Lina står kvar i skenet från gatlyktan. Hon vill inte gå hem. Johan står i mörkret under pilen. Torra löv som envist hängt sig kvar rasslar svagt i vinden. Det är januari, men ingen snö ännu. Gatan som går förbi både Johans och Linas hus gnistrar av frost. Det är iskallt ute.

“Vi kan väl kolla efter ufon igen”, säger hon.
“Okej”, säger Johan. Han ger henne kikaren. De står tryckta intill varandra och spejar upp mot stjärnhimlen.
“Ser du nåt?”, frågar Johan.
“Vänta…”
Lina ser ingenting i kikaren. Men hon försöker se koncentrerad ut, så att det inte ska ta slut. Hon vill inte gå hem. När hon känner Johans axel mot sin darrar hon till lite. Hon är livrädd att han ska märka något.
“Jag måste nog gå in snart”, säger Johan.
“Bara en liten stund till”, säger Lina.
“Okej.”

Ovanför deras huvuden blinkar Vintergatans miljarder stjärnor. Lina låter kikaren svepa över natthimlen. Hon hör Johans andetag bredvid sig. Plötsligt rycker hon till.
“Jag såg något!”
Hon tyckte faktiskt att hon såg något. Något rött.
“Va, vadå?”, säger Johan och hon ger honom kikaren.
“Där, där!” Hon pekar uppåt, förbi gatlyktan, ovanför den mörka stigen ned mot allmänningen.
“Var?!”
Lina kisar, och sedan ser hon det igen. Det är på riktigt! Någonting rött som hänger över sjön. Hon lägger sin hand på Johans axel, pekar och styr honom mot den röda pricken. Det känns bra att ha handen där på axeln.
“Äh, det där är ju bara ett flygplan.”
Han sänker kikaren.
“Men kolla”, säger Lina, “den är ju helt still. Vi måste gå ner på ängen och titta!”

De halvspringer stigen ned mot allmänningen, hela tiden med blickarna på pricken över sjön. Den upptrampade leran har frusit och är hård och skrovlig och frusna vattenpölar krasar under fötterna. När de kommer fram till lekplatsen, ängens högsta punkt, ligger det trygga upplysta villakvarteret långt bakom dem. Gungorna vajar lite som om någon nyss lämnat dem. Johan och Lina klättrar upp på rutschbanan och står tysta och tittar ut över sjön. Allt runt omkring är mörker och kyla.
Bara någon kilometer därifrån ligger halvön där man hittade Jonathan i våras. Platsen ligger väster om sjön, och fast det röda ljuset lyser klart och fast, dras deras blickar som magneter till den täta skogsdungen.
“Du kände honom, va?”
“Lite”, säger Johan och tar kikaren ur hennes hand. Han står tyst och spejar ut över sjön en stund. Inte ett enda ljus syns på andra sidan vattnet, bara mörk skog och svart himmel.
“Undrar vad det är för nåt”, säger Lina. “Den är ju helt tyst”.
“Jag drömmer om han ibland”, säger Johan plötsligt. “Jag drömmer att jag vaknar på natten och tittar ut genom fönstret, och jag ser han nere på gatan. Sen går jag ut fast jag inte vill, jag går stigen ner mot tennisbanorna, det är som om jag måste, jag kan inte styra. Och sen ser jag nån i mörkret, och jag vet att det är han. Fast jag inte ser nåt, så vet jag det. Han är helt tyst, och jag säger inte heller nåt. Sedan vänder han sig om och börjar gå, och då vaknar jag.”
Johan står mot sjön. Sedan vänder han sig mot Lina och fast det är mörkt så ser hon hans ögon. Hon drar handen ur vanten och tar tag i de iskalla fingrarna.

Hon tvekar bara en sekund. Under den korta tiden hinner tusen tankar fara genom hennes huvud, det är som om hon står i en flod av pulserande vatten, en ström som får kroppen att vibrera och som slår lock för öronen. Allt runt omkring försvinner, det är precis som hon läst, att tiden liksom stannar upp. Lina känner Johans kalla läppar och hon hör vinden och vattnet och sina egna hjärtslag som ett brus i huvudet, och över sjön hänger det röda ljuset och de är helt stilla, står bara där tätt tryckta mot varandra.
Lina hinner tänka “Vad ska jag göra nu?”, men då är det redan över. De står kvar bredvid varandra, tysta och förlägna. Hon hör hans andetag. Och hon säger: “Jag tycker om dig”, och Johan lutar huvudet mot hennes axel. De står där, stela och blyga i kylan, och i ögonvrån ser hon hur det röda ljuset sakta dalar ned mot sjöns mörka vatten.

Varje morgon någon gång mellan 06.12 och 06.43 väcks jag av en gäll, skärande och fruktansvärt hög röst som skriker “BAJS PAPPA, BAJS!”. Jag undrar hur det är för Obama. Kan man utföra stordåd under dylika förhållanden? Eller har han något annat att skylla på? 

Sanningen är den att jag är inne i en kritisk period, och då menar jag inte i den meningen att mitt liv hänger på en skör tråd utan att jag är kritisk till det mesta som råkar passera min väg. Jag gav mig till exempel på att läsa Herta Müllers Redan då var räven jägare, vilket lämnade mig i ett tillstånd av kyla och märkbar förvirring. Jag förstod i princip ingenting av vad kvinnan försökte säga mig, vilket säkert säger mer om min ovana vid poetiska allegorier än något annat men ändå, vilket antiklimax. 

Ett annat exempel, Quentin Tarantinos senaste film Inglourious Basterds har blivit hyllad och hypad som få, men vad tror ni hände när jag såg den? Jag blev fan förbannad, så dålig tyckte jag den var. Tarantino är egentligen en klåpare, en filmnörd med för stor budget. Han låter ofta karaktärerna prata sönder sina filmer totalt, så också här. Visst, det är en massa smarta referenser till höger och vänster och en del sköna oneliners, men precis som Teddybears sthlm kan få till det i refrängen ibland utan att för den sakens skull vara i närheten av att kunna prestera något annat än jinglar så är Tarantino inget mer än en glappkäftande försäljare som visserligen verkar vara en jävel på att få folk att hosta upp kosing men någon historieberättare är han då fan inte. 

Ett tredje exempel, det snackas om Fever Ray. Inte bara här inne (var jag alldeles snart kommer att skaffa mig fiender) utan överallt och hela tiden. Systern från duon the Knife (som jag för övrigt har sågat förut) har brutit sig loss från brodern för att göra musik som låter.. precis som the Knife. Och kritikerna ställer sig på avsugarkö, vilket jag finner fullkomligt patetiskt. Alltså herregud människor, menar ni verkligen allvar?! Jag har hört torkande färg med mer musikalitet och utstrålning, min granne Bengt aka ful-Elvis gör större konst vid 1,2 promille med en ostämd gitarr. Ni måste skämta, ni MÅSTE göra det. 

Men tillbaka till Obama, 2009 års största flopp (i MYCKET stark konkurrens bör tilläggas). Kommer ni ihåg hur det lät förra hösten? Minns ni hur alla ställde sig i kö för att hylla vår nye Messias? Exakt hur illa denna soppa luktade skrev jag om i november, och jag tycker den luktar än värre nu efter fredspriset. Denna blinda tro på en människas förmåga att rädda inte bara USA utan hela världen har för mig blivit symbolen för det som mer än något annat kännetecknat året som gått, nämligen bristen på ifrågasättande och eftertanke.  

Jepp, ni hörde rätt. 2009 blev året då vi slutligen upphörde att tänka själva och helt enkelt började tro på något istället. Tro på att Obama ska fixa allt, tro på att vi kan fortsätta konsumera som galningar eftersom någon kommer att uppfinna något som gör att koldioxidutsläpp bara liksom försvinner (hur ska man annars tolka Köpenhamns-fiaskot?), tro på att bankerna har lärt sig av sina misstag (moahahahahahaa..) trots att alla tänkbara bevis på samtliga exempels motsats har legat framför våra näsor hela tiden. Krisåret 2009 borde enligt alla rimliga beräkningar ha manat mänskligheten till just ifrågasättande och eftertanke, personligen hade jag stora förhoppningar om detta när vi klev in i januari. Istället gömde vi våra huvuden i sanden och gav fredspriset till en kille som jagar talibaner i Afghanistan. Oh sweet child in time, you’d better hide your eyes. 

Gott nytt jävla år då.

Av Maths Enocsson maths@barstol.nu

Jag vaknar vid fyratiden och kan inte somna om. Ute är det becksvart och det kommer vara mörkt i några timmar till. Jag öppnar balkongdörren, drar in den kalla morgonluften i lungorna och tittar ut i mörkret och tänker tillbaka till lumpen.

Hur man satt där på sin vaktpost och tittade ut i totalt mörker. Jag avskydde inte lumpen – jag trivdes faktiskt – men jag insåg den totala meningslösheten.
Speciellt när man satt där och frös och tittade ut på ingenting i skogen. Befälen var väl medvetna om att inget skulle hända under natten. B-styrkan satt på precis samma sätt i en annan del i skogen. Men likväl var vi tvungna att spana ut i den mörka skogen där blicken bara nådde till närmaste träd.

När man kom upp på en höjd i övningsområdet kunde man se in till den närliggande staden. Där i något av de upplysta fönstren satt min flickvän och längtade efter mig. Hon hade flyttat dit bara för att jag skulle göra värnplikten. Då ville man verkligen inte slå läger och speja efter påhittade fiender. Det var verkligen lönlöst. Man längtade bara hem till civilisationen och till hennes varma famn.

När jag äntligen fick permission skyndade jag så fort jag kunde på min stulna damcykel hem till henne. Hon mötte mig i dörren endast iklädd vita underkläder. Det är ett fint minne; hur min smutsiga uniform som luktade vapenfett trycktes mot hennes halvnakna kropp.
Det är det enda från lumpen som är värt att minnas.

Av Matt matt@barstol.nu

Det är natt och mörkt men utanför fönstret kan jag urskilja en tre meter lång istapp som hänger ner från hustaket mittemot. I morgon när jag vaknar kommer den varmare luften ha skickat den rakt ner i backen med en väldigt krasch.

2009 har varit ett år då det mesta hängt fritt. En och annan krasch har det blivit men inte värre än att man rest sig och borstat av sig och knallat vidare. Och vad viktigare är har mycket av det som inte kraschat bara växt och blivit starkare.

Här följer en högst personlig lista över årets väsentligheter och oväsentligheter.

Musik

Skivor

The Mountain - Heartless Bastards

Sometimes i wish we were an eagle - Bill Callahan

Låtar

Things will never be the same again - JJ (årets “vilka är det?“)

Songbird - Theodor Jensen

Fangela - Here we go magic

Banker and a liar - Reigning Sound

Besvikelse

Further Complications - Jarvis Cocker

Retro

What is not but could be if - Silver Jews

Läsning

Bok

Everything ravaged, everything burned - Wells Tower

Retro

Blood Meridian - Cormac McCarthy

Besvikelse

Medicinen - Hans Koppel

Krönikör

Hanna Hellquist, DN På Stan

Blogg

Salong Betong bloggen

Personligt och övrigt

Krumelurpiller

OxyNorm

Besvikelse

Bajen åkte ur allsvenskan

Bäst alla kategorier

Mina älskade kollegor som alltid ställer upp och trollar fram arbetspass (“säg till om du behöver fler pass så tar jag några dagars semester”). Ni är bäst!

Märkligaste veckan

V. 14. Blev av med jobbet på sajten och det tog slut med Jannike

Hälsa

+ Att jag tog upp träningen igen och lyckats hålla tre gånger i veckan nästan genomgående

- Magen

Sajt

Boktipset

Bar

Nada (Åsögatan 140)

Bartender

Hannes (Nada)

Citat

“Jag vinner inte alltid, men jag förlorar aldrig.”

- Näääk (rappare)

Av David david@barstol.nu

Kära läsare! Vi är väldigt nyfikna på hur ni avslutar året. Så här går det för oss:

Hur firar du jul?

Kniven: I år hos min mor. Med syskon och katter. Vi bråkar, rimmar och jag är fylletomten. Alladinkoma kl 21.

Maths: Jag firar jul med familjen, dvs jag och mina syskon med våra respektive familjer plus våra föräldrar.

Mattias: Med familjen, traditionellt med julbord och julklappar och julgran och hela faderullan.

Kniven: I år i en mycket avlägsen skärgård med en bunt läkare och en bastu.

Maths: Det blir middag hemma hos oss tillsammans med vänner, tror vi blir 18 pers.

Mattias: I ensamhet med en flaska sprit och en karta sömntabletter.

Matt: Jag har inga planer för nyår än men det brukar lösa sig på nyårsafton.

Jonas: Med mycket champagne! Och med samma sällskap och plats som jul, med ännu bättre mat och passande sena spanska middagstider.

David: Har aldrig varit mycket för nyårsfirande men det lutar åt att det blir en karta sömntabletter hemma hos Mattias (spriten kan han behålla för sig själv).

Vad blir det för nyårslöfte i år?

Kniven: Sluta vaneröka, komma igång med träningen igen. Och skriva minst 4 hållbara noveller.

Maths: Samma som varje år: jag lovar att inte avge något nyårslöfte.

Mattias: Att få saker och ting gjort.

Matt: Det blir samma löfte som aldrig uppfylldes förra året. Att gå ner 10 kg.

Jonas: Jag skall göra allt som står i min makt för att bli av med mina förbannade ryggproblem.

David: Avsluta sånt jag påbörjar, fortsätta läsa mycket och kicka igång novellskrivandet igen.

Det var när jag studerade den osmakliga höjden på barnens julklappshög som den lilla bisatsen i rapporteringen från klimatmötet i Köpenhamn gjorde sig påmind igen. Precis som Maths förutspådde blev det ett mycket intetsägande klimatmöte och således en mycket dyster rapportering från Köpenhamn. Världens ledare har tydligen viktigare frågor att handskas med än att rädda världen från den förestående klimatkatastrofen. Suck.

Men mitt i den massiva rapporteringen om ingenting letade sig en liten bisats in som faktiskt gav mig en gnutta hopp. Och en anledning att framöver inte bara prata om klimathotet utan också om klimatmöjligheten. Denna undanskuffade men viktiga mening lyder ungefär såhär: “Tack vare all effektivisering skulle vi bara behöva arbeta 3 timmar om dagen för att upprätthålla 1948 års konsumtionsnivå”. Japp, ni läste rätt:

Tre timmars arbetsdag för att konsumera lika mycket som man gjorde 1948!

Vi vet att vi måste minska vår konsumtion ordentligt om vi skall ha en chans att upprätta något som liknar ekologisk jämnvikt på vår jord. Men hittills har det alltid presenterats som ett jättelikt problem där vi måste offra en jädra massa. Sen jag läste meningen ovan har jag bestämt mig för att kravet att få ner konsumtionen till 1948 års nivå är ett rimligt första mål. Inte för att jag vet exakt hur de levde 1948, men när man hör ens morföräldrar berätta om efterkrigstiden, eller ens pappa prata om barndomens första år låter det ju inte direkt som det gick någon nöd på dem. Visst, de badade säkert inte i prylar, men de hade vad de behövde och lite till - boende, bil, kläder, mat, nöjen och semester. Okej, det finns vissa saker i dag som man inte behövde konsumera 1948 som vi säkert vill ha kvar framöver - viss hemelektronik, mobiltelefoni och bredbandsuppkoppling. Släng på det då på 1948 års konsumtion så kanske vi måste arbeta 4 timmar per dag istället.

Vi vet att vi inte blir lyckligare av massa prylar. Samtidigt vet vi att det sk. livspusslet (att det ordet ens existerar vittnar väl om hur sjukt våra liv har blivit?) blir allt svårare att få ihop för väldigt många människor. Lyckan bor inte i stress och konsumtion i överflöd, utan i att umgås med familj och vänner, att träna, sova och äta ordentligt, att vårda kärleken, att trivas där man bor och att hitta mening i sitt arbete ihop med andra. Ändå jobbar vi allt hårdare och köper på oss mer och mer skit. Till ingen nytta.

Om vi istället fick chansen att rädda planeten samtidigt som vi räddade oss själva och våra relationer tror jag många hade sagt ja utan att tveka. Jag är övertygad om att vi är många som är beredda att byta bort rätten att slänga 100 kilo mat per person och år, 25 kilo plastleksaker, rätten att köpa nya redan sönderslitna jeans och julklappsberg höga som Kilimanjaro mot mycket mer tid för att umgås med våra familjer, träna ordentligt, sova ut, laga mat tillsammans med vänner, förkovra oss, slappa, skriva på romanen eller ta upp golfen igen.

Vem vill inte vara del av en miljöaktion där du bidrar genom att halvera din arbetstid? Vilken politiker har modet att bli först med kravet på 4-timmars arbetsdag, och därmed kicka igång världens bästa miljörörelse?

Äntligen är det snart över! Ännu en jul att snart pusta ut över, ett avklarat faktum som får övergå till grubbel över julklappars vara eller icke vara.

Om fem-sex timmar kommer jag sitta i en fåtölj, uppsvälld och glöggfryntlig i ett berg av kasserat julklappspapper och titta ut över en snöfylld Stockholmsgata. Trots otäcka skandalfilmer kommer det ha konsumerats gris - skinkformen blev bojkottad men ingen tänkte på att de stackarna är nedstoppade även i prinskorv och paté. Barn kommer att ha vrålat i mina öron och jag kommer ännu en gång ha insett att Kalle Ankas julafton är en relik man borde kunna begrava för gott.

Men det kommer ändå kännas bra, för jag kommer sitta där med mina klappar och inse att julen äntligen är över. Ett helt år kvar tills staden återigen består av tjocka, långsamma människor som inte förstår att man inte kan stanna och meditera precis där rulltrappan slutar eller börjar, ett år kvar tills teknikvaruhusen börjar prångla ut sina påhittade mellandagsreor två veckor innan jul, ett år kvar till den förbannade stressen som slutar med ett crescendo av mat som gör att man kollapsar i en fåtölj och gnisslar tänder över något som borde vara en riktigt skön högtid - även innan den börjar.

Nåja, en ska inte klaga. Det hade kunnat vara som på bilden i inlägget här under. Med den lilla moralkakan önskar jag alla läsare en riktigt lugn och skön jul!

Av Mattias mattias@barstol.nu

Vad ockuperar tankarna hos en medelålders man dagen före julafton? Är det måhända den osmakliga julruschen där vi varje år spenderar miljarder på att köpa skräp? Eller är det nedläggningen av SAAB? Kanske klimatfiaskot i Köpenhamn (vilket jag för övrigt förutspådde för två veckor sedan)? Anna Ankas julfest? Eller tänker jag, i såna fall till min hustrus stora besvikelse (”jag slutar läsa den där bloggen om ni fortsätter med era jävla listor!”), publicera ännu en lista med anledning av att 00-talet går mot sitt oåterkalleliga slut? Nej, jag sitter faktiskt här och tänker på Sir Bob Geldof. 

Det är förstås ingen slump att gamle Bob dyker upp i tankarna så här dagarna före jul. Gå in i valfri affär och stanna där ungefär tio minuter så är sannolikheten att du får höra “Do they know it’s christmas” stor, för att inte säga överväldigande. Och som vi alla vet blev just den låten startskottet för Geldofs karriär som välgörenhetsidkare, vilket i ärlighetens namn är det jag mest förknippar hans namn med även om Boomtown Rats hade en monsterhit med “I don’t like Mondays” 1979. Och om det beror på kontexten (Bob räddar världen) eller låtens kvalitéer vet jag inte, men den har i alla fall en jäkla förmåga att fastna i mitt huvud. Jag kommer på mig själv med att nynna på den i alla möjliga sammanhang. 

Låten har också för mig kommit att symbolisera oskuldens tid, en tid då en man kunde starta en rörelse som på väldigt kort tid fick globalt genomslag och faktiskt gjorde skillnad (åtminstone vill jag ju tro det). Bortser man från alla altruistiska floskler som alltid omgärdar populärkulturens världsförbättrare (tänk bara hur mycket skit Sting har fått utstå på grund av sitt engagemang i regnskogar och olyckliga mödrar till försvunna chilenska medborgare) så känner åtminstone jag att Bob är den som har lyckats bäst med att göra ett viktigt avtryck i världsförbättrarhistorien utan att bli totalt sågad för det. Visst, han fick offra sin musikaliska karriär, men jag tror varken han eller vi gråter floder över det. 

Vad var det då Bob gjorde som var så speciellt? Två saker: dels brann han för Etiopiens svältande barn alldeles på riktigt, det framgick faktiskt väldigt tydligt i allt han företog sig. Han rattade inte skutan med vänster lillfinger, han var heller ingen inhyrd galjonsfigur vars namn skulle dra uppmärksamhet till projektet. Han VAR projektet, han gav allt och han var påläst. Dels var han också pionjär, vilket kanske är den största faktorn i ekvationen. Man kan lätt tro att ett projekt som Live Aid skulle vara mycket lättare att genomföra idag då teknikens underbara värld erbjuder hur många kanaler som helst för den som vill nå ut med ett budskap globalt. Och så är det ju, det SKULLE vara mycket enklare idag, men det skulle troligen inte få samma genomslagskraft (är det till exempel någon som har bestående minnen från 2003 års Live 8?) och däri ligger hela poängen. Då, i mitten av 80-talet, var detta något nytt och fantastiskt jätteambitiöst som ingen hade vågat sig på tidigare, och detta skänkte en orubblig äkthet åt hela evenemanget som är oerhört svår att uppnå idag. 

Vi som satt i TV-sofforna och tittade på Live Aid förstod faktiskt att det vi bevittnade var något historiskt. Aldrig förr hade någon lyckats samla alla superstjärnor på samma scen, och det ska ni veta ungar att på 80-talet var popstjärnor STORA på ett sätt som nog inte går att förstå idag. Att i DDR-Sverige (förlåt för stölden Fredrik & Filip) få chansen att se artister som Michael Jackson, Phil Collins, U2, Dire Straits, Queen, David Bowie, Madonna, Eric Clapton, ett tillfälligt återförenat Led Zeppelin med Phil Collins på trummor, Crosby, Stills Nash & Young, Duran Duran, Bob Dylan och Elton John i en TV-sänd konsert var för oss osnutna tonåringar i glesbygden ungefär i nivå med att ett UFO skulle landa på stortorget i Gävle. 

Sakta men säkert började jag också sedan förstå att hela spektaklet hade något att göra med svältande barn i Afrika. Filmer visades på stora skärmar och en luggsliten Geldof höll eldiga tal mellan framträdandena. Där, framför teven med en påse chips i handen, blev jag alltså mottagare av den välkända mentala bild som Bob planterade och som sedan följt mig och miljontals människor genom hela livet: bilden av ett kraftigt undernärt afrikanskt barn, vilket kom att bli den främsta symbolen för I-ländernas skuld gentemot U-länderna. Live Aid var payback time, dags för blodsugarna att börja betala tillbaka till de blodsugna. Och här hittar vi också den möjliga tredje faktorn bakom Geldofs framgångar som riddare på vit springare: det kraftfulla bildspråket. Det går liksom inte att missa behovet av aktion när ett barn dör framför ögonen på dig. Tyvärr fortsätter de att dö, vilket väl egentligen bara bevisar att en man inte kan rädda världen. 

Efter det här gick det förstås kraftig inflation i välgörenhetskonserter, inte minst på lokal nivå där många lyckades hitta behjärtansvärda ändamål värdiga en maratonföreställning. Att kämpa mot Apartheid genom att sjunga och spela en stund blev till exempel väldigt vanligt i min hemstad (helst skulle man hyra in Sven Wollter för diktläsning också). 

Det finns förresten en rolig anekdot från en av dessa konserter som jag inte kan undanhålla er. Vi befinner oss i Gävles Folkets Hus i mitten av 80-talet. Nämnde Wollter står på scenen och läser dikter, backstage väntar det lokala reggaebandet som ska gå på efter. Bandets låtskrivare (du ska få vara anonym L, jag lovar) stelnar plötsligt till när han hör Sven läsa upp just den dikt från vilken han har stulit refrängen till en av bandets mest populära låtar. Efter ett snabbt bandmöte bestämmer man, helt naturligt, att stryka huvudnumret från kvällens låtlista till förmån för en annan låt. Låtskrivaren förklarade sedan för övriga bandmedlemmar att “det är så här det går till i låtskrivarbranschen” men erkände också, efter ett tag, att just detta exempel möjligen var på fel sida gränsen. 

Så okej, en sentimental tillbakablick på Bob Geldofs välgärningar är visserligen trevligt, åtminstone för mig, men vad vill jag ha sagt med det här då? Ja, kanske att vi skulle behöva en ny brinnande fritänkare, en pionjär, som kan hitta det rätta formatet för att plantera en ny mental bild i våra sinnen.  Jag menar om de ska fortsätta med konserter typ hur jävla många efterföljare till Live Aid som helst så får de nog sända från månen med en återuppstånden Michael Jackson som huvudnummer om det överhuvudtaget ska få någon genomslagskraft (någon som har bestående minnen från 2007 års Live Earth då? Inte det heller nej). Kanske säger jag också att den mentala bilden borde handla om hotet mot allas vår överlevnad, alltså det i den meningen fullt demokratiska klimathotet.

Hej, vad sägs till exempel om det här: Big Brother, world leader edition. Vi låser in alla världsledare i ett hus och ingen kommer ut förrän alla har undertecknat ett klimatavtal värt namnet.

Men i dessa tidevarv då vi alla konstant översköljs av en totalt bedövande nyhetsström, då en katastrof bara har en viss utmätt tid att leva i media, tvivlar jag på att den mentala bilden skulle få fäste. Vilket lämnar oss med en desperat fråga inför 10-talet: Vem ska rädda världen nu när Bob har tröttnat? (Och säger du Obama nu får du göra trettio armhävningar, krigsherrar undanbedes vänligen men bestämt.)

Av Maths Enocsson maths@barstol.nu

Det är kaos i Stockholm. Förutom snökaos är det totalt virrvarr i stadens alla butiker där stressade julshoppare försöker hitta de sista julklapparna. På Åhléns City är det så mycket folk att de har vakter som släpper upp och ner folk mellan de olika våningarna.
Trots trängseln och stressen gillar jag faktiskt att köpa julklappar. Jag tycker om att hitta den perfekta presenten och se när den öppnas. Men jag håller mig sällan till önskelistorna. Jag köper bara sådant jag själv tycker är bra eller själv vill ha.

Min systerdotter ska få en bok av Ingrid Olsson – Ett litet hål i mörkret. Jag var faktiskt på date med Ingrid en gång. Det var riktigt trevligt. Vi träffades på ett galleri och tittade på konstiga fotografier. Därefter åt vi lunch följt av en tvåtimmars promenad. Vi pratade mycket om hennes författarskap men själv vågade jag inte berätta att jag skrev på en blogg. Efter att vi skilts åt var jag så fascinerad av henne att jag direkt gick in på en bokhandel och köpte hennes första roman och sträckläste den. Tyvärr blev det inga fler träffar men hennes ungdomsböcker är väldigt bra.

Johanna Nilsson är en annan författare från samma generation. Johannas böcker kanske mest klassas som tjejböcker men jag har läst alla och tycker mycket om dem. Hon skriver fint och känsligt. Jag skulle nog vilja gå på date med Johanna. Den andra systerdottern ska få hennes underbara bok De i utkanten älskande.

När jag letade julklapp till min systerson gick jag länge runt i leksaksaffären och klämde och testade med stora ögon och nyfikna händer. Star Wars leksakerna var roligast. Jag provade lasersvärden. Det fanns till och med ett dubbelt i Darth Maul stil. Men de var så overkliga och jag har ju ett eget lasersvärd i min Iphone så jag bestämde mig till slut för lite lego från Star Wars serien.

Till min polares dotter köpte jag en Bratz docka. Bratz verkar vara Barbies slampiga lillasyster med alldeles för mycket silikon i läpparna. Det var en sexig docka i country mundering med tillhörande gitarr. Dockan hade hatt, två par boots och riktigt kort kjol. När julklappen öppnades fick jag en flashback till när jag snodde syrrans Barbie klädde av den och min Big Jim docka och Barbie hade ohämmad sex.
En slampig countrysångerska skulle jag vilja ha i julklapp.

Av Matt matt@barstol.nu

Det knackade på fönstret och pojken kunde höra röster utanför. Pigga, vakna röster, ivrigt viskande. Den omedelbara impulsen var att somna om, att vinka till grabbarna utanför och säga att de fick klara sig utan honom. Men på något sätt tog han sig upp ur sängen och i byxor och tröja och gummistövlar, och ute på altanen stod hans morfars gamla kastspö där han ställt det kvällen innan.

Han mötte upp grabbarna nedanför huset. Det var bröderna och deras kusin från Norrland. Kusinen, liksom den ena av de två bröderna, var elva år och jämnårig med pojken.

De gick ner över tomten och ut genom hålet i staketet som ledde ner till ängen där de bara några dagar tidigare slagit ner spik i en stock och deltagit i dragkampen och säckhoppningen medan de yngre barnen dansade kring midsommarstången till dragspelstoner och sång.

Morgondaggen lade sig över stövlarna när de skyndade över ängen och på avstånd kunde de höra röster av vuxna som ännu inte kommit i säng utan var högljuda och sliriga och sjöng och pratade på det där sättet som vuxna gör när det är sommar och fest och natten inte vill ta slut. Det var ingenting de reflekterade över men de hade fortfarande en sommar eller två kvar innan de behövde ta ställning till den första fyllan och ännu fanns ingenting där som lockade eller ens verkade spännande. Äventyren var av en annan art som denna sommar hade övergått från krigargubbar och kojbygge till minigolf vid kiosken och försök att lokalisera tidningar i skogen.

De gick ner mot badplatsen och vek av in på stigen strax innan, genade över några tomter och hittade den plats där vassen slagits ner i en gata mot vattnet.

De sänkte rösterna, oroliga att skrämma fisken innan de ens kommit igång.

Bröderna och kusinen från Norrland hukade sig över sin fiskeutrustning och viskade livligt kring vilket drag som var det optimala. Pojken gjorde det enkelt för sig. Hans morfar hade bara ett drag till sitt kastspö och det var det han använde, precis som sommaren innan och sommaren innan den. Bara en gång hade han förlorat det men då vadade han ut i vassen och lyckades lokalisera den blänkande metallbiten där den reflekterade solens strålar och avslöjade sig halvt under en vassrugge likt en illa dold skatt.

Pojken trodde inte på olika drag eller teorier om färgval, han trodde på att fiska på rätt ställe vid rätt tidpunkt, men så var han inte heller den som fick mest fisk. Det var i stället norrlänningen. Han som nästan aldrig sade något och som fnyste ogillande om någon kom för nära eller kastade åt samma håll. Det hände att pojken gjorde det just därför. Bara för att få se den irriterade blicken och höra honom fräsa och vifta avvärjande med armen.

- Bort.

Och pojken låtsades som om han inte hörde och tog ytterligare ett steg närmare och kastade alldeles intill draget norrlänningen höll på att veva in.

- Men hör du inte vad jag säger. Bort! Försvinn!

Det var många ord för att komma från honom och ögonen stod ut ur sina hålor och pojken förstod att ta det lugnt om han ville bli medbjuden nästa gång.

I stället valde han en plats i närheten av vassen och vadade ut så långt som gummistövlarna tillät. Han gjorde några kast och för vart och ett av dem blev han lite modigare och kastade närmare vassen. Det var ju där gäddorna bidade sin tid om morgonen, intalade han sig. Och det vore onekligen på sin plats att täppa till truten på norrlänningen och bröderna och vara den som drog upp morgonens fångst och visade att det finns annat till fiske än trettio olika sorters drag. Som att svepa förbi alldeles intill vassen och lura ut en morgonhungrig gädda på kroken med morfars gamla drag. Det enda som morfar behövde och det enda som pojken behövde.

Han kastade igen och vevade med lätt hand och drog lite åt sidan och plötsligt spändes linan och det tog stop. På helt fel sätt. Jävla skit. Han drog lite till, upp och åt sidan för att liksom lirka loss draget utan att behöva vada ut. Med ett lågt knäppande ljud brast linan och slaknade. Han vevade in och gick upp på strandkanten och tog av sig stövlar och byxor. Ingen av de andra verkade lägga märke till något utan var och en var fullt upptagna av det egna fisket. Pojken vadade ut igen och försökte finna den plats där han trodde att draget kunde ha fastnat, men solen hade ännu inte gått upp och dess ljus kunde inte hjälpa honom och efter en stund fick han ge upp och finna sig i att det mörka sumpiga vattnet intill vassen krävt sitt byte och det enda han åstadkom var att röra upp dy från botten.

Norrlänningen stod närmast och pojken vadade fram till honom.

- Hörru, jag sumpade precis mitt drag. Är det okej om jag lånar ett från din låda?

- Nej, sa han utan att kolla upp.

- Va?

- Nej, jag vill inte att du ska förlora ett av mina drag också. Innehållet i den där lådan är väldigt noga genomtänkt.

- Kom igen nu, var lite schysst.

- Nej, du är alldeles för klantig.

- Äh, dra åt helvete lappjävel, sa pojken och vadade upp på stranden och tog sina stövlar och byxor och började gå sin väg.

- Vart ska du? ropade den äldre av bröderna med dämpad röst efter honom.

- Jag drar hem. Förlorade mitt drag och er snåla kusin vägrar låna ut ett av sina.

- Du kan ta ett av mig.

- Äh, stötte han ur sig och gick vidare.

Halvvägs på stigen mot badplatsen stannade pojken och drog på sig byxorna. Fötterna var fulla med grus och dy och han fortsatte barfota. När han närmade sig badplatsen hörde han röster. Han vek av från stigen och smög fram mellan träden och såg en man och en kvinna som var på väg av med kläderna och han stannade där bakom ett träd tyst och rädd för att ens andas och såg dem försvinna nakna ner i vattnet. Kvinnan stod med vattnet upp över midjan och mannen dök ner under ytan och kom upp igen alldeles intill henne och de skrattade och kramades och kysste varandra länge och slängde sig sedan ut och tog några simtag innan de återvände till stranden. Pojken såg dem gå upp ur vattnet och kvinnan hade varit noga med att inte blöta håret, medan mannen drog handen genom sitt och skakade och lade luggen bakåt. De hade inga handdukar utan drog på sig kläderna över sina blöta kroppar och gick iväg uppåt stigen utan ett ord, eller så var pojken alldeles för tagen för att uppfatta vad de sade.

Han vågade fortfarande inte andas.

Nakna. Kroppar. Som nästan hade sex.

Han stod kvar vid trädet och lutade sin rygg mot stammen och sjönk ner och blev sittande med bark över axlarna och håret och han vet inte hur länge han satt innan blicken fastnade på de smutsiga fötterna och han tog sig upp och ner till vattenbrynet där han sköljde av dem och drog på sig strumpor och stövlar.

Han gick tillbaka mot fiskeplatsen och satte sig en bit upp i backen och kollade på grabbarna som kastade ut och vevade in och kastade ut igen.

- Nu hugger det, jävlar, nu hugger det, utbrast norrlänningen med ett exalterat tonläge nära falsett som pojken aldrig tidigare hört honom använda. Och bröderna kom vadande och när han vände sig mot dem såg pojken hans stora leende och lyckan som strålade ut för ett ögonblick innan han återfick behärskningen och metodiskt vevade in fångsten samtidigt som han sakta backade mot land.

En av bröderna var redan uppe efter håv och kniv och vadade ut igen och fick upp gäddan i håven och de lät den vara kvar en stund med kanten över vattenytan och där stod de och granskade fångsten innan de tog upp den på land och förde kniven genom huvudet och bände loss draget och släppte ner den i en hink.

De såg inte pojken och han gick inte heller ner eller ropade utan satt kvar och iakttog hur de stod samlade kring hinken innan de återvände med sina spön ner i vattnet och tystnaden och kastade och vevade in och kastade igen medan solen gick upp över trädtopparna och slängde solkatter av silver och guld som dansade över vattenytan och slog volter och jagade varandra och pojken skrattade och sträckte ut sig i gräset och kände daggen tränga in genom tröjan och genom håret och det var ett ögonblick, det var det verkligen och det visste han.

Av David david@barstol.nu