Paret på sätet framför är unga. Kanske tjugo eller strax däröver. Hon sitter vänd mot honom och klappar honom över håret som han har uppsatt i en hårt vikt tofs bakpå huvudet. Han vänder sig mot henne och ler. De samtalar stilla samtidigt som de pussas och tar på varandra och de hade lika gärna kunnat sitta hemma framför teven eller på en parkbänk en varm vårdag som i en tunnelbanevagn. Omgivningen verkar inte bekomma. Jag har hörlurarna på och kan inte höra vad de säger, det behövs inte, löften och ord av ömhet förmedlas av blickar och beröringar.

Så säger han något och hon stelnar till och flyttar till sätet mittemot. Munnen smalnar och blicken letar sig ut i mörkret mot husen och villorna och slakthusområdet som susar förbi utanför. De sitter så mellan Globen och Enskede gård och mäter ut avstånd. Sen lutar han sig fram och tar hennes händer i sina och säger något och hon vänder sig mot honom och daskar till honom över handen och skrattar.

Hon lutar sig ner och pussar honom på pannan och drar honom till sig och håller armarna om hans hals och viskar till honom. Och jag tänker att jag beskådar ett av alla de små dramer som påbörjas och avslutas inom minuter i kärlekens spår.

Han flyttar över och sätter sig bredvid henne och nu sitter de mitt emot mig bara en grupp säten bort och hon ser att jag iakttar dem och jag tittar undan. När jag vänder tillbaka blicken möter jag hennes ögon och hon ler och jag känner mig påkommen.

Jag vrider upp volymen på ipoden som en extra vägg och tittar ut och låtsas följa något där ute med blicken. Vad som helst. Bara villor nu, ändlösa rader av villor som far förbi.

De kliver av i Svedmyra och går nerför trapporna samtidigt som tåget glider vidare in i mörkret mot Stureby och jag tänker på de unga som aldrig kommer få sitta på tunnelbanan och tala förtroligt tätt intill och bli osams och sams igen och glömma och försvinna iväg hand i hand nerför trappor och ut i en väntande vinterkväll.

Av David david@barstol.nu

Att botanisera bland klipp på Youtube är väldigt roligt och ibland upptäcker man helt nya saker. Man kan fastna i flera timmar och bara klicka sig vidare från klipp till klipp. Det kanske börjar med att man tittar på en rolig hög unge och slutar med att man upptäcker någon obskyr fransk hip hop.
Här är våra favoritklipp, vilka är era?

David:

Matt:

Maths:

Mattias:

Jonas:

Kniven:

Av Matt matt@barstol.nu

Jag skriver om det jag inte får förlora. Den jag var får inte tigas och bevisen på att det en gång funnits någon annan än den jag är idag får inte glömmas. Jag tänker på hur obetydlig jag är i dagens datum. Hur osignifikant och uträknat livet ter sig. När blev livet bara fyra årstider? När blev livet en ålder och bara en hastande framtid som lägger benen på ryggen för varje år som går?

Jag skriver om Michelle och Timo och alla dom andra. Om Michelles vackra ben och Timos elaka röst. Vi var bara tretton år, Timo var till och med bara tolv när jag tänker efter. Michelle åkte fram på hans trimmade flakmoped. Hon såg ut som en fotomodell när vinden rusade genom hennes luftiga blonda lockar och hon hade en tunn guldkedja runt fotleden. Hennes ben var solbrända, blanka och rakade. Mina ben blev aldrig blanka och bruna. Dom såg mer ut som torra vita pinnar. Några gånger hade jag försökt raka dom med pappas orangea engångshyvlar men det gjorde alltid ont och det blev knottriga blodiga sår i huden.

Timo lade in kramsnus med tungan och rökte röda Marlboro samtidigt. Han var en mobbare, en av den riktigt råa sorten. En torsdagskväll nere vid dansbanan förnedrade han mig framför Michelle. Han hade aldrig gjort det förut när Michelle var med och jag spelade oberörd och skrattade medan jag tuggade världsvant på mitt Jenka till det blev alldeles hårt och surt inne i munnen. Efter den kvällen började Michelle att dra sig undan. Hon hittade på ursäkter och ljög och i slutet av sommaren var det som jag inte fanns längre. Som om jag aldrig funnits.

Senare den natten gömde jag mig bakom ett cykelskjul. Timo och Michelle gick långt bort från dansen och försvann ner bakom en bergsskreva. Himlen var ljus i mörkret och jag smög efter och lade mig med magen mot det ljumma berget. Som förhäxad såg jag hur han låg grensle över henne och slickade henne som ett djur längs halsen. Hans händer såg små ut när dom klämde på hennes stora bröst och han stönade tillgjort när han kysste henne med tungan. Det såg så hårdhänt ut när han tog i henne men Michelle åmade sig och stönade tillbaka och knäppte upp sina Levis.

Sedan skriver jag om kinarestaurangen. Någon gång varje år steg hela familjen högtidligt in i foajén på Ming och väntade på kyparen. Pappa hade på sig den pastellgula kavajen och mamma hade finskorna och handväskan i äkta skinn. Så vackert det var på restaurang. Vinröda heltäckningsmattor, röda runda lampor, träsnidade drakar och menyer i skinnfodral. Friterad kyckling med sötsur sås var det godaste jag ätit i hela mitt liv varje gång och det var små trekantiga ananasbitar i såsen. I mammas var det söta varma nötter och hon såg så glad ut när hon åt. Jag tog alltid iskall mjölk i ett stort ölglas för så mycket fick jag aldrig dricka hemma och mina syskon drack läsk för det fick vi bara på jul annars. Sugrören hoppade och gled upp ur glasen av sig själva.
”Det är kolsyran.” förklarade pappa.
”Gud vad lyxigt att slippa laga mat för en gångs skull.” suckade mamma och log med pastellrosa läppar och drack stor stark.

Och pappa skämtade om kineserna. Läspade fram meningar och drog med pekfingrarna i ögonvrårna så att ögonen blev sneda.
”Det är synd om kineserna.” skrattade han och hällde currygul sås över det kritvita riset.

Av Kniven kniven@barstol.nu

Jag är på väg hem från jobbet genom Östermalms öde stenstad. Kvällsmörkret sänker sig tidigt så här års och det känns som sen kväll när jag med nätta steg försöker undvika trottoarens livsfarliga isfläckar. Jag viker in på Jungfrugatan och ser Hedvig Eleonoras åttakantiga kyrkbyggnad en bit uppför gatan. Det lyser välkomnande marschaller utanför porten. Jag står en stund och tvekar, och sedan går jag in genom de höga järngrindarna. En man står i porten och ler välkomnande när jag kommer fram. På dörren sitter ett plakat: “Onsdagsmässa klockan 18″. Jag har aldrig varit på en mässa förut.

Klockornas skarpa klang bryts av och hörs dämpat genom kyrkans massiva stenkropp, som om de klämtade i bomull. Den stora salen är tom sånär som på en handfull människor som samlats nere i ett av hörnen bakom ett par pelare. Klockan är inte riktigt sex ännu. Några gamla damer tar sig långsamt fram i kyrkgången. Jag går ner till hörnet som är upplyst av stearinljus, men får en skarp känsla av en intimitet som jag inte tillhör. Jag känner mig som en främling, så jag går tillbaka längs gången och sätter mig en bit bort. Och det känns ändå helt ok, för så får man göra i kyrkan.

Det är vårens första onsdagsmässa och prästen är en kvinna som pratar på det speciella sätt som präster gör. I likhet med en nyhetsuppläsare eller estradpoet har de ett visst sätt att artikulera orden, men långt mer rofyllt, nästan sövande. Det är lugnt och vackert, med långa tysta pauser som verkar finnas där för en stunds eftertanke eller meditation.
Det gula ljuset från fasadbelysningen faller in genom kupolens välvda fönster och ritar vackra mönster i taket. Förutom den lilla gruppen och en diskret vaktmästare som pysslar med något bakom mig, så är kyrkan helt tom. Jag ägnar inte själva predikan någon större uppmärksamhet, men trivs i stillheten. Jag finner snart att tankarna svävar iväg i den ekande stenrymden. Den lilla gruppen börjar mumla. Bönen går som ett ljust ekande muller. Sedan flyter späda pianotoner genom stenpalatset, någon av Bachs alla Goldbergvariationer. Sången är hög och klar. En stämma hörs över alla andra, en som vågar ta i. Jag känner att jag glider iväg, ögonlocken blir allt tyngre.

Då börjar prästen tala igen. Det är något om vita och svarta stenar, jag hänger inte riktigt med från min plats där i bakgrunden. Gruppen reser sig upp och går fram till det lilla altaret. Kanske fyller de stenarna med tankar och önskningar. Sedan skakar de hand med varandra och sätter sig igen. Jag undrar om det är någon av dem som liksom jag bara slunkit in på väg någon annanstans, men de ser ut att veta vad man ska göra, vad som förväntas av dem. Jag sitter långt bort utanför den lilla cirkeln, men vet att jag förmodligen skulle omslutas på det lite för varma och överhjärtliga vis som karaktäriserar religiösa människor som vädrar nya får till skocken. Och det känns nästan lite lockande. Jag sitter där ensam i mörkret och tittar mot ljuset och den övertydliga symboliken blir nästan löjlig.

Stearinljusen flackar och mässan börjar lida mot sitt slut. En sista sång svävar genom kyrkan. Jag drar in lukten av damm och sten och tittar upp. Den helige plirar mot mig från sin eviga plats på korset. Det börjar bli dags att smita ut i verkligheten igen, men vem vet, jag kanske hälsar på nästa onsdag igen. Kyrkan är ju trots allt det enda lugna rum som finns kvar där ute.

Ibland är jag han, ibland är han jag.

Jag är inte alltid en bra farsa, det ska gudarna veta. Mitt grundhumör är tämligen koleriskt och pendlande, vilket i vissa sammanhang absolut går att använda till något positivt men mest upplever jag det som ett jäkla ok att bära. Ett ok som jag ärvt av min far. 

Åtminstone vill jag se det så de gånger jag liksom inte orkar ta hela ansvaret för mina uslare handlingar. Han pendlade ju alltid mellan hetsigt förbannad, buttert avstängd och euforiskt lekglad när jag växte upp, alltså har jag också blivit så. Mellanlägen har aldrig varit min familjs melodi.

Mitt tålamod med barn som skriker på nätterna är till exempel kortare än en dvärg i strumplästen, och ändå har jag haft mer träning i ämnet än de flesta nu levande människor på denna jord. Man tycker att jag borde vant mig, att jag borde hittat en fungerande metod för att hantera de uppvällande känslorna vid det här laget, men icke. Att väcka mig från min Törnrosasömn är förenat med livsfara, det kan somliga av mina polare samt min älskade fru vittna om, och tyvärr är jag om inte helt så ändå tämligen urskillningslös i min nattvrede. Okej, om ett barn har väckt mig så kan jag väl bita ihop ett tag, säg de första två, tre gångerna, men de där upprepade nattliga förseelserna som mina barn ägnar sig åt leder allt som oftast till en stark känsla av vanmakt och ilska hos mig. 

Det ska också sägas att min kära hustru drar ett tungt lass på nätterna, vilket förstås bara ökar mitt dåliga samvete i dessa små stunder av eftertänksamhet. Oavsett vad jag tror att jag har rätt att gnälla om så behövs bara en blick från henne för att tysta mig. Om jag har tagit en natt och tycker att livet som ett direkt resultat av detta känns bra orättvist så behöver hon inte ens säga att de nio nätterna före togs av henne. Blicken räcker. 

Mitt tålamod med barn som vägrar äta är om möjligt ännu kortare (en dvärg på knä?), men där tycker jag ändå att man som förälder är något mer ursäktad. Det finns nämligen inget som väcker en förälders oro mer än matvägran, man blir faktiskt ta mig tusan helt utom sig av ängslan när lillknodden sitter där och med bestämd min kniper igen läpparna. Och det är egentligen inte konstigt alls om ni tänker efter, att få i telningarna föda är den absolut viktigaste och mest grundläggande plikten man har som förälder. Misslyckas man där så går det helt enkelt åt h-e, alltså känner man pressen rätt fint när potatisen hamnar på väggen istället för i ungjävelns mun. Ni har säkert sett föräldrar i detta skede av stress, det är liksom inte läge att gå fram och föreslå alternativa lösningar (vilket förstås inte hindrar somliga beskäftiga människor, typ pensionärer på caféer, från att gå fram och påpeka bristerna i mina metoder, men där förlitar jag mig helt på min iskalla blick som fler än en gång jagat åldringar på flykt). 

Och man vet, åh som man vet, att en pedagogisk strategi alltid fungerar bäst när ungen kärvar. Och vi försöker, det ska ni veta, jag har jävlar i mig stått och dansat river dance med en fånig hatt på huvudet bara för att distrahera ungarna när de vägrar äta, men någonstans efter vägen tryter tålamodet och då sjunker jag ner till barnets nivå och fortsätter sedan att falla fritt mot en mörk avgrund. Svordomar såväl som döda ting kan fara genom luften, speciellt om natten har varit stökig. Jag vet att det är fel, jag vet det till och med under tiden jag gör det, men monstret har slitit sig från sina underdimensionerade kedjor och härjar fritt genom villaidyllens renoverade rum. Inget kan stoppa det, det enda jag kan göra är att försöka lindra effekterna, det vill säga gå därifrån. 

Det som händer då är att jag lufsar demonstrativt genom kåken, muttrande och svärande, varpå frun dyker upp (bortryckt från sina göromål) och undrar vad som står på. Som en kränkt fjortonåring förklarar jag då hur det ondsinta barnet från helvetet vägrar samarbeta med mig, och hur jobbigt det här är (som om jag behöver förklara det för henne) och hur absolut omöjligt det är för mig att fortsätta mata barnet. Dessa ögonblick är utan tvekan de minst stolta i mitt liv. Jämfört med de mest stolta ögonblicken, som till exempel när jag rådigt tar befälet i akuta krissituationer (det är faktiskt min specialitet), är skillnaden monumental, och jag undrar ibland hur en och samma människa kan vara så usel och så förträfflig utan att vara schizofren. Men det verkar ju faktiskt gå alldeles utmärkt. 

Och inte fan verkar jag lära mig något heller, det ångar liksom bara på det där jäkla humöret, och här har ni den ömmaste av alla mina ömma tår. Jag skyller som sagt på farsan i svaga stunder, varför kunde han inte ha gett mig ett jämnt och fint humör? Varför kunde jag inte få bli (hundra procent predestination, ingen självreflektion här inte) en cool och balanserad pappa? Det är, när man tänker efter, en ren kränkning mot mig som person att jag ska behöva dras med det här humöret. Tack farsan, tack som fan! 

Så tar jag då några djupa andetag och besinnar mig, väntar på floden av skuldkänslor som kommer.. snart så.. bara lite till.. och DÄR springer jag in till barnen och kramar dem tills de kvider av svag lufttillförsel. Jag krälar efter golven i min jakt på förlåtelse, om jag kunde skulle jag bryta loss golvbrädorna och slå mig själv blodig med dem men det är ju sånt där jävla limmat laminatgolv. Medan detta pinsamma spektakel pågår sneglar min fru klentroget på mig, mer har hon inte tid med eftersom hon har fullt upp med att sköta mina sysslor. 

I repliker som “Jag fattar inte vad du ser hos mig” visar jag sedan att jag är beredd att gå hur långt som helst med håven för att få förlåtelse, men som tur är nappar hon aldrig på det där. Hon är alldeles för smart för det. Mina desperata rop möts enbart med välförtjänt tystnad, och efter en stund tystnar även jag. Så där sitter vi och säger ingenting medan barnen på något mirakulöst sätt har börjat äta. Och tyst ska det väl vara, för vad kan man egentligen säga när en drama queen har uppträtt? Fin inlevelse killen, jobba lite på artikuleringen nästa gång bara så är jag säker på att Dramaten hör av sig. Nej iskall tystnad är bara vad jag förtjänar, mitt arma koleriska kräk till farsa.

Av Maths Enocsson maths@barstol.nu

När Mahdi var tretton år orkade han inte med sin familj längre. Varenda dag präglades av gnäll och bråk. Både med sin far och mor. Det fanns inget de kunde komma överens om. Mahdis far ville att han skulle lära sig köra lastbil och bli chaufför som han själv och modern ville att han skulle vara hemma och vakta sina småsystrar. Mahdi själv ville bara se världen.

Så vid den vid ringa åldern av tretton år lämnade Mahdi sin familj och sitt hemland Libanon. Tillsammans med en äldre kamrat satte de sig på en nedgången buss som skulle ta dem till Saudiarabien. Veckan innan hade representanter från ett stort oljebolag stått på torget och rekryterat arbetskraft. De båda pojkarna hade nappat direkt – lönen de lovades liknade inget annat de hört talas om. Det blev en lång bussresa men pojkarna njöt. De tittade storögt ut genom fönstrena och fick se vyer de aldrig tidigare skådat. Det var första gången de lämnade hemstaden och nu de var på väg ut i världen.

Arbetet på oljefälten var hårt och slitsamt. Mahdis vän gav upp efter ett par månader och åkte hem igen. Han hade ändå tjänat ihop tillräckligt med pengar till att köpa en begagnad bil och tänkte återvända i stor stil. Mahdi ville inte åka hem, han kände att han inte hade något att återvända till, och han ville uppleva mer av livet utanför Libanon. Han var ung och liten till växten så han hade tilldelats en relativ enkel arbetsuppgift som gick ut på att reglera en ventil med en skiftnyckel när trycket i en rörledning blev för stort. På oljefälten arbetade människor från hela Mellanöstern och även från Europa. Mahdi plockade upp lite här och där från de olika språken och blev intresserad av Europa. Han frågade några tyska tekniker som varit där ett tag hur man tog sig till Tyskland. Det blev en dyr resa men när Mahdi väl stod på gatorna i Frankfurt kändes det värt varenda rial. Allt i Tyskland var så nytt och spännande.

Mahdi fick snart arbete på en fabrik. Han var ju van att använda en skiftnyckel. I Tyskland blev Mahdi också förälskad för första gången. I en flicka som hette Ingrid som hade långt blont hår som han hade hört att tyska flickor skulle ha. Hon hade även glasögon som Mahdi brukade göra sig rolig över. Det gick så långt att Ingrid slutade använda sina glasögon när hon träffade Mahdi. Men hon hade så pass nedsatt syn att hon snubblade på trösklar och gick in i saker. Mahdi förklarade då för henne att hon var lika vacker i glasögon som utan. Men tonårsförälskelsen tog slut då Mahdi blev rastlös. Under en kafferast pratade hans arbetskamrater om Sverige och det faktum att solen var uppe dygnet runt där. Mahdi var skeptisk men nyfiken. Han bestämde sig att han var tvungen att se detta fenomen.

En vacker sommardag när Mahdi var femton år steg han av tåget på Stockholms Central. I Stockholm blev Mahdi förälskad för andra gången. I staden – Stockholm var den vackraste stad han någonsin sett. Solen stod inte högt på himmelen dygnet runt men nog var det ljust även på småtimmarna. Mahdi bestämde sig att han ville stanna här. Han kunde inte ett ord svenska men fick ett jobb vid det löpande bandet på Scania i Södertälje.

Mahdi åkte så ofta han kunde in till Stockholm. Han promenerade runt och upptäckte Stockholm på dagarna och festade på kvällarna. Mahdi kände sig speciell, det fanns inte många invandrare i Stockholm då, och han kände sig som en pionjär som upptäckt denna fantastiska del av världen.
På ett danspalats i centrala stan såg Mahdi en liten blond flicka som verkade väldigt blyg och han bjöd upp henne. Det var knappast hans danskunskaper som fångade flickans hjärta utan hans framåtanda och beslutsamhet. Flickan bodde i Märsta och det var en lång väg mellan Södertälje och Märsta. Mahdi sade upp sig från Scania och sökte arbete närmare sin kärlek.

Av en slump fick han höra om någon som behövde en hantlangare i Uppsala. Det var en äldre man som kommit på affärsidén att montera ned kakelugnar i rivningskåkar och sedan bygga upp dem igen i nybyggda lägenheter åt välställda familjer som ville ha en antik kaklad ugn. Mahdi hade aldrig sett eller visste vad en kakelugn var för något men han fick jobbet. Sven, som den äldre mannen hette, hade hittat en lärjunge. Mahdi lyssnade på allt Sven sa och sög åt sig all kunskap och tillsammans flyttade de kakelugnar över hela Sverige. En kakelugn som ena dagen stått i ett fallfärdigt torp i Dalarna monterades nästa dag upp i en paradvåning på Östermalm.

När Sven pensionerade sig startade Mahdi sin egen firma och fortsatte med kakelugnarna och affärerna blomstrade. Snart var Mahdi och hans kakelugnar kända utanför Sveriges gränser och beställningarna strömmande in från alla håll och kanter. Efterfrågan i Tyskland var stor och Mahdi kunde pratade tyska ganska bra så många kakelugnar skeppades dit. Tillsammans med sin nyblivna fru flyttade Mahdi till sydligaste Skåne för att komma närmare verksamheten. Rörelsen hade gått så bra att det nu var dags att expandera till nya marknader och här köpte Mahdi sin första kommersiella fastighet.

Av Matt matt@barstol.nu

Den enda gången jag har somnat under en konsert var när Tindersticks spelade på Stockholms Konserthus hösten 1997. Jag sjönk djupare och djupare ner i fåtöljen för att till slut sluta ögonen och låta mig vaggas in i drömmarnas rike medan Stuart A. Staples mumlade fram texter om könssjukdomar och regndroppar från scenkanten. Det är ett av mina starkaste konsertminnen.

När jag nu sitter med Tindersticks kommande skiva Falling down a mountain i ipoden känner jag återigen hur John Blund kastar små dammoln över mig och det börjar rycka okontrollerat i ögonlocken. Tyvärr under inte alls lika tilltalande omständigheter.

Det tuffar på och även om inte ljusglimtar saknas, som den fina Factory girl, är helhetsintrycket precis så friktionsfritt som man kommit att vänta sig av Tindersticks sentida produktion. Givetvis finns det en duet, den här gången framförd tillsammans med Mary Margaret O’Hara, vars text behandlar ett par förenade kring sin kärlek till jordnötter. Måhända väldigt brittiskt men också lika löjligt och banalt som det låter.

Och i She rode me får vi en Mariachi-tintad cowboydänga om en man som låter sig toppridas av sin kvinna. “She rode me like a sulking brooding storm”, kvider Stuart A. Staples och den rödvinsmarinerade stämma som en gång var en av Tindersticks mest framstående tillgångar känns bara mer och mer begränsad i sitt uttryck.

De två-tre gånger om året då jag känner ett behov av att besöka de lappade kavajärmarnas bakgator och dyka ner i Tindersticks katalogen lär det även fortsättningsvis vara de två första albumen som får stå för fixen. Falling down a mountain bjuder inte på många vedträn till januaribrasan och kommer vara glömd långt innan knoppar brister och våren ens hunnit begrunda tvekan.

Av David david@barstol.nu

I dagens söndagspanel delar vi med oss av våra favoritrecept på pastasåser. Som bekant behövs det inte mer än en god olivolja, vitlök, peppar och nyriven parmesanost för att få till en alldeles lysande pastarätt. Men för er som gillar att fnula i köket följer här några av våra personliga favoriter med varierande ambitionsnivå.

Matt: Matt’s Salsa.

Fungerar lika bra till pastan som till den grillade biffen eller som nachodip. Kall som varm.

1 burk krossade tomater
1 stor gul lök
2 vitlöksklyftor
2 matskedar chilipure
1 färsk chili
1 skvätt kalvfond
1 skvätt worchestershire
1 dl rött vin
1 nypa spiskummin
Inlagda jalapenos
Salt och peppar

Hacka lök och vitlök. Koka alla ingredienserna förutom den färska chilin och jalapenos i en timma. Häll därefter i den färska chilin finhackad. Koka i minst en halvtimma till tills löken är mjuk och salsan fått rätt konsistens. Rör om kontinuerligt och se till att det inte bränner fast i botten. Häll i inlagda jalapenos och låt koka fem minuter till.

Kniven: Quornsås för 3-4 personer.

1 pkt Quornfärs.
1 stor gullök.
1 burk med färdig tomatsås (400 g).
1,5 dl fryst majs.
4 vitlöksklyftor.
1 dl rött vin eller 1 dl vatten.
1 kvarts tärning grönsaksbuljong.
+ Kryddor

Hacka löken fint. Häll ca 3 msk Olivolja i stekpanna och hetta upp. Fräs löken lätt och häll sedan den frysta Quornfärsen i pannan. Finfördela upp färsen då den brukar ha fryst ihop lite. Rör om och stek på hög värme en stund. Krydda sedan rikligt med salt, vitpeppar, torkad timjan, chilipeppar, oregano och häll på rödvinet/vattnet. Smaka av – det är ju olika hur starkt eller hur salt man vill ha det.

Lägg sedan i majs och häll på tomatsåsen och rör om. Sänk värmen till låg. Fyll tomatsåsburken till hälften med vatten och skruva på locket. Skaka burken och häll sedan vattnet ner i såsen och rör om. Smula grönsaksbuljongen över och pressa vitlöken ner i såsen. Rör och rör och låt sedan småputtra i 5-10 minuter. Man kan lägga till några skedar tomatpuré också om man vill ha med tomatsmak.

Serveras med spagetti eller tagliatelle med mycket riven Parmigiano-Reggiano över. Såsen smakar nästan exakt som köttfärssås och är ett bra vegetariskt recept för er som ska laga er första vegetariska rätt. Vilket jag förväntar mig att ni muskeltuggare gör nu. Buon appetito!

David: Avokadosås för två-tre personer.

60-80 g svart stenbitsrom
2 dl creme fraiche
1/3 normalstor gul lök
1 avokado
Peppar

Ett riktigt enkelt recept för bakisdagar då fettsuget slår på trumman. Börja med att mosa ner avokadon i en bunke och blanda ut med creme fraichen, finhacka eller riv löken och rör ner det i bunken tillsammans med stenbitsromen, peppra och ställ in i kylen medan pastan kokar.

Sedan är det bara klicka på den kalla såsen på en nykokta pastan och pudra över lite örtsalt så har du den perfekta bakisfixen.

Mattias: Köttfärssås.

Oerhört enkel köttfärssås utan glitter och krams:

4-500 gram köttfärs
Ett paket krossade tomater (400g)
En stor gul lök (bryns)
Krydda med salt, peppar, timjan och oregano

Jonas: Spansk supersnabb räkpasta.

Detta behövs: Färsk pasta, rikligt med riktigt fin olivolja, skalade räkor, vitlök, salt och peppar.

1. Koka upp vatten och släng i rejält med salt och den färska pastan.
2. Hetta upp överdrivet mycket olivolja så att den är varm men inte kokar.
3. Släng i ganska mycket skivad eller hackad vitlök och låt den den mjukna, men absolut inte blir mörk.
4. Ta av pastan!
5. Släng i så mycket skalade räkor i oljan som ni känner för att käka per person. (För matlagningstalibaner som David räknas givetvis bara handpillade räkor från väskusten, men för oss vanliga förlorade själar kan man givetvis ersätta det med Falkeskogs lyxräkor i lag: http://www.falkeskog.se/se/Sortiment/Skaldjur/Handskalade_lyxraekor)
6. Innan räkorna hunnit landa ordentligt i pannan vänder du över oljan i pastan och blandar, samt krossar över svartpeppar efter tycke.
7. Färdigt. Smakar det inte Spanien nu är det dig det är fel på – inte pastan…

Maths: Spaghetti med rökt lax, 4 personer.

500 g fullkornsspaghetti
2 msk olivolja
1,5 dl smulad fetaost

Sås
3 dl grädde
1,5 dl whisky eller konjak
125 g rökt lax
1 krm cayennepeppar
2 msk hackad koriander
Salt och peppar efter behag

1. Koka spaghettin med salt och olivolja. Häll av pastan när den är nästan klar, lägg tillbaka i grytan och häll över resten av oljan. Rör om och håll varm.
2. Hetta upp grädde och whisky (eller konjak) i varsin liten gryta till sjudning, låt det inte koka.
3. Bland grädde och whisky (konjak), skär laxen i tunna strimlor och rör ner i grädden. Krydda med peppar och cayenne och blanda i de hackade kryddorna.
4. Lägg upp spaghettin i en varm serveringsskål och häll på gräddsåsen och blanda noga. Strö den smulade osten över och garnera med korianderbladen. Klart å betalt!

Av David david@barstol.nu

Jag har aldrig gillat vintern. Jag är melankoliskt lagd, och även om det är något jag ibland kan njuta av, är det för det mesta bara skit. Under vinterhalvåret virvlar jag ned i ett återkommande mörker, då jag inte kan förmå mig att göra något vettigt alls. Jag vet att det går över så småningom, men just där och då önskar jag att jag bara kunde ramla och slå i huvudet och vakna som en annan människa. Fan vad skönt att få hänga av sig själv och födas på nytt, till utseendet tryggt bekant men inuti som någon annan, med det gamla jaget i bakgrunden som en lite otydlig dröm.
Så jag halkar omkring och fryser i min höstrock och knyter den stelfrusna näven i fickan och längtar efter sommarens varma, djupblå nätter. Jag har i flera års tid lovat mig själv att inte frysa ännu en vinter, men så går jag där ändå i alldeles för tunna kläder och håller mig inne så mycket jag kan.

En dag läste jag i tidningen om den annalkande vinterkylan. Då hade jag redan börjat ta dagliga lunchpromenader – det är det enda sättet att säkra intaget av ljus denna mörka årstid då solen nästan är på väg ned innan den hunnit gå upp. Jag går över ett vidsträckt fält där ystra hundar gör långa, vilda rusningar, viker av vid ett gammalt museum och passerar mörkt och vackert vatten innan arbetsplatsens sextiotalsbunker tornar upp sig igen. Sträckan är helt perfekt: lagom kort för att uthärda nyckfullt väder, lagom lång för att ge lite flås. Men inte för promenader med tunna kläder i minusgrader.

Således gick jag och köpte en varm jacka. Bara några dagar senare föll kvicksilvret till modiga minus fem. Och så blev plötsligt vintern en njutning. Det är ett vidrigt talesätt, det där förnumstiga om väder och kläder, men som alla andra talesätt stämmer det ju.
Jag har gått många mil under ledigheten, instoppad som i en koja i min tjocka jacka. Kalla, klara dagar blir livet ljusare och vackrare och framförallt tystare. Och jag märker hur de där timmarna i kylan får hjärnan att klicka igång, hur idéerna kommer tillbaka. Jag har jobbat mer med egna projekt än vad jag gjort under flera år, timme efter timme i rus av inspiration.
Och när kvällen kommer tassar jag fram till fönstret, lyfter lite på gardinen och kikar på termometern. Det är något visst med att krypa ner i en sval säng som sakta värms upp när det är femton minus ute, att ligga där och fantisera om is och köld och tunga snöflingor som faller över staden.

Det är med förvåning jag ser allt det här hända. Att jag skulle börja gilla vintern kändes helt osannolikt för bara ett halvår sedan. Och att det skulle vara så enkelt som att köpa en varm jacka. Men nu är jag här och… I like it!