På spårvagnen nedför Linnégatan är det någon som oväntat rör på sig. Någon ändrar läge och sträcker på sig strax innanför bröstbenet under det tunna skinnet. Under köttet, under fett och blod, under celler, mellan celler vaknar någon från en lång orörlig sömn inuti sitt trettiosju grader varma värddjur. Hon vältrar sig upp på huk därinne och klipper nyvaket med ögonen. Hon smackar sömnigt med munnen samtidigt som en snyftning okontrollerat skälver fram i mitt ansikte. – Nej. Jag ber hårt, koncentrerar mig inåt, faller ner på mina bara knän i tanken. Snälla du. Låt mig slippa. Du. Snälla. Men hennes lukt sipprar upp genom matstrupen, stanken slår kullerbyttor i svalget och jag sväljer hårt som för att hindra en kräkning. Jag kan inte andas. Skräcken pressar sig ut som svett genom huden. Jag får inte luft. Hon ulkar upp mörka kletiga klumpar i min mun. Hon kväljer mig. Som ett hårigt vasst foster klättrar hon upp genom hålrummen och ett beskt surt slem fyller munnen. Jag fokuserar, tar mig samman, håller fast paniken med alla medel som går. Tummen trycker hårt på den röda öppnaknappen när vagnen stannar. – Öppna dörrarna din långsamma jävel, bankar jag frenetiskt på knappen och så fort jag är av börjar jag att springa. Hon fnittrar hånfullt i nacken, rider mig med bakbenen fastborrade i min tunna mössa och med framhänderna hårt invirade i min lugg. Hatet. Hon växer av det, blir stor och fet. På bara en timme fördubblar hon sin storlek. Som en malign svulstig tumör sväller hon av det hänsynslösa självhat som jag på mycket länge undgått att rikta mot mig själv. Hon öppnar sin vidriga käft och med den hesa rösten börjar hon berätta igen. Berätta sagan om mig och henne. Hon talar sanning. Hon visar mig det jag en dag kommer att förlora, lämnas kvar med. Att det är lönlöst, meningslöst, hopplöst. Jag är ett äckel. En ful korkad äcklig jävla fitta. Och hon spottar mig i ansiktet och ler. Hon tar över nu. Jag lyssnar. Jag drunknar i den gryniga sörjan, i den hatfyllda kräkningen hon fyllt mig med. Jag hatar mig själv. Jag hatar henne. Och hon övertygar mig. Förintar mig. Jag ska inte leva mer. Jag måste förstå det nu. Få insikt. – Just det, viskar hon. Precis så. That´s my girl! Och mina ögon är glansiga, jag behöver inte blinka, kroppen är tung, trött och stilla och blicken stirrar orörligt på en punkt i strukturtapeten. Flera timmar går. Jag kedjeröker utan mättnad. Dricker fyrtioprocentig alkohol utan verkan. Och hon hänger högst uppe i det bruna draperiet. Hon väntar, hänger i knävecken och visslar skeva gnisslande toner. Hon växer. Buken är uppsvälld och håret växer grovt och ovårdat upp från hennes stinkande kön. Hon gungar lite, väntar, petar sig i näsan med en lång vaxgul nagel. Och jag har inte en chans. Inte den här gången. Jag kan bara ge efter. Jag kan bara se på. Och mina ögon fylls och rinner över, fylls och rinner över. Det känns inte som om jag andas längre, det känns inte som om jag finns. Hon kallar igen, visslar på mig som en hund och håller sig om magen och kluckar av skratt medan ögonen lyser av segern. Så knäpper hon till med fingrarna. Klockan ute i köket stannar. Det blir svart hela lägenheten. Hennes röst vrålar mitt namn genom mörkret. Exakt i det ögonblick jag ger upp hoppar hon ljudlöst ner på golvet. Hon smyger som ett rovdjur fram till soffan och gör sig startklar med bakbenen. Hennes klotformade pupiller njuter, dunkar av upphetsning och jag ser att det drar lustfyllt i hennes mungipor. Hon lutar sitt onda anlete närmare och fixerar mig med smärtan. – Jag är redo, viskar jag. Och innan jag ens hinner stänga ögonen spärrar hon upp käften. Och innan jag ens hinner stänga ögonen flyger hon på mig.

Kategorier: Ångest |