|
Onsdag 30 September 2009 Aftonbladet behöver migAv Maths Enocsson
Debattören Johan Norberg har skrivit en bok i vilken han påstår att lycka kan köpas för pengar. Om du offrar kärleken för karriären ska du ha 50 000 mer i månaden, hävdar han. Det ska förstås vara en gammal Timbro-hjärna till att sätta ett marknadsvärde på kärlek. Dags alltså för alla arbetsnarkomaner med pajade familjer att slå näven i bordet och kräva en rejäl löneförhöjning, kan man tro.
En lika världsfrånvänd replik kommer från någon pappabloggare som heter Daniel Pernikliski. Han hävdar att han anpassar sin arbetstid efter hur mycket pengar han behöver, och naturligtvis är han en duktig pappa som prioriterar tid med barnen och därför släntrar iväg till jobbet typ tre dagar i veckan. "Jag har ingen platt-TV" säger Daniel, och förklarar med denna enkla mening hur hans privatekonomi går ihop. Ja det var väl kul för dig Daniel, du har nu förklarat för oss att du har flexibla arbetstider och lyckades i samma veva ingjuta ännu lite mer dåligt samvete i några hundra tusen hårt arbetande föräldrar som försöker få ihop skiten.
Båda dessa killar säger egentligen samma sak, att det inte är speciellt smart att offra familjelivet för karriären. Se där, ännu en spark mot en redan inslagen dörr. Den ene (Norberg) sa det först på sitt marknadsliberala sätt, och den andre (Pernikliski) fattade egentligen inte vad han sa och missade målet med ungefär fem mil. Att sätta ett pris på lycka är förstås bara ett enkelt knep för att väcka uppmärksamhet kring boken, det fattar nog alla utom somliga pappabloggare med bild by line på Aftonbladet. Tar man sig förbi den där första Timbro-rubriken så framstår nämligen innehållet som helt vanligt livscoach-flum. Du ska ägna dig åt saker som är utmanande (lär dig till exempel en ny sport, tipsar Norberg), du ska fundera över vad du gillar och vad du är tacksam över, och du ska söka upp gamla fiender och röka fredspipa. Å hej å hå, behövde vi verkligen en till sådan bok?
Nej, vi behöver inte en till sådan bok. Och jag vänder mig till Aftonbladet nu när jag säger att det får fan bli lite bättre nivå på både det ena och det andra. För det första, varför ger ni gratis reklam till den här gamla Timbro-tossingen när han ger sig in i livscoach-branschen? Ni kan väl åtminstone låta Expressen sköta den typen av avsugningar. För det andra, får vilken gymnasieelev som helst skriva pappablogg hos er? Hej för fan, här finns en grinig jävel med fem ungar som skriver för glatta livet. Ge mig en pappablogg så lovar jag att ni får ta del av lite andra funderingar än de era puttinuttfarsor hasplar ur sig.
Vi kan börja med hur man ska hantera en femtonåring som hamnar hos rektorn efter att ha kallat sin gympamajje för bög. Sen kan vi lägga till tvååringen som vaknar och skriker som ett brandlarm tolv gånger per natt eftersom han sover med en skena på grund av klumpfot. Och låt oss för allt i världen inte glömma treåringens fullt utblommade trots, den är fin. Sen ska vi fundera runt hur man i det tillståndet ska kunna vara konstruktiv i samtalet med både femtonåringen och gympamajjen som, oss emellan, inte direkt är den skarpaste kniven i lådan (men så får man ju inte säga). Vem är det egentligen jag ska röka fredspipa med här? Ska jag kanske i det här läget passa på att lära mig vattenpolo? Fundera över vad jag gillar.. ja jag gillar att sova. Kan du göra något åt det Norberg? Jag vet! Jag säger åt min arbetsgivare att jag vill börja jobba tre dagar i veckan, det kommer säkert att stärka mina aktier nu när de säger upp folk till höger och vänster.
Nej då, jag klagar inte. Jag vill bara göra Aftonbladets redaktion uppmärksam på att det finns andra pappor där ute, pappor som också prioriterar sina barn före allt annat men som har ett annat läge att tampas med, så att säga. Så ring mig vet jag, om ni vill ha en pappablogg med lite torrt krut i. Jag vill ha 50 000 i månaden och det kommer att vara en bra affär för er.
14 kommentarer till “Aftonbladet behöver mig”Skriv en kommentar |
Sök -
haha - lysande.
Skicka det här till aftonhoran förfan
Kniven: Tackar!
Tomas: Dom får fan komma till mig, hehe.
Maths du är en briljant skribent. Onsdagarna vore inte lika mycket onsdag utan dina tankar och åsikter som formuleras med stilistisk perfektion. Önskar jag hade din förmåga. Tack.
Klockrent. Jag är dessutom en av alla tusentals som läser Alex Schulmans pappa-blogg på just aftonbladet. Men i stark kontrast till den så läser jag http://pojkeniglaskulan.blogspot.com Som handlar om precis det du beskriver. Livet. Fast här är det livet med en autistisk son. Och mamman skriver verkligen det som hon behöver få ur sig. Inklusive att hon mår förjävligt över att ha en son som inte är “normal”.
Vad gäller ditt inlägg i övrigt, jag skulle gärna läsa en blogg om en fembarnspappas verklighet. Och det är det nog fler som skulle. De flesta är vid det här laget trötta på att bara läsa om gulligull. Så är det ju inte på riktigt! (Inte bara iallafall, klart att det är mycket gulligull när man just fått barn. Och klart att det är mysigt och underbart när barnen blir fler och större med. Men inte hela tiden!)
Ja, ta mig fan, helt lysande!
Om jag så ska behöva ställa mig på Jan Hellins skrivbord i mina smutsiga sneakers och sjunga din lov så ska du få en egen blogg. Din gospel förtjänar större spridning - så länge det inte innebär att du lämnar den här skutan.
Johnsalcin: Tack min vän! Det värmer som fan, speciellt när det kommer ifrån dig.
Martina: Nej, det ÄR ju inte gulligull hela tiden, det ska gudarna veta. Samtidigt är jag livrädd för att framstå som ett gnälligt, självutnämnt offer när jag skriver om familjelivet (vilket är största anledningen till att jag nästan aldrig gör det). Men om man bortser ifrån gnället så finns det förstås många erfarenheter som en fembarnsförälder sitter på och som kanske kan vara av intresse även för andra. Det var egentligen inte via papparollen som jag hade tänkt göra karriär inom media, om jag någonsin hade tänkt göra det, men det kanske, när allt kommer omkring, ändå är bästa infallsvinkeln? Stort tack för dina synpunkter! Och tack även för länken, jag skummade lite och fastnade omedelbart (vilket jag nästan aldrig gör..).
David: Tackar! Det lönar sig att bli lite förbannad ibland antar jag. Och du, ta med en kamera om du ska hoppa på Hellins skrivbord, jag vill se det. Eller ännu bättre, säg till mig när du ska dit så hänger jag med och filmar scenen och lägger ut den på bloggen.
Maths: Det finns bara ett fel med den här texten - det är inte jag som har skrivit den. Jag ser avundsjukt på hur du sätter varje stavelse med perfektion; med ett underbart humör och ett knivskarpt intellekt. Bravo!
Om du inte vill höra av dig till aftonbladet, men ändå vill skriva ett lika bra inlägg till om familjelivet (eller för all del om något helt annat) så får du hemskt gärna gästblogga hos oss.
Har pratat med David om det innan att jag ville att någon av er skulle skriva en söndag. Med tanke på att hela vår blogg är inspirerad av eran.
Förövrigt, strålande inlägg. Jag är med trött på förskönade historier om livet som egentligen inte alls är särskilt förskönat.
Det Norberg skriver är automatiskt fel och dåligt för en. Det Schulman skriver ska vi inte ens snacka om…
Hej Mats,
Du kanske inte har hunnit titta på beskrivningen av min bok (den finns annars hos adlibris, bokus, osv), men där beskrivs den uttryckligen som “inte en självhjälpsbok”. Den som vill ha livscoaching får vända sig någon annanstans. Min bok handlar om hur idén om lycka har vuxit fram i historien och vad forskningen säger om den i dag. Men när Aftonbladet frågar mig vad forskarna och terapeuterna säger om vad som ger oss lycka vore det väl lite oartigt av mig att inte svara, eller?
Tro inte alltid på journalistiken.
Bästa hälsningar,
Johan
Jonas: Det var ta mig fan det finaste någon sagt till mig på länge, tack!
FrökenJag: Tackar! Naturligtvis känner jag mig smickrad inför att gästblogga hos er, det vore en ära! Fast det kommer att dröja ett par veckor innan jag har möjligheten att göra mig själv rättvisa i ett gästinlägg, så du får tyvärr hålla dig till tåls ett tag.
Kaptenen: Ja det kan man ju ha som hypotes, fast om man ska börja bemöta saker och ting, som fakta och sånt (se nedan), så blir det genast lite svårare om man har den hållningen.
Johan Norberg: Hej, trevligt att du hittade hit får jag väl säga till att börja med. Du har rätt i att jag inte lagt någon större möda på att ta reda på innehållet i boken, jag reagerade på Aftonbladets intervju med dig och samma tidnings krönikör som replikerade. Kritiken är alltså inte riktad mot dig i första hand, även om jag kan förstå att du reagerar om det är så att boken i själva verket handlar om konceptet lycka ur ett historiskt perspektiv. Då får jag backa på den punkten, då blev jag vilseledd av artikeln samtidigt som jag gjorde mig skyldig till för dålig research. Du å andra sidan borde kanske inte vara speciellt nöjd med intervjun om syftet var att göra reklam för boken, för det framstår inte speciellt tydligt vad den handlar om.. man kan lätt missledas att tro (som jag gjorde) att det är ännu en självhjälpsbok. Det jag tyckte var intressant var att du och pappabloggaren egentligen var överens om grundbudskapet, att det inte är smart att offra familjen för karriären, fast han verkade tro att ni var oense på den punkten.
PS. Jag tror väldigt sällan på journalistiken, men för att påvisa dess uselhet måste man ibland göra den tolkning man kan av artikeln ifråga och dra i den tråden.
Vad fint att du ser det som en ära. Hellre vänta några veckor och få ett inlägg du är stolt över och kan stå för än att hasta ihop något. Tack för du vill oavsett vad.
Kul att du gillade länken. Jag fastnade direkt med när jag ramlade in. Jag tror inte man ska tänka så mkt på hur man ska ta sig in i mediavärlden, utan hamnar man där så får man ta det som det kommer. Alla vinklar är bra vinklar, så länge det är den vinkeln man vill att det ska ha.
Varsågod för synpunkterna fresten, jag menade vartenda ord.