Är du trettiofem och reklamare och går omkring med uppkavlade chinos och rutig skjorta med hängslen över och sportar en sån där tysk trettiotalsfrisyr med trimmade sidor och lite längd högst uppe på hjässan, ja då är chansen stor att du redan har eller i alla fall överväger ett ankare på underarmen.

Ankaret är nämligen den nya hockeyfrillan. Vänta, tillåt mig att utveckla innan du rynkar på näsan.

Inte sedan den ironiska hockeyfrillan med tillhörande prasselbyxa i nittiotalets skymning har reklamar/media/hyperisland-uniformen varit lika konform ut som nu. Alla ser exakt likadana ut. Som små hängselsmurfar med uppkavlade svarta sotarmössor på toppen. Och ett ankare på underarmen.

När jag härom kvällen dryftade den här frågan med min goda vän Mattias gav han mig en så underlig blick att jag av oro för att han skulle kavla upp armen och visa en inplastad bläcka var tvungen att skjuta in att en ankartatuering inte alls behöver vara malplacerad om man likt honom när ett genuint vurmande för båtar. Men så är han ju före detta reklamare och har säkerligen närt hemliga drömmar om såväl hornbågade glasögon som hockeyfrillor genom åren.

Och det är okej, det handlar ju bara om mode. Men du, en tatuering kan du till skillnad från frisyren och de där fula hängslena få dras med längre än önskat och vill du i framtiden utstråla annat än att du vintern 2010 saknade förmåga till kritiskt tänkande bör du, nej ska du, hoppa över den där ankartatueringen som du har gått och klurat på. Annars kan du lika gärna slå till med ett kinesiskt tecken i svanken, en indianfjäder på bröstet och en tribal på kring överarmen bara för att visa att du hängt med i svängarna och följt varje tillfälligt nyck sedan tidigt nittiotal.

Tatueringar är dyra och tidskrävande och smärtsamma att sätta dit såväl som ta bort.

Tänk i alla fall igenom saken en extra gång, Kapten Haddock.

Av David david@barstol.nu

Maths: Bäst just nu är definitivt att cykla till jobbet! Varför? Jo, för på fredag eftermiddag framåt fyrasnåret så kan man rota i kylen i fikarummet och där brukar det allt som oftast finnas några öl kvar från någon fest. Då tar man en öl, sätter sig på sin plats, och blir fasligt kreativ i ett huj.

Mattias: Mitt tips är Melody Gardot. Skön matinémusik för slöa söndagar i strumpläst.
http://www.melodygardot.com/

David: Country/rock-bandet Richmond Fontaine besöker i dagarna Sverige. Ni kan se dem live på följande ställen:

15/2 Bonden, Stockholm
16/2 Club Woody, Göteborg
17/2 KB, Malmö

Dra på din bästa flanellskjorta och ladda upp med blaskig amerikansk öl. Bättre än så blir det inte en afton i februari.

Matt: Trailer Park Boys. Kanadensisk tv-serie som kretsar kring de boende i Sunnyvale trailer park. I centrum finns de tre vännerna Ricky, Julian och Bubbles. Mellan deras fängelsevistelser spenderar de dagarna med att dricka rom, odla cannabis och planera den perfekta stöten.
Hysteriskt rolig serie. Det finns sex säsonger och två långfilmer.

Jonas: Vinter-OS. Såklart! Det mest macho av alla mästerskap har precis  dragit igång och håller på i två veckor framöver. Njut av de sjuka  farterna i störtloppsacken, skridskorns svällande lårmuskler, de  kastade handskarna i hockeyrinken, de hisnande höjderna i backhoppningen och den rena dödslängtan i skeletontävlingarna. Tillhör man den snällare sorten och har lagt snoppmäteriet bakom sig kan man istället var fjärde år helt legitimt förlora sig i ljuvliga nördsporter som curling, konståkning och skidskytte. På en TV nära dig.

Kniven: Mia Skäringers turné. “Dyngkåt och hur helig som helst.” Missa inte. ticnet.se

Av Kniven kniven@barstol.nu

Det är söndag. Pappa är 34 år och sitter i plyschsoffan. Klockan är snart fyra och det är matiné på tv om en colliehund. Jag sätter mig i ena hörnet och drar upp knäna. Pappa stirrar tyst mot rutan och ser koncentrerad ut. Hunden springer runt i bergen och verkar leta efter något. Det känns mysigt att titta på film. Vi brukar inte se på film ihop så ofta. Pappa tittar alltid på så tråkiga program som Rapport eller Sportspegeln. Aldrig att han ser på naturprogrammen med Arne Weise eller på barnprogrammen med mig. Mamma tittar nästan aldrig på tv, bara på vädret med John Pohlman och om vi har myskväll och ska titta på Razzel eller på Nöjesmassakerna somnar hon nästan direkt när hon satt sig i soffan och snarkar med öppen mun och ser ut som ett mongo.

Mamma städar och diskar jämt. Eller lagar mat. Hon står alltid ute i köket eller inne i grovköket och tvättar maskin efter maskin. Inne i grovköket är det alltid fuktigt. Det luktar tvättmedel och vattnet rinner i små droppar längs dom aprikosa väggarna ner på golvet. Bredvid tvättmaskinen står den stora extrafrysen. Mamma brukar sätta små lappar på fryspåsarna och platta till maten innan hon fryser in den. Dillkött 17/2, Köttfärssås 18/2, Kalops 19/2. Frysen är proppfull med mat och vit frost och ibland får man banka in maten i hyllorna bland alla hembakta brödkakor, broccoli, kanelbullar, köttfärs i storpack och all fisk som hon rensat, fileat och benat ur. Mammas händer är nariga och skrovliga som sandpapper. Fingrarna är fulla av missfärgade sprickor och ser smutsiga ut även om hon tvättar dom. Ibland målar hon dom korta naglarna neonrosa eller cerisrosa. Det ser fult ut tycker jag, man ser det fula i alla fall. Men mamma gillar rosa. Hon brukar matcha nagellacket med sin cerisrosa dress. ”Det är snyggt när det matchar.” säger hon.

Pappa är mest ute i vardagsrummet eller på jobbet, eller så tar han sig en lutare med en prydnadskudde över ansiktet inne i dubbelsängen. På helgen bäddar han och lyssnar på Svensktoppen och ibland hämtar han tvätten i tvättstugan nere på gården eller åker och storhandlar med en jättelång lista som mamma har skrivit. Ibland skäller mamma på pappa när han har handlat fel saker, då blir pappa jättearg och kastar maten i golvet. En gång kastade han en senapsburk på väggen så det blev ett stort hål.

Vi tittar på filmen. Hunden har hittat en gråtande pojke under en gran nu. Pappa berättar att han hade en likadan hund när han var liten, att det var hans bästa kompis men att den hade dåliga nerver och var för nervös. Plötsligt råkar hunden i filmen illa ut och försvinner i en älv. Pappa blir alldeles tyst. Musiken är hög, det låter som hundra fioler och pojken gråter ännu mer. Pappa snyftar till. Han skymmer ögonen med handen. Jag skruvar på mig. Det känns obehagligt inne i kroppen. Pappa har bara gråtit en gång förut, när den där kända gubben Palme dog. Och nu det här med hunden. Jag vet inte vad jag ska göra, det känns så overkligt när pappa gråter. Mamma gråter ofta åt allt möjligt, hon skriker och gråter i köket, på toa, i hallen och i sovrummet. Ibland gråter hon och skriker jättehögt när hon ruskar tvätt inne i grovköket och slår tvätten hysteriskt mot tvättmaskinen och handfatet innan hon hänger upp den på linorna. Jag är van, det brukar alltid gå över. Det är väl bara för att hon har så mycket att göra hela tiden.

Men med pappas snyftande andetag går det nästan inte att stå ut. Jag vill att han ska sluta nu. Jag förstår inte vad han är så ledsen över. Vi som hade det så mysigt och allt. Han reser sig upp och går in mot sovrummet och jag hör hur han stänger dörren. Nu skrattar alla i filmen. Hunden klarade sig visst och är dyblöt när pojken kramar om hans hals. Jag sitter ensam i soffan. Mamma skramlar med disken ute i köket. Filmen verkar vara slut. Den fula hunden springer över en sommaräng och försvinner bakom en kulle. Den fula pojken ler fjantigt och springer efter.

Av Kniven kniven@barstol.nu

Det var fredag och arbetsveckan var över. Sofie lagade middag och jag satt i vardagsrummet och tittade på tv. Jag kände mig tillfredsställd och behaglig till mods, med fötterna på bordet och en liten whisky i handen. Mellan mig och teven stod en stor bukett med rosor från förra veckan. Vi hade till slut förlovat oss.
Jag tog en liten klunk av spriten. Rök steg upp genom näsgångarna och tände eld på svalget. Ringen skavde på fingret. Efter ett helt liv utan skulle det nog ta ett tag att vänja sig.

”Fan!” hördes det från köket. Jag tog en liten klunk till. ”Vad händer, älskling?”
Sofie kom in i rummet.
”Vi har ingen créme fraiche. Jag måste ha créme fraiche till grytan. Du får gå iväg och handla.”
”Självklart”, sa jag, fast jag inget hellre ville än att sitta kvar i soffan. Det var ruggigt ute, och hade man väl kommit in ville man inte ut igen.
”Köp lite juice till i morgon bitti också. Och kom tillbaka snabbt – jag älskar dig!”

Ute var det kallt och rått och jag kunde inte se en människa. Den blå bussen kom stånkande i backen. Jag började jogga mot hållplatsen.

När jag handlat färdigt och gick ut ur butiken så hörde jag en koltrast från något av de höga träden i parken tvärs över gatan. Det kändes konstigt och fel. Koltrastens vackra sång ska höras i vårkvällens skymningsland, inte en mörk och kall februarikväll som denna.
Fågelns lockrop gjorde mig vemodig. Jag kom att tänka på min uppväxt på landet, vi bodde i närheten av en sjö. När isen om vårkanten släppte taget om stränderna så steg en djup doft från vattnet. Det var som om något kom upp ur de kalla vågorna och lindade sig om livet. Och när solen slocknade i sjöns mörker och himlens sprakande färger bleknade, så sjöng koltrasten med en känsla som gick rakt in i hjärtat – precis som ikväll. Men det var inte vår nu, utan vinter, och sjön där ute låg täckt med is och marken var hård och kall.

Snart kom bussen. Jag var nästan helt ensam ombord. Efter en stund stannade den vid ett rödljus. På andra sidan gatan låg en frisörsalong. Den såg helt vanlig ut, men det var något som inte stämde. Frisören stod mitt på golvet, helt stilla med händerna hängande vid sidorna. Han stirrade rakt in i spegeln. Lokalen var blek och kall i det vita lysrörsljuset. Jag kunde inte se någon kund, och jag undrade förstås varför han bara stod där, det såg ju inte naturligt ut.
Medan jag satt och tittade så började det snöa. Stora, tunga flingor som lugnt dalade ned från himlen. Sedan slog ljuset om och bussen tog fart igen. Vi åkte ett par kvarter genom tomma gator, jag tror inte vi mötte en enda bil på vägen. Här och där klev folk av, och till slut var bara jag kvar.
Den främre delen av bussen var helt mörklagd. Jag såg framför mig en spökbuss med tom förarstol som körde mig genom mörka och ödsliga gator för att aldrig mer stanna. Ibland skulle jag höra skrap och brus från radiosystemet, och ett tyst knarrande när ratten vreds runt av sig själv. Trots att det var en barnslig tanke, så kände jag en oro i magen som gjorde mig lite kallsvettig, så jag tryckte på stoppknappen fast det var ett par hållplatser kvar. Jag blev löjligt lättad när bussen saktade in som vanligt vid stoppet

Sedan jag var barn har jag tyckt om att titta in hos andra människor när jag är ute och går på kvällen. Det lyser så hemtrevligt i fönstren, och det ser alltid mysigare ut hemma hos andra. Så jag gick längs trottoaren och tittade upp på fasaderna. Jag promenerade förbi ett fönster med vita gardiner och en jättelik kristallkrona med nedtonade lampor. Jag kunde inte se mer av rummet eftersom fönstret satt en bit upp, men jag fick ändå en känsla av ödslighet, och den där oron i magen kom tillbaka. Jag fortsatte gå och tittade in genom fönster efter fönster som jag passerade, men de gav alla ett avmätt och kallt intryck. Plötsligt fick jag en stark känsla av att alla hus bara var kulisser, fullt möblerade med TV- och radioapparater som brusade och flimrade, men helt tömda på liv. Som om alla människor försvunnit, och jag var ensam kvar.

Väl framme vid mitt eget hus fungerade inte portkoden. Jag stod där en stund och undrade vad jag skulle ta mig till, mobiltelefonen låg kvar uppe i lägenheten. Jag sparkade till dörren i ren frustration och då gled den upp – den hade inte ens varit låst. I trapphuset stod jag en stund och vädrade i luften. Det luktade annorlunda. Man brukar ju inte tänka på sin egen hemmalukt förrän man varit bortrest ett tag, men nu kände jag direkt att det gick ett stråk av något obekant i luften.
När jag satte nyckeln i ytterdörren var det något fel med låset där också, hur jag än försökte kunde jag inte få in den. Jag ringde på i stället. Först hände ingenting, men jag tänkte att Sofie kanske höll på att stöka i köket och inte hörde. Jag satte fingret mot knappen och höll den intryckt en stund. Efter ett tag hördes rörelser på andra sidan dörren. Så vred hon om låset och öppnade dörren.

Så här i efterhand, när jag satt mig för att skriva ned allt, undrar jag om jag kunde ha agerat på något annat sätt, men jag tror inte att det hade varit möjligt. Vissa saker är man helt enkelt inte förberedd på.
Det var nämligen inte Sofie som öppnade dörren.
Det var jag själv.

Jag stod en lång stund och glodde, åtminstone kändes det så. Mannen i dörren – jag – såg fundersam ut.
“Ja?”, sa han. “Kan jag hjälpa dig?”
Jag fick svindel, det började susa i öronen. Jag kunde inte få fram ett ord.
“Du kanske har tagit fel dörr?”, sa min egen röst. Den lät precis som när man hör sig själv på band och inte kan begripa att det är så man egentligen låter.
“Vem skulle du till?”
“M-men… jag bor ju här…”, sa jag efter en lång paus.
Han log osäkert. “Nej, det tror jag inte, här bor ju vi!”
“Vem är det?”, hördes Sofies röst inifrån lägenheten.
“Sofie!”, ropade jag och trängde mig in genom dörren. Mannen knuffade ut mig. Han såg skärrad ut.
“Hör du, jag vet inte vem fan du tror att du är, men här bor jag och min tjej och du gör nog bäst i att sticka härifrån nu!”
Han började stänga dörren. Jag fick in en fot i springan.
“Vänta lite nu! För fan, vänta!” skrek jag.
“Sofie, ring polisen NU!”
“Vad är det som händer?”, ropade Sofie.
“Vänta, snälla, vänta”, sa jag. “Jag förstår inte. Jag fattar inte. Vad är det som händer?”
“Jo, det ska jag tala om. Du har gått fel, och nu ska du gå härifrån!”
“Vänta… vänta, vänta. Det står en… en Laphroaig på vardagsrumsbordet. Bara lite är kvar. Jag tappade den i golvet i förra veckan och då rann hälften ut. I… i vardagsrummet ligger en grå matta från Mio, och på soffbordet står en vas med röda rosor. Jag… du… vi är förlovade! Sofie och jag!”
Jag höll upp fingret, ringen satt gudskelov fortfarande kvar. Min dubbelgångare i dörren såg skeptiskt på mig.
“Jag vete fan hur du känner till det där med whiskyn, men du är verkligen inte förlovad med Sofie, och det är inte jag heller. Några jävla rosor har vi inte. Och nu ska du sticka härifrån. Min tjej håller på och ringer polisen där inne!”
Nu var suset i huvudet så högt att jag inte längre hörde vad han sa. Jag såg bara mitt eget ansikte, det som jag sett i spegeln tusentals gånger förut. Jag kände till varenda por, varenda hårstrå. Ändå var det där någon annan. Jag knuffade undan mig själv och tog ett kliv in i lägenheten. Allt såg precis ut som vanligt. Det luktade köttgryta. Genom halldörren skymtade vardagsrumsbordet och whiskyflaskan. Sofie stod i hallen, men nu skrek hon till när hon fick syn på mig.
“Sofie, för fan! Vad är det som händer! Sofie! Det är ju jag!”

Längre hann jag inte förrän jag kände ett hårt grepp om axlarna och blev uthivad i trapphuset. Jag föll omkull och kände en skarp smärta i armbågen. Dörren slogs igen med en smäll. Jag satt där på golvet i trapphuset, helt desorienterad. Deras upprörda röster skrek innanför. Sedan hörde jag hur porten öppnades nere i trappen och hur en polisradio skrapade till. Under bråkdelen av en sekund gick jag igenom mina valmöjligheter. Det fanns inget att göra, vad skulle jag säga? Jag reste på mig och sprang så tyst jag kunde upp för trapporna, upp på vinden. Jag stod en stund i vindsdörren och lyssnade. Där kunde jag höra brottstycken av min egen upprörda röst några våningar ned.
“Helt galen… sa han bodde här… försökte tränga sig in…”

Långt senare vågade jag mig ned för trappan igen. Jag stod en stund och andades i mörkret utanför dörren. Drog med fingret på namnet på brevlådan. Mitt namn. Min lägenhet. Sedan gick jag ut på vädringsbalkongen en halv trappa upp och tittade in genom fönstret. Där, i vardagsrummet, satt Sofie och jag själv. Vi pratade upphetsat, jag såg skrämd ut. På bordet stod flaskan, men den var nästan tom nu. Mina händer darrade. Det stod ett glas framför Sofie också – hon som inte ens drack.

Det hade blivit natt. Snön hade fortsatt falla och staden var tyst och öde. Jag hade ingen aning om var jag skulle ta vägen. Allting kändes helt sinnessjukt. Då fick jag syn på den lilla frisörsalongen som jag åkt förbi med bussen några timmar tidigare. Jag gick fram till fönstret och tittade in. Salongen var stängd, lysrören släckta. Allt såg prydligt och välstädat ut.

Och det var då det hände. Jag stelnade till och frös fast. Ett moln av is fyllde magen. Jag stod där och svajade och stirrade in i glasrutans reflektion.

Men ansiktet som stirrade tillbaka tillhörde någon annan.

Av Mattias mattias@barstol.nu

Mediadrevet går sin gilla gång. I skrivande stund är det VD-ar och styrelseordföranden för hjälporganisationer som står i skottlinjen. Bengt Westerberg fick ta första skottet, åttahundratjugotvåtusen kronor om året är hans arvode som styrelseordförande för Röda Korset och kvällspressen har som ett direkt resultat av denna summa fått spontan grupporgasm. Kartläggningen fortskrider med oförminskad kraft. 

Låt oss med ens klargöra en sak: åttahundratjugotvåtusen kronor är en tämligen blygsam summa jämfört med de flesta styrelseordförandearvoden inom svenskt näringsliv. Carl Bildt fick till exempel 2,7 miljoner som ledamot i Vostok Naftas styrelse (källa: Expressen), vilket i sig är en politikerskandal som har fått alldeles för lite mediautrymme om du frågar mig. Snacka om att köpa sig en stark lobbyröst inför planerna att dra gasledningar genom Östersjön. Råkar du vara styrelseordförande i Swedbank så håvar du in 1 375 000 kronor per år i arvode (källa: Swedbanks årsstämma), det är inte heller illa pinkat för en verksamhet som gick med miljardförlust förra året och nästan drog ner hela nationen i skiten med sina baltiska äventyr. 

Nej, det är väl det här med att Bengt sitter som ordförande i en ideell hjälporganisation som gör att våra moralkänselspröt börjar vibrera. Är det verkligen okej att lyfta så mycket pengar för att hjälpa människor i nöd? Borde han inte känna sitt kall här och i princip jobba gratis? Det är ju faktiskt våra pengar, våra surt förvärvade pengar, som han lurar till sig via snyftkampanjer och sen dricker champagne för. Blodet svallar hos svensken, det är ju fanimej skandal! 

Här är det frestande att dra liknelser med läkare. En läkare hjälper människor i nöd, räddar liv, hela den svängen. En läkare är också, i de allra flesta fall, landstingsanställd och får därigenom sin lön från oss skattebetalare. Och läkare tjänar bra pengar, det kan ni tro, men det är väl ingen som har några problem med läkarlönerna såvitt jag vet. Landstingsdirektörers arvoden har inte heller skapat några drev vad jag kunnat se. Där är vi tämligen överens om att lönen är befogad, de gör ju ett FANTASTISKT jobb de där läkarna! Så vad är skillnaden? Varför blir vi så förbannade på Bengt Westerberg? Borde inte han också få bra betalt för att rädda liv? 

Två saker: Nummer ett, Bengt Westerberg är ingen läkare, han är styrelseordförande. Han räddar inte liv om dagarna, inte direkt alltså utan bara kanske i bästa fall indirekt. Med andra ord har vi svårt att se kopplingen mellan hans höga lön och nyttan han gör för till exempel de drabbade i Haiti, även om den naturligtvis finns där. Nummer två, Röda Korset lever på frivilliga bidrag, och det där med frivillighet sätter ofta helt egna moralregler. Visst, skatter är en sak, där har vi nog (speciellt vi svenskar) lärt oss att acceptera ett visst, ska vi säga.. svinn, på vägen fram till nyttans mål. Men när Röda Korset har kört sina kampanjer i media och vädjat till våra känslor, till vår medmänsklighet, ja då går skam på torra land för drygt åttahundratusen. Vi känner oss lurade helt enkelt, de spelade på våra känslor. 

Jag tycker så här. Det finns regler för ideella hjälporganisationer, och om vi tycker att organisationerna blåser oss så borde väl första steget (efter att vi slutat ge dem pengar alltså) bli att se över reglerna. För att till exempel få ett så kallat 90-konto måste 75 procent av intäkterna gå till ändamålet. Med bara en snabb amatörblick kan jag tycka att 75 procent låter lite, 90 procent skulle kännas bättre. Då skulle automatiskt de värsta förmånerna få stryka på foten. 90 procent för ett 90-konto, låter väl som en klatschig slogan? 

Sen är jag alldeles övertygad om att Bengt Westerberg gör ett bra jobb som styrelseordförande för Röda Korset, och han är dessutom (eller var åtminstone innan det här drevet gick igång) ett bra ansikte utåt för vilken organisation som helst. Som han själv påpekar, han skulle förmodligen tjäna mycket mer pengar om han tog motsvarande roll inom näringslivet eller den kollektiva sektorn. Om jobbet han lägger ner är värt det arvode han får har däremot blivit en moralfråga som hamnat i en alldeles egen kontext, en kontext där kvällspressen räknar ut hur många matransoner till svältande barn som Bengts arvode skulle räcka till. Och väl där kan det här bara gå åt ett håll, det blir bye bye Westerberg inom kort. 

Ni får ursäkta mig, men för mig är det här en klockren icke-fråga. Åtminstone om man väljer bort moralaspekten och antar ett mer klassiskt marknadsliberalt förhållningssätt. Om Folket tycker att Röda Korset betalar för mycket pengar till styrelse och chefer, då ska Folket sluta ge pengar till Röda Korset. Det kallas självsanering och är en av kapitalismens grundpelare. Så länge informationen är fri och kvällspressen nosar upp den så har vi ju allt beslutsunderlag vi behöver för att avgöra saken själva. Eller? Sluta ge pengar till Röda Korset, sätt press, använd din konsumentmakt. Skitenkelt. Men att Bengt borde jobba gratis är bara nonsens. Ställer vi det kravet på styrelser för ideella organisationer så har vi snart inga kvar, vilket när jag tänker efter kanske inte är det sämsta alternativet.
  

PS
Men Carl Bildt kom alldeles för billigt undan, och det grämer mig (alla dessa dagar).

Av Maths Enocsson maths@barstol.nu

Den första februari släpptes årets första nyheter i systembolagets sortiment. Systembolaget har proklamerat att årets tillfälliga drycker ska finnas i en större mängd än tidigare och det utlovas en satsning på spännande öl från svenska och utländska microbryggerier. Barstol har testat tre av de nyligen lanserade ölsorterna.

Oppigårds Amarillo Spring
Oppigårds hör till en av favoriterna bland de svenska bryggerierna och all deras öl håller en hög klass. Så också Amarillo Spring. Den här ölen lanserades redan 2009 på ölmässor under namnet 7th anniversary ale och efter ett varmt mottagande säljs det nu på flaska.
Som namnet antyder är det den amerikanska humlen Amarillo som använts, endast Amarillo och mycket av den. Amarillo har en fruktig smak med toner av citrus. I Amarillo Spring har den humliga beskheten en harmoni med maltsötman och den bjuder också på en ljuv bitter eftersmak.
En flaska på 33 cl kostar 19,90 och har en alkoholhalt på 5,9%

Anderson Valley Hop Ottin’ IPA
Anderson Valley är ett helt nytt bryggeri för mig men mindre bryggerier i Kalifornien brukar kunna sina saker. Hop Ottin’ IPA gör ingen India Pale Ale fantast besviken. Den är alkoholstark men inte så söt. Istället är den torrt bitter med smak av karamell och grapefrukt. Den har också en metallisk avslutning som jag finner så tilltalande.
En flaska på 35,5 cl kostar 24,30 och har en alkoholhalt på 7%

Pistonhead Hot Roddin’ Lager
Pistonhead är Spendrups försök att hotta till sin öl och image. Tyvärr lyckas de inte – inte alls. Enligt bryggarna själva har de tagit inspiration från amerikanska microbryggerier och släppt loss experimentlustan. De har bland annat använt sig av de amerikanska humlesorterna Amarillo och Cascade och tjeckiska Saaz. Men de smaker som borde finnas där lyser med sin frånvaro. Det är en platt öl som inte smakar mycket alls och eftersmaken är helt obefintlig. Trots att etiketten är tuff med Calaveradödskalle och flirtar med rockabillykulturen är det en riktigt riktigt tråkig öl. Endast det låga priset är positivt men det avslöjar också att de goda humlesorterna använts sparsamt.
En flaska på 33 cl kostar 11,50 och har en alkoholhalt på 5%

Av Matt matt@barstol.nu

Är inte vi ensamma?
Jo, det är vi.
Men jag tyckte att jag hörde någon.
Det tror jag inte. Det är ingen annan hemma.

Jag arbetar på ett korttidsboende för autistiska ungdomar och den här dagen hade en av våra gäster ledigt från skolan. Vi satt i vardagsrummet och tittade på de sena morgonnyheterna.

Sen hörde jag det också. Men det var varken röster eller steg i korridoren eller något annat som förkunnade att vi fått sällskap utan ljudet av vingar som slog.

Jag reste mig från soffan och gick ut i köksdelen, som ligger i en öppen planlösning tillsammans med vardagsrummet, varifrån ljudet kom och där ovanför fläkten slog en fågel vilt med vingarna och försökte liksom slunga sig ut genom väggen.

Kom och titta.
Men det är ju en fågel.

Vi öppnade altandörren på vid gavel och stängde dörrarna till angränsande rum och satte oss på avstånd för att inte skrämma fågeln.

På samma sätt som den sökte sig till luftventilen ovanför fläkten borde den känna av draget från den öppna dörren och ledas dit av instinkt.

Men icke.

Fågeln fortsatte slunga sig mot väggen strax under ventilen och tog en liten flygtur mot fönstret på motsatt sida och slog i glaset och flaxade och vände och slungade sig in i väggen igen och jag tänkte att det är sant som det sägs att fåglar är synnerligen korkade djur och den här stackaren kommer bryta nacken om den bara kommer upp i tillräckligt hög hastighet.

Då slog den sig ner på gardinstången ovanför fönstret bara någon meter från den öppna dörren. Och där satt den. Tillsynes stillsamt kontemplerande.

Och vore man nu inte av en rastlös typ hade man kanske låtit den sitta där ifred och samla kraft inför ytterligare en hopplös batalj med väggen. Men nyfikenheten och känslan av att vara uppe i något oväntat och lite spännande höll oss kvar.

Jag tog en stor kökshandduk med avsikt att skrämma fågeln åt rätt håll genom att vifta med den som en tjurfäktare, men när jag kom vid sidan av hoppade den bara stillsamt ner på köksbordet, rundade en blomkruka och flaxade upp och satte sig på blomman.

Precis som jag kommit tillräckligt nära för ett utfall tog den luft igen och störtade fram mot luftventilen vid fläkten och pang rakt in i väggen. Aj. Och den sjönk ner mot köksbänken med vingarna hopplöst flaxande och tog mark och slog bara lätt omkring sig och nu dör den hann jag tänka, jag mördade den, innan den plötsligt fick fart och sköt rakt upp och iväg och ut genom den öppna altandörren och vi jublade och klappade händerna och jag vek ihop handduken och lade tillbaka den i linnelådan.

Han behövde nog slå i något hårt för att få rätt på skallen och hitta ut, sa vår gäst.

Ja, sa jag, så var det nog.

(Händelsen är något korrigerad för att inte innebära ett brott mot tystnadsplikten.)

Av David david@barstol.nu

Denna veckas söndagspanel är busenkel. Den består av ett snabbtest av våra preferenser där vi tvingats välja en av två saker. Allt för att ni skall kunna jämföra oss skribenter med varandra. Och förhoppningsvis vilja jämföra er själva med oss. Skriv ner dina egna val i kommentarsfältet, tack!

1. Öl eller Vin? Öl: Kniven, Maths, David, Mattias, Matt. Vin: Jonas

2. Playa eller Alper? Solstol: Kniven, Maths, David, Mattias, Matt. Skidor: Jonas

3. Blur eller Oasis? Blur: Kniven, Maths, David, Mattias, Matt, Jonas. Oasis: -

4. Jeans eller Kostym? Jeans: Kniven, Maths, David, Mattias, Matt. Kostym: Jonas

5. Morgonkaffe eller Morgonte? Kaffe: Kniven, Maths, David, Mattias, Matt, Jonas. Te: -

6. Let’s Dance eller På spåret? Dans: Mattias, Matt. Tåg: Kniven, Maths, David, Jonas

7. London eller Berlin? London: David, Matt. Berlin: Kniven, Maths, Mattias, Jonas

8. Kött eller Fisk? Kött: Maths, David, Mattias, Matt. Fisk: Kniven, Jonas

9. Elvis eller Beatles? Elvis: Kniven, Maths, Matt, Jonas. Beatles: David, Mattias

10. Pasta eller Potatis? Pasta: Kniven, David, Matt, Jonas. Potatis: Maths, Mattias

Nej, det är väl självklart att vi inte skall ha något förbud mot vare sig burka eller niqab. Vad skulle vi uppnå med det? Det tvistas om kvinnorna som bär dem gör så av fri vilja eller av tvång. Själv misstänker jag att båda skälen förekommer, men ur förbudssynpunkt är det egentligen ointressant. Bär man det av fri vilja är förbudet verkligen att inskränka den personliga friheten, jag menar, vi vill väl ha ett samhälle där folk får klä sig som de behagar? Bär man burka eller niqab för att en förälder eller någon annan tvingar en till det är jag rädd att ett förbud gör straffet för dessa kvinnor än värre: “Kan du inte gå ut i burka så går du inte ut överhuvudtaget”. Ett förbud bör vi således inte ha.

Detta var också det vår statsminister uttryckte i en intervju härförleden. Dock gjorde han tillägget att han ansåg att dessa plagg inte var något positivt och inget han vare sig ville uppmuntra eller se mer av i Sverige. Önskemål, inget förbud. För detta fick herr Reinfeldt en hel del kritik – av meningsmotståndare, i media och av många vänner till mig. En kritik som jag faktiskt inte kan förstå över huvud taget. Jag behöver hjälp att komma till insikt i vad kritiken egentligen handlar om, så snälla, förklara gärna.

Jag vägrar att tro att det är den vanliga trötta kritiken som kommer bara för att man inte gillar Fredrik och det han representerar – att man måste tycka b bara för att han tycker a.

Inte heller kan jag tro att kritiken handlar om att han uttryckte sin åsikt när han blev tillfrågad om den. Som Sveriges statsminister skall man väl ha en uppfattning om ett ämne som alltid är aktuellt i det samhälle man regerar, och som var extra mycket på tapeten pga av förbudssnurren i Frankrike? Det är väl också en bra sak att artikulera och stå för den åsikten?

Då måste alltså kritiken handla om meningsskiljaktigheter i själva sakfrågan. Och då förstår jag om möjligt ännu mindre. Vad anser ni är positivt med burka och niqab? Vad gott skulle kunna komma ur användandet av dessa? Jag kan bara se det som ett enfaldigt religiöst påhitt, och som dessutom endast drabbar ena halvan av befolkningen. Det kan väl inte finnas något bra med plagg som helt fråntar just kvinnor sin offentliga identitet, och gör henne till ingen? Eller har jag missat nåt? Upplys mig, snälla.

Och hur är det tänkt att en burkabärande människa skall kunna integreras med mig och alla andra som utgör vårt samhälle? (Jag pratar integration nu, där vi alla skall försöka närma oss varandra, och inte assimilation. Då hade ju ett förbud varit klockrent, i kombination med en lag om strikt svensk dresscode bestående av smala jeans, tight top och svanktatuering). Om jag går till mig själv känner jag spontant att det blir svårt att närma mig någon jag inte kan se ansiktet eller ens ögonen på. Än mindre inleda en konversation. Men det kanske är just att hålla kvinnorna borta från det offentliga livet – och troligtvis arbetslivet också – som är själva poängen?

Spelar det egentligen så stor roll om kvinnorna bär den av fri vilja eller inte? Åsikten om burka och niqab kan man väl ha oavsett? Det finns massor av saker som människor gör av fri vilja men som vi tycker är skitdumt, skadligt eller rent av livsfarligt. Själva objekten blir ju inte bättre bara för att folk använder det av fri vilja. Eller?

Hur kan begåvade människor, som normalt sett är övertygade om att alla vinner på ett jämställt samhälle, hålla kulturrelativismens fana så hårt och så högt att de kritiserar någon för att han uttryckt en åsikt som egentligen borde kunna delas av de allra flesta? Förklara gärna det för mig.

Regndropparna drar oregelbundna streck på fönsterrutan. Först tunt och försiktigt, sedan allt hårdare tills de slår vilt mot glaset.

Inomhus sitter Anders och tittar ner på gatan, med ryggen mot vardagsrummet som är helt vitmålat och möblerat enligt inredningsmagasinens strama doktrin. Han har lättat upp det linjära och strikta med en fondvägg, men det finns inga onödiga föremål, inga böcker och inga prydnadssaker förutom en stor och exklusiv glasskål som står på vardagsrumsbordet från Svenskt tenn. På väggarna hänger generiska men dyra affischer som han låtit glasa in i ramaffären på hörnet. Fjärrkontrollerna till plasman och hemmabiosystemet ligger prydligt uppradade på bordsskivan.
När han någon gång haft besök så känns rummet lite nedsolkat när de gått därifrån. Besökarna finner å sin sida ingen ro. Vardagsrummet är som en vänthall, en plats där man alltid känner en viss nervositet, som om man snart förväntas resa sig och byta plats. Det finns inget att sjunka ned i, inget att betrakta. Avsaknaden av personliga föremål gör det svårt att hitta samtalsämnen.

Anders gick aldrig gymnasiet, och högstadiebetygen var av förklarliga skäl ingenting att hurra åt. När han var tjugofyra år gammal läste han upp dem på komvux och tog en försenad gymnasieexamen med toppbetyg i alla ämnen. Han var smart, det var ingen tvekan om den saken. För sakens skull gjorde han högskoleprovet året därpå och fick 1.9 på första försöket. Då hade han redan börjat studera psykologi på Stockolms universitet och kompletterade det med spridda kurser i beteendevetenskap och filosofi. När han var tjugosju kom han in på Konstfack. Där läste han industridesign i tre år, och efter sin kandidatexamen fick han genast jobb på en i branschen hett eftertraktad designbyrå på Riddargatan i Stockholm. Hans första projekt för firman var en serie köksföremål adresserad människor som led av artros. För dem fick han pris av föreningen Svensk Form följande år, och blev omslagspojke i organisationens egen tidning.

Sett ur det perspektivet är Anders en till synes mycket lyckad person. Han bor på en fin adress i innerstaden och har gott om pengar. På gatan fem våningar ned står en silvergrå Audi, och av ungdomens problem att få tjejer syns inga spår. Han har 467 vänner på Facebook och en del av dem träffar han regelbundet på middagar, grillaftnar och fotbollskvällar framför teven. Och om några timmar kommer Tim hem från skolan, resultatet av en kort romans i tjugofemårsåldern. Ett verk han tog ordentligt ansvar för först flera år senare, när karriären redan var ett faktum.

Men just nu sitter Anders ensam i den tysta våningen och tittar ned på gatan. Det susar i elementen. En lastbil kör förbi med en  vibration som letar sig upp längs husväggen och får fönsterglaset att klirra. Han drar frånvarande med fingret över fönsterbrädan och försöker låta bli att tänka på det som varit.
Han förstår inte varför det där dykt upp just nu. Han har i princip inte tänkt på det sedan det hände. Han har aldrig varit mycket för ältande eller ånger, men plötsligt har det hela blivit något som ligger och gnager hos honom.
När hans mor dog var han förstås ledsen, men han hämtade sig ovanligt snabbt – redan efter någon månad kände Anders hur sorgens bojor lossade, och ganska snart var det som om hon aldrig funnits. Det var förstås inte normalt, och han fick gå till en psykolog som hade inrett sitt kontor på vindsvåningen i kommunalhuset. Hon satt och antecknade allt han sa med ett inåtvänt leende, och när han frågade om han fick elda i hennes sandlåda såg hon nästan salig ut. Efter några veckor slutade han gå dit på eget bevåg. Han förstod inte syftet och tyckte det var slöseri med tid. Då var han tolv år gammal.

Tre år senare hände det andra. Det som fick så stora konsekvenser, som berövade honom delar av hans ungdom och som nästan drev hans far från vettet. Det som han själv inte tänkt på ens i en sekund på nästan tjugo år – det som sorterats ned, arkiverats och glömts bort utan någon särskild tveksamhet eller ånger. Ingen på byrån skulle tro på det. Inte Anders, inte skulle väl han? Och det var heller ingen risk. Sedan dess har han bytt efternamn och är sig så olik att ingen någonsin skulle kunna känna igen honom.
Anders vet att han inte är som alla andra, att hans förmåga att glömma obehagliga saker inte är normal, och just därför blir han så handfallen när det plötsligt dyker upp ett gammalt minne som cirklar i honom som en retsam spyfluga.
Han sitter vid fönstret och försöker stänga av tankarna, försöker koncentrera sig på regndropparna, se mönster i rännilarna mot glaset. När det inte fungerar går han till gymmet och tränar så ursinnigt att det nästan svartnar för ögonen.

Senare på kvällen, med en flaska vin i kroppen, står han i dörröppningen till vardagsrummet och betraktar sin son med en ömhet han bara kan känna när han är berusad. Det regnar fortfarande, hårda slag mot fönsterblecket. Tim sitter och tittar på TV med uppdragna knän och ett allvarligt uttryck i ansiktet, med de mörka lockarna klistrade mot pannan och sina beniga händer slutna kring fjärrkontrollen. Han är så vansinnigt olik Anders själv i den åldern, att han ibland undrar om det verkligen är hans egen son. Och det är då det slår honom, som en blixt från klar himmel. Det rusar in i honom med en sådan kraft att han nästan tappar andan.

Vinets tröghet är som borttrollad. Anders springer ut i hallen, snappar åt sig nyckeln som hänger bredvid ytterdörren och tvingar sig själv att gå med lugna steg upp för trappan, allt medan pulsen slår hårt i honom. När han ska sticka nyckeln i vindsdörren märker han att handen darrar så mycket att han knappt får in den i låset.
Vindsförrådet är det dåliga samvetet, platsen han saknar kontroll över. Det är en sopstation avsedd för de minnen hans hjärna förträngt. När Anders fått upp hänglåset och öppnat kycklingnätsdörren, så står han en lång stund i halvdunklet och tittar ut över ett hav av omärkta flyttkartonger. Sedan börjar han slita i lådorna, river upp locken. Han häller ut innehållet på golvet, rafsar runt bland papper och småsaker med ett våldsam raseri. Och sedan dyker den upp, och allt blir stilla, men i hans huvud bultar hjärtat och han hör blodomloppet som en brusande fors.

Senare, i arbetsrummet, håller han skolkatalogen som om den vore en helig relik. Han vänder försiktigt blad, tvingar sig själv att granska alla de svartvita ansiktena i tur och ordning. Vilka frisyrer man hade, haha. Vilka kläder, hihi. Och sedan det oundvikliga, ansiktet som han förträngt, pojken som inte funnits på tjugo år. Det smala ansiktet med de allvarliga ögonen. Och i raden under: hans tvillingsyster Johanna, hon som flyttade med sin far till Malmö året innan. Hon med samma namn som Tims mor.

Och han går in i vardagsrummet igen, och står där och tittar på den allvarliga pojken i soffan. Och den plötsliga insikten om vem Tim är fyller honom med is, och får honom att vilja kräkas.

(Jag inser att den här texten kanske inte är så begriplig om man inte först läst texterna om Jonathan – 1, 2, 3)

Av Mattias mattias@barstol.nu