Jag kommer aldrig att glömma första gången jag såg Dylan Moran. Det var på morgonen efter den allra första daten med min, vad jag ännu inte visste, blivande man. Kvällen innan, efter bara tre öl i baren kunde vi inte hålla oss mer och jag tyckte det var dags att gå hem till honom. Efter att en nyöppnad flaska Mauro ställts på bordet kastade vi oss i armarna på varandra och i säng.

Hungern högg i magen när vi vaknade upp dagen efter i lugnet, svetten, ruset, rufset och med flinet över läpparna. Han mixtrade med datorn innan han gick ut till köket. “Kolla på det här så länge” sa han och böjde sig ner och kysste mig och försvann. Det som gick på var första avsnittet av Black Books.

Black Books är en bokhandel som ägs av den cyniska och mycket litterära men alkoholiserade Bernard Black spelad av Moran. Bernard har bara två vänner. Manny som med det väldigt flygiga håret, konstant positiv och diplomatisk blir anställd som assistent av Bernard efter han nästan kvävts till döds då han av stress råkat svälja ”The little book of calm”. Och Fran, som kärlekstörstande och tjurig vägg i vägg med Bernard driver en inredningsbutik som hon inte orkar med och istället ägnar sig åt vin, cigaretter, flörtande och skvallertidningar inne hos Bernard eller nere på den lokala puben.

Jag minns att jag låg på mage i sängen med huvudet i händerna och började skratta. Skratta åt den briljanta och sjuka dialogen, karaktärerna, över att dom helt enkelt var helt jävla underbara. Tillslut skrattade jag så högt att jag kiknade och bara låg där i en hög och höll mig om magen och pressade fram väsande ljud i något krampliknande tillstånd.

Black Books gjordes i tre säsonger. Tyvärr märks det att Dylan Moran tröttnade lite i sista säsongen och sedan dess har han gjort en del film och framförallt åkt jorden runt med sin standup och förra året såg jag hans fantastiska show ”What it is.” här i Göteborg. Det räcker nästan att säga att Moran är ett geni i hur han valt att kritiskt granska världen, sig själv och livet i allmänhet. Det gör ont av allt när han går igång, av skratt, av hat för mänskligheten, av ödmjukhet och kärlek. Det är tvära kast och att se Morans show live och som helhet slår givetvis alla youtubeklipp med ljusår. I april ger han några exklusiva föreställningar av ”What it is” igen och i Malmö, Gbg och Stockholm finns det chans att få skratta så att man dör i några timmar.

Här under följer två smakprov från Sidney förra året. Och vill du se Black Books finns den som box att köpa vilket jag verkligen rekommenderar, DVD:n går varm här hemma emellanåt. Men du som vill se ett hysteriskt roligt avsnitt från första säsongen där Bernard och Manny byter lägenhet medan deras ska saneras och förtär ett heligt vin värderat till 7000 pund som ska överräckas påven kan klicka här. Förtvivlat försöker dom att återskapa vinet med ett annat billigt vin medan Fran går på date som på sedvanligt vis går helt åt helvete.

Trevlig helg på er. Tjingtjong.

Av Kniven kniven@barstol.nu

Ni som har följt mig här på Barstol vet att jag inte är mycket av en förbudsivrare. Snarare tvärtom. Min liberala laissez faire-inställning är faktiskt något jag stoltserar med i både passande och opassande sammanhang. Men även jag har en gräns. Givetvis. 

Normalt sett anser jag att varje bransch skall vara självsanerande i så stor utsträckning som möjligt. Och vanligtvis brukar det fungera förvånansvärt bra. Men det finns en bransch där detta inte är i närheten av att fungera – där man tvärtom tenderar att påhejad följa branschens värsta skräckexempel. Så långt som möjligt; helst hela vägen ner till botten. Jag talar givetvis om journalistiken. 

Inte i någon annan yrkeskår är man väl så förtjust i att återvinna någon annans gamla avlagda alster som inom journalistiken? Inte nån annanstans sammankopplar man väl yrkesstolthet med förmågan att uttrycka sig på exakt samma sätt som så många konkurrenter och kollegor som möjligt har gjort förut? Och eftersom de inte vare sig har viljan eller förmågan att ta tag i detta själva inleder jag härmed en kampanj mot de värsta avarterna och övertrampen. Följande fyra fraser står överst på min utrotningslista, och brukandet av dem bör omedelbart anmälas till både P.O., ARN och din lokala miljömyndighet: 

1. “XX kom tillbaka. Allt är förlåtet”.

Jag kommer ihåg när jag läste den frasen första gången. Det var i samband med att filmen Mimmi och Reine i fjällen hade premiär, och recensenten skrev “Åsa-Nisse, kom tillbaka. Allt är förlåtet”. Och jag skrattade så jag grät. 

Sen dess har frasen används ungefär en miljon gånger av svenska “journalister” om allt ifrån breda slipsar till marknadsekonomi. Spiken i kistan var väl ändå när Expressens sk. musikskribent Anders Nunstedt skrev “Ace of Base kom tillbaka, allt är förlåtet” i omdömet om ett av årets bidrag till melodifestivalen. Då visste man inte vad som kändes mest förlegat – schlagern eller journalisten.

2. “Gör om. Gör rätt”.

Ett utryck som snabbt har seglat upp som ett av de allra klyschigaste, överanvända och mest enerverande. Det används av alla sorters skribenter om allt ifrån FRA-lagen och socialförsäkringen till förhållanden, fotbollslag och DN:s nya kulturdel. 

Med exakt vilken stolthet använder ni yrkesmän detta uttryck? Är ni ens medvetna om att uttrycket härstammar från det militära, och förutsätter att det faktiskt bara finns ett rätt sätt att göra en sak på? Och att alla andra, kreativa och alternativa, lösningar är fel? Uttrycket är en order för att upprepa ett felaktigt utfört moment – som vapenvård eller sängbäddning -  om och om igen tills det blir rätt. Det känns kanske inte lika fräscht att använda frasen med den vetskapen, va? 

3. “XX är det nya svarta”

Grey is the new black! Det var säkert ett genialt uttryck då det kom. Nån gång på 70-talet. Nu såhär ca. 40 år och en triljon gånger senare är det inte det. Så alla ni som skriver att blodrött är det nya svarta, att Chicago är det nya New York eller Linné är det nya Vasastan – snälla, snälla skona oss.

Eller kommer ni inte att greppa samhällets vädjan innan nationen Sverige följer Lake Superior State University:s föredömliga exempel? År 2008 toppade de sin “Banished Words List” med frasering av typen “X is the new Y” med motiveringen “The idea behind such comparisons was originally good, but we’ve all watched them spiral out of reasonable uses into ludicrous ones and it’s now time to banish them from use.” 

4. “Kom ihåg var du läste det först”.

Alla skribenter utan minsta självaktning använder gärna detta uttryck. De måste veta att de antagligen är sist på bollen, men hoppas och tror att deras läsare är så efterblivna att de skall gå på det igen. När en “nyhet” eller ett “tips” väl förses med denna etikett i de etablerade medierna har det varit en snackis bland fans och på bloggar i minst ett år. 

Utryckets flitigaste användare, Expressens “förstekrönikör” Mats Olsson, är en mycket värdig representant för uttrycket, då det är exakt som honom: Gammalt, slitet, trött och verkligen har överlevt sig själv. 

Klockan ringer aldrig. Istället vaknar jag med ett ryck och famlar instinktivt efter mobiltelefonen i hyllan ovanför sängen. Siffrorna visar kvart i åtta. Vad i helvete… varför har jag ställt larmet på åtta? Jag ska ju börja gå upp tidigt på morgnarna nu! Vända dygnet, få vettiga vanor. Komma i tid till jobbet för en gångs skull.
Jag kliver upp och tar en snabbdusch och gör smörgåsar som jag lindar in i folie och stoppar ned i väskan. Fast jag sovit mina åtta timmar känner jag mig seg. Jag står och rotar i bokhyllan en stund och hittar “Gul sol” som jag blev rekommenderad av tjejen som jag brukar köpa böcker av. Hon med rött hår och glasögon som rodnar sött när man talar med henne.

Jag kliver ut genom porten och får solen rakt i ögonen. Den studsar mot istäcket på gatan, det som började smälta igår på årets första vårdag men som frös till igen i natt. Luften är kall och klar. Himlen isblå.

Jag hinner precis med tunnelbanan. Det är ganska glest med folk ombord. Perrongen på min station är stilla, det är bara en till som ska av tåget, han går framför mig med en stor bag över axeln. Jag kommer ut i kylan igen, torget ligger i skugga. Grävmaskinerna, som ska omvandla platsen till någonting annat, står stilla. Det är överhuvudtaget mycket lugnt, knappt någon trafik alls. Jag går bort till busshållplatsen och ställer mig i en skiva solljus som faller mellan två höghus på andra sidan gatan. Sju minuter tills bussen kommer. En äldre man kommer gående mot mig. Armarna längs sidorna, stel gång, blicken rakt fram. Han har en cigarett i ena handen, en lång askpelare bryts av när han passerar. Andhämtningen är flåsande och tung. “Du kanske borde sluta röka”, tänker jag. Efter en stund hörs hans skrapade fotsteg igen.
“Var går fyrtiotvåan?” frågar han.
“Jag tror den går där borta”, säger jag och pekar uppåt Karlbergsvägen.
Mannen börjar långsamt och flåsande promenera bort i skuggan. Strax därpå kommer tvåan dundrande i ensamt majestät. Den enda personen i busskuren kliver ombord. Jag står ensam kvar och väntar på att fyran ska komma.

Det är då det slår mig, med en tanke som liksom kommer smygande in i mitt medvetande. Jag tar upp mobiltelefonen, öppnar kalendern, hittar dagens datum. När jag går ned på perrongen igen är jag ändå tvungen att fråga en man som är på väg ut genom spärrarna:
“Ursäkta, vad är det för dag idag?”
“Det är söndag.”

Först står jag bara en stund på perrongen och känner mig lite dum. Men sedan blir jag glad. Det känns precis som om jag vunnit något – egentligen har jag ju fått en hel dag till godo. Nu kan jag göra vad som helst. Jag bestämmer mig för att åka hem och göra mig av med väskan. Sedan ska jag göra… vad som helst.

Av Mattias mattias@barstol.nu

Det har under en längre tid florerat ett envist rykte i huvudstaden. Att kulturfenomenet Andres Lokko precis släppt ifrån sig de två feta samlingsvolymerna “Andres” och “Lokko” har förvisso knappast gått någon förbi. Mindre känt är emellertid att en grupp edsvurna män i detta nu planlägger en resa till Mount Everest för att placera ut mastodontverket i en glaskupa högst uppe på toppen.

Sådan är han, den där Lokko. Den makten har han över andra män. Därför är han också både älskad och hatad.

Precis som det är omöjligt att uppskatta Morrissey på grund av den svenska Morrissey-mannen är det endast med stor svårighet det går att ta sig an Andres Lokko och samtidigt blunda för den så kallade Lokko-mannen. Denna vämjeliga avkomma som bär sin upprullade svarta mössa på sniskan, slänger sig med femton år gamla popteorier och hellre än inte avslutar en mening med “som Andres Lokko självklart vet”.

För den lata och icke tänkande kulturkonsumenten är det år 2010 fortfarande lika givet att luta sig mot Lokko som säg Morrissey eller Strindberg. Till synes vattentätt och utan risker.

Men bortser man från allt det där och ser till enbart texterna, särskilt de från senare tid, växer en delvis ny bild fram. Lokko har nämligen upptäckt litteraturen. På riktigt. Vilket visat sig vara ett lyckokast. Jag var förmodligen inte ensam om att omedelbums lägga in en beställning på Christopher Reids monumentalt vackra A Scattering efter att ha läst om den i en krönika signerad Lokko, trots den uppenbara risken att förväxlas med en Lokko-man.

Samtidigt har tonen landat i någonting som ligger närmare det personliga och längre ifrån det tidstypiskt raljanta. Kanterna är inte längre lika vassa och eftertanken har fått mer utrymme, vilket givetvis är en konsekvens av såväl åldrande som en mustasch att tankfullt tvinna.

Kanske fortsätter Lokko den inslagna vägen och blomstrar ut till en Stefan Mählqvist för vuxna, uppflugen i en regnbågssoffa. Allt medan adepterna träget klättrar uppför Mount Everest med en rutig box märkt 1989-2009.

Av David david@barstol.nu

Bourbon County i Kentucky har fått ge namn till den amerikanska whiskey destillerad ur mäsk som innehåller minst 51 % majs. Bourbon föddes i slutet av 1700-talet med, enligt många, pastor Elijah Craig som upphovsman. Elijah Craig var den som upptäckte att whiskeyn fick en mycket bättre smak om den lagrades på invärtes brända ekfat. Men förmodligen fanns det fler som gjorde whiskey på majs.

I det område som idag är Kentucky erbjöds bönder mark på femton hektar för en spottstyver ifall de uppförde byggnader och odlade majs på hela sin jordlott. Många av bönderna härstammade från Irland och Skottland och de prövade självklart att göra whiskey av den majs de inte hade användning för eller kunde ta hand om innan den blev förstörd. En som nappat på erbjudande om billig mark var Evan Williams. Enligt dokument som whiskeyhistorikerna grävt fram var han igång med sin destillering 6 år tidigare än den gode baptistpastorn. Närmare bestämt 1783 men när Evan Williams började använda kolade ekfat är oklart.

Idag är Evan Williams den näst bäst säljande Kentucky Straight Bourbon i USA efter Jim Beam. Nu säger sådana försäljningssiffror mer om priset än smaken. (I Sverige är den bäst säljande whiskeyn Lord Calvert) Är du ute efter mer än en shot kan jag inte rekommendera Evan Williams Kentucky Straight Bourbon.

Får du däremot tillfälle att dricka Evan Williams Single Barrel Vintage Burbon ska du inte tveka en sekund. Den erbjuder en så balanserad smaksensation att dina sinnen kommer vara dig tacksam en lång tid efteråt. Doften är mild med fruktiga och blommiga toner. Vanilj och kola är tydliga i smaken men det tar inte överhanden. Den sticker ingenstans i näsa eller svalg utan det är en ren njutning att låta den värmande drycken vila i munnen en stund innan du sväljer. Tyvärr är Evan Williams Single Barrel Vintage Burbon svår att få tag på i Sverige. Den finns inte i Systembolagets beställningssortiment och på de ytterst få krogar den finns är priserna skyhöga.
Men som sagt den är värd att prova.

Av Matt matt@barstol.nu

Ola Rapace blir intervjuad av Aftonbladet och svarar så här på frågan om han är avundsjuk på sin frus framgångar:

“Nej, absolut inte. Man vill ju alltid ha stora roller. Men just den här rollen är ingenting jag är avundsjuk på. Inte heller på all den hets som har varit runt Millenniumtrilogin heller. Jag tycker tvärtom att det är lite sorgligt att det är sådant som går hem hos folket. Nivån är så fruktansvärt låg på historierna och även karaktärerna i filmerna.”

Käre Ola, sätt dig i soffan nu så ska jag berätta en sak för dig. Du förstår, jag vet hur det känns när man plötsligt inser att ens fru är både snyggare, smartare och mer framgångsrik än en själv. Det svider, och det är okej att känna så, men sen är det bara att skärpa till sig och börja leverera ännu bättre grejer. Det må så vara att du har fått gig på Dramaaaaten nu och det var väl roligt för dig, men de här snobbiga olaterna du lagt dig till med passar ingen. Allra minst dig. Du är inte avundsjuk du, nänä..

Av Maths Enocsson maths@barstol.nu

Även din favoritplats i din favoritbar kan från stund till annan kännas aningen för insutten och friktionsfri, samma vy, samma ansikten, samma snack. Den trygghet du kommit att uppskatta har gradvis förvandlats till slentrian och du nickar mest av gammal vana åt vad som sägs och ingenting förvånar dig riktigt längre.

Samtalet är bra och tonen är god och rösterna klara, men dynamiken lyser med sin frånvaro. Och utan spänningen den skänker kommer du på dig själv med att sitta och nicka till. Hakan glider utmed underarmen för att snart vila på bardisken och innan du vet ordet av har du nannat in i vildarnas rike och vaknar inte förrän alla har gått hem och lämnat dig där på din väl insuttna barstol.

Efter 426 inlägg känner vi att det är dags för förändring.

Vi är inte helt på det klara med hur och vad, bara varför. Det räcker. Till att börja med luckrar vi upp dagarna och skänker varandra fullständig frihet. Ett inlägg kan vara på tjugo ord eller tusen och trilla in när som helst. Vi vill kunna vara aktuella i pågående debatter och följa tillfälliga impulser. Det kan bli tre inlägg en dag och inget en annan (även om vi ska göra vårt bästa för att undvika tomma dagar).

Tack för att ni läser!

Nu köööör vi ….

Av David david@barstol.nu

Allt är en väntan på ljuset nu. Att havet ska skifta. Att rosa svärd ska slå över himlen. Att skymningen ska vissla och dingla med sina håriga tunna ben från fönsterblecken medan den ljusgröna luften snokar reda på sig själv längs gatorna.

Och tanken är rastlös och fladdrig. En trötthet rister och svider i ögonen. Jag fångar bara några anteckningar, bryr mig inte nämnvärt. Hjärnan vill stänga av, sköta sig själv. Jag lyder blint och äter och sover och äter och sover.

Det är blodigt på jobbet.
Det är akut.
Det är många, många människor.
Det är mycket helt enkelt.

Och på vägen hem försöker hjärnan hämta andra intryck. Från avgasfärgade snöklumpar, kisslukt och bajskorvar i varenda gathörn. Och jag suckar, håller andan. Bläddrar i mina anteckningar, i bilderna jag skrivit ner. Jag vet att jag skrivit ner dom just för sådana här tillfällen. Att jag alltid har den lilla boken med svarta hårda pärmar och den kladdiga handstilen i 0,5 mm tusch i väskan just in case.

Därinne hittar jag tegelgraffiti, neonvit blommande magnolia och en gråhårig man på en bänk som äter rödgula äpplen. Jag hittar ringduvor, kaffe med mjölk i en limegrön pappmugg på tåget till Malmö, godståg som dunkar längs rostiga spår och apelsinskalsfärg under naglarna. Där försöker jag beskriva Thåström, att musiken är som en svart marsch, rör tiden framåt som ett långsamt stort hjul. Att det inte finns någon karta. Att det bara finns fram, vidare och förbi.

Där står hafsigt nedskrivna dialoger i försök att minnas det som fått oss att skratta så att vi nästan dog. Sedan ord om svek, frågorna, utropstecknen och hur fruktansvärt ont kärlek gör, och sedan hur fruktansvärt ont den ska göra för annars finns det fan ingen mening med den överhuvudtaget. Och där står vägbeskrivningar till hemliga lokaler, portkoder, hatfyllda anteckningar om att slå, slå hårt. Att ”Omfamna jorden, svin!”

Och mörkret.

Att mörkret bara syns om du stänger ögonen.

Och att du har alltid två hjärtan.

Ett rött.
Ett dött.

Av Kniven kniven@barstol.nu

Något av det absolut värsta som finns är alla modeoffer (för att använda ett slitet men användbart uttryck från det glada 80-talet) som tyvärr fått någon slags renässans den senaste tiden. Som ett exponentiellt ökande virus tar de över bloggosfären med sina ytliga betraktelser om livet i allmänhet och modevärlden i synnerhet.

I min upprört enögda bitterhet håller jag Ebba von Sydow personligt ansvarig för allt. Det fanns knappt en jävel som bloggade om mode innan hon satte lavinen i rullning, och nu står vi plötsligt här med tusentals och åter tusentals fjortisar som när pulserande drömmar om Den Stora Upptäckten och en framtid som firad modeskribent som glider in och ut på glittriga premiärer med ett champangeglas i näven.

Jojo. Men värst är ändå de modeoffer som går från ord till handling. För en tid sedan ägnade jag och David vår uppmärksamhet åt öl på en bar. Bäst vi satt där gick två modeoffer ut för att röka. Det såg ut som om de pluggade på Beckmans båda två. Den ena tjejen hade ett par enorma glasögon på sig, och man tycker ju att man borde ha vant sig vid stora och fula moggeglasögon på människor som lider av en identitetskris vid det här laget, men de här var så bisarra att det inte gick att titta bort. Nu var de förstås oerhört hippa för att de inte satt på gråsosse som åkt tidsmaskin från sjuttiotalet utan på en fashion chic modebloggare med koll på läget. I själva verket såg hon ut som en späd liten uggla som någon borde trampa ihjäl på fläcken. Men värst var hennes kompis som i ett anfall av total och ohämmad kreativitet sytt ihop en träningsoveralljacka med en sidenklänning.

Ja: träningsjacka med sidenklänning.

Man skulle nästan vilja spola tillbaka bandet till den där skabbiga ettan i Hornstull, där Beckmansstudenten sitter i sin lilla syvrå och med darrande händer klipper itu den dyra sidenklänningen från avslutningsbalen i gymnasiet:

- Vilken crazy crossover! Jag är ett geni, det blir liksom arbetarklass och överklass i ett! Gucci, släng dig i väggen – Milano, here I come!

Ta en titt på fotomontaget här ovanför, samma kille men helt olika stilar. Vilken stil är coolast, snyggast och helt igenom överlägsen på varje tänkbart sätt? Jamen hallå, skäggstilen vinner ju med tolv miljoner mot noll varje dag i veckan. I fallet Antonio Banderas är det solklart, han borde aldrig mer raka sig. 

Eller är det bara jag som tycker att ett lagom förvildat helskägg är den manliga ansiktsbehåringens Rolls Royce? Jag vet inte riktigt varifrån jag fått denna faiblesse för helskägg om jag ska vara ärlig, jag vet bara att jag har svårt att tänka mig ett liv utan det. Jag har försökt, tro mig, men det gick inte bra. Ett fåfängt försök med ansad skepparkrans förekom under nittiotalet och något senare dök ett getskägg upp i spegeln. Dessa försök föll både på för låg coolhetsfaktor och för mycket underhåll. Hålla på och ansa och jävlas, det kändes ju helt bakvänt. Skägg ska vara underhållsfritt, det är liksom själva poängen med den chosefria approachen “här ser du en som inte faller för plötsliga och snabbt falnande modenycker”. Helskägg är klassiskt, Ernest Hemingway och ungefär tusen andra coola snubbar kan inte ha varit snett ute. 

Jag har alltid levt efter devisen “ju mindre man ser av mitt ansikte desto bättre”. Behåringen nådde sin klimax för några år sedan då jag körde fullt ut på Jesus-looken med långt hår som dolde de få kala fläckar där skägget inte kom åt. Det var bara ögonen och en del av pannan som kikade fram, jag såg ut som ett bergatroll (och så såg jag alltså ut när jag träffade min fru, eller ja.. hon som sedermera skulle komma att bli min fru, man undrar ju vad i h-e hon såg där egentligen). Jesus-looken fick ett abrupt slut på en efterfest 2005 då jag hittade en trimmer och skalade bort allt hår på skallen, men skägget fick vara kvar. Med rakad skalle ser jag ut som en koncentrationslägerfånge, vilket inte är så bra, men med rakat ansikte ser jag ut som en pojkspoling med märkligt föråldrade ögon och det är värre. 

Efterhand som jag skriver den här texten börjar jag inse att den inte är intressant för någon annan än jag själv. Och så kan det ju vara ibland, jag måste väl få vara lite trivial någon gång jag också, men hur kan jag vända detta introverta skådespel till något som äger intresse för allmänheten? Jo men kanske så här: 

Fråga 1: Har du skägg?
Fråga 2: Om nej, varför inte?
Fråga 3: Om ja, hade din pappa skägg när du var liten?
Fråga 4: Om du är tjej men fick vara kille för en dag, skulle du då välja att ha helskägg och sitta inne hela dagen och leka med det?
Fråga 5: Kan du nämna en person, känd eller okänd, som ser coolare ut utan skägg?
 

Andra män som alltid borde bära helskägg: Harrison Ford, George Clooney, Joaquin Phoenix, Gandalf, Jan Malmsjö, Usama Bin Laden

Män som aldrig borde bära helskägg: Peter Forsberg, Alexander Bard

Av Maths Enocsson maths@barstol.nu