Den här söndagen skar bredbandet ihop, så i stället för att kura inomhus i värmen och se matinéfilm (och lägga upp panelen i tid) så ägnade jag dagen åt att pulsa omkring i decimetertjock snö i trevligt sällskap.

Om vädret nu bara håller i sig så är det väl den första snötäckta julen sedan… tja, sedan man var barn och hade vett nog att uppskatta vintern fullt ut.

Söndagspanelen den här gången består av ett antal fotografier, som på något sätt representerar veckan som gått.

David:

Matt:

Maths:

Mattias:

Kniven:

Jonas:

Av Mattias mattias@barstol.nu

Flingorna sköt sig hårt och ljudlöst ner utanför. Gatulampan på ledningen mellan husen gungade och stack sitt vita ljus in och ut genom glipan i persiennerna. Det letade uppför väggen, tänjde ut sig som snövita solkatter i taket och skingrades av natten.

Jag minns tiden. Digital. Röd. Jag vaknade i mörkret. Famlade efter den surrade mobilen.

02:21

”Jag är så feg.” säger han.

Han står på en innergård. Hans röst. Den låter både lycklig och ledsen. Jag hör hur han skrapar med foten i asfalten och letar efter orden. Hans vänner skrattar i bakgrunden och ropar åt honom att komma. ”Alla frågar om dig.” fortsätter han och skrattar lite. ”Alla vill träffa dig igen, du gjorde intryck på allihop.”
Jag skrattar tillbaka. Lyckligheten väller upp bakom lungorna och sprider sig som varmt vatten inne i bröstkorgen. Vi är tysta. Min fot börjar vicka under täcket.

”Jag vågar inte erkänna det egentligen.” Han tar ett stort andetag. Orden kommer sakta och rösten trevar ostadigt.
”Vad?” säger jag.
”Jag… jag är så kär i dig.”

Och i ögonblicket han säger det hör jag att han ångrar sig. Jag vickar fortare nu. Han säger inget. Jag letar febrilt. Efter något att säga. Något att säga, vad som helst. Inte göra skada nu. Säg något, för helvete komigennu. Svara honom.
”Sötnos.” Min röst låter hes. Går nästan upp i falsett. Jag harklar bort det svaga. ”Du är bara full.”
”Jag är väldigt full.” svarar han lättad och hittar orden och pratar på. Pratar iväg. Om ölen, tvspelet, om punk och skate och pusspuss snygging och hejdå.

När vi lagt på ligger jag vaken.
Resten av natten ligger jag vaken och i gryningen sätter jag mig i köket. Det knarrar i golvet, om stolen. Tänder inget. Ljuset är otydligt ute, lysande genom snön, nästan gult, kallt, grönskimrande, transparent, sprakande. Tystnaden öronbedövande, som ett hårt fastskruvat lock, en dövhet. Kylskåpet sover. Disken sover på bänken. Jag stirrar mot himlen som långsamt växer sig marmorerad över berget. Och vare sig jag vill det eller inte så övermannar rädslan mig igen. Skräcken är sjuklig svettig vålnad. En nervös kamrat med stora sylvassa klor. En ängslig stor mes med hängslen och livrem. Jag uppmanas att fly. Jag uppmanas att inte älska. Jag uppmanas att inte förlora mer. Inte förlora igen.

Jag uppmanas att inte sätta mitt liv på spel. Igen.

Och ännu vet jag inget om att jag kommer låta honom vänta i tretton dagar. Ännu vet jag inget om att han kommer att vänta tyst. Han kommer inte att yttra ett ord om saken igen eller dess ordning. Han är hos mig nästan varje natt. Nära min kropp. Varm under mitt täcke. Lugn och underbar med armen om min midja. Handen runt mitt bröst. Med blickar så obeskrivliga. Med läppar så magiska. Med en hjärna som får mig att fullständigt flippa.

Och jag känner klorna. Långsamt drar dom sig ur, en efter en. Dom släpper taget om mig. Låter mig gå. Låter mig bli lycklig igen. Och dom känns inte alls den trettonde dagen. Jag vaknar med min kropp tryckt mot hans rygg och mina läppar i hans nacke. Och det finns inga klor. Bara en mjuk varm hand. Och han vaknar och vänder sig om. Han ler brett och sträcker på den där sinnessjukt vackra kroppen. Jag lägger huvudet på hans bröstkorg. Vilar länge i hans ögon. Han lindar mitt hår runt sina händer.

Och så kommer den äntligen.
Igen.

Kärleken.

Den fyller mig till bredden. Svämmar över. Vräker fram. Som stora regn. Som vidunderliga undervatten. Som stora vita täcken av snö. Och mitt hjärta ökar farten, rusar, tappar takten. Slår vilt, går isär, tappar tryck, bakom bröstbenet, bakom lungor och revben. Och jag ser långt in i hans havsblåa ögon, letar efter fästet.

”Gud, vad fort ditt hjärta slår.” säger han oroligt och ser på mig. ”Vad är det?” Han känner med handen över bröstet.  Jag ser något skymta genom hans blick precis innan. Ser att han fattar vad som snart kommer hända. Och han håller blicken stadigt i min, håller balansen med mig. Jag får inte fram orden. Andas hårdare. Andas fortare, försöker andas ut dom.
”Säg det.” ber han. ”Säg det nu.”
Och hans blick är allt jag vill ha. Någonsin. Han är allt. Mitt liv. Min död.
”Jag älskar dig.” viskar jag.
Hans armar kramar till hårt. Det skälver, ett skalv går genom hans ögon.
”Åh gud, gör du det?” viskar han. ”Jag älskar dig så jag kan dö. Du är så vansinnigt vacker. Det vackraste i världen.”

Av Kniven kniven@barstol.nu

Denna text är en replik på Jonas Dahls text från i fredags. Eftersom han påstod sig vara nyfiken på min lista avser jag här nämna de skivor som spelats och betytt mest i mitt liv under detta årtionde som nu lider mot sitt slut. Alltså ingalunda någon heltäckande diskografi över vad 00-talet hade att erbjuda, bara en liten personlig tillbakablick.

Mer än något annat kommer listan att avslöja min oförmåga att ta till mig samtida musik, jag kan inte direkt påstå att radarn har varit påslagen tventyfour seven de senaste tio åren. Dessutom var detta det årtionde då bredbandet gjorde sitt intåg, vilket i praktiken betydde att jag åtminstone under dess första hälft ägnade mesta tiden åt att göra blandskivor istället för att lyssna på album. Men, det är som det är med den saken, och här får ni alltså svaret på frågan som ingen förutom Jonas egentligen vill ställa. This one’s for you mr Dahl. 

Maxwell – Now. Maxwell är något så unikt som en modern soulartist som funnit sin väg in i min skivsamling. Jag hör till den kategorin gubbar som anser att modern soul och R&B i stort sett är ett skämt, alldeles för maskinellt och loopat, helt iskallt helt enkelt. Men den här killen har med sin gudabenådade röst och låtskrivartalang tagit soulen tillbaka till 60-talets fuktiga och organiska grönska utan att för den delen vara det minsta retro. Debuten Maxwell’s urban hang suite från -96 är smått magisk, den här når inte riktigt upp till den men har ändå sina höjdare. Covern på Kate Bush This woman’s work gör mig till exempel alltid extremt gråtmild. 

Nick Cave & the bad seeds – Abbatoir blues/The lyre of Orpheus. Alla som någon gång bar svart överrock i gymnasiet har också haft en Nick Cave-period, så också jag. Den perioden inföll egentligen långt tidigare än 00-talet, så egentligen är det kanske mer tack vare gamla meriter än det faktiska utbudet på skivan som käre gamle Cave platsar här. Nåja, den är ändå helt okej, kanske det bästa han gjort under detta decennium. Och jag minns att jag fastnade speciellt för O Children, Let the bells ring och Easy money. Men det är väl klart som fan att någon Boatman’s call är det ju inte förstås. 

Velvet Revolver – Contraband. Eftersom jag alltid har betraktat Guns and Roses som 70 % Slash och 30 % Axl har jag inga principiella invändningar mot den här skivan, även om jag förstår och respekterar att jag troligen hör till en minoritet i det fallet. Till skillnad från den andra superkombon (Audioslave) lyckades den här konstellationen får ur sig en riktigt bra platta innan saker och ting gick åt fel håll. Kombinationen Guns utan Roses och Scott Weiland från Stone Temple Pilots låter kanske predestination nice price på Åhléns men faktum är att plattan är riktigt bra. Musikaliskt låter det väldigt mycket Guns and Roses, och det är väl inte så konstigt med tanke på att det faktiskt ÄR Guns and Roses bara med en annan sångare. Där vi normalt borde hitta Axl’s rakbladsvassa stämma lägger Weiland istället ut sina smått suggestiva stämsångsrefränger vilket gör att det känns väldigt bekant men ändå nytt (enligt den gamla komboregeln slå ihop två gamla saker så får du något nytt, typ skidskytte). Den enskilt största anledningen till att detta blev så bra som det ändå blev är troligen bandets vana vid att hantera sångare med extremt stort ego. Varje normalt funtad människa hade lagt ner det här projektet efter två månader när Weiland, trots bedyrande om motsatsen, fick ett återfall i drogträsket, så hatten av (höhö) till Slash & co som rodde detta i land. 

Mustasch – Above all. Ur en snårig djungel av metalliska subgenrer klev Mustasch plötsligt fram på en stenig klippa utanför Orust och gav oss rak, ärlig, tung och härligt ångestdriven hårdrock. Känslan av befrielse var total, första gången jag hörde Down in black blev jag så till mig att jag tror minsann jag kissade på mig. Ralf Gyllenhammar är ett mysigt geni och Mats Hansson är tamejfan världens bästa nu levande hårdrockstrummis. Tyvärr har han lämnat gruppen så jag hyser inga större förhoppningar om bandets framtid, men det var kul så länge det varade. Jag hann iaf se dem live innan Hansson hoppade av, och det kommer jag att berätta för mina barnbarn en dag. 

System of a Down – Mezmerize. Jag älskar den här skivan eftersom den påminner mig om min saligen insomnade superhjälte Frank Zappa. Skivan är både politisk och humoristisk, vilket väcker liv i Franks gamla paradfråga “Does humor belong in music?” Mitt svar på den frågan är förstås ja. Populärmusik, och framför allt hårdrock, tar sig själv på alldeles för stort allvar. S.O.A.D har fått oss gamla Zappa-nördar att gå omkring att citera textrader igen, för vem kan stå emot pärlor som till exempel “My cock is much bigger than yours (my cock will walk right through the door)”? Jag tycker det är synnerligen djärvt och nyskapande av S.O.A.D att utmana hårdrockens förstelnade, gravallvarliga poser på det sättet de gör här. Dessutom är det en sådan där platta som manglar till dig så pass rejält att du inte klarar av att ta till dig någon annan musik på flera dagar. Och ja, jag håller Mezmerize klart högre än tvillingplattan Hypnotize. 

Ryan Adams – Heartbreaker. Jaha ja, hur länge hade han tänkt vänta innan han drämmer till med Ryan, tänker David. Exakt så här länge. Kommentarer är överflödiga, Ryan har till och från ägt stora delar av alt country-scenen under 00-talet (de gånger han har känt för det) och det hela började som bekant storartat med solodebuten Heartbreaker. Whiskeytown var ett högst dugligt band men här visar wiz kid Adams upp ett låtskrivarregister som borde gjort hela Nashville gröna av avund. Sen gick det upp och ner, jag behöver inte säga mer om det, och nu har han slutat sjunga. Eller? 

Flaming Lips – At war with the mystics. Bara det faktum att bandet sorteras in under Psychedelic rock får de flesta att rynka på näsan. Att de är gamla och gråhåriga gör inte saken bättre antar jag, men för att ta reda på Flaming Lips egentliga status får ni nog fråga någon ordentlig förståsigpåare för jag har faktiskt ingen aning. Allt jag vet är att den här plattan gjorde mig glad på det där sättet som gör att man vill dansa fånigt i köket, och det räcker väldigt långt för mig. Stort plus för otroligt knepiga syntljud och äkta handklapp. 

Thåström – Skebokvarnsv. 209. Under större delen av min uppväxt har Thåström alltid funnits i bakgrunden som en jävligt irriterande posör. Ebba Grön kunde jag väl svälja, men Rymdimperiet/Imperiet blev bara för mycket. Jag tålde helt enkelt inte karln, han var för mig själva förkroppsligandet av tillgjordhet. Sedan hände något, och jag får faktiskt tacka David här som tipsade mig om skivan som skulle omvända mig helt. Det var ungefär som jag kan tänka mig att det känns att bli frälst: helt plötsligt, ur ett kompakt mörker, tändes en ljusstrimma som växte sig starkare och starkare. Där jag tidigare bara såg en patetisk farbror som försökte vara ungdom såg jag nu en man som öste ur sitt hjärta med storsleven. Jag vet inte riktigt hur det gick till när Thåström tog sig förbi mina fördomar och in i mitt slutna rum, jag vet bara att han gjorde det med Skebokvarnsv. 209. 

Deportees – All prayed up. Om man kommer från Vindeln och blandar pop, funk, soul och country med en stor portion Prince så är man hemma redan där. Om man dessutom gör det så fantastiskt snyggt som Deportees gör det i Arrest me ’til it hurts så förtjänar men helt enkelt en plats på min lista. Det måste vara en av de absolut bästa låtar som ett svenskt band har gjort sen.. sen.. Atomic Swing stod på topp. Det är jävlar i mig ett fint betyg det! Resten av plattan är bra, om än något ojämn. 

Hellacopters – High Visibility. När den här skivan kom minns jag att jag sa till en kompis “Det är ta mig fan hits rakt igenom!”. Jag kan ha varit full när jag sa det, men det spelar ingen roll för jag står fast vid det. Jag har alltid gillat Nickes lite släpigt nonchalanta röst och bandets totala riff-underkastelse. Riffet är Gud, riffet måste sitta som en smäck, och det gör det på High Visibility. Jämförelsen med Backyard Babies som av någon outgrundlig anledning alltid har funnits där är för mig som att jämföra schysst öl med ruttna äpplen. Där Hellacopters låter sig inspireras lika mycket av Kiss som 60-talssoul och får ihop ett grymt sväng tack vare en gudasänd rytmsektion låter Backyard Babies bara som ett bräkande får som fastnat i ett elstängsel. Hellacopters var, åtminstone fram till 2005, Sveriges bästa rockband. Det har aldrig varit någon diskussion om det. 

Bubblare? Nej, klockan är mycket och jag ligger ensam och övergiven på ett hotellrum och ska upp tidigt imorgon och utanför håller någon jävel på att sladda med Volvon på en övergiven parkering samtidigt som jag plågas svårt av vintereksem så ni får nöja er med det här.

Av Maths Enocsson maths@barstol.nu

Under gitarrsolot i sista låten för kvällen flyger hennes plektrum långt ner i publiken. Hon fortsätter spela med samma intensitet men slår av nageln direkt och nu skvätter det blod från hennes fingrar. Hon grinar illa men slutför sitt nummer. Och efter en snabb tejpning av fingret och ett nytt plektrum är hon redo för extranummer. Hon brinner så starkt för sin konstform att lite blodspillan inte hindrar henne från att dela med sig av sin musik.

Det är beundransvärt med människor som verkligen brinner för vad de gör – oavsett vad det är. Det är ofta uppenbart att musiker och andra konstnärer lever för sitt kall till hundra procent. Bland oss vanliga dödliga är det svårare att se glöden i våra vardagliga sysslor.

De flesta har väl något i sitt liv de engagerar sig i men jag tror att få verkligen brinner för sitt arbete – det som de spenderar mest tid på. Kanske är det inte så viktigt att tycka om sitt jobb så mycket att man känner att man brinner för det. Men då behöver man något annat att intressera sig för. Man kan till exempel engagera sig i föreningslivet eller kanske ställa upp som volontär i någon hjälporganisation. Men frågan är om inte många bara gör sådant för att ha något att göra i överhuvudtaget eller för att de har dåligt samvete.

Jag inbillar mig att när man börjar bli äldre är det svårare att känna samma glöd för saker man tidigare brann för. Kanske är det då man börjar fundera på att skaffa barn. Mina vänner som har barn har säkert mycket att invända, men är det kanske så att man skaffar familj när man inte kan finna andra glädjeämnen i livet? (vad säger Maths och Jonas?)
Klart är i alla fall att de med familj verkligen lever och brinner för sina barn. Och tur är väl det. Det måste man som en god förälder göra. Kanske är det så att man orkar med ett meningslöst jobb när man vet att det är för sina barn man gör det. Man lyfter tungt och tar skit för att sätta mat på bordet varje dag och trygga barnens framtid. Kanske är mödan värd när ens eget barn ler.

Jag har inga barn och inga direkta planer för en familj. Jag skulle dock vilja brinna för det jag gör största delen av min vakna tid. Jag har tidigare känt ett stort engagemang och glädje i mitt yrke. Det gör jag inte längre och nu har jag beslutat mig för att finna nya vägar i livet. Det känns viktigt att hitta tillbaka till den lusten jag kände varje morgon de första åren jag promenerade till jobbet. Jag hoppas och tror att det går att brinna för sitt vardagliga kneg.

Av Matt matt@barstol.nu

13 december, strax efter klockan ett på natten.

Hon ringer flera gånger från taxin och sista gången förstår jag genom den sena lördagsdimman att hon finner situationen i bilen obehaglig. Jag drar på mig rocken och går ner för att möta henne och när bilen kör fram och hon stapplar ut fräser hon mot taxichauffören och skyndar mot porten. Utanför restaurang Sacre Couer står tre män som genast uppmärksammar henne och medan jag byter några ord med chauffören ser jag hur en av dem närmar sig och börjar prata medan hon slår in koden. Hon ignorerar honom och försvinner in genom porten och männen garvar och visslar.

När jag kommer upp i lägenheten har hon satt sig på toaletten med öppen dörr. Den korta svarta kjolen är uppdragen och hon vaggar huvudet fram och tillbaka med slutna ögon.

- Du borde vara mer försiktig.

- Vad menar du? säger hon och tittar upp.

- Bara att du borde vara försiktig.

- Så fint att du bryr dig.

Vi ligger på sängen och snackar och dricker vin från en box och hon är på ett jobbigt humör och pikar mig och märker ord och jag känner hur jag blir mer och mer förbannad och hon säger att hon är hungrig och vill att jag ska steka några ägg åt henne.

- Du kan steka dina jävla ägg själv.

- Okej då.

Hon går ut i köket och sätter på gasen på spisen men fumlar och har sig och det blir ingen låga och jag ser för mitt inre hur hon kommer sätta eld på sig själv eller något annat och går upp och knuffar undan henne och tänder spisen.

- Jag fixar det här, säger jag och knäcker ner två ägg i pannan.

- Okej då, säger hon och lägger armarna om min midja och när jag går till kylen för att lägga in äggpaketet trippar hon efter med armarna fortfarande om mig och jag känner irritationen växa och drar loss hennes armar och knuffar in henne i sovrummet.

- Var inte så jävla jobbig.

- Du kan vara jobbig, säger hon och studsar upp från sängen lika fort som hon föll.

När äggen är färdiga lägger jag mig på sängen och hon sätter sig vid sidan om på golvet och vilar tallriken på mina lår. Det flyter fram äggula från äggen och hon doppar ett finger i det gula kletet och smetar ut över min mage.

- Ge fan i det där.

- Vadå? säger hon och tar lite till och smetar ut över låret.

Det svartnar.

Jag tar det andra ägget i handen och trycker in det i hennes bakhuvud och mosar ut i håret.

- Hur fan känns det nu?

Hon sliter sig loss och faller bakåt och tar sig upp på fötter och stapplar ut i hallen i trosor och linne.

- Men vad gör du? säger hon och börjar famla efter kläder som ligger utsprida över golvet.

Jag kommer efter och det pulserar av svart bakom ögonen och en del av mig vill dra henne nära och en annan slå henne på käften. Jag drar henne nära.

- Låt mig vara. Jag vill inte vara kvar här. Jag vill hem.

Jag tar hennes hand och för den till mitt ansikte och daskar till. När jag släpper slår hon till av egen kraft. Först med öppen hand och sedan sluter hon den och slår mig över tinningen och en gång till över näsan och jag känner det varma blodet bubbla upp och jag vrider hennes hand bakom ryggen och säger åt henne att sluta för jag vet att om hon slår en gång till kommer jag slå och från det finns ingen väg tillbaka.

- Vilket svin du är. Jag är så förbannat trött på dig, vet du det, säger hon.

Jag föser in henne i sovrummet och ner på sängen och där håller jag om henne. Först gör hon motstånd sedan sluter hon sina armar kring mig.

Vi ligger i tystnad och mörker och jag känner det svarta bakom ögonen släppa och andningen återgå till det normala.

- Jag har ägg i hela håret. Jag vill duscha.

Jag följer henne till badrummet och hon kliver i badkaret och sätter sig ner medan jag fräser ut klumpar av koagulerat blod i handfatet. När jag vrider på duschen lägger hon sig raklång och jag sköljer hennes kropp och hår och lutar mig över henne och plockar bort äggbitar som fastnat. Jag tar en handduk och torkar henne och hjälper henne upp. Vi går till sängen och hon huttrar av håret som fortfarande är blött och vi lägger oss och håller om och ögonen sluts och sömnen drar och natten är mörkare än någon jag tidigare kan minnas.

- Det ska inte behöva vara så här. Jag vill inte träffa dig mer, säger hon.

Trots att hon ligger alldeles intill kan jag knappt urskilja henne i mörkret.

Av David david@barstol.nu

Gillar du music?
Denna vecka har våra skribenter fått i uppdrag att dedikera en låt till var och en av de övriga Barstolarna. De har aktivt uppmanats att inte motivera sina val eller ens tänka igenom dem, utan bara ta det första som dyker upp i skallen. Något säger mig att det har gått lite si och så med spontaniteten på en del håll, men här har ni ändå resultatet: The Soundtrack of Barstol.

Här har ni dedikationerna:

Matt:
Let’s get it on – Marvin Gaye (från Jonas)
One in ten – UB 40 (från Maths)
Can’t seem to make you mine – The Seeds (från Kniven)
Moving back home – Richmond Fontaine (från David)
Wrong – Everything but the girl (från Mattias)

Mattias:
The blues are still blue – Belle and Sebastian (från Jonas)
Bring me everyone – Mustasch (från Maths)
Fan fan fan – Thåström (från Matt)
Devil in the woods – Gun Club (från Kniven)
Hörde jag skål – Fattaru (från David)

Av Maths Enocsson maths@barstol.nu

Den stora fördelen med ett litet eget medieutrymme som detta är att jag får go public med min helt egen version av det som upptar de etablerade medierna för tillfället. Och just idag tänker också jag summera mitt 00-tal:

Den främsta utvecklingen skedde på det personliga planet – jag blev nämligen vuxen på 00-talet. Jag fyllde 30, gifte mig, skaffade barn, flyttade till hus, köpte bil, startade företag och till sist skaffade jag även Coops MedMera-kort. Full pott med andra ord.

Och mitt i denna personliga utveckling försökte jag hänga med i den toklöjliga teknikutvecklingen. Jag bloggar, jag facebookar, jag googlar, jag youtubar, jag mejlar med mobilen, jag bokar alla resor och handlar all film, musik och literatur på nätet. Jag har givetvis iPod, iPhone, digitalkamera, platt-tv, Playstation och alla andra hemelektroniska höjdare som 00-talet gav oss.

Men allt detta är ju tämligen ointressant egentligen. Det mest spännande med 00-talet, liksom med alla andra decennier, är väl ändå hur det lät? Så därför skall jag ge er listan över de 10 album som har låtit mest i mitt liv under de senaste 10 åren – The soundtrack of my 00-tal helt enkelt. Jag hade ju kunnat göra det busenkelt för mig och lista 10 tokcreddiga plattor á la P3 Pop, så jag hade jag framstått som värsta järnkollssnubben. Men jag hade då samtidigt farit med grov osanning. Jag försöker nämligen inte lista de plattor som kanske har varit allra bäst och vassast i någon form av musikkvalitetsaspekt, utan de plattor som har varit bäst på det sätt att de spelats mest av mig, betytt mest och färjat mitt liv under detta decennium. Och de kommer i den ordning de kom in i mitt liv:

Håkan Hellström – Känn ingen sorg för mig Göteborg. 00-talet kunde väl knappast börja bättre än så här? En klockren debutplatta av en klockren och originell artist, som handlar om mitt liv i min stad. Har spelats varm i tio års tid, samt exporterats till vänner och släktingar i Spanien.

Destiny´s Child – The writings on the wall. Decenniets bästa R’n'B släpptes egentligen i slutet av förra milleniet, men blev en del av mitt liv år 2000. Förutom en radda mastonthits och fyra fantastiska röster fick vi se födelsen av decenniets enda nya superstjärna, Beyoncé (kom inte dragandes med nåt förbannat Coldplay eller nåt annat stendött nu).

Manu Chao – Clandestino. (Sorry, Maths). Även denna platta släpptes egentligen på fel sida strecket, men kvalar in av samma skäl som plattan ovan. Jag bilade runt i Spanien sommaren 2000 till tonerna av denna platta, och den har sedan dess varit en obligatorisk och omistlig del av mina semesterresor. Jag gissar att den gör med mig vad en batikskjorta gör med en Thailandsresenär.

Broder Daniel – Cruel Town. Den absolut bästa plattan av Sveriges viktigaste band. Och återigen handlar det om mig och min stad.

Belle and Sebastian – Dear Catastrophe Waitress. Jag blir alltid lite mobbad när jag väljer att framhålla denna platta som Belle & Sebastians bästa, men vad skall jag göra när jag faktiskt tycker så? Detta pärlband av små ljuvliga popmelodier träffade mig på rätt ställe, vid rätt tidpunkt.

Franz Ferdinand – Franz Ferdinand. Det andra Glasgowbandet på listan stod för en kanondebut när de kombinarade galloperande gitarrer i indietappning med sylvassa melodier och en sagolikt snygg förpackning.

Scissor Sisters – Scissor Sisters. Med denna debut stod New Yorkbandet för milleniets partyplatta. Inte en fest värd namnet utan att denna platta har gått varm. Och deras cover på Pink Floyds Comfortably Numb är oslagbar.

Spank Rock – Yoyoyoyoyo. Old school i ny tappning. Bra hip-hop låter precis så här. Punkt. Plattan inehåller förövrigt decenniets bästa låt; Bump.

Andrew Bird – Armchair Apocrypha. Så talangfullt, så vackert, så genommusikaliskt, så genialt. Andrew Bird är blues för oss som inte gillar blues, sakral musik för oss som inte gillar kyrkomusik och strimmor av hopp och ljus för oss som behöver det lite då och då.

Fleet Foxes – Fleet Foxes. Ytterligare en suverän debut från 00-talet. En riktig stänkare i all sin lågmäldhet. En skön blandning poptoner i mötet mellan folkmusik, country och singer-songwriter.

Bubblare: Håkan Hellström - För sent för edelweiss, Animal Collective – Merriweather Post Pavillion, Common – Be, Black Rebel Motorcycle Club – Howl, The Arcade Fire – Funeral, Jay-Z – The black album, El-P – I’ll sleep when you’re dead, Kings of Convenience – Qiuet is the new loud, The Knife – Deep Cuts, The Tough Alliance – The New School.

Är ni med mig?

Någonstans djupt inuti min kropp, i en mörk liten vrå, sitter jag vid en bardisk och dricker mer än jag klarar av. Strax flyter rummet ihop. I periferin darrar ett hårstrå. Sedan står du i dörren och andas tunga vitlökskyssar.

Armen häver glaset i en omöjlig vinkel, ljuset blixtrar till. En storm av bubblor stiger som små spröda kokonger mot den skummande ytan. Så hörs en klar ton, först svagt men sedan allt högre. Den fortplantar sig till en vibration som får glasen bakom bardisken att klinga. Vackra kronans spröda kristaller klirrar i tusental, och dina systrar ser på mig från varje fasett. För en stund tystnar allt tal. Det enda som hörs är knarret från den vajande takkronan, och vinden som sliter och rycker i fönsterluckorna.

Hovmästaren kommer förbi, han bär på en silverbricka med en papperslapp. På den står siffran sju skriven med svart tusch. Han står bredvid mig tills jag reser mig upp. Då dras draperierna mot matsalen undan med ett rasslande. Där bakom är alldeles mörkt, men här och där i dunklet glimmar svaga lyktor. Hovmästaren försvinner in i natten.

Man har sagt till mig att de bästa servitörerna är de med klor, så jag sitter med kniven i handen och väntar på att få beställa. Runt omkring mig hörs tissel och tassel från de andra borden. Då ser jag hur lyktorna plötsligt börjar släckas en efter en. Det blir kolsvart, och sedan hörs snabba rörelser i mörkret och jag känner ett vinddrag som bär en doft av damm och cigarr. När ljuset skruvas upp vid mitt bord står där en tallrik med uppskurna tärningar i tjockt spad. Klicket från klor avlägsnar sig i mörkret. Vinden får huset att jämra sig.

Jag bärs ut bakvägen genom vinröda korridorer. En svartklädd kvinna med flor går bredvid, hon klagar lågmält och hennes bleka hand vilar på mitt bröst. Guldramar utan dukar hänger på väggarna. Taklamporna flackar rytmiskt.

Mattan i baren bär spår av tumult. Du sitter med slutna ögon långt i från mig. Läpparna rör sig tyst. Drinken är giftgrön, din kavaljer håller sin hov över din med ett farligt leende. Någonstans hörs ljudet av en fönsterlucka som står och slår. Det är vinden! Den har tagit sig in!

Med ens är den klara tonen tillbaka, och rummet stannar upp. Jag griper tag i barstolen som en skeppsbruten på ett stormande hav. Sköna blackout, sköna mörker, sköna fall mot golvet.

Grafen visar utvecklingen av koldioxidutsläpp i Sverige och världen sedan år 1900. Notera gärna den blå linjens branta stigning efter år 2000, den är minst sagt iögonfallande.
Källa: Carbon Dioxide Information Analysis Center, CDIAC.

Klimatkonferens i Köpenhamn, smaka på den papperstigern. Hur många klimatkonferenser tror ni att EU och övriga penntroll där ute har avverkat de senaste tio åren? Hundra? Femhundra? Hur många löften om minskade utsläpp tror ni att dessa makthavare har skitit ur sig under samma period? Hundra? Tio? Fem? Och vad har faktiskt hänt med koldioxidutsläppen i den moderna, fritänkande världen sedan 1999? Ja du vet lika väl som jag att de har ökat nåt så in i helvete. Så vad säger vi då om klimatkonferenser? Mycket snack och jävligt extremt lite verkstad, det är vad jag säger. 

Och och och.. det här då. Man mäter utsläpp per land, så när Vattenfall köper kolkraftverk i Tyskland som spyr ut, jag menar SPYR ut koldioxid och skit, så blir tyskarna lik förbannat bovarna. Så kan vi sitta där, vi skenheliga svenskar, och säga att vi minsann är duktiga på att nå våra miljömål i Sverige medan andra, som tyskarna, nog faktiskt måste skärpa till sig. Jaja, somliga av er kanske tycker det är rätt åt dem men det är det ju inte, släpp den där gamla skuldprylen nu. 

Och vad hände förresten med Al Gore? Han drog igång lite sköna miljögrejer, fick ett fancy pris, blev inbjuden till några talkshows och sen då? Bara rakt ut i spenaten, helt puts väck. Bortspolad av en finanskris månne?

Men om du frågar mig vad vi ska göra istället då, alltså istället för att anordna miljökonferenser i Köpenhamn, så blir jag tyvärr lite blek om nosen och en aning skraj. För det är så här va, att jag.. vet fan inte. Hur gör man när alla skyller på varandra och det finns massor av luftslott, tusentals av dem, att gömma sig bakom? 

Men kanske så här då. Ni som jobbar eller någon gång har jobbat på ett företag där det finns frågor som berör alla på någon slags övergripande nivå men som egentligen inte är direkt kopplade till det operativa arbetet för någon av avdelningarna vet hur det här brukar gå till. Det kan handla om användandet av toaborsten, ett enkelt exempel. Alla är rörande överens om att det är skitäckligt att inte använda toaborsten när man har tryckt ut helgens chips, oxfilé och åtta till fjorton bärs på måndag morgon. Någon kanske tar upp det vid fikat, eller, om saker och ting har eskalerat, kallar till ett toaborstmöte (som en klimatkonferens fast mindre och billigare), och där säger denne någon “Kan vi vara överens om att alla SKA använda toaborsten?” och alla svarar jajamen och sen fortgår allt precis som vanligt. Vi bryr oss inte, i alla fall inte tillräckligt för att konkret göra något åt saken. För konkret kunde man ju fixa det väldigt lätt, bara någon tog på sig ansvaret. 

“Jaha du Gunnar, här står du och vaktar toan ser jag.”
“Jepp, jag gör en okulärbesiktning efter varje toabesök, vi bestämde ju det på förra mötet vettu.”
“Jaja, det blev du som fick det ja.”
“Mmm…”
“Men det där slagträet du håller i handen, ja det där som ser ut att vara doppat i spillolja och grovsalt, vad ska du med det till?”
“Sov du på mötet eller?”

Om vi kunde sätta Gunnar på att kontrollera utsläppen i hela världen så skulle vi alltså vara i hamn. En nitisk, omutbar och källsorterande jävel som verkligen kan gå in hårt och säga till Kina att vi sa ju faktiskt 20 procent mindre på fem år och nu ligger ni jävligt risigt till här. Three strikes and you’re out USA, no more Kentucky Fried Chicken for you. Det måste börja göra ont att inte hålla vad man lovar. Dessa avtal som skrivs under, som kommer att skrivas under nu igen i Köpenhamn, är ju ett skämt så länge ingen ser till att konsekvenserna blir kostsamma om man inte levererar. De är faktiskt inte ens värda papperet de skrivs på, så illa är det. Och Gunnar skulle visserligen i ett huj bli världens mäktigaste man, vilket kanske skrämmer en del av er, men personligen har jag inga problem med det. Vi vill väl lösa klimatfrågan? Jamen då så. 

Tvåtusentalets samvetsfråga nummer ett är alltså denna: Ska vi fortsätta maximera konsumtionen på kort sikt, verkligen krana skiten ur det här kapitalistiska systemet så att en så stor mängd människor som möjligt får det så “bra” som möjligt, ELLER.. ska vi tänka långsiktigt och besinna oss till förmån för en planet som fortfarande är beboelig om.. ja.. inte fan vet jag.. säg tvåhundra år? Och du som nu säger att vi kan göra allt detta samtidigt, till dig har jag bara två ord: glöm det! Om vi ska vänta på vetenskapen och forskningen och miljökonferenser och fan och hans moster så HINNER VI INTE RÄDDA DET HÄR I TID! Gunnar är vår enda räddning, get that into your system folks.

Av Maths Enocsson maths@barstol.nu

Jag tror att hon knullar med någon annan just nu. Jag är helt säker på att hon just nu ligger på rygg med brösten i vädret och blir slickad. Jag känner henne. Jag vet precis hur stark hennes sexdrift är. Hon går inte många veckor utan att få något. Det behöver hon inte. Män älskar henne lika mycket som hon älskar män.

Hon har säkert varit ute och julshoppat hela dagen. Hon har gått runt i exklusiva underklädesbutiker och tittat mer på presenter åt sig själv än åt andra. Hon och blivit varm och kåt i trängseln. Efter att ha flängt runt på stan har hon och någon väninna delat på en flaska vin i en bar. Hon har blivit ännu mer upphetsad och fingrat på sin telefon med flera potentiella ligg i kontaktlistan.

Nu ligger hon och gräver in sina naglar i någons seniga tatuerade underarmar medan hon stönar högt och skriker ut hans namn gång på gång.
Och där ligger han med näsan i hennes lilla ljusa hårtofs och har sin ena hand på hennes platta mage och fingrar på hennes smyckade navel. Den andra handen smeker hennes perfekt rundade bröst.

Jag vet precis hur hon vill ha sina fantastiska bröst kramade och hur hon vill få sina konstant hårda bröstvårtor slickade och nafsade i. Ingen kan ta på henne som jag. Ingen kan knulla henne som jag.

Det fanns en tid hon ville att jag skulle krama hennes bröst, att jag skulle suga på dem, att jag skulle slicka hennes fitta och att jag skulle knulla henne. Det fanns en tid jag dög åt henne.

Av Matt matt@barstol.nu