en smekning över kinden kan få livet att kännas så mycket enklare. För att inte tala om att hålla om någon en hel natt och känna dennes hud mot ens egen natten igenom. För att inte tala om att ha sex. Sådan beröring får en att känna lugn och ro. Det får en att uppleva en harmoni. Både kropp och själ får sina behov tillfredställda.

För beröring är ett behov och kroppskontakt är beroendeframkallande. Det är som en drog och har man väl fått smak för den ljuvliga sensationen vill man bara ha mer. För många är det så självklart med kroppskontakt att de inte uppskattar den till fullo förrän de blir utan och abstinensen sätter in.

Oxytocin heter det hormon som frigörs i kroppen vid vänskaplig beröring. Det är oxytocin som får en att känna sig till freds efter den där kramen, efter den där handen i nacken eller efter den där heta natten i sängen.

Jag önskar ibland att man kunde köpa oxytocin på burk. Vore det inte fint om man kunde få kroppens egen lyckodrog när helst man ville? Det går inte – inte än i alla fall – men forskarna har nog snart klurat ut ett sätt att buteljera oxytocin.
Däremot går det att få utskrivet OxyContin som är ett morfinliknande läkemedel. De två ska dock inte förväxlas. Det är inte riktigt samma sak.

Och ingenting går ju egentligen upp mot den äkta varan.

Av Matt matt@barstol.nu

När jag kom ner på tunnelbaneperrongen var jag djupt försjunken i den gratistidning jag tagit vid spärrarna och jag varken såg eller förväntade mig honom. Hur skulle jag kunna? Samtidigt som det plingade till och speakerrösten förkunnade att tåget mot Odenplan var på väg in kände jag en kraftig stöt i ryggen. Jag stod bara en kort bit från kanten ner till spåret och flög snubblande nära innan jag lyckades återfå balansen.

När jag vände mig om såg jag en skallig man i mjukisbyxor och skitig t-shirt, inte särskilt lång, men fet på ett massivt tjurliknande sätt, som mumlande och med nersänkt huvud var på väg från mig.

- Vad i helvete gör du!

- Käften, håll käften bara, sa han utan att se mig i ögonen och slog sig ner på en bänk. För att genast störta upp igen och försöka komma åt en ung kille i tonåren som såg honom komma och hoppade undan, samtidigt som tåget rullade in på perrongen.

Mannen slog sig åter ner på bänken och de som skulle med tåget skyndade in och de som kom ut såg bara en fet lodis på en bänk. Jag stod kvar på perrongen. Tvekade. Dörrarna drog igen.

På andra sidan perrongen stod resenärer som sett hela händelseförloppet. Jag försökte etablera ögonkontakt med någon, men alla tittade undan. Mannen satt kvar på bänken och svor för sig själv och rörde ryckigt på huvudet. Saliv droppade från munnen och hans blick var av ett maniskt vansinne.

Jag fick ögonkontakt med en man i min egen ålder. Vi höjde på ögonbrynen och nickade åt varandra. Inga ord sades. Vi rörde oss från varsitt håll mot mannen på bänken och när han såg oss komma störtade han upp och började skyndsamt gå längst perrongen. De korta benen rörde sig snabbt under den massiva kroppen och huvudet var nerböjt och mumlande, som om han försökte skaka av sig oss med förbannelser och svordomar.

Jag slet tag om hans axel men han slog undan min hand och skyndade vidare med oss efter. I detta då kom två väktare springande och var snabbt över mannen som slängde sig på marken och med en läskigt gäll röst skrek rakt ut. Hade jag kommit ner på perrongen i den stunden hade jag tänkt ett ord: väktarvåld. I stället ville jag ta tillfället i akt och sparka in huvudet på honom där han låg försvarslös och blottad i allt sitt salivfrustande vansinne. Jag ville se honom död och inget väktarvåld i världen var straff nog.

Jag blev plötsligt medveten om adrenalinet som pumpade i kroppen och gjorde mig skakig i vetskap om att jag inte skulle få utlopp för det.

Resten är suddigt. Jag vet att jag utbytte några ord med väktarna och att de frågade om jag ville stanna kvar och göra en anmälan. Men jag var utan tålamod och visste att jag inte kunde vara kvar på platsen och redogöra för vad som hänt på ett begripligt och sammanhängande sätt.

Minuten senare slog tunnelbanedörrarna igen framför mig och jag satte mig ner på en bänk i vagnen bara för att resa mig igen och ställa mig framför dörrarna och spegla mig i glaset och blicka ut mot bergväggen som susade förbi utanför och jag mötte min egen blick och såg vansinnet och frustrationen och jag svor för mig själv och kände en längtan efter att slå och sparka sönder.

Låt mig slå fast det på en gång – jag hatar november. Denna ursäkt till månad, denna jävla ursäkt till årstid, detta skämt till väder och detta förbannade mörker. Om dina elva syskonmånader går det att säga åtminstone något positivt om var och en, men inte om dig november, inte om dig. Du är Judas bland årets tolv månader.

Jag har normalt sett alltid problem med november, och har som tradition att befinna mig i årets djupaste svacka just då. I år är det värre än någonsin. Kontrasten mellan ett soligt, charmigt och ljuvligt Kapstaden och ett Sverige i novemberskrud blev helt enkelt för mycket för mig. Att min hemkomst i början av november sen sammanföll med min mors dödsdag (5 år sen nu), Öis degradering och återinförandet av den blytunga vintertiden ökade bara farten ytterligare mot en sinnesstämning som skulle göra både Norén och Bergman fullständigt lyriska av inspiration. 

Inte heller min lilla utflykt till Helsingfors har fått mig på ens marginellt bättre humör. Staden ligger fortfarande på våra breddgrader och det är fortfarande november. Låt mig också konstatera att en stad som tar 18€ för ett (1) glas vin har väldigt lite gemensamt med mig. Vi skall nog inte ens försöka inleda en relation, Helsingfors och jag. 

Jag har egentligen massa jag skulle kunna fylla denna krönika med: Hur filmen In The Loop för ett ögonblick faktiskt gav mig hoppet tillbaka om att konsten att skriva bra dialog fortfarande värdesätts i filmindustrin. Eller hur mycket Mona Sahlin skulle kunna lära sig om framgångsrik socialdemokratisk retorik genom att se Capitalism av Michael Moore. Och antagligen lite om “sin” ideologi också. Eller hur glad (faktiskt) jag blev att det blev Erik Hamrén. Och hur besviken jag blev på Zlatan. Eller något om svininfluensan kanske? Men tyvärr folks, jag har ingen lust att berätta. Något. Överhuvudtaget. 

Jag vill inte kommunicera med människor alls just nu och är inte heller intresserad av att vårda några relationer. Jag som normalt sett är övertygad om att många och bra relationer är bättre för hälsan än all kost och motion i världen – för att låna ett citat: Hellre öl och chips med polarna än broccoli ensam – är nu isolerad, irriterad och intolerant. Jag är så trött och gnällig att jag bara ser puckon där jag normalt sett ser medmänniskor. Ta bara folks facebookaktiviteter och deras förbannade låtsasengagemang. De går med i grupper som Nej till SD i riksdan, Nej till Barnporr, Nej till apatiska barn, Mot cancer, För miljö och För fred. Det är ju för fasen saker det inte går att nej till, som kräver exakt noll ställningstagande och absolut lika lite engagemang. Jag blir bara trött på er.

Eller alla som bara gnäller på samhällets orättvisor och hur klyftorna ökar, utan att göra ett endaste litet dyft åt den saken. Ni vill ha en jämnare fördelning av företagens profit men fortsätter att stötta enskilda ICA-handlare så att de kan ta ut 17 miljoner om året, istället för att handla på Coop och stötta er själva. Ni vill ge löntagarna mer makt men går ur facket för att få råd med en ny platt-TV. Ni gnäller på Falkengrens horribla lönelyft, men istället för att byta bank knyter ni näven i fickan ännu hårdare. Ni vill att den omoraliska eliten skall bli hårdare granskad men är inte beredda att betala en spänn för gedigna journalistiska hantverk, utan nöjer er med avträdesjournalistik från Metro, Nyheter24 och aftonladet.se. Jag blir bara trött på er. 

Hur länge skall jag bygga på min mur och undvika allt vad människor och relationer heter, då? Jag hoppas och tror att jag har vant mig vid årstiden, vädret och mörkret, accepterat att Öis inte spelar i Allsvenskan längre och fått näsan ovanför vattenytan på jobbet nån gång i början av december. Det brukar vara så. Och när sen julens dofter, smaker och mys smyger sig på ökar garanterat det psykiska välbefinnandet. Fram till dess skulle jag vilja be min familj, mina vänner och mina kollegor att härda ut. Kom ihåg att jag normalt sett är en person ni brukar tycka om. Även om det är svårt att tro just nu…

Jag har blivit med katt. Cesar är i och för sig bara till låns, jag har honom tills vidare. Exakt hur länge det rör sig om är det ingen som riktigt vet.

Jag är uppväxt med hund. En stor lurvig best, alltid med en hal dregelpöl under den utrullade tungan. Det var morsans idé, jag vet inte hur hon fick den, men plötsligt skulle vi ha en. En varm och vacker sommardag åkte vi till hunduppfödaren. Hon bodde i en gul sekelskiftesvilla någonstans i ödsligheten ute på Färingsö. På gården kryllade det av hundvalpar. Vi gick omkring där och tittade på dem, och sedan slog jag mig ned i havet av päls och viftande svansar. Det var en hund som utmärkte sig, den var social och glad och väldigt kelig. Det skulle bli Bessie, vår jycke. Det finns en bild på mig – en smal pojke med mjukisbyxor, hockeyfrilla och moggeglasögon – där jag sitter med den lilla hundvalpen i knät, och det känns som om man ska gå sönder när man ser henne. Hon ligger där helt trygg och nöjd, till synes slumrande och tillfreds i ett tillfälligt knä under ett par unga händer som inget annat vill än att klia bakom fladdriga, mjuka öron. Höger tass blev märkt med vinrött nagellack. Tingad, bestämd, utvald.

Bessie brukade sitta på en speciell plats i köket. Efter ett tag blev det en mörk fläck på väggen där hon satt och tryckte, farsan fick skruva upp en plexiglasskiva för att skydda tapeten. Hon var väluppfostrad och började aldrig äta förrän någon sagt varsågod. En gång glömdes det bort. När jag kom ut i köket någon halvtimme senare, så satt Bessie vid sin orörda matskål och såg mycket olycklig ut. På golvet under henne fanns ett hav av dregel.
Vi turades om med promenaderna. Farsan hade någon slags märklig dispens, han hade från början klargjort att det var morsan som köpte hund. Trots detta, eller kanske just därför, älskade jycken farsan. Hon försökte krypa upp i hans knä när han satt i soffan och tittade på TV, vilket var lättare sagt än gjort eftersom hon vägde ungefär femtio kilo.
En gång när jag var ute och gick med henne fick vi syn på en katt. Eftersom jag på den tiden (av skäl vi inte behöver gå in på just nu) inte tyckte om katter bussade jag Bessie på den. Katten for upp som en raket i ett träd. Jag såg hur den klättrade högre och högre upp, medan Bessie glömde tid och rum och stod nedanför och skällde som en bandhund. Efter den händelsen räckte det med att jag ropade KATT! för att hon skulle rusa iväg och ställa sig och skälla under närmaste träd.

En regntung höstdag var det slut. Bessie hade fått problem med benen, för vilken gång i ordningen vet jag inte. Det är en åkomma som jag senare förstått att de flesta hundar av samma ras får på grund av en konsekvent sönderavling – när det gäller husdjur verkar det vara viktigare med ett tjusigt yttre än god hälsa. Nu kunde hon inte längre gå ordentligt. Familjen samlades och vi åkte till en veterinär i en depressionsgrå förort. Innerst inne visste vi nog alla vad som väntade.
När vi klev ur bilen märkte Bessie direkt att något var på gång. Förmodligen fanns det något i luften, en ångestdoft utsöndrad av alla skräckslagna husdjur som satt och darrade inne i byggnaden. Hon följde ytterst motvilligt med in på mottagningen. Där undersöktes hon, medan vi vankade av och an ute i korridoren. Sedan fick vi gå in i ett litet rum. En veterinär kom med en spruta. Alla satt runt hunden på golvet och grät och klappade henne, och jag minns att hon blev märkvärdigt lugn, hon såg liksom trött och ledsen ut. När hon fått sprutan satt hon först kvar en stund. Sedan sjönk hon ihop. Ögonen var öppna men förlorade snart sin glans. Hon försvann in i den stora natten omgiven av den snyftande familjen.
Efter detta började hon dyka upp i mina drömmar med jämna mellanrum. Det händer mer sällan nu, men fortfarande 13 år senare dyker det ibland upp en stor, svart hund på natten. När jag vaknar är det med ett skarpt sting av saknad.

Cesar är en udda katt. Han kan inte spinna ordentligt – han låter som en fågel med någon slags halsåkomma, liksom kvittrande. När han kommer igång ordentligt med spinnandet så börjar han dregla och hicka. Dessutom är han en nakenkatt. Från början var det här en genetisk defekt, ett exempel på naturens nyckfulla sinne för humor. Men människan är ju inte sen att dra nytta av allt som kan ses som unikt i sammanhang där de får ta emot guldskimrande pokaler, och så småningom hade mutationen isolerats. I dag framställs nakna katter på löpande band för människor med smak för det udda.
Detta betyder alltså att Cesar inte har någon päls. Man kan tycka vad man vill om det, men faktum är att det är ganska mysigt, eftersom han då blir extra mån om att hela tiden vara nära och suga ut kroppsvärme. När man ska sova så kryper han ned under täcket och ligger sked som en levande värmeflaska.
Men det är som ni säkert förstår ingen särskilt vacker katt. Han är ganska smal, förutom en degig gubbmage som hänger ned mellan bakbenen (tydligen ett raskaraktäristiskt och därmed bra drag – tänk om någon kunde förklara för mig hur såna där avelsmänniskor tänker), och det ser ut som om han har hjärnan ovanpå huvudet. Det ger honom ett bistert ansiktsuttryck. Kanske är han arg för att han alltid fryser, eller också syns alla rynkor och veck eftersom han saknar päls. När jag ser mig själv i spegeln tycker jag mig tyvärr allt för väl känna igen den där minen, kanske för att jag också alltid går omkring och fryser under den här tiden av året. På så vis passar vi riktigt bra ihop.

Kanske har jag fäst mig vid den här katten extra mycket eftersom han känns mer som en hund. Han tror förstås att han är en katt, där han sitter och ser listig och beräknande ut när han planerar kroppens bana i luften innan han beger sig iväg. Tyvärr går det sällan särskilt bra. Han faller ned från bordet i en oformlig hög av spretande tassar, och har inte ens mage att se så där förnärmad ut som andra katter gör när de misslyckas med något. Nej, i stället rapar han, och sedan pruttar han lite. Och kvittrar, och dreglar. Och man tar denna misslyckade kattperson till sitt hjärta med en gång. Inte ens när han tillgivet biter mig i hakan så det börjar blöda går det att bli irriterad.

Men nu ska jag tydligen sluta skriva – en katt håller på att klättra upp på mitt huvud. Lika bra det, jag känner att jag börjar bli fånig.

Jag är sjuk. Barnen är sjuka. Frugan börjar bli rasslig. Därför blir det inget inlägg idag.

Hösten brukar innebära en hel del konserter både på de stora inomhusarenorna och på mindre klubbar och barer. För mig lyser livemusiken upp tillvaron i mörkret och värmer i kylan. Jag studerar noga klubbarnas scheman och försöker hinna med båda oprövade kort och gamla favoriter. Ett band jag länge saknat i kalendern är Baskery.

Baskery är systrarna Greta, Stella och Sunniva Bondesson. De spelade tidigare i rockabillybandet Slaptones med sin pappa på trummor. När Slaptones somnade in och Baskery startades trodde de att de skulle klara sig utan trummor men upptäckte snart att det saknades något. Så storasyster Greta sköter bastrumma och tamburin med fötterna samtidigt som hon spelar banjo och sjunger. På vissa låtar spelar hon även dobroe och munspel. Hon är mäkta imponerande. Småsystrarna imponerar också på scen med ståbas, gitarr och sång. Och framför allt med en aldrig sinande energi. Det är ett grymt sväng blandat med fin stämsång. Baskery spelar alternativcountry med dragning till bluegrass. Fast själva säger de att de är ett punkband – i alla fall om man räknar till attityden. Banjo-punk kanske. Banjon är faktiskt distad på en del låtar och intensiteten är odiskutabel.

Inför släppet av Baskerys första skiva Fall Among Thieves förra året spelade de flitigt på söders klubbar. Jag såg dem tre gånger inom loppet av några veckor. Sedan såg jag dem på Rodeo Bar i New York. Inte för att jag åkt dit för deras skull utan för att de råkade spela där när jag befann mig i USA och dessutom är Rodeo Bar en av mina favoritbarer. Men jag var ganska sugen på att lura i tjejerna att jag var deras största fanboy som följt efter dem över atlanten för att se dem spela.

Anledningen till att de varit frånvarande på Stockholms scener är också att de ihärdigt turnerat runt i USA och Europa. Jag har tyvärr svårt att se att de kan leva vidare gott på sina spelningar då de flesta barer endast ger ersättning i mat och några öl. Men systrarna Bondesson andas och lever livemusik. Att spela inför publik är vad de gör och alltid har gjort. Baskery är först och främst ett liveband. Förhoppningsvis kränger de några skivor efter varje spelning och fler och fler får upp ögonen för tjejerna från Stockholms förorter som spelar kaxig country.

Fjärde december spelar Baskery på Stallet på Blaiseholmen. Jag rekommenderar alla som vill stampa takten till svängig hästjazz att gå dit.
Jag vill också passa på att efterlysa era tips om liveakter och spelningar nu i höst och vinter.

Av Matt matt@barstol.nu

- Usch ja, jag avskyr de där skräniga fotbollssupportrarna som tar över Skanstull så fort det är match, sa hon på bredaste småländska och sippade på sin drink. Det är mycket trevligare i de här kvarteren, här slipper man sånt.

Vi hängde vid en bar på Skånegatan och diskuterade barer på Skånegatan och resten av den del av söder som ringas in av Götgatan, Folkungagatan, Ringvägen och Renstiernasgatan. Och ja, trots att en djupt rotad impuls i mig ville protestera hade hon givetvis rätt, här hittar du inga skräniga supportrar (Jacke undantaget), inte ens på matchdag.

Som om det vore någonting positivt när dynamiken i ett kvarter försvinner och ersätts med femton olika sorters kaffe.

Det finns en del av mig som vill ge sig ut på nattliga räder och slänga sten genom fönstren till de trendiga caféer och barer som ploppar upp som svampar ur jorden, för många för att hålla koll på, eller Urban Deli, den saluhall i miniformat som öppnat i den gamla postens lokaler vid Nytorget, och som förtjänar en hel ringmur av sten enbart för sitt val av namn.

För en tid sedan såg jag till och med Björn af Kleen (journalist, mest känd för att ha tatuerat in en brun fläck på näsan) på Harvest Home, en av de sista utposterna som man går till just för att slippa se den nya tidens brunnäsor.

- Håll er borta från mina kvarter, vill jag skrika ut med megafon, samtidigt som en del av mig myser vid tanken på att glida ner med laptoppen och ta mig ett glas vin och en bruschetta, med kravmärkta hackade tomater, och blicka ut över Nytorget och fundera över alla de förändringar som platsen genomgått sedan kungamördaren Anckarström hudflängdes här våren 1792.

Nu leker småbarn på den skyddsmärkta lekplatsen, där rutschkanor av plåt är ett minne blott, övervakade av sina hökögda föräldrar och dressade i hjälmar, armskydd och benskydd och ta mig tusan tandskydd för att de små mjölktänderna inte ska ploppa ut i förtid.

Allt är vadderat, allt är fint förpackat och jag känner mig som en gammal sorglig kvarleva av någonting som fanns här innan, när endast Hannas Bar och Pet Sounds, skivbutiken alltså, bar upp kvarteret och skänkte det lite glans. Likt en förvirrad katt, som återkommer till sin ungdoms revir, stryker jag omkring på gatorna och jamar uppgivet åt vad jag ser och väntar på de varma händer som ska plocka upp mig och med en suck och beklagande min sätta en kula i skallen på mig. Gammal nog att inse att tiden är ur led och att den alltid varit det för en eller annan strykare.

November – själva sinnebilden av hösten, med ett grått mörker som aldrig riktigt släpper taget. Projekt Barstol har pågått i över ett år, från en höst till en annan. Vi är nu en något redigerad uppsättning medlemmar, men i stort sett kör vi fortfarande samma upplägg på bloggen. Kanske är det dags att rumstrera om lite grann?

1). Du ska sätta dig ned och skriva söndagsfrågorna, men du får inte en enda idé. Har du något hemligt knep för att komma på något?

David: Nej.

Matt: Jag brukar fråga några polare efter ideér men de har aldrig några så jag får krysta fram något ändå.

Maths: Nej tyvärr, men jag hoppas att någon av de andra har det för jag har brottats som fan många gånger.

Jonas: Sänker kraven och föreställer mig att jag stövlar in på en bar där inga frågor är för banala eller triviala för att ställa.

Kniven: Nope.

2). Personligen börjar jag tröttna lite på de här frågorna, men jag kanske bara har en svacka just nu. Ärligt – vad tycker du om söndagspanelen?

David: Olika, beroende på frågorna. Vi lade ner söndagspanelen under en period men då frågade folk efter den. I brist på annat funkar det, men jag skulle hellre se en söndagsskribent.

Matt: Jag tycker det är svårt att komma på frågor och svårt att svara på frågorna men intressant att läsa vad de andra svarat och även när någon svarar i kommentatorsfältet.

Maths: Söndagspanelen har gjort sitt.

Jonas: Jag tror att det är ett bra och snabbt sätt att lära känna oss skribenter och våra olikheter. Personligen tycker jag det är ganska kul faktiskt, och inbillar mig att det har ett läsvärde. Men vi borde kanske fråga läsarna vad de tycker?

Kniven: Säger detsamma. Förändring eller lägg ner.

3). En idé är att vi alla i stället tar varsitt foto (med eller utan text) som på något sätt får representera den gångna veckan. Bra eller?

David: Absolut.

Matt: Det låter som en kul idé.

Maths: Det skulle säkert vara en höjdare, fast jag är inte så säker på att det är genomförbart. Det kräver ju lite mer tid av var och en.

Jonas: Alla format mår bra av att brytas ibland, som t ex när du tvingade oss alla att skriva en pretto-dikt. Så visst, ett foto eller något annat då och då kommer säkert vara kul. Men inte som ordinarie ersättning för frågorna.

Kniven: Ett foto gillar jag skarpt plus några ord till det. Kanske kunde man ha foto varannan vecka och varva det med att andra veckan svarar på en fråga istället för tre. Gärna en fråga som väcker lite debatt och så kan man ventilera sina allmänna åsikter och tankar kring det, eller så skippar man frågan och kommer med ett bästjustnutips istället; exempel en bok, en film, en platta, bästa disktrasan, bästa restaurangen und so weiter.

(Den här gången valde jag att inte svara på frågorna själv. Min åsikt framgår ju rätt tydligt ändå. Vad tycker du som läser här?)