Alla som har något att berätta borde skriva ner sin livshistoria för kommande generationer att läsa. Förmodligen har vi alla episoder från livet som kan säga någon något. Om Barstols skribenter idag skulle skriva ner sina memoarer skulle inledningen kunna låta såhär.

Maths: Jag vet inte om fåglarna kvittrade den dagen jag föddes, eller om solen sken eller ens om pappa egentligen hann fram i tid när han cyklade i vansinnesfart till sjukhuset på en stulen cykel, men jag vet att mamma blev kompis med kvinnan som låg i samma rum på BB och att den kvinnan kom från Spanien.

Jonas: Jag smet in i hennes klassrum istället. Jag gick fram, slog mig ner på platsen bredvid henne, och presenterade mig för den vackraste spanjorska jag någonsin hade sett. Trots att jag både förr och senare har fattat oändligt många viktiga beslut genom att vända ut och in på hela min värld och analysera allt in i minsta detalj, är mitt livs bästa och viktigaste beslut ett resultat av stundens ingivelse.

Kniven: Jag är fortfarande exakt samma människa därinne. Exakt den jag varit så länge jag över huvudtaget existerat. Ändå känner jag inte igen mig själv. Ändå kommer jag aldrig kunna förstå varför jag är den jag är. … Och att jag en gång funnits. Det kan liksom kvitta. Vi kvittar. Vi är inte av betydelse, inte ens för oss själva.

Matt: Hon hette Britt-Louise och var sötast i hela skolan. Jag hade chans på henne. Vi gick i andra klass och min kompis Kristoffer var också tillsammans med henne. Många av de andra killarna brydde sig inte om tjejer utan spelade bara fotboll på rasterna. Jag och Kristoffer brydde oss bara om tjejer. När vi fick för oss att fråga chans på Britt-Louise alla vänner blev hon sur och gjorde slut med oss båda. Senare blev hon ihop med Kristoffer igen men jag fick inte en andra chans.

David: När jag ser tillbaka på mina åttio är det framför allt med glädje över …

Av Matt matt@barstol.nu