Jag har ingen aning om var det kommer ifrån men januari har verkligen slagit mig med häpnad den här gången. Som vanligt är det en kall, slaskig, snösmutsig och mörk månad men det var längesedan jag mådde så här bra. Jag halkar, surfar, glider omkring inuti en ännu icke sinande pepp och hamstrar hela kroppen med ett fullständigt sorgfritt tillstånd. Allt jag kan förmå mig att bidra med just nu är det som gör mig så jävla glad. Så håll till godo och ha en helt makalöst fin helg.

Salta lakritskarameller – minst fem stycken i munnen samtidigt.
Concrete Blonde´s röst i shipsonglåten.
Nyputsade svarta kängor.
Semlor.
Champagne.
Träning.
Tankar på ljuset, floden och cypresserna i Florens.
Megafesten ikväll.
Bränna alla stålar på vackra presenter till baby.
Fylligt rött vin eller kall syrlig veteöl.
Varma tjocka ullsockar från 50-talet. (obs jävligt viktigt att dom är från 50-talet.)
Hängslen.
MTV - After hours.
Kardemummaskorpor med smör doppade i varm choklad.
Mjuka smutsromantiska jeans.
När jag var 8 och sparkade på lyktstolpar så att ljuset slocknade.
Lite pengar på fickan.
Parfymen under käkbenen.
Barerna, kyssarna och struntpratet efter jobbet med baby.
Filmfestival och överraskningen imorgon.
Ny bok som halade in mig direkt.
Cigg och Tom Waits och allt det där.
Lena tusentalstvättade sängkläder mot huden i sängen.
Min kropp som är stark, frisk och perfekt.
Tjockt stolligt rött hår.
Min adhdkatt som pussar mig på nätterna och stryker mig på kinden med sina rosa framtår.
Smörgåsar.
Hans kropp.

Hans händer.
Hans ord.
Hans mun.
Ögonen. Så länge jag lever, hans ögon.

Den oerhörda kärleken.
Jag.

Av Kniven kniven@barstol.nu

Du vet precis hur det är. Du vaknar plötsligt och ligger en stund i sängen och blinkar i mörkret med en lätt obehagskänsla i kroppen. Det är känslan av att något är fel, något du inte kan sätta fingret på. Sakta men säkert inser du betydelsen av den här känslan, men spjärnar emot. När kallsvettningarna kommer kliver du upp och går mot badrummet, men när du står där och hänger över toalettstolen känner du fortfarande ett meningslöst litet hopp om att du ändå kanske hade fel. Och då sker det, som en knytnäve som kommer farande från magsäcken och upp genom strupen - en sur, stinkande spya som sprejlackerar toalettens insida.

Fast den här gången är något verkligen fel. Du hör dig själv vråla, du spyr och skriker helt enkelt på en gång. Och det rinner spya ur näsan och du känner hur du skiter på dig, och sedan blir det svart och du ligger nerskiten och nerspydd med huvudet i toaletten, och du bryr dig inte om att kinden vilar mot porslinet du stod och pissade mot kvällen innan. Efter en stund reser du dig upp på vingliga ben, går fram till handfatet. Du sköljer ur munnen och borstar kanske tänderna för att få bort den vidriga smaken och sedan duschar du av dig det värsta, men du är så matt och det spelar ingen roll, du vill bara ligga ner. Men så fort du lagt dig i sängen är det dags igen, du hinner inte tillbaka utan snor runt i panik, letar efter en tom plats och sedan spyr du igen tills allt är uttömt, tills du hulkar i kramp och kryper ihop på golvet som en darrande hund. Och när du är klar är det till den bittra insikten att detta bara är början. Att du just landat i Vinterlandets mörka bakgård, där Calici står som ohotad härskare.

Fågelinfluensan avfärdade jag med en axelryckning. Den kändes så väldigt avlägsen. Sedan hände också precis ingenting och sjukdomen försvann sakta ur vanligt folks medvetande. Sen kom svininfluensan. Samma löjliga panik men i uppförstorad form. Kvällstidningarna målade svart med krigsrubriker. Hela samhället med dess myriarder av myndigheter verkade närma sig något slags klimax - nu skulle allt braka samman och folk skulle dö som flugor. Vaccin för miljoner köptes in. Och sedan försvann sjukdomen på samma sätt som sin föregångare; som en ballong man släpper luften ur.

Men vinterkräksjukan -  fy fan! Detta vidriga virus har jag den största respekt för. Vid ungefär den här tiden för ett år sedan låg jag där på golvet och snyftade i min egen avföring. Det kändes som om jag blivit våldtagen av en elefant. Jag var helt nedbruten, ett vrak! Som tur var hade jag en barmhärtig samarit som utan rädsla för magsaftstänk baddade min panna - och som sedan gick och jobbade med folk som höll på att dö på riktigt.

Pandemilarmen kändes som någon slags konspiration, en anka uppfunnen av elaka läkemedels- och handspritsföretag. Jag fnös åt arbetsgivarens lilla julklapp från Lahega Kemi AB. Men nu har handspriten åkt fram och så fort jag tagit i något som andra människor varit i kontakt med så badar jag i sprit. Jag betraktar mina medmänniskor med största misstänksamhet. Varje salivstänkande hostning får mig att spritta till. Jag reser stående, vänd mot väggen på tunnelbanan, drar upp kragen och andas i små korta stötar. Jag skyr personalmatsalen, struntar i fikabröd som andra kan ha tagit i, håller mig borta från det gemensamma fruktfatet. Hade det inte varit så förbannat löjligt så hade jag haft munskydd på mig under dygnets alla vakna timmar.

Jag blir alldeles matt när jag tänker på att det är flera månader kvar tills faran är över. Men tills dess tänker jag betrakta allt och alla som smutsiga bärare av ett av de värsta virusen i modern tid; det som får vuxna män att ligga på knä och spy skrikandes.

Av Mattias mattias@barstol.nu

Jodå, visst är det bocken ni ser brinna här på bilden

Då och då har det framskymtat i kommentarstrådarna, somliga av er vill att jag ska lyfta fram det lokala perspektivet i min omvärldsrapportering. Och det är inte utan att jag håller med, för här sitter jag omgiven av tre stockholmare och två göteborgare och vad vet de egentligen om vad som pågår i södra norrlands glesbygd? Just det, inte ett skvatt. Dags alltså för ett lokalt nyhetssvep a la Barstol. 

Näringsliv: Staden befinner sig fortfarande i mild chock efter beskedet i början av december: Ericsson lägger ner fabriken i Gävle, drygt tusen anställda blir av med sina jobb. För ett samhälle som redan innan detta dråpslag hade högst arbetslöshet i landet tas sparkarna emot i liggande ställning. Den kollektiva självkänslan befinner sig på botten. Att bo och arbeta i Gävle år 2010 är ungefär som att promenera längs trottoarer där risk för takras råder: man sneglar hela tiden uppåt av oro för att få något väldigt hårt i huvudet. 

På radion häromdagen hörde jag att Ericsson redovisade en vinst på sex miljarder kronor förra året. Sex miljarder mina vänner, det är mycket pengar det, men tyvärr för de anställda på Ericsson i Gävle var det ändå lägre än det förväntade resultatet. Spekulationsekonomin i ett nötskal, det handlar inte om faktiska resultat utan faktiska resultat i relation till marknadens förväntningar. Beslutet om nedläggning av Gävlefabriken är således inte av ekonomisk natur utan strategisk, vilket är ett ord som näringsidkare kan använda för att försvara i stort sett vad som helst. Ledningen för Ericsson hävdar i ett pressmeddelande att beslutet inte har något med konjunkturen att göra, det handlar istället om konsolidering och effektivisering av tillverkningen av basstationer, en besparing man nu kan göra tack vare produktutveckling.

När de globala hjulen rullar väger en fabrik på tusen anställda i södra Norrland väldigt lätt, det har vi insett för länge sedan, men för bygden är det lik förbannat ett slag med förödande kraft på flera plan. När så många blir arbetslösa i ett svep påverkas inte bara de anställda och deras familjer utan även företeelser i deras närhet. Bostadspriser sjunker, taxinäringen får färre körningar, en och annan restaurangägare tvingas till konkurs. Dessa människor får en klapp i ryggen och ett kinesiskt ordspråk från Maud Olofsson som hjälp på vägen.. jag tror det var något om att en kris också ska ses som en möjlighet. Samtidigt dör glesbygden en långsam död.

Kultur/Nöje: Någon driftig person med stort musikintresse har kläckt idén att Gävle ska ha sin egen grammisgala. Konceptet går under namnet Local Heroes och galan går av stapeln nu till helgen. Om det inte vore för att jag är en strängt upptagen och från nöjesliv tämligen befriad fembarnsfar hade jag kunnat tänka mig att bevaka detta evenemang för Barstols räkning, men jag får väl försöka skicka dit vår musikskribent Matt istället (försöker locka med att Daniel Gilbert ska spela men inser genast att detta nog attraherar vår göteborgsdelegation mer). För även om det känns lite cheesy och smågenant när en liten stad som Gävle försöker härma den stora världens gester så applåderar jag ändå initiativet, det är nämligen precis sådana initiativ som behövs när bygden står på sina knän och tar emot skrevsparkar från näringslivet. Jag vet inte om det är du Lisa Pehrsdotter som ska ha cred här, men det är i alla fall ditt ansikte jag sett i tidningen så du kan väl ta emot berömmet och skicka det vidare till dem det berör är du snäll. Bra jobbat! 

Tyvärr har jag alldeles för dålig koll på det lokala musiklivet för att uttala mig objektivt i frågan om vem som borde vinna vad, men självklart håller jag en tumme för Anna Frank eftersom jag hade ett litet, ack så litet finger med i skapandet av hennes debutplatta. Den andra tummen håller jag för Rikard Sjöblom (Gungfly), den pojken är så musikaliskt begåvad att det formligen sprutar ur öronen på honom. 

Sport: I realiteten existerar bara två sporter i Gävle: Ishockey och fotboll. Vårt stolta fotbollslag Gefle IF som trots knappa resurser hänger kvar i Allsvenskan år efter år leds av ett småskaligt fotbollsgeni vid namn Pelle Olsson, vars specialitet har blivit att utveckla talanger. Han tog till exempel upp Johan Oremo från division 3 och förvandlade honom till en allsvensk anfallare av högst duglig klass. Oremo såldes sedan till Djurgården där det gick käpprätt åt helvete. Ett annat exempel är Amadou Jawo som värmde bänken i Vallentuna när Olsson fick upp ögonen för honom. En liten stund senare började pojken skotta in mål i allsvenskan som om han aldrig gjort annat, vilket i sedvanlig ordning ledde till försäljning, den här gången till Elfsborg. Och ja.. där har det väl inte gått direkt lysande för Jawo men pengarna sitter i alla fall säkert på Gefles konto.

I riksmedia är Pelle Olsson en tämligen okänd filur men lokalt, åh herre Jesus, här är han i högsta grad en Local Hero. Jag såg honom på Konsum Krysset härom veckan, ville gå fram och trycka hans hand men blev starstruck och fegade ur. Det är han och Jan Berglin som har den effekten på mig (Berglin brukar också handla på Konsum Krysset). 

Hockey? Ja.. jo det går ganska bra för Brynäs. Han gör ett fint jobb han också, den där Czarnecki, och min gamle barndomskompis Tommy Jonsson har gått och blivit assisterande tränare minsann. Jag kommer ihåg när vi satt på ditt rum och lyssnade på Whitesnake, det var på den tiden när du hade hår. Din syrra var ihop med min brorsa, och där någonstans hittar vi väl det sanna glesbygdspersektivet: i en stad som Gävle känner man nästan varenda kotte. Alla känner någon som jobbar på Ericsson, alla känner någon som snart sitter i skiten. Det är sånt som håller oss på mattan.

Av Maths Enocsson maths@barstol.nu

Det är andra gången vi träffas. Jag vet faktiskt inte varför vi går ut igen. Den första dejten var tämligen intetsägande. Kanske träffas vi igen för att inte göra vår gemensamma vän besviken. Kanske för att känna efter om det ändå kan finnas något där. Det gör det inte.

Men vi har trevligt. Det är som att vara ute och dricka öl med en polare. Vi spelar biljard i en källare i Vasastaden och äter indiskt i en annan källare. Jag krossar henne i biljard och hon berättar om Indien. Hon var där på cykelsemester förra sommaren. Att sätta sig på cykelsadeln efter att ha ätit en dålig curry är inte att rekommendera. Hon är rolig och är lätt att prata med och hon pratar mycket. Hon har upplevt mycket och det är intressant att lyssna. Men hon känns bara som en kompis.

Jag tar henne till min favoritbar och vi dricker whiskey. När vi sitter där i baren tar jag på henne hela tiden. En hand på axeln, en annan på låret och jag rör vid hennes hår. Jag vill att hon ska bjuda hem mig. Hon bor ju ändå i närheten. Trots att det inte finns några starka känslor där vill jag komma hem till henne och känna närheten. Jag fiskar efter bekräftelse och behöver en kvinnas armar runt mig. Men hon tar inte på mig. Och när vi tar avsked utanför hennes port bjuder hon inte upp mig.

Det blir ingen tredje dejt. Det vet vi båda när vi skiljs åt och det är lika bra. Det finns ingenting där och vi vet att det aldrig kommer uppstå sådana känslor oss emellan. Men hade jag inte varit så tydlig med mina inviter kanske vi hade kunnat bli vänner.

Av Matt matt@barstol.nu

Du sträcker dig efter mobilen och fumlar och trycker på en knapp för att få ljus på displayen och ser att klockan inte är mer än 02.50. Fan, tänker du.

Och du vet att ger du efter för trycket i blåsan och går på toaletten och står där i ljuset i en minut så kommer det räcka, det kommer redan vara för sent, så du ligger kvar och blundar och försöker tänka bort den överfyllda blåsan med ett ingenting.

Ögonen sluts och du slappnar av och sjunker in i halvdvala och för ett tag är du inne i någon sorts dröm där du samtalar med någon på ett flygplan och sedan vaknar du till, men den här gången kraftigare och trycket är också kraftigare och du är redan alldeles för vaken så oavsett toaletten kommer det vara en lång stund innan sömnen återvänder.

Du tar dig upp ur sängen och går ut i hallen. Det är kallt på golvet och grus fastnar under fötterna. Du går in i badrummet och uträttar dina behov med ena handen som stöd mot väggen. Du tvättar händerna och kan inte låta bli att vaska ansiktet och du ser dig själv i spegeln och ringarna under ögonen och nunan som ser svullen och åldrad ut i den skarpa badrumsbelysningen.

På vägen tillbaka till sängen tar du svängen förbi köket och öppnar kylskåpet och inspekterar innehållet. Du tar några klunkar ur mjölkpaketet för att främja sömnen.

Du förundras över att du inte slagit i en tå eller ett knä, för av någon anledning är det alltid på natten, när du famlar i blindo i ditt eget hem, grumlig i både tanke och kroppskontroll, som det händer. Du sjunker ner i sängen och under täcket och njuter av värmen som sprider sig och burrar med huvudet mot kudden.

Och minuterna går. Och tankarna snurrar. En del av de tankar du har om natten framstår som så klarsynta och skarpa i sin enkelhet att du får för dig att alla livets avgörande beslut borde tas i vargtimmen när inget annat distraherar. Synd att du inte kan tänka dig att tända lampan och skriva ner dem. Synd att de kommer vara borta när du kliver upp.

Och tankarna förlorar i skärpa och börjar snurra allt snabbare och blir osammanhängande men sömnen är fortfarande avlägsen och ibland tror du att du är på väg att somna för du upplever att du nästan drömmer men du rycks hela tiden ur det av de där gnagande nagelbitande tankarna som snurrar och snurrar och snurrar och ingenting i dem är längre klart.

Sista gången du tar upp mobilen för att kolla tiden står klockan på 04.48 och du ler för dig själv och skakar på huvudet och går upp ur sängen och hämtar morgontidningen. Ingen mening med sömn nu. Natten är över och förbi. Du fick tre timmar och det är kanske bara hälften av vad du hade hoppats på men det är okej, du kommer piggna till under dagen och i kväll tar du en Propavan till din Imovane.

Du sätter på kaffebryggaren och slår på laptopen och kollar mejlen och plockar fram kulturdelen i tidningen och till den första munnen kaffe läser du om Lars Norens nya pjäs och känner dig märkligt ointresserad.

Av David david@barstol.nu

Kära läsare
Denna vecka har Barstols skribenter fått i uppdrag att skriva en text tillsammans, detta i form av en stafettnovell. Det går till så att någon börjar skriva en historia som de andra sedan, i en förutbestämd ordning, tar vidare och sedermera avslutar. Enjoy!

Den var inte mycket att se på, den gamla Volvon, men den var pålitlig och hade tagit dem ända fram. Nu stod de i det strilande varma regnet och tittade på den gamla stugan där han hade spenderat alla sina somrar från det han föddes tills han fyllde femton. Från bilen hördes den svalnande motorns tickande och någonstans i skogen till vänster om dem hoade en skogsduva. Minnet av när hans pappa förklarade skillnaden på skogsduvans och ringduvans läten flimrade snabbt förbi, han kan inte ha varit mer än sju år då. Nu var han trettiofem och hade släpat sin flickvän de åttio milen från Stockholm ända upp i djupaste norrland, och inte en enda gång hade hon frågat varför han ville åka dit. Hade hon gjort det så vet han inte vad han hade svarat, förmodligen något luddigt om att hitta sina rötter, men sanningen var mycket mörkare än så. Så mörk att han aldrig skulle våga yppa den för henne.

Han började lasta ur väskorna från bakluckan medan hon tittade sig runt och upprepade gång på gång hur vackert det var här. Han försökte stänga henne ute, han hade viktigare saker att tänka på, men det gick inte. Hennes pipiga röst kändes som rostig gammal skördetröska som aldrig ville sluta mala långt inne i hans huvud. “Kan du hålla käften för en gångs skull och hjälpa till med matkassarna.” röt han åt henne. “Vad du är sexig när du är så där bestämd.” svarade hon och skrattade medan hon skuttade fram för att ge honom en puss. Hon tog allt som ett skämt och förstod aldrig när man var allvarlig. Hon var så jävla dum. I det ögonblicket avskydde han henne. Han började ångra sig att han tagit henne med. Hon skulle kunna förstöra allt. Den kvällen knullade han henne med ett ursinne och frenesi han inte visste att han hade inom sig. När hon äntligen hade somnat smög han ut. Det var beckmörkt men han hittade i de här krokarna som i sin egen bakficka. Han gick med bestämda steg rakt ut i skogen och när han kom på den lilla stigen följde han den västerut.

Dom knotiga rötterna i marken kändes hårda under stövlarna. Stigen var smal. Grenarna på granarna rispade då och då mot hans jacka i mörkret. Efter ett tag såg han ett svagt gult ljus skymta långt bort genom skogen. En vild upphetsande känsla fyllde bröstet. Han ökade stegen. Äntligen skulle det ske. Äntligen, han kunde knappt tro att det var sant. När han kom närmare såg han att det var lampan på farstutrappan till den lilla stugan som lyste. Stugan såg nedsläckt ut men han tog dom två stegen upp på trappan och knackade hårt på dörren. Inget hände. Han knackade igen. Det var dödstyst från stugan. Dörren såg sliten ut, färgen hade flagnat, huset verkade ha blivit ett ruckel vid det här laget. Han såg sig om på trappan och lyssnade. Det susade lätt genom träden och långt in i skogen, från där han kommit hördes något som knakade. Han kände på dörrhandtaget. Dörren var olåst. Han öppnade den lite på glänt. “Hallå?”
Inget svar. Han öppnade dörren helt och böjde sig in i genom dörröppningen.

“HALLÅ?” hojtade han. “Är du här?”

Tystnaden svarade. Damm yrde upp och trängde in i munnen. Torkade ut. Han harklade sig och spottade. Loskan lade sig som en sjö mitt i öknen och om där fanns ens en möjlighet till liv hade han kanske väckt det, gett det näring.
Men här fanns ingenting. Endast en rörelse som var han själv över torra plankor och ljudet det förde med sig. Hjälplöst gnäll. Likt en övergiven åldring stod huset kvar. Ett minne av en annan tid som varit och aldrig kommer åter. En tid som i sig själv inte var mycket att minnas och nu var han den enda som bar detta mycket lilla inom sig.

För att vara på den säkra sidan vred han om skosulan över loskan och drog ut den i dammet över golvet. Bara en mörk fläck. Men samtidigt ett bevis för att någon varit på plats och ett otvetydigt bevis för vem denna någon var.

Han stod en stund och andades i mörkret. Det var alldeles knäpptyst omkring honom. Han tog ett avvaktande steg över de jämrande golvplankorna, lät långsamt ögonen vänja sig vid dunklet. Allt var så kusligt likt den där kvällen för knappt tjugo år sedan. Kommoden vid väggen, spegeln med den tejpade sprickan, den gamla kökssoffan som de ägnat den sista natten i.
Plötsligt hördes en harkling från mörkret, och han frös fast i de dammiga golvplankorna.
“Jaså, du är tillbaka nu.”
Tystnaden som följde kunde varit från gravens djup. Han såg sig omkring, men det var ingen där. Plötsligt kom ett tryck över ögonen, en värk som var så stark att den kändes som migrän. Vita blixtar dansade på näthinnan. Spottloskan på golvet växte tills den var stor och svart och glittrande. Det började krafsa under golvet.
“Du tar hit henne imorgon. Så vi får träffas allihopa. Och umgås.”
En plötslig stank av jord fick honom att rygga och han stapplade baklänges ut på farstukvisten. Han famlade i blindo efter trappräcket, kunde inte förmå sig att släppa blicken från dörröppningens gapande mörker, men när han hörde golvtiljorna knarra inne i stugan vände han sig om och sprang.

Senare stod han länge och betraktade henne i mörkret. Trycket över ögonen ville inte släppa. Hon sov så stilla och lugnt med tunga, trygga andetag. Först när han gått ut i skogen och kastat iväg bilnycklarna och deras mobiltelefoner upphörde värken, och när han kröp ned bakom henne och hon gnyende lagt sig till rätta somnade han nästan genast. Och han drömde om jord. Och om deras morgonpromenad längs den västra stigen.

Av Maths Enocsson maths@barstol.nu

Normalt sett skall man inte ägna sig åt självömkan, och absolut inte publik sådan. Men nu är det förbanne mig befogat.

Jag har hela mitt vuxna liv brottats med ryggsmärtor från och till. De har inte varit av den sorten att de inte gått att leva med, men jävligt obekväma och irriterande varje gång de drabbade mig. När jag sen blev tvåbarnsfar och min yngste var runt ett drabbades jag av mitt första ryggskott. Detta har följts av en rad ryggskott ungefär en gång i halvåret de senaste fyra åren, och några något mindre allvarliga perioder av smärta däremellan.

Som tur var stötte jag på en riktigt bra kiropraktor som kunde hjälpa mig varenda gång genom att låsa upp min rygg där den hade fastnat, och på några dygn var jag som vanligt igen. Behandlingen har alltid åtföljts av en skarp men vänligt sinnad föreläsning från hennes sida om grundläggande do’s & dont’s beträffande min rygg. Det hela är ganska enkelt egentligen - till det man skall göra hör rörelse, fysisk träning och stretch- och rörlighetsövningar, till det man inte skall göra är att ha barnen sovande i sängen, lyfta och vrida samtidigt, lägga på sig för mycket vikt, sitta still för länge eller sitta som en hösäck.

Har jag lyssnat? Jovars. Har jag tagit det från ord till handling? Inte mer än väldigt få väl (av mig) valda delar. Min bekväma natur och min förvissning om min kiropraktors magiska händer har gjort att vare sig varningslamporna blinkat eller insatser utförts i den omfattning de borde. Lat och dum är i de flesta fall väldigt poänglösa egenskaper. I samband med ryggar skulle de visa sig vara rent förödande.

I mitten av november, efter att under en längre tid struntat i alla do’s och vältrat mig i alla dont’s, samt adderat till ett par rejäla doser av stress och sömnbrist, vaknade jag en morgon med en helt ny känsla i ryggen. Det högg inte som det brukade och jag var inte heller stel som en pinne som brukligt är vid ryggskott. Istället kändes ländryggen trasig inuti på något sätt, och denna ytterst obehagliga och skrämmande smärta spred sig hela vägen ner i vänster ben ända ut till lilltån.

På måndag morgon stod jag hos min kiropraktor och det hon sa fast jag inte vill lyssna var att en av mina kotor hade hamnat ur position och tryckt ut en mycket svullen disk som nu låg och tryckte på ischiasnerven och därför strålade det ner i benet och att nu skulle det inte hjälpa med behandling hos henne. Jag gick därifrån och inbillade mig att det var ännu ett ryggskott, om än ett grovt sådant, jag råkat ut för och att det nog skulle läka ut på några veckor. Efter fem veckor gick jag till läkaren som konstaterade samma sak. Efter en grov tillbakagång i läkningen i helgen med enorma smärtor som följd har både en sjukgymnast och en osteopat kommit fram till samma sak: jag har med minsta möjliga marginal klarat mig från ett grovt ryggbråck, men det kommer komma som ett brev på posten om jag inte sköter mig exemplariskt från och med nu.

Tyvärr är inte svensk ryggindustri helt överens vad det innebär att sköta sig exemplariskt. Inte i något annat ämne utanför barnuppfostran har jag fått så många och så motstridiga order, tips, råd och rekommendationer. De sträcker sig från att medicinera och vila ut smärtan, till att manipulera diskarna och så mycket rörelse som möjligt. Läkaren säger ett, sjukgymnasten ett annat, kiropraktorn har sina idéer och osteopaten några helt andra. Sen har vi alla välmenande vänner och släktingar, som liksom i barnuppfostringsfallet, har sina mycket bestämda åsikter om vad man bör göra. Åsikter de mer än gärna delar med sig av. Upprepade gånger.

Vi skriver 2010 i år, och jag behöver inte upprepa alla storartade upptäckter, uppfinningar och erövringar mänskligheten har gjort det senaste århundradet för att ni skall förstå mig när jag undrar hur i helsicke man inte kan ha kommit längre när det kassa ryggar. Hur kan svensk läkekonst vara så totalt oening om i stort sett allt när det gäller ett av våra mest utbredda hälsoproblem?

Nåväl, en sak är de faktiskt hyfsat enade kring allihop. Och det är min dom: 1 års rehabträning för att komma tillbaka till något som kan liknas vid frisk igen.

Jag glider ned på Mattias barstol eftersom jag är nyfiken på det här stället…

- Skriv vad du vill, sa Mattias. Men jag som har ett (visserligen extremt gammalt) svart bälte i barhäng vill först reka lite. Vad är det här för bar egentligen? Vilka samtal vill jag kasta mig in i och vilka vill jag själv dra igång? Måste man skriva ordet “gråtrunka” för att få vara med?

Det blir en vemodig historia, för den här veckan har Olga, Hedda och Ursula fått mig att tänka med vemod på Erik. Men det verkar okej i den här baren. I taggmolnet är det bara ”Stockholm”, ”öl” och ”barstol” som är större än ”vemod”

Olga var ihop med Erik i mitten av nittiotalet. Erik är fastfrusen i den tiden, evigt 28 år, trots att vi andra nu är i den yngre medelåldern. Genom att lämna oss i sådan sorg och förvirring är han inte längre Erik, utan Erik-som-dog. För mig i alla fall, hur det är med resten av gänget är jag osäker på.

Olga och jag ses alltför sällan, men i lördags var vi på ett terapeutiskt krogbesök. Vi har många gemensamma dagar och nätter, resor och drömmar bakom oss, för att inte tala om allt som pågår här och nu. Det var därför länge sen vi pratade om Erik, men i lördags gjorde vi det, undrade vem han hade varit idag om allt hade gått på ett annat sätt.

Sen fick jag ett oväntat mejl från Hedda. Hon är en vital 75-åring med Beatles-frisyr och dansk brytning. Dessutom är hon Eriks mamma. När Erik dog var det hos Hedda vi grät, skrattade, drack mängder med rödvin och försökte förstå det ofattbara. Det var Olga, Hedda, jag och ett tiotal andra. Bland dem den man som jag har delat mitt liv med sen dess.

När Hedda hörde av sig i måndags och bjöd Eriks vänners fruar (varav många aldrig träffat vare sig Erik eller Hedda) på middag, dök tankarna på Erik upp igen. Förstås. Jag tackade med glädje ja.

Senare samma dag hittade Ursula K. LeGuins böcker om Övärlden till mig på Karlaplans bibliotek, där jag letade efter något helt annat. De tre första delarna i serien läste jag när jag var tretton, en ålder då magiker och drakar fick min fantasi att krusa sig av välbehag. Del fyra sträckläste jag en natt som tjugoåring, hos en kille som bodde på Knivsöder och bjöd på Bloody Mary. Killen minns jag inte mycket av, men boken minns jag väl. Förhoppningsvis säger det mer om mig än om honom.

Jag visste inte att det fanns en fortsättning på berättelsen förrän nu. Efter många år har jag alltså återkommit till en värld som en gång berörde mig så starkt. Jag läser och läser. En man i boken drömmer farliga drömmar där de döda vill befrias från sitt oföränderliga dödsrike och återfödas. Och det är nog mest därför jag tänker på Erik.

En natt strax innan begravningen hade Olga nämligen en tydlig dröm där Erik bad henne att inte vara så ledsen. Döden är inte slutet.
- Jag får inte berätta den här hemligheten, viskade han. Men jag skiter i de reglerna nu, du behöver höra det här!

Han sa att många strävsamma människor återföds som arbetskor och får slita i nästa liv precis som innan, men att han skulle få segla, precis som han hade älskat att göra när han levde.

I drömmen stod de vid en öde strand, sen gick Erik ut på en slags pir. Och framför Olgas ögon förvandlades han till en lite rufsig mås, cirklade några varv kring henne och seglade bort på en byig vind.

Både Olga och jag har svårt för allt som doftar det minsta New Age. Men med fötterna på jorden och hjärtat fullt av sorg var det bara att tacka och ta emot för den tröst drömmen gav, oavsett om tacket ska riktas till Olgas undermedvetna eller till att Erik lyckades trotsa dödens hemlighetsmakeri när han väl insett hur mycket vi saknade honom.

Jag hoppas att Erik fortfarande seglar med god vind, och att det blir en trevlig middag hos Hedda för oss som inte tänker segla på länge än.

Av: Anne O’Nym

Det är som bekant valår i år och för er som inte har tålamodet att vänta till hösten erbjuder jag här en alldeles speciell gratistjänst som jag kort och gott valt att kalla Facit. Du vill veta hur det går i valet? Jamen lyssna då, för så här kommer det att bli. 

Vill man göra det enkelt för sig räcker det gott och väl att påstå följande: för att en borgerlig regering ska lyckas sitta kvar vid makten i en tid präglad av rekordhög arbetslöshet krävs inget mindre än ett mirakel. Kommer vi att få bevittna ett sådant mirakel? Nej det kommer vi inte, och nu ska jag förklara varför. 

Nummer ett: I varje val talar man om att jobben blir nyckelfrågan, och det har väl aldrig varit mer sant än nu. Kärnan i den borgerliga alliansens budskap är att de är bäst på att skapa nya jobb, vilket kanske är sant och kanske inte sant, det är ganska svårbedömt i ett läge där hela världen fortfarande lider av posttraumatiskt syndrom efter finanskraschen. Det vi dock vet är att vänsteralliansen är bättre på att ta hand om de som inte har jobb, åtminstone om man med “ta hand om” menar högre A-kassa och mer humana regler för jobbsökande. Att gå till val och säga att man är bra på att fixa fram nya jobb kräver upp till bevis, men såvida inget storartat och extremt oväntat inträffar från och med nu och fram till valdagen så kommer den borgerliga alliansen att veva luftpastejer i sin valkampanj. Analytiker spår att arbetslösheten pikar först 2011 och mot bakgrund av detta tror jag att den allians som bäst tar hand om de arbetslösa vinner den här ronden. Du kan tycka att det är defensivt, för det är det, men de arbetslösa är en grupp av betydande storlek och de har tröttnat på att bli jagade med blåslampa. 

Nummer två: De borgerliga småpartierna vacklar betänkligt. Okej, ni som går och hoppas på att KD ska hamna under fyraprocentsspärren kan sluta hoppas nu. De kommer att göra en magnifik slutspurt, dock helt utan Göran Hägglunds ansträngningar. Han kan lugnt luta sig tillbaka och invänta stödrösterna från moderater på högerflanken. Men Centerpartiet, vem ska ta hand om Centerpartiet? Här har Maud “jag har inte sett så bra ut i media senaste tiden med SAAB-affären och allt” Olofsson ett styvt jobb framför sig. C kan fälla den borgerliga alliansen, C lever farligt (3,1 procent enligt Demoskops senaste väljarbarometer). 

Nummer tre: Reinfeldt är trött. Det är en sak att vara utmanaren som slår på en pösmunk som för länge sedan passerat bäst-före-datum, en helt annan sak att försvara titeln. Jag respekterar Reinfeldt som politiker, han är en god och oftast balanserad retoriker, men på senare tid har han sett plufsig och irriterad ut. Inte helt olik en Persson som en gång vandrade över isarna och bekymrade sig för Carl Bildt. Ibland undrar jag om Reinfeldt ens vill sitta kvar vid makten, det kanske inte var så jäkla roligt när allt kommer omkring? Jag spår mannen en lysande framtid som diplomat, men jag tror också han är en kille som ger en grej fem år, sen blir det familjemöte. Och vi vet ju alla att Filippa väntar på sin tur att göra riktig karriär, vilket jag absolut tycker att hon ska. 

Nummer fyra: Klimatfiaskot i Köpenhamn har landat som en skänk från ovan i knäet på Miljöpartiet. Heureka, vi har fått fokus på miljöfrågor igen! Och även om Andreas Carlgren är den minister som jag hyser störst respekt för (hans engagemang känns verkligen äkta) så är det lik förbannat han som är detta fiaskots svenska ansikte. Du åkte dit, du kom tillbaka tomhänt. Om Miljöpartiet spelar sina kort rätt här och inte enbart ägnar sig åt att spela bror Duktig och skäller på borgarna så har de en gyllene chans att göra ett rekordval. Och det står skrivet i grottor bortom bergen mina vänner, att om Miljöpartiet gör ett rekordval så vinner den allians till vilken man har svurit sig trogen. 

Nummer fem: Mona Sahlin är en alliansmänniska. Den trogne läsaren känner till att jag har varit tämligen svidande i min kritik mot Mona Sahlin sedan hon tillträdde som partiledare. Enligt min mening är hon för vag för att leda partiet och hennes framtoning har varit ganska gnällig och icke-konstruktiv. Hennes största merit har varit att hon är Göran Perssons raka motsats och det höll ett tag i början, men så fort folket började kräva en konkret politik, ett tydligt vägval, så fastnade Mona i interna fokusgrupper. 

Men nu har hon fått en allians, och då hamnar saker och ting i lite annan dager. Som den moderna ledare hon är har hon inga problem med delat ledarskap och detta kommer att skänka henne en helt ny lyster under valkampanjen. Just det som har varit hennes akilleshäl som partiledare, dvs den demokratiska synen på ledarskap som gjort henne vag i konturerna (den omvända Persson-modellen om ni så vill) kommer att vara hennes styrka i allians. Hon kommer inte att sätta sig på de andra, hon kommer att vara lyhörd och sansad samtidigt som hon får hjälp med att ta strålkastarljuset vilket lyfter bort en del av den press som gjort henne en smula vresig och aggressiv. Och kanske var det uttänkt redan från början när Mona valdes som partiledare, det här att hon skulle passa perfekt i en kommande och tillika oundviklig vänsterallians. 

Summa summarum landar vi i en knapp men klar seger för vänsteralliansen. Det enda som kan vinna valet åt borgarna är om a) Folkpartiet börjar ägna sig åt en liberal politik värd namnet och vinner tillbaka alla fria radikaler som nu härjar fritt i piratlandet, eller b) SD tar sig in i riksdagen och borgarna gör en hemsk, mycket hemsk, uppgörelse. Båda alternativen är ungefär lika troliga som att jag vinner superjackpotten på 170 miljoner i helgen, so this one’s in the vault people. Kom ihåg var ni hörde det först.

Av Maths Enocsson maths@barstol.nu

När Dixie Chicks senaste album Taking The Long Way lanserades 2006 var det i kölvattnet av ledsångaren Natalie Maines kontroversiella uttalande med dödshot och radiobojkott som följd. En riktig emotionell berg- och dalbana för chicksen – som de visserligen kunde utnyttja till sin fördel och sälja dokumentärfilmen Shut Up And Sing. De förlorade en hel del gamla fans, rednecksen från texas, och vann nya, européerna och de moderna amerikanerna. Men efter att krutröken lagt sig har det varit tyst om Dixie Chicks.

Det har varit tyst om världens bäst säljande tjejband genom tiderna i nästan fyra år. Tyst som i graven. Det har diskuterats flitigt i forum och på skvallerbloggar vad denna tystnad kan bero på. Efter turbulensen som tjejerna genomled är det förståeligt att de ville ta en tid ledigt. Alla tre är dessutom mödrar med små barn i familjen och kanske ville de återta förlorad tid. De mest elaka ryktena gör gällande att tjejerna inte kan hålla sams hur mycket de än pratat om systerskap och att de alltid ska hålla ihop. Det har sagts att grupper bestående av enbart kvinnor aldrig kan hålla sams i det långa loppet.

Det är inte konstigt att tre begåvade musiker kan dra åt olika håll emellanåt – allt annat vore underligt. Men för mig och resten av alla hardcore-fans har möjligheten eller snarare farhågan att Dixie Chicks skulle upplösas inte varit ett alternativ. Vi har förmodligen varit invaggade i en falsk trygghet – för inget så fantastiskt kan vara för evigt.

Men det är faktiskt inte klart med någon splittring av bandet. De vidhåller att de fortfarande är en enhet. Men nu kliar det i fingrarna på systrarna Martie Maguire och Emelie Robison medan Natalie Maines inte är redo att börja spela ännu. Och i vår släpper Martie och Emelie en skiva som duo under namnet The Court Yard Hounds.

Det är ett väldigt spännande projekt. Både Martie och Emelie har vackra röster, det vet vi, och på ett av spåren gör Jakob Dylan en duet med Emelie. Dixie Chicks som band fanns faktiskt långt innan Natalie Maines var med i bilden. Men det var med Natalie som Dixie Chicks fick sitt eget sound och kunde utmärka sig så starkt bland alla andra countryband från Texas och till och med hitta en fanbase utanför den traditionella countrypubliken.

Hur roligt jag än tycker det är att tystnaden nu äntligen brutits och att chicksen lämnat ett efterlängtat levnadstecken är jag nedstämd. Martie och Emelie kommer säkert att göra en fin skiva men det är inte Dixie Chicks. Dixie Chicks behöver Natalie Maines.
 

Om ni gillar Dixie Chicks så kan jag låta meddela att jag kommer spela minst en låt av trion nu på onsdag 20/1 på Nada. Eller minst två låtar kan jag lova att jag kommer spela.
Gillar ni inte Dixie Chicks kommer även David att vända skivor och han kommer garanterat spela annat.
Jag och David kommer turas om vid skivspelarna mellan nio och ett.
Kom dit och ta en öl och diskutera musik med oss på Barstol.
Nada på Åsögatan 140 mellan 21 och 01 alltså.

Av Matt matt@barstol.nu