|
Onsdag 21 Januari 2009 Also sprach BjörklundAv Maths Enocsson
Skolminister Björklund värnar om den lilla klick svenska elever som har det absolut lättast för sig i skolan, det är ju nästan rörande sött. Han har tagit sig en titt i våra klassrum och sett dessa överbegåvade stackare sitta och rulla tummarna. Denna outnyttjade kapacitet som slumrar in i dvala, sinkad av medelmåttorna. Det är ju skandal! Inte undra på att vi hamnar långt ner i internationella mätningar, tänker Björklund där han vankar av och an som professor Balthazar i sökandet efter en lösning. Hur kan vi hjälpa de stackars överbegåvade, säg mig hur?
Så plötsligt tänds lampan och Björklund hoppar till av förtjusning inför sitt eget geni. Sverige ska ha elitskolor! Jajamänsann, Sverige ska inte längre plåga dessa stackars savantkandidater med normalbegåvningens olidliga tröghet. Nej nej, inte så länge han sitter vid rodret. Tiden för planlöst tumrullande är förbi, här ska spetskompetens minsann förädlas! Och naturligtvis hoppar oppositionen genast upp ur sina skyttegravar och tar sikte. Vad har du nu hittat på Björklund? Det här är inte i enlighet med vår rättvisemodell där alla har rätt till en bra skola, säger Mona och Ohly i kör. Alltid denne Björklund, tänker de. Tur att vi har honom att skälla på, tänker de sen, Reinfeldt är ju nästan en av oss nu.
Björklund, som hatar rättvisemodellen mer än han hatar den liberala grundtanken, bröstar på sedvanligt maner upp sig och säger att så här ska vi ha det nu. Det är nya tider, och ni med era idéer om rättvisa åt alla hör till det förgångna. Jag har dessutom pratat med flera elever och de vill ha elitskolor, sådeså. Eleverna vill ha det, vi vill ha det, alla utom ni vill ha det. Dessutom kommer vi att få bättre resultat i internationella jämförelser, vi ska fanimej gå om Finland för jag har retat mig så in i helvete på att de ligger före oss.
Så vad handlar det här egentligen om och vad blir konsekvenserna? I grund och botten föreligger förstås en ideologisk skillnad, det är därför ämnet är populärt att debattera. Sossarna skulle aldrig föreslå att Sverige ska ha elitskolor, det går emot den socialistiska grundtanken (i den mån sossarna fortfarande förlitar sig på denna). Att Björklund vill ha det är däremot helt i linje med dennes skolpolitik, som i korthet går ut på att med enklast möjliga medel få saker och ting att se ut som de är på spår igen. En pragmatikers verklighetsbild går aldrig på djupet, och åtgärderna blir därefter.
Nåväl, så låt oss granska saken lite närmare. Kartan ser ur som följer, svenska elever kan delas in i tre kategorier: De normalpresterande, de underpresterande och de överpresterande. De överpresterande delar en egenskap med de underpresterande: de behöver extra stöd. Den ena gruppen behöver stimuleras för att komma ikapp normalgänget, den andra behöver stimuleras för att inte hoppa av hela skiten av ren tristess. Så vad har Björklund gjort för att hjälpa de underpresterande? De som i större utsträckning än eleverna i de andra grupperna sitter på bokstavskombinationer, trassliga hemförhållanden och taskig självkänsla? Jo serru, han har sett till så att lärarna har rätt att kasta ut dem i korridoren. That’ll do the trick. Med stökhögarna ur vägen kan de normalbegåvade i lugn och ro fortsätta sin jakt på ett VG, men det löser inte problemet för de överpresterande. We got rid of the stupid bunch but the geeks are still rolling their thumbs in boredom, my Lord.
Här gör Björklunds eviga pragmatiska visdom entré. I förslaget om elitskolor har Björklund identifierat de överpresterande tumrullarna som ett problem som behöver en snar lösning, och jag är ganska säker på att jag inte håller med honom. Är det ens ett problem? Allting är förstås relativt och att jämföra plågor har aldrig lönat sig, men mot bakgrund av hur många underpresterande elever vi har i vår svenska skola så känns det här som ett lyxproblem som kommer väldigt långt ner på prioritetslistan. Sen kan jag förstås tycka att det inte är alls speciellt begåvat att börja rulla tummarna när man löst sina obligatoriska uppgifter. På mitt arbete t ex uppmuntras alltid egna initiativ, det ses som ett tecken på ambition och vilja. Men i skolan, där inte bara lärandet utan också karaktären ska få sig en duvning, där vill Björklund rulla ut röda mattan för de elever som i brist på adekvat utmaning hemfaller åt lata övningar mitt på blanka eftermiddagen. Så var det aldrig i lumpen korpral, där fick man ju hjälpa de som halkade efter om man råkade vinna tävlingen i ålning medels hasning. Jag tyckte det var en ganska fin tanke, en av få i sammanhanget för övrigt.
Så vi har överpresterande elever, fint. Men vilka är de? Jag kan tänka mig två typer: de som faktiskt är av födseln otroligt begåvade och bara glider genom sina MVG utan större ansträngning. Dessa kan nog räknas på ena handens fingrar. Du har säkert träffat en sådan någon gång och slagits av den totala avsaknaden av social begåvning. Det är kufar vi snackar om, förstår du? Kommer dessa elever att bli mer socialt begåvade när de klumpas ihop med sina gelikar? Nej nej nej, det kommer att bli pinsamt insnöat på min ära. Sen har vi den andra skaran högpresterande elever, som faktiskt egentligen inte är speciellt intelligenta per definition utan snarare når sina MVG genom ambition (vilket förstås är nog så viktigt) och nästan löjligt höga krav på sig själva. Det låter fint men är tyvärr en rätt trasig skara elever som, enligt min gissning, till 95 % procent består av tjejer från akademikerhem. Du kanske har träffat en sådan också? Du vet, den duktiga flickan. Kanske har du då slagits av ungefär samma tankar som jag, att den här flickan skulle må bra av att sänka kraven på sig själv och få lite distans till prestationsångesten? Det känns liksom som att något när som helst kommer att gå sönder i den här flickan, och när det går sönder så kommer det att vara trasigt ganska länge. Kommer elitklasserna att hjälpa duktiga flickan att få distans till sin prestationsångest? Nej, jag skulle tro att effekten blir den motsatta.
Att bryta ut och isolera denna grupp elever i behov av stöd är dessutom ett tänk som står i total kontrast till hur vi hittills har valt att hantera den andra gruppen i behov av stöd, de underpresterande. Där har det alltid sagts, med gott forskarstöd, att problemen ska lösas inom den vanliga skolan, att det finns en poäng med att en klass liksom representerar tvärsnittet av befolkningen. Det främjar vad min sambo psykologen kallar ”fluid intelligence”, vilket enkelt översatt betyder förmågan till abstrakt resonemang. Alltså tillämpningen av det du lärt dig, inte upprabblande av fakta. Att människor som tänker olika samlas i grupp och tillsammans når ett resultat som är större de enskilda beståndsdelarnas total är ett fenomen som du kanske kallar mångfald eller lagarbete. Oavsett vad vi kallar det så tror jag att fenomenet ifråga kommer att blåsa förbi elitklasserna på ungefär femtusen meters höjd.
Jag tycker alltså att även de överpresterande eleverna ska få rätt stöd och stimulans i den vanliga skolan, och därigenom även få tillgång till den sociala träning som de har rätt till och högst troligen behöver.
Så det tål att sägas, att både du och jag vet att det inte alltid är de mest begåvade i skolan som klarar sig bäst i arbetslivet. Sanningen är väl snarare den att exemplen på det motsatta haglar. Vi vet också att de överpresterande, mer än genomsnittet, behöver både social träning och hjälp med att dämpa sin prestationsångest. Men se, det ligger i sakens natur att en elitsatsning lämnar offer bakom sig. I elittänkandet finns inte plats för dem som inte lyckas, bara de som lyckas. Och jag undrar så smått vad som kommer att hända med alla duktiga flickor som gör ett försök och kraschar. Jag undrar så smått vad som kommer att hända med alla socialt störda överbegåvningar som i elitklassen får en perfekt grogrund för att odla sin kufiska särart. En särart som inte direkt är högt efterfrågad på arbetsmarknaden. Visst, någon liten promille av dem kommer att träffa exakt rätt och hamna på ett ställe där de passar perfekt, men frågan är om de inte hade hamnat där ändå. Frågan är också om inte priset vi får betala för att denna lilla promille av Sveriges elever ska få rätt stimulans är väl högt att betala.
Sen har vi ytterligare en grupp människor som kommer att sorteras bort ännu tidigare och ännu brutalare än idag: the late bloomers. Somliga människor behöver väldigt lång tid på sig för att komma underfund med vad man vill göra, vad man kan tänkas vara bra på. En sådan människa får, tack vare elitskolorna, ytterligare bevis på att de inte duger något till när de misslyckas med att kvalificera sig. Och där någonstans har jag väl slutit cirkeln, då vi är tillbaka vid den ideologiska skillnaden. Somliga ideologier tycker att de svaga bör stärkas, medan andra tycker att de starka bör stärkas. Du har säkert din åsikt i frågan, så var inte rädd att meddela mig denna i kommentarsfältet.
PS. Jag var själv en högst medelbegåvad student, vilket säkert inte kommer som någon överraskning för dig. Vad som däremot kanske kan uppfattas som lite kuriosa är det faktum att jag hade otroligt svårt för att skriva uppsatser i svenska. Jag fick alltid våndas med handsvett tiden ut för att klämma ur mig ynka två sidor handskrivet. Just den begåvningen, eller vad man ska kalla det, har med andra ord blommat väldigt sent. 16 kommentarer till “Also sprach Björklund”Skriv en kommentar |
Sök -
Jag har själv väldigt dålig koll på den svenska skolan men jag kan bara ana frustrationen från föräldrar som du, som ser vartåt det barkar. Som vanligt väldigt bra och intressant läsning! Tack för att du håller mig uppdaterad på viktiga ämnen jag annars inte skulle ha koll på.
Som jag ser det är skolans stora utmaning att skapa förutsättningar att utvecklas utanför normen - dvs oavsett var i prestationsskalan man befinner sig - att få verktyg att fortsätta vara stimulerad och få stöd.
Kampen måste vara mot en grå mittfåra som ska vara standard att rätta sig efter, inte gå runt problemet med obsklasser eller elitskolor.
Och det här är ju trixet, för enligt mig finns det en ganska stor grupp som skolan missar och som är viktiga för vår internationella konkurrenskraft (det låter jäkligt betongit men jag hoppas ni tolkar mig med lite god vilja) och det är alla kritiska och kreativa ungar som ifrågasätter och som vill förändra men som istället för hjälp på vägen att kanalisera det där, möter en stoppkloss. Ungar som skulle kunna bli fantastiska uppfinnare, politiker och företagsledare lär sig istället att hålla käften och ligga lågt. kanske sätta på ett brandlarm då och då så att något spännande händer.
De där ungarna löser inte Björklund med sina elitklasser, han för istället en skolpolitik som ännu mer cementerar det grå medelsnittet där inga avsteg ska göras, “av med kepsen och ifrågasätt inte läraren”.
Jag tycker inte skolan ska nöja sig - den ska spränga gränser! och jag tror att enda sättet att göra det är att på allvar få fler i skolan än lärare och förskollärare - det behövs idrottsledare, företagare, uppfinnare, konstnärer och tusen andra varianter. De där som gått sin egen väg och kan visa att besvärliga jävlar kan uträtta underverk.
Hur?
Skolan behöver pengar. Utan pengar, kass skola. Med pengar, bättre skola. Inte bäst kanske men en bit på väg.
Jävligt bra skrivet. Du är nu med på Kaptenens kompislista.
jag är och var en duktig flicka. jag tänker att om jag hade fått gå i en klass med specialinriktning matte och fysik hade jag inte varit den duktiga flickan utan en smart människa. duktiga flickan är något en är i relation till andra och i en vanlig klass refererar gärna lärarna till dig som den duktiga som de inte behöver ägna extra tid och energi åt. den duktiga flickan skapas, hon föds inte sådan. jag tror inte på att isolera barn i elitklasser, men som tex tanja skrev på sin blogg här: http://ablativ.blogspot.com/2009/01/they-sentenced-me-to-twenty-years-of.html tror jag att man kan ha två tankar i huvudet samtidigt.
Maja: Det är ju min syn på skolan förstås, så det är en subjektiv uppdatering du får. Men visst fasen blir man frustrerad som förälder, fast andra föräldrar kanske tycker att det här är rätt väg.. jag vet inte. Hör inte så mycket från den sidan.
Ullis: Jag håller helt med dig om det där, som den ständigt ifrågasättande människa jag alltid har varit. Som sådan har man aldrig varit välkommen i skolan, och kanske ännu mindre nu. Det står helt klart för mig att Björklund vill driva en skola som handlar om det diametralt motsatta: keps i hand och lyd. Att se unga människors potential är en svår konst, men det måste alltid börja med en tro på den människan. Det är väl där det sviktar för det mesta, ingen tror på en krångelputte.
Kaptenen: Bang on target Captain, visst är det så. Men det handlar inte bara om det. Duktiga smarta människor kan göra mycket med små medel, klantarslen kan göra fiasko med rekordbudget. Tack för beröm!
Christina: Det kanske är förmätet av mig att uttala mig om hur duktiga flickor skulle reagera i en elitklass, jag är ju varken duktig eller flicka själv. Kanske har du poäng där, och säkerligen gör jag fel i att dra alla dutkiga flickor över en kam. jag ville väl egentligen påvisa effekterna av urvalsmodellen, så som jag tror att det blir, och framtiden lär väl visa om jag hade rätt.
som vanligt finns det fler sidor och många är rätt, många är fel och många är bara blahablaha utan mer pengar. jag tror som kaptenen att det allra största problemet skolan har är pengar, dvs resurser för att tillfredställa individuella behov. jag ställer mig mycket tveksam till att _björklunds_ elitklasser är en bra lösning på nåt, däremot vänder jag mig inte emot att barn som har lätt att lära specialbehandlas. det bjuder på en hel del intrikata problem på temat “vi” och “dem” men det är problem som kan lösas. jag tycker att ditt inlägg var jättebra sammanfattat och skrivet.
Tippar på att dom skräddarsydda programmen är problemet som skapar tum-rullare, duktiga flickor etc.
Öppna upp hela systemet så eleverna får välja sina kurser ala högskolan. Bättre få leta sig runt och hitta sina intressen/talanger medan det är “gratis,” än att behöva tvångs läsa massa kurser och skjuta upp upptäckar fasen till högskolan när man har pressen av studielån.
Det här inlägget tycker jag faktiskt var ovanligt inskränkt och fördomsfullt, vilket är tråkigt då ämnet är så viktigt. Jag inser att skolan förändrats sedan jag gick i den (1986-1998), men jag upplevde helt klart problem med understimulering. Barn lär bevisligen i olika takt och på olika sätt, och då har jag lite svårt att förstå vitsen med att stigmatisera både det ”långsamma” och det ”snabba”. Jag var ingen tönt, inte asocial, ingen liten streber som jagade höga betyg. Jag var engagerad och intelligent, men det var aldrig något som uppmuntrades. Resultatet var att jag blev precis en sån där lat jävel som du uttrycker dig så nedlåtande om. För vad är poängen att försöka när det går att glida igenom? Jag var aldrig ens intresserad av att få bra betyg, jag visste ju att jag kunde komma in på vilken utbildning som helst genom att skriva högskoleprovet.
Varför ställa ”svaga” och ”starka” emot varandra? Jag tycker att hela tanken på en prioritetslista är ganska smaklös. Som om samhället har råd att bara “hjälpa” ena gruppen. Lika lite som det är okej att neka den som inte riktigt hänger med en specialanpassad undervisning, lika lite har vi råd att släppa personer som lär sig snabbare och kräver större utmaningar. Bara för att man är smart betyder det inte att man som tonåring inte riskerar att hamna snett. Jag var själv väldigt nära. Det betyder inte heller att man har eller har haft ett lätt liv. Och det betyder helt klart inte att man mår bra eller klarar sig utan vuxnas omtanke och uppmärksamhet. Det finns inget motsatsförhållande eller någon gradering i bättre och sämre, det handlar ju om barn som behöver och har rätt till stöd från vuxenvärlden. Oavsett hur deras förutsättningar ser ut. Sen är jag personligen osäker på om just elitskolor är en särskilt smart idé, men alla elever borde ha rätt till undervisning som är anpassad efter deras förutsättningar.
Jag vänder mig förresten mot indelningen i under-, normal- och överpresterande. Det får det att låta som att ”normal” är det eftersträvansvärda, vilket jag alls inte håller med om. Ett framgångsrikt samhälle måste lära sig att dra nytta av olikheter, inte slipa bort dem. ”Under” på ett område kan ju faktiskt innebära ”över” på ett annat. Det är precis det som borde vara skolans roll att så att säga ”förädla” och uppmuntra.
Problemet med Sverige är ju att det är så fult att vara duktig (särskilt i grundskolan). Trots allt sossetjafs och jantelag så är det ju så att det är de duktiga som drar samhället framåt och finansierar en stor del av vår välfärd (57% värnskatt wtf!).
Om vi börjar med att satsa på att pusha de duktiga, kommer det indirekt hjälpa de mindre duktiga genom att det betalas in mer pengar i skatt, startas fler bolag etc.
//Peter
(gled igenom med 4.1 i medel, skrev 1.9 på högskoleprovet)
Peter. Jag känner inte igen mig i bilden att det skulle vara fult att vara duktig. Det är en myt som vi svenskar gärna odlar. Däremot är det tveklöst så att de duktiga hamnar i kläm i grundskolan, blir uttråkade, sysslolösa, då deras behov inte tillgodoses.
Sen är jag tveksam till om det är “de duktiga” som drar samhället framåt. Och än mer tveksam till att man genom att pusha dessa indirekt får in mer skatt till staten.
Anders
(som uttråkad gled igenom skolan med mediokra betyg, men spikade högskoleprovet)
Jag tycker även att man borde avskaffa alla idrottsgymnasier, ingen ska få spela handboll på mina skattepengar. Sen tycker jag även att man borde ta bort olika inriktningar som humanistisk och natur etc, alla borde få samma möjligheter. Sen tycker jag att man borde avskaffa termen “elit” i det här sammanhanget, det kommer bara att reta folk (inklusive mig; det är bara korkat, politiskt sett, att försöka värva “eliten” genom att kalla det elit och reta upp resten (förutsatt att eliten är minoritet)). Om folk som tycker om ämne X är speciella så borde de kunna få ägna sig åt X, det betyder inte att de är socialt missanpassade. Jag tycker även att man borde avskaffa generaliseringar, men däremot har jag inga lösningar…
(missnöjd med mina betyg och högskoleprov, men fått beröm av min mamma)
Alla: Tack för era synpunkter! Jag har varit bortrest i fyra dagar och har därför inte kunnat svara på era funderingar. Men jag vill förtydliga en sak till Moisthlm: Det är inte jag som gör den här uppdelningen i under- normal- och överpresterande, det är skolvärlden. Min sambo arbetar som psykolog i en elevstödjande kommunal inrättning så jag har ganska god insyn i hur elevvård fungerar och hur systemet är uppbyggt. Personligen håller jag med dig, den indelningen är idiotisk. Inte minst med tanke på att somliga, som jag påpekar i texten, blommar sent. Tyvärr var jag nog inte tillräckligt tydlig i texten med att detta inte återspeglar mina personliga åsikter.
Riktigt underhållande att läsa måste jag först säga. Jag känner mig nästan tvungen att ge min kommentar till detta då jag genom hela mitt skolliv varit uttråkad och glidit genom skolan med högsta betyg.
Jag har alltid varit en sån där som frågar saker lärarna inte kan svara på. Det tog inte många år i skolan innan jag var less. Jag blev lat. Varför ska jag börja nu? Det är ju en dag kvar till provet eller som senast då jag på morgonen började skriva mitt nationella provtal i Sv B, höll det på eftermiddagen i 5 minuter och gick ut ur rummet med högsta betyg. Jag gör det för att jag inte behöver göra mer, jag har blivit lat och uttråkad. Jag bryr mig inte ens om att skriva mina uppsatser längre, varför ska jag ens skriva dom? Jag har ju gjort det så många gånger förr? Samma visa varje gång, ingen utmaning. Jag tränar fotboll 7 ggr i veckan och kommer hem runt 19.00 varje kväll. Jag söker utmaning på andra vägar, till exempel har jag jobbat med mitt egna företag i några år och varit mycket framgångsrik. Jag struntar i skolan och tränar istället samt utvecklar företaget. Skolan ger mig ingenting. Detta har resulterat i att en del av mina betyg förmodligen kommer få betala och jag kommer kanske inte kunna plugga till läkare eller dylikt som jag gärna skulle vilja om utmaningen funnits. Jag är inte lockad att plugga vidare, jag känner en enorm uttråkad tyngd vila på mitt bröst bara jag tänker på att gå i skolan efter gymnasiet. Jag känner att något måste göras även för de understimulerade, man förlorar kompetens och förmågor.
Borde nämnas att jag aldrig varit asocial eller en s.k. “Kuf” som du själv säger. Jag har alltid varit en omtyckt populär grabb med många goda vänner.
Jag tog nyligen ett övervakat IQ-test och det visade att jag hade 137 IQ vilket är ganska mycket. Jag tror det var 2% eller 4% av befolkningen. Denna uttråkade lilla värdelösa grupp människor som det är så synd om har dom ingen betydelse menar du? Ska man strunta i dessa enbart för att de har nog med egen förmåga att hålla sig över medelnivån? Att strunta i detta behov att utvecklas är lika idiotiskt som att strunta i att tillverka rullstolar för rörelsehindrade.
Jag tycker dock inte att elitskolor är den rätta vägen. Den leder nog till stressade, självkritiska människor med dåligt självförtroende och en rädsla över att inte räcka till. Men något måste göras även för de som är understimulerade. Annars söker sig dessa bort från skolan för att sysselsätta sig med något som utmanar dom. En otroligt begåvad elev som glider genom skolan rullar inte tummar länge, de finner stimulering någon annanstans. Såsom jag gjorde.
Tack gode Gud för att studenten snart är här!
MVH
Danne
Danne: Tack för dina synpunkter, du verkar vara en kille som vet att ta hand om sig själv. Jag vill bara klargöra, trots ditt strålande IQ, att jag ingenstans i texten påstår att de överpresterande eleverna saknar betydelse. Tvärtom fastslår jag fler än en gång att dessa elever också behöver stöd. Men när Björklund går ut med den här nyheten så är det ett politiskt spel, och det svartnar åtminstone för mina ögon när jag tänker på hur få elever som denna elitsatsning berör jämfört med hur många elever det finns där ute som skulle behöva stöd av en helt annan natur. Elever som Björklund ger blanka fan i. Så, min smarte vän, jag missunnar inte dig och dina übermenschkollegor det stöd och de utmaningar ni behöver för att bli stimulerade, men jag tror helt och hållet att ni kan få detta inom ramen för den vanliga skolan. Underlaget till detta resonemang hittar du i texten. Det handlar om prioriteringar, och så länge vi har så många elever i den svenska skolan som underpresterar så är jag rädd för att du får finna dig i att ha en lägre prioritet än dessa. Att döma av din historia så verkar du klara dig rätt bra ändå, och det är ju liksom lite av pudelns kärna här. Om skolan vänder dig ryggen så plockar du upp bollen och lirar vidare på egen hand, du är duktig, du klarar dig fint. Till skillnad från de elever som verkligen borde stå i centrum i skoldebatten, dvs de underpresterande.
Slopa elitsatsningen på fotboll,ishockey osv! Det är ändå bara kufar som inte kan diskutera något utöver sin innördade sport, det gör det omöjligt för normala människor att föra ett normalt samtal med dessa kufar. So what om Sverige inte får några os-medaljer, eller nobelpris heller för den delen (vi är ju överens om att vi inte ska ha elitskolor för de med akademisk begåvning). Sportnördar behöver socialiseras så de kan säga annat än ööööh, äääh osv. Det vore bra för dem att spela med ett mediokert lag så att de dels lär sig de sociala koderna, dels kan hjälpa de stackare som inte är riktigt lika bra på fotboll. Nej, slopa elitsatsning på idrott och låt de stackars sportnördarna utveckla sina sociala sidor istället, det blir ju bäst både för dem själva och för andra.
Jenny
Vi vet alla hur det går för idrotsmän/kvinnor när de slutar vara elit. Patetiska föredettingar som försöker sälja sitt namn som varumärke till tramsiga prylar.
Blåsta stackare.