Alla som har något att berätta borde skriva ner sin livshistoria för kommande generationer att läsa. Förmodligen har vi alla episoder från livet som kan säga någon något. Om Barstols skribenter idag skulle skriva ner sina memoarer skulle inledningen kunna låta såhär.

Maths: Jag vet inte om fåglarna kvittrade den dagen jag föddes, eller om solen sken eller ens om pappa egentligen hann fram i tid när han cyklade i vansinnesfart till sjukhuset på en stulen cykel, men jag vet att mamma blev kompis med kvinnan som låg i samma rum på BB och att den kvinnan kom från Spanien.

Jonas: Jag smet in i hennes klassrum istället. Jag gick fram, slog mig ner på platsen bredvid henne, och presenterade mig för den vackraste spanjorska jag någonsin hade sett. Trots att jag både förr och senare har fattat oändligt många viktiga beslut genom att vända ut och in på hela min värld och analysera allt in i minsta detalj, är mitt livs bästa och viktigaste beslut ett resultat av stundens ingivelse.

Kniven: Jag är fortfarande exakt samma människa därinne. Exakt den jag varit så länge jag över huvudtaget existerat. Ändå känner jag inte igen mig själv. Ändå kommer jag aldrig kunna förstå varför jag är den jag är. … Och att jag en gång funnits. Det kan liksom kvitta. Vi kvittar. Vi är inte av betydelse, inte ens för oss själva.

Matt: Hon hette Britt-Louise och var sötast i hela skolan. Jag hade chans på henne. Vi gick i andra klass och min kompis Kristoffer var också tillsammans med henne. Många av de andra killarna brydde sig inte om tjejer utan spelade bara fotboll på rasterna. Jag och Kristoffer brydde oss bara om tjejer. När vi fick för oss att fråga chans på Britt-Louise alla vänner blev hon sur och gjorde slut med oss båda. Senare blev hon ihop med Kristoffer igen men jag fick inte en andra chans.

David: När jag ser tillbaka på mina åttio är det framför allt med glädje över …

Av Matt matt@barstol.nu

Bokrean är som alltid en given tradition. Men det vore en lögn att påstå att den blir bättre med åren. Bokförlagens och bokhandelns ansträngda ekonomi är frukten vi på rean skördar. Och vad som är bra och dålig litteratur ska jag sannerligen inte uttala mig om.

Däremot vill jag i varje fall lyfta Bokias rea framför Akademibokhandelns. Bokia har onekligen ansträngt sig i att fortfarande erbjuda bredd i sin rea till skillnad mot konkurrenten. Inne på Bokia kan jag förkovra mig länge då dom till min glädje valt att rea mycket icke kommersiell litteratur i små upplagor som står inklämd mellan dom masstryckta jättarna.

Charmen med bokrean är ändå alltid att fynda. Att köpa inbundna karameller som varar resten av året och att hitta böcker som du inte tidigare lagt märke till. För en bokmal som mig som övriga delen av året uteslutet köper skönlitterära romaner utnyttjar jag rean till att oftast hamstra några deckare, lyrik och biografier. Deckare för att jag oftast gillar att jäsa med dom i solen på sommaren. Lyrik för att jag brukar bli helt galen av alla fynd man kan göra då lyrik är något som verkligen dumpas bort för en spottstyver och för att man för en gångs skull har råd att köpa många mästerverk på en och samma gång. Biografier för att jag helt krasst aldrig vill betala fullpris.

Smaken är som sagt olika. Men. Om du vill ha tips på två av dom bästa skönlitterära böckerna som finns på rean som verkligen vore en skam om du missade så vill jag ta tillfället i akt och lotsa dig rätt.

Vägen – Cormac McCarthy
Människohamn – John Ajvide Lindqvist

Dessa två är av helt skilda skäl några av de bästa böckerna jag läst. Och det vore en skam om du missade upplevelserna dessa helt makalösa böcker givit.

Har du något tips till mig så skjut mig hårt.
Och jag är väldigt nyfiken på vilka böcker du slog till på i år.

Av Kniven kniven@barstol.nu

Jag har drabbats av motsatsen till skrivklåda. Fingrarna liksom kröker sig in mot handflatan, och gör det omöjligt att skriva några längre texter. Så det får bli klipptorsdag. Jag har suttit och petat i mina bokmärken, och det här är några klipp som nästan kvalade till den där söndagspanelen vi körde för några veckor sedan. Håll till godo!

Den bokstavliga versionen av Meat Loafs “Anything For Love”:

Good old DAF:

Beaker:

Dan Horn, mästaren:

Shoes:

Europes mytomspunna konsert i Athen 1986:

Men det stämmer ju!

Om det ändå gått till så här hade kanske världen sett annorlunda ut idag:

Fantastiskt kul shred:

Och originalet:

Om Star Wars var svensk:

Föregångaren till typ alla Robert Gustafssons sketcher:

Reach! A Lecture Musical Prank!!

Ett pianoproffs i arbete:

Så ska det göras:

Det sägs att det var det här klippet som inspirerade Mike Skinner till att börja rappa:

Ett av alla skäl till varför jag aldrig tänker åka till Indien:

Darth Vader:

Den ultimata hämnden!

Naaaaaw:

Kan detta vara det konstigaste klippet någonsin?

Av Mattias mattias@barstol.nu

När min fru var gravid med dottern E begärde vi ett utökat ultraljud för att ta reda på om barnet hade klumpfot. Efter att tre av fyra barn fötts med denna åkomma kände vi att det kunde vara bra att förbereda sig mentalt på den behandling som i sådana fall skulle vänta oss och barnet. Därför satt vi där en höstdag 2008 och plirade mot en skärm för att försöka hitta vridna fötter. 

Diagnosen som sedermera ställdes löd ungefär “trolig klumpfot”, vilket skulle visa sig vara fel. Men det är inte feldiagnosen som är intressant, vi var helt på det klara med felprocenten som är inblandad i dessa gissningar och blev väl om något lättade när flickan visade sig slippa den något hårdhänta behandling som krävs för att komma till tals med klumpfötter. Det som däremot väckte en del tankar hos mig, då och långt efteråt, var den konversation som utspelade sig mellan oss och barnmorskan och som jag nu ska försöka återge. 

Barnmorskan: “Ja ni ville ha utökat ultraljud ser jag här i journalen”
Jag: “Ja det stämmer. Vi vill kolla om barnet har klumpfot”
Barnmorskan: “Det finns i familjen antar jag?”
Jag: “Ja, tre söner har fötts med dubbel klumpfot och vi vill väl förbereda oss mentalt på en eventuellt kommande behandling”
Barnmorskan: “Ja okej.. så ni vill inte kolla för att.. ehh..”
Min fru: “Göra abort menar du? Nej herregud! Är du inte klok människa?!”
Barnmorskan: “Jo men man vet aldrig, folk är olika” 

“Folk är olika”, dessa ord har klingat i mitt huvud ända sedan den där dagen. Folk kan göra abort på grund av klumpfot, uppenbarligen är det så. När jag tänker på det här blir jag alldeles kallsvettig, vem dödar ett barn bara för att slippa gå igenom en behandling som visserligen är ganska jobbig under period men som ändå ger otroligt bra resultat? De allra flesta barn som föds med klumpfot lever faktiskt fullkomligt normala liv, åtminstone vad avser fötterna. 

Nästa tanke är ännu läskigare: vilka andra anledningar finner folk godtagbara för att göra abort? Fel kön kanske? Jag ger mig fan på att det har hänt. Här sitter Lasse och Gunilla med tre pojkar och en fjärde på väg. Nej, vi tar bort den här och provar igen, det var ju faktiskt en flicka vi ville ha. Leka Gud, är det roligt det? Jag förstår ärligt talat inte hur människor orkar leva med sådana beslut på sina samveten. Samveten som för övrigt verkar bli allt rymligare i takt med den vetenskapliga utvecklingen på området.

Och tro nu för Guds skull inte att jag är abortmotståndare. Några sådana kvarnar tänker jag inte kasta vatten på, det är åtminstone inte avsikten med texten. Jag förstår helt och fullt att det tyvärr finns ett antal scenarios där ingen annan lösning är tillämplig och att vi därför måste ha kvar rätten till fri abort. Men det jag däremot har kommit att förstå är att med fri abort följer ett antal moraliska frågeställningar vars frånvaro av regelverk och praxis ställer till det för människor, inte minst vårdpersonal. Tänk dig själv att du är läkare eller sjuksyrra och tvingas lyssna på Lasses och Gunillas konversation. Det var fel kön, så nu är du så god och beställer en abort åt oss här. Beslutet ligger hos föräldrarna, ytterst modern, men verkställandet ligger hos vårdpersonalen som inte har något annat val än att lyda idioter. 

Förr i tiden tvångssteriliserade vi människor i det här landet. Människor som någon med makt i pennan ansåg vara olämpliga som föräldrar, utvecklingsstörda till exempel, fick finna sig i att berövas den biologiska rätten till föräldraskap. Det här framstår naturligtvis i backspegeln som en grym anrättning med fadd smak av överförmynderi, vilket det också är, men någonstans långt inne i mig förstår jag ändå incitamentet. Hur ska man kunna ta hand om ett barn om föräldrarna inte ens kan ta hand om sig själva? Vad händer med det barnet om det får födas? Vilken framtid har barnet? 

Risken för felbeslut med påföljande extremt grova kränkning av människans grundläggande rättigheter var förstås uppenbar, det finns många tragedier från den tiden. Och jag vill absolut vara väldigt tydlig med att jag inte vill leva i ett samhälle där vi vädrar den här typen av människosyn i våra lagböcker. Ändå kan jag inte låta bli att tänka.. de som väljer att ta bort ett barn på grund av lindriga missbildningar eller fel kön eller vad som nu kan tänkas ha väckt dessa bokstavligt talat livsfarliga tankar.. borde inte sådant folk egentligen vara föremål för tvångssterilisering? 

“Ja hörni Lasse och Gunilla, eftersom det är ni som bestämmer så kommer vi att utföra en abort enligt er önskan, och detta då med barnets kön som beslutsunderlag. Vi vill bara upplysa er om att abortingreppet kommer att efterföljas av en akut tvångssterilisering, eftersom ni i och med detta beslut har förverkat rätten att någonsin bli föräldrar igen”. 

Med ilska i bagaget kan jag tycka att det finns en viss logik i ett sådant hypotetiskt resonemang, även om jag inser att även jag befinner mig på en moraliskt skuggig plats just nu. Vad tycker du?

Av Maths Enocsson maths@barstol.nu

Regnet öste verkligen ner så jag skyndade in på första bästa bar. Bartendern, en väldigt söt blondin med generöst uppknäppt vit blus, log mot mig och sa något jag inte uppfattade till fullo. Men det var något om att jag såg rolig ut helt dyngsur. Som en våt hund. Jag beställde en flasköl och slog mig ned på en barstol. Jag torkade min hjässa och ansikte med några fyrkantiga servetter som låg på bardisken. En liten spenslig man i 45 års åldern stod bredvid mig i baren. Han vankade av och an som om han inte kunde stå stilla och ryckte som om han hade ticks.

- Vilken snygg skjorta du har, sa han plötsligt.
- Eh, tack, svarade jag när jag hämtat mig från chocken från att en man gav mig en komplimang för min klädsel.

Jag hade en helt vanlig rutig skjorta. Jag förstod snart att han bara ville ha sällskap. Han hette Greg och var en lustig typ. Han var full och pratade på i hundratjugo. Det här var hans stammishak och han var här flera dagar i veckan. Hans polare var portad i två dagar. Det var synd för jag skulle verkligen gilla honom försökte Greg övertyga mig. Själv hade Greg blivit portad flera gånger men han fick alltid komma tillbaka efter två dagar så det var inte så farligt.

- Vad har du gjort för att bli portad? Undrade jag.
- Nä, de blir lite griniga när jag blir packad ibland bara.
- Han blir full och stöter på allt som rör sig, inflikade den blonda bartendern. De skrämmer bort alla tjejer från stället.

Jag skrattade och tittade mig runt i den skumma lokalen. Där fanns absolut inga tjejer jag skulle vilja stöta på. Förutom bartendern då.

- Jag är inte så farlig, sa Greg. Det är min kompis som är lite för mycket när han börjar prata med tjejer. Jag vill bara snacka.
- Hur är det med utbudet på tjejer här då? Frågade jag.
- Det är bra. Inte ikväll kanske. Men kom hit en fredag så kanske det är studenter från universitetet här. De har man ju ingen chans på förståss. Men de är fina.

Jag drack det sista ur min flaska och blondinen kom direkt med en ny utan att fråga om jag ville ha en till. När jag fiskade upp några dollarsedlar ur fickan förklarade hon att den här var gratis. Det var två för en fram till klockan tio.

- Det är därför studenterna kommer hit förstår du. För den billiga ölen, väste Greg med sin mun så nära mitt öra att jag kände saliv spottas långt in i hörselgången.
- Stör han dig? Frågade blondinen.
- Nej då, det är lugnt, svarade jag.
- Du får säga till annars. Han är på gränsen. Jag har sagt till honom tidigare idag.
- Det är helt ok.
- Fan vad pms:ig hon är idag, sa Greg tyst.

Blondinen gav honom en iskall blick och Greg tittade bort. Jag sög på min öl och blondinen ställde fram en skål med cheeseballs.

- Åh, cheeseballs, utbrast jag. Det är mitt favoritsnacks.
- Jag tycker om jordnötter, sa Greg och hämtade en skål med nötter som stod längre bort i baren.

Det var jordnötter med skal. Greg knäckte dem, släppte skalen på golvet och radade upp de skalade nötterna på bardisken tills han hade en 15 – 20 stycken och slängde dem sedan i munnen.

- Jag älskar också cheeseballs, sa blondinen. Vilket lustigt uttal du har. Du är inte härifrån va?
- Du älskar ballar, sa Greg högt så hela baren hörde och skrattade sedan.
- Kom tillbaks på lördag, sa blondinen och pekade mot dörren.

Greg skakade min hand och ragglade ut genom dörren utan att säga ett ord. Blondinen frågade om jag ville ha en till öl och ursäktade för fyllot. Jag försäkrade att det inte var någon fara. Jag tyckte han var rolig.

- Nå, var är du ifrån? Frågade hon när hon kom med en nyöppnad öl.
- Jag är från Stockholm, Sverige. Jag är bara här på semester, sa jag.
- Är det sant? Jag är svensk!
- Skojar du? Vilket sammanträffande, sa jag på svenska.
- Oj, det där förstod jag inte. Var det svenska? Jag kan inte svenska men min familj är svenskar.

Hon hette Laura Anderson och var från Minnesota. Hennes släkt hade sitt ursprung i södra Sverige och emigrerade i mitten av 1800-talet. Precis som Kal-Oska och Krestina. Hon hade inte läst Moberg så den liknelsen gick förlorad. Men hon var väldigt intresserad av Sverige och ville verkligen åka dit någon gång. Jag berättade om Sverige och Stockholm och hon var eld och lågor. Hon hämtade nya öl som hon inte tog betalt för och lutade sig fram över bardisken. Jag var hänförd över hennes stora runda bröst som knappt doldes under blusen och hade svårt att hålla blicken därifrån.

- Du, kommer du till Sverige lovar jag att visa dig runt, sa jag.
- Menar du det? På riktigt?
- Ja självklart, det skulle vara jätteroligt. Här är mitt kort. Det är bara att ringa eller maila, sa jag.

Hon sken upp när hon tog emot visitkortet och tog sedan tag i mina kinder och gav mig en blöt puss rakt på munnen. Hon krafsade ner sitt telefonnummer på en servett och sa att jag gärna fick ringa henne också.

- Jag åker tillbaka hem om några dagar. Det vore verkligen trevligt att lära känna dig. Du vill inte ta en drink när du slutar idag. Jag kände att jag hade något på gång här och det var lika bra att smida medan järnet var varmt.
- Jag jobbar till stängning idag tyvärr.

Jag var kvar till stängning. Vi pratade mycket. Det var en lugn kväll med få gäster. Hon bjöd på öl hela kvällen och jag var riktigt berusad när det bara var hon och jag kvar i lokalen. Vi gick ut på gatan tillsammans och hon låste dörren efter att hon sagt hejdå till kocken.

- Matt, det har varit väldigt trevligt att prata med dig ikväll och jag träffar dig gärna igen men nu måste jag åka hem, sa Laura.
- Självklart, sa jag och gav henne en kram.

Hon höll kvar och hennes läppar letade upp mina. Vi kysstes och jag tryckte upp henne mot väggen. Vi hånglade intensivt och min högra hand letade sig snart in under blusen. Hon stönade när jag smög in handen mellan hennes bröst och bh och nöp bröstvårtan. Jag klämde på det stora bröstet. Det var fast nästan hårt. Jag kände med ivrig utforskande hand över hela bröstet. Det var som om det var något löst innanför huden. Det kändes som om det låg en rund plastboll under huden. Eller kanske en vattenballong. Jag kunde klämma och flytta på den. Jag insåg att hon måste ha silikonbröst. Det kändes konstigt med den här främmande klumpen i hennes bröst. Men samtidigt upphetsande. Jag tryckte min halvbånge mot hennes lår och kunde inte sluta massera silikontutten.

- Så, så, sa Laura. Jag måste gå nu. Släpp!

Jag släppte inte hennes bröst. Det var för fascinerande och upphetsade mig samtidigt som det kändes så konstigt. Jag försökte kyssa henne för att få mer tid att utforska hennes bröst. Men hon hade fått nog. Hon försökte trycka bort mig men jag hade henne fastspänd mot väggen och min hand kramade hennes bröst allt hårdare.

- Släpp för fan! Låt mig vara, skrek Laura och så kände jag ett slag mot min panna.

Hon hade sin mobiltelefon i handen och bankade den i mitt huvud en andra gång och sen en tredje. Hon puttade bort mig och svor.

- Ditt svin! Håll dina händer för dig själv. Ring aldrig mig. Jag vill aldrig mer se dig.

Jag hade handen på pannan, där en bula höll på att växa fram, när jag tittade på hur hon skyndade bort mot tunnelbanan. Mitt huvud värkte men det gjorde inget. Jag hade klämt på ett silikonbröst för första gången.

Av Matt matt@barstol.nu

- Att fortsätta, att få det att räcka lite längre, det är allt.

Willy Vlautin, 42 år, författare och sångare i Portlandbandet Richmond Fontaine, är ödmjukheten själv när Barstol träffar honom efter en spelning på den lilla Stockholmsklubben Bonden. Det är svårt att tänka sig att det är samma man som nyligen hamnade i slagsmål med några berusade fans under en turné i England.

Däremot är det lätt att se honom sitta nedhukad över sin dator vid ett bord på Portland Meadows, den galoppbana där han helst tillbringar sin lediga tid och även skrivit en stor del av sina romaner. Romaner som utspelar sig på just den typen av platser där drömmar närs men sällan lyfter.

Willy Vlautins författarskap förs på en tunn lina där han för det mesta lyckas navigera på precis rätt sida om patetiken och det onödigt sentimentala. Det är ju där, i skarven som riskerar allt, som en författare också har chansen att träffa rätt.

Om Vlautins två första romaner The Motel Life och Northline gjorde just det går han i sin senaste bok Lean on Pete något för långt och fastnar stundom i vad som skulle kunna vara den felande länken mellan tidningen Min Häst och Bruce Springsteens Nebraska. En kombination som få , utom möjligtvis Per Bjurman, kan ha drömt om.

Men om själva historien vacklar får vi även här stifta bekantskap med en rad fantastiskt utmejslade karaktärer av den typ som Vlautin alltid fyller sina böcker med och som den här gången får stå för den stora behållningen.

Det är emellertid invändningar jag ligger lågt med när jag träffar Vlautin, mån om att inte hamna i en liknande situation som de engelska fansen och behöva tvåla till en av mina favoritförfattare.

Vi söker oss till den bakre restaurangdelen för att komma undan störande ljud och han slår sig ner med ryggen mot väggen.

Du är en beundrare av William Kennedy, kan du se dig själv använda ett liknande grepp som han gör i Albanysviten där huvudpersonen i en bok kan flimra förbi som hastigast i en annan?

Jag skulle vilja, men i ett fall som Allison Johnson är det helt enkelt så att jag inte vill återvända till hennes huvud. Några av de mindre karaktärerna, som Earl Hurley från The Motel Life, har jag däremot skrivit noveller om. Och Lonnie Dixon från Lean on Pete finns med i en annan bok, så de mindre karaktärerna går in och ut på ett annat sätt än huvudpersonerna.

En möjlig novellsamling?

Ja, absolut. Men för att återvända till William Kennedy, det är väldigt sällan jag får tillfälle att prata om honom. Han är en språkets mästare, mer så än jag någonsin kommer bli. Han påminner mycket om de sydamerikanska författarna. Det är mycket romans, men även stor tragedi och mörker. Jag har sparat mängder av hans citat.

Han använder sig av en del mystik i sina böcker medan du är mer av kött och potatis.

Ja, men på mitt eget sätt när jag också den där mystiska sidan. I The Motel Life har vi Frank som berättar vilda, galna historier och Allison Johnson från Northline för samtal med en imaginär Paul Newman. Och jag vill ha det så, jag är rädd för att vara för mörk. Jag vill att Allison Johnson ska ha Paul Newman för att det ska finnas hopp. Jag försöker ta sikte på författare som William Kennedy som har både ljus och mörker, medan andra som Raymond Carver skrämmer mig.

Men du gillar Raymond Carver.

När jag var tjugo hittade jag en skiva av Paul Kelly med en sång baserad på en av Raymond Carvers noveller. Det var så jag upptäckte Carver. Veckan därpå började jag skriva egna berättelser. Det är tjugo år sedan och förmodligen anledningen till att jag började skriva så ja, Carver är en stor inspiration.

Efter att ha läst Northline läste jag Lågan i bröstet av William Kennedy och tyckte mig se ett samband mellan de kvinnliga karaktärerna, det gränslösa. Förstår du vad jag menar med det?

Jag älskar Lågan i bröstet men jag har aldrig tänkt på det på det sättet. För mig är Allison Johnson min mormor, min mamma och mig invirade i en och samma person, satt i en väldigt dålig situation. Alla kvinnor i min familj har kontrollerats av och kämpat emot svår ångest och dåligt självförtroende. De var på många sätt som Allison Johnson men med bättre föräldrar och tryggare liv. Grejen med Allison Johnson är att hon inte hade någon, hennes mamma var frånvarande och hon hade ingen pappa. Om du korrigerar det bara lite hade hon förmodligen klarat sig fint.

Det är nästan så man måste stanna upp och hämta luft under vissa passager. Var Northline en svår bok att skriva?

Det är därför jag skrev alla de där sorgliga låtarna som följer med soundtracket till boken. Jag fick avbryta mig hela tiden för att skriva musik. Det är en berättelse jag skrev om flera gånger, det kanske inte framstår så, men det finns säkert ytterligare 150 sidor. Den var väldigt personlig och tog upp många frågor som gör mig upprörd som rasism, ångest, alkoholism, rädsla och svaghet. Alla dessa stora saker som har varit faktorer i mitt eget liv.

Och en del av de sakerna dras till sin spets för att få fram en poäng och ibland oroade jag mig för att det skulle bli för mycket. Så ja, det var en svår bok.

En sista fråga om William Kennedy, favoritbok och karaktär från Albanysviten?

En bok jag skulle vilja läsa är den om Francis Phelan från Järngräs. Om hans tidiga år. Jag har träffat William Kennedy en gång, han hade en uppläsning i Portland där jag bor, och jag var där och stirrade på honom hela dagen. Men allt jag kunde komma på att fråga om var: kommer du skriva en till bok om Frank? Han svarade att han gillade honom, så kanske.

Det går inte en vecka utan att jag tänker på Järngräs och Frank, hur han tappade bebisen och den tunna linjen mellan att förlora förståndet och att lära sig hantera en tragedi. Men min favoritkaraktär har alltid varit Billy Phelan. Jag antar att det är för att han påminner mest om mig själv, att jag därför trivs i hans sällskap. Han är en fantastisk karaktär.

William Kennedy är verkligen en ordens Tom Waits, han är väldigt kraftfull och har enorm kontroll över vad han skriver. Det är där jag är mer av kött och potatis, eller en enklare författare, för jag har inte det där ännu.

Läser du Cormac McCarthy?

Självklart. Se bara på Blood Meredian, vem som helst som kan ta dig genom 400 sidor i total frånvaro av sympatiska karaktärer, med mördade hundvalpar i en flod och andra hemska saker och ändå göra det omöjligt för dig att sluta läsa för att det är så vackert, är värd beundran.

Och jag älskade Vägen. Jag började läsa den nio på kvällen och läste till typ ett och somnade och vaknade två timmar senare. Det var som om kroppen sa att nu har du fått nog vila för att avklara den. Det är en bra bok på många sätt, en del säger att det inte är hans bästa men det är hans mest tillgängliga och jag tror att den säger många av de saker han alltid velat säga. Den är enklare och det finns den romantiska historien mellan fadern och sonen och mer hopp och ljus. Både det ljusa och mörka betonas mer vilket gör den väldigt kraftfull.

Northline ska filmatiseras av Courtney Hunt som gjorde Frozen River. Hur går det?

Kanske filmatiseras. Hur bra Frozen River än var drog den inte in massvis med pengar vilket gör det svårt för henne att få ihop till en ny film. Och Northline är en så liten berättelse, under rådande kris blir finansiärer nervösa över att lägga pengar i ett sånt projekt.

Men jag har träffat henne och tycker verkligen att hon är rätt person att göra filmen så vi får se vad som händer när de ekonomiska förutsättningarna ljusnar.

Kan du tänka dig någon av dina andra böcker som film?

Lean on Pete skulle förmodligen kunna bli en bra ungdomsfilm om man tog bort en del av de hårdare elementen och The Motel Life är redan under utveckling, men om det verkligen blir en film är för tidigt att säga.

Jag känner mig inte tillräckligt smart för att navigera Hollywood. Jag älskar film, jag är ett stort fan och att sälja mina böcker till film hjälper mig rent finansiellt att kunna fortsätta skriva, men förutom det har jag inga intressen av Hollywood. Det har förstört bättre män än mig så jag försöker springa åt andra hållet.

Vad läser du förutom tidigare nämnda författare?

Det finns en kille som heter Larry Brown, som har skrivit en bok som heter Facing the Music som jag tycker mycket om. Men man får vara försiktig med honom, en del av hans böcker är ojämna. Annars har jag läst några svenska kriminalförfattare, då jag var nyfiken inför resan hit.

Jaså?

Åke Edwardson och Henning Mankell. Det är sån litteratur som är lätt att läsa när man är ute på vägen. Men jag läser även en del sydamerikanska författare som Gabriel Garcia Márques och Mario Vargas Llosa, som jag tycker är ett geni.

Och jag gillar George Pelecanos.

Nästa fråga rör honom. Han har ju sagt ett och annat gott ord om dig också, särskilt rörande Northline.

George Pelecanos är en mycket intelligent person och han har varit väldigt vänlig mot mig, vilket han inte hade behövt vara.

Följde du The Wire, som han var en av manusförfattarna till?

Fan, The Wire tog nästan livet av mig. Den serien är som en fantastisk roman. Den fjärde säsongen, den med ungarna, var otroligt deprimerande.

När jag läser hans böcker för jag alltid anteckningar kring all musik som nämns. Jag började nyligen lyssna på Jazz och mejlar honom ibland med frågor om vilka skivor jag borde skaffa och jag lovar, det dröjer inte mer än tio minuter innan det rasslar ner ett svar.

Och precis som Pelecanos gör med musik droppar du en hel del film i din senaste bok Lean on Pete, men du skriver aldrig ut namnet utan bara delar av handlingen så man sitter där och gissar.

Det stämmer.

Berätta mer om Lean on Pete.

Jag skrev den på grund av en rad anledningar. För det första har jag alltid haft en hatkärlek till hästkapplöpning. Jag gör det inte ens mer dramatiskt än vad det är. Om inte hästarna ger resultat säljs de och jag känner en del jockeys och de blir inte heller behandlade med den respekt de förtjänar. Och de tjänar inte i närheten av så mycket som de riskerar.

Kan du se dig själv skriva manus direkt för teve?

Nej. Där teve och film kommer in i bilden följer även stora egon med allt vad det innebär av bråk och kompromisser och jag känner inte att jag är en person som skulle kunna hantera det.

Ditt rockband Richmond Fontaine tillhör skaran av kritikerfavoriter som aldrig lyckas föra över det faktumet i skivförsäljning eller större scener.

Det är som att önska att man vore snyggare eller smartare. Man kan inte oroa sig för sånt. Vi är glada över att vi fick spela här i kväll och att det kom en publik. Det är allt jag bryr mig om. Vi tror på vad vi gör och är nära vänner och vore det inte för bandet skulle vi aldrig ha råd att resa till Sverige.

Hur ser du på framtiden för ditt författarskap och Richmond Fontaine?

Vad gäller bandet blir vi alla äldre och har familjer. Om vi alla lyckas samla oss i samma bil är det tur. Förhoppningsvis är vi vänner långt efter att bandet är avslutat.

Mer än någonting annat vill jag bara skriva. Det är vad jag älskar att göra.

Kan du säga något om nästa bok?

Den påminner en del om låten A letter to the patron saint of nurses från vår senaste skiva. Den handlar om sjuksköterskor och jag har första utkastet färdigt. Sedan har jag skrivit en rad kortare noveller om två spelare som förhoppningsvis leder någonstans.

Efter att vi avslutat samtalet och skakat hand och tackat och bockat går Willy Vlautin för att hjälpa de andra i bandet packa ihop utrustningen.

När vi kommer ut i den isande februarikvällen ser vi hur han bär lådor till en minibuss som står parkerad tvärs över gatan och vi nickar innan vi går vidare och ser Willy återvända mot klubben för fler lådor att kånka.

Att han har kunnat avveckla sin målarfirma hemma i Portland innebär inte att han lagt sig på sofflocket.

Rekommenderad läsning: Northline, The Motel Life.

Av David david@barstol.nu

Den perfekta söndagen …

Kniven: Då vaknar du ytterst lite bakis efter en fin natt ute. Det är sen förmiddag, majsolen knäpper i taken. Du hånglar och sedan duschar du och kammar dig. Gör en gigantisk stor frukost med nybakade frallor, god ost, juice och färska grönsaker och starkt kaffe. Du lyssnar lite på P1 eller på en bra brittisk indiekanal. Sedan går du ut. I solen och med solglasögon. Går längs vattnet och håller honom i handen, sätter dig en stund och dinglar med benen och småpratar och tjafsar. Du går kanske till Bengans och kollar skivor, slår till på ett fynd. Sedan hittar du en bakgård, med vänner och ett fik, köper någon gräddigt sött och nybakat. Dricker kall läsk och röker en cigarett. Vännerna har planer, kanske bio eller en utställning, du hänger med med trötta ögon och ett leende på läpparna. Efteråt tar du dig hem, läser eller ligger. Lagar mat till din älskling om du orkar. Annars ligger du kvar i sängen. Somnar hårt och drömlöst.

Maths: En perfekt söndag kan se ut på hundra olika sätt. En lyxig brunsch i Amsterdam, en kopp kaffe på kalfjället eller en dubbelmatch i tennis med polarna är några alternativ som kvalar in på min lista. Men måste jag välja ett alternativ så får det bli en slö seglats i Stockholms skärgård. Det är den där tidiga och torra värmen i juni, vi har packat picknick-korgen med både fika, öl och kött till grillen. Vinden håller sig till lagom bris, vi smyger fram i tre knop och letar efter en mysig naturhamn där vi får vara ifred. Vi kastar ankar och hoppar i land. Det blir bad, grill och fika innan hemfärd framåt kvällen. Där, måste jag väl erkänna, vill jag vara nu.

Jonas: Solstrimma. Morgonsex. Lååång frukost. Hav. Skaldjur. Gamla Ullevi. Seger.
En Martini Rosso med mycket is. Vänner. Grill. Amarone. Skratt. Dessert.
Slumrande barn i knät. Solnedgång. Hud mot hud. Sömn.

David: Vaknar upp runt nio, hämtar morgontidningen och brygger en stor kopp kaffe. Återvänder till sängen och läser kulturdelen och ögnar igenom resten av tidningen (noterar att Sebastian Eguren börjat återhämta sig från den tragiska halkolycka som nära nog invalidiserade honom. “Jag kommer kunna gå igen, men en fotbollsplan lär jag aldrig mer beträda”, säger den forna fotbollsstjärnan, som nu djupt ångrar att han återvände till Sverige) och dricker kaffe. Tar en promenad i vårsolen och avslutar den med ett pass på gymmet. När jag kommer hem slår jag upp ett glas vin, läser några kapitel ur en bok och tillbringar en timme eller två med att skriva. Framåt kvällen ställer jag mig framför spisen och slänger ihop en fantastisk oxfilépasta och dricker ytterligare ett glas vin. Lagom till att maten är klar får jag sällskap av en dam och under middagen diskuterar vi Tobias Wolffs författarskap och våra favoritepisoder av The Wire. Efteråt tar vi en promenad ner till bryggorna i Sjöstaden där vi delar på ytterligare en flaska vin och ser solen gå ner bakom Sofia. När vi kommer hem är vi trötta och lagom fulla och somnar på sängen.

Matt: Väder och vind och vad man gör spelar egentligen ingen roll för att få en perfekt söndag. Det viktiga är vilka man spenderar den med. En skön söndag i goda vänners lag kan till exempel börja med en lång promenad där man diskuterar helgens händelser. Efter att strupen blivit torr av promenaden och allt skvaller glider man in på Bishops Arms Folkungagatan och dricker några spännande öl från gästkranen i en bekväm skinnfåtölj. När hungern gör sig påminnd förflyttar man sig till Harvest Home på Bondegatan och äter en prisvärd cheeseburgare. Till burgaren dricker man en Guiness och till efterätt passar en La Trappe Quadruppel. Efter den holländska 10 procentiga ölen känner man sig ganska lullig och det är dags att bege sig hemåt. Men längst ner på Katarina Bangata lyser det inbjudande ifrån Babajans bar. Det är lika bra att gå in och se efter om de har några nya spännande öl. Har de inget nytt smakar det alltid bra med en Bödeln från Hantverksbryggeriet på fat. På Babajan ställer ägaren fram ett fat med olika röror, chutney, oliver mm som han bjuder på då han inte räknar med fler matgäster ikväll och han vill inte se någon mat gå till spillo. Alla är fortfarande proppmätta efter burgaren men man äter för att det är så gott. Efter all mat och öl rullar man sen hem i säng och inväntar den nya veckan.

Mattias: Den perfekta söndagen är så långsam som möjligt. Min sinnebild av söndagar är matinéfilm (typ Mumien eller Indiana Jones) och rökig jazz, men eftersom söndagar i regel har vackert väder (det är sant!) så brukar jag ta långa söndagspromenader, och försöker vika in en fika med någon kompis på vägen.
Om det osannolika skulle inträffa, att det är dåligt väder, så parkerar jag framför datorn med spel, te och småkakor.

Av David david@barstol.nu

Hur tycker ni att 10-talet har startat egentligen? Naiv som jag är har jag ju ganska stora förhoppningar nu när vi äntligen fick ett riktigt årtionde (00-talet kommer ingen att säga i framtiden. Det kommer i bästa fall omnämnas som i början av seklet eller när seklet var ungt av framtida generationer): Nytt decennium, nya möjligheter, liksom. Nja, jag tycker nog att det nya decenniet snarare har fått en start som leder tankarna till Albert Camus’ “The absurd is the essential concept and the first truth”, eller åtminstone till den här drygt 20 år gamla slagdängan med Prince:

Eller vad säger ni om att våra krisande banker inte lärde sig nånting av händelser och opinion i slutet av det decennium vi precis har lämnat bakom oss? Trots en politisk tydlighet och ett opinionsläge som endast kan ha undsluppit bankernas konsumentinsikts-avdelningar vill de fortsätta att dela ut sina kunders pengar till sig själva. SEB hade den lysande idén att dela ut mer än den sammanlagda vinsten i bonusar till dem som inte förtjänade det. Och staten kan inte ens stoppa “sin egen” bank Nordea från att dela ut allt de inte äger och inte har i bonus till sig själva. Finns det ingen bank som kan komma fram till att bankkunder inte gillar att bli förnedrade? Och att bankkunder oftast inte tycker att de ansvariga gjort ett gott jobb när bankerna gör jätteförluster samt riskerar hela samhällsekonomin? 

Times

Kina är ju framtidens land och vår nya supermakt. På en del områden verkar man dock ha en bit kvar att vandra. Inte minst gäller detta barnomsorgen. Ingen kan väl ha missat den 2-årige Lao Li som stod fastkedjad i en lyktstolpe hela dan medan hans pappa arbetade som taxichaffis? De fick ingen dagisplats och hade helt enkelt inget annat ställe att förvara sin lille son under dagen. 

Times

På tal om barn och barnomsorg så blir ju en del föräldrar tvungna att ta med sig barnen till jobbet så här i sportlovstider. Så också en man i Malmö som kom på den lysande idén att inte bara ta med sin 9-årige son, utan även sätta honom i arbete. Mannen i fråga är pusher, så föreställ er förvåningen hos den som öppnade dörren för en liten grabb på 140 cm och helt frankt blev erbjuden en påse amfetamin till ett förbannat bra pris av den lilla gossen. 

Times

Brittiska Channel 4 har hittat på ett nytt TV-format och letar efter frivilliga deltagare. Man söker dödssjuka personer som kan tänka sig att utsätta sig för en uråldrig egyptisk balsameringsprocess. Både död och balsamering skall givetvis sändas på TV, och sen skall den balsamerade kroppen ställas ut på museum under några år. “Det kan låta makabert” säger en av producenterna. Nå, var inte det en fin underdrift att inleda decenniet med?

Times

Nu när vi ändå är inne på underdrifter så var väl rikspolischefens dom mot den polischef som ingått i ett stort barnprostitutionsnätverk en höjdare? Detta brott fördömdes med ordet klavertramp. Klavertramp? Ett klavertramp är när kungen kallar hela det samlade Arboga för Örebroare. Brottet som polischefen utsatte sina offer för är det grymmaste och värsta tänkbara, och med tanke på hans ställning är det ett brott mot nationen av rent belgiska format!

Times

I början av decenniet har polisen i New York rapporterat om det första Twittermordet. Två fd vänner drog igång ett förolämpningskrig mot varandra på Twitter. En pajkastning som eskalerade så till den milda grad att den ene kände sig så kränkt att han såg sig tvungen att ha ihjäl den andre. När de hävdade att Twitter var dött anade jag inte att de menade det så bokstavligt.

Times

Inte bara Belgien (och Österrike) behöver ägna kraft åt att reparera sitt Nation Brand detta decennium. Även Schweiz verkar sälla sig till den skaran. Efter att man på demokratisk väg (dvs. en majoritet är dumma i huvudet) har lyckats stoppa minareter, har högerflanken verkligen fått upp vittringen. Nu ger man sig på nästa hatobjekt - invandrarna. Men inte vilka invandrare som helst, utan de från… Tyskland! Tyskarna anklagas för att förstöra Schweizarnas karriärmöjligheter genom att ta de finaste jobben, konkurrera ut Schweizare som vill köpa bostäder och ta de finaste Schweiziska flickorna. Dessutom anses tyskarna vara bullriga, arroganta och okänsliga. Känns tongångarna igen? Hur kan ett så ofantligt rikt land som Schweiz vara så förbannat snålt och intolerant? 

Times

Även här på hemmaplan blåser det nya friska politiska vindar. Sverigedemokraterna känns ju nästan etablerade och Piratpartiet är gårdagens nyheter. Nej, detta decennium ger oss ett helt nytt parti att ta i beaktande istället - det sk. Frihetspartiet med två Hells Angels-medlemmar i styrelsen. Detta mc-gängsparti skall gå till val på följande frågor: Banta antalet polisanställda till 14 000 personer; Kastrera pedofiler och våldtäktsmän; Avskaffa straff för eget bruk av narkotika; Tillåta användande och innehav av elpistoler för kvinnor i försvarssyfte vid sexuella övergrepp (eventuella dödsfall skall inte bestraffas). Partiet vill också förbjuda störande, förföljande, hotande och trakasserande verksamhet från polisens sida. 

Times

Om vi har förhoppningar om en sundare syn på kvinnokroppen detta decennium får vi nog tänka om. Eller vad säger ni om den tyska modellen Inga Radziejewski som svårt sjuk i anorexi - hon vägde 45 kilo till sina 180 cm - fick höra att hennes bak var för tjock när hon skulle göra ett TV-jobb?

Times

En annan kvinnohistoria från början av decenniet är den 52-åriga skaraborgska som stämt sin hemkommun på 1,4 miljoner för att hon inte blivit kvitt vare sig sitt missbruk eller sitt bidragsberoende pga att kommunen “stuckit till henne pengar då och då”. Stämningen handlar om sveda och värk, men också om förlorad arbetsinkomst. 

Times

Vi har också fått lära oss ett nytt ord redan det nya decenniets första månader: Köttklister. Jag vet inte om själva grejen är så förfärlig egentligen - man sätter ihop lite spillbitar till en “hel” köttbit igen - och kan inte se den stora skillnaden mellan detta och julens pressylta eller den vanliga kokta skinkan vi brukar köpa i charken. Men namnet? Hur tänkte de? Klart att man inte kan få opinionen med sig om man lanserar något under ett så läskigt namn som Köttklister. Ibland är det nog bra att anlita några sånadäringa reklam- och pr-snubbar ändå. Eller för att sno från en av få andra bloggar jag läser (As Good As It Gets): Köttklister ger begreppet att laga mat en helt ny innebörd. 

Times

Till sist undrar man ju hur det gick till när Billboard kom fram till att Physical med Olivia Newton-John skulle toppa listan över de sexigaste låtarna genom tiderna. Jag menar, Olivia Newton-John?! Att de ens gjorde sig omaket att ranka de där låtarna när det ändå bara kan finnas en vinnare. En solklar sådan dessutom: Je T’aime

När jag var liten hade jag en kompis som hetter Erik. Vi var ganska olika och egentligen skulle vi nog aldrig blivit kompisar, om det inte var för att vi delade en passion i att bygga kojor. Den här fascinationen gränsade till besatthet, och vi utsatte oss för livsfaror i jakten på den perfekta kojan.

Vi hade en koja i något som måste ha varit källaren till ett gammalt rivet hus. En dag gick vi helt enkelt förbi ett mystiskt hål ute i skogen. Efter viss överläggning hoppade jag ner. Där var dunkelt, och det luktade jord och fukt. Rummet var litet, kanske fem gånger fem meter. Smala ljuskäglor föll in från andra hål som vi inte sett. Väggarna var av betong och jord och stenklossar hade rasat in i mitten av rummet. Överallt låg skräp och bråte. På denna förmodligen helt livsfarliga plats hade vi en plats att hänga på, men det kändes inte optimalt - efter en stund blev lukten av jord till en stank, och när vi kommit ut i värmen och den klara luften, så kändes det inte särskilt lockande att krypa ner igen.

En sensommardag byggde vi en liten stuga på en rank flotte, vars brädor långsamt gled isär under oss när vi kommit ut på öppet vatten. Vi försökte desperat rädda konstruktionen, men jag minns den iskalla skräcken då jag insåg att det var förgäves. Vi föll i vattnet och försökte klamra oss fast i vrakdelarna, men de kunde inte längre hålla vår tyngd. Erik började frustande crawla in mot stranden. Själv var jag en usel simmare. Jag trampade vatten en stund med ett huvud som kändes som en tvättmaskin, tankarna snurrade runt, runt i huvudet. Jag var helt övertygad om att jag skulle dö och var nästan beredd att ge upp.
Då hördes ett gurglande skrik från Erik: “Simma för helvete!” och det fick mig att komma till sans, och jag började simma mot land med armar som kändes stela som stockar. Mitt illa underhållna bröstsim var inte lika effektivt som Eriks crawl, och jag tyckte att jag hade simmat i en evighet innan jag slutligen nådde strandkanten. Jag orkade inte mer än krypa upp i sanden innan jag spydde och kollapsade.

Den bästa kojan hittade vi på krypvinden i skolan. Taket var platt och inte så värst högt, några meter bara. Här och där fanns takluckor, och som av en ren händelse upptäckte jag att de gamla röda hänglåsen var lätta att dyrka upp med en vanlig skruvmejsel.
Det var max någon meter i takhöjd där nere och luktade varmt av trä och damm. Vi började långsamt och försiktigt krypa in i mörkret, men ljuset som silade in från takluckan räckte inte långt, så efter en bit var vi tvungna att vända tillbaka.
Nästa dag kom vi tillbaka med varsin ficklampa. Vi utforskade vinden och hittade ett litet avgränsat “rum” om ungefär två gånger tre meter som fick bli högkvarteret. Dit kånkade vi upp filtar, tidningar och stearinljus och gjorde en liten mysig plats. Sedan satt vi där i mörkret under sommarens stekheta dagar och snackade skit, dumpade stöldgods från löjliga och meningslösa inbrott i bebyggelsens sommarstugor och bläddrade i porrtidningar som vi hittat i skogen.
Det var den perfekta kojan, vi skulle aldrig hitta ett sånt ställe igen. Därför svor vi dyrt och heligt på att under inga som helst omständigheter berätta om platsen för någon.

En sen eftermiddag när vi skulle klättra ned från taket så tappade Erik balansen. Han stod precis på kanten i en stilla sekund, men hann vrida huvudet så våra ögon möttes. Jag minns att han såg förvånad ut. Sen föll han. Det hördes en otäck duns, och sedan tystnad. Jag kände hur det högg till i mellangärdet och jag blev alldeles iskall. Jag rusade  fram till kanten och där nere på asfalten låg Erik på rygg med armarna utsträckta och stirrade rakt upp i himlen. Det forsade blod ur huvudet på honom, en stor rödsvart pöl som bara växte och växte.
Jag stod i vad som kändes som flera minuter och glodde, jag kunde inte röra mig ur fläcken. Sedan skrek jag, ett gällt högt tjut, rakt ut i luften. Jag skrek tills luften tog slut och jag såg hur det kom en vuxen springande borta vid skolans parkering. Han hade sett Erik och sedan såg han mig och då blev jag alldeles kall igen. Jag tvärvände och sprang snabbt över den svarta, skrovliga tjärpappen med hjärtat som en slaghammare i bröstkorgen. Det hördes ett rop från andra sidan, jag kunde inte höra vad.
På andra sidan fanns inget bra ställe att ta sig ned på. Jag tog sikte på stuprännan och hävde mig över kanten med benen dinglande i luften och försökte få fatt om röret med benet, men det var för trångt och jag fick inget bra grepp. Det var högre på den här sidan, men det var åtminstone gräs nedanför. Till slut blev jag hängande i armarna. Jag blundade och släppte taget. En skarp, glödgad smärta sköt upp genom fötterna och smalbenen. Jag blev stående på knä ett par sekunder, och sedan började jag linka iväg mot skogen på andra sidan.

Erik bröt bägge benen och fick en ordentlig skallfraktur. Han låg på sjukhus i flera veckor. Trots detta berättade han aldrig att jag varit med, fast mannen som hittat honom envist hävdade att han sett en pojke till.
Jag förstår fortfarande inte varför Erik höll tyst. Och det blev sig i alla fall inte likt efter det, vi gled isär. Erik trodde kanske att jag blivit rädd och att jag hade lämnat honom i sticket. Lämnat honom att dö. En sådan opålitlig kompis vill han nog inte ha.

Men sanningen var värre än så. Jag hade inte lämnat Erik i pölen med blod för att jag blev rädd. Jag lämnade honom för att skydda vår koja. Det var den bästa kojan, och vi hade svurit på att inte avslöja den. När jag såg mannen komma springande över skolgården insåg jag att den aldrig skulle gå att hålla hemligt om han fick tag på mig. Så jag valde att fly. Jag lämnade Erik i pölen med blod för att bevara vår hemlighet.

Jag kan ibland få en sugande lust att åka ut till ön en kylig sommarkväll. Erik bor kvar, efter alla dessa år skulle han kanske följa med.
Jag känner på mig att allt finns kvar där uppe. Hänglåset skulle säkert fortfarande gå att lirka upp. Jag kan känna doften av orörd luft, damm och torrt, varmt trä. Se en förnimmelse av ett ljus som flackar i mörkret, ana skuggan av en pojke som sitter med näsan begravd i en Aktuell Rapport årgång 1985.

Men att återkomma som vuxen är förstås inte samma sak. Vissa saker mår bäst av att stanna i minnet. Erik skulle nog inte misstycka.

Av Mattias mattias@barstol.nu

Vaknar av alarmet 07.00, konstaterar att natten har varit helt okej. Ingen unge har skrikit alldeles för länge, kroppen säger att det går att kliva upp och vara människa idag också. 

Tar en femminutersdusch, det räcker för en arbetsdag. Jag har frissigt hår, lite halvafro så där, och jag läste en gång i en tidning att tricket för frissiga typer som jag är att shamponera håret max en gång i veckan. Vid stödduscharna som tas däremellan, i mitt fall varannan dag, får håret en lättare balsambehandling. Ingen vill vara frissig, man vill vara lite oljig. 

Efter duschen rotar jag lite håglöst i garderoben efter dagens outfit. Ibland utför jag denna manöver i mörker, så lite bryr jag mig om kläder. Jag vet att allt som ligger i garderoben håller hyfsad nivå, har nyligen gjort en utrensning. Mitt liv har blivit enklare att leva efter denna utrensning. Just idag tar jag den nya tröjan som min fru gav mig på Alla Hjärtans dag. Den är svart- och vit-randig. Jag passar i tvärrandigt, ser inte fullt så spinkig ut som jag egentligen är. 

Slår mig sedan ner på golvet i köket och försöker få i yngsta dottern mat. Hon viftar bort osynliga flugor, det gör hon alltid när det vankas mat. Jag vet inte varför hon är så ointresserad av att äta, men jag vet att det är otroligt irriterande att man ska behöva distrahera henne hela tiden. Hennes storasyster var likadan i den åldern, nästan lika irriterande. Men hon äter själv nu med god aptit så vi hyser hopp. Håll ut ett par år till bara. 

Min egen frukost består av fil med flingor, en kopp te och ostmacka. Jag har druckit hinkvis med kaffe varje morgon så länge jag kan minnas men magen har börjat krångla så jag måste dra ner. Förr fem sex koppar om dagen, nu två. Magen börjar lugna ner sig. 

Efter frukost hoppar jag upp på cykeln och tar mig till jobbet. Det är nära, tar bara tio minuter. Den friska vinterkylan biter i mina kinder, jag känner mig levande och stark. Passerar några hundägare och låter dem i lugn och ro kliva åt sidan. Det här kommer att bli en bra dag, jag är inte sur på hundägarna. 

När jag kommer fram till kontoret startar jag som vanligt datorn först och tar sen av mig ytterkläderna och hämtar ett glas vatten. Förr kaffe, nu vatten. Öppnar kalendern, fem telefonmöten idag. Öppnar inboxen, tjugotvå nya mail. Två av mötena har flyttats till kvällen, mellan fem och halvsju. Jag börjar genast tänka ut hur jag ska hantera detta. Bestämmer mig för att cykla hem lite tidigare och ta mötena från källaren där hemma. 

Dagen förflyter som den oftast gör, i ett högt och jämnt tempo. Tiden byter hastighet, det är märkligt hur olika tid kan uppfattas. Vid halvfem kliver jag ut ur bunkern, tar några djupa andetag innan jag låser upp cykeln och trampar hemåt. Hundägare på vägen tillbaka också, jag är lika tillmötesgående som på morgonen. Den här dagen är en snäll dag. 

Väl hemma kopplar jag upp datorn i gästrummet i källaren och säger “hej hur har dagen varit?” till tonårssönerna som sitter framför sin dator i hobbyrummet. Den har varit “helt okej”, vilket kan betyda allt ifrån helt okej till total katastrof och snart kommer en lärare att ringa dig för att tala om hur risigt din son har betett sig i skolan. Jag går en trappa upp för att nosa på småttingarna. Sonen O kommer som vanligt springande när han hör mina steg i trappan. Han är som en hund, jag gillar ju hundar egentligen. Dottern I tar det lugnt i soffan, hon noterar min ankomst med ett höjt ögonbryn. Dottern E, matvägraren, sitter på köksgolvet och viftar frenetiskt med armarna. Det är hennes välkomsthälsning. Jag lyfter upp henne och snusar henne bakom örat, hon luktar så gott där. Tar lite på frun, checkar av läget. Hon är trött men på gott humör, jag nöjer mig med det. 

Resten av familjen äter middag medan jag genomför mina möten. USA, Polen, Holland, Tyskland och England är på tråden. Vi gör det vi ska. Jag försöker småskämta lite som jag alltid gör. Kvinnan från Tyskland fnissar, amerikanen skrattar till lite artigt och resten sitter tysta. Check: nog med småskämtandet. 

Efter mötena äter jag middag framför teven. Charlotte Kalla vinner guld, jag blir upprymd. “Helvete vilken fin insats!” säger jag till frun, hon nickar bifallande. Småttingarna sover, jag hann inte natta dem. Tonåringarna ska iväg på träning, jag skjutsar. Kommer hem igen kvart i nio, frun går och lägger sig. Jag stannar uppe, kollar på Hellner. Han satsar allt och missar bronset med 1,5 sekund. Jag vräker i mig godis och tänker att det där var helt rätt satsat. 

När jag ska gå och lägga mig föreslår frun att jag sover i källaren eftersom E hostar väldigt mycket. Jag ska ju upp och jobba imorgon, greppa tag i den där snabba tiden, så jag bestämmer mig för att lyda hennes råd. Pussar god natt och tar min bok med mig, Snabba Cash. Läser i tio minuter, sen faller ögonlocken. Den där boken är inte bättre än jag är trött, tänker jag och somnar som en klubbad säl. Imorgon ringer klockan 07.00 igen.

Av Maths Enocsson maths@barstol.nu