|
Tisdag 3 Februari 2009 AnnorlundaAv Matt
Två dryga år hade passerat sedan vi senast sågs. Då skildes vi åt i avgångshallen på Arlanda och jag såg henne försvinna in genom passkontrollen. Det var med blandade känslor jag träffade henne igen. Allt hade gjort så ont.
Det gjorde inte ont att vinka av henne på flygplatsen. Då kändes det faktiskt skönt. Det var något nytt att prova på. Efter att ha bott tre år tillsammans skulle jag få lägenheten för mig själv och koncentrera mig på min c-uppsats. Efter att ha träffat varandra i stort sett varje dag i fem år ansåg vi att det skulle vara sunt att vara ifrån varandra ett tag. Vi tog en paus men det var klart att vi snart skulle bo ihop igen. Det var klart att vi var menade för varandra. Vi älskade ju varandra.
Det var oklart hur länge hon skulle vara borta. Jag tyckte det räckte med ett halvår medan hon var inställd på ett år. Det blev två år.
När jag kom hem från flygplatsen hyrde jag tre våldsfilmer och köpte ett sexpack folköl. Jag sjönk ner i soffan framför tvn med ölen och blev kvar där. Jag sjönk ner i ett zombieliknande tillstånd och blev kvar där. Kanske är jag kvar än.
Det blev inget av med mina studier – jag hade ingen ork.
Det började göra ont. Fruktansvärt ont. Jag längtade något oerhört efter henne. Jag hade slitits itu. Jag var inte hel.
Min telefonräkning blev skyhög. I början ringde jag för att försäkra mig om att hon hade det bra och tänkte på mig också. Med tiden blev samtalen mer desperata. Jag bönade och bad att hon skulle komma hem. Jag grät i luren. Jag stortjöt. Emellanåt var det bara snyftningar jag fick inte fram orden. Allt var redan sagt. Jag hade försökt allt för att få henne att säga att hon skulle komma hem. Det fanns inget mer jag kunde säga jag kunde bara gråta.
När det gått ett halvår beslöt jag mig för att åka till henne. Trots att jag inte hade pengarna som krävdes var jag fast besluten att ta mig till henne. När hon fick reda på mina planer förbjöd hon mig. Hon ringde flera gånger och försäkrade sig om att jag inte en dag skulle sitta på hennes trapp där i San Diego och vänta på henne – hon visste att det var något jag skulle kunna göra.
Jag förstod att det fanns en annan.
Jag slängde på luren och föll ner på golvet. Ner på mattan vi köpt tillsammans på en loppis. Jag låg kvar i timmar och grät så jag hulkade. Jag hade aldrig känt sådan smärta. Det var något som var borta i mitt hjärta och i håligheten brann det.
Hon stod och väntade på mig utanför kinarestaurangen vi bestämt att äta lunch på. Jag är alltid den som är i tid och brukar få vänta. Men nu var jag tvungen att samla ihop en kasse med hennes saker. Saker jag fått med mig från lägenheten när jag blivit tvungen att flytta. Det var ju faktiskt hennes lägenhet och hennes syster behövde någonstans att bo. Vissa saker hade jag tagit omedvetet och vissa saker hade jag tagit för att jag tyckte jag förtjänade dem eller för att straffa henne. Nu hade jag med mig allt – det var dags att rensa ut.
Jag hade hoppats att hon blivit tjock. Det hade hon inte. Hon var fin. Hon var klädd som hon brukar, diskret, en beige stickad tröja och svarta jeans. Hennes hår var kortare och blonderat med slingor. Vi kramades inte när vi hälsade men jag rörde vid hennes hår. Jag kunde inte låta bli. Det var så mjukt och luktade så gott.
Vår konversation var till en början stel men lättade upp efter ett tag. Hon skrattade sitt nervösa skratt, la till med en grabbig mansröst när hon ville verka självsäker och använde sin standard fras - om man säger så - om och om igen. Hon var precis som för två år sedan.
Jag var tvungen att veta. Vem var han? Den där fotografen som hon lämnade mig för. Som hon lämnade allt vi någonsin haft för. Jag var tvungen att veta. Jag pressade henne. Han måste vara helt fantastisk. Han måste vara så mycket bättre än mig.
Allt jag fick ur henne var att han var annorlunda.
- Han är annorlunda, Matt, han är annorlunda. Kan vi inte lämna det där?
18 kommentarer till “Annorlunda”Skriv en kommentar |
Sök -
himla fin text.
Usch! Nu blev ja tårögd.
Kniven: Tusen tack!
Erik: Torka tårarna min vän.
Hej. Jag tittar på och läser er blogg ibland, med mycket behållning. Jag är fotograf och konstnär och tänkte att ni kanske skulle vara intresserade av att titta in på min ganska nystartade och kanske inte helt gravallvarliga bilderblogg. Adress:http://bildburen.blogspot.com/
Om ni gillar det så sprid gärna adressen. Jag sprider er hela tiden.
mvh
Ingemar Edfalk
Riktigt fint skrivet Matt, en av dina bästa! Samtidigt gör det mig orolig.. är detta smällen du inte rest dig ifrån? Hur länge sedan var det?
Ingemar: Fina bilder.
Maths: Det var många år sen.
Oerhört fint skrivet och oerhört smärtsamt att läsa.
Står själv inför en liknande situation och har ingen aning om hur det kommer att gå.
Egentligen är det ju en egoistisk tanke, men det är skönt att veta att man inte är ensam.
Hej
Snubblade in på er sida igår kväll och måste säga att den blivit en raketfavorit. Vackert skrivet, med insikt och intressant. Det är en oslagbar kombination. Kommer att fortsätta läsa era tankar.
ja jävlar… historien är skrämmande lik min egen och jag undrar med ibland också om jag fortfarande sitter fast i det känslomässiga vakuum som (till slut) blev ‘räddningen’ ifrån den smärta som kom först. men nu med lite distans känner jag att det ligger en sanning i att det är bättre att ha älskat och förlorat kärleken än att inte ha älskat alls. ibland är det enkla klichér som den som kan hålla tankarna på rätt spår.
J: Tack.
Lisa: Det gläder mig.
j.: Klichér är väl klichér just därför.
Smärtsamt vackert.
Jag har aldrig blivit så förkrossad, och det är jag nog glad för, men det kan väl även vara en karaktärsdanande erfarenhet, kan jag tänka mig.
Manzuri: Ja, det ska du vara glad för.
Jag har läst er ett tag, skummat och inte läst så ordentligt inläggen. Tills nu. Nu kommer ni aldrig bli av med mig, tills ni lägger ner bloggen. Åh, det känns ända in i hjärtat. Tack för att du skrev inlägget.
Alexander: Tack för att du läser.
Aj… det gjorde lite ont i mitt hjärta att läsa detta. Kärlek GÖR faktiskt väldigt ont ibland.
Cc79: Ja, den gör ju det tyvärr. Ändå kan man inte sluta leta efter den.
Visst är det så. Ironic, some how? Jag kommer aldrig ge upp, men ibland känner man innerlig sorg. Kanske är det lite så det ska vara innan man hittar rätt? Annars vet man ju inte hur det känns när det är fel…
Cc79: Det ligger någonting i det du säger. Och du, ge aldrig upp.