|
Tisdag 8 September 2009 AnställningsintervjunAv Matt
”Vi kommer höra av oss”, säger hon och vi skakar hand.
Jag vet att de inte kommer höra av sig. Jag kände det under hela intervjun. Det var något som inte stämde och förmodligen uppfyller jag inte kompetenskraven även om det aldrig framgick i annonsen. Det var inte mig de letade efter. Det hade inte spelat någon roll vad jag sagt under intervjun. Jag förstår det. Men det är en klen tröst när jag verkligen vill ha jobbet.
Många gånger har det varit jag, där på andra sidan bordet, som intervjuat en sökande för en position på min avdelning. Man märker ganska snart om den sökande skulle kunna passa för tjänsten och om så inte är fallet försöker man avsluta intervjun så fort som möjligt.
Jag gör precis som många jag själv intervjuat. Jag pratar på fastän jag förstår att det är kört och försöker övertyga och övervinna med min charm då jag insett att min meritförteckning inte räcker till. Det är så klart fruktlöst.
Det är inte lätt att vara den rätte för en enda tjänst bland kanske hundratals sökande. I en jobbannons efterfrågar de någon mellan 22 och 27 år. Det är såklart en omskrivning för att de vill ha någon utan familj som kan jobba dygnet runt och som de inte behöver betala så hög lön till. Som 35 åring får man då inte ens komma på intervju – även om man saknar familj och mycket väl kan tänka sig att jobba 20 timmar om dygnet.
Som ett sista desperat försök trugar jag på henne mina referenser. Jag vet om att det inte är aktuellt att ringa på referenser i det här läget. Men det är det sista jag har att komma med och mina referenser är starka. Så jag spelar ut mitt sista kort. All in!
För jag vill verkligen ha jobbet.
10 kommentarer till “Anställningsintervjun”Skriv en kommentar |
Sök -
Den här förbaskade åldersfaschismen som finns i det här landet! Och ofta är cheferna och de som ska anställa en mycket äldre än 35, ofta uppåt 60. Ändå vill de ha en 20-åring någonting som “brinner för jobbet” och kan ställa upp jämt. Jag har aldrig tagit så mycket ansvar som när jag fick barn. Kan gärna jobba över om det är möjligt att arbeta hemifrån och har en helt annan pondus än när jag var 25. Sånt ser man inte i en CV eller i en mail-ansökan. Man ser min ålder, de kanske undrar varför jag inte kommit längre, varför jag bytt jobb flera gånger, vad vet jag. Jag ska faan starta en firma där minimiåldern ska vara 35 för att få söka jobbet. Inga kickoffer varje fredag utan vi ska ut i parken och leka med ungarna.
Det är diskriminering att skriva att man söker någon mellan 22 och 27 i en annons. Bara att anmäla till DO…
Jonte: Fin tanke.
Karolina: Fast det ger ju inte mig något jobb.
Uh, vad jobbigt. Jag var på arbetsintervju häromdagen.
Det känns inte som att man är populärast på marknaden om man är 25 och har två småbarn heller.
Svågern berättade om en nedskärning där de valde att kicka den enda killen med familj. För alla vet ju hur mycket han kommer vara borta. Hårt.
Kan du verkligen tänka dig att jobba 20h om dygnet?
Manzuri: Verkligen diskriminering.
AA: Nä. Kan du?
Verkligen inte. Så lite som möjligt tack. Misstolkade din 35-åriga “man” utan familj som dig själv.
AA: Ibland kan man/jag överdriva lite för att försöka få fram min poäng.
Jag förstod det. Tänkte mer att du kanske är som jag och eg helst vill jobba mindre än 8h om dagen. Helst inte alls faktiskt. Jag brukar försöka vara lite otydlig på just den punkten under anställningsintervjuer.
AA: Skulle man hitta ett jobb man verkligen älskade oc brann för kanske man skulle kunna jobba 24/7 men jag tvivlar på att det finns sådana jobb.